Här har du ditt liv (1966)

6 februari, 2019 Lämna en kommentar

När nyligen jag såg Ingmar Bergmans två filmer om Fårö så blev jag påmind om Jan Troells film Sagolandet. Det som binder samman filmerna är att de är dokumentära skildringar av ett Sverige som inte finns längre. Jag funderade vidare över vilka Troell-filmer som jag egentligen har sett. Det visade sig inte vara så många. En av dem är i alla fall Här har du ditt liv från 1966 och min gamla text om den skrevs i augusti 2004. Hoppsan! Nu när jag kollar upp lite om filmen så ser jag att den är 2 timmar och 49 minuter lång. Snacka om låååångfilmsdebut…

Detta var den första film jag har sett av Jan Troell och dessutom är det Troells debutfilm. Den bygger på Romanen om Olof av Eyvind Johnsson och handlar om 14-årige Olof som bor hos en fosterfamilj. En dag känner han att det är dags att ge sig ut i världen (eller Sverige snarare) och han drar iväg och börjar jobba som timmerflottare under 1900-talets början.

Hmmm, ja, Troell har en egen stil. Det är inte mycket dialog och ganska långsamt berättat och i en sorts episoder. Olof hoppar från jobb till jobb, från miljö till miljö, och träffar hela tiden olika människor. Det är en sorts odyssé genom Arbetarsverige. Det är ofta vackra (svartvita) bilder. Problemet är kanske att handlingen blir lite lidande och filmen får liksom inget flyt. Bitvis är det smått surrealistiska bilder, t ex när den gamla flottaren spelad av Allan Edwall berättar om vad som hände hans fru och två små barn (då är det plötsligt i färg). Just detta avsnitt, när Olof jobbar som flottare i början av filmen, är det bästa. Det är märkligt och innehåller en sorts naturmystik. Japp, en annorlunda film som dock känns lite för konstig och lång, och betyget blir därför en trea.

Jag såg även av en slump delar av Troells dokumentärfilm Sagolandet om folkhemmet Sverige. Fast eftersom jag inte såg hela, så blir det inget betyg till den (min kommentar: nu har jag ju dock sett hela så klicka på länken för att komma till min recension). Även här känner man igen Troells egna, nostalgiska, bitterljuva och smått obehagliga stil.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Slow West (2015)

5 februari, 2019 2 kommentarer

Slow West är en pärla till västern från 2015 som kanske gick under radarn för en del. Den gick aldrig upp på bio i Sverige utan släpptes direkt på dvd. Om filmen hade kommit ut idag är det mycket möjligt att Netflix hade köpt in den och släppt den direkt hos sig. Den hade passat perfekt som en Netflix-västern. Ja, nu kanske jag drar den slutsatsen efter Coen-brödernas Netflix-rulle The Ballad of Buster Scruggs…

Filmens upplägg påminner till viss del om må-bra-filmen The Road. Vi ser Kodi Smit-McPhee som Jay, en yngling som ledsagas genom brutala miljöer av en äldre och luttrad man (här spelad av Michael Fassbender).

Jag gillade filmen omedelbart. Det är lågmält men intensivt. Jag tycker stämningen till viss del påminner om The Witch som ju kom ut samma år. Att jag gör kopplingar mellan filmerna kanske beror på att Slow West är fylld, kanske inte av skräck, men av surrealistiska och symboliska inslag. Bägge filmerna distribueras även av A24 som ju oftast är en kvalitetsstämpel.

Tidskänslan, från den amerikanska västern nån gång på 1800-talet, har man fått till. Samtidigt så känns miljöerna nästan upphöjda, liksom för bra (på ett bra sätt), och det kanske beror på att filmen är inspelad i Nya Zeeland. Fälten är lite finare och bergen lite spetsigare.

När jag ser Michael Fassbenders rollfigur Silas så ser jag inte Michael Fassbender utklädd till cowboy utan jag ser en sliten prisjägare som är en del av filmens miljö. Kanske är hans rollfigur även en hyllning till Clintans mannen utan namn då han bär en liknande hatt och ofta tuggar på en cigarr.

Under färdens gång så stöter det omaka paret på en mängd personer, bl a en sanningssägande tysk som påminde mig om Överstelöjtnant Kilgore från Apocalypse Now. Ta bara den här repliken:

”In a short while this will be a long time ago”

Slow West är en mörk film, fylld med våld och död. Man kan väl nästan säga att det är en tragedi. Men den är ändå inte utan humor. Vid ett tillfälle blir Jay skjuten med en pil rakt genom handen. Silas konstaterar:

”We’ll fix you up on the way. Nice catch!”

Det enda som verkligen inte funkade (och det funkade verkligen inte!) var det svenska paret som skulle råna en handelsstation. Deras svenska som de pratade med varandra lät fullkomligt vansinnig. Förmodligen var den ett resultat av Google Translate ihop med nåt verktyg som gör om orden till fonetisk engelska. Det var en intensiv scen där på handelsstationen men deras dialog saboterade den tyvärr.

Om jag hade varit en sån som uppdaterar mina årsbästalistor efter att jag publicerat dem så hade jag nog varit tvungen att ta mig en funderare på om Slow West kanske skulle platsa bland topp-10 för 2015.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Surrealism, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Fårödokument 1979 (1979)

3 februari, 2019 2 kommentarer

Fårögubbe

Söndag med Bergman igen och tillbaka på Fårö igen! Nu har det gått tio år sen den förra dokumentären spelades in. Vad har hänt? Har öborna fått sin bro? Har ön avfolkats än mer? Har några av kidzen vi mötte i den första filmen stannat kvar eller har alla dragit till Stockholm? Vi får svar på de flesta av frågorna i denna dokumentära uppföljare.

Fårödokument 1979 är ett exempel på en uppföljare som är bättre än originalet. Jag tycker den här filmen är bättre regisserad och den känns mer genomtänkt. En anledning till det är kanske att vi får träffa ett antal personer från den första dokumentären igen. Det är samma grepp som används av Stefan Jarl i Mods-trilogin och Richard Linklater i Boyhood och Before-filmerna. Det är det perfekta sättet att visa hur tiden går eftersom tiden ju verkligen har gått.

Ungarna som vi träffade på den där skolbussen t ex, hur har det gått för dem? Ja, en tjej skulle ju utbilda sig till barnsköterska och flytta till Visby. Det blev inget med det. Hon fick ett eget barn och så var det bara att lägga ner tankarna på studier. Ja, det var en annan tid.

Killen som inte kunde tänka sig att bo i Stockholm eftersom han var uppvuxen på en liten ö och behövde leva i öppna landskap, hur gick det för honom? Well, han har flyttat till Stockholm och jobbar som tunnelbaneförare. D’oh!

Miljöfrågan är viktig i filmen. Det hela inleds med en långsam panorering längs med Fårös kust. Hav, dimma, skog, fåglar. Det är som att man vill framställa Fårö som ett mytiskt djungelland, en helig vildmark. Bergmans berättarröst förklarar att Fårö steg ur det varma silurhavet för flera hundra miljoner år sen och nu finns det fossiler att hitta på stränderna som berättar den historien.

Ah, leta fossiler (trilobiter!) på Gotländska stränder = nostalgi och barndomsminnen.

Vi hoppar till nutid, dvs vintern 1979. Det regnar vågrätt, snöblandat regn. Folk stretar mot vinden för att ta sig ombord på färjan som kastas runt i de gropiga vågorna som en vante. Nej, man har alltså inte fått sin bro, och den kommer väl aldrig att bli till trots att det planerades för en bro redan på 1920-talet.

Vad händer med det gamla Fårö när allt handlar om sommarturismen är en fråga som filmen ställer sig. Här bjuds vi på härlig svensk funkmusik som ackompanjemang till scenerna när sommargästerna väller in. Den svängiga låten, som jag aldrig hade hört, heter ”Boyss” och bandet är Strix Q (Magnus Ugglas kompband!). Svängigt som sagt. Scenerna ger vibbar av att ”onda krafter” vill göra om hela Fårö till ett Östermanland.

Det som sticker ut för mig i filmen är kanske hur Bergman verkar besatt av det här med grundläggande kunskap, om hur man odlar grödor, fäller träd, tar hand om trädet, sågar upp bräder, använder en vedeldad spis, fångar fisk med nät från en eka, rensar fisken, bygger hus med grästak. Det är sån kunskap som är på väg att försvinna. Bergman har nog snappat upp just detta faktum vid den här tidpunkten och därför valde han att fokusera på det.

Vi får se en gammal gubbe vara ute med sin eka och fånga fisk. Senare fäller han ett träd och tar på en egen hand hem stockarna från skogen som han sen sågar upp till plankor. Efter det bjuds det på en festmåltid i form av den fångade fisken och potatismos. Det var nästan som att se den fascinerande dokumentären Gubben i stugan igen. Meditativt.

Fårödokument 1979 är ett härligt tidsdokument som alltså för tankarna till guldkorn som Mods-trilogin och även Jan Troells Sagolandet. Jag är väldigt svag för den här typen av dokumentär så betyget blir högt och jag tror nostalgin är en bidragande faktor.

Bergman avslutar med följande fundering:

”Nästa Fårödokument kommer förhoppningsvis 1989. Det ska bli intressant att se om vi är vid liv då!”

Ja, det hade varit kul att se.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Fårö Beach

Strix Q – ”Boyss”

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

Aniara (2018)

1 februari, 2019 12 kommentarer

Det var självklart att jag skulle se Aniara under Stockholm Filmdagar som jag besökte under två intensiva dagar tidigare i år. Science fiction lockar mig alltid och dessutom var det här SVENSK sf, vilket är mycket ovanligt. Inom svensk litteratur är det nog mer vanligt förekommande men inom filmen ser man det väldigt sällan.

Det som oroade mig var att jag för några år sen hoppades väldigt mycket på Det vita folket men den filmen föll platt. Även det var en svensk sf-rulle men som tyvärr var totalt ointressant, fylld med övertydliga poänger och lajvare i en övergiven fabrik. Men den här oron var inte nåt som hindrade mig från att se Aniara.

Ytterligare en faktor i sammanhanget var att jag 2010 såg en uppsättning av Aniara på Stadsteatern som jag gillade. Läs mer om den upplevelsen här. Hmm, jag inser nu att jag har haft den här bloggen ett tag då texten jag länkar till skrevs 2010… Hur som helst så skulle det bli kul att jämföra de två tolkningarna.

Just idag när jag skriver den här texten så ser jag i mitt flöde att besökare på Göteborgs filmfestival kommer att kunna se filmen instängda i sarkofager. Som filmtittare lägger man sig i en likkista (!) i totalmörker och i kistans lock finns en skärm som visar filmen. En briljant idé tycker jag, gjord för att maximera klaustrofobin. Men faktum är att jag nog kände viss instängdhet och ångest även när jag såg Aniara i salong 1 på Victoria i Stockholm, vilket är ett bra betyg till filmen.

Filmmakarna har valt att spela in filmen på befintliga platser, stora gallerior i Solna och Sollentuna och även ett gym på Gotland. Och det funkar konstigt nog. Det är ju vanskligt det där. Det finns en risk att det blir fånigt, att man tas ur filmens verklighet och istället befinner sig på Mall of Scandinavia. Men jag tyckte att det funkade. Vissa detaljer är skruvade på, så man känner sig aldrig riktigt hemma, och sen har man givetvis använt sig av cgi (tillräckligt bra cgi) för att skapa de exteriöra miljöerna med skeppet, jorden och rymden.

Jag gillade filmens inledande vardaglighet. Att skeppa jordens befolkning till Mars har blivit en monoton syssla. Skeppet Aniara, en s.k. goldonder, är en flygande Finlandsfärja. Personalen har gjort ett antal resor fram och tillbaka tidigare. Det är ett jobb som andra. Det är bara det att det handlar om att evakuera människor från en obeboelig planet.

På Aniara finns Mima, en kraftfull dator som får människor att hamna i en virtuell värld baserad på deras minnen, speciellt minnen om den jord som fanns en gång med skogar, gräs, små vattendrag och mossa. En liten skön detalj här var att man ska ligga raklång på golvet på mage när man använder Miman och alla besökare får en liten skumgummikudde med hål för ansiktet, en s.k. Mimakudde.

När väl katastrofen inträffar – Aniara hamnar ur kurs utan förmåga att styra – så blir stämningen mer och mer underlig. Kanske inte desperat direkt utan snarare hopplös. De kan ju överleva. De har möjlighet att få syre och energi genom algodlingar. Men varför?

Besättningen låtsas till en början som det regnar och medger inte att det är kört och att Aniara förmodligen kommer att sväva fram genom den svarta rymden under flera hundra tusen år. Man försöker upprätthålla en bild av normalitet. Apropå normalitet så var en rolig detalj att personalen efter att skeppet kommit ur kurs delar ut baguetter till passagerarna som kompensation och för att lugna dem. Vi har koll, vi delar ut baguetter till alla. Ja, men då så.

Tio år senare är det så där med den där normaliteten. Olika typer av sekter uppstår. Sexorgier. Man dansar, festar, deppar. Men varför? Hmmm, stämningen är tryckt. Samtidigt utbildar man sina unga passagerare i rymdfysik i en förhoppning om att nån ska hitta en lösning på ett olösbart problem. Varför inte? Konstigare saker har ju hänt.

Slutet förde mina tankar till 2001 (en film det nog är dags att se om). På väg in mot Lyrans stjärnbild i en gigantisk sarkofag efter fyra hundra tusen år… Nån som kan förklara vad som hände där?

Hur är filmen jämfört med Stadsteaterns uppsättning då? Ja, det är svårt att jämföra. Det är två olika tolkningar. Musikalen var mer lekfull kanske, inte lika dyster och konstig. I filmen känns allt mer på riktigt, vilket ju inte är så märkligt. En teaterscen har ju svårt att konkurrera med riktigt miljöer och bra cgi.

Slutligen blev jag även lite sugen på att läsa det verk som filmen är baserad på, nämligen Harry Martinssons rymdepos från 1956 bestående av 103 sånger. En orsak till det är att det kändes fräscht med science fiction på svenska, med svenska ord och svenska påhittade ord. Nuförtiden är ju det mesta, i alla fall det som jag konsumerar inom t ex sf, på engelska.

Jag delar ut fyra Mimakuddar av fem möjliga till Aniara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg alltså Aniara under Stockholm Filmdagar och den har premiär idag. Jag rekommenderar den givetvis. Nu ska dock sägas att det här inte är en sf-rulle fylld med pang-pang och häftiga effekter. Det är i grunden ett ganska mörkt existentiellt drama. Tjoho!

Vi får se om det dyker upp fler recensioner från de andra filmspanarna som såg Aniara. I såna fall så lägger jag till länkar dem nedan.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Science fiction, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Brick (2005)

30 januari, 2019 Lämna en kommentar

”You’re gonna slip the slop and beat the rat in the rot to steel the pop in the top. Shazam, you zappy zap”. Så skrev jag i en kommentar på på Filmtipset efter att där ha delat ut betyget 2/5 till Brick. Nej, jag gillade alltså varken filmen eller det nonsens-språk som förekommer i den. Brick är ju för övrigt filmen som har namngett Filmspottings årliga pris till den av årets smalare filmer som de vill lyfta fram och hylla lite extra. Jag såg Brick som överraskningsfilm på Stockholm Filmfestival 2005 och den här korta texten skrevs i anslutning till det.

Film noir är nog inte min favoritgenre. Surprisefilmen på festivalen presenterades som en film noir i high school-miljö innan visningen i torsdags. Det kunde väl vara ok trodde jag. Början lovade även en del. Det var mystiskt, snyggt och annorlunda. Tyvärr visade det sig att innehållet saknades fullständigt. Istället för innehåll fylldes filmen av tom dialog, försök till coola scener som dock bara blev tråkiga i sin överambition (The Pin, haha). Nä, det kändes som en misslyckad blandning av barngangsterfilmen Bugsy Malone och ett film noir-experiment från nån nyexad filmskoleelev som tror att det räcker med jump cut-klippning och en svår handling.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag störde mig för övrigt oerhört på att festivalsnubben avslöjade vilken film vi ska få se innan ljuset släcks och filmen rullar igång så att man inte fick chansen att själv gissa när förtexterna började.

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Neo Noir, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Fårödokument (1970)

27 januari, 2019 3 kommentarer

Fårödokument (särskrivet i förtexterna, ajabaja) är en av Ingmar Bergmans få dokumentärfilmer och den handlar förstås om Bergmans älskade ö där han ju i Hammars hade sitt hem under många år (och hans bostad och personliga biograf finns ju fortfarande kvar och är nu en del av Bergmangårdarna). Materialet till dokumentären spelades in våren 1969 och den hade sedan premiär i svensk tv på nyårsdagen 1970.

Redan från början står det klart att det inte är en naturfilm det handlar, även om naturen, vattnet och djuren spelar en stor roll. Nej, filmen är tillägnad Fåröborna själva förkunnar förtexterna. Bergman agerar berättarröst och det var lite kul att höra hans röst och sätt att prata. Jag fick intrycket att han läste innantill. Ändå blev det inte tråkigt då han trots den uppläsande känslan har nåt skarpt där också.

Bergman åker runt på Fårö och träffar vanligt folk för att få reda på deras livssituation. Hur är det att bo och verka i glesbygd som Fårö? Det framkommer att Fåröborna känner sig ungefär på samma sätt som Gotlänningar känner sig gentemot fastlandet. Det är liksom bara ett pinnhål ner på stegen. Allt ska centraliseras och Fårö har slagits ihop med ett antal andra Gotlandskommuner och styrs numera från Fårösund som ju ligger på Gotlandssidan.

Vi träffar en kvinnlig bonde som inte gillar statlig inblandning i det hon gör. Hon gillar småskalighet och fri konkurrens. I det lilla glöms inte människan bort anser hon. Trots att hon är kritisk så är hon i grunden positiv och glad, en sorts naturkraft. Och som man brukar säga nuförtiden, en människotyp och ett sorts liv som man inte ser så ofta idag.

Ja, det är det klassiska som jag sett i ett antal dokumentärer som t ex Palme eller Jan Troells Sagolandet. Det handlar om ett Sverige som inte finns längre. Det som är speciellt med just Sagolandet och Fårödokument är att det inte är nygjorda dokumentärer utan de är filmade i den tid som det handlar om. Så det finns liksom två lager här. Först en svunnen tid som de i filmen saknar eller håller på att förlora. Men även den tid som jag som tittare idag upplever inte finns. Det finns potential för en hel del nostalgi här. Men det var det som var lite kul med de som intervjuades; de hade inte en nostalgisk syn på det hela utan mer praktisk.

En gubbe som intervjuas är 102 år gammal. Han föddes alltså på 1860-talet. Wow! Som tidsdokument den här typen av filmer obetalbara.

En stor fråga, och en evighetsfråga, är frågan om det ska byggas en bro mellan Gotland och Fårö. Fåröborna själva verkar vara för en bro, i alla fall om man ska tro på de som intervjuas i filmen. En uttrycker det så här:

”Många gånger har man nog önskat sig en bro, i synnerhet när man kommer i synnerligen god tid till nästa färja”. 😀

Brofrågan återkommer i Bergmans dokumentäruppföljare som kom 1979. Den kommer vi till framöver.

Det förekommer underbara klipp med skolungdomar på en buss. Bergman frågar hur de trivs på Fårö och om de vill flytta där ifrån. ”Det finns ingenting att göööööra!” låter de flesta svaren. Genomgående kändes det som att tjejerna är de som är mest benägna att dra till fastlandet. ”Här finns ju inga joooooobb!”. Killarna verkar tveka mer, och en kille säger att han måste se vatten, det blir ju så när man har vuxit upp på en ö tycker han. Stockholm, det kan han inte tänka sig. Vi återkommer även till honom i uppföljaren.

Inklippt med intervjuerna med ungdomarna i bussen får vi se och höra en präst oroa sig för sin församling. Kommer den överhuvudtaget finnas kvar om tio år? På gudstjänsterna är det ju mest gamlingar konstaterar han krasst.

Det kanske bästa i filmen är en intervju med en gammal gumma. Hon bröt benet när hon var ute och cyklade för flera år sen. Den bristfälliga vårdpersonalen som fanns på plats på ön sa dock åt henne att det bara var en stukning. I två månader låg hon hemma i sängen men benet läkte ju aldrig riktigt ordentligt. Det läkte liksom ihop fel. En tid senare fick en kunnig läkare se detta och hon skjutsades direkt till lasarettet (ett härligt gammal ord) på Gotland och man försökte fixa till benet. Men det lyckades inte utan man tvingades amputera det. Sorgligt. Men gumman, jo, hon berättade glatt historien med en glimt i ögat som är lite svår att förstå. En kärv krutgumma om man säger så, precis som lantbrukarkvinnan i inledningen.

Det Bergman har gjort är en partsinlaga och han avslutar själv filmen med en slutplädering för Fåröbornas sak. Eller är det jag som har gjort en partsinlaga i och med detta inlägg?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lantbrukaren Ingrid

Bibliotekarien Emilia

Poststationsföreståndaren Vera

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , ,

The Mule (2018)

25 januari, 2019 4 kommentarer

The Mule är Clintans senaste (sista?) film. Är det hans sista som skådis och/eller regissör? Har han kommit med nåt uttalande? Jag vet inte varför jag är så fokuserad på det här egentligen, och man ska ju inte syssla med åldersdiskriminering, men börjar inte herr Eastwood vara i det äldsta laget?

Å andra sidan är det ju genialt, eller åtminstone kongenialt, att han castar sig själv som 90-åring då ju filmen bygger på verkliga händelser om just en 90-åring som blir värvad av en mexikansk knarkkartell att smuggla knark.

Earl, som Clintans rollfigur heter, visar sig vara en hejare som knarkkurir. Ingen stoppar ju en pensionär som kör med sin skåpbil i tron att han har flaket fullt med små påsar fyllda med vitt pulver.

Jag kan inte låta bli att jämföra den här filmen med The Old Man & the Gun. De har nämligen en hel del gemensamt. Båda filmerna handlar om till synes ofarliga och oskyldiga äldre män som kommer undan med brottsliga handlingar. Det förekommer även parallella handlingar där vi får följa polisen i deras jakt på brottslingarna. I The Mule är det Bradley Cooper och Michael Peña som spelar två poliser som försöker spränga knarkkartellen. Slutligen så har ju Redford sagt att The Old Man & the Gun var hans sista film som skådis. Vi får se hur det blir med Clintan.

Den här filmen kanske har en parallell handling för mycket, eller? Först Clintan och hans förehavanden som knarkkurir. Sedan poliserna som försöker värva en tjallare för att komma åt kartellen inifrån. Slutligen så har vi vad som kanske borde ha varit den viktigaste delen, nämligen Earls relation, eller frånvaron av densamma, till sin familj. Earl själv säger vid ett tillfälle i filmen att familjen är det absolut viktigaste men han lever ju inte som han lär. Och det var lite samma sak med filmens manus eftersom jag bitvis kände att den delen av filmen glömdes bort. Jag hade kanske velat ha mer bakgrund här. Nu hade jag väldigt svårt att förstå mig på varför Earl agerade som han gjorde. Enda förklaringen som ges är att han älskade rampljuset i blomsterbranschen mer än sin egen familj.

Länge var The Mule ändå klart godkänd. Den puttrade på och det var rätt kul att se en gammal Clintan agera mot de kriminella mexikanska ungtupparna. Jag gillade scenerna där vi fick följa polisernas arbete. Cooper och Peña hade ett bra samspel. För Peña är det ju dessutom i princip omöjligt att inte vara mysigt rolig i varje film han är med i.

Det som inte funkade lika bra var när Clintan skulle leka cool gammal gubbe och vara på poolparty med prostituerade nere hos knarkbaronen i Mexiko. Här var det skämskuddedags för min del, men jag hade ingen kudde så det vara bara att vrida på sig i biostolen och härda ut.

Slutligen så var Clintans ålder och fysiska form distraherande för mig. Jag är ledsen, men jag var rädd att han skulle gå sönder ibland. Det lustiga var dessutom att filmen inleddes 2005 och jag tänkte att ”fasiken, vad gammal Clintan ser ut!”. Sen visades en skylt där det stod 12 år senare. Vänta nu här, hur ska det här gå? Ska resten av filmen utspela sig på Earls begravning, eller vad?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg The Mule under Stockholm Filmdagar nu i januari och det var ett ganska självklart val att välja den filmen. Clintan är ju ändå Clintan och det borde rimligen vara hans sista film, i alla fall som skådis. Jag vet att andra är betydligt mer positiva till filmen än vad jag är så det är nog mig det är fel på i det här fallet. Men om jag måste välja mellan Redfords svanesång och Clintans så väljer jag Redfords alla dagar i veckan.

The Mule har biopremiär idag, och här hittar ni några andra åsikter om filmen:

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

First Reformed (2017)

23 januari, 2019 4 kommentarer

När man betygsätter filmer på Letterboxd så kan man även göra en hjärta-markering på filmer som man verkligen gillar. Dessa hjärtan klickar jag endast på om en film har nått upp till 4,5/5 eller 5/5 i betyg. Innan jag såg First Reformed så var Annihilation den senaste film som jag hjärtat. Det var ett tag sen.

När jag loggade First Reformed på Letterboxd så hjärtade jag den. Paul Schraders film gick nämligen hem hos mig så det stod härliga till.

Ethan Hawke spelar Ernst Toller, en tungsint präst som totalt tappat tron på livet och inte minst på Gud. Som präst gör han dock sitt bästa när människor kommer till honom för att få hjälp. Amanda Seyfried spelar Mary, en gravid kvinna vars man är deprimerad – klimatkrisen och jordens undergång hemsöker honom – och hon vill att Toller ska prata med honom. En blind leder en blind kan man säga.

Filmens förtexter är klassiska, som i en Bergman-film (eller en Woody Allen-film för den delen). Vit text på svart bakgrund. Rakt upp och ner bara. Där kan man kan läsa att musiken är gjord av Lustmord! Ingen svenskkoppling förutom namnet visar mina snabba efterforskningar. Lustmord är en brittisk artist (från Wales) vid namn Brian Williams som gör härlig Dark Ambient med 23 minuter långa låtar bestående av ljud till synes inspelade i rymden på frekvenser bara valar kan höra. ”Haunting!” som Paul Schaffer säger efter Lykke Lis framträdande hos Letterman.

Filmens inleds med en flashig scen där kameran får jobba rejält. Haha, nej, jag skämtar förstås. Men faktum är att den inledande låååångsamma inzoomningen mot First Reformed-kyrkan är det mesta som kameran nånsin rör på sig under resten av filmen (förutom några viktiga undantag, främst i slutet). Den där vackra vitmålade kyrkan förresten, den tornade ju upp sig som ett hot snarare än som tröst. Redan under dessa första minuter låter jag mig ledas in i filmens stillsamma universum.

Ganska så omgående kommer en väldigt bra scen mellan Marys man och Toller. Mannen är klimataktivist, besatt av ämnet. Mary är gravid och mannen vill inte sätta ett barn till världen om världen ju ändå kommer att gå under. Jag skrev i mina anteckningar att ”krisen är värre men människans svarta skräck inombords är densamma”. Undrar om jag syftar på att (klimat)krisen framställs som värre än den är i filmen men att det ändå inte gör nån skillnad på hur man kan känna sig inombords i mörka stunder.

Toller besöker en kör som har repetition. Jag får intrycket att musiken för Toller är en lättnad, en sorts frälsning där han kan förlora sig själv. Körledaren är en kvinna som Toller är ointresserad av men kvinnan själv ser det som sin livsuppgift att ta hand om Toller. Ni som har sett Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna känner säkert igen detta tema. Ja, faktum är ju att Schrader snott i princip hela ramberättelsen från Bergmans må-bra-film.

Jag gillar filmens stillsamma och rena foto. Den meditativa känslan i filmen fick mig att bli lugn, helt avslappnad. Det märkliga är att i filmen så är ju samtidigt Toller plågad, ruggigt mörk i sinnet, inmålad i sitt eget hörn. Bildformatet 4:3 passade för övrigt utmärkt eftersom det förstärkte Tollers nästan klaustrofobiska känsla. Jag kommer osökt att tänka på Meek’s Cutoff som ju även den använde sig av detta format på ett bra sätt.

Ethan Hawke är svinbra. Varför blev inte han Oscarsnominerad frågar jag mig? Hawke är subtil men tydlig. Ett exempel är när Toller är med i en samtalsgrupp, en sån där grupp som sitter i cirkel på små stolar, och känner sig obekväm men försöker dölja det. Hawke förmedlar detta obehag med små medel genom att försiktigt vrida på sig i stolen. Han vill verkligen inte vara där. Strålande skådespeleri.

En skådis som lyfter den tunga stämningen är sköne Cedric the Entertainer (fast här under sitt riktiga namn Cedric Kyles) som spelar Tollers chef. Scenerna mellan Kyles och Hawke var höjdpunkter och bitvis ganska så roliga. Kontrasten mellan den dystre Toller och hans jovialiske chef var slående.

First Reformed är en film med magiska scener staplade på varandra. Det är intensivt och långsamt. Slutdelen av filmen är fylld med en ödesmättad score, komponerad av tidigare nämnde Lustmord. Jag gjorde kopplingar till genren drone, som jag lärde mig om på Norberg-festivalen för några år sen. Filmen dränks av ett dovt muller som dallrar över filmen som en skugga gjord utan sol.

Paul Schrader överraskar mig rejält. Efter att ha sett den vedervärdiga Dog Eat Dog på Stockholm Filmfestival för några år sen hade jag inte väntat mig det här. First Reformed är istället vedervärdigt bra. Det är en film där publiken dras in i filmen snarare än att filmen kommer ut till tittaren. När detta lågmälda grepp lyckas så blir resultatet starkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lustmords album Dark Matter har blivit min nya jobbmusik. Perfekt att programmera till.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Musik, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , ,

Hereditary (2018)

22 januari, 2019 2 kommentarer

Min bror var i Stockholm för att inhandla… vandringsskor (eller om det var fotinlägg?) och efter förrättat verk gick vi och såg Hereditary, en filmtitel som jag nu efter fyra försök till slut stavade rätt.

Regissören heter Ari Aster och om jag har förstått saken rätt så är det här hans debutfilm. En imponerande debut får jag lov att säga. Bild- och stämningsmässigt är filmen mycket välgjord. Regissören verkar även ha god hand med skådisar och att få scener att bli intensivt obehagliga. Apropå obehagligt: kluck-kluck.

För mig var filmen som allra bäst när den var ett kolmörkt familjedrama. Det förekommer en middagsscen med tysta familjemedlemmar och klinkande bestick som fick mig att vrida på mig av ångest.

Filmen överraskade mig även några gånger då handlingen tog vägar som jag inte riktigt hade väntat mig. Det gäller t ex vem som egentligen var den huvudsakliga ”skurken” i filmen. *Huvud*sakliga skurken.

Toni Collette är otäckt bra som mamman i familjen. I vissa scener vet man inte riktigt om hon är rädd, arg eller på gränsen till att bli galen. Det är ett nyanserat skådespeleri.

Slutet av filmen är nåt som inte går av för hackor. Jag vet inte varför jag kom att tänka på detta talesätt just nu. Men slutet går i alla fall inte av för hackor. Samtidigt är det kanske inte speciellt bra heller för den delen. Nånstans på vägen så hade jag även tappat tråden och förstod helt enkelt inte vad som pågick. Slutscenerna i sig var ganska häftiga men jag förstod inte riktigt vad de hade med resten av filmen att göra.

Att jag inte delar ut ett högre betyg har dels med filmens spretighet att göra och dels att visningen inte var klockren. Hereditary är en ganska tyst och långsam film. Jag tror att vissa av biobesökarna därför hade svårt att hålla både koncentrationen och sig själva lugna vilket gjorde att att stämningen i salongen inte verkade för filmens bästa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Viskningar och rop (1972)

20 januari, 2019 Lämna en kommentar

Gissa om Sven Nykvist vann en Oscar för bästa foto?

Jag skriver i min gamla text om Viskningar och rop att det är Bergmans första färgfilm. Ni som mot förmodan följt mitt Bergman-tema vet att detta inte stämmer då ju Bergman redan 1964 gjorde färgfilmsfiaskot För att inte tala om alla dessa kvinnor. Ytterligare en kommentar gäller det jag skriver inom spoilertaggarna i slutet om Bergman som en skräckmästare. Här var jag helt klart inne på nåt som fler snappat upp. Under 2018 har jag med stort nöje lyssnat på SR:s Bergmanpodden och skräck-Bergman är ett ämne som poppat upp flera gånger. Min text om Viskningar och rop skrevs i september 2003.

Det här var Ingmar Bergmans första färgfilm, fotad av mästaren Sven Nyqvist, och den handlar om tre systrar och en piga skulle man kunna säga. Den utspelar sig i början på 1900-talet på en herrgård där Agnes ligger döende i cancer och hennes två systrar och en piga vakar och sköter om henne. Ganska snart märker man att allt inte står rätt till, för att ta till en underdrift, i deras relationer. Pigan, Anna, är egentligen den enda som vågar närma sig Agnes för att trösta henne.

Handlingen låter inte alltför munter och det är den inte heller. Bergman tar med oss på en resa i svår ångest. Som vanligt handlar det om att våga tycka om sig själv, att våga vara öppen med sina känslor. Det finns en obehaglig scen som fick mig att tänka på en liknande scen i Michael Hanekes Pianisten (där Isabelle Huppert spelar en störd kvinna). Om jag säger att i Viskningar och rop så är det Ingrid Thulins tur att skära sig, så vet ni som sett Pianisten vad jag menar. Viskningar och rop är en jobbig men gripande film. Betyget blir 4+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nåt lite annorlunda som jag kom att tänka på under filmen var att Bergman faktiskt skulle kunna göra skräckfilm rätt så bra.

<spoiler>
Jag tyckte nämligen följande scen var riktigt läskig. Detta utspelas efter det att Agnes har dött och hon ligger i sin säng i väntan på begravning. Anna går upp på natten för att hon hör gråt och då träffar hon på de två systrarna stående som skyltdockor utanför Agnes rum. Hon går in till den döda Agnes (samtidigt som man hör hennes häftiga andhämtning) och vi ser Agnes ligga död i sin säng. Plötsligt zoomas Agnes ansikte in och vi ser tårar rinna på hennes kinder. Det var riktigt läskigt. Faktiskt.
</spoiler>

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →