Where the Buffalo Roam (1980)

decades”Aaaaaaaah. Stop it. Go away!”

Med dessa ord inleds den första scenen i den första fredagsfilmen när Henkes och Christians decennie-tema drar in i 80-talet – och redan där visste jag vad jag tyckte om filmen. Vad tyckte jag om filmen? Inte. Jag tyckte inte om filmen. Jag tyckte ungefär som citatet.

Förtexterna var ändå helt annorlunda än vad som komma skulle. Det är en pampig inledning med snötäckta berg och en flock med bisonoxar plus att en ung falsettsångare stod för soundtracket. Var det en western vi skulle få se? Nej, det visste jag att det inte var. Jag hade läst på litet om Where the Buffalo Roam och visste att den skulle handla om journalisten och författaren Hunter S. Thompson (Bill Murray) och hans relation till advokataktivisten Oscar Zeta Acosta (i filmen kallas han Carl Lazlo och spelas av Peter Boyle).

Inledningsscenen med Murray som Thompson är på gränsen till usel. Murray spelar buskis, han spelar över. Kanske han ska spela berusad, jag vet inte. Det funkar i alla fall inte. Det blir bara som en gimmick alltihop. När Murray agerar berättarröst är han mer sansad, och bättre. Det här var ett av få tillfällen då jag faktiskt längtat efter att få höra berättarrösten i en film.

Gonzo

Where the Buffalo Roam är en märkvärdigt dålig film. Det är buskiskomedi på lägsta nivå. Murray struttar omkring med ett glas margarita i domstolen eller partar med en sköterska i sitt rum på sjukhuset där han av någon anledning befinner sig (förmodligen har han vaknat upp förvirrad efter en knarktripp). Ska man tycka att han är cool den här pajasen? Ska man gilla hur wild and crazy han är? Haha, det är ju bara ett studentspex. Hur larvigt som helst.

Filmen har ingen handling. Den består bara av en massa gimmicks. Det finns och fanns säkert något intressant i det som Lazlo/Acosta och Thompson gjorde i verkligheten men den här filmen får inte fram det. Alls. Om någon kan rekommendera en bra dokumentär om Thompson så ser jag gärna den, eftersom jag tror det finns något intressant här i grunden. Det handlar om amerikansk 60- och 70-tals-historia och det är ofta spännande.

Det är möjligt att det finns ett korn av något bra i filmen om man tittar riktigt noga. Det skulle i sådana fall vara hur Thompson i slutet av filmen faktiskt försöker skriva något viktigt, att i alla försöka agera förnuftigt, men då dyker Lazlo upp och förstör det hela genom sin flummiga revolutionsromantik. Som jag förstod det så var det här en sorts kritik av Thompson själv och hans egna oseriösa och flummiga sidor. Lazlo var alltså, i slutet av filmen, en sida av Thompsons egen personlighet.

Det förekom en del bra musik, några schyssta gitarriff i början, litet skön flumfunk och en bra reggaelåt.

I övrigt är detta dock är en klassisk katastrof.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Nähä, det här blev ju inte en så bra start för min del på 80-talet. Nu under december har vi dock fått tillökning bland decennie-skribenterna då Fiffi och Sofia har anslutit (mycket trevligt!) och det kanske finns en liten chans att någon av de övriga tre faktiskt såg något i filmen. För jag gjorde det inte. Men kanske någon slår på stora hyllningstrumman, med samma frenesi som Gonzo i mupparna…

Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

#SFF14: Wild (2014)

sff_logoSista filmen ut för min del under årets festival blev inte ett coming of age-drama utan istället ett ”hitta sig själv”-drama med Reese Witherspoon i huvudrollen. Det handlar alltså om en trasig person kämpar med att få ihop sitt liv, att bli hel igen, att hitta sig själv. Som så ofta nu för tiden så är det förstås baserat på verkliga händelser. Reese spelar Cheryl Strayed som 1995 beslutade sig för att ensam vandra i 100 dagar längs leden Pacific Crest Trail, dvs från mexikanska gränsen i söder och sen norrut mot Kanada längs med bergskedjan Sierra Nevada.

Varför gör hon detta är ju då är ju frågan man ställer sig? Ja, för Cherly var det ett sätt att hitta sig själv efter att ha hamnat i en ond cirkel med sex- och heroinmissbruk. Cheryls mamma, som i filmen spelas av Laura Dern, dör när Cheryl är 22, och efter det går det mesta utför för Cheryl. Efter att ha nått någon sorts botten hittar hon av mer eller mindre av en slump en bok om Pacific Crest Trail och beslutar sig helt enkelt för att vandra den. Det kan ju inte bli sämre, liksom, förutom litet ont i fötterna kanske.

Visst är det lustigt hur filmer ofta kommer i par? Tidigare har vi bl a sett Armageddon/Deep Impact, Dante’s Peak/Volcano och Capote/Infamous för att dra tre exempel. Wild är en film som ingår i ytterligare ett sånt par. Tidigare i år såg vi nämligen en liknande biografifilm, Tracks, om en ung australiensisk kvinna som beslutade sig för att vandra från mitten av Australien till indiska oceanen… för att hitta sig själv.

Wild är annorlunda jämfört med Tracks. Wild blandar scener från Cheryls vandring med återblickar från hennes tidigare liv. Vi får på ett helt annat sätt en förklaring, i någon mening i alla fall, till varför hon vill ge sig ut på sin vandring. När det gällde Tracks så var anledningen väldigt luddig. För Cheryl handlade det helt enkelt om överlevnad.

Wild

Men. Det gör inte Wild till en bättre film, tyvärr. Regissören heter Jean-Marc Vallée och precis som i hans förra film, Dallas Buyers Club, får vi imponerande skådespelarinsatser i huvudrollerna. Någonting gör ändå att jag inte dras in i fílmen fullt ut.

Jag känner att Wild varken blir en spännande äventyrsfilm eller ett spännande drama. Problemet är att Cheryl ska hitta sig och förlösas men hur ska man gestalta det? I filmens återblickar har Cheryl det för jävligt men någon uppgörelse eller en vändpunkt tycker jag aldrig vi får.

Under vandringen händer egentligen inte så mycket. Cheryl har för trånga kängor, hon ser en (slarvigt datoranimerad) räv, hon vadar i en älv och blir blöt. Men hon går ju på markerad led som det är tänkt att man ska vandra på, så inget ska ju gå fel. I slutet av filmen är hon ”framme” och uppenbarligen har hon hittat sig själv. Bra för henne, men jag blev liksom inte berörd.

Dessutom tyckte jag det fanns en del lökiga scener där Vallée gjorde krystade kopplingar mellan det som händer under vandringen och Cheryls tidigare liv.

Reese Witherspoon är riktigt bra. Med tanke på en del ”vågade” scener kan man undra om det här kanske är hennes försök att göra vad Halle Berry gjorde i Monster’s Ball? Fast Reese har ju redan vunnit en Oscar för Walk the Line.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Efter att ha sagt adjö till Henke och hans kompis Johan efter Dear White People blev det ett besök på Sawadee för thaimat. Därefter styrde jag och brorsan kosan till Skandia. När vi kom dit så hade insläppet redan börjat. Salongen var välfylld men vi fick hyfsade platser, dock inte de bästa på de upphöjda raderna. Visningen flöt på helt utan problem. Hela duken kunde ses, inga hipstermössor, inga hipstertofsar, inga förseningar, inga jönsiga volontärer. En bra visning!

Därmed avslutar jag min rapportering från Stockholm Filmfestival för den här gången. Vi ses nästa år!

#SFF14: Dear White People (2014)

sff_logoSista söndagen på filmfestivalen skulle min bror komma på besök från Uppsala och vi skulle se två filmer. Brorsan är intresserad av matematik och datorvetenskap så det kändes passande att se The Imitation Game, filmen om den, under andra världskriget, kodknäckande Alan Turing. Tyvärr var jag litet för långsam med att fixa biljetter så det hann bli slutsålt.

Det fick istället bli filmen Dear White People, vilken när allt kom omkring visade sig vara ett perfekt ”val”. Varför perfekt? Jo, för att det så här i efterhand kändes som en typisk Stockholm Filmfestival-film. Att det fanns en hajp i luften kring filmen insåg jag ganska snabbt. Dessutom skulle att det var ett Face2Face med regissören efter visningen (mer om det i slutet av inlägget).

Dear White People är i filmen namnet på ett college-radioprogram där Sam White (Tessa Thompson) på ett satiriskt sätt berättar om hur svarta i USA upplever världen och omvärlden. Det kan handla om ”instruktioner” till vita för att de inte ska bete sig rasistiskt eller om hur mycket dricks som svarta ska ge på restauranger med tanke hur de kan behandlas av personalen. Förutom Sam är de andra huvudpersonerna Troy, Lionel och Coco.

Sam: Ung, arg, svart. Eller är hon svart? Hon har ju en vit pappa? Någon säger i filmen att hen trodde hon var puertorican första gången hen träffade henne. Sam går alltså med andra ord all in för att verkligen visa att hon kämpar för the black cause.

Troy: Är snubben som ska vara ordentlig, som ska göra karriär, som ska vara bättre än sina vita kamrater. Hans pappa är rektor på skolan. Hyfsat mycket att leva upp till alltså. Men i hemlighet röker han på på toaletten efter att ha legat med sin vita flickvän.

Lionel: Nörd, lågmäld, gay med en stor afro och glasögon. Var passar han in? Inte riktigt hos några.

Coco: Heter egentligen Colandrea men kallar sig själv Coco. Hennes mål är att bli tv/youtube-kändis. Alla medel är tillåtna, inklusive att gå på black-face-party med blond peruk. Eller?

Dear White People

Dear White People var en intressant men spretig film. Den innehåller en rad rollfigurer som alla är värda kanske inte sin egen film men vår uppmärksamhet. Tyvärr gör just detta att det blir en spretig film eller åtminstone en film som aldrig riktigt lugnar ner sig, och får fram vad den vill.

Filmen visades otextat. Det var ju på engelska, herregud. Precis som Northern Soul. Men jag tror faktiskt att jag missade en del av det som sas. Förutom det så tror jag även att jag ibland, eller oftare, inte hängde med på vissa saker som man refererade till. Vi sköljs över med mycket amerikansk kultur i Sverige men förmodligen inte alls lika mycket som vi tror. Dessutom har jag aldrig varit något större fan av college-filmer.

Dear White People är en snygg film. Många scener är väldigt snygga, stiliserat snygga. Regissör Simien har gjort en film som innehåller många scener som funkar som foton. Ofta tittar rollfigurerna rätt in i kameran. Eller är det bara jag som minns att de gjorde det? Snygg var den i alla fall.

Slutet av filmen blev känslomässigt starkt, vilket var helt oväntat efter satir och bitska scener. Vi fick filmens starkaste scen med den bästa skådespelarinsatsen i hela filmen från Tessa Thompson. Plötsligt bara. Ja, det kändes så. Resten av filmen kändes som en satir, som om det inte var på allvar, inte på riktigt allvar även om det förstås var på satiriskt allvar. Sen dök slutet upp med sitt allvarliga allvar och det kändes ditsatt i efterhand.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Läs om vad Henke på Fripps filmrevyer tyckte om Dear White People.

Om visningen: Oj, oj, det här blev den mest minnesvärda visningen på festivalen. Först hade vi alltså den så omtalade episoden med tjejhipstern med mössan (som skymde sikten). Läs mer om mössan hos Henke. Förutom hipstern med mössan så var salongen fylld till bristningsgränsen av exalterade människor som verkade peppade till max. När regissör Justin Simien klev upp på scenen innan filmen drog igång så bröt jubel och applåder ut. Det var rockstjärnestämning. Hur hade jag kunnat missa den här hajpen? Stämningen i salongen var elektrisk.

Bredvid hipstermössan satt hipstertofsen. Det var en hårtofs som stod rätt upp och täckte delar av duken. Jag satt bakom hipstertofsen. Henke satt bakom hipstermössan. Henke beslutade sig för att flytta för att kunna se ”hela” filmen. Själv satt jag kvar, utan att ens fråga om hipstertofsen skulle kunna ta bort sin tofs under visningen. Jag vet inte om hipstertofsen hade hört något om Henkes förfrågan till hipstermössan om att ta av sig sin mössa men precis innan filmen drog igång så tog hipstertofsen bort sitt hårband och tofsen försvann och duken syntes i sin helhet för mig. Plötsligt händer det. 🙂

Jo, en sista grej. Det bästa med hela visningen var nog att både jag och Henke efteråt i Parks foajé själva pratade med regissör Simien, utan att ha den något självupptagna moderatorn under Face2Face:et som ledsagare. Henke frågade om Friday Night Lights var en tv-serie som faktiskt inte visade upp svarta som stereotyper utan som helt vanliga människor. Simiens svar var ja.

Jag själv frågade om det i Dear White People fanns referenser till Ingmar Bergmans mästerverk Persona. Det förekom nämligen en scen, en bildlösning, som bara måste vara lyft därifrån. Japp, Simien svarade att visst var det så – och Persona var dessutom en av hans absoluta favoritfilmer. Simien slog sig för hjärtat med knytnäven samtidigt som han sa ”I absolutely heart that movie”. 🙂

persona_dear

#SFF14: The Disappearance of Eleanor Rigby: Them (2014)

sff_logoJag hade hört om och blivit intresserad av konceptet bakom The Disappearance of Eleanor Rigby sen tidigare. Så när jag såg att den fanns med i festivalprogrammet och dessutom att min gode filmspanarvän Henke hade bokat in en visning så var det inte mycket att tveka över.

Fast vänta, den ”film” jag hade hört om var inte den film som skulle visas på festivalen. Huh? Jo, det är nämligen så att regissörens vision var att The Disappearance of Eleanor Rigby skulle vara två filmer med undertitlarna Her respektive Him. I grunden är det ett kärleksdrama där vi får följa paret Eleanor (Jessica Chastain) och Conor (James McAvoy) och hur de av olika anledningar glider isär. I Her berättas historien ur Eleanors perspektiv och i Him skildras det hela ur Conors dito.

De här två filmerna, Him och Her, har visats på en handfull festivaler och även fått begränsad biopremiär i ett fåtal länder. Den film som visades på Stockholm Filmfestival har undertiteln Them och är en ihopklippt version som, inte helt oväntat, The Weinstein Company ligger bakom. Them består alltså av material från både Her och Him som man har klippt ihop och därav skapat en två timmar lång film. Om man lägger ihop speltiden för Him och Her så kan man konstatera att drygt en timme har försvunnit i klipprummet.

Nog om den logistiska byråkratin kring filmen. Vad tyckte jag om Them? Svar: jag gillade den. Inledningen sätter en ton ganska direkt. Vad har hänt? Varför händer det? Eleanor flyttar hem till sina föräldrar samtidigt som hon börjar läsa kurser. Conor flyttar hem till sin pappa samtidigt som han försöker driva vidare sin restaurang. Handlingen känns litet ovanlig. Det är inte alls det vanliga kärleksdramat. Nej, här handlar det om vad som händer efter en brytning. Det finns säkert en mängd filmer som tar upp detta men för mig kändes det litet annorlunda.

Eleanor Rigby

Först: skådespelarna håller toppklass. Min favorit var nog faktiskt William Hurt som Eleanors pappa. Stabil som en isbjörn. Eleanors mamma var en lustig figur och spelades av duktiga Isabelle Huppert, som för övrigt har samma typ av bleka hud och röda hår som Jessica Chastain. Hupperts mamma är en fransk konstnärinna som jag antar har träffat Hurts rollfigur och sen flyttat till New York med honom. Det förekommer inte en enda (inte en enda!) scen där inte mamman har ett glas vin i handen. Kanske får man se någon sådan scen i antingen Him eller Her men inte här. Udda.

Under visningen och även efteråt kunde jag inte låta bli att fundera på hur det hade varit att se de två Her- och Him-filmerna först. I Them är det ganska uppenbart vilka scener som förekommer bara i Him respektive Her. Det här gjorde att även Them till en viss grad kändes som två filmer. Jag vet inte om Them är en sämre upplevelse än att se Her och Him separat. Om man ska tro Movies – Noir som har sett Him och Her så kanske Them faktiskt är ett bättre alternativ. Men jag kommer definitivt att försöka se Her och Him också.

Them tyckte jag var en bra film och det var nog några gånger då det nästan blev litet dammigt på Park, men bara nästan. Filmen tog inte andan ur mig. Den var bra men inte fantastisk. Något saknades. Kanske var Him-delen svagare eller så var det något med känslorna i de två perspektiven som skavde en aning. De bästa scenerna var helt klart när både Eleanor och Conor var med samtidigt. Slutet var nästan surrealistiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Henke har förstås redan skrivit om (och hyllat) filmen.

Om visningen: Hände det något speciellt på den här eftermiddagsvisningen på Park? Hmm, jag kan faktiskt inte minnas något. Efter filmen pratade jag och Henke en stund och konstaterade bl a att Jessica Chastain är en favorit (liiitet mer hos Henke) och att det är fantastiskt vad snabbt (som vi upplever det) hon har kommit fram (så pass sent i karriären). Vilken filmografi hon har de senaste åren! Vad sägs om bl a Take Shelter, The Tree of Life, Lawless, Zero Dark Thirty och Interstellar.

Filmspanar-tema: Orgier – La grande bouffe

filmspanarna_kvadratOrgieFör en tid sedan körde filmspanarna tema: mat, och jag hade bestämt vilken film jag skulle se. Efter att ha tittat på en kvart av den filmen så gav jag upp. Kvaliteten, rent bildmässigt, på den version som jag hade lyckats få tag på var dålig. Filmen såg ut som en sunkig VHS-kopia som spelats alldeles för många gånger, vilket förmodligen just var fallet. En annan jobbig detalj var att även om filmen var textad på engelska så förekom det bara text när det pratades franska trots att en del av dialogen var på italienska. Nä, det funkade inte, jag skulle inte kunna ge filmen ett rättvist betyg. Det slutade med att jag rätt och slätt bytte film, bokstavligen i sista minuten. Filmen jag såg då för mattemat blev den trevliga Dinner Rush.

Den här månadens filmspanartema är Orgier och då passade det lämpligt nog alldeles utmärkt att plocka fram mitt första försök till matfilm ur gömmorna. Frågan var bara om jag skulle kunna hitta en bättre version. Svaret blev ja. Nu gick det faktiskt att se filmen. Låt BRAKFESTEN börja!

****

La grande bouffe (1973)

Japp, det handlar mycket riktigt om Marco Ferreris La grande bouffe från 1973 eller Brakfesten som den kallas på svenska. En väl så bra titel, den här gången. Fyra män bestämmer sig för att ta livet av sig genom att spendera en långhelg i en lyxvilla och äta ihjäl sig. De fyra är kocken Ugo (Ugo Tognazzi) som står för maten, piloten Marcello (Marcello Mastroianni) som står för sexmissbruket, domaren Philippe (Philippe Noiret) som står för villan, Michel (Michel Piccoli) som står för musik och pruttar. De fyra bjuder så småningom även in tre prostituerade samt lärarinnan Andréa (Andréa Ferréol) som jobbar i skolan som är granne med villan. Man inleder dock med ostronätartävling samtidigt som man tittar på porrbilder från 1800-talet. Vad kulturellt!

Som Movies – Noir brukar börja sina texter ibland: vad ska man säga? Brakfesten är en riktig 70-talsfilm. Inredningen i villan, kläderna, frisyrerna, maten, ja, allt, bara dryper 70-tal, vilket inte är så konstigt eftersom filmen är just från 70-talet. Men grejen är att när en modern film får till den där 70-talskänslan så brukar det ändå finnas ett nostalgiskt skimmer i bilderna. Det gör det inte här eftersom det ju är på riktigt. Det finns istället något sunkigt över det hela. Jag vet inte hur jag ska förklara det men stämningen är äcklig, vilket ju inte är så konstigt eftersom huvudpersoner äter ihjäl sig. Kanske beror det på att det är franskt 70-tal och inte amerikanskt?

Tyvärr tyckte jag La grande bouffe var tråkig, vilket kändes litet av en besvikelse. Jag har ett minne av att faktiskt ha sett och blivit fascinerad av filmen som barn. Brakfesten har jag alltid haft i bakhuvudet som en film jag ville se om. En fest där man äter ihjäl sig, det fanns något som lockade i detta. Men filmen levererade alltså inte riktigt. Ändå är det en film man förmodligen inte glömmer i första tagen även om den inte är någon större njutning just när man ser den.

Matkreationerna består bl a av ostron, kycklingklubbor, kalkon, pasta och framförallt potatispuré i stora lass. Den mest groteska rätten är dock en blandpaté gjord på kyckling (smaksatt med sherry), anka (smaksatt med portvin) och gås (smaksatt med champagne). Som avslutning bjuds det dessutom på en stor tårta i form av två stora bröst.

Eat some more

Som jag skrev ovan så är det ändå inte en film man (läs: jag) glömmer. Nu har det gått några dagar och vissa scener dyker upp i huvudet innan jag ska somna på kvällarna. Det är inte helt behagliga scener.

En sak jag kom att tänka på nu är om det som utspelas i filmen kan räknas som en orgie? Hur många personer måste delta för att det ska få kallas en orgie? Till en början är det bara de fyra männen och de sitter och äter ostron. Inte riktigt en orgie skulle jag säga, även om de nu skulle äta groteskt mycket ostron. Senare i filmen så kommer alltså de tre glädjeflickorna samt lärarinnan. Då tycker jag vi har jobbat ihop till en orgie. Vad består orgierna av? Ja, det äts, knullas och pruttas så det står härliga till. Alla deltar på ett eller annat sätt, lärarinnan inkluderad. Faktum är att när de prostituerade får nog av galenskaperna (”de är ju tokiga, de bara äter!!”) så stannar hon kvar och fungerar som en sorts ledsagare in i döden för de fyra.

Varför väljer de fyra att dö ätdöden? Är livet så tråkigt? Ja, jag vet inte, men uppenbarligen är de less på livet och de vill avsluta det med en riktig fest. Åtminstone en av de fyra får kalla fötter och försöker ta sig därifrån men som om det vore en Luis Buñuel-film så lyckas han inte utan blir kvar.

Pruttar var det. En av de fyra har problem med magen. Förstoppning. Aj, aj, inte bra. Enda sättet för honom att slippa magknip är att släppa väder, och det gör han högljutt och länge, i alla situationer. Undrar om Farrelly-bröderna kollade in Brakfesten innan de gjorde Dum & dummare?

”Märkligaste” döden? Spoiler: Avrunkning av lärarinna under samtidigt intag av ankkycklinggåsleverpaté tills hjärtattack inträffar Spoiler slut.

En på ett sätt fascinerande film, och det är i stora delar en komedi, men av någon anledning fann jag den inte speciellt fascinerande just när jag såg den, och därför kan det inte bli mer än en tvåa. I slutändan handlar det om självupptagna gnällgubbar.

   

Ta nu och kolla in vilka orgier de övriga filmspanarna föredrar.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Absurd Cinema
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

#SFF14: Whiplash (2014)

sff_logoWhiplash är titeln på en gammal jazzklassiker som jag aldrig hade hört tidigare. Det är även titeln på den bästa filmen jag såg under Stockholm Filmfestival.

Filmen har två tydliga huvudrollskombatanter: Miles Teller (The Spectacular Now) spelar den aspirerande jazztrummisen Andrew Neiman och J K Simmons gör den demoniske och efter perfektion strävande musikläraren Terence Fletcher.

Filmen utvecklas till en batalj mellan Neiman och Fletcher. Till en början var dock filmen inte något som stack ut för mig. Neiman är en ganska osäker snubbe, men besatt av att bli en framgångsrik trummis. Fletcher är krävande, för att inte säga sadistisk. Han förnedrar och bryter ner sina elever snarare än försöker inspirera dem. Eller är det kanske tvärtom, att han därmed inspirerar dem?

Efter att Andrew blivit förnedrad men ändå till slut tagit en plats i Fletchers band så undrade jag litet var filmen skulle ta vägen. Nu var liksom det svåra över och Neiman var på väg mot framgång. Jag tänkte att det var en ganska mysig film men ändå inget superduperspeciellt. Visst, alla scener där Fletcher leder sina musiklektioner och repeterar med bandet är härliga. J K Simmons har en intensitet som går att ta på. Rollfiguren Fletcher är person som ser rätt igenom dig. Det är en person du inte bör ljuga för eller försöka lura. Han har pondus.

Miles Teller är bra som Andrew, som är besatt av att bli trummis och detta gör honom till en person som inte är helt igenom trevlig. Han är självisk och villig att lyckas även om det gör att andra misslyckas eller blir ledsna. Oavsett detta så hejade jag på honom hela filmen. Kanske för att han var mänsklig, kort och gott, på gott och ont. Dessutom: Teller måste ha tränat en hel del på sitt trummande inför filmen. Kanske t.o.m. tränat sig blodig? Som jag har förstått så har även Teller spelat trummor som yngre. I vilket fall så såg det aldrig ut som att det var på låtsas även om förstås själva ljudet (alltid?) är från en proffsmusiker. Teller är i alla fall perfekt i rollen.

Trots lovord om bra och intensiva scener och riktigt bra skådespelarinsatser så jag tyckte ändå att något saknades för en riktigt toppfilm. Exakt vad saknade jag? Ja, jag vet inte, men kanske ett riktigt bra slut skulle kunna väga upp det hela…

Förutom scenerna med Fletcher och bandet förekommer det några scener med Andrew och hans pappa plus då en obligatorisk familjemiddag. Resten av Andrews familj förstår inte riktigt vad som är så speciellt med att Andrew är med i Fletchers band eller vad det ska leda till. Nej, tacka vet jag fotboll.

Whiplash

Andrew träffar även Nicole, en tjej som jobbar på en biograf får Andrew och hans pappa brukar se på film tillsammans (vilken bra tradition). Andrew är intresserad av henne men har inte modet att börja prata med henne. Efter att ha lyckats ta sig in i Fletchers band så blir han mer självsäker och frågar ut henne på date. Lustigt det där med hur Andrews självförtroende växer efter sina musikaliska framgångar. Då är det som han själv tycker att han är en intressant person för Nicole. Han har liksom något att säga om sig själv, vad han vill. Sen när de väl är på date så frågar Andrew om vad Nicole har för mål i livet och då uppstår en litet pinsam situation eftersom Nicole inte har något bestämt mål (än). Hon pluggar liksom vidare bara för att plugga vidare. Andrew blir mycket förbryllad över detta. Har hon inget som driver henne?! Intressant.

Just när jag trodde att filmen kanske skulle tappa sin intensitet så hände något. Jag minns inte riktigt vad som hände eller exakt när det hände men Fletcher kör igång med en ny manipulationsmanöver för att locka fram det bästa ur Andrew (eller någon annan som kliver fram). Det blir konkurrens mellan platsen som trummis. Andrew måste vara förtjänt av den.

Från och med nu så var det som att någon höjde temperaturen i salongen. Jag svettades, satt och spände mig, undrade vart filmen skulle ta vägen, var nyfiken, njöt av trummandet. Efter en intensiv sekvens där Andrew försöker ta sig till en spelning får vi en kort respit innan det makalösa slutet.

Slutet. Jag blev nu ännu svettigare. Är det kanske någon som faktiskt höjt temperaturen i salongen? Det framkom nu att Fletcher är en manipulatör av gigantiska mått och han skyr inga medel för att locka fram ett geni. Det spelar ingen roll hur hård han är. Om geniet inte kommer fram så var det inte meningen. Om geniet kommer fram så var hans sätt det enda sättet att få fram det.

Jag skriver inte mer om slutet för att inte spoila för er som inte sett filmen än. Men jag var alltså helt trollbunden av det jag fick se och höra på vita duken.

Whiplash har svensk biopremiär 6 februari och då går ni och ser den. Jag kommer förmodligen se den igen då bara för att få uppleva den sista kvarten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Sen tidigare har Henke på Fripps filmrevyer och Christian på Movies – Noir skrivit om Whiplash.

Om visningen: Jag kom i hyfsad tid men det var ändå en ganska lång kö på Grand. Efter att ha lokaliserat Henke och Christian nästan längst fram i kön var det bara att ansluta sig till dem. Insläppet kom igång ganska sent eftersom det pågick ett Face2Face efter en visning av dokumentären om Carl Johan De Geer. Som jag förstod så var det De Geer själv som frågades ut men jag kan ha fel. Hur som helst, till slut började folk strömma ut från salongen och vi kunde gå in, givetvis med siktet inställt på den bästa raden med extra benutrymme. Jag trodde att jag först skulle hindras vid insläppet av en förvirrad tjej som hade glömt sin biljett men jag var fräck och klev förbi henne när hon stannade upp. Vi fick perfekta platser men fortfarande återstod en logistisk pusselbit. Henkes kompis Johan skulle ansluta men han var sen efter att ha varit på en tidigare visning. Dessutom skulle han hinna med att köpa något att äta också. Det är stressigt ibland på festival!

Medan vi väntade såg vi en del vänner (däribland Har du inte sett den?-Markus och Tommy och Niklas från Den perfekta filmen) som passerade förbi framför oss där vi satt och njöt av våra bra platser. Till slut dök Johan upp med maten i handen. Var det en hamburgare? Aj, aj, inte ta med sådant matosigt i biosalongen, Johan! Eller var det bara en doftande fralla? När Johan kom in noterade jag först inte vad han hade med sig och när jag sen kände matos var jag på vippen att nämna för Henke att någon idiot hade köpt med sig varm mat i salongen. Jag hann hejda mig eftersom jag såg Johans (varma?) macka i ögonvrån. LOL. Och så började filmen…

När filmen var slut försvann Tommy, Niklas och Markus snabbt på väg till en annan film medan jag satt kvar i salongen under hela eftertexterna som i trance. När jag kom ut på trottoaren utanför Grand stod Johan, Henke och Christian där. Jag anslöt och vi började hyllade filmen. Well, alla hyllade den inte. Christian kallade det en mellanfilm. Whiplash! På väg hem på tunnelbanan lyssnade jag på låten Caravan från filmens soundtrack.

#SFF14: Reality (2014)

sff_logoQuentin Dupieux. Ja, jag hade hört namnet förr. Jag visste sen tidigare att en viss Fiffi från en viss filmtajm går helt bananas av hans filmer. Men Fiffi har ju en smak som är rena tombolan 😉 så det kändes som en för stor chansning att se några av hans filmer (det finns så ju mycket annat att se som vi alla vet…). Men sen nämnde min bror att han hade sett en av hans filmer, Rubber, och verkligen gillat den. Dessutom förstod jag av min bror, som gillar elektronisk musik, att Dupieux även var musiker (det var så brorsan fått nys om Dupieux från början).

När det så visade sig att Dupieuxs senaste alster skulle visas på festivalen och dessutom på en skön tid lagom efter jobbet så fann jag mig sittandes på en (för) liten salong på Grand tillsammans Fiffi, Henke, Christian och Jimmy. Filmen vi skulle se var Reality.

Filmen börjar stillsamt. En man och hans unga dotter har tagit bilen ut i en granskog. Dottern, som heter Reality, sitter kvar i bilen medan pappan skjuter ett vildsvin. Väl hemma är det dags för pappan att stycka grisen. När inälvorna väller ut ur svinets mage ser dottern plötsligt en blå videokassett. Kassetten hamnar i soptunnan tillsammans med slaktavfallet. Varför var det ett videoband i svinets mage? Vad är det på bandet? Ja, alla (alla!) frågor kommer att besvaras…

Efter inledningen med Reality och svinet hoppar handlingen till en tv-inspelning och vi träffar kameramannen Jason (Alain Chabat). Jason har en egen filmidé som han pitchar för filmproducenten Bob (Jonathan Lambert). Av någon märklig anledning gillar Bob idén och han visar ett speciellt intresse för stönet. Stönet som konstart. Bob vill att filmen ska innehålla det perfekta stönet. Därmed blir Jason besatt av att hitta just det perfekta stönet.

Ääääh, jag tror jag slutar skriva om handlingen. Den är på ett sätt av sekundär betydelse, även om scenerna som rullas upp bitvis är absurt roliga. Reality är nämligen en fullfjädrad surrealistisk film. Handlingen går runt i cirklar. En scen refererar till en annan utan att det hänger ihop logiskt. Scener kommer igen fast på fel sätt. Vi har en film i en film i en film och en film i ett svin… och så då en man som går omkring och spelar in sitt eget och andras stön.

Reality

Jason, stönmannen, går vid ett tillfälle i filmen på bio för att slappna av. Han har nämligen kört fast i sitt arbete med att hitta det perfekta stönet. Filmen som kör igång visar sig tyvärr vara exakt den film som han själv planerar att göra.

Inledningen var som sagt lugn. Jag förstod inte vad poängen med filmen var. Jag tyckte den var ganska tråkig. Alla skådisar var liksom nedtonade, precis som filmens färger för övrigt. Allt var liksom blekt, kört genom ett beiget filter. Men sen hände plötsligt något. Vänta nu här, det här stämmer inte! Jo, jaha, det är en film i en film. Aha. Oook, jag hänger fortfarande med. Neeej, inte längre. Nu är det för många lager. Jag har tappat bort mig.

Om ni tycker en film som David Lynchs Lost Highway är förvirrad och svår att förstå så har den filmen inte en chans i förvirrings-VM. Dupieux tar titeln. Fast när filmen är slut är man liksom inte förvirrad ändå eftersom man hade gett upp för länge sen. Lost Highway är mer frustrerande eftersom man där känner att man har lösningen nästan, men bara nästan, inom räckhåll. När man ser Reality är det bara att luta sig tillbaka och njuta av konstigheterna.

Det blir kanske ett väl högt betyg från min sida. Egentligen är det nog bara en stark trea men eftersom det var första gången jag hälsade på inne i Dupieuxs filmvärld så ska jag vara snäll.

Slutligen, hon som spelade dottern heter Kyla Kennedy (hon var för övrigt var mycket bra) och under hela filmen satt jag och funderade på var jag hade sett henne förut. Wikipedia gav mig svaret: fjärde säsongen av The Walking Dead!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hur förvirrade var de andra filmspanarna? Kolla in vad Fiffi, Henke och Christian skriver.

Om visningen: Filmen visades som sagt på favoritbiografen Grand. Tyvärr hade festivalen av någon anledning förvisat filmen till den allra minsta salongen. Detta fann vi filmspanare litet konstigt då Dupieux på senare år varit något av en festivalfavorit. Jag tror Reality är hans tredje eller möjligen fjärde film på festivalen.

I övrigt var det en bra visning. Precis innan filmen drog igång körde naturligtvis det vanliga strulet igång när volontärerna ska kolla om det finns några lediga platser på en utsåld vising för att då kunna sälja ”sista minuten”-biljetter. Undrar hur många gånger det händer att man säljer en biljett till någon som köat bara för att minuten senare upptäcka att den person som faktiskt hade en ordinarie biljett stormar in försenad för att se filmen… ”Tyvärr, vi har sålt din biljett”.

#SFF14: White God (2014)

sff_logoJag hade hört om den här ungerska filmen när Kino i P1 rapporterade från vårens Cannes-festival och när den dök upp i programmet för filmfestivalen så bokade jag in en visning. Anledningen till att jag kände mig lockad av filmen var att handlingen lät så skum att det åtminstone skulle bli en intressant titt. Tydligen skulle en stor flock hundar i princip ta över och terrorisera en hel stad. Skulle det vara en skräckis?

Nej, inledningsvis var inte alls White God en skräckis utan ett ganska rakt berättat familjedrama. En ung flicka och hennes hund blir lämnade hos sin pappa när mamman ska åka utomlands i tre månader. Flickans föräldrar är skild och hon verkar inte träffa sin pappa alltför ofta. Pappan är måttligt förtjust över situationen. Framförallt är det hunden som irriterar honom. Den ställer till problem genom att inte vara renrasig. Sådana hundar måste man tydligen betala extra skatt för, annars kommer hundfångaren och beslagtar den. Dessutom kan ingen ta hand om hunden under dagarna.

När det kommer in en anmälan om att hunden, Hagen som den heter, har bitit någon tar pappan beslutet att helt enkelt lämpa hunden ute på stan för att bli av med den. Flickan är förtvivlad och åker senare tillbaka för att hitta Hagen men hunden är spårlöst borta.

Ja, inledningen var som sagt ganska normal. Inga konstigheter alls. Skådisarna är inte speciellt bra. Det kändes litet stelt. Flickan vill inte bli av med sin hund. Hon tar med den på en musiklektion i hemlighet och låter den vara i ett skåp men då börjar den yla när orkestern börjar spela. Hon går på fest, som hon är alldeles för ung för, och får i sig både sprit och droger. Hon brottas med problem att passa in i tillvaron.

White God

Så till en början är det alltså en sorts coming of age-historia, den så populära. Men när vi efter en stund fick följa med Hagen, hunden alltså, på hans äventyr så blev det mer intressant. Här blev filmen plötsligt ett sorts Disneyäventyr med hundar i huvudrollerna. Jag tänkte direkt på en film som Lady och Lufsen.

Hagen träffar andra hundrar på rymmen och blir speciellt nära kompis med en vithårig liten terrier (?). Under en ganska lång stund är handlingen berättad helt ur hundarnas perspektiv. Vi får se hur de försöker hitta mat, hur de försöker kommer undan hundfångarna. Det var faktiskt ganska spännande, charmigt och med en del humor. Flickan och pappan är bortglömda.

Sedan händer ändå det oundvikliga och Hagen blir tillfångatagen, men inte av några hundjägare. Nej, det handlar om något värre. Han hamnar nämligen i händerna på en man som sysslar med hundfajter. Mannen tränar upp hundar, plågar dem, torterar dem, för att de ska bli aggressiva som möjligt och vilja döda andra hundar. Efter att ha lyckats att fly därifrån hamnar Hagen till slut i hundstallet. Nu är han dock en förändrad hund, en hund som vill göra uppror, och det gör han tillsammans med flera hundra andra hundar i stallet.

Jag vet inte varför jag berättar så mycket om handlingen istället för att säga vad jag tyckte om filmen. Vad tyckte jag om filmen? Ja, jag tror det här är ett klassiskt fall av en sån där hajpad festivalfilm som när det kommer till kritan faktiskt inte är speciellt bra. Vi har sett det förut. Svenska Apflickorna är ju ett tydligt sånt exempel.

White God har ändå vissa bra sekvenser (Disney!) och framförallt slutet – när det (givetvis) är upp till flickan att på sitt eget sätt bemästra de aggressiva hundarna – är riktigt bra och surrealistiskt. Men däremellan var det inte något som jag blev speciellt upphetsad av. Rent hantverksmässigt tyckte jag inte filmen överlag höll måttet, och då hjälper det inte att man i efterhand inser att det fanns en hel del samhällskritik invävt i handlingen.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Söndag strax efter lunch – inget regn. Jag tog cykeln in till stan. Kaffe och kanelbulle på vägen till Grand 1, favoritsalongen under festivalen. Jag träffade på Har du inte sett den?-Carl inne i salongen och vi hann prata litet innan filmen drog igång. Efter visningen tog vi ett snack om filmen. Jag fick inte fram så mycket åsikter utan bara att jag inte tyckte den var speciellt bra men att Disneykänslan var litet rolig. Carl hade givetvis analyserat filmen djupare än så och pekade t ex på filmens samhällskritik. Det är alltid kul och nyttigt att prata om filmer man sett med andra och då få andra perspektiv än sitt eget smala. Tack, filmspanarna, för att ni finns! 🙂

#SFF14: Kumiko, the Treasure Hunter (2014)

sff_logoKumiko är en sorglig figur. Hon har problem i livet. Hon är nästan 30 och jobbar som kontorsflicka (?). Inget fel i det kanske men hon verkar definitivt inte trivas på jobbet. Hon har rent allmänt problem med att umgås med andra människor och drar sig helst undan. Fast om det finns något hon vill så tvekar hon inte att prata med andra. Men att hennes sociala färdigheter inte är skarpslipade står klart.

Hon har ingen pojkvän utan istället en mamma som ständigt ringer och anklagande frågar om hon träffar någon. Istället för att ta tag i livet så lever hon i en drömvärld där hon ägnar sig åt skattjakter. En dag hittar hon en nedgrävd videokassett. Det är litet oklart om det är hon själv som har grävt ner kassetten och sen ritat en karta för att hitta den igen. Kassetten visar sig innehålla bröderna Coens film Fargo, en film som ju enligt dess förtexter är baserad på verkliga händelser.

När Kumiko får se filmen och speciellt scenen när Steve Buscemis rollfigur gräver ner en väska med pengar blir hon besatt av att hitta väskan. Hon släpper allt, syr en skattkarta, och efter att ha stulit sin chefs kreditkort reser hon till USA, till Minneapolis, och slutligen till Fargo (som faktiskt ligger i North Dakota).

Förresten, det här med att ”ta tag i livet”. Alla är olika och för Kumiko är kanske (förmodligen) höjden av lycka att spela detta rollspel där hon är en skattsökerska. Kanske är det inte en verklighetsflykt utan det är så hon ser på sitt liv. Ska hon inte få leva så? För henne kanske det inte är ett rollspel alls. Att tjata på det sätt som mamman gör hjälper uppenbarligen inte. Polisen försöker på sitt mer tillmötesgående sätt men inte heller det ”hjälper”.

Kumiko

Hur jag än resonerar så kände jag att när jag såg Kumiko, the Treasure Hunter att det var en svår film att gilla. Den är så dyster och långsam att den helt enkelt är jobbig att se, tyckte jag. Kumiko är inte en rollfigur som är lätt att relatera till. Hon är inte en sån där blyg men snäll person som man vill att det ska gå bra för. Jo, jag vill att det ska gå bra för henne, men det kändes på något sätt hopplöst.

När hon anländer till USA lättas stämningen i filmen upp en aning och hon får hjälp av en polis, som försöker hjälpa henne till Fargo (trots att han förstås inser, och försöker övertyga henne om, att det inte finns någon skatt där). Jag noterade att polismannen, spelad av filmens regissör David Zellner, aldrig tar av sig sin pälsmössa. Han har den på sig när han äter och förmodligen när han går på toaletten också. Var det här en homage till Frances McDormands poliskvinna i Fargo? Det kändes så. Båda är genomsnälla och vill alla väl. Men att hjälpa Kumiko är inte lätt…

Filmens slut tyckte jag var ytterst dystert. Men precis som i resten av filmen så är det som att det samtigt är, eller ska vara, roligt mitt i det dystra. Mmm, det är en intressant filme helt klart och en av de filmer från festivalen som faktiskt dröjer sig kvar. Men bättre än en stark tvåa kan det inte bli.

Kumiko spelas förresten Rinko Kikuchi som vi bl a sett i Pacific Rim och Babel. Hon är även med och exekutivproducerar filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadrat_svFler som har skrivit om Kumiko, the Treasure Hunter: Har du inte sett den? (Carl), Fiffi med regntunnan (ok, det var sista gången… kanske 😉 ) och Fripps filmrevyer.

Om visningen: Efter visningen av Northern Soul intogs en sen och mastig hamburgerlunch på TGIF och sen bar det av mot Kärrtorp och biografen Reflexen med gröna linjen. Bara några meter från tunnelbaneutgången hittade vi den, till synes, mysiga kvartersbion. Foajén var i alla fall mysig och doftade gott, av glögg? Inne i salongen var det inte lika mysigt. Golvet var av blank och sliten betong, sätena hade minimal stoppning och känslan var mer skolaula än biosalong. Framför bioduken fanns en upphöjd scen som gjorde att den första raden hamnade en bra bit från duken. Vi bestämde oss för att sitta på första raden. Det såg ut att vara mer benutrymme där, även om scenen tyvärr hindrade fullständig benutsträckning. Nu kunde man ju istället slänga upp benen på scenen och det kändes skönt… i fem minuter. Efter en timme var krampen påtaglig både i ben men framförallt bak.

#SFF14: Northern Soul (2014)

sff_logoFörsta filmen under förra lördagens filmspanardag var Northern Soul, en film jag inte visste någonting om. Jag fick precis innan filmen av Henke veta att Steve Coogan skulle vara med. Jag tror jag även att hade förstått att det var en brittisk film.

Så filmen börjar och… jag förstår inte vad skådisarna säger. Aha, det är brittisk film som utspelas i norra England, därav titeln, där det är rotvälska som gäller. Inte riktigt i klass med det ”språk” som pratas i Skottland. Jag minns när jag på en tidigare festival såg Ken Loachs Sweet Sixteen som utspelas i Glasgow. I princip det enda jag förstod då var ”for fuck’s sake!”, vilket i och för sig yttrades ganska ofta.

Jag lutade mig över till Jessica som satt bredvid mig och viskade ”det är otextat!”. Hon skrattade till och skakade på huvudet. Japp, vi skulle ha vissa problem med att hänga med, helt klart. Nu ska sägas att det inte var så mycket till handling att hänga med i direkt…

En ung mobbad kille, John (Elliot James Langridge), hittar sin plats i tillvaron när han upptäcker soulmusik, dans, att vara DJ och samla skivor. Musikgenren kallas Northern soul eftersom den var populär i norra England under slutet av 60- och början av 70-talet. Musiken i sig är ju svart soul från USA. Lite udda att döpa en genre efter var den är populär snarare än var den kommer ifrån.

En europeisk Bruce Lee?

En europeisk Bruce Lee?

Jag gillar svart musik från 70-talet. Faktum är att mina husgudar är Parliament/Funkadelic, men det handlar mer om funk än soul. Northern soul-musik visade sig vara helt ok men jag vet inte om det var ljudet under visningen eller musiken i sig. Det svängde i alla fall aldrig till riktigt rejält. Jag tror nog det delvis hade med ljudet att göra. Till skillnad från musiken i en film som jag såg några dagar senare så var det här inget riktigt tryck i salongen.

Handling i Northern Soul är väldigt simpel. Egentligen har inget ändrats när filmen slutar. Jo, eller det kanske det har. John har vuxit upp vilket inte är så konstigt eftersom filmen är en klassisk coming of age-historia. Samtidigt är det även en klassisk uppgång och fall-historia. John kämpar i början, får framgång, får ligga, börja droga, allt kollapsar och sen börjar han om igen.

Nja, lite tråkig. Roliga kläder dock!

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadrat_svFler som har skrivit om Northern Soul: Fiffis filmtajm och Fripps filmrevyer.

Om visningen: En mysig lunchvisning på Park. Jobbiga säten som vanligt men värre skulle det bli, men det visste vi inte då… Den stora snackisen efteråt, både på Twitter och i verkliga livet, var hur många procent av dialogen man förstod. Vissa hävdade att de förstod 13% men det toppades av Fiffi som påstod att hon bara förstod 3%.