Jojjenito – om film…

Toni Erdmann (2016)

Under Malmö Filmdagar hann jag med att se 13 filmer under tre intensiva dagar. Det fanns en film som – så här en månad senare – sticker ut som den som påverkade mig mest. Jag vet inte om det var den bästa filmen egentligen. Där har den konkurrens av italienska Suburra. Men det är den film som mest av alla poppat upp i mina tankar efteråt – om och om igen.

Jag tänker tillbaka på scener, på den känsla som filmen förmedlade. Jag tänker på konstigheterna, pinsamheterna, humorn, skratten, melankolin, distansen mellan far och dotter, det affärsmässiga konsultandet, det stela klubbandet, galenskaperna, löständerna, peruken, den bulgariska folkdräkten, Whitney Houston-sången, toaletter hos rumänska äppelodlare och det absurda i att bo på ett lyxhotell ovanför en romsk kåkstad.

Ja, här finns så mycket att ösa från att det nästan blir en överdos.

Filmen heter Toni Erdmann och är en tysk dramakomedi i regi av en dam vid namn Maren Ade. Hon har hållit på ett tag men bara gjort tre filmer (inklusive Toni Erdmann) där den första kom 2003. Jag blir sugen på att kolla in dessa.

Toni Erdmann handlar om relationen mellan far och dotter samt om världen i allmänhet. Ines (Sandra Hüller) jobbar i Bukarest för en prestigefylld konsultfirma med att outsourca en oljeverksamhet. Hennes pappa, Winfried (Peter Simonischek) är nån sorts musiklärare utan jobb hemma i Tyskland. Han beslutar sig för att överraska Ines med ett Gevalia-besök.

Det känns som att regissören Maren Ade delvis har gått i samma skola som t ex Ulrich Seidl och Michael Haneke. Toni Erdmann känns som en väldigt europeisk film. En skillnad, jämfört med framförallt Haneke, är att vi här hittar mer humor och värme. Precis som Haneke (och Ruben Östlund, inser jag nu) är Mare expert på att få till pinsamma situationer. Rollfigurerna (eller kanske närmare bestämt Ines) vill inget hellre än att sjunka genom golvet, och vi som tittare letar efter skämskudden.

Pappan, Winfried, är skämtare, en joker och förmodligen en slarver som kanske inte ägnat sin dotter den uppmärksamhet hon behövde under sin uppväxt. Nu vill han betala tillbaka. Eller så vill han bara genuint sin dotters bästa. Hur gör han det? Jo, genom att oannonserat dyka upp på hennes jobb i Bukarest och inför hennes kollegor påstå att han heter Toni Erdmann (iklädd löständer och svart långhårig peruk) och att han är livscoach åt den rumänske tennistränarlegenden Ion Tiriac.

Har jag sagt att filmen bitvis, och framförallt mot slutet, var vansinnigt rolig? Om inte, så gör jag det nu: Toni Erdmann är en komedi som fick mig att dubbelvika mig av pinsamt skratt i biosalongen, tillsammans med resten av alla stela recensenter i Malmö.

När Ines i filmens klimax ska bjuda in sina kollegor på en väl planerad födelsedagsfest (inklusive homestyling och catering-mat) men lyckas fastna i sin klänning halvt uppknäppt när den första gästen ringer på dörren visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Än värre blev det när hennes chef till slut dök upp i födelsedagsdräkt och blev skrämd av ett bulgariskt folkdräktsmonster.

Ines vill, som sagt, bara sjunka genom golvet, klicka klackarna som Dorothy och försvinna, eller få pappan att försvinna. Ibland är det ändå som att hon skrattar till med ett kluck då hon inser det absurda i det hela. Eller håller på att bryta samman totalt. Ögonblicket efter är hon sitt strikta jag igen.

Förutom humor och pinsamheter får vi även till slut en fin scen då pappa och dotter faktiskt försonas. De delar ett varmt ögonblick och en kram även om det finns en folkdräkt mellan dem. Fast det kanske var det som krävdes för att Ines skulle släppa ner garden.

Den miljö som Ines jobbar i känner jag delvis igen. Det är inte en speciellt trevlig miljö. Och då pratar jag inte om den kvinnoförnedrande sexism som Ines ständigt tvingas hantera. Nej, det handlar mer om märkliga jobbsituationer. Jag minns en gång när jobbade som konsult i Östersund och vi hade besök av indiska programmerare. Det team jag ingick i hade i uppgift att utbilda de nya programmerarna då hela verksamheten skulle flytta till Indien. Vi avvecklade alltså oss själva skulle man kunna säga. En del liknande, mer eller mindre absurda, situationer förekommer i Toni Erdmann.

Det som lyfter filmen för mig, nästan till ett toppbetyg, är att det under alla skratt, galenskaper och pinsamheter finns en tydlig botten av allvar, en sorts saknad, en sorg. Det finns ett lätt tungsinne här som jag uppskattar men som nog inte passar alla. Det är även en ganska lång och delvis långsam film vilket säkert kan göra en del otåliga. För mig är dock utbetalningen i slutet på alla sätt värt den extra väntan.

Toni Erdmann har biopremiär idag fredag 30/9 och för mig är det ett givet biobesök. Det är för övrigt även Tysklands bidrag till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Ett vågat och roligt val!

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Även Har du inte sett den?-Carl har skrivit om Toni.

Varför länkar jag till den här videon där Whitney Houston sjunger ”The Greatest Love Of All”? Jo, för att Ines i filmens kanske bästa scen sjunger just den låten (hela låten!) i ett ögonblick av pinsamhet (men samtidigt befrielse) i kubik. Låten handlar om att lära sig att älska sig själv och det är ju det som är målet för pappans alla upptåg: att Ines ska tycka om sig själv alltså.