Vikander-vecka: Till det som är vackert (2010)

Till det som är vackertI Till det som är vackert är Alicia fulsminkad med munsår och spelar Katarina, en förortstjej i Göteborg som vill framåt i livet utan att veta hur det ska gå till.

För att man ska förstå att Katarina varken är medel- eller överklass kryllar dialogen från början av kukar och fittor, om nu munsåret inte gör att man förstår det. En dag får hon höra musik, Mozart, och blir betagen av det vackra. Katarina lyckas få en tjänst som receptionist på Konserthuset i Göteborg. Där jobbar även dirigenten Adam (Samuel Fröler) som ledsagar henne i musikens värld, förutom att inleda ett förhållande med henne. Ja, Adam är givetvis gift och har barn. Nu inleds en sorts maktkamp mellan de båda.

Jag tyckte inledningsvis att det blev lite övertydligt då Alicias ögon tåras när hon hör Mozart samtidigt som hennes slarver till pojkväns ögon tåras av att spela skjuta-spel. Dock är det otroligt bra spelat av Alicia när hon är på en konsert och inte vet vart hon ska ta vägen. Så rörd blir hon.

Filmen handlar om hur Katarina tycker att hon är fast i sitt liv. Facebook, Internet, saker försvinner inte, hon är den hon är. Hon försöker bryta sig loss (från sin klass) men precis som GW så känner hon sig nog inte hemma när hon väl gjort det. Jag gillade symboliken då hon försöker komma in på Konsterthuset men alla dörrar är stängda. Men så plötsligt är det en dörr som nån glömt låsa. En ingång, en utgång.

Under filmens gång kände jag igen stilen (från Hotell). Jag undrar om det är den här blandningen av humor och allvar som är Langseths stil.

Efter ett tag inser jag att filmen leker med nån sorts hyperverklighet, eller nästan magisk realism. Att Katarina får den där anställningen på Konserthuset helt utan referenser eller utbildning känns inte sannolikt. Jag köper det ändå i filmens verklighet. Nu är bara frågan hur länge som hon ska klara sig kvar.

Till det som är vackert är både en film om hur en tjej fascineras av en äldre man som lär henne om de fina konstarterna OCH en film om en tjej som vill framåt, uppåt, vidare, och utnyttjar den där mannen för det.

Ja, det är väl bara att erkänna att Adam (Frölers rollfigur) är en gubbsjuk mansgris som utnyttjar sin maktposition, och Katarina låter honom göra det för egen vinning. Samtidigt är Katarina uppriktigt fascinerad av musiken och dessutom tar filmen en lite oväntad vändning i slutet. Det blir nästan en saga och nu när jag skriver det här kommer jag att tänka på Martin Scorseses Taxi Driver eftersom jag precis lyssnat på ett gammalt Filmspotting-avsnitt om den filmen. Slutet i Till det som är vackert har faktiskt en hel del likheter med slutet i Taxi Driver.

Slutligen del ett: Det förekommer en otroligt bra låt med The Soundtrack of Our Lifes som heter Second Life Replay. Grymt bra. Lyssna på en version av den här.

Slutligen del två: Alicia är givetvis trollbindande.

Betyget? Ja, jag är hård nu för tiden.

Till det som är vackert:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Till det som är vackert 1

Till det som är vackert 2

Till det som är vackert 3

Lyssnar…

Tjuvheder (2015)

TjuvhederTjuvheder är en av alla de där svenska må-bra-filmerna som kom förra året. Närå, skojade bara. Tjuvheder är en ganska så skitig realismrulle om Minna (Malin Levanon), en knarkartjej som efter att ha varit sen med hyran för femtielfte gången blir av med sin lägenhet. För att få ihop pengar försöker hon blåsa en av sina langare. Det skiter sig, och dessutom blåste hon på köpet en annan snubbe. Fel snubbe. Christer Korsbäck.

Nu handlar det för Minna om att överleva. Hon har inget och ingen. Hon träffar sedan Katja (Lo Kauppi) som motvilligt låter Minna bo i hennes husvagn på en camping. På campingen träffar hon andra personer på samhällets botten, kanske inte den absoluta botten, men absolut inte toppen i alla fall.

På campingen finns en sorts gemenskap och saker och ting kanske kan ljusna. Fast med en man som Christer Korsbäck efter sig vet man att det nog ser mörkt ut.

Det var nåt med titeln Tjuvheder (den engelska, Drifters, är bättre) och filmens ämne som gjorde att jag valde bort den nere i Malmö där den visades under filmdagarna. Kanske var det att de flesta skådisarna skulle vara amatörer. Kanske var det att jag inte kände för misär där nere i den härliga filmbubblan som Malmö brukar vara.

Jag såg i alla fall inte filmen då men det har jag gjort nu. Ja, eller det var faktiskt i början av november. Några av filmspanarna skulle sammanstråla i Stockholm och bl a skulle mannen myten legenden Filmitch-Johan komma. Innan det mötet hann dock jag och Fiffi med att gå på bio och se Tjuvheder.

Tjuvheder var inte så jobbig att se som jag hade trott. Visst, det handlar om drogberoende och hemlöshet men det finns en flytande närvaro i filmen som gör att den aldrig blir jobbig att se på. Det förekommer även en sorts svart humor. Åtminstone tyckte jag det. Tjuvheder påminner en hel del om den danska filmen Pusher. Där får Kim Bodnia uppleva en ren helvetesdag där allt går fel som kan gå fel. I Tjuvheder finns samma sorts desperata och nerviga kamp för att överleva, eller snarare klara sig för stunden. Men det är alltså inte bara nattsvart. Av nån anledning fann jag det t ex roligt att Minna aldrig lyckades få sin tändare att fungera. Inte ens den jävla tändaren kan fungera! Det var liksom bara ytterligare nåt som gick fel som om det inte räckte med att vara hemlös och ha Christer Korsbäck efter sig.

Ja, Christer Korsbäck var det. Han spelas av amatören Jan Mattsson och är tillsammans med Levanon filmens stjärna. Jag blev rädd på riktigt av Christer.

Jag tror det här var den nionde svenska film från 2015 som jag har sett hittills (det blir några fler om man räknar Johan Falk-filmerna) och det är helt klart en av de bättre. Min lilla syster och Miraklet i Viskan håller jag dock som bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fiffi har förstås redan skrivit om Tjuvheder och här hittar ni hennes text, och nu har även Rörliga bilder och tryckta ord skrivit om filmen.

Och här har ni Christer. Tack för kaffet!

Och här har ni Christer Korsbäck. Tack för kaffet!

En man som heter Ove (2015)

OveVarje jul på annandagen så drar jag med min familj för att avnjuta en noga utvald film på bio. Det är inte helt lätt att välja film. Det ska helst vara nåt som passar alla, vilket ibland kan innebära att det inte passar nån. Ibland är valet lätt. Om en folklig svensk film får premiär på juldagen så blir det den. Det är inte svårare än så. Några exempel på såna svenska filmer som jag valt: Masjävlar, Arn – Tempelriddaren, Simon och ekarna, Himlen är oskyldigt blå och Hundraåringen. Här får man ju säga att Masjävlar var en jävla lyckträff.

”Du jobbar med daataa”.

Andra år har det det blivit matinéaction i form av Sagan om ringen-filmerna, King Kong (hmm, ja, den var nog lite väl låååång tyckte en del) eller Australia.

Några lite mer smala val har varit The Imaginarium of Doctor Parnassus (ingen succé) och förra årets Pride (godkänt).

I år var valet lätt. Vi skulle givetvis få stifta bekantskap med en man som heter Ove i form av Rolf Lassgårds ganska hajpade rollgestaltning.

Om vi börjar med Lassgård så levererar han. Jag har alltid gillat honom som skådis. Jag tycker han har nåt. Jag gillar t ex Lassgård i de två Jägarna-filmerna och i Wallander-tv-filmen Villospår.

I En man som heter Ove spelar han en änkling som i sin sorg efter frun blivit allt mer besatt av att hålla ordning i radhuslängan. När han dessutom får sparken från jobbet försöker han dessutom ta livet av sig men blir ständigt avbruten av sina irriterande grannar, som oftast behöver hjälp. Varje gång avbryter Ove motvilligt sina självmordsförsök för att ordna upp saker och ting för folk som har ställt till det. Jag kan inte låta bli att gilla denna svarta humor (galghumor, ehe).

En dag anländer den iranska invandrartjejen Parvaneh (härligt spelad av Bahar Pars) med sin familj (svensk toffelman och två barn och ett på väg) och de ska bo i grannhuset. Det visar sig att Parvaneh är den enda som kan få Ove att vakna upp och faktiskt fundera på vad han håller på med.

Blandat med nutida Ove får vi även återblickar på Oves liv som liten grabb och ung vuxen då han träffar sin fru Sonja (spelad av Helena Bergström-look-aliken Ida Engvoll).

Hmm, ja, det som funkar för mig är den nutida Ove med Lassgård i högform. Enradarna sprutar ur honom och jag tycker han är gnälligt (gnällitch?) rolig. När Parvaneh ryter till får han dock fart under fötterna. Jag gillar samspelet mellan Parvaneh och Ove. Det finns nåt här som är rörande.

Tyvärr sjunker filmen när återblickarna på Oves tidigare liv kör igång. Skådisen som gör Ove är blek. Jag orkar inte ens leta upp vad han heter. Sorry. Jag saknade Lassgård under dessa återblickar.

Dagen innan vi såg En man som heter Ove – jag tror det var på juldagen i alla fall – så visade SVT Sune på bilsemester. Jag såg delar av den filmen. Den var usel och den regisserades av Hannes Holm. Gissa vem som regisserade En man som heter Ove? Japp, Hannes Holm. Jag blev direkt orolig när jag insåg detta. Sune på bilsemester är bara en serie tråkiga sketcher sammansatta till en ”film”. Ungefär som Sällskapsresan (fast där är åtminstone några av sketcherna lite roliga).

Filmen om Ove har till viss del samma problem som Sune-filmen hade. Det är en serie sketcher som väldigt löst länkas samman i manus. I slutet av filmen sker allt lite för snabbt. Jag tycker inte man får nåt avgörande ögonblick där allt ska avgöras. Det finns liksom inga stakes, ingen spänning. Lassgård höjer dock betyget till nästan godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Är det bara jag som tror att katten var Sonja reinkarnerad? DS.

#SFF15: Det vita folket (2015)

sff_logoDet vita folketDå var det dags att recensera den sista av alla de elva filmer jag såg under de underbara Malmö Filmdagarna i slutet av augusti.

Från början var det tänkt att Det vita folket skulle gå upp på bio 30 oktober men av nån anledning så sköt man på premiären. Detta innebar att den kunde vara med i programmet under Stockholm Filmfestival och därför blir det den första film jag skriver om från årets filmfestival. Filmdagarna tar slut och en festival börjar med samma film.

Vad är då Det vita folket? Enligt uppgift skullle det vara svensk science fiction, vilket ju förstås lät lovande. Mina förväntningar var av nån anledning uppskruvade en del, inte mycket, men en del. Det är alltid kul att se svensk s.k. ”genrefilm”, såsom skräck och sf. Det faktum att regissören hette Lisa Aschan borde kanske ha gjort mig orolig då jag inte alls var förtjust i hennes förra, av många hyllade, film Apflickorna.

Filmen inleds med texten ”Sverige 2015”. Jaha, 2015. Hmm, då är det alltså ingen sf-film, eller? Är det kanske en sån där alternivhistoria-film, där man twistat till vår verklighet? Det spelar kanske mindre roll men nån sf-film är det i alla fall inte. Det handlar inte alls om nån sorts vetenskapssaga.

Fast nu när läser jag på lite om sf-genren så ser jag att det finns nåt som kallas mjuk science fiction som inte fokuserar på teknik och vetenskap utan snarare på samhälle, ekonomi, statsvetenskap osv. Det vita folket skulle man kunna kalla för mjuk sf. Hmm, varför kommer jag att tänka på helt andra genrer nu…

Nåväl, i Det vita folkets verklighet får vi stifta bekantskap med både personal och intagna på en förvaringsplats för människor som ska utvisas. En sorts mellanstation för folk som vistas olagligt i Sverige och som väntar på verkställning, dvs att deporteras ut ur Sverige. Det som är twistat i filmen är att Alex, den intagna huvudpersonen, spelas av Vera Vitali, och är blond, blåögd och talar flytande svenska.

Hmmm, vad är filmen försöker säga här? Jag har lite svårt att förstå vad det är man försöker dra paralleller till i vår verklighet. Hmmm. Nej då, jag skämtar givetvis. Det vita folket är nämligen subtil som en kylskåp. Det finns inget mystiskt, inget konstigt, inget att fundera på, inget tänkvärt, inget överraskande, inget spektakulärt. Filmen är bara ett rakt upp och ner konstaterande att flyktingförvaringar är en absurd företeelse. Vilket det givetvis är. Men det blir inte nån bra film bara för det.

Jag ska ge filmen att den är snygg och att jag gillar miljöerna. Precis på samma sätt beskrev jag Apflickorna ser jag nu när jag läser igenom min recension av den. Snygg men tom under ytan. Fast Det vita folket är egentligen inte tom under ytan utan snarare är det så att det som borde ha funnits under ytan istället befinner sig direkt på ytan vilket gör att all finess är som bortblåst.

Skådisarna då? Sköter de sig? Hmm, svårt att säga. De är hyfsade. Men jag vet inte. De känns stela på nåt vis. Speciellt gäller det Pernilla August som förvarets chef. Jag antar att det är så hon ska vara.

Filmen med avslutas med eftertexter till tonerna av den svenska nationalsången. Som sagt, subtilt som ett kylskåp. Efter visningen pratade jag lite med en bloggkompis där nere i Malmö som inte hade sett filmen. Jag berättade att jag inte gillade den och då sa hen att det skulle nog inte hen göra heller. Hen trodde att hen nog inte skulle gilla den eftersom hen inte höll med om den politik som filmen stod för. Av samma anledning hade samma person inte heller gillat en film som Äta sova dö. Hmmm, jag förstår inte riktigt detta resonemang. Jag gillar en film om jag gillar den. Skit i politiken. När det handlar om Det vita folket så håller jag med om det filmen försöker säga, ja, eller snarare hamrar in. Men den funkar inte som film. Slut.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallJag var den enda av filmspanarna som såg Det vita folket nere i Malmö så det blir inte några länkar till andra recensioner. Om nån skriver om den efter att ha sett den under Stockholm Filmfestival så lägger jag till länkar här. Det vita folket får vanlig biopremiär 27 november.

Kung Fury (2015)

Kung FuryKung Fury är den kickstartade svenska sensationen vars trailer gjorde viral succé och som sen blev inbjuden till Cannes. Det var alltså filmen som visades i Cannes, inte bara trailern. 😉 David Sandberg är mannen bakom galenskaperna. Han har regisserat, skrivit manus och spelar dessutom huvudrollen som den bakdelskickande polisen Kung Fury (som efter att samtidigt ha blivit biten av en kobra och träffad av blixten fått extrema kunskaper om kung fu). Tillsammans med sin partner Triceracop jagar han superskurken Kung Führer aka Adolf Hitler genom världshistorien. Tyvärr låter allt det här lite roligare än det är. För mig räckte det med trailern och musikvideon med David Hasselhoff. I en hel film, även om den bara är 30 minuter, gör sig inte det spoofiga lika bra.

Efter första titten:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Efter några fler tittar:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Min lilla syster (2015)

Min lilla systerI Min lilla syster inser 12-åriga Stella att hennes äldre syster Katja har problem med ätstörningar. Deras föräldrar ser inte, eller vill inte se, vad som håller på att hända och Katja själv vill absolut inte att sanningen ska komma fram. Stella hamnar i en jobbig sits. Hon både ser upp till och är avundsjuk på sin syster. Katja är den”duktiga flickan” som är en stjärna i konståkning. Stella är lite knubbig, tränar konståkning för att Katja gör det, men får inte speciellt mycket uppmärksamhet.

Det bästa med Min lilla syster är att relationen mellan systrarna känns helt äkta. Här finns hela spektrat från den ovillkorliga kärleken till den mörka svartsjukan.

Storasystern Katja spelas av Amy Deasismont (a.k.a. artisten Amy Diamond) och hon visade sig vara hur bra som helst i sin roll. När jag tänker på Amy Diamond så tänker jag på en glad och sprallig tjej utan några mörka sidor. Åtminstone är det min mediabild av henne. Hur skulle hon funka i den här filmen? Ja, som jag skrev, alldeles utmärkt. Allt eftersom filmen fortgår blir hon mer sjuk, mer paranoid, mer elak, mer utsatt. Hon kan på ett bräde växla mellan att vara snäll och bjuda på frukost på sängen till att med mörka blixtrande ögon göra mental slarvsylta av sin syster.

I centrum av filmen och den egentligen huvudpersonen tycker jag ändå Stella (Rebecka Josephson) är. Det blir hon som ska ta det jobbiga beslutet om att berätta eller inte berätta. Hur hon än gör tycker hon att det bara blir fel, och att skjuta upp beslutet gör bara saker värre. Det utvecklas till en gastkramande psykologisk thriller.

Mot slutet av filmen blir det riktigt jobbigt att titta. Desperationen är påtaglig. När familjen åkt ut till en stuga på landet för att försöka självhjälpa Katja bjuds det på rejält starka scener. Rena psykologiska skräckisen. Hur det är att ha ätstörningar, att helt enkelt inte kunna äta, eller ens kunna dricka ett glas vatten, kan aldrig ha gestaltats på det här sättet. Det skulle i såna fall vara i regissören Sanna Lenkes egna kortfilm Äta lunch om samma ämne.

Min enda invändning är att några av de andra skådisarna inte funkar lika bra som Josephson och Deasismont. Föräldrarna, spelade av Annika Hallin och Henrik Norlén, känns inte riktigt lika äkta som systrarna. Deras dialog flyter inte på samma naturliga sätt (alltid detta med dialogen i svenska filmer!) även om det lyfte en del i slutet. Jag tyckte inte heller Maxim Mehmet, som spelade Katjas konståkningstränare, bjöd på nåt direkt skådespelarfyrverkeri.

Slutligen hoppas jag, hur politiskt korrekt det än kan låta, att Min lilla syster kan visas som informationsfilm i skolan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallMin lilla syster har premiär idag och jag såg den under Malmö Filmdagar och av filmspanarna var det faktiskt bara jag som valde just denna film så några länkar till andra recensioner blir det inte för tillfället.

Nu har Min lilla syster kommit till bl a Arboga där Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har sett den.

Så ock på jorden (2015)

Så ock på jordenIdag har Så ock på jorden premiär. Jag såg Kay Pollacks efterlängtade uppföljare till supersuccén Så som i himmelen under Malmö Filmdagar och nu kommer jag göra nåt fräckt. Jag kopierar helt sonika min text om Så som i himmelen och klistrar in den i det här inlägget. Sen ändrar jag lite småsaker och så har jag min text klar om Så ock på jorden. Det är nämligen samma film. Allt är bara uppskruvat ytterligare några dramatiska snäpp, hur det nu kan vara möjligt.

Haha, herregud, fader vår, fräls oss från ondo, och giv oss vårt dagliga bröd, vilken film! Det är överdramatiskt, överspel från samtliga parter, pekoral i kubik.

Frida Hallgrens Lena spelar musik (country? rock’n’roll? boogiewoogie?) på byns sylta med sån inlevelse att hon får värkar. Plötsligt är det dags att föda hennes och den i förra filmen bortgångna dirigenten Daniels barn. Efter fullkomligt vansinniga händelser slutar det med att den patetiske kyrkoherden Stig (återigen gestaltad av Niklas Falk) får sticka in handen för att fixa till navelsträngen. Allt går till slut bra och till det bidrog inte alls Lennart Jähkels rollfigur som givetvis svimmande.

Nu minns jag inte riktigt vad som hände om jag ska vara ärlig men det slutade med att Lena fick, eller tog, uppdraget att leda kyrkokören inför vårens stora konsert. Hennes mål: Att få folk att öppna sina hjärtan genom musik! Eller kanske nåt liknande mål, jag minns faktiskt inte riktigt. Som motståndare får hon Björn Granaths överspelande överstepräst samt Thomas Hanzons seriöse musiker.

Kyrkoherden Stig slits mellan hopp, flaskan och förtvivlan innan han plötsligt börjar kyssa Maria Sids barnmorska. Den bittra Siv, den avsatta kantorn från den förra filmen, är bitter fram tills att hon sätter på sig en röd blus och därmed blir glad.

Som sagt, det är en galet överdramatisk film. Det förekommer scener som är fantastiskt märkliga. Några exempel: Frida och hennes älskade låter inte älven stoppa deras kärlek utan kysser varandra i en strid ström, Frida och kyrkoherden Stig föder barn tillsammans, Frida tar ett dopp i älven som hon vore baptist… ja, you get the picture. 😉

Grejen är att jag inte kan låta bli att gilla det här. Lennart Jähkel är en jäkel på det han gör. Byns patetiske kyrkoherde överspelas av Niklas Falk. Alla känslor är uppskruvade till elva tolv. Just detta med människor som hänger sig totalt till nåt, må det vara musik eller religion, får ofta mig att känna mig obekväm. Det kan bara inte vara bra att vara SÅ glad.

Filmen hotar att kollapsa under sin egen tyngd men den som håller den någorlunda ihop är Frida Hallgren. Hon är en naturkraft helt enkelt. Av nån anledning så känns det inte som att hon spelar över trots att hennes Lena känns som onaturligt överglad person med känslorna utåt. Men man (läs: jag) köper att det är så hon är funtad.

När det gäller övriga överspelare så blir det mer farsartat men jag har insett att jag faktiskt gillar det. Jag tror jag insåg det när jag såg den härliga Miraklet i Viskan på bio.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallJag såg Så ock på jorden under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

 

Så ock på jordenMirakletApropå Miraklet i Viskan såg jag att postern till den filmen har en hel del likheter med Så ock på jordens poster. En strålande glad kvinna som sträcker ut sina armar.

Så som i himmelen (2004)

Micke Nyqvist är ute och cyklar...

Micke Nyqvist är ute och cyklar…

Imorgon har Så ock på jorden premiär. Jag såg Kay Pollacks efterlängtade uppföljare till supersuccén Så som i himmelen under Malmö Filmdagar. Innan trippen söderut hade jag tänkt se om Så som i himmelen för att fräscha upp mitt minne men det hanns tyvärr inte med. Nu har jag sett den och det var lite kul att se den som en prequel. Dessutom insåg jag att jag faktiskt inte hade sett filmen från början till slut tidigare även om jag kände igen en hel del scener. Jag visste exempelvis att det av nån anledning skulle cyklas en massa i filmen.

Haha, herregud, fader vår, fräls oss från ondo, och giv oss vårt dagliga bröd, vilken film! Det är överdramatiskt, överspel från samtliga parter, pekoral i kubik.

Michael Nyqvists dirigent Daniel viftar i början sin taktpinne med sån inlevelse att han börjar blöda näsblod och hans hjärta känner så mycket att han får en hjärtinfarkt. För att vila upp sig (och Hitta Sig Själv, Sin Musik Samt Våga Leva Och Älska) återvänder Daniel till sin norrländska hemby. Här tas han emot med öppna armar av vissa, och med knytnävar och förakt av andra. Efter att ha velat hålla sig undan slutar det ändå med att Daniel tar över kyrkokören. Hans mål: Att få folk att öppna sina hjärtan genom musik!

Som sagt, det är en galet överdramatisk film. Det förekommer scener som är fantastiskt märkliga. Några exempel: Daniel står utomhus barfota i snön och stampar och hoppar som ett barn på grönbete, Daniel tar ett dopp i älven som om han vore baptist, Daniel är ute cyklar bland dagisbarn i Innsbruck med sån passion att han missar sin egen konsert, Daniel… ja, you get the picture. 😉

Grejen är att jag inte kan låta bli att gilla det här. Lennart Jähkel är en jäkel på det han gör. Byns patetiske kyrkoherde överspelas av Niklas Falk. Sångfågeln Helen Sjöholm är med på ett hörn som misshandlad fru. Per Morberg spelar den misshandlande mannen (givetvis med ett härligt överspel). Alla känslor är uppskruvade till elva. Just detta med människor som hänger sig totalt till nåt, må det vara musik eller religion, får ofta mig att känna mig obekväm. Det kan bara inte vara bra att vara SÅ glad.

Filmen hotar att kollapsa under sin egen tyngd men den som håller den någorlunda ihop är Frida Hallgren. Hon är en naturkraft helt enkelt. Av nån anledning så känns det inte som att hon spelar över trots att hennes Lena känns som onaturligt överglad person med känslorna utåt. Men man (läs: jag) köper att det är så hon är funtad.

När det gäller övriga överspelare så blir det mer farsartat men jag har insett att jag faktiskt gillar det. Jag tror jag insåg det när jag såg den härliga Miraklet i Viskan på bio.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Även Rörliga bilder och tryckta ordFiffis filmtajm och Fripps filmrevyer har passat på att skriva om Så som i himmelen. Imorgon publicerar jag min recension av Så ock på jorden.

Jag är Ingrid (2015)

IngridJag tycker om Ingrid Bergman – som skådis. När det gäller henne som person så vet jag inte så mycket förutom att hon orsakade en skandal i Hollywood när hon lämnade man och ett barn i USA för att gifta sig med den italienske filmskaparen Roberto Rossellini. Båda var alltså gifta på varsitt och håll och deras tilltag sågs inte på med blida amerikanska ögon.

Stig Björkmans film Jag är Ingrid handlar om Ingrid som person, om hennes privatliv, om hennes affärer, kringflackande liv och det faktum att hon lämnade sina barn bakom sig när hon flyttade till nästa stad och man. Att filmen fokuserar på just detta tycker jag är ganska synd eftersom jag hellre hade fått reda på mer om hennes filmer och skådespeleri. Men nu är det alltså Ingrid som person det handlar om och det är väl ok det med. Ja, det hade varit ok om det blivit en intressant och spännande dokumentär, och det tycker jag inte Jag är Ingrid är.

I dokumentären får vi träffa Ingrids fyra barn som alla berättar om hur de upplevde sin mamma. Varvat med detta visas mängder, och jag menar määängder, med hemmavideofilmer som Ingrid eller nån annan i familjen har fotat.

Det är en lite märklig dokumentär det här. I princip är det en hyllningsfilm till Ingrid Bergman. Nånstans under ytan så finns det kanske en mer intressant film. Alla barnen uttrycker olika grader av besvikelse på sin mamma för att hon har lämnat dem ensamma under långa perioder. Både Ingrid själv och hennes barn beskriver henne inte som en mor utan snarare som en vän som kommer på besök då och då. Ändå går man inte på djupet här, och visst, det kanske man får respektera, men det blir inte så himla intressant att titta på. Barnen menar att ”Ingrid är så charmig och rolig att det inte spelar nån roll att hon är borta tio månader om året”. Typ.

Många har väl sagt att det är en feministiskt film och det kan jag till viss del hålla med om. Det handlar om en kvinna som gör karriär, gör som hon själv vill, går sin egen väg utan att låta nån stoppa henne. Gott så. Men att vara vän med sin barn snarare än mor känns varken feministiskt eller speciellt mänskligt. Jag tänker speciellt på hur hennes första barn Pia påverkades. Hon levde sina första 20 år i livet i helt eller delvis utan sin mor. Rossellini-barnen hade åtminstone varandra. Jag läste nu på Wikipedia att Ingrids första make Petter Lindström tydligen stämde Ingrid för att ha övergivit sitt barn och han ville få egen vårdnad av Pia. Detta tas inte upp i filmen. Nåväl, vad vet jag? De (barnen) verkar ju må bra idag, och om Ingrid nu blev kär i Roberto och ville flytta till Italien så var det väl svårt att lösa det hela rent praktiskt.

IngridEn sak jag noterade var att man i filmen nämner att Ingrid filmade sina barn mycket (när hon väl träffade dem). Ni vet fenomenet med att föräldrar filmar och fotar sina barn och tror att alla andra tycker det är jättekul att ta del av alla bilder och filmer. Det är inte så kul faktiskt. Bitvis kändes filmen som när man är på besök hos en familj som visar upp sina semesterbilder. Att titta på andras semesterbilder är inte så kul, inte ens Ingrid Bergmans semesterbilder. Därför blir filmen ganska tråkig och sövande. Till detta bidrar även den upprepande Michael Nyman-musiken som upprepas till förbannelse.

Det bästa i hela filmen (förutom Alicia Vikanders röstinsats som Ingrid själv) är när man visar en tidig provfilmning av Ingrid i Hollywood. Hon verkligen strålar här. Magiskt, och jag fick nästan en klump i halsen. I början av klippet hålls en skylt upp det där det står ”No makeup, No lip rouge” (verkligen?), och detta var nåt filmen refererade till några gånger, just frånvaron av smink och hur naturligt vacker Ingrid var. Och det var hon. Jag vet inte om det var nåt ovanligt (förmodligen) men t.o.m. tv-reportrar kommenterar att Ingrid inte har nån smink på sig under några nyhetsinslag vi får se. Ingrid själv återkommer också till det när hon i slutet av sin karriär spelar in Höstsonaten med sin namne Ingmar. I en scen där hennes ansikte är i en extrem närbild är hon helt utan smink. Hon var rädd för vad folk skulle tycka om det. Ingmar sa dock att även om du förlorar några fans så kommer du vinna nya.

En sista sak som jag tycker är värd att nämna, och det har mer med hennes skådespeleri att göra, är att hon till slut insåg att det här med italiensk (neo)realism inte var nåt för henne. Nej, hon ville inte improvisera fram sina repliker utan ha ett färdigt manus med repliker att läsa in. Och mycket riktigt, när Ingrid återvände till Hollywood 1956 i och med Anastasia så vann hon sin andra Oscar.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Just idag skulle Ingrid ha fyllt 100 år och SVT firar det genom att ikväll visa mästerverket Casablanca kl 20 på SVT2.

Malmö Filmdagar 2015 smallJag såg Jag är Ingrid under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Smala Sussie (2003)

Smala SussieMed anledning av att Smala Sussie nyligen hamnade på min topplista över 2003 års bästa filmer så kommer här min gamla recension som skrevs just 2003.

Jag har sett Ulf Malmros nya film Smala Sussie. Den har kallats en värmländsk Pulp Fiction, och det är väl kanske en inte helt fel beskrivning. Hur som helst var det en överraskning som påminde en del om Josef Fares komedi Kopps. Smala Sussie är också en komedi och den utspelas i en liten värmländsk håla. Erik har flyttat därifrån till Stockholm men åker tillbaks när han får höra att hans lillasyster Smala Sussie har försvunnit. På plats försöker han reda ut vad som har hänt.

Hehe, som sagt, det här var en överraskning, och faktiskt en positiv sådan. Den har lånat lite från Pulp Ficiton och lite från Kopps och satt ihop det till en fartfylld komedi där det händer oväntade och roliga saker. Saker och ting händer huller om buller i korta avsnitt och inte i tidsordning. Det dyker även upp en del skådisar i ganska ovanliga roller. Sen förekommer det en hel del referenser till andra filmer och regissörer (ungefär som i Kevin Smiths filmer), bl a De misstänkta, Taxi Driver, Kubrick och helt oväntat Kieslowskis 10-timmarsverk Dekalogen (som jag plöjer igenom just nu), fast här kallas den Katalogen. Sånt här är alltid kul om man är filmfreak.

Jag gillar svenska filmer som vågar vara lite annorlunda. Jag tycker t ex det är kul att se svenska skräckisar och dylikt, just för att de utspelas i miljöer som man känner själv, och då inte från andra filmer, utan för att man faktiskt har varit eller lever där själv. Det är bara det att det är ganska sällan som svenska regissörer lyckas göra detta på ett bra sätt. Kanske just för att det är miljöer som vi känner igen och om det blir lite fel, oftast dialogen, så faller det liksom helt. Här tycker jag man har lyckats. Man har lånat från diverse filmer men satt in det på ett smart sätt i en svensk miljö. Det blir roligt helt enkelt. Betyget blir 4/5. Möjligtvis i överkant, men vad fan, jag hade kul!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep