M – Eine Stadt sucht einen Mörder (1931)

Fritz Lang är en regissör som har gjort en hel kader med fina filmer. Från tidiga tyska stumfilmer som Metropolis till noir-rullar som While the City Sleeps och Scarlet Street. Min korta preblogg-text om regissörens första ljudfilm M skrevs i juli 2007.

M är en imponerande film på många sätt, särskilt med tanke på att den har några år på nacken. Den känns modern. Klippningen är innovativ, som t ex när man växelvis visar myndigheterna respektive gangstergänget när de på olika platser har runda bordet-samtal om hur de ska stoppa den gäckande barnamördaren (som spelas läbbigt av en vansinnig och visslande Peter Lorre). Inledningen är mycket bra men sen tycker jag filmen har en svacka i mitten när den känns lite som en torr dokumentär utan nån riktig huvudperson. Jag känner att filmen, för mig, har en del likheter med Citizen Kane. Jag känner mig imponerad men samtidigt något distanserad. Filmen tar sig en aning mot slutet då Lorre gör en imponerande desperat insats. Bäst i filmen är gangsterledaren (Gustaf Gründgens), komissarie Lohmann (Otto Wernicke) och Lorre, förstås.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dr. Mabuse, der Spieler


Titel: Dr. Mabuse, der Spieler
Regi: Fritz Lang
År: 1922
IMDb
Filmtipset del 1 | Filmtipset del 2

Åh, vad bra att man kan gå på såna här tillställningar (tillställningar är svenska och betyder events). Jag har nämligen varit på Cinemateket och sett Fritz Langs stumfilm Dr. Mabuse, der Spieler ackompanjerad av briljante Matti Bye på piano (och även nån sorts minixylofon). För några år sen var jag i samma biosalong (på Filmhuset vid Gärdet, den med de bedrövliga sätena) och såg uppföljaren Doktor Mabuses testamente (som är en ljudfilm).

Förutom att jag ville se början på historien om Mabuse så var en annan orsak till att jag bänkade mig i träsmakssätena på Bio Victor att jag sett och framförallt hört samme Bye hamra på en elorgel till Langs sci-fi-epos Metropolis — vilket var en sällsam audiovisuell upplevelse. Dr. Mabuse, der Spieler består av två delar och lämpligt nog, eftersom det totalt rör sig om närmare fem timmar tysk stumfilmsorgie, så visades den första delen en kväll, och den andra delen en annan kväll.


Dr. Mabuse (Rudolf Klein-Rogge), som utåt sett är en väl ansedd psykolog, är den mystiske ledaren för en kriminell liga i Berlin. Mabuse stjäl känsliga dokument för att kunna manipulera börsen. Med sina hypnotiska krafter vinner han stora pengar i kortspel. Mabuse använder sig även av en mängd förklädnader för att förvilla sina motståndare, främst statsåklagaren von Wenck som försöker gripa honom, trots att Wenck inte vet att det är Mabuse som är ledaren för ligan.

Mmm, det var faktiskt en häftig upplevelse. Bye improviserar fram ljudspåret med sitt piano medan filmen fortgår. Visst, han har ju redan komponerat ett antal teman som passar i filmen, men exakt hur det ska låta och när han byter melodi kan endast göras på känsla i realtid. Imponerande, minst sagt. Huvudtemat är en skönt svepande lite sorglig melodi som sätter sig. Filmen har också en lite mystisk stämning som inte minst musiken bidrar till.

Det som sticker ut mest när det gäller själva filmen är att den faktiskt känns väldigt modern. (Kanske var det därför den totalförbjöds i Sverige? Det förekommer en del droger och dekadens.) Det är en kriminaldramathriller med en del övernaturliga inslag (då tänker jag på Mabuses hypnotiska förmågor samt att en del av rollfigurerna ser spöken då och då, haha). Skådisarna är riktigt bra skådisar — och varför skulle de inte vara det?


Klein-Rogge som Mabuse är riktigt skön och ond. Bernhard Goetzke sekonderar bra som statsåklagaren och de två kvinnorna, i form av danserskan Cara Carozza och grevinnan Dusy Told (sköna namn på dessa karaktärer), är underbara. Bitvis, i de mest dramatiska scenerna, så märker man dock att det är en stumfilm (om man nu inte uppmärksammar att det inte är något ljud, haha). När de starkaste känslorna ska gestaltas så kommer det överdrivna stumfilmsskådespeleriet fram. Men överlag känns skådisarnas agerande förvånansvärt modernt (för mig i alla fall).

Riktigt kul är också att se miljöerna i Berlin från den här tiden. Det är ju verkligen 20-talets Berlin och inte nåt som man har byggt upp i en studio eller cgi:at ihop. Bl a förekommer en riktigt rolig nattklubb med illegalt kortspel som snabbt kan göras om till en nattklubb med exotisk dans istället för kortspel utifall polisen är på väg. Invändningarna mot filmen är väl att den är aningen lång. Tydligen var det populärt med mastodontfilmer på den här tiden, och Fritz Lang verkar ha lett trenden. Nåt mästerverk är det inte i mina ögon men visningarna var en trevlig upplevelse och betyget blir en svag fyra.

4-/5

De fullständiga tyska titlarna på de två delarna:

Del 1 (169 min): Dr. Mabuse, der Spieler: Der grosse Spieler: Ein Bild der Zeit
Del 2 (123 min): Dr. Mabuse, der Spieler: Inferno: Ein Spiel von Menschen unserer Zeit

Metropolis (1927)


Titel: Metropolis
Regi: Fritz Lang
År: 1927
IMDb
| Filmtipset

En liten premiär här på Jojjenito är det dags för nu. Om jag inte är alldeles fel ute så kommer nu nämligen den första recensionen av en stumfilm. Och vilken film handlar det om? Jo, givetvis Fritz Langs klassiska sf-stummis Metropolis från 1927. Men det är inte allt. Som en bonus kommer imorgon en recension av den japanska animeversionen som kom 2001. Dessutom blir det på onsdag en recension av Langs mastodontfilm Dr. Mabuse, der Spieler.

Året är 2026 och i staden Metropolis styr de rika eller Tänkarna. De bor i mäktiga skyskrapor medan Arbetarna får slita under jorden vid maskinerna. Maria, en sorts änglalik kvinna, leder Arbetarna i en frihetskamp som syftar till nån sorts förbrödring mellan Arbetare och Tänkare. Sonen, Freder, till företagsmogulen Joh Fredersen träffar Maria och lockas ner i underjorden till maskinerna och Arbetarna och inser hur fel det är ställt. Joh får nys om det hela och låter en galen professor göra en robot som liknar Maria som ska lura Arbetarna till våldsam revolt som man sen kan slå ner.

Det var riktigt kul att se den här filmen. Att det var med live-musik (piano och synth av Matti Bye) på Cinemateket gjorde ju inte saken sämre. Effekterna är faktiskt riktigt bra. T ex när roboten som ska likna Maria skapas eller vissa scener av Metropolis med flygplan, bilar på vägbroar som går hit och dit bland skyskraporna. Dystopikänslan i början är effektfull med arbetare som går med böjda huvuden som robotar när det är skiftbyte.

Sen är det lite kul med stumfilm. Skådisarna överdriver en del och visar känslor i starka gester. Knutna nävar på bröstet är vanligt. Freder verkade ha ständiga hjärtproblem. Brigitte Helm som spelar Maria och den falska robot-Maria är bäst. När de båda Mariorna existerar samtidigt är det inte svårt att skilja dem åt eftersom den falska Maria har en djävulsk glimt i ögat medan den äkta är änglalik. Kul blir det när robot-Maria dansar för de rika gentlemännen som dreglar som vargar.

Det som var synd var att filmen hoppade och skakade en stor del av visningen (min kommentar: det här ägde rum hösten 2003 om ni undrar). Jag har väldigt svårt att förstå varför Cinemateket inte lyckas visa den med normal kvalitet som man kan förvänta sig. Den hoppade ju upp och ner under nästan en timme. Gaaah. Det spelar liksom ingen roll om man skryter med att man har en nyrestaurerad kopia, med aldrig visade scener, osv, om man sen kör den med en projektor från tiden då filmen gjordes!!!! (eller vilket felet nu var). Lite synd när det var en så mäktig film med ett mycket bra live-soundtrack.

4/5

%d bloggare gillar detta: