The Maze Runner (2014)

18 september, 2014 9 kommentarer

The Jerk

The Jerk

Äääääääntligen. Äntligen får jag skriva vad jag tycker om The Maze Runner. Under Malmö Filmdagar var den nämligen belagd med ett embargo så vi som såg filmen fick inte säga eller skriva vad vi tyckte, i alla fall inte öppet. Anledningen till att filmbolag och/eller distributörer lägger munkavle på åsikter om filmer på det här viset kan man diskutera. Det är ju lätt att misstänka att de helt enkelt inte tror på filmen men jag tror snarare att det handlar om att det är en film som bara förlorar på att ”snobbiga” kritiker skriver om den. Just The Maze Runner bygger på en bok i den nu så populära young adult-genren, och här har vi ju sett filmatiseringar, ofta framgångsrika, som Twilight, The Hunger Games och Divergent. Kidzen kommer att se filmen och åsikter från kritiker är ointressanta och kanske mest stör och man vill ha så liten tid som möjligt för att bygga upp eventuellt negativt surr.

Såååå. Vad har jag nu till slut efter all denna väntan att säga om The Maze Runner? Haha, kanske inte så mycket när det kommer till kritan. 😉

Vi kastas direkt in i handlingen då vi får följa Thomas (Dylan O’Brien) när han vaknar upp i en hiss som rör sig uppåt mot okänt mål. Slutstationen visar sig vara mittpunkten av en gigantisk labyrint där en grupp tonårskillar hålls fångna. Thomas är förvirrad, har tappat minnet och vet till en början inte ens vad han heter. Detsamma gäller alla andra killar i The Glade, en stor engelsk park kan man säga, som alltså är belägen mitt i labyrinten.

Killarna har delat in sig i ett antal grupper som sköter olika göromål. En av grupperna, kallade Runners, har i uppgift att utforska labyrinten. Varje morgon öppnas en stor portal upp och då har man fram till kvällningen på sig att utforska och försöka hitta en väg ut. Fast grejen är att labyrinten förändras varje natt och där inne finns även mystiska varelser som killarna kallar Grievers. Du vill inte vara kvar i labyrinten när portalen stängs.

Thomas ankomst och hans vilja att ta sig därifrån skakar om gruppen. Trots fångenskapen så gav det statiska livet i The Glade en viss trygghet för många av killarna.

Jag gillar ofta filmer som bygger på ett mysterium. Filmer som gör att man ställer sig frågan ”vad är det som pågår?”. Jag gillar även postapokalyptiska filmer. Jag gillar science fiction. The Maze Runner är en postapokalyptisk mysterie-sf-rulle. Kan det bli bättre? Mja, det kan det nog. Filmen är alldeles för lättviktig för min smak. De unga killarna i rollerna känns lite tråkiga, som tagna ur en generisk tv-såpa som utspelas på high school.

En litet fånig sak var att alla företeelser, saker och personer skulle ha speciella namn. The Box. Eh, killar, lugna er nu, det är bara en hiss.

Första halvtimmen, eller om det var mer än så, satt jag med en tanke i huvudet: Var är brudarna!!?? Av nån anledning var det bara killar där i The Glade. Orsaken förblev oklar filmen ut. Fast en tjej dök faktiskt upp till slut men det var för lite och för sent. Allt det här har säkert sin förklaring, om man läst boken vill säga. Eller så får det sin förklaring när uppföljaren kommer på bio. Givetvis bildar böckerna en trilogi, så vi har med all sannolikhet ytterligare två filmer att låta oss bli konfunderade över.

Vad jag däremot gillade var mysteriet, men framförallt miljöerna och känslan när Runners var ute i labyrinten. Här förekom även en schysst actionsekvens när Thomas och hans kompis springer för glatta livet.

De där otäcka ”djuren” som kallades Grievers var en blandning av biologisk och syntetisk varelse som påminde mig om The Guardians of the Beam från Stephen Kings The Dark Tower-böcker. Och att bli påmind om The Dark Tower är aldrig fel.

Jag gillade även känslan när vår lilla grupp med hjältar är på väg att kanske lyckas ta sig ifrån labyrinten mot ett okänt mål. Vad väntar där ute? Får de svar på sina frågor? Vad är det som pågår?

The Maze Runner, en blandning av Cube och Flugornas herre, är en helt ok ungdoms-sf-rulle med för få tjejer som kanske slutar utan att den egentligen börjat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallThe Maze Runner har biopremiär imorgon fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Mysterium, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Boxtrolls (2014)

17 september, 2014 20 kommentarer

filmspanarna_kvadratBoxtrollDet kan nog inte ha varit så lätt att välja månadens filmspanarfilm den här gången. Eller snarare, det fanns inte så mycket att välja på eftersom många av oss filmspanare i slutet av augusti hade varit på Malmö Filmdagar och kollat in de flesta filmer som hade premiär under helgen (som t ex A Most Wanted Man, The Salvation och The Hundred-Foot Journey). Att ha få filmer att välja bland kan i och för sig samtidigt göra valet ganska enkelt. Nu gjorde Carl från Har du inte sett den? ett roligt val (visade det sig) som innebar två filmspanarpremiärer. Vi hade nämligen aldrig tidigare spanat in barnfilm eller animerad film. Salongen på Sergel var välfylld med föräldrar och barn – och så vi filmspanare.

The Boxtrolls, eller Boxtrollen, Lådtrollen (?), som jag tycker den borde kallas i Sverige, handlar om… boxtroll. De lever under jorden i vad som kändes som en fransk (?) stad som heter Cheesebridge. Om natten kommer boxtrollen fram och härjar. Ja, eller härjar och härjar. De är skrotsamlare skulle man kunna säga. Snälla, lite fula, men snälla och rädda. Deras klädesplagg är en papplåda och vad som än står på lådan så är just det också deras namn. Sko, Fisk, Ägg osv. Apropå Ägg så är han en helt vanlig pojke men har likt Tarzan växt upp och blivit uppfostrad av, inte apor då, men boxtroll.

Eftersom stadens invånare inte vet vad de egentligen har att göra med så hatar man dessa monster och är livrädda för dem. De har anlitat en boxtrollsutrotare som man som tittare direkt vet är filmens skurk. Han har inte rent mjöl i påsen som man brukar säga. Stadens ”borgmästare” är en fisförnäm aristokrat, eller arostokrat kanske man kan säga. Cheesebridge, som namnet antyder, är nämligen besatt av ost. Istället för att styra, fatta beslut (och bry sig om sin dotter Winnie) så ordnar borgmästaren ostprovning för sina vithattade vänner alltmedan utrotaren i stadig takt decimerar antalet boxtroll.

Dottern Winnie träffar en kväll av en slump boxtrollspojken Ägg och jag ska inte säga att tycke uppstår men nån sorts attraktion finns. Men som sig bör så är det ett omaka par det handlar om. Deras möte leder till att sanningen om boxtrollen i allmänhet och Ägg i synnerhet kanske kan avslöjas.

Tre saker i filmen stack ut för mig.

  • Det är en läskig film. Det handlar om död. Det handlar om att växa upp utan en riktigt pappa. Det handlar om att växa upp med en pappa som inte är närvarande. Vi fick se tortyrscener. Vi fick se ett ansikte som groteskt svullnade upp eftersom ansiktets ägare tryckte i sig ost och samtidigt var allergisk mot just ost. Filmens figurer är nästan alla (well, utom Ägg och Winnie kanske) obehagliga i större (boxtrollsutrotaren) eller mindre (borgmästaren) grad. Vid några scener i filmen hörde vi barn bredvid oss som storgrät.
  • Det är en stop motion-animerad film! En bit in på eftertexterna fick vi (som hade tålamodet att sitta kvar) en liten extrascen där vi fick se hur det gick till när man animerade de små dockorna. Grejen är att jag inte alls fattade att det var stop motion-animerad under filmen. Jag var ganska övertygad om att det var vanlig datoranimation som bara var gjord så att det skulle se ut som att det var stop motion. Nu tror jag att det i själva verket var en blandning och att CGI har använts till vissa saker (som t ex munrörelser (?), rök och annat). Ändå var det hela minst sagt imponerande.
  • Designen på figurerna och hela filmens scenografi var ganska härlig. Just stop motion och när man jobbar med miniatyrer ger en skön sagostämning. Jag kom att tänka på Wallace & Gromit… och tv-klassikern Fragglarna och speciellt byggarbetarna doozarna som bodde i Fraggelberget.

Jag måste ge en trea till Boxtrollen. De första minuterna hade jag lite svårt att förstå vad som pågick. Jag hörde inte vad nån sa eftersom vi såg den med svenskt tal och därmed inte hade hjälp av textningen. Men ganska snart gillade jag miljöerna och de udda figurerna tillräckligt mycket för att sugas in.

Till sist: SF, filmdistributören eller vilka som nu ansvarar för det, försök att bättre lyfta fram de svenska röstskådisarna! Allra sist under eftertexterna i typ två sekunder visades dessa upp men utan att man kunde koppla namnen till några av rollfigurerna. När jag går in på SF:s sida om filmen står bara de engelsktalande originalskådisarna. Dåligt! Speciellt då filmen i första hand biovisas med just de svenska rösterna. Nu hade jag i och för sig föredragit att se filmen med originalrösterna men jag tycker bl a Jacob Nordenson, Claes Ljungmark och Kim Sulocki gjorde ett helt ok jobb.

OBS! På distributören United International Pictures hemsida finns de svenska namnen listade och där går det även att se vilken roll de spelade.

Vad tyckte nu mina spanarkompisar? Vill de utrota trollen eller har de redan skaffat egna papplådor?

Har du inte sett den? (Carl skriver)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffi filmtajm
Har du inte sett den? (Erik och Markus poddar)
The Velvet Café

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

McCabe & Mrs. Miller (1971)

12 september, 2014 7 kommentarer

decadesMcCabeI slutet av 2002 så började jag lista alla filmer jag ser och det har jag fortsatt med sen dess. Jag skriver upp titel, vilket år filmen är gjord, datum när jag såg den och i vilket format jag såg den, och slutligen betyget förstås. Nu finns det ju nättjänster för att göra just detta (Filmtipset, Letterboxd) men jag har fortsatt med min egen lista ändå.

Den första film jag såg år 2003, vet ni vilken det var? Ja, det är kanske inte så svårt att gissa med tanke på vilken film vi har kommit till i decennie-temat. Rätt gissat! Den 2 januari 2003 såg jag McCabe & Mrs. Miller efter att ha spelat in den då SVT visade den. Jag gav den betyget 3/5 och det jag minns från den nu innan omtitten är en man i stor pälsrock som rider på en häst i snö och regn…

Warren Beatty och Julie Christie gör huvudrollerna i denna anti-western (till skillnad från The Salvation som var en ultra-western). De båda har slagit sina påsar ihop i en gruvstad uppe i de snöiga bergen nånstans i USA:s utkanter. Hon driver bordell, han står för resten. Hon är driftig, han tror han har koll och tror han är cool.

Det här var en klart intressant film. Länge är den ganska seg och lite trist. Det kanske är regissör Altmans signum. Jag förstår inte vad den går ut på. Allt är grått, trist, regnigt och snöigt. Det är en deprimerande miljö. Jag gillar den trots allt, inte mycket men lagom. Den blir bättre allt eftersom, när vi får se mer av Beattys rollfigur och vad han verkligen (inte) går för. Vi får även se hur Christies rollfigur hanterar den grå vardagen.

Det är alltså en anti-western. Inte nån figur i filmen går egentligen att gilla. Det är i slutändan en sorglig film. Slutet är talande och symboliskt och förmodligen var det så här det var på den här tiden. Filmen utspelas 1902 så det är alltså en sån där lite jobbig western där tiden börjar komma ikapp sig själv. Modernismen börjar bita sig fast, t ex i form av ångmaskiner och andra moderniteter. Av nån anledning tänker jag nu på Jan Troells filmer, som t ex Här har du ditt liv.

Jag får be om ursäkt för den möjligen förvirrade texten. Det har varit en stressig vecka med en massa recensioner att skriva (plus en håglös och oproduktiv söndag) så jag såg filmen först igår kväll och skrev ner mina tankar direkt efteråt. Well, ibland kan det vara det bästa sättet. McCabe & Mrs. Miller var en intressant film och jag kan inte låta bli att ge den en trea. Anti-western med antihjältar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Är de anti eller anti-anti?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Salvation (2014)

11 september, 2014 17 kommentarer

Mads

Klicka för en större bild på Mads! Ögonen…

The Salvation är nåt så rart som en dansk western. Nej, det är inte en film som utspelas i Esbjerg i västra Danmark utan en gammal hederlig western (eller en smørrebrød-western kanske?) vars handling för oss till en dammig håla i 1870-talets USA (Texas?). Här hittar vi två danska nybyggarbröder, Jon (Mads Mikkelsen) och Peter (Mikael Persbrandt!). Efter att ha stridit i det dansk-tyska kriget 1864 drog Jon och brorsan till USA för att skapa sig ett nytt liv. Kvar i Danmark lämnade de under några år Jons fru (Nanna Øland Fabricius) och son. När filmen tar sin början väntar Jon och Peter på att de båda ska anlända. Men det är ingen vidare trevlig plats att anlända till kanske. Här härjar brutala gäng som håller sin omgivning i ett järngrepp med våld och hot om våld (eller snarare död och hot om död).

Av de 13 filmer jag såg under Malmö Filmdagar var kanske The Salvation den största positiva överraskningen. Jag hade ingen aning om vad det var för film. Jag hade inte hört titeln förr. Nu visades filmen som sista film under dagarna och det var den enda film som visades just då. Därför var det ju aldrig någon tvekan om jag skulle se den eller ej. Det var ju den enda som visades!

The Salvation visade sig vara en otroligt snygg film med en knivskarp serietidningsestetik som jag tokgillade. Den är fylld med våld, en badass-dansk, en badass-Eva Green och sadistiska skurkar. Det är macho, det är gritty, det är hårt. Jag inser nu att jag skulle kunna beskriva filmer som Sin City eller 300, och just Sin City var en film som jag inte alls gillade. Den var bara tom; en snygg ballong fylld med unken luft. Varför gillar jag då The Salvation mer? Well, det är svårt att svara på. Jag satt bara och njöt av bilderna och stämningen, helt enkelt. Mads Mikkelsen är som sagt stentuff. Persbrandt då? Well, han var väl kanske den svagaste länken även om jag inte tycker han gör bort sig alls. Men ibland när han tittar fram under cowboyhatten så får jag Tre solar-vibbar… och det är inga bra vibbar om man säger så.

Eva Green gillar jag. Jag gillar henne! Japp, Fiffi, read it and weep. 😉 Jag tycker att hon har en speciell utstrålning men jag förstår samtidigt om man inte gillar den. Är hon inte lite fulsnygg också, kanske som Faye Dunaway på sin tid? Om man gillar allt med Eva förutom hennes röst så kan man se The Salvation utan problem. Hennes rollfigur har nämligen fått sin tunga bortskuren av elaka indianer och hon är därför stum.

Skurken i filmen var bra också. Jag kände inte igen skådisen men han heter Jeffrey Dean Morgan… och jag har faktiskt sett honom i Watchmen visade det sig (ytterligare en film med serietidningsestetik). Här spelar han brutal gängledare med en härligt brummande basröst som ska hämnas sin broders död. Är det inte ofta så i westernfilmer? En skurk som har en bror som dödats och som måste hämnas. It’s family, liksom.

När eftertexterna rullade och vi filmspanare satt kvar i salongen frågade Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia varför filmen hette just The Salvation (frälsningen). Jag kom med ett förslag som gick ut på att Jon (Mads rollfigur) tog upp striden med det där skurkaktiga gänget och befriade/frälste byn från dess förtryck. Då kom Sofia med invändningen att byns invånare inte var några personer som var värda att frälsa. De var ju fegisar utan ryggrad hela bunten, hävdade hon. Well, kanske det, men jag tror ändå det är det som titeln syftar på. Eller? Kanske det har nåt att göra med hur det slutar för Mads och Evas rollfigurer? Att de frälser varandra? Se filmen själva och kom med förslag!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagar smallPrecis som A Most Wanted Man och The Hundred-Foot Journey som jag recenserat tidigare under veckan så har The Salvation biopremiär imorgon fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Johan)
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Uppdatering: Nu har även Flmr skrivit om The Salvation.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Tyska städer – Wir sind die Nacht (2010)

10 september, 2014 13 kommentarer

filmspanarna_kvadratAlexanderplatzHöstens första filmspanartema är här. Tyska städer. Jaha. När jag hörde vilket tema det skulle bli så visste jag i och för sig vilken film jag skulle ta mig an men jag var inte så där jätteinspirerad. Nu brukar i och för sig (igen) just svåra teman vara roliga i slutändan. Om man hittar en rolig vinkel vill säga. Just Tyska städer kändes mer som en geografilektion i mellanstadiet. Nu gillar jag i och för sig (återigen) geografi. Huuuuur som helst, jag skulle se München hade jag tänkt mig. En Steven Spielberg-film jag inte sett.

Men sen tänkte jag att jag måste anstränga mig lite mer. Sagt och gjort, jag valde ut en stad. Berlin. På Wikipedia, den allvetande sidan, fanns en lång lista på filmer som utspelas i Berlin. Det var faktiskt riktigt rolig läsning och jag upptäckte en hel del Berlin-filmer jag sett (Dr. Mabuse, der Spieler, Vi barn från Bahnhof Zoo, Valkyria och Der Baader Meinhof Komplex för att nämna fyra) och andra (A Foreign Affair, Cabaret och Himmel över Berlin t ex) som jag var sugen på att se. Valet föll till slut på en film som jag läst om hos Filmitch och som lät som precis rätt film att kolla in i lördags…

****

Wir sind die Nacht (2010)

Wir sind die NachtFör några år sen fick vampyrfilmer en sorts revival. Det handlade inte om den mytiska Dracula-historien utan filmerna försökte förankra berättelsen i vår verklighet. Frostbiten, Vampyrer och Låt den rätte komma in är tre svenska exempel. Även Twilight-filmerna får man väl räkna in även om de kanske är mer fantastiska. Nu blev jag, och många med mig, aningen trötta på dessa filmer. Alla sög (ehe) kanske inte men ni förstår vad jag menar.

När jag kollade på Wir sind die Nacht, Tysklands bidrag i neo-vampyrgenren, så kände jag konstigt nog inte att det var ett uttjatat ämne. Kanske berodde det på att strömmen av såna här filmer har avtagit. Den senaste jag såg var nog Jim Jarmuschs version, den utmärkta Only Lovers Left Alive.

Wir sind die Nacht inleds med att vi får träffa tre vampyrer, kvinnor allihop. En av kvinnorna är Louise, spelad av Nina Hoss som vi även ser i nu aktuella A Most Wanted Man. Louise är gruppens ledare och hon är en vampyr som söker efter något, efter någon. Riktigt vad är oklart men när hon senare i filmen får se den unga Lena (Karoline Herfurth) så tycker hon att hon har hittat det hon letar efter. Lena är en kriminell tjej som livnär sig på att råna folk vid bankomater eller stjäla bilar. Nu tar livet en annorlunda vändning för Lena…

I Wir sind die Nacht finns det ingen manlig chefsvampyr med ett harem runt sig som det brukar vara. Nej, här är det kvinnorna som styr. Faktum är att Spoiler det inte finns några manliga vampyrer kvar då de antingen tagit kål på sig själva eller dödats av sina kvinnliga ”kollegor” Spoiler slut. Jag vet inte om filmen har ett feministiskt budskap och vilket det i såna fall skulle vara men den kändes i alla fall uppfriskande. Tjejerna lever helt enkelt livet. De partar, rejsar med sina sportbilar… och dödar en hel del förstås. För Lena blir det mycket att svälja till en början och då menar jag inte bara bokstavligen.

Filmen är snygg och använder inte så mycket cgi. När man väl använder datoreffekter så ser man att budgeten kanske inte var gigantiskt. Men jag tycker man lyckas få till en bra look i slutändan. Berlins nattliv och Berlin om natten är en bra miljö. Jag som gillar graffiti noterade också att man valt att filma i många miljöer som är fyllda med denna ibland olagliga konstform. Dessutom förekommer det många härliga övergivna miljöer, bl a den förfallna nöjesparken Spreepark som vi även såg i actionthrillern Hanna och som jag dessutom har besökt. Ett riktigt coolt ställe i f.d. Öst-Berlin.

Finns det nåt mer med filmen som gör att det kan betraktas som en Berlin-film? Nja, jag vet inte. Den skulle väl kanske kunnat utspela sig i vilken stad som helst. Det är väl inte direkt så att staden är en rollfigur som det ju ibland kan vara. Men jag tycker ändå Berlins baksida passar bra in i filmen. Förutom de slitna och nedklottrade miljöerna får vi även se ett gäng svepande helikopteråkningar över staden där Berlins tv-torn vid Alexanderplatz är landmärket nummer ett.

Wir sind die Nacht är en litet annorlunda variant på vampyrfilm. Eller kanske inte. Som så ofta handlar det om problemet med evigt liv och hur det kan vara svårt att ha roligt varje dag i 250 år. Jag tycker även den på ett bra sätt skildrar hur förvandlingen till vampyr faktiskt skulle kunna gå till och upplevas rent fysiskt, och det gäller både fördelarna och de uppenbara nackdelarna.

De fyra tjejerna huvudrollerna är förresten perfekta om jag inte nämnt det tidigare. Förutom Nina Hoss som ledaren Louise och Karoline Herfurth som nykomlingen Lena ser vi mörka skönheten Jennifer Ulrich och spralliga Anna Fischer.

Vad tyckte Filmitch om Wir sind die Nacht? Det kan du läsa om här.

  Betyg halv

Ta nu och kolla in de andra spanarnas funderingar kring tyska städer.

Movies – Noir
The Velvet Café
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer (som slår två flugor i en smäll (läs: fuskar) med A Most Wanted Man. 😉 )

 

Fotot av Berlin överst till vänster är taget av Nico Trinkhaus – Thunderstorm at Alexanderplatz | Berlin, Germany – CC-BY-NC

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Romantik, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hundred-Foot Journey (2014)

9 september, 2014 4 kommentarer

The Hundred-Foot Journey

Nej då, inga besvär, det är bara en enkel liten delikatessbricka

Under Malmö Filmdagar såg jag två filmer som hade ett tydligt mattema. (Det handlade alltså om mat inte mattor!) Först ut av dessa båda när det gäller bio i Sverige är Lasse Hallströms The Hundred-Foot Journey där indisk mat möter fransk dito.

En indisk familj tar sin tillflykt till först England och sen Frankrike då en brand förstört deras restaurang i hemstaden Mumbai i samband med oroligheter och bråk efter ett val. I branden omkom dessutom mamman i familjen.

I den franska by där familjen till slut hamnar i, pga att deras bil helt enkelt går sönder där (vad lämpligt!), hittar pappan i familjen (Papa enligt IMDb) en nedlagd restaurang. Efter att ha smakat på de goda råvaror som trakten har att erbjuda är han övertygad om att det är rätt ställe att öppna en restaurang på. Resten av familjen är inte lika övertygade, speciellt inte efter att de upptäcker att det så där en 100 fot (japp, därav filmens titel) från deras restaurang, på andra sidan gatan, ligger en lyxrestaurang som dessutom belönats med en stjärna av Michelinguiden.

En matbatalj kan ta sin början… Blir det pajkastning? Jo, det blir det. Många gånger tror man att den indiska familjen bitit i det sura äpplet för sista gången.

Lasse Hallström målar upp ett franskt vykort. Vi får det kullerstensbelagda lilla torget i den lilla franska byn med grönsaksstånd som flödar över med glänsande grönsaker. Vi får en fransk tjej (Marguerite heter hon förstås!) i prickig kjol som handlar goda råvaror med korg under armen och sen cyklar på en gammal damcykel och plockar svamp. Tjoho! Filmfotograf är förresten svenske Linus Sandgren som bl a fotat American Hustle och tidigare jobbat ihop med radarregissörsparet Måns Mårlind och Björn Stein.

100 steg från Bombay till Paris, som den kallas i Sverige, är alltså en riktigt mysig anrättning, filmad genom ett romantiskt filter. Det är så tillskruvat att man inte kan låta bli att charmas. Lasse Hallström kan helt enkelt sin må-bra-film.

Helen Mirren är härlig. Hon spelar Madame Mallory, den stränga chefen och ägaren av den franska restaurangen. Mallory har drivit restaurangen själv efter att hennes man gått bort flera år tidigare. Mallory och Papa har ett skönt kulinariskt krig där de tar till alla medel för att motarbeta varandra. Mitt i skottlinjen hamnar Marguerite (souschef på stjärnkrogen) och Hassan (äldste sonen och den gastronomiska hjärnan och stjärnan i den indiska familjen).

Tror ni att Marguerite och Hassan kanske utvecklar lite romantiska känslor för varandra? Tror ni att talesättet ”kärlek börjar ofta med bråk” stämmer in på Papa och Madame Mallory? Ja, kanske det. Men att Madame Mallory till slut mjuknar inför Papa är inte svårt att förstå. Vilken kvinna kan motstå den potatisnäsan!?

The Hundred-Foot Journey är en romantisk komedi, ett familjedrama och i grunden ett lyckopiller. Den ger inte riktigt lika mycket lycka som den andra matfilmen jag såg under filmdagarna. Den har heller inte lika mycket innehåll under den härliga ytan som den filmen hade. Men efter att du sett The Hundred-Foot Journey så kan jag garantera att du i alla fall kommer att vara rejält hungrig. Den där indiska kycklingen med sås som såg härligt mustig ut skulle jag inte tacka nej till!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallVilken den andra matfilmen var? Det får du veta 30 oktober. Då kommer nämligen min recension av den.

The Hundred-Foot Journey har premiär nu på fredag och jag såg den under Malmö Filmdagar. Av de filmspanare som var på plats i Malmö så tror jag bara att det var Henke och jag som såg den. Här hittar ni Henkes recension:

Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Matfilm, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

A Most Wanted Man (2014)

8 september, 2014 17 kommentarer

A Most Wanted ManJag blev lite ledsen av den här filmen. Anledningen är att Philip Seymour Hoffman spelar huvudrollen och detta blev en av hans sista filmer.

Faktum är att Hoffman gör en strålande insats som Günther Bachmann, en sliten man (mycket sliten, en tragisk form av method acting från Hoffmans sida). Bachmann är tysk agent som jobbar i Hamburg. Han bevakar småfisk, undersöker, väntar, försöker göra kopplingar till större fiskar, för att komma vidare uppåt mot de riktigt stora hajarna inom världens terrornätverk.

När en tjetjensk flykting, Issa Karpov, som misstänks vara terrorist, spottas i Hamburg börjar Bachmanns organisation bevaka honom. Bevakning leder till att teamet får chansen att få en ingång mot de där största hajarna. Det visar sig att Karpov har ärvt pengar, smutsiga pengar, pengar som han inte vill ha. Bachmann & Co vill dock försöka ”lura” honom att skänka pengarna till välgörande ändamål… eller kanske ett företag som i själva verket är en front för en terrororganisation.

Med i bilden finns också en flyktingadvokat (Rachel McAdams), en bankir (Willem Dafoe), en amerikansk attaché (en svarthårig Robin Wright) och andra tyska myndighetspersoner (varav en som hette Mohr).

Som jag har förstått det så är det här typisk le Carré. Jag har själv inte läst någon av hans böcker men jag har sett Tomas Alfredsons spionthriller/drama Tinker Tailor Soldier Spy och jag känner igen stilen, vad som berättas och hur det berättas. Nu antar jag att en regissör kan ta sig vilka friheter som den vill och lägga in två biljakter, tre maffiga slagsmålsscener osv. Men det har inte Anton Corbijn gjort. Jag är inte förvånad över det. Corbijns förra film The American var inte heller speciellt fartfylld utan mest tråkig och utan nerv.

Hade då A Most Wanted Man nerv? Nja, kanske inte så mycket. Men det som lyfte filmen lite för min del var Hoffman. Han lyckas vara intressant trots att en åldrande polis/spion som röker och dricker för mycket alkohol kanske inte känns superfräsch som idé direkt. I övrigt så är det mest en teoretisk film, det pratas mer än det biljaktas och det är väl inte nåt fel med det. Tyvärr saknas kanske någon form av psykologisk spänning tyckte jag. Flyktingen Karpov spelar en biroll i filmen och är inte det intressanta alls. Det är spelet runt omkring det handlar om.

Rachel McAdams kändes kanske lite malplacerad. Är det fel att säga att hon helt enkelt är för piffig och söt för den här rollen? Och så skulle hon vara tyska och heta Annabel Richter… Njae. Malplacerad kändes även den engelska med tysk brytning som pratades. Hoffman körde med nån sorts tysk accent som ibland hördes mer och ibland hördes mindre. McAdams pratade nog vanlig amerikansk engelska. Lite kul var att det ju förekom tyska skådisar i filmen, t ex internationellt kända Daniel Brühl. Pratade han sin vanliga engelska nu eller? Det som var bra var att man i alla fall inte la in några tyska ord då och då. Typ Nein och Danke på måfå. Gut.

Slutet är typiskt. Alla förlorar. Åtminstone de som man ”hejade på”. Men man borde ha sett det komma. Den där amerikanska attachén spelad av Robin Wright var en manipulatör av rang. Hon och Mohr ville se snabba resultat. Om det finns en misstänkt terrorist, grip honom! Fast till att börja med ger de faktiskt Bachmann och hans team tid att jobba på sitt sätt. Men det var ju givetvis bara ett spel. Eller? Mer eller mindre alla i filmen spelar ett spel, om man undantar McAdams rollfigur som var ute på djupt vatten (och det gällde nog både rollfiguren och skådisen i det här fallet).

Slutet var bra och här får även Hoffman ett sånt där vansinnigt utbrott som han ibland kan få på film. Då när man nästan blir lite rädd för hur han egentligen mår och vilka demoner han bär på… Eller mådde och bar på. Fel tempus där. 😦

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Filmdagar smallA Most Wanted Man har biopremiär nu på fredag. Jag såg den under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Professione: reporter (1975)

6 september, 2014 2 kommentarer

Jack and MariaMed anledning av decennietemat som nu är inne på 70-talet samt att jag precis skrev om Five Easy Pieces så kommer här en gammal recension av Professione: reporter, regisserad av Michelangelo Antonioni och med en viss Jack Nicholson i huvudrollen. Recensionen  skrevs i november 2007 och om jag ska vara ärlig så känner jag inte till så mycket mer om regissören Antonioni nu heller.

Michelangelo Antonioni är en regissör som jag inte känner till så mycket om. Jag vet att jag har sett två filmer av honom, Zabriskie Point och Blowup, men det var ganska länge sen (gäller framförallt Blowup som jag ska försöka se om). Sen vet jag att han dog i somras (min kommentar: dvs sommaren 2007) på samma dag som vår egen IB dessutom. När SVT visade Yrke: Reporter aka The Passenger tog chansen att spela in den.

Jack Nicholson spelar en tv-reporter som börjar bli cynisk och less på sitt liv. Han rapporterar (eller försöker rapportera) om ett inbördeskrig i något nordafrikanskt land. På hotellet där han bor träffar han en affärsman som han pratar en del med. När Nicholson hittar affärsmannen död på sitt hotellrum beslutar han sig för att överta mannens identitet och fejka sin egen död. Affärsmannens till synes sorglösa liv kan väl inte vara sämre än Nicholsons eget?

Filmen, som har en speciell hypnotisk känsla, är ett poetisk thrillerdrama och samtidigt en roadmovie. Jag kände direkt att jag gillade det här. Under inledningen i Sahara, som för övrigt är mycket bra, kom jag att tänka på en film som Babel (hade nog att göra med temat västerlänning i ökenby som behöver hjälp). Här finns även tendenser till globaliseringsthriller i stil med just Babel eller Syriana. Fast Antonioni är lite lurig. Ibland är det inslag av thriller men ändå med en speciell poetisk stämning. Man vet aldrig riktigt vart filmen tar vägen.

I filmen finns en hel del kritik av västvärlden, t ex av hur västvärldens media porträtterar de fattiga och problemfyllda delarna av världen. Nicholsons rollfigur har väl insett att det finns nåt hycklande i det han gör och han är less på det. Eller så är han främst less på sig själv och tycker att han har ”sålt sig”. Fast det där med att byta identitet med affärsmannen kanske inte var en vinstlott direkt, med tanke på vad affärsmannen sysslade med: Spoiler illegal vapenhandel med bl a gerillan i det nordafrikanska landet Nicholson rapporterade ifrån Spoiler slut.

Nicholson träffar en litet konstig ung kvinna (spelad av annorlunda Maria Schneider) som hjälper honom att komma undan personer från hans tidigare liv. Tillsammans reser de till de platser och personer som den döde affärsmannen skulle ha besökt. Här gillar jag verkligen roadmovie-stämningen som infinner sig. Antonioni toppar sen det hela med en makalöst vacker slutscen. En enda lång sugande tagning som får en att fundera lite på hur det är gjort. Kul också att se Nicholson i en litet annorlunda roll. Hans vanliga manér är nedtonade och jag tänkte egentligen inte på att det var just Jack Nicholson.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Antonioni var en rackare på slutscener vad det verkar. Både Yrke: Reporter (en lååång tagning) och Zabriskie Point (explosioner i slow motion och Pink Floyd) har helt underbara slutscener. Och sen har vi ju det mytomspunna och Movies – Noir-hyllade slutet i Blowup med mimare (som jag själv inte minns).

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Five Easy Pieces (1970)

5 september, 2014 6 kommentarer

decadesJackInnan storviltjägaren Henke drog till savannen i Afrika i somras för att fälla de fem stora så hann jag med att besöka filmrummet och där avnjuta en av de gemensamma fredagsfilmer när nu decennietemat drar igång igen med fokus på 70-talet.

Av de filmer jag hade att välja mellan – McCabe and Mrs Miller, THX 1138, Five Easy Pieces och Robin Hood – så valde jag den jag inte hade sett och den som jag kände till minst om. Om jag ska vara ärlig har jag nog inte sett hela Robin Hood heller men å andra sidan har jag ju sett delar av den ett aaaantal gånger på julafton. Så det blev Five Easy Pieces!

Jack Nicholson. Har Jack Nicholson nånsin kunnat spela nån annan än Jack Nicholson? Så som t ex Al Pacino i Gudfadern-filmerna där ju Pacino inte är Pacino utan Michael. Av nån anledning har jag sett fler filmer med en ung Al än en ung Jack. Pacino har jag sett i Dog Day Afternoon, Serpico, Scarecrow och Gudfadern. Jack? Jag kunde inte riktigt påminna mig några äldre filmer där jag sett en ung Jack. Jo, jag hade sett honom skymta förbi i Easy Rider men jag kan inte minnas hur han spelade. Gökboet har jag sett förstås men vid det laget var han väl redan galne Jack. Inte för att det är nåt direkt dåligt med galne Jack.

På Filmtipset tittade jag igenom vilka Nicholson-filmer jag sett och då upptäckte jag faktiskt en film som jag gillade och där jag minns att Jack inte riktigt kändes som den vanlige Jack. Det handlar om Michelangelo Antonionis Professione: reporter från 1975.

Nu till Five Easy Pieces. Titeln syftar på fem pianostycken, möjligen fem stycken som är lätta att spela. Jack spelar Robert, en snubbe som brutit upp med sin familj (främst pappan, vad det verkar) och nu lever ett kringflackande liv. Som ung var Robert ett pianogeni och hårt pådriven av sin far, vad det verkar. När vi träffar Robert jobbar han som oljearbetare i Kalifornein och är ihop med Rayette (Karen Black). När han får höra att pappan fått en stroke så åker han så småningom hem till sitt barndomshem i Washington, alltså staten Washington i nordvästra USA.

Det första både Henke och jag konstaterade efter visningen var att Robert (Jacks rollfigur alltså) var ett svin. Robert är en slarver, en oansvarig och otrogen idiot, om man ska summera det kort. Och honom ska vi alltså knyta an till? Det ska är vår protagonist som ska dra oss in i filmen och känna engagemang. Funkar det? Mja, så där va? Början av filmen var, möjligen därför, ganska seg och jag förstod inte riktigt vart den var på väg. Rayette är inte heller nån person att känna nån speciellt sympati med. Visst, Robert är en idiot, men Rayette känns mest clingy.

När sen filmen börjar involvera Roberts familj (först träffar han sin syster) och sen tar han som sagt bilen norrut upp till Washington, så tycker jag den blir bättre. Man får veta mer om Roberts bakgrund. Vid ett tillfälle under resan får Robert och Rayette sällskap i bilen av två kvinnor som de plockar upp längs vägen. Den ena kvinnan kan vara en av de mest negativa rollfigur man sett i en film. Hon kan inte sluta prata om människans negativa sidor och filth. En märklig sekvens.

Sa jag att Robert var en idiot? Well, när de börjar närma sig målet för resan dumpar han Rayette på ett motell och tar själv bilen sista vägen. Han ska bara ”kolla läget” först innan hon eventuellt kan komma. Han kollar läget i så där en vecka utan att höra av sig.

Roberts familj? Ganska dysfunktionell skulle jag säga. Man förstår nånstans varför Robert drog. Det blir ganska obekväm stämning ett flertal gånger. Här tycker jag faktiskt filmen är intressant.

Det finns några scener som jag gillar eller som sticker ut, t ex när Robert spelar piano och kameran sveper genom rummet längs med väggarna med familjefotografier. Den scen som stack ut mest är en scen där Jack Nicholson plötsligt inte var Jack Nicholson. En ganska märklig scen där Robert tog ut pappan i rullstolen och pratade med honom. Well, pappan pratade inte. Här är Jack helt plötsligt nedtonad och visar känslor och är sårbar. Det var inte en dålig scen, men den passade inte riktigt in i resten av filmen. Fast jag gillade den ändå.

Det var en intressant film och jag kan inte låta bli att ge den en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Gick en ung Jack hem eller bort?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Medicinen (2014)

29 augusti, 2014 8 kommentarer

Ewa

Hmm, snitsla, klittra, nulla…?

Har ni haft den där känslan när ni inte vet vart ni ska ta vägen? Ni vill sjunka genom jorden för att det är så pinsamt. Det har ni säkert. Verkligheten är pinsam ibland, och ibland vill man bara försvinna. Men har ni haft den känslan på bio? När man sitter i det lugna trygga biomörkret? Det kan väl aldrig bli pinsamt då? Jag har nog i alla fall inte haft den känslan på bio, att jag bara vill springa ut. Jag har varit uttråkad, somnat, blivit arg kanske, men att känna sig så obekväm med det man ser att man bara vill bort, det har aldrig hänt. Fram tills i tisdags kväll vill säga. Då såg jag nämligen Colin Nutleys senaste film Medicinen på Malmö Filmdagar.

Medicinen är en tokspretig film som är drama, satir (?) och komedi samtidigt. Allt är inslaget i ett pinsamt paket med omslagspapper av improviserad dialog som kan vara den sämsta jag hört.

Helena Bergström spelar frånskilda tvåbarnsmamman Johanna som jobbar på en damtidning och inte riktigt trivs med livet. Efter att hon börjar delta i en försöksstudie för en medicin mot munsår förändras dock hon och hennes liv. Hon tar för sig, både på jobbet och på krogen…

Filmen har en överdos av igenkänningshumor som jag inte kände igen mig i och därför föll den tokplatt. Det värsta är nog dialogen som efter vad jag läst mig till i mångt och mycket är improviserad. Det är tydligen så Colin Nutley gillar att jobba. Den funkar inte. Den är pinsam. Just dessa långa scener som aldrig verkar vilja ta slut där karaktärerna stammande försöker prata med varandra är en plåga. Jag ville boooort!

Ewa Fröling. Jag kan ändå inte låta bli att gilla henne. Ewa är med i en annan film. Hon är med i en satir över hur det (inte!) fungerar på arbetsplatser, i det här fallet en damtidning, eller kanske ska man kalla den ett livsstilsmagasin. Hon är fullkomligt over the top som tidningens chefredaktör och är faktiskt ganska rolig att se och höra på. Ewa är snubblar inte på karikatyrgränsen som t ex DN:s Helena Lindblad skriver i sin recension. Nej, hon hoppar ett Bob Beamon-hopp långt in över den gränsen. Resten av ensamblen kan inte matcha henne utan spelar vanlig dramakomedi.

En positiv sak, förutom Ewa, var Johannas barn som spelas av Saga Samuelsson (aha, från Mig äger ingen, jag tyckte väl jag kände igen henne!) och Anton Samuelsson Forsdik. Jag tyckte de var naturliga och charmiga.

Ibland är Medicinen så absurt spretig att den blir absurt roligt men ingen medicin i världen kan rädda den från att få en etta.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallJag såg alltså filmen under Malmö Filmdagar som avslutades igår. Här listar jag länkar till fler recensioner av Medicinen från de filmspanare som var med nere i Malmö när de dyker upp:

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →