Stephen King: It

2 maj, 2013 5 kommentarer

ItTitel: It
Regi: Tommy Lee Wallace
År: 1990
IMDb | Filmtipset

För några år sen köpte jag in fyra dvd-filmer baserade på manus av Stephen King. Det som var lite speciellt var att det var originalmanus, alltså manus av King som inte var baserade på nån av hans böcker. Det var just därför jag köpte filmerna, det var ju enda sättet att ta del av just dessa King-historier. Nu tänkte jag posta recensioner av dessa filmer. Ni kan alltså se fram emot ett litet King-tema de närmsta dagarna. Men vi fuskar lite först med tv-film som utan tvekan bygger på en av hans böcker. Det handlar om Det.

Stephen Kings tegelsten It (Det), på över 1000 sidor, är på min topplista över Kings bästa romaner (topp-3 tillsammans med The Stand och The Dark Tower-böckerna). Nu har jag sett tv-versionen (två avsnitt på vardera 1.5 timme) av detta episka verk. Precis som i boken så utspelas den i småstaden Derry, Maine, dels kring 1960 och dels 30 år senare. Ondskan självt, här kallad Det, härjar i form av clownen Pennywise (Snåljåp). Barn försvinner och mördas. Sju stycken lite annorlunda eller mobbade barn bildar tillsammans Förlorargänget (The Loosers’ Club) och bestämmer sig för att ha död på Det. De lyckas – nästan, för 30 år senare kommer Det tillbaka och de nu vuxna förlorarna måste återvända till Derry… där Pennywise väntar, muahahaha.

Det första avsnittet utspelas till största delen när förlorarna var barn, alltså kring 1960. De sju (Bill, Ben, Mike, Bev, Stan, Eddie och Richie) presenteras i tur och ordning. Här har filmmakarna lyckats få till en mysig och samtidigt läskig stämning. Jag får klara Stand by Me-vibbar. Barnskådisarna är grymma och bättre än de vuxna. Det kanske inte är så konstigt då barndomens magi har en förmåga att försvinna både på film och i verkliga livet. Pennywise är betydligt mer otäck när det är barn som möter honom. Med det sagt så är Tim Curry som clownen Pennywise helt underbar. Hans slemmiga röst parat med hans lekfulla clownmanér ger ett av de obehagligaste monstren någonsin faktiskt. Clowner är läskiga helt enkelt. Första avsnittet får 4-/5.

I det andra avsnittet så anländer de nu vuxna förlorarna till Derry för att återigen möta Det, och direkt så är magin till stor del borta. Tyvärr. Det första avsnittet var faktiskt riktigt bra och en svag fyra i mina ögon. Det andra avsnittet kändes bitvis som en sämre kopia av det första. De vuxna skådisarna lyckas inte riktigt bli trovärdiga på samma sätt som barnen. Det bästa med historien i Det är hur Det/Pennywise egentligen inte i sig själv är så stark, utan hur Det utnyttjar det svaga i en själv, det som man är mest rädd för, och livnär sig på det. Det funkar ju på samma sätt med mobbare och den mobbade. Om man går samman, är starka tillsammans så kan man övervinna det, precis som Förlorargänget gör. Just detta var så mycket bättre när det gestaltades av barn. Andra avsnittet får 3/5.

Slutbetyget till hela tv-filmen blir en stark trea.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Skräck, Thriller, TV Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Opera

30 april, 2013 18 kommentarer

Opera

Den aggressiva varianten av fågelinfluensan

Titel: Opera
Regi: Dario Argento
År: 1987
IMDb | Filmtipset

Jag har sett ett antal filmer av Dario Argento och de flesta har jag verkligen gillat och det är främst beroende på det visuella. Den första Argento-filmen jag såg var Tenebre och den gillade jag inte, och kanske berodde det på att det just var den första jag såg och att jag inte var van vid att det visuella är det man ska fokusera på. Eller kanske berodde det på att filmen är från 80-talet, och det vet vi ju alla att på 80-talet blev det mesta lite mer sunkigt, precis som i Boogie Nights.

Jag tyckte det var dags att kryssa ännu en Dario Argento-film. Av de jag hittills sett så har det varit lite av en berg-och-dal-bana då jag tyckte Tenebre (2+/5) var dålig, Suspiria (4/5) underbar och Profondo rosso (4-/5) mycket bra. Filmen jag nyss har sett, Opera, är hans fjärde (min kommentar: femte har det ändrats till nu) bästa film – om man ska lita på IMDb vill säga. Den utspelas givetvis på en italiensk opera där den unga sångerskan Betty får chansen att sjunga Verdis (och Shakespeares) Macbeth efter att den ordinarie divan och stjärnan blivit skadad i en bilolycka. Betty själv blir inte alltför glad eftersom Macbeth sägs vara en otursförföljd opera. Och när en mystisk mördare, besatt av Betty, börjar härja blir det ju inte bättre. Muahaha.

Mjaha, för mig kändes det direkt att det här inte var lika bra som Suspiria och Profondo rosso. Dels kändes det rent tidsmässigt att det inte var skönt 70-tal längre utan surt 80-tal. Detta visade sig bl a på musiken som jag tyckte var betydligt sämre än i Argentos 70-talsklassiker. Musiken bestod dels av opera, vilket ju inte var så konstigt, och dels av saggig 80-talshårdrock som sabbade all känsla som Argento försöker bygga upp. I vissa drömsekvenser förekom Goblin-liknande musik (tror Claudio Simonetti, som är en av vättarna, låg bakom denna) som var bättre, men huvuddelen var alltså opera och hårdrock (två favvogenrer… INTE).

Sen när det gäller foto och övrig stämning så tycker jag inte Argento träffar rätt alls. Här tycker jag han överdriver användandet av häftiga kameralösningar. I Suspiria kändes det fräscht och rätt, men här blev det bara jobbigt efter ett tag. Typ ”ja, ja, vi har sett det där nu, gå vidare”. Det filmas genom tittgluggar i dörrar, från avloppet på handfat, närbilder på fågelögon som fungerar som speglar, osv. Ibland funkar såna här grejor, ibland inte. I Opera så funkade det inte, tyckte jag. Det kan ju bero på att jag inte fastnade för filmen från början, vilket till stor del berodde på musiken.

I Suspiria (jag återkommer hela tiden till den, jag vet) så gillade jag också skådisarna. De passade i sina roller… vilket kan bero på att den filmen kändes som en enda lång skum och ball musikvideo, och då behöver skådisarna inte göra så mycket. Så fort Argento försöker göra en mer berättande historia så blir det bara löjligt (som i Tenebre, enligt mig). Opera kändes kanske som ett mellanting mellan Suspiria och Tenebre. Lite mer berättande historia men ändå rätt så flummigt och relativt häftiga mord och så. Men den flummiga delen som ska förmedla en känsla med hjälp av musik och bilder funkar inte alls. Återigen – jag tror det till stor del beror på den, i mina öron, sunkiga musiken. Slutbetyget blir en tvåa (snäppet sämre än Tenebre alltså).

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Mysterium, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , ,

Warm Bodies

15 april, 2013 6 kommentarer

Warm BodiesTitel: Warm Bodies
Regi: Jonathan Levine
År: 2013
IMDb | Filmtipset

När jag först blev medlem i Stockholm Filmfestival i början av 2000-talet försökte jag förutom själva festivalen i november även gå på de förhands/specialvisningar som de körde under året. På så sätt har jag bl a sett The Ring, The Cell, The Pledge, Donnie Darko, Battle Royale, Farväl Falkenberg, Lilja 4-ever, mm mm. Då funkade det så att visningen var en kväll i veckan och biljetterna släpptes samma kväll en halvtimme innan. Om man kom en kvart eller så innan visningen så fick man oftast plats (kanske inte en bra plats men en plats). Jag minns en gång när jag hade brutit benet men ändå hade tänkt se en film. Jag kom linkande på kryckor och jag hade blivit försenad så biljetterna var slut. Jag såg ut som en ledsen pudel och gnydde där på mina kryckor och med mitt ben i gips. Då grävde volontärerna fram en biljett trots allt (förmodligen gav de upp en av sina egna fribiljetter) och jag kunde se filmen (som jag idag inte minns vilken det var).

Efter några år så ändrade man rutinerna så att biljetterna släpptes en kväll och själva visningen var en annan kväll. Detta gjorde att mina besök på filmfestivalens förhandsvisningar sjönk drastigt. Nu var man tvungen att upplåta två kvällar i veckan för att stå och köa (typ det tråkigaste som finns), först för att få biljett och sen för att få en bra plats. Det här var som ni förstår också innan man kunde fixa biljetter via festivalens hemsida.

Nu är det dock nya tider. Biljetterna släpps via nätet några dagar innan visningen och du slipper köa för att fixa dina biljetter. Fast ok, du måste vara hyfsat snabb med att gå in på nätet vid släpp för att få en biljett. Men trots denna positiva ändring så blev det aldrig riktigt av för mig att gå på visningarna ändå. Jag hade liksom vant mig av vid det. Det var emellertid innan jag gick med i filmbloggarklubben Filmspanarna. Främst är det Henke som brukar skicka ut en blänkare (oftast via det antika systemet e-post) med en fråga om nån vill haka. Den här gången gällde det den romantiska zombiekomedin Warm Bodies.

Ja, ni läste rätt. Det är alltså en romantisk komedi med zombies. Nåväl, det förekommer även några normala människor i form överlevande efter en zombieepidemi. Inmurade lever människorna ett ganska torftigt liv. Utanför murarna härjar zombierna… ja, eller härjar och härjar, de går mest omkring som… zombies. Så, det handlar om ganska harmlösa zombier… well, förutom att de gärna äter hjärna förstås. Och så har vi en sorts superzombier som har rivit av sig allt sitt gamla skinn och blivit snabba och aggressiva. Diverse händelser (det kallas ”handling” i filmsammanhang) leder till att den normala människan och snyggingen Julie (Teresa Palmer) blir ihop med zombien R (Nicholas Hoult). Det i sin tur leder till förvecklingar.

Jag ogillade den här filmen från första början och i princip ända till slutet. Jag skrev på Twitter att det var en film som bjöd på Wes Anderson-tomhet, Scott Pilgrim-hiphet och Shaun of Dead-roligheter, och det beskriver möjligen filmen ganska bra. Fast då ska sägas att jag varken sett Shaun of the Dead eller Scott Pilgrim vs. the World. 😉

Filmen har inte den typ av berättande som suger in mig. Det är två minuter prat och sen kör man igång musik ett tag. Sen börjar nästa korta scen och så kör man musik för att sätta stämningen. Hallå! Sätt stämningen först genom vad skådespelarna uttrycker och hur de agerar. Sen kan ni köra musik för att accentuera den stämningen. Det funkar inte att köra lite dialog i en halv minut och sen sätta igång nån crappy upbeat ballad.

Att jag inte ger filmen en etta beror på att jag gillar zombier och John Malkovich. Vad Henke tyckte om Warm Bodies hittar ni här.

2-/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Romantik, Skräck, Stockholm Filmfestival Tagged with , , , , , , , , , ,

The Invisible Man

26 februari, 2013 4 kommentarer

The Invisible ManTitel: The Invisible Man
Regi: James Whale
År: 1933
IMDb | Filmtipset

Mellan sina två Frankenstein-filmer gjorde James Whale filmen om den osynlige mannen, The Invisible Man.

James Whale är tillbaka efter Frankenstein med en film som kanske inte så många har sett (ehe). Jag pratar alltså om Den osynlige mannen från 1933. Precis som i Frankenstein så har vi här: den galne vetenskapsmannen, hans oroliga flickvän, hans oroliga kollega, hans oroliga mentorprofessor som tycker att vår ”hjälte” har börjat forska med farliga saker. Och sist men minst har vi bybefolkningen som inte vill annat än att ha ihjäl den mördande galning som gäckar polisen.

Ja, det var nästan märkligt hur mycket i handlingen i Den osynlige mannen som stämde in på Frankenstein. Faktum är dock att jag gillade Den osynlige mannen bättre än Frankenstein. En sak som tilltalade mig var att man aldrig (nästan) fick se hur huvudpersonen såg ut. Han var under hela filmen antingen osynlig eller bandagerad och iklädd svarta solglasögon. Filmen har även en ganska skön humor och dessutom välgjorda specialeffekter. Det är faktiskt lite hur man undrar hur de har gjort med den tidens teknik. Det blir nästan en stark trea.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , ,

Frankenstein

24 februari, 2013 15 kommentarer

FrankensteinTitel: Frankenstein
Regi: James Whale
År: 1931
IMDb | Filmtipset

Igår skrev jag om Gods and Monsters, biografifilmen om James Whale. Nu kommer recensioner av tre Whale-filmer och först ut givtevis Frankenstein.

Skräckklassikern Frankenstein från 1931 har , enligt förtexterna ”?” i rollen som monstret och det visar sig att filmen är helt klart rolig att se men det känns lite som att det är av fel anledningar. Grejen är att Frankenstein för mig är rolig att se pga att det är filmhistoria. Det är Boris Karloff som monster med sina märkliga handviftningar och babylika skrik när han blir rädd för elden, det är snyggt expressionistiskt och tyskinspirerat foto, det är brittiska skådisar som pratar en gammaldags brittisk engelska med ordentligt uttalade ”r”.

Pluspoäng får även den charmiga inledningen där en representant för filmbolaget meddelar att det här är en film om liv och död och varnar känsliga tittare. Det som gör att den känns mer rolig än bra på riktigt är väl att den som skräckfilm inte skrämmer eller är direkt spännande. Det är lite intressant att jämföra med I Am Fugitive from a Chain Gang från ’32 som jag såg nyligen. Den filmen är ett mänskligt drama som berör. Jag tror filmer i skräckgenren har betydligt lättare att bli daterade, även om de en gång i tiden var epokgörande eller revolutionerande. Det kan inte bli mer än en svag trea till Frankenstein.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Stake Land

19 februari, 2013 14 kommentarer

Stake LandTitel: Stake Land
Regi: Jim Mickle
År: 2010
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen (det var nog i somras) så fick jag tips om två postapokalyptiska filmer av Filmitch. En var Carriers. Den andra som jag nu alltså har sett, eller snarare skrivit om, var Stake Land. Det var nämligen ett bra tag sen jag såg den men det blev inte av att posta ett inlägg om den förrän nu. När jag läste igenom handlingsbeskrivningen av filmen på dess Wikipedia-sida så mindes jag ganska mycket av filmen och en hel del scener spelades upp i mitt inre.

För nåt år sen började jag se The Walking Dead och blev fullkomligt fascinerad av serien. Det gjorde inte så mycket att både tempo och handling i säsong två i princip försvann. Jag gillade ändå serien. Stake Land känns som en del av samma trend. I ett USA efter en vampyrepedemi träffar vi unge föräldrarlöse Martin (Connor Paolo) som tas om hand av vampyrjägaren Linco… eh Mister kallas han här (Nick Damici). De två färdas norrut för att hitta New Eden, om det nu finns. Man träffar på folk på vägen, både trevliga folks och otrevliga folks. En grupp otrevlingar är förstås en religiös sekt som ser vampyrepedemin som Guds straff (nähä?).

Som sagt, när jag läste igenom beskrivningen av handlingen så kände jag att vissa scener och sekvenser faktiskt sitter kvar trots att det var ett halvår sen jag såg filmen. Smart som jag är så skrev jag ner lite stödord efter att jag såg den då för ett halvår sen och det som nu följer är en renskrivning av dessa. 😉

Filmen verkar inte riktigt veta vad den vill. Miljöerna är snygga, det är ett white trashigt postapokalyptiskt vampyr-USA. Vi har ett melankoliskt upprepande och klinkande piano som ska få till stämning. Fast det är som den stämningen inte leder nån vart då det bara är en ytlig stämning.

I The Walking Dead (som jag inte har börjat titta på tredje säsongen av än) så är det zombier. Här är det vampyrer men i princip är det samma sak: hjärndöda varelser som vill äta upp dig eller på ett eller annat sätt ta kål på dig. Först blev jag lite förvirrad eftersom man tidigt i filmen dödade en sån där varelse, som jag trodde var en zombie, genom att köra en påle genom hjärtat, inte hjärnan som det ju brukar vara. Men det var alltså en vampyr, även om jag skulle kalla det vampyrzombie.

Egentligen är det aldrig riktigt spännande. Ett tydligt budskap är att USA är dåligt och förfaller medan Kanada är Eden. Att religion är nåt som går över styr är också nåt som filmen gör tydligt.

Men jag tycker man har fått till en trevlig indiepostapokalypskänsla här och filmen får godkänt även om det är knappt.

3-/5

PS. Kelly McGillis från Top Gun (!) är med i filmen och spelar… nunna.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Postapokalyptisk, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Forbidden World

2 februari, 2013 8 kommentarer

Forbidden WorldTitel: Forbidden World (Mutant)
Regi: Allan Holzman
År: 1982
IMDb | Filmtipset

Roger Corman är en regissör och en filmmakare som jag hört mycket om och jag trodde att jag sett många b-filmer av honom. Det kändes så. När jag kollade på Filmtipset visade det sig att jag bara sett en: The Masque of the Red Death. Nåväl, han har i alla fall producerat Forbidden World!

Apropå det här med b-film. Jag lyssnade på podcasten MILFcast (Man, I Love Films betyder det, inget annat ;)) som hade besök av regissören och manusförfattaren Jose Prendes som bl a pratade om sin film The Haunting of Whaley House. Han hade fått chansen att göra filmen hos produktionsbolaget The Asylum som sprutar ur sig b- och c-filmer på löpande band, flera i månaden. Ofta handlar det om sämre kopior av för tillfället aktuella (a-)filmer. Men med The Haunting of Whaley House så skulle man tydligen göra nåt mer seriöst med lite högre budget… kanske. Prendes anlitade sin vanliga grupp med skådisar och filmarbetare, som inte hade jobbat med The Asylum tidigare. När inspelningen nästan var klar säger en chef från The Asylum till Prendes att ”jo, just det, du måste ha med en nakenscen också”, ”glömde jag säga det?”, ”kanske det, men det måste du ha med!”. Enligt Prendes väntade chefen med flit att säga detta bara för att retas (kanske med glimten i ögat). Prendes ville inte tvinga de skådisar som jobbade i filmen att droppa bh:n (det var givetvis kvinnlig nakenhet som avsågs) och dessutom gick det helt emot storyn i filmen att plötsligt kasta in en nakenscen. Men boobies måste det vara hävdade chefen, annars blir det ingen film. Prendes skrev då en ny scen, anlitade en ny skådis och spelade in en extra scen. Så går det till i filmbranschen.Vad har detta med Forbidden World att göra? Ja, det är väl ganska lätt att gissa.

Forbidden World är en typisk b-film som kom 1982 och som väldigt tydligt rider, eller försöker rida, på framgångsvågen efter Alien. En avlägsen rymdstation forskar inom biologi och får fram märkliga varelser som visar sig vara farliga. Man tror att man kan hantera dem men man har fel, fel, fel. Till stationen kommer problemlösaren Mike (Jesse Vint). Mike vill döda varelsen men stationens forskare protesterar då de givetvis vill fortsätta forska trots riskerna. Mike är en klassiskt machohjälte som skjuter först och frågar sen och som får ihop det med stationens två (och enda) kvinnor och labbassistenter.

Forbidden World är en dålig film, så enkelt är det. Det finns några roligheter men det är mer ofrivilligt än nåt annat. T ex så är monstret förstås väldigt likt Alien-monstret. Dessutom är Jesse Vint (som spelar Mike) en sämre kopia av Roy Scheider. Och så var det här med nakenscenerna. Mitt under slutuppgörelsen när det är som mest farligt får de två tjejerna för sig att det är dags att ta en gemensam dusch och skrubba varandra med badsvampar. Kändes det inslängt helt utan sammanhang? Nähä?! Det blir inte mer än en svag tvåa till Forbidden World.

2-/5

PS. Kul att se Lydia från V, dvs June Chadwick, i en av rollerna. Sen har vi har två vinnare i Lika som bär-tävlingen den här gången. Först Jesse Vint som alltså är en sämre kopia av Roy Scheider och sen monstret som är en (mycket) sämre kopia av monstret i Alien.

Jesse Vint Roy Scheider Forbidden World Monster Alien Monster

Arkiverad under Betyg 2, Film, Lika som bär, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Dr. Phibes Rises Again

26 januari, 2013 10 kommentarer

Dr. Phibes Rises AgainTitel: Dr. Phibes Rises Again
Regi: Robert Fuest
År: 1972
IMDb | Filmtipset

Det var nog ganska hög produktionstakt på den här tiden. Året efter den första filmen om Dr Phibes kom uppföljaren.

Vincent Price fortsätter att spela rollen som Dr Phibes. Tre år har gått efter det som hände i den första filmen. Phibes har tillsammans med sin fru legat i dvala. Nu har dock månen och planeterna hamnat i rätt läge, vilket innebär att det är dags att vakna. Phibes ska åka till Egypten för att åter väcka sin fru till liv i Livets flod och tillsammans ska de få evigt liv. En forskare vid namn Biederbeck är samtidigt samma hemlighet på spåren och det är upplagt för en arkeologisk uppgörelse i egyptiska gravvalv. Muahahaha.

Ja, det fortsätter inte oväntat i samma stil som i ettan. Price är skön som Phibes. Han är som en oövervinnlig superhjälte med en osannolik förmåga att hitta på och lyckas genomföra sina bisarra mord t.o.m. ute i den egyptiska öknen. Bl a lyckas han ur bakfickan trolla fram en gigantisk fläkt för att simulera en ökenstorm. Hur kul som helst. Var får han allt ifrån? Vulnavia är återigen med (ny skådis dock) som Phibes fåordiga medhjälperska (tror inte hon säger något alls faktiskt) och tillsammans har de återigen sina märkliga seanser där de dansar, spelar musik eller äter middag.

Phibes kör även här sina sköna monologer: ”Sleep on my sweet Victoria, for regal claws of noble birds guard well your place of rest. For those poor fools that dare intrude, the penalty is death”. Även i den här filmen finns en del torr brittisk humor som de töntiga poliserna står för. Såna här filmer är kult och det är kul att de ges ut på dvd (eller att femman visar dem mitt i natten). Vincent Price är kung. Han har främst en helt underbar röst, vilket han på gamla dar visade i Michael Jacksons video Thriller, om ni inte visste det.

3/5

PS. En av skådisarna, Peter Jeffrey, är med som polis i de bägge Phibes-filmerna och jag kände igen honom, men kunde inte placera honom. Tittade på IMDb och upptäckte att Jeffrey är med i två andra filmer som jag har sett, nämligen kultfilmerna If…. och O Lucky Man!.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Abominable Dr. Phibes

25 januari, 2013 4 kommentarer

Dr PhibesTitel: The Abominable Dr. Phibes
Regi: Robert Fuest
År: 1971
IMDb | Filmtipset

Nu hoppar vi fram till 1970-talet. Vi får Vincent Price i högform i en duo filmer om en viss doktor…

Den avskyvärde Dr Phibes (skön svensk titel!), där Vincent Price spelar Dr Anton Phibes (läkare, vetenskapsman och musiker) som förlorat sin fru och anklagar de nio personer som försökte rädda hennes liv på operationsbordet för hennes död. Phibes själv råkade ut för en bilolycka och tros vara död. I själva verket överlevde han och lever nu (med pga bilolyckan bortbränt ansikte) endast för att hämnas sin frus död och en efter en ta livet av de som han anser är skyldiga. Muahahaha.

Detta var en b-skräckis kan jag väl säga direkt men en ganska underhållande sådan. Det är en brittisk film, vilket bl a märks på den torra humor som förekommer mellan poliserna som utreder morden samt på de sköna studiomiljöerna som används. Vincent Price är kung i såna här filmer (och i andra filmer också för den delen) och han dominerar totalt. Det känns som om han verkligen tar filmen seriöst och går in för sin roll. Det roligaste med filmen är hur Phibes väljer att ta livet av sina offer. Här har en film som Seven (och andra seriemördarfilmer) hämtat mycket inspiration, hehe. Phibes väljer att använda en något omgjord version av de olika plågor som enligt Bibeln hemsökte Egypten (hagel, gräshoppor, mm) som mall för sina mer eller mindre snillrika mord. Riktigt kul att se hur Phibes löser det hela på.

Sen innehåller filmen även helt bisarra scener, förutom morden. Phibes har en märklig medhjälperska vid namn Vulnavia som han dansar eller dinerar med, han har en orkester bestående av självspelande dockor, och själv spelar han orgel iklädd en svart munkutstyrsel. När han pratar så gör han det via en sladd som han kopplar in i halsen, och när han äter eller dricker så gör han även det via ett hål i halsen. Skönt! Då och då har han underbara monologer, i stil med: ”My love, precious jewel and noble wife. Severed, too quickly, too cruelly from this life. I alone remain to give delivery of your pain. Nine killed you. Nine shall die. Nine times, nine! Nine killed you! Nine shall die! Nine eternities in DOOM!. Ja, det är en skön film, förstås helt utan spänning eller läskighet men det är underhållande och ibland en märklig upplevelse.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Masque of the Red Death

24 januari, 2013 4 kommentarer

Vincent PriceTitel: The Masque of the Red Death (De blodtörstiga)
Regi: Roger Corman
År: 1964
IMDb | Filmtipset

Igår hintade jag om att det kunde bli Vincent Price-tema och det blir det också. Förutom gårdagens fluga så blir det recensioner av de två filmerna om Dr Phibes, men först, eller nästförst, en Edgar Allan Poe-historia.

Vincent Price-festivalen fortsätter. Denna gång var det dags att avnjuta De blodtörstiga, som den något märkliga och missvisande svenska titeln lyder. Price spelar här den ondskefulle prinsen Prospero som är en riktig utsugare, sadist och dessutom satanist. Han lever som rena prinsen på sitt slott (eh, ja, han är ju faktiskt prins) medan folket i de fattiga byarna lider. När epidemin ”Röda Döden” bryter ut så bjuder han in adeln till sitt slott för att de där ska finna skydd och samtidigt delta i en maskerad. Prospero tvingar även med sig några bybor till slottet så han kan roa sig med dem i diverse bisarra lekar.

Javisst, Vincent Price dominerar igen, det är bara att konstatera. Han spelar ond med en övertygande lätthet och samtidigt med glimten i ögat. Filmen i sig är ju en b-skräckis, som aldrig är läskig eller spännande. Däremot innehåller den en del smått bisarra scener där Price delar ut order till höger och vänster utan att blinka, vare sig det gäller avrättningsorder eller mer mjölk till kaffet. Som vanligt är det också underbart dåliga studiomiljöer. En annan lustig sak är att rollen som en dansande dvärgkvinna (typ hovnarr) spelas av en ca 7-årig liten flicka, men rösten görs av vuxen kvinna. Hennes manliga dvärgkollega däremot spelas av en riktig dvärg. Ja, det är för roligt.

Regissören till filmen heter Roger Corman och han betraktas väl som något av b-filmernas konung. Under början av 60-talet gjorde Corman och Price en räcka b-skräckisar ihop, där många baserades på historier av Edgar Allan Poe, och även De blodtörstiga är baserad på en Poe-historia. Själva historien är faktiskt ganska tråkig, men bl a insatsen från Price gör att själva filmupplevelsen ändå blir godkänt. Sen gillar jag oftast filmer där Djävulen är inblandad. Det finns ändå nåt lite otäckt med den figuren. Nu är det dessutom en annan figur med i spelet som inte Prospero hade räknat med, nämligen… muahahaha.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →