Android

23 januari, 2012 6 kommentarer


Titel: Android
Regi: Aaron Lipstadt
År: 1982
IMDb | Filmtipset

På den tiden jag köpte plastbitar så köpte jag ett lass dvd-filmer i science fiction-genren. Med jämna mellanrum så kryssar jag en i den högen. Hittills har det varit väldigt blandat resultat. Mest har det faktiskt handlat om rent dåliga filmer. Senast såg jag dock Turkey Shoot som åtminstone var charmig.

Den här gången handlade det om Android med Klaus Kinski i rollen som Max, en konstgjorda människa, titelrollen om man säger så. Det var i alla fall vad jag trodde. Nu visade det sig att Kinski inte alls var androiden utan den tyske virrhjärnan/skådespelaren spelade forskaren som arbetade med att ta fram de artificiella varelserna.

När filmen inleds är Kinskis forskare ensam på en avlägsen rymdstation tillsammans med androiden Max. Android-projektet har inte gett de resultat som de som står för kosingen ville ha och nu har det i princip lagts ner men Kinski kämpar på i hemlighet med steg två.

Det som för en gångs skull sitter kvar efter filmen är musiken. Jag gillade den. Just musiken är inte nåt jag brukar tänka på speciellt mycket när jag ser film, i alla fall inte efteråt. Den ska bidra till helheten och stämningen men inte sticka ut. Om den sticker ut så brukar det vara ett tecken på att det är ganska dålig film. I fallet Android så är det precis så. Android är nämligen en dålig film.

Ok, tillbaka till musiken. Helt plötsligt spelas James Browns It’s a Man’s Man’s Man’s World. Men bäst och märkligast är Fibonacci med låten Sergio Leone (du hittar för övrigt hela filmen i samma länk). Låten är otroligt catchy. Lyssna och titta här… fast jag utfärdar en varning då klippet är från den sista scenen i filmen.

I övrigt då? Mja, nu har det väl gått nån vecka eller så efter att jag såg filmen och jag minns allvarligt talat inte så mycket. Kinski går på tomgång, åtminstone känns det så. Androiden Max är ganska tråkig. Utan att avslöja för mycket kan jag väl säga att det dyker upp ytterligare tre personer på rymdstationen varav en är en kvinna. En del av handlingen går ut på att androiden Max nu får lära sig vad det innebär att umgås med en sån märklig varelse. Mja, det blir mest fånigt.

Slutsatsen är att det är en b-film och den slutsatsen går det inte att komma ifrån.

2-/5

PS. När letade efter ett klipp på It’s a Man’s Man’s Man’s World så råkade jag stöta på Christina Aguileras version av låten. Oh, well, that girl can sing… and scream.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Musik, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , ,

Metropolis (2001)

11 januari, 2012 4 kommentarer


Titel: Metropolis
Regi: Rintaro
År: 2001
IMDb | Filmtipset

Efter att ha haft den hemma ett tag så var det äntligen läge att spana in denna japanska animeversion av Fritz Langs stumfilmsklassiker Metropolis från 1927. I Langs film är temat klyftan mellan arbetarna under jorden och de rika makthavarna i sina skyskrapor. Här är arbetarna ersatta av robotar kan man väl säga. Dessa får bara vistas i speciellt utsedda zoner, mer eller mindre under jorden, annars blir de ”terminerade”. Samtidigt pågår ett sorts uppror mot makthavarna där en grupp människor vill åstadkomma förändring på saker och ting. Mitt i allt detta skapas en sorts superrobot, Tima, vars uppgift är lite oklar. Beställare är den mäktige Duke Red.

Jag måste säga att jag hade svårt att hänga med på handlingen (har hört att det ska vara lättare på en längre version av filmen). Jag förstod inte riktigt olika personers roller och varför vissa saker hände. Tror t ex att den här upprorsgruppen faktiskt var emot robotar och deras rättigheter, men är inte helt säker. Det hela kändes luddigt. Huvudperson är väl främst pojken Kenichi som efter en brand på robotlabbet får den oskuldsfulla (till en början, muahaha) robotflickan Tima på halsen. De båda blir jagade av Duke Red genom Metropolis, både ovan och under jord.

Hmmm, det fanns en hel del som aldrig sades rätt ut. T ex så verkade det som Duke Reds robot Tima var en kopia av hans döda dotter. Han trodde väl att han skulle kunna få henne tillbaka antar jag. Samtidigt var syftet med Tima, som tror hon är människa, även nåt annat som jag inte riktigt fattade. Även Duke Reds ”elaka” adoptivson Rock (som främst är den som jagar Tima och Kenichi) samt robotprofessorn verkade ha en egen dold agenda. Alla var mer eller mindre besatta av Tima.

Något som stack ut i filmen var musiken. Jag kan bara inte tycka att 20-talsjazzen (?) passade, även om den skapade en ganska annorlunda känsla. Nä, jag störde mig på den nästan hela tiden. Det finns dock ett undantag; jag återkommer till det. Nåt som var riktigt bra var, inte oväntat, den snygga och detaljrika animeringen av den både hypermoderna och slitna framtidsstaden Metropolis. Jag måste ändå säga att jag mer gillar stilen i det jag har sett av Miyazaki (min kommentar: många fler recensioner av Miyazaki och Studio Ghibli är på g på bloggen). Där är ögonen inte riktigt lika stora. Jag gillar även handlingen i dessa filmer bättre. Här var det en märklig blandning av snyggt våld och smålöjlig barnfilm. Nja, passade inte riktigt mig. Då gillar jag t ex Ghost in the Shell, en annan anime med liknande tema, bättre.

Ok, då kommer vi till det som slutligen höjde filmen till ett godkänt betyg och som även var det tillfälle då musiken passade. Kanske inte ska säga för mycket men på Filmtipset skrev nån att det var nu filmen flippade ur och blev sämre. För min del var det tvärtom. Slutet var helt underbart och musiken passade som handen i handsken. Det påminde mig om när jag såg Antonionis Zabriskie Point. Då fattade jag inte heller mycket av handlingen och tyckte filmen var seg. Men även då räddades det hela av ett underbart vackert och explosionsartat slut!

3-/5

Arkiverad under Anime, Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

Metropolis (1927)

10 januari, 2012 9 kommentarer


Titel: Metropolis
Regi: Fritz Lang
År: 1927
IMDb | Filmtipset

En liten premiär här på Jojjenito är det dags för nu. Om jag inte är alldeles fel ute så kommer nu nämligen den första recensionen av en stumfilm. Och vilken film handlar det om? Jo, givetvis Fritz Langs klassiska sf-stummis Metropolis från 1927. Men det är inte allt. Som en bonus kommer imorgon en recension av den japanska animeversionen som kom 2001. Dessutom blir det på onsdag en recension av Langs mastodontfilm Dr. Mabuse, der Spieler.

Året är 2026 och i staden Metropolis styr de rika eller Tänkarna. De bor i mäktiga skyskrapor medan Arbetarna får slita under jorden vid maskinerna. Maria, en sorts änglalik kvinna, leder Arbetarna i en frihetskamp som syftar till nån sorts förbrödring mellan Arbetare och Tänkare. Sonen, Freder, till företagsmogulen Joh Fredersen träffar Maria och lockas ner i underjorden till maskinerna och Arbetarna och inser hur fel det är ställt. Joh får nys om det hela och låter en galen professor göra en robot som liknar Maria som ska lura Arbetarna till våldsam revolt som man sen kan slå ner.

Det var riktigt kul att se den här filmen. Att det var med live-musik (piano och synth av Matti Bye) på Cinemateket gjorde ju inte saken sämre. Effekterna är faktiskt riktigt bra. T ex när roboten som ska likna Maria skapas eller vissa scener av Metropolis med flygplan, bilar på vägbroar som går hit och dit bland skyskraporna. Dystopikänslan i början är effektfull med arbetare som går med böjda huvuden som robotar när det är skiftbyte.

Sen är det lite kul med stumfilm. Skådisarna överdriver en del och visar känslor i starka gester. Knutna nävar på bröstet är vanligt. Freder verkade ha ständiga hjärtproblem. Brigitte Helm som spelar Maria och den falska robot-Maria är bäst. När de båda Mariorna existerar samtidigt är det inte svårt att skilja dem åt eftersom den falska Maria har en djävulsk glimt i ögat medan den äkta är änglalik. Kul blir det när robot-Maria dansar för de rika gentlemännen som dreglar som vargar.

Det som var synd var att filmen hoppade och skakade en stor del av visningen (min kommentar: det här ägde rum hösten 2003 om ni undrar). Jag har väldigt svårt att förstå varför Cinemateket inte lyckas visa den med normal kvalitet som man kan förvänta sig. Den hoppade ju upp och ner under nästan en timme. Gaaah. Det spelar liksom ingen roll om man skryter med att man har en nyrestaurerad kopia, med aldrig visade scener, osv, om man sen kör den med en projektor från tiden då filmen gjordes!!!! (eller vilket felet nu var). Lite synd när det var en så mäktig film med ett mycket bra live-soundtrack.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Stumfilm Tagged with , , , , , ,

War of the Worlds (2005)

11 december, 2011 2 kommentarer


Titel: War of the Worlds (Världarnas krig)
Regi: Steven Spielberg
År: 2005
IMDb | Filmtipset

I Spielbergs filmatisering av H.G. Wells klassiker ser vi Tom Cruise spela slarver-pappa som tillsammans med sina två barn (en lillgammal Dakota Fanning och en tonårsrebellisk son) är på flykt undan de trebenta tutande dödsmaskinerna. Om ni väljer att läsa vidare måste jag för säkerhets skull varna för spoilers i texten.

Jag blev faktiskt lite positivt överraskad. De första sisådär 40 minuterna är riktigt bra. Då ligger filmen på en fyra för min del. Inledningen — när det märkliga ovädret kommer, när Cruise ger sig ut för att undersöka vad som har hänt, när den första tripoden kommer upp ur marken (sjukt bra), när Cruise flyr med sina barn, när de åker till huset där barnens mamma bor, när de hamnar i den galna folksamlingen och blir bestulna på sin bil, när de försöker komma med färjan, osv, osv — är en riktig berg-och-dal-bane-tur som Spielberg är en mästare på. Här var jag faktiskt helt uppslukad av filmen. Jag tycker Spielberg lyckas skildra förvirringen och fasan på ett övertygande sätt. Det blir en sorts efter-katastrofen-roadmovie-känsla som jag gillar.


Säga vad man vill om Dakota Fanning men nog fan ser hon rädd ut på riktigt här!

Cruise spelar en slarver/slacker-pappa som inte tagit ansvar under sitt liv. Jag har hört det sägas att det inte känns som en trovärdig person (vilket egentligen väl beror lika mycket på regissör/manusförfattare som Cruise själv). Själv tycker jag i och för sig att Cruise karaktär känns ok, och dessutom att Cruise gör rollen helt ok. Jag tycker nog det finns ett ganska ok samspel mellan Cruise och hans ungar också. Så, just när det gäller det har jag inget att klaga på.

Vad jag däremot har att klaga på är att filmen dör helt under den obegripliga källarscenen. Tim Robbins gör ett märkligt inhopp utan poäng, och sen den löjliga scenen med utomjordingars snorkelsökarkamera som kommer ner i källaren för att kolla. Den höll på för länge och kändes inte trovärdig (IR-kamera någon?). Det tempo och den spänning som hade byggts upp fram till nu försvann helt. Efter källaren så var filmen av nån anledning inte lika intressant. Jag vaknade liksom upp från det där tillståndet man är i när man är helt inne filmen.


En annan scen som kändes lite märklig så här i efterhand var när sonen absolut ville delta i/se på striden mot tripoderna. ”I have to see this, Dad. You have to let me do this. You have to let me go. I have to see this. You have to let me go.” Come again? Lite märkligt beteende från både Cruise och sonen i det här läget men jag antar att båda var i chocktillstånd. Ändå lite märkligt sätt av Spielberg att visa hur ett barn måste få ta eget ansvar och lära av sin egna misstag. Eftersom sonen till slut klarar sig och kramar om sin pappa i slutet och allt är bra så vill ju Spielberg säga att Cruise som pappa gjorde rätt som lät sin son sticka iväg på egen hand för att ”titta” på tripodkriget. Det kändes inte klockrent. I och för sig så var Cruise lite sliten mellan sonen och dottern eftersom dottern höll på att bli ”adopterad/kidnappad” av några andra samtidigt men det var väl fan bara att hugga tag i sonen och släpa med honom. Nåja.

Det var en lite annorlunda sf/katastrof-film i och med att man inte har några scener alls med den amerikanska presidenten som håller tal, nån militär kommandocentral där man diskuterar strategier eller forskare som försöker hitta nåt motmedel mot utomjordingarna. Främst mot slutet saknade jag såna här scener. Här var det bara fokus på Cruise och hans familj men jag tyckte ändå att det funkade. Men, som sagt, inte riktigt hela vägen. Mot slutet går liksom luften ur filmen och sen kommer plötsligt slutet och jag kan väl säga att jag varken gillade det nu eller i den gamla filmen från 1953; det är samma slut nämligen. Sen är det väl bara att konstatera att filmen inte lämnar något som helst avtryck men det är rätt skön underhållning när den håller på.

3+/5

Här hittar ni Sofias syn på Spielbergs remake.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The War of the Worlds (1953)

10 december, 2011 4 kommentarer


Titel: The War of the Worlds (Världarnas krig)
Regi: Byron Haskin
År: 1953
IMDb | Filmtipset

För några år sen jobbade jag ett halvår i Sveriges mittpunkt och Jämtlands stolthet Östersund. Jag var en ganska frekvent gäst på de två biografer som fanns i stan samt även den lokala videobutiken. En kväll hittade jag Världarnas krig från 1953 baserad på H.G. Wells roman bland dvd-filmerna och tänkte att det kunde vara kul att se den eftersom det här var just när Spielbergs remake var bioaktuell. Och nu när Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord kör invasionstema och precis sett dessa bägge filmer så hakar jag helt fräckt på och postar mina gamla recensioner. Först ut alltså den första filmatiseringen.

Historien är ganska enkel: världen blir invaderad av marsianer (ja, de är från Mars!) som vill ta över Jorden eftersom Mars har blivit en obeboelig planet. Marsianerna landar över hela världen, men vi får följa kampen mot dessa freaks i en amerikansk småstad i Kalifornien där en forskare tillsammans med militären försöker hitta nåt som kan besegra de objudna gästerna.

Oj, oj, vad dåligt detta var! Manuset, boken vet jag inget om, den har jag inte läst, men filmmanuset och skådespelarinsatserna är skrattretande dåliga och det är aldrig spännande för fem öre. Det är helylleamerikanskt med svag kvinna som tas om hand av manlig hjälte, det är square dance, det är militär som kommer in och styr och ställer för att bomba marsianerna till stenåldern. Början av filmen var annorlunda, i alla fall var den inte gjord som jag är van vid. Jag trodde först det var en trailer för filmen. I princip är det faktiskt en trailer, med speaker-röst och allt, som inleder filmen. Den var riktigt rolig faktiskt och jag såg fram emot resten av filmen. Tyvärr blev det inte roligare än så.

Det saknas spänning och intensitet i filmen. Trots att filmen är ganska kort så segar den sig verkligen fram. Det beror på uppbyggnaden av scenerna och hur dessa är klippta. Det känns som om filmmakarna liksom har glömt titta på slutresultatet. Det är för mycket upprepningar, för mycket döda punkter då inget händer, det finns ingen uppbyggnad av spänning. Nåt som hade varit intressant hade varit att följa forskarna på sin jakt mot ett motmedel mot marsianerna, men detta tappas helt bort. Forskarna lyckas i princip med nada. I stället är det Gud — av alla — som är den som vinner kriget mot de elaka besökarna. Mot slutet kom plötsligt speaker-rösten tillbaka för att förklara just detta, så vi tittare inte skulle missa det. Då blev det bara för mycket, och dessutom helt ospännande. Nä, riktigt dåligt. Nu lyftes filmupplevelsen lite av de charmiga specialeffekterna och därför blir det inte ett bottenbetyg.

Lite kul att notera är att producenten George Pal faktiskt själv har regisserat en filmatisering av en H.G. Wells-roman, som det dessutom har gjorts en remake på. Det handlar om The Time Machine och även om jag inte har sett remaken av den så tror jag att den i det fallet nog är sämre än originalet. När det gäller Världarnas krig så tror jag Spielberg & Cruise har stor chans att överträffa det dåliga originalet.

(Min kommentar: Well, vi får se imorgon då recensionen av Spielbergs remake kommer. Dessutom har jag vid det här laget sett remaken på The Time Machine och kan väl säga att jag hade rätt i min gissning kring hur den skulle stå sig jämfört med sitt original.)

2/5

Här hittar ni Sofias syn på The War of the Worlds från ’53.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , ,

Limitless

8 december, 2011 5 kommentarer


Titel: Limitless
Regi: Neil Burger
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag hörde en del om den här filmen när den gick upp på bio. Jag var lite sugen på att se den då pga av att det fanns inslag av science fiction i handlingen. Nånting gjorde dock att jag inte såg den. Kanske var det att den inte fick speciellt bra kritik eller så var det att jag såg några klipp där Robert De Niro var med. De Niro och sf, det går inte ihop riktigt… förutom hans cameo i mästerverket Brazil.

Hur som helst så tyckte jag handlingen verkade intressant och när jag nu såg att den fanns att se på Headweb var det bara att klicka på play och se den.

Eddie (Bradley Cooper) är en slashas, en glidare som inte får n-å-n-t-i-n-g gjort. Han försöker skriva på sin sf-roman men han kommer inte många sidor, snarare inga sidor alls. Hans flickvän ledsnar och gör slut. När Eddie driver omkring apatisk och lodaraktig träffar han av slump på en brorsa till en gammal flickvän. Snubben höll tidigare på med att deala knark men har nu blivit konsult åt ett läkemedelsföretag. Or so he says.

Snubben erbjuder Eddie ett piller. Det är inte vilket piller som helst. Pillret gör att de sovande delarna av din hjärna som du kanske vill men inte kan utnyttja blir tillgängliga under den tid drogen verkar. Eddie tar motvilligt emot pillret. Senare tar faktiskt och testar pillret det i nån sorts desperation över sin situation. Jag menar saker kan ju inte bli sämre. Or so he thought.

Jag tycker filmen ställer en del intressanta frågor. Det är lätt att dra paralleller med knark och andra droger. Det handlar lite om att faktiskt få lite driv, en vilja, att bli peppad. Eddie städar lägenheten istället för att ramla ihop i soffan. Det kan man nog göra utan att ta droger eller magiska piller. Med lite god vilja brukar det gå.

Eddie märker också att han kan utnyttja all gammal kunskap han någonsin inhämtat. Allt finns lagrat och nu kommer han åt den. Intressant det där: ibland har man ju minnen som man inte själv vet om att man har. Nånstans finns det lagrat och sen är det nåt som gör att man plötsligt får tillgång till just det minnet. Det kan vara musik, bilder eller dofter.

Eller när man bara inte kan komma namnet på den där skådisen eller den där filmen. Det finns där men man får bara inte tag på det. Sen några timmar senare bara poppar det fram. Med pillret får alltså Eddie tillgång till allt som nånsin lagrats i hans hjärna. Dessutom blir han snabbtänkt, smart och klurig på en gång. Om han hamnar i en knipa — vilket han har en förmåga att göra i filmen — är det bara att poppa ett piller och så 30 sekunder senare så vet han precis vad han ska göra. Det påminner lite om om MacGyver… på speed. Jag gillade filmen.

4-/5

Andra åsikter om Limitless från filmbloggosfären: Filmitch tycker den är underhållande men stör sig på berättarrösten, Fiffi jämför Bradley Cooper med Schweizernöt, The Velvet Café tycker den är underhållande men lättglömd, Movies – Noir blev positivt överraskad, Flmr tyckte aldrig den var tråkig men inte superspännande, Addepladde har munnen full med popcorn. Jag tror nästan varje recension jag läst har inkluderat ordet underhållande, vilket är ungefär precis det jag själv tycker om Limitless.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Rymdinvasion i Lappland

17 oktober, 2011 13 kommentarer


Titel: Rymdinvasion i Lappland (Terror in the Midnight Sun, Invasion of the Animal people)
Regi: Virgil W. Vogel
År: 1959
IMDb | Filmtipset

Nånstans trodde jag att den här kultrullen skulle vara bättre. Eller kanske inte bättre men roligare att se än det visade sig att det var.

I Lappland bland samer (eller lapps som de kallas i filmen) kraschar en meteor. Nyheten sprids över Sverige och världen och upp till Lappland via en mellanlandning i Stockholm kommer Dr. Wilson tillsammans med sin niece Diane och så den tuffa svensk pretty boy-forskaren Erik Engström för att utforska. Det visar sig att meteoriten inte är en meteorit utan ett sorts rymdskepp. Mitt i allt dyker ett sex meter högt hårigt monster med vildsvinsbetar upp. Jaha, tror ni att Diane blir bortrövad av monstret? Nähä.

Filmens stora problem är att den är TRÅKIG. Början är ändå lite lovande med lite snygga 50-talsbilder från Stockholm. Sen tar man planet upp till Lappland där Diane möter oss genom att åka konståkning på liten isdamm framför Lapporten. Erik och Diane börjar genast smågnabbas med varandra. Sen ska gänget iväg till meteoritkratern. Givetvis blir Diane tillsagd att stanna kvar på hotellet. Lyder hon inte? Nähä.


Till slut får vi äntligen lite action. Eller ja, action och action, vi får se en snubbe i monsterdräkt stappla omkring i snö och krossa leksakshus. I en obetalbar sekvens får Diane träffa på utomjordingarna som till slut kommer ut ur sin farkost iklädda svarta anoraker med luva. Snabba klipp mellan Diane och utomjordingarna. Varje gång en av utomjordingar visas låter en sorts syntsiren. Haha, ni måste titta på den scenen på YouTube. Hela filmen finns för övrigt att se där.

Några andra noteringar är att det förekom sköna skidbilder och en trevlig enpersonslift (man stod i en tunna uppspänd i en vajer helt enkelt). Men betyget kan bara bli ett.

1/5

Arkiverad under Betyg 1, Film, Recension, Science fiction, Skräck, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,

Turkey Shoot

16 oktober, 2011 7 kommentarer


Titel: Turkey Shoot (Helvetesjakten)
Regi: Brian Trenchard-Smith
År: 1982
IMDb | Filmtipset

Turkey Shoot är en härlig blandning av science fiction, fängelsefilm, splatter och ploitation. I en dystopisk framtid förs alla oliktänkande iväg till fångläger där de ska ”lära sig” hur man beter sig för att sedan integreras i samhället. Fast ganska snart står det klart att man nog aldrig slipper ut från fängelset — förutom med fötterna först.

Då och då visar fängelsechefen lite mjukare känslor. Eller kanske inte. Med jämna mellanrum ordnas en jakt (eller mja, lek är nog ett bättre ord) där ett antal fångar släpps fria. Efter sig har de ett litet jaktlag med överklassmänniskor. Om fångarna inte har blivit dödade när solen går ner är de lovade sin frihet. Haha, ja ingen tror väl på det.

Överklassen som styr samhället är givetvis sadister och de vi får möta i filmen är en riktigt skön skara odrägliga personer som står i sippar konjak med ena handen samtidigt som de lite nonchalant skjuter ihjäl en fånge med andra handen. Bäst är nog en kvinna med skön make-up och kläder  som körde med pil och båge som jaktvapen.


Det är lite The Running Man-känsla över storyn. Det hela börjar som en dystopisk sf-rulle med b-känsla för att mer och mer glida över till härlig splatteraction med rejäl glimt i ögat.

Olivia Hussey är med! Men vänta, det finns mer roliga saker. Vi har även en gigantisk fångvaktare med flint och stor mustasch. Plötsligt dyker det också upp en sorts varulvsman utan nån som helst förklaring. Han ska vara med i jakten snedstreck leken. Han får dock stora problem med en grävskopa. Ja, hela skaran med sadister får tillbaka med samma mynt kan man säga. Regissören (Brian Trenchard-Smith) var även tillsagd av producenterna att det måste vara med naket så plötsligt dyker det upp en scen där alla fångar duschar tillsammans. Hehe, kul.

Eftersom filmen är från 1982 så får vi givetvis även skön syntmusik, faktiskt komponerad och dirigerad (enligt förtexterna) av Brian May.

3/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , ,

The Sea of Perdition

7 oktober, 2011 Lämna en kommentar


Titel: The Sea of Perdition
Regi: Richard Stanley
År: 2006
IMDb | Filmtipset

En åtta minuter lång, eller kort, kortfilm av regissören till b-rullen Hardware. Ja, den här Richard Stanley blir jag inte klok på. Eller snarare: jag undrar varför han är i filmbranschen. Eller snarare: jag förstår varför han inte får chansen att göra filmer med högre budget. Även utan mycket pengar går det att göra högkvalitativ film, det har andra visat. Fast visst, den pengahög man har måste ju uppnå nån form av kritisk massa för att det ska bli en vettig film. I fallet Stanley så tror jag inte det är pengarna som saknas utan snarare det tekniska kunnandet och den rätta kreativa känslan.

Jaha, till filmen då kanske. Som sagt, en kortis är det, om en kosmonaut som gått vilse på Mars och upptäcker en grotta med vatten. Ur grottans vatten kliver en naken version av kosmonauten själv. Den bara kopian kysser kosmonautens hjälm vilket gör att kosmonautens liv liksom passerar revy i en serie snabba klipp (se PS:et). Handpåläggningen avslutas med att kosmonauten åldras till en mumie på en sekund. I nästan scen efter ett kort mellanspel med en soluppgång så stapplar ändå kosmonauten omkring i öknen fast nu förvandlad till en muterad fiskmänniska. Slut. Huh?

2-/5

PS. Under sekvensen med snabba klipp är det inklippt en massa slumpartade bilder som jag tog mig tid att steppa igenom med fjärrkontrollen. Bl a dyker det upp bilder på: vacker natur med skogar och ängsmark, en fjäril, rådjur, Manhattan, de rasande WTC-tornen från 11 september, en apa, en snedögd utomjording… och en bild från Västerlånggatan i Gamla stan i Stockholm (!). Ja, en märklig film igen av Stanley precis som hans flumdokumentär The Voice of the Moon.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Surrealism Tagged with , ,

The Chronicles of Riddick

4 oktober, 2011 2 kommentarer


Titel: The Chronicles of Riddick
Regi: David Twohy
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Om jag hade sett The Chronicles of Riddick vid ungefär samma tidpunkt som när jag såg Pitch Black så är det möjligt att den inte hade fått så pass bra betyg som den nu fick. Jag tycker det visar hur mycket vilket humör man är på spelar in när det gäller vad man tycker om en film. Uppföljaren till Pitch Black såg jag i juli 2010 mitt under en värmebölja och då jag dessutom var i stort behov av att se nåt annat än fotbolls-VM.

He, jag kände att det kunde vara skönt att se en inte alltför jobbig film så här i värmens (och fotbollsfeberns) tid. Lämpligt nog hade jag The Chronicles of Riddick inspelad. Det märks att man här har haft en större budget jämfört med ettan och lågbudgetaren Pitch Black. Jag gillar miljöerna i filmen som jag tycker man har fått till ganska bra. Det är pompöst, överdrivet, haha, ja, inget man tar på allvar, men trots att det nästan blir larvigt så funkar det. Konceptet med Necromongers är utomordentligt fånigt (ja, själva ordet är fånigt). Faktum är att väldigt mycket i filmen är fånigt och förvirrande. Vad gör egentligen Judi Denchs rollfigur i filmen? Hela historien med Karl Urban och Thandie Newton är krystad. Trots allt dåligt så finns det nåt som gör att jag sväljer det hela. Det kan ha att göra med att min hjärna helt enkelt inte var redo för nåt mer avancerat. Så filmen är egentligen inte godkänd men just den här tittningen är ändå värd en svag trea. Det var en vin-vinn-situation, helt enkelt (japp, kunde inte låta bli att slänga in en ordvits).

3-/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →