National Treasure

1 oktober, 2011 14 kommentarer


Titel: National Treasure
Regi: Jon Turteltaub
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Först ut i helgens tema är alltså National Treasure och här får jag nog slänga in en brasklapp vad gäller mitt påstående i texten om att filmen är gjord för att mjölka pengar ur Dan Browns monstruösa framgångarna. Boken Da Vinci-koden kom nämligen 2003 och filmen National Treasure ju året efter så filmens manus måste nog ha skrivits ihop ganska snabbt i såna fall. Men det brukar väl funka så i branschen; samma typ av manus flyter runt och producenter och manusförfattare tar nåt sorts kollektivt beslut och bestämmer vad nästa ”grej” ska bli. Kul ändå att den kom ut före filmen Da Vinci-koden och snodde lite uppmärksamhet.

Nicolas Cage spelar, i denna Bruckheimer/Disney-produktion, Ben Gates, en äventyrare och arkeolog som är besatt av att hitta Tempelriddarnas gömda skatt. Faktum är att hans familj i generationer har letat efter skatten. Andra forskare har betraktat dem som mer eller mindre galna, men nu är Ben kanske nära. Lösningen på gåtan ska av alla ställen finnas på baksidan av den amerikanska Självständighetsförklaringen. Men givetvis finns det en skurk (Sean Bean) som vill komma före. Det leder till att Ben helt enkelt måste stjäla det välbevakade dokumentet.


En ganska skön matiné var vad detta var. Inget mer, inget mindre. Jag gillade hela historien och temat. Gåtor, arkeologi och gömda skattar är för det mesta kul. Inledningen där Ben som barn får höra sin farfar berätta bakgrunden till det hela satte sago/matinéstämpeln direkt och det kändes verkligen att Disney var inblandat. Sen hoppade handlingen smidigt fram till ett snöigt och vackert Grönlandslandskap vilket kändes helt rätt. Denna sekvens avslutas med en maffig och, förstås, välgjord explosion. Här kände man att Jerry Bruckheimer var inblandad. Efter detta hoppar handlingen till Washington med omgivning och vi får följa Ben med vänner när de löser gåtor på sin ledtrådsjakt à la Da Vinci-koden.

Ja, Da Vinci-koden var det, ja. Det kändes ganska tydligt att filmen delvis är gjord för att mjölka mer pengar ur Dan Browns monsterframgång. Det gör att den känns lite… utstuderad. Det som jag saknade i filmen var en mäktig konspirationsteori. Till viss del kanske det fanns med, men det kändes ändå som hela historien med den gömda skatten och ledtrådar på baksidan av Självständighetsförklaringen inte räckte. Här fanns ingen mystisk organisation med storhetsvansinne bakom det hela. Här har vi bara ett ofarligt FBI och en simpel skurk i form av Sean Bean, som för övrigt är den enda skådisen som är bra i filmen. Cage är här bitvis skrattretande dålig (vad håller karln på med?) och hans sidekick spelad av Justin Bartha är pinsam och sabbar dessutom flera scener. Diane Kruger är inkastad som snygging, men är tråkig. Sen har vi slöseri med skådespelare i form av Jon Voight och Harvey Keitel som båda gör oengagerade insatser, vilket kanske inte är så konstigt; det är liksom inte en sån typ av film där skådespelarinsatserna är det allra viktigaste, eller hur?


Ja, detta är alltså en dålig film på ganska många sätt. Trots detta tycker jag det är en hyfsad rulle att se en torsdagskväll efter jobbet. Det är liksom bara att låta sig flyta med i filmen utan att behöva anstränga sin hjärna allt för mycket, vilket jag har upptäckt kan vara skönt ibland. Det mesta kan man räkna ut några minuter innan det sker. De obligatoriska vändningarna är liksom inkastade eftersom såna tydligen numera ”måste” finnas, men de är inte speciellt genomtänkta eller häftiga. En sak som jag faktiskt blev lite förvånad över var slutet. Varför blev jag det? Se texten inom spoilermarkeringarna nedan. Slutbetyget landar på en svag trea. Trots uppenbara brister gillade jag den tillräckligt mycket för att ge den godkänt.

3-/5

Spoiler (markera för att läsa texten)
Oftast brukar det hela ju sluta med att det inte finns nån skatt men att huvudpersonerna är lika glada eller t.o.m. gladare för det. Det är vägen som är målet, osv. Nu hittar man skatten vilket faktiskt kändes uppfriskande och lite annorlunda. YEAH! Go USA! Fast skatten ska vi förstås låta hela världen ta del av i sann demokratisk anda. Ha ha, ett riktigt Disney-slut.
Spoiler slut

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Paradise Now

24 september, 2011 11 kommentarer


Titel: Paradise Now
Regi: Hany Abu-Assad
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Jag postade nyss en recension av palestinska Gudomligt ingripande som på ett surrealistiskt sätt och tryfferat med symboler berättar om Israel-Palestina-konflikten. Jag tyckte inte den funkade som film. Därför postar jag en text om en film som tar upp samma ämne men gör det på ett betydligt mer intressant sätt, och dessutom får till en bra film på köpet.

När den här rullen kom så minns jag att jag hörde en del om den och jag hade nog tänkt att se den men det blev aldrig av. Nu blev det äntligen av, och det var tur det. Det var verkligen en film för mig. Långsam och reflektiv men med en lågmäld humor trots det allvarliga ämnet. Det var en film som berörde mig och kändes annorlunda. Det kändes nästan som en sf-rulle som utspelades på en avlägsen planet där två folk befinner sig i en långdragen konflikt till synes utan lösning. Det är bara det att det här är utspelas nu och på Västbanken och i Tel Aviv i Israel. Två palestinier, och barndomsvänner, ska utföra en självmordsattack i Tel Aviv. Vi får följa dem från att de får reda på att de har blivit utvalda för detta ”ärofyllda” uppdrag. Just detta att vi vet vad de ska göra gör att det finns en lågmäld och lite obehaglig spänning i filmen.

Nåt som filmen lyckas väldigt bra med är att gestalta hopplösheten i hela situationen. Det finns också nåt väldigt absurt i att dessa två män ska ta sina och andras liv. Hela situationen är så absurd att det ibland blir roligt, t ex när en av männen när han spelar in en avskedsvideo påminner sin mamma om att köpa en speciell typ av vattenfilter som han sett men inte hunnit upplysa henne om. Det enda negativa som jag kan komma på är att det förekommer en del ”skriven” dialog som redogör för de olika ståndpunkterna man kan ha i konflikten (väpnad konflikt med terroristattacker eller dialog som inte ger resultat). Det är en film som är vacker, långsam, märklig, inte som andra filmer. Det fanns några magiska ögonblick, speciellt mellan Said (en av självmordsbombarna) och Sulah (en nyinflyttade tjej som Said precis träffat).

4+/5

PS. Lite kul var att jag spelade in filmen när tv visade den. Av nån anledning så fattades första kvarten fast det insåg jag inte när jag började titta. Jag tyckte dock den började aningen direkt, utan nån egentlig inledning eller några förtexter. Vissa saker i handlingen kändes också lite konstiga men jag tyckte jag förstod det mesta. Efter filmen kollade jag upp hur lång den var och det visade sig alltså att jag hade missat första kvarten. Som tur var så råkade jag av en slump se att den fanns gratis på Voddler, så jag kunde enkelt kolla in första kvarten. Då kändes det lite som att se en mini-prequel. Jag kunde nu knyta ihop vissa händelser som jag sett under senare delen av filmen med det som hände under första kvarten. Ah, hur som helst, en riktigt trevlig film.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

Fail Safe

22 september, 2011 4 kommentarer


Titel: Fail Safe (Bombsäkert)
Regi: Sidney Lumet
År: 1964
IMDb | Filmtipset

Fail-Safe är den icke-satiriska versionen av Dr. Strangelove. Ganska märkligt egentligen att det kom två filmer med i princip identisk handling. Eller kanske inte. Det var väl just vid den här tiden som rädslan och oron för kärnvapenutplåning var som störst. Och Kubakrisen ’62 visade att rädslan inte var obefogad. De bägge filmerna bygger i sin tur på två likartade romaner, Fail-Safe respektive Red Alert. När Stanley Kubrick fick höra om Fail-Safe såg han till att stämma den filmens producenter för att på så sätt försena premiären så att den inte skulle ta publik från Dr. Strangelove. Läs mer om den härvan här.

Eftersom Dr. Strangelove är välkänd av de flesta så går jag inte in så mycket på handlingen i Fail-Safe. Av misstag får ett bombplan med kärnvapen order av en krigsdator att utplåna Moskva. Nu handlar det om att försöka stoppa planet.

Henry Fonda gör USA:s president och han är helt enkelt perfekt i rollen. Det var som nån sa i extramaterialet på dvd:n: om Fonda hade ställt upp i det amerikanska presidentvalet så hade han garanterat vunnit.

Komikern Walter Matthau spelar den ”onda” karaktären i filmen, en civil rådgivare som vill att man ska utplåna Sovjet när man väl får chansen. En krigshetsare och kommunisthatare helt enkelt. Om större delen av Jordens befolkning strycker med på köpet, det bekymrar honom mindre.

Fail-Safe är välgjord, spännande, snygg, stilren. Den innehåller vissa snygga sekvenser, bl a en drömsekvens i inledningen och snygga svartvita förtexter. Även slutet var riktigt snyggt och lite experimentellt.

Det hela utspelas i princip på fyra ställen: Kommandocentralen i Omaha, The War Room i Pentagon, ombord på ett bombplan, och så nere i ett safe room med presidenten och Larry Hagmans (just det, J.R.!) översättare. Bäst är det nog nere hos presidenten. Här är det en ganska nervig stämning och Hagman gör en bra insats som nervös och svettig tolk av det som den ryske ledaren säger på andra sidan heta linjen.

Tyvärr blir jag aldrig riktigt indragen. Det kan bero på att när jag hör Fonda prata med ryske premiärministern så hör jag istället Peter Sellers säga ”I’m sorry too, Dimitri. I’m very sorry”. Det är lite synd att den är så lika Dr. Strangelove och att den liksom hamnat i skymundan. Jag måste säga att jag brukar ha svårt för satir men just Dr. Strangelove är det skillnad med. Det är nog ämnet som gör det.

Tyvärr, det är nog bara att konstatera: anledningen till att jag inte ger Fail-Safe högre betyg är att Kubricks film överskuggar den.

3/5

PS. Att Fail-Safe är den icke-satiriska versionen av Dr. Strangelove brydde sig inte de svenska översättarna om eftersom man förstås ville rida på framgångsvågen efter den populära filmen med Peter Sellers — och så fick filmen den studentspex-liknande titeln Bombsäkert. Jisses.

Arkiverad under Apokalyptisk, Betyg 3, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , ,

Drag Me to Hell

19 september, 2011 11 kommentarer


Titel: Drag Me to Hell
Regi: Sam Raimi
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Christine (Alison Lohman) spelar en duktig flicka. En sån som väntar och hoppas på den där befordran men som får hämta chefens lunch och förmodligen bli sidsteppad av nya killen på kontoret trots att det är hon själv som lär upp honom. Christines pojkvännen (Justin Long) är snäll om än något av en torrboll (han samlar på mynt!) men hans föräldrar, framförallt mamman, har högre krav än nån jänta från landet som jobbar på bank.

När så tillfället yppar sig, så som det brukar göra på film, så har Christine chansen att göra ett intryck på sin chef (David Paymer). En stackars gammal zigenar-tant (Lorna Raver) sitter nämligen framför hennes skrivbord och hoppas på att få ett nytt anstånd av banken där Christine jobbar. Stu, den nya killen, kan ju enligt chefen ta de där jobbiga besluten, men kan Christine göra det? Well, som ni gissat så tar hon ett JOBBIGT beslut, och avslår tantens anstånd. Och det skulle hon inte ha gjort. Tanten blir nämligen rasande och åkallar getdemonen Lamia för att dra henne ner i helvetet inom tre dagar. Muahaha.

Resten av filmen blir jobbig, minst sagt, för Christine. Besöket hos pojkkvännens föräldrar när hon ska göra ett gott intryck går väl inte helt smärtfritt. Saker kommer till liv, Christine ser syner, får smällar på käften av osynliga händer, sjalar kan plötsligt materialisera sig och försöka strypa henne, på natten vaknar hon av att tanten kräks ut insekter och larver i hennes ansikte. Haha, ja, hon har det inte lätt stackars Christine.

Hon går till ett medium (Dileep Rao) för att få hjälp. Kanske ett djuroffer kan hjälpa, hon har ju en kattunge? Inget verkar hjälpa och de tre dagarna börjar gå mitt sitt slut. Kanske finns ändå nån eller nåt som kan hjälpa?

Jag måste säga att jag var lite skeptisk till den här Sam Raimi-rullen. Det jag hade hört var att det skulle vara Raimi i fin gammal Evid Dead-form. Fast grejen är att jag har sett ettan i den serien och var inte alltför förtjust. Jag hade problem med den överdrivna splatter/humor-skräcken. Men: Nu funkade det klockrent, vilket kanske märks på texten så här långt. Jag var underhållen från början till slut. Jag skrattade högt ett antal gånger. Samtidigt som det är roligt har man fått till en bra stämning, med bra äckelfaktor bitvis. Jag vill åtminstone inte bli biten av en dreglig tant som tappat sin löständer.

En sak jag gillade är att Raimi lagt in element som man känner ifrån romantiska komedier, som i scenerna på Christines jobb eller vid besöket hos de blivande (förhoppningsvis) svärföräldrarna.

Alison Lohmans ska ha en stor eloge. Hon gör en härlig insats som den vilt kämpande Christine. Och just när man tror att hon kanske har klarat sig ur knipan så…

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Komedi, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , ,

28 Days Later

18 september, 2011 14 kommentarer


Titel: 28 Days Later (28 dagar senare)
Regi: Danny Boyle
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Med jämna mellanrum postar jag recensioner som jag skrivit på andra ställen på nätet och den här gången handlar det om en modern brittisk skräckactionklassiker.

28 dagar senare handlar om en smitta som sprids över England p.g.a. att en grupp djurrättsaktivister släpper lös några schimpanser från ett forskningslabb. Vad de välmenande aktivisterna inte vet är att schimpanserna är smittade med ett sorts raserivirus. Detta virus verkar ha planterats i aporna på ungefär samma sätt som när Alex får sin ”behandling” A Clockwork Orange. Skillnaden är att när Alex efter överdosen av våldsamma filmer inte kunde agera våldsamt, så blir Bubbles & Co som förbytta och fullständigt galna. Vari detta virus består, hur det egentligen uppstått och hur det kan spridas så snabbt, förklaras aldrig. Detta är av mindre betydelse och man accepterar det rätt snabbt eftersom det handlar om en skräckthriller som inte fokuserar på att forskare arbetar i lab med att hitta botemedlet som i exempelvis den mer realistiska Outbreak (1995). I 28 dagar senare dör ju dessutom inte de smittade utan förvandlas i stället till rasande vildar.

Historiens huvudperson är cykelbudet Jim (Cillian Murphy) som efter en olycka ligger i koma på ett sjukhus när smittan bryter ut. När han vaknar — just det! 28 dagar senare — så är sjukhuset övergivet och öde. Detta gäller även ska det visa sig hela London. Då Jim vandrar på öde gator genom London till musik som ger den rätta stämningen är det en av höjdpunkterna i filmen. Faktum är att jag natten efter jag såg filmen drömde om just detta: att vakna upp i en helt öde stad, ensam. Läskigt! Efter ett tag står det dock klart att London inte är helt öde. Förutom en massa döda människor så finns det även smittade och små grupper med överlevare. Efter en del äventyr slår sig Jim och en tjej, Selena (Naomie Harris), ihop med Frank (Brendan Gleeson) och hans dotter Hannah som bor kvar i sin lägenhet högt upp i ett hyreshus. På taket har de ställt ut hinkar, förmodligen alla de kunnat hitta, för att försöka samla regnvatten. Även toaletten är en hink och spolningen består av att man kastar ut dess innehåll från balkongen. Detta fick mig att tänka en del på hur beroende vi är av att el och vatten verkligen funkar. Det är en sak att vandra i fjällen med frystorkad mat för en vecka, stormkök, och vatten från en fjällbäck. Att däremot klara sig en längre tid i en storstad utan el och vatten kräver ju lite mer för att funka i längden, eller hur?!

Efter att ha fångat upp en radiosändning beslutar sig våra hjältar för att ge sig av mot en plats där det ska finnas fler överlevare och även ett botemedel mot smittan. De lyckas ta sig fram till platsen men väl där verkar den övergiven… Vad som händer sen ska jag inte avslöja här men kan väl säga att de som gjorde radiosändningen inte hade helt rent mjöl i påsen.

Det faktum att man använt digital video störde mig inte. Jag tyckte det gav en känsla av att det som hände, hände på riktigt. Riktigt läskigt eller spännande blir det ändå inte riktigt. Jag vet inte varför, men nånting saknades. Nån sorts tyngd kanske. Det är dock genomgående bra skådespelare och musik. I en rätt så lång actionsekvens används samma långsamt stegrande musik som i det öde London. Även i denna sekvens som kommer i slutet av filmen passar musiken bra in. Sen tyckte jag det kändes fräscht med en brittisk film som är en skräckthriller. Jag hade lite samma känsla när jag såg den svenska filmen Den osynlige (2002). Det känns mer på riktigt med svensk miljö (även om det kan bli töntigt ibland i svenska filmer) eller som i fallet med 28 dagar senare, engelsk miljö. Lite uppfriskande känns det också att man slipper vanliga Hollywood-ingredienser som exempelvis en riktig hjälte som klarar skivan med en flicka vid sin sida. Jim är visserligen kanske en sorts hjälte men i början är det Selena som är pådrivande och får ta hand om Jim.

Ok, dags för betyg. Jag pendlar mellan 3 och 4 för denna zombiefilm… ja, rent tekniskt är det nog inte en zombiefilm eftersom ”zombierna” inte är återuppstådda stapplande döda utan det handlar om smittade människor som förvandlas till galningar. Nja, den känns inte tillräckligt tung på nåt sätt för att vara värd en fyra.

3+/5

Spoiler (markera för att läsa)

Om man sett Day of the Dead (del 3 i Romeros zombietrilogi) så känner man igen scenen med den smittade Mailer som är fastkedjad för att studeras. I Day of the Dead gör man dock lite mer ingående experiment (bl a får zombien läsa Stephen Kings It…) och försöker även bota sitt offer. Här så vill man bara få reda på hur lång tid det tar för en smittad att dö av svält. En lustig detalj var att dem smittade verkade spy upp blod i obegränsade mängder. Den smittade Mailer hade varit fastkedjad utan mat och dryck i två dagar men spydde ändå upp blod som om han inte ätit annat än blodpudding i två dagar.

De sista minuterna (som utspelas ytterligare 28 dagar senare) är filmad med vanlig film (det är jag rätt så säker på). I och med kontrasten, så märkte man att digital video inte är speciellt snyggt men att det kan ändå vara passande. Jag tyckte att det passade rätt så bra med vanlig snyggare film där i slutet eftersom det slutar som det gör… rätt så lyckligt alltså…

Spoiler slut

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck, Thriller Tagged with , , , , ,

Funny Games U.S.

17 september, 2011 11 kommentarer


Titel: Funny Games U.S.
Regi: Michael Haneke
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Det här är riktigt bra. För mig är det här en av Hanekes bästa. Jag såg filmen som en del av SVT:s Filmklubb och Fredrik Sahlin presenterade innan visningen. Han sa bl a filmen är en diskussion över våld och våldsfilm och att just amerikanarna behövde en sån film mest av alla. Well, när jag såg originalet på bio när den kom tyckte jag bara det var en otäck, manipulerade jälva bra film. Jag ville strypa Haneke när han höll på med sina filmiska knep. Att det skulle vara ett sorts inlägg i en debatt av människans behov av våld och våldsfilm var inte nåt jag ens reflekterade över, i alla fall inte som jag minns.

När jag nu ser den en andra gång, om än i form av en remake, så funderade jag lite mer under filmens gång. En sak Haneke gör att han visar att våldet inte är så trevligt om hjältarna inte vinner. En del våld i lagom dos är ok men sen behövs det nåt som känns vettigt, mänskligt annars blir inte våldet trevligt. Haneke har ingen som helst respekt för sina offer här, de är förbrukningsvaror.

Filmen är en mardröm som man hoppas att man blir väckt ifrån. Det är ungefär som att se om Sverige-Senegal från VM 2002. Man hoppas nånstans att Anders Svensson inte träffar stolpen efter sin helikopterfint. Men man vet hur det går. Här hoppas man ganska snart att de två handskbeklädda unga psykopaterna Paul och Peter (Michael Pitt och Brady Corbet) ska gå iväg från huset så fort de visat sig. Några gånger tror man att de är på väg. Men icke, de måste ju ha de där jävla äggen.

Funny Games U.S. är främst — precis som originalet — en iskall, otäck och psykologisk thriller. Finns det en massa undertexter i den? Mja, jag vet inte. Det är en våldsfilm fast nästan utan våld. Vi får se reaktionerna på våldet men i princip aldrig våldet i sig. Paul tittar flera gånger in i kameran och talar med publiken. Varför? För att visa att det är en film och i vanliga våldsfilmer finns också dessa blinkningar till publiken fast då är de inte lika tydliga?

Naomi Watts, som förresten är exekutiv producent för filmen, är mycket bra. Hon har en jobbig roll, det måste vara den psykiskt mest krävande hon spelat. Mer så än den i Mulholland Dr. även om också den filmen innehåller några utlämnande scener.

En annan filmbloggare som tyckt om Funny Games U.S. är Flmr som dock inte uppskattade (om det nu är rätt ord) filmen lika mycket som jag gjorde. Det gjorde däremot Addepladde. Borta hos Glory Box finns ett matigt inlägg där Sara, Fiffi och Sofia skriver om tre Haneke-filmer. Just Sofia skriver om Hanekes remake på sin egen film.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

The Bank Job

14 september, 2011 12 kommentarer


Titel: The Bank Job
Regi: Roger Donaldson
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Ibland är det skönt när nån annan bestämmer vilken film man ska se. Det är lite som när man ska laga middag och inte kan bestämma sig för vad det ska bli. Då är det ganska schysst att gå in på nån matsajt och slumpa fram ett recept. Det får bli vad det blir, det är inte jag som bestämmer. På det sättet fungerade det även för några år sen när SVT körde en Filmklubb en vardagskväll i veckan. Jag spelade alltid in filmen om jag inte hade sett den. På det sättet fick jag många udda filmer sedda, filmer som jag inte visste om att de fanns eller filmer som jag kanske inte skulle välja i första hand.

Varför skriver jag om det här undrar ni? Jo, jag vann nämligen en tävling hos Filmitch och priset var filmen The Bank Job som då utan speciellt mycket fundering blev lördagkvällens film. Tack för det! 🙂

The Bank Job är baserad på verkliga och ganska fantastiska händelser som ägde rum i början av 70-talet i England. Vid den här tiden i London verkade en Black Power-aktivist som hette Michael X. Givetvis är inspirationen till namnet hämtat från namnen Malcolm i USA. I filmen bygger hela historien på att denne X i sin ägo har pinsamma och avslöjande foton på brittiska prinsessan Margaret från ett sexparty på en karibisk ö.

I filmen framställs Michael X som en i grunden simpel brottsling, en knarklangare, som döljer sin kriminella verksamhet bakom den politiskt korrekta Black Power-aktivismen. Bl a har han John Lennon som en sorts beskyddare. Lennon nämns inte vid namn i filmen men under en sekvens dök det plötsligt upp en person som var vääääldigt lik Lennon iklädd Lennon-glasögon. Det visade sig vara Lennon-lookaliken Alan Swoffer. Det är nog en av de bästa ”lika som bär”-fallen jag har sett. Se bild nedan, Swoffer till vänster. 😉


Eftersom Michael X har de, för det brittiska kungahuset, jobbiga fotona så lyckas han hela tiden undgå att bli dömd i domstol trots klara bevis mot honom. Den brittiska underrättelsetjänsten MI5 kopplas in. På nåt sätt måste man få tag på fotona men utan att avslöja vad det handlar om. Fotona förvaras i ett bankfack i London och MI5 vet dessutom vilket bankfack det är.

Nu fastnar en viss Martine Love (Saffron Burrows) i tullen med knark. En MI5-spion gör en deal med henne: Hon undgår straff om hon fixar så att banken där fotona förvaras blir rånad och fotona försvinner på köpet. Love kontaktar sin inte helt okriminelle gamla vän Terry (Jason Statham). Terry och hans kompisar sväljer betet och planeringen av rånet drar igång.

Under inledningen av filmen känns det som om jag tittar på en snällare variant av Snatch och jag är lite så där lagom intresserad. Men allt eftersom den sagolika historien rullas upp så blir det bättre och bättre. Om bara en bråkdel av det som filmen visar upp är sant är det helt galet. Filmen innehåller trevliga heist-sekvenser, konspirationer av stora mått, brittisk humor och brittiskt rått våld. I slutändan blir filmen betydligt råare än vad inledningen skvallrar om.

Samtidigt som det är rått och våldsamt är det ändå fullt med udda humor. Det som gör filmen rolig är själva upplägget. MI5 vill att banken ska bli rånad, man vill att rånarna ska lyckas med rånet. Rånarna vill givetvis lyckas med rånet. Dealen, som bara Love vet om, går ut på att man faktiskt får hela bytet (förutom fotona då). Den lokala polisen, som av slump får reda på att det pågår ett rån, vill givetvis förhindra rånet. Ja, haha, här finns det förutsättningar för ganska krångliga förvecklingar. Det påminner nästan om en klassiskt förväxlingsfars även fast utgången istället för bara pinsam blir dödlig.

Historien är som sagt fullständigt osannolik. Den påminner mig en hel del om rabaldret i Sverige kring kaffeflickor, bilder, maffiakopplingar och ett visst Bernadotteskt kungahus.

3+/5

PS. När jag letade efter fakta om den verklige Michael X så upptäckte jag att det på Headweb faktiskt finns en brittisk dokumentär från 2002 om honom. Den hittas här och är gratis.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Lika som bär, Recension, Thriller Tagged with , , , , , ,

The Constant Gardener

11 september, 2011 10 kommentarer


Titel: The Constant Gardener
Regi: Fernando Meirelles
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Filmitch precis skrivit om och gillat The Constant Gardener så kommer här mitt några år gamla omdöme om samma film. Tydligen hade jag vid den här tiden fått en sorts fixering på filmen Saw eftersom jag får för mig att jämföra dessa två filmer, eller åtminstone klippningen i dem.

Efter den framgångsrika Guds stad ”fick” den brasilianske regissören Fernando Meirelles chansen att göra en tysk- och engelskproducerad film med bl a Ralph Fiennes och Rachel Weisz som skådisar. Filmen bygger på en roman av John le Carré som handlar om trädgårdsintresserade diplomaten Justin Quayle som råkar ut för en tragedi när hans fru dödas i Afrika. Frun, spelad av Weisz, var något av en aktivist (jobbade för nån hjälporganisation verkade det som) och kom, tillsammans med en afrikansk läkare, några skumma läkemedelsföretag på spåren. Spoiler Det handlade om att testa nya, och potentiellt farliga, läkemedel på fattiga afrikaner Spoiler slut.

Det första jag la märke till när jag såg filmen var fotot, klippningen, och i viss mån musiken. Det hela kändes lite konstnärligt fast på ett bra sätt, inte på det där videoinstallations-sättet om ni förstår vad jag menar. Här tyckte jag det hetsiga fotot och den nerviga klippningen bidrog till att skapa en viss (obehaglig) stämning som kändes rätt i filmen. I t ex Saw, där filmmakarna verkade tycka att hetsig klippning har ett egenvärde i sig, var det bara jobbigt.

Det andra som stack ut lite var att själva historien berättades ganska fragmentariskt, men ändå i en viss logisk ordning. Dels får vi följa hur vår godhjärtade och lite tillbakadragna diplomat (spelad Fiennes alltså) träffar yrvädret Tessa (Weisz). De båda blir kära, gifter sig, väntar barn. Dels får vi följa Tessa som tillsammans med den afrikanske läkaren utreder skumraskaffärer både i fattiga afrikanska byar och på nätet. Och slutligen får vi följa Justin efter sin frus död, då han försöker förstå vad som har hänt och vad som ligger bakom. Dessa historier blandas det med lite fram och tillbaka.

Just berättarstilen, klippning och foto gav filmen en känsla som jag uppskattade. Det är en sorglig men vacker film tycker jag. Historien i sig är ganska enkel, inga obligatoriska vändningar och sånt (det slipper man). Det känns mer som om det är fokus på känslorna — vilka Fiennes gestaltar utmärkt. Jag gillade även Danny Huston, från bl a Silver City, i sin slemmiga roll. Även Bill Nighy (också han i en slemmig biroll) var bra. Ja, det var bra skådespelare genomgående.

Jag kan inte låta bli att tänka på filmer som Hotell Rwanda och Darwins mardröm. Det finns en hel del likheter, bl a den ”lev för dagen”-livsglädje som afrikaner (främst barn) visar trots i våra ögon ganska eländiga förhållanden.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , ,

Fair Game

4 september, 2011 10 kommentarer


Titel: Fair Game
Regi: Doug Liman
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Fair Game är en välgjord politisk dramathriller i Aaron Sorkins anda. Jag blev påmind om att jag ville se den hos Flmr som dock inte gillade den så där jättemycket. Filmen bygger på verkliga händelser och handlar om orsakerna bakom USA:s krig mot Irak. Historien är ju riktigt intressant men den stora frågan om varför USA, eller snarare Bushadministrationen, ville starta kriget i Irak får man aldrig svar på även om man kan spekulera.

CIA-agenten Valerie Plame (Naomi Watts) jobbar med att förhindra terroristhandlingar. Valerie är en person som ser praktiskt på sitt jobb. Om hon t ex lyckas med att avslöja en transport med illegala vapen så är hon nöjd med sin arbetsdag.

En dag blir hon chef för ett team som ska arbeta med att hitta bevis för kärnvapen, kemiska vapen, massförstörelsevapen (WMDs, weapons of mass destruction). Hon gör ett seriöst jobb, alla gör ett seriöst jobb, men man hittar inga bevis. En del av arbetet handlar om att hitta bevis för att Irak har köpt stora mängder uran av Niger. Till Niger skickas Valeries man, Joe Wilson (Sean Penn), som har kännedom om landet eftersom han varit ambassadör där. Hans bedömning är att det inte förekommit någon sådan affär.

Vita Huset och stabschefen Scooter Libby (David Andrews) i spetsen vill ändå få bevis. Det måste (!) ju finnas WMDs i Irak, annars kan man inte starta det där kriget som man ju vill starta. Så till slut ser man till att hitta nån CIA-medarbetare som faktiskt säger att vissa beslagtagna aluminiumrör troligen kan användas för att upparbeta uran. Dessutom nämner Bush i ett tal att Irak gjort affärer med Afrika gällande uran. När Joe Wilson får höra detta skriver han en kritisk artikel och ifrågasätter Bush-administrationens motiv till kriget och bevis för att det ska finnas WMDs i Irak. Well, man kan väl säga så här: Det skulle han kanske inte ha gjort. Eller: han skulle kanske ha tänkt en gång extra. För i slutändan gjorde han ju rätt. He did the right thing.

Det som händer är att Bush-administrationen vill få bort fokus från vad som uppenbarligen är något mycket lurt och därför offentliggör de Valeries identitet och att hon är CIA-agent och hon dessutom skickat sin man till Afrika på en sorts gratissemester. Det hela slås upp stort i media, och fokus skiftar mycket riktigt från orsakerna till kriget och till Valerie och hennes ”kommunistman”.

Filmen börjar väl aningen segt och det tar ett tag innan historien liksom satt sig. Den är inte superspännande men aldrig tråkig. Watts och Penn har ett bra samspel i den här osannolika historien som är en blandning av familjedrama och politisk thriller. Det får en verkligen att fundera på vad som pågår bakom kulisserna. Vad är det viktiga: vad som görs eller bilden av vad som görs? En annan sak man förstår är att det inte lätt att starta ett medialt krig mot Vita Huset. De skyr helt enkelt inga medel för att få som de vill. Och frågan man ställer sig är ju vad de egentligen vill?

Filmen är också väldigt intressant i ljuset av Usama bin Ladens död och efterspelet kring det. Oj oj, jag skulle gärna se en dokumentär eller film om detta.

3+/5

PS. Det kan var värt att notera att filmens manus bygger på två böcker som skrivits av Valerie och hennes man. Hur verkligheten verkligen såg ut är därmed svårt att säga eftersom det vi får se i filmen Fair Game givetvis är vinklat för att få Valerie och hennes man att framstå i god dager och Bush-administrationen i dålig dito.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

Vampyrer

28 augusti, 2011 9 kommentarer


Titel: Vampyrer (Not Like Others)
Regi: Peter Pontikis
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Med anledning av Fiffis recension av Kyss mig och efterföljande kommentarer så kommer en recension av den här svenska vampyrrullen med Ruth Vega Fernandez i en av huvudrollerna.

Jag fick låna den här filmen på dvd av en kompis, annars vet jag inte om jag hade sett den eftersom den nästan genomgående har fått usel kritik. Vampyrer handlar om två… vampyrer, som också är systrar. Den ena syrran, Vanja (Ruth Vega Fernandez), vill sluta med vampyrlivet och leva ”normalt” medan Vera (Jenny Lampa, underbart namn) trivs ganska bra som det är. Efter att de dödar och livnär sig på en mc-knutte får de ett mc-gäng efter sig. Blodsystrarna får en jobbig natt i Stockholm då de både får tampas med sig själva och med ett gäng hjälmprydda bikers.

Hehe, jag kan inte tycka att den är så dålig faktiskt. Jag tycker stämningen i filmen är bra. De nattliga stockholmsmiljöerna är riktig snygga. Hela filmen utspelas nattetid (inte så konstigt då det är vampyrer det handlar om). Samspelet mellan Fernandez och Lampa är det inget fel på. Historien är nog lite väl tunn, ja hela filmen känns lite lättviktig och vampyrgrejen är mest en bisak, men det funkar. Det är absolut ingen skräckis utan ett syskondrama. Det blir aldrig spännande utan det är stämningen som håller filmen uppe. Inledningen med motorcykelgänget som kör genom Stockholmsnatten var skön. Jag kan inte låta bli att ge knappt knappt godkänt.

Det alltid kul med miljöer som man själv känner igen och har vistats i, vilket i det här fallet kan ha bidragit till att det blev en svag trea istället för en tvåa. Bl a springer vampyrsystrarna vid ett tillfälle ner i en gångtunnel i Sundbyberg (aka Sumpan) men kommer upp på Kungsholmen, vilket jag i och för sig först noterade när jag såg extramaterialet — eftersom de sa det på kommentatorsspåret, men då kände jag i alla fall igen tunneln i Sumpan, haha. Just det, sen förekommer det en ganska rolig scen med en filmnörd som är på en nattvisning under Midnight Movie Madness och blir störd av systrarna V som sitter och grälar.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →