#SFF15: Office (2015)

20 november, 2015 2 kommentarer

sff_logoOfficeSista filmen under filmspanarlördagen blev den koreanska Office. Som väntat – eftersom det handlade om en korean – var det en ganska oväntad genremix. Office är i grunden en film om deprimerade kontorsarbetare som jobbar för mycket övertid, blir mobbade av chefer och kollegor. Efter för mycket press, stress och utfrysning slår det slint för en av medarbetarna på en arbetsplats och istället för att krama om sin familj när han kommer hem efter jobbet slår han ihjäl dem med en hammare. Därefter åker han tillbaka till jobbet men försvinner sen.

Huvudperson i filmen blir istället den unga kvinnan Mi-rye (Ko Ah-sung från både The Host och Snowpiercer, yay!). Mi-rye är en praktikant med provanställning som snart går ut. Kommer hon få en fast tjänst? Efter ett tag anställs en ny praktikant, en ung snygg tjej med toppbetyg som dessutom pluggat utomlands. Mi-rye som kommer från de norra delarna av Sydkorea (typ vischan) känner sig mer och mer nedtryckt. Hur mycket hon än försöker vara alla till lags så blir det fel.

Plötsligt sker ett ett mord på arbetsplatsen. Muahahaha…

Ja, mitt ”muahahaha” antyder att det som alltså är lite lustigt med Office är att det är en dramafilm med skarp (eller åtminstone tydlig) kritik mot hur det funkar på koreanska arbetsplatser men även i vissa scener samtidigt en ren skräckis. Folk hör konstiga ljud. Folk går i trappor där ljuset plötsligt slocknar och det blir beckmörkt. Folk blir slashermördade.

Just detta att liksom inte bry sig om hur en viss genre ska vara, eller blanda genrer hejvilt, är nåt jag lärt mig uppskatta när det gäller koreansk film. Jag blir ofta upplivad av det jag ser. Koreanska filmer, även, blockbuster-filmer, tar inga fångar, lägger inga fingrar emellan.

Nu kanske det låter som jag hyllar Office och det är dags att dela ut ett toppbetyg. Tyvärr tappade filmen mig nånstans på vägen. Jag kanske var trött men den sista halvtimmen ville jag bara att filmen skulle ta slut. Jag hade myror i benen och ville bara kasta mig ut från biografen, ut i kylan och luften och andas lite. Jag var ofantligt uttråkad. Varför? Ja, filmen var för lång. Den drog ut på sig på längden utan anledning. Det tajta, skarpa, fräscha försvann och det blev bara upprepningar. Jag vet inte hur jag ska förklara men ibland blir det så där. Jag förlorar intresset. Men ändå – nästan en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Oj, vad minns jag från den här visningen som är värt att nämna? Inte mycket, förutom att jag bara ville springa ut från bion sista kvarten. Det var inte så mycket folk så det fanns inte så mycket som kunde hända kanske. Ja, jo, ja, vi hade ju en viss Fiffi som med mobillurar i öronen lyssnade på en viss fotbollsmatch under visningen. Helt galet tyckte jag. Välj EN grej, liksom! Men det beror väl på att vi män har så dålig simultanförmåga. 😉 Och hon satt inte i närheten av mig så det är bara att köpa! 🙂

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Skräck, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2015, Thriller, Våld Tagged with , , , , , , ,

#SFF15: Evolution (2015)

18 november, 2015 24 kommentarer

sff_logoEvolutionÅrets filmspanardag på Stockholm Filmfestival är avklarad. Som vanligt har det varit en härlig blandning av filmer. Själv såg jag dokumentären The Wolfpack (som jag skrev om i söndags), koreanska Office och så då Lucile Hadžihalilovićs Evolution som blev den gemensamma filmen som filmspanarna skriver om idag.

Evolution handlar om… mmm, därom tvista de lärde. Jag tänkte så här: jag beskriver grundhandlingen lite kort, helt enkelt vad som händer rakt upp och ner, och sen kommer jag med några teorier om vad som faktiskt hände.

SPOILERS från och med nu. Läs på egen risk.

En pojke bor på en ö i havet. Han är ute och simmar och ser på botten en drunknad pojke (jag tyckte i och för sig att det såg ut som en docka) med en sjöstjärna på magen. Han ritar en teckning av pojken i sitt ritblock. Hans mamma lagar mat åt pojken. Det är alltid samma mat, en grönbeige sörja med nån sorts maskar (eller om det är pasta?). Varje kväll innan läggdags får pojken dricka en medicin. Det är en kolsvart vätska. Varför pojken behöver medicinen uppfattar jag inte riktigt men det kan möjligen ha nåt med hans kommande pubertet att göra. På ön bor bara vuxna mammor med sina pojkar. Vuxna män finns inte. Ej heller saker som bilar, cyklar, affärer, frisörer, skolor, restauranger, etc.

(Nyligen såg jag Det stora blå och faktum är att Evolutions inledning påminde väldigt mycket om inledningen i just Det stora blå. Jag tänkte på det direkt när filmen började. Frågan är om det kan vara så att de är inspelade på samma ställe? Förmodligen inte men det var samma typ av klippiga kustlandskap.)

En bit in i filmen läggs pojken in på sjukhus. Flera pojkar är inlagda där. Pojken blir injicerad i magen med nåt. Efter det växer ett foster (?) i hans mage. Sjuksystrarna tittar med jämna mellanrum på tv på en film där ett kejsarsnitt skildras. Efter ett tag visar det sig att kvinnorna (som alla är klädda i liknande kläder och har samma frisyr) har nån form av sugkoppar på ryggen. Syftet med dessa framgår inte. Däremot framgår att kvinnorna om nätterna har nån form av orgier tillsammans på stranden. Dessutom hetsäter de även skaldjur från havet, främst tagghudingar som sjöborrar vad det verkade.

På sjukhuset undersöks pojken med jämna mellanrum med ultraljud för att se att fostret (?) mår bra. Vid ett tillfälle sänks pojken ner i en vattentank och två foster börjar ”amma” på hans mage. Fostren såg inte riktigt mänskliga ut.

En av sjuksystrarna (som var lite yngre än de andra) verkar känna nån form av sympati för pojken och ger honom t ex en penna och låter honom att rita i sitt block. I slutet av filmen hjälper hon honom att fly från ön till… ja, till vad? Till vår värld som vi uppfattar den? Vi får i alla fall se land och en riktig stad.

Mmm, ungefär så. Några teorier:

Eller vafan, jag har inga teorier som ens är nära att gå ihop.

Eller vafan, några teori får jag väl ändå slänga fram.

Nåväl. Ett tag trodde jag att pojkarna med hjälp av medicinen och nåt mer genomgick ett könsbyte och blev kvinnor. De där sugkopparna som kvinnorna hade, ska de visa på att kvinnorna var nån slags bläckfiskkvinnor. En varelse som utvecklats genom att den äter sjöborrar? En människa fast med inslag av bläckfisk-DNA?

Sen kan man ju strunta i att få ihop filmen rent logiskt och bara fundera på vad den försöker säga. Försöker den säga nåt så är det inte helt lätt att förstå vad. Var det ett sorts feministiskt inlägg i en samhällsdebatt? Jag vet inte.

Men jag gillade Evolution. Jag tyckte den var fascinerande i all sin obegriplighet. Jag har alltid gillat att fundera på vad som egentligen händer i obegripliga filmer. Ja, förutom när det gällde Upstream Color och Holy Motors, haha. Även Holy Motors var för övrigt en filmspanarfilm som vi såg på filmfestivalen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Efter en härlig och stark Lamm Rezala i den kitchiga källaren på Indira var jag i toppform för en skum film. Jag nickade inte till en enda gång utan satt fullt fokuserad hela tiden. Jag kan inte minnas några störningsmoment. Eller, jo, förresten, vi fick återigen uppleva klassikern med folk som inte vill flytta ihop in mot mitten så att de lediga sätena hamnar längst ut på raderna. Nej, givetvis lämnade folk luckor mellan sig inne i mitten sig så att de som kommer sent (eller såna som får komma in i mån av plats) måste krångla sig in och en halv rad måste ställa sig upp. Fast det var kanske inget störningsmoment utan mer roande att titta på på avstånd, eftersom ju vi givetvis satt utan luckor på vår rad. Efter visningen bollades teorier fram och tillbaka mellan filmspanarna. Jag gillar såna filmer. Sofia ansåg att filmen var övertydlig och jag trodde ett ögonblick att hon menade allvar och jag ville jättegärna få en förklaring av filmen. Den uteblev.

filmspanarna_kvadratSå vad tyckte nu de andra filmspanarna? Jag vet att de var lika förbryllade som jag men frågan är om de tyckte detta var en angenäm känsla eller inte. Tyckte de filmen var lika utvecklande som jag?

Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird (såg filmen då det även hölls ett F2F med regissören!)
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

PS. Aaah, hon som spelade den snälla sjuksyrran (Roxane Duran) kände jag så väl igen. Precis som pojkens mamman så har hon ett ganska speciellt utseende. Nu såg jag att hon var med i Det vita bandet och att det var där jag sett henne tidigare. Alltid skönt när man kan reda ut sånt. 🙂 DS.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2015 Tagged with , , , , , , ,

Spectre (2015)

16 november, 2015 9 kommentarer

SpectreI fredagskväll var jag och Henke och kollade in den senaste Bond-filmen Spectre på den nyöppnande IMAX-biografen i Solna och Filmstaden Scandinavia. När jag kom hem råkade jag se att SVT visade Cloud Atlas och jag kom in precis i början av filmen. Rackarns vad bra Cloud Atlas är ändå tänkte jag. Jag kollade ganska länge tills jag blev trött och gick till sängs. Jag var glad och nöjd efter min andra IMAX-upplevelse nånsin och dessutom såg jag fram emot lördagen som jag visste skulle bli minst lika trevlig eftersom den skulle spenderas med filmspanarna på Stockholm Filmfestival. Sen skulle jag bara kolla in Twitter lite innan jag slöt ögonen…

Det är lite klurigt att skriva om Spectre så här precis efter det som har hänt i Paris (skrivs alltså på lördag morgon) men det är väl bara att ta tjuren vid hornen och börja skriva.

 

Filmen

Jag gillade Spectre. Jag hade hört och läst ganska mycket dålig kritik så jag förväntade mig en ganska seg och alldeles för lång film utan spänning. Det var ungefär det jag hade hört i alla fall. Men jag hade roligt hela tiden. Det är en härligt snygg film. Jag gillar samtliga miljöer. Det är en förhöjd verklighet där allt är extra snyggt. Jag tyckte dessutom att det verkligen kändes som en Bond-film. Det är snygga bilar med manicker, klockor som sprängs, snygga åtsittande klänningar, slagsmål på tåg, explosioner, fina vintermiljöer med pulkåkning medelst flygplan. Daniel Craig är isigt sval som Bond och jag gillade även Léa Seydoux. Christoph Waltz som skurk var som en skön parodi på Bond-skurkar och hans henchman Mr. Hinx (Dave Bautista) var en kraftig bit. Den nya valpiga Q och hans ständiga hackande känns lite trött. Dessutom tyckte jag inte hans slitna laptop med klisterlappar passade in tillsammans med allt annat så slicka.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


IMAX-upplevelsen

Det här var andra gången jag klev in i en IMAX-salong. Första gången var när jag såg Mission: Impossible – Ghost Protocol i Montréal och den gången blev jag inte jätteimponerad som jag minns det. Den här upplevelsen var klart bättre. Jag sögs verkligen in i filmens värld, lät mig omslutas. Ljudet. LJUDET! Aj, jag fick ont i öronen och blev svettig. Efter kanske en timme kände jag mig åksjuk och funderade om jag skulle bli tvungen att gå ut ur salongen, men som tur var tog jag några djupa andetag och kände mig bättre efter några minuter. Bildkvaliteten var hur bra som helst och det trots att fotografen Hoyte van Hoytema (yay!) inte använt speciella IMAX-kameror, men det är möjligt att det blir än mer knivskarpt med såna kameror. Två klagomål på salongen: 1. Armstöden satt inte fast ordentligt så när grannen lutade armbågen mot stödet så vibrerade i princip hela min fåtölj. 2. Numreringen på stolarna var förvirrande oklar eller t.o.m. helt frånvarande på vissa rader vad det verkade.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Här hittar ni Henkes tankar om Spectre. Did he get what he was exspectring?

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF15: The Wolfpack (2015)

15 november, 2015 5 kommentarer

sff_logoThe WolfpackFörsta filmen för min del under årets filmspanardag på Stockholm Filmfestival blev dokumentären The Wolfpack. Det är en märklig, eller kanske mest tragisk, historia det här. Det påstås att regissören Crystal Moselle 2010 av en slump råkade träffa på sex udda bröder ute på stan i New York. Bröderna var klädda i likadana kostymer och hade svarta solglasögon, som tagna ur Quentin Tarantinos Reservoir Dogs med den skillnaden att alla svart långt hår ända ned till midjan.

Moselle, som vid den här tiden var konststudent, blev intresserad och fick veta att det här var en av få gånger som bröderna hade lämnat sitt hem. De bodde i en trång lägenhet i Manhattan tillsammans med sin pappa, mamma och syster. I ett totalt feltänkt sätt att ”skydda” sin familj hade pappan Oscar förbjudit resten av familjen att överhuvudtaget lämna lägenheten. Han åkte ensam iväg om det behövdes mat eller nåt annat.

Oscar och mamman Susanne (som spelas av Susanne Angulo, ja, eller vänta…) var tydligen nån sorts hippies/hare krishna-anhängare och ville låta barnen växa upp vid sidan om samhället ute på landet. Men brist på pengar gjorde att de istället hamnade på Manhattan och då tyckte pappan det var för farligt att gå ut. Eller nåt. Det finns förmodligen (läs: garanterat) mycket som vi som tittare inte får reda på. Men strunt i det just nu, för jag gillade nämligen filmen.

Den inleds aningen segt, eller så var det jag som var trött, för jag satt nämligen och nickade till. Efter ett tag piggnade jag till samtidigt som historien blev mer intensiv. Historien säger ni, det är väl ingen historia utan en dokumentär som skildrar verkligheten? Spelar ingen roll säger jag. Både en dokumentär och ren fiktion måste ha ett manus. Och The Wolfpack har ett hyfsat manus. Jag blev mer och mer fascinerad av bröderna och av hur de uppfattar världen. Under sin uppväxt har de lärt sig om världen via film. Troligen var även pappan otroligt filmintresserad och bröderna ser mängder av film. När de väl kommer ut i ”världen” så refererar de genomgående till saker från filmer. En skog påminner om Fangorn från Sagan om ringen. En sandstrand på Coney Island påminner om öknen i Lawrence av Arabien.

En del av dokumentären består av scener från filmer som bröderna iscensätter, och det handlar om riktigt bra rekonstruktioner. Bröderna kan replikerna innan och utan och scener från Pulp Fiction och Reservoir Dogs spelas upp läskigt bra. T.o.m. Tim Roths udda andning från Reservoir Dogs återges. Jag sitter och funderar på om de har skådespelartalang eller om det bara handlar om ren kopiering.

Med tanke på sin uppväxt verkar bröderna nånstans ändå ganska vettiga. Intressant är hur de uppfattar språk, slang, datorer, Google, osv. De har tydligen fått sin utbildning av sin mamma som agerat lärare i hemmet, och därmed fått lön för det. Hur den lönen ska betala för hyra, mat och alla dvd-filmer framgår inte. Om pappan jobbar med nåt framgår inte heller. Johan B, som jag träffade senare under dagen, hade hört att pappan, som var peruan (?), hade problem med sitt arbetstillstånd.

Apropå pappan så verkar han fortfarande vara en person som lever i total förnekelse över vad han har gjort. Han ser på tv och dricker (för att dämpa ångest antagligen). När han lämnar lägenheten med resten av familjen har han hela tiden lurar i öronen (med musik) och samverkar överhuvudtaget inte med nån, förutom mamman och dottern Visnu (ja, alla barnen är döpta efter hinduiska gudar). Här har vi ett oläkt sår som nog aldrig kommer att läka, och kanske inte ska det heller.

Apropå dottern Visnu. Vad händer med henne? Varför är det så litet fokus på henne? Har hon nåt typ av handikapp? *researchar*… Japp, tydligen…

Det finns en scen mot slutet av filmen som jag tyckte var riktigt bra. De har åkt ut på landet och besöker en äppelträdsodling. Bröderna springer runt bland träden och käkar äpplen. Mamman, pappan och dottern håller sig vid sidan av. Sen beslutar sig mamman för att det är dags att gå fram till bröderna för att se vad de gör, att släppa sargen och vara med dem. De går mot bröderna hand i hand men pappan viker av och deras händer släpper taget om varandra. Dottern blir liksom kvar i mitten, vilket gav mig en klump i halsen. Kanske var det hela iscensatt, kanske inte, men jag tyckte det var en fin scen.

Ju mer jag läser på om filmen desto mer undrar jag vad vi som tittare inte har fått se. Oj, oj, det är alltid svårt det här med dokumentärer. I slutändan tror jag ändå inte The Wolfpack ljuger. Känslan den förmedlar tror jag är sann.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Jaha, skulle jag skriva om visningen också? Det hade jag glömt. Jag minns inte att nåt speciellt hände förutom att jag hade väldigt svårt att hitta filmspanarna på Victoria innan filmen började trots att det är en liten foajé. Jo, just det, lutningen på Victoria 4 är inte bra så om du får en lång person framför dig är det bäst att flytta eller så får du baksidan av ett huvud att titta på istället för nederdelen av filmen.

PS. En av bröderna, Mukunda Angulo var förresten med i Skavlan i fredags och avsnittet går att se på SVT Play. DS

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2015 Tagged with , , , , , , , ,

#SFF15: Alice in Earnestland (2015)

13 november, 2015 2 kommentarer

sff_logoAliceDet bästa med Stockholm Filmfestival tycker jag är att se filmer som du vet inte kommer att komma upp på bio senare. Att kolla in en indiefilm från Sydkorea, en skräckis från Brasilien eller isländsk komedi. Att se filmer som du normalt inte kommer att få chansen att se.

Det näst bästa kanske är att se en film som du verkligen sett fram emot och som inte kommer på bio förrän i typ mars. Det sämsta är oftast att se en svensk film som har biopremiär tre dagar efter att festivalen avslutats.

Alice in Earnestland är en film som aldrig kommer att komma på bio i Sverige. Den inleds på ett ganska skönt quirky sätt som vilken indiekomedi som helst. Under förtexterna till quirky musik får vi mysiga närbilder på en tjej som åker skoter. Man zoomar in på detaljer: hennes hand med avklippta vita fingervantar på gasreglaget, hennes lustiga kängor, hjulen som snurrar. Vart är hon på väg? Jo, det ska vi snart bli varse. Hon besöker en kvinnlig psykolog som hon överfaller och binder fast i kontorsstolen. Skotertjejen heter Soo-nam och hon vill berätta sin livshistoria för psykologen. Men först bjuder hon på lite mat och inte vilken mat som helst…

Vi tittare får se vad som hänt tidigare i Soo-nams liv samtidigt som hon berättar för psykologkvinnan. Hur hon träffar en döv kille som får ett hörselimplantat. Hur de gifter sig. Hur saker går fel på jobbet för mannen. Rejält fel. Sen vet jag inte riktigt vad som händer. Mannen hamnar på sjukhus och Soo-nam går av nån anledning runt i kvarteret där de bor för att samla in namnunderskrifter för att supporta nån sorts nybyggnation/upprustning av bostäder. Andra personer i grannskapet var tydligen emot projektet. Jag förstod aldrig riktigt vad som hände här. Jag vet inte, det kan bero på att jag nickade till under några minuter under mitten av filmen…

Ganska länge är Alice in Earnestland fånig koreansk komedi. Humorn är udda. Grejen är att denna typ av tramsiga humor även förekommer i annars mörka thrillers som t ex Memories of Murder (där poliser plötsligt beter sig som fåntrattar som tagna ur en svensk nyårsrevy). I såna thrillers klarar jag av det eftersom det adderar en lustig krydda till resten av filmen. Det kan ta ett tag att vänja sig vid stilen men jag har lärt mig uppskatta den.

Alice in Earnestland är en komedi och de fåniga tramsinslagen är på ett sätt grunden här, och då blev det för mycket för mig. Humorn funkar inte. Jag får en överdos. Filmens karaktärer brister t ex ofta ut i en totalt överdriven skrikgråt som jag bara vill att den ska ta slut. Eller ska man skratta? Förmodligen.

Det som gör att jag ändå är lite fascinerad av filmen är att den samtidigt som den är en komedi är förvånansvärt mörk. Om man bara tar handlingen rakt upp och ner och beskriver den utan några humorinslag så är det ju en kolmörk film. Att Soo-nams man råkar ut för en liten olycka på fabriken där han jobbar är bara början om jag säger så. Att Soo-nam binder fast den där psykologen i sin stol är bara början det med.

Ju längre in i filmen vi kommer desto mer blandas det mörka i filmens handlingen upp med inslag av vrickat ultravåld. Soo-nam lägger inte fingrarna emellan om man säger så. Tyvärr funkade inte humorn på mig. Jag tror det är tänkt att man ska se det humoristiska i ultravåldet och hur det utförs. Jag ser humorn men det är inte riktigt min typ av humor.

Huvudrollen som Soo-nam spelas av Lee Jung-hyun. Jag läste på lite om LJH och det visade sig att hon i Sydkorea (och Kina) är en superkänd skådis och artist. Hon kallas ”The Techno Queen” eftersom hon var den som introducerade technon för det koreanska folket.

Avslutningsvis: såg jag några referenser till Alice i Underlandet? Nope, ingenting, men det står på filmens Wikipedia-sida att den är baserad på Lewis Carrolls nonsensroman.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Jag kom till Klarabiografen i Kulturhuset en kvart innan filmen skulle börja. Det hade bildats en kö som inte var alltför lång så jag fick en bra plats i mitten eftersom folk hade lämnat luckor mellan sig (att de aldrig lär sig?). En volontär utan koll sa att detta var Klarabiografen men glömde att hälsa oss välkomna till festivalen. Efter lite om och men lyckades hon (nästan) uttala filmens titel. En mobiltelefon ringde under filmen och bredvid mig satt en sån där ”smart” skrattare som minsann skulle visa att han förstod filmens humor. Men allt som allt var det en bra visning att starta festivalen med! 🙂

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2015, Våld Tagged with , , , , , , ,

#SFF15: Det vita folket (2015)

12 november, 2015 2 kommentarer

sff_logoDet vita folketDå var det dags att recensera den sista av alla de elva filmer jag såg under de underbara Malmö Filmdagarna i slutet av augusti.

Från början var det tänkt att Det vita folket skulle gå upp på bio 30 oktober men av nån anledning så sköt man på premiären. Detta innebar att den kunde vara med i programmet under Stockholm Filmfestival och därför blir det den första film jag skriver om från årets filmfestival. Filmdagarna tar slut och en festival börjar med samma film.

Vad är då Det vita folket? Enligt uppgift skullle det vara svensk science fiction, vilket ju förstås lät lovande. Mina förväntningar var av nån anledning uppskruvade en del, inte mycket, men en del. Det är alltid kul att se svensk s.k. ”genrefilm”, såsom skräck och sf. Det faktum att regissören hette Lisa Aschan borde kanske ha gjort mig orolig då jag inte alls var förtjust i hennes förra, av många hyllade, film Apflickorna.

Filmen inleds med texten ”Sverige 2015”. Jaha, 2015. Hmm, då är det alltså ingen sf-film, eller? Är det kanske en sån där alternivhistoria-film, där man twistat till vår verklighet? Det spelar kanske mindre roll men nån sf-film är det i alla fall inte. Det handlar inte alls om nån sorts vetenskapssaga.

Fast nu när läser jag på lite om sf-genren så ser jag att det finns nåt som kallas mjuk science fiction som inte fokuserar på teknik och vetenskap utan snarare på samhälle, ekonomi, statsvetenskap osv. Det vita folket skulle man kunna kalla för mjuk sf. Hmm, varför kommer jag att tänka på helt andra genrer nu…

Nåväl, i Det vita folkets verklighet får vi stifta bekantskap med både personal och intagna på en förvaringsplats för människor som ska utvisas. En sorts mellanstation för folk som vistas olagligt i Sverige och som väntar på verkställning, dvs att deporteras ut ur Sverige. Det som är twistat i filmen är att Alex, den intagna huvudpersonen, spelas av Vera Vitali, och är blond, blåögd och talar flytande svenska.

Hmmm, vad är filmen försöker säga här? Jag har lite svårt att förstå vad det är man försöker dra paralleller till i vår verklighet. Hmmm. Nej då, jag skämtar givetvis. Det vita folket är nämligen subtil som en kylskåp. Det finns inget mystiskt, inget konstigt, inget att fundera på, inget tänkvärt, inget överraskande, inget spektakulärt. Filmen är bara ett rakt upp och ner konstaterande att flyktingförvaringar är en absurd företeelse. Vilket det givetvis är. Men det blir inte nån bra film bara för det.

Jag ska ge filmen att den är snygg och att jag gillar miljöerna. Precis på samma sätt beskrev jag Apflickorna ser jag nu när jag läser igenom min recension av den. Snygg men tom under ytan. Fast Det vita folket är egentligen inte tom under ytan utan snarare är det så att det som borde ha funnits under ytan istället befinner sig direkt på ytan vilket gör att all finess är som bortblåst.

Skådisarna då? Sköter de sig? Hmm, svårt att säga. De är hyfsade. Men jag vet inte. De känns stela på nåt vis. Speciellt gäller det Pernilla August som förvarets chef. Jag antar att det är så hon ska vara.

Filmen med avslutas med eftertexter till tonerna av den svenska nationalsången. Som sagt, subtilt som ett kylskåp. Efter visningen pratade jag lite med en bloggkompis där nere i Malmö som inte hade sett filmen. Jag berättade att jag inte gillade den och då sa hen att det skulle nog inte hen göra heller. Hen trodde att hen nog inte skulle gilla den eftersom hen inte höll med om den politik som filmen stod för. Av samma anledning hade samma person inte heller gillat en film som Äta sova dö. Hmmm, jag förstår inte riktigt detta resonemang. Jag gillar en film om jag gillar den. Skit i politiken. När det handlar om Det vita folket så håller jag med om det filmen försöker säga, ja, eller snarare hamrar in. Men den funkar inte som film. Slut.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallJag var den enda av filmspanarna som såg Det vita folket nere i Malmö så det blir inte några länkar till andra recensioner. Om nån skriver om den efter att ha sett den under Stockholm Filmfestival så lägger jag till länkar här. Det vita folket får vanlig biopremiär 27 november.

Arkiverad under Betyg 1, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2015, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

#MoF15: Hellmouth (2015)

8 november, 2015 Lämna en kommentar

Monsters of FilmHellmouthAj då, vad synd att det blev just Hellmouth som avslutar mina Monsters of Film-dagar. För även om det finns några filmer kvar att se hos SF Anytime så blev det det här tyvärr droppen som fick skräckbägaren att rinna över för min del. Det hade väl varit en sak om filmen hade varit så galet läskig eller uppskakande att jag fick nog pga det. Problemet med Hellmouth är att den är urbota tråkig. Så jävla trist och meningslöst, och med mestadels robotar som skådisar.

Filmen har bitvis en look som för tankarna till gamla 50-talsskräckisar och jag antar att det ska vara en hyllning till dessa. Ja, inledningen som utspelas i en kyrkogård har en viss stämning av en filmstudio från 50-talet, det kan jag medge.

Filmens huvudperson är Charlie Baker (en blinkning till Hellraiser-regissören Clive Barker?). Charlie är dödssjuk, jobbar som gravskötare, har en dag kvar till pensionen och ska flytta till Florida. Det blir dock ingen Florida-flytt eftersom hans chef är en elak jävel och skickar honom till en annan kyrkogård där den förre gravskötaren försvunnit spårlöst. På vägen dit träffar Charlie en mystisk kvinna som han ger lift. Muahaha. Eller nåt.

Nej, tyvärr, det här var alltså eländigt dåligt. Den största delen av filmen är inspelad framför greenscreen med datoranimerade miljöer. Tänk Sin City så får du lite av samma känsla. Fast tänk Sin City minus en faktor 1000 i snygghet, och då kan jag säga att jag inte ens gillar Sin City. Skådisarna är som sagt som robotar. Charlie spelas av Stephen McHattie som jag faktiskt kände igen och har sett i en del filmer, även om jag inte minns det själv. Han är som en Lance Henriksen light ungefär. McHattie är väl nånstans ok men resten av filmen är usel så det hjälper inte.

Apropå miljöerna så är det förutom cgi-miljöer då och då riktiga miljöer med berg, vägar och vatten, men då har man valt att köra med en horribelt ful färgsättning där man tagit bort alla färger utom en så att allt blir typ gult. Fult. I övrigt så är filmen mest svartvit förutom vissa saker som är i färg, som t ex en turistfolder om Florida eller bakljusen på en bil. Mja, ett trött grepp.

Men värst är som sagt att filmen är ett sömnpiller. Det ska vara en sorts historia om gott och ont och Charlie transporteras till nån form av Helvete där den mystiska kvinna är fast i limbo. Såna historier (tänk Constantine) brukar jag gilla. Här… not so much.

Jag nickade till efter ett tag men brydde mig inte om att försöka titta om på några scener, vilket jag oftast försöker göra för att inte missa nåt. Den här gången var det dock filmens fel, inte mitt, och det slår jag fast med 100 procents säkerhet.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 0, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

#MoF15: La casa del fin de los tiempos (2013)

6 november, 2015 Lämna en kommentar

Monsters of FilmLa casa del fin de los tiemposMonsters of Film-dagarna fortsätter! Filmerna som erbjuds via SF Anytime finns nämligen tillgängliga en helg till, fram till och med 8 november, så jag passar på att beta av några till. Jag noterar att de filmer som går att se via nätet kommer från olika länder. Själv har jag hittills sett brittisk, australiensisk, nyzeeländsk och tysk film. Nu var det dags för ett helt nytt filmland, nämligen Venezuela!

The House at the End of Time är i grunden en historia om ett spökhus. Ja, det hör man ju på filmtiteln som börjar med just The House… och hur många såna filmer om hemsökta hus finns det inte.

I just det här spökhuset bor Dulce (Ruddy Rodríguez) med sin man och två barn. Dulce upplever att konstiga saker händer i huset. Det är det vanliga: märkliga ljud, mystiska skepnader, röster. När filmen inleds är det värre än vanligt och Dulce vaknar upp efter att ha varit avsvimmad. Hon upptäcker att det otänkbara har hänt. Polisen anländer, Dulce grips och döms till ett långt fängelsestraff.

Nu spolar vi framåt 30 år i tiden. Dulce släpps från fängelset men ska, av nån anledning som jag inte riktigt förstod, bo i huset där allt ”det hemska” hände. Tror myndigheterna att hon ska ångra sig, be om förlåtelse och bli en bättre människa, eller hur tänker de? Nåväl, det dröjer i alla fall inte länge förrän konstiga saker börjar hända igen.

Ja, men det här var ju en ganska trevlig mysskräckis. Inledningen var mystisk och skapade en bra stämning. Spökhuset etableras direkt. Bl a har huset en ganska läskig källare, rena katakomberna.

En detalj jag noterade var att man använder dörrar på ett snyggt sätt. Det är nog ett ganska vanligt grepp i skräckisar, speciellt spökfilmer. Dörrar kan vara bra för att stänga saker ute, men kan också hindra protagonisten från att ta sig in i ett rum för att kanske hjälpa nån. Dessutom har vi handtag som kan röra på sig, knackningar som kan ljuda, och dörrspringor som man kan se saker igenom.

En sak som var lite synd var att man använde samma skådis både i scenerna för 30 år sen och de i nutid. I nutid har Ruddy Rodríguez ålderssminkats för att se ut som typ 75, och det var inget speciellt bra smink. Nu ska sägas att större delen av filmen ändå utspelas i dåtiden där vi får se vad som ledde fram till ”det hemska”.

Just detta att en film utspelas i två tidsperioder har vi just sett ganska ofta (både på film och i litteraturen). Jag tänker t ex på en film som Lone Star av John Sayles eller varför inte Stephen Kings It.

Som jag skrev så är det en, i alla till en början, klassisk historia om ett hemsökt hus. Efter hand så övergår kanske filmen till att vara mer av en thriller med övernaturlig inslag än en ren skräckis. Förutom det så får vi även avsnitt som gav mig lite vibbar av E.T. eller Stand by Me. Kids som leker, kärleksgnabbas, spelar baseboll och åker BMX.

En bit in i filmen dyker en präst upp. Han vill försöka hjälpa den gamla Dulce att hantera det som har hänt. Det leder till att han själv dras in i mysteriet och han börjar titta i gamla böcker och tidningsurklipp för att läsa på om husets historia. Japp, också det ett klassiskt skräckfilmsgrepp, och jag gillar det.

Jag kan inte låta bli att ge The House at the End of Time en trea. Det är svårt att undvika det när det handlar om religion, frimurare och seanser med blinda sierskor i rullstol. Det är absolut inget mästerverk men en sevärd liten mysteriefilm med Miss Venezuela 1985 i huvudrollen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Sierskan!

Sierskan!

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Syskon – Dogtooth (2009)

4 november, 2015 12 kommentarer

DogtoothNovember månads filmspanartema är Syskon och det gjorde att jag tog/fick chansen (riskerade) att kolla in den uppmärksammade grekiska filmen Dogtooth. Jag hade förstått att det skulle handla om en film som man tyckte nåt om, bra eller dåligt, och inte en film som bara passerade förbi obemärkt. Jag hade också för mig att en viss Fiffi hade satt ett antingen väldigt högt eller väldigt lågt betyg på filmen, men jag kunde inte minnas vilket det var. Uppdatering: Fiffi satte ett lååååågt betyg!

Wow! Jag säger bara wow! Den här filmen var nåt utöver det vanliga. Nu brukar man ju säga, åtminstone är det nåt jag hör emellanåt, att bara för att det är annorlunda så betyder inte det nödvändigtvis att det är bra. Dogtooth är nåt så trevligt som annorlunda OCH bra. Men jag måste ändå slänga in en brasklapp här. Som filmnörd så ser jag mängder med film och det är inte ofta man blir överraskad och får se en film som inte följer de vanliga mallarna. När det händer så kan man inte bortse från att det bidrar till att höja en film ytterligare. Kanske det t.o.m. är så, trots det jag hävdade tidigare, att annorlunda faktiskt betyder bra. Men nånstans är ändå en grundförutsättning att jag gillar det jag ser oavsett annorlundafaktor.

Faktum är ändå att när jag ser Dogtooth så hajar jag till i soffan. Jag känner att det är nåt speciellt jag ser. Filmen rycker mig ur den vanliga filmtittarkoman, vilket känns uppfriskande.

Dogtooth handlar om helt vanlig grekisk familj… nej då, skoja bara. Ok, den handlar om en grekisk familj, det gör den. Men sen leder filmskaparna in oss i en surrealistisk värld med helt andra regler än man är van vid. Familjen består av mor och far och tre barn, en son och två döttrar. Barnen får inte, och har aldrig, lämnat familjens hem beläget på landsbygden bakom stora plank och höga häckar. Barnen är vuxna, kanske mellan 25 och 35, och de ägnar dagarna åt att leka tillsammans eller få lektioner i uppförande och språk av sin mor och far.

När filmen är slut snurrar frågorna i huvudet. Vad är syftet för föräldrarna? Nånting måste ju ha hänt föräldrarna tidigare i livet? Vad? Varför tror barnen att de har en bror som bor på andra sidan planket? Varför tror barnen att bondkatter är livsfarliga rovdjursmonster som måste dödas med en häxsax? Varför låter föräldrarna en kvinnlig anställd på pappans jobb komma till hemmet för att ha sex med sonen med jämna mellanrum? Varför får inte döttrarna en liknande tjänst? Kommer nån av barnen att fly? Varför lär föräldrarna ut ord på fel sätt, och bl a lär dem att ”ett hav” är en fåtölj och ”ett tangentbord” är en fitta. Vad tror barnen flygplanen som flyger förbi på himlen ovanför är för nåt? Fåglar? Leksaker? Ska man se filmen som en historia om riktiga människor eller bara som en surrealistisk analogi? Och om det främst är en analogi, vad är det en analogi över? Vad tror man en telefon är om man aldrig har sett nån förut? Är filmen bra bara för att den är annorlunda? Hur blir man som människa utan kontakt med en omvärld och istället bara har två personer som talar om hur allt är och fungerar? Varför vill föräldrarna hålla kvar barnen? Eller är det en ointressant fråga eftersom det ändå inte är på riktigt utan ett filmiskt experiment?

Keyboard

Ja, många frågor blir det efter denna bisarra upplevelse. Men tillbaka till verkligheten. Nu närmar sig ju Stockholm Filmfestival med höststormsteg och en av de filmer som jag kommer att se är dokumentären The Wolfpack. Den handlar om en amerikansk familj där barnen hållits instängda i en lägenhet i New York under hela sitt liv. Barnens enda kontakt med omvärlden var genom filmer de såg i hemmet. Så jag vet inte, så rackarns bisarr kanske Dogtooth ändå inte är?

Barnen i Dogtooth har dock inte ens filmer att titta på, förutom sina egna hemmavideofilmer. Nej, föräldrarna vill ju skapa en instängd egen värld med egna regler helt utan influenser utifrån. Den enda information som sipprar igenom är via Christina, kvinnan som besöker sonen. Ibland stannar hon kvar och pratar med döttrarna, vilket så småningom leder till lite mer handfasta influenser av olika slag, bl a några VHS-kassetter med filmer som den äldsta dottern tittar på. Jag kan tycka att det var lite obetänksamt av föräldrarna att låta Christina gå omkring obevakad i hemmet efter utförda tjänster om de nu var så noga med att hålla barnen borta från all kontakt med omvärlden.

Vilka filmer är det dottern får chansen att kolla på? Ja, jag kom fram till att hon åtminstone såg Rocky, Hajen och Flashdance, vilket gav upphov till hysteriskt roliga scener där hon spelar upp scener från filmerna. Ja, jag skrattade faktiskt högt ett antal gånger under filmen. Det finns en udda, totalt vrickad, humor här.

Mot slutet blev det dessutom rejält dramatiskt och jag satt som klistrad (än mer klistrad!) och jag fick t.o.m. hålla för ögonen under en scen som involverade en hörntand (dogtooth!) och en hantel. Uuuuh.

Det blir snudd på femma till denna grekiska pärla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Apropå Stockholm Filmfestival så är The Lobster en annan film som står på min agenda. Vem har regisserat The Lobster? Jo, samme Giorgos Lanthimos som ligger bakom just Dogtooth.

filmspanarna_kvadratKolla nu in vilka bröder och systrar som mina filmspanar-systrar och -bröder skriver om.

Fripps filmrevyer (Cloud Atlas regisserad av Tom T och *syskonen* W)
Filmitch (om en skräckis?)
Fiffis filmtajm (lista över de skönaste syskonparen på film?)
Movies – Noir (lista med skådissystrar som t ex Catherine & Françoise?)
Har du inte sett den? (snack om syskon på film rent så där allmänt?)
Rörliga bilder och tryckta ord (vampyrsyskon!)

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

#MoF15: German Angst (2015)

2 november, 2015 4 kommentarer

Monsters of FilmGerman AngstYtterligare en film från nätversionen av Monsters of Film avklarad! Den här gången blev det tysk skräck i form av antologifilmen German Angst. Tre kortfilmer som enligt filmens beskrivning på SF Anytime skulle återuppliva den tyska fantastiska filmen och få oss att minnas dess glansdagar på 1920-talet med titlar som Nosferatu, Das Cabinet des Dr. Caligari och Orlacs Hände. Jaha, då ska vi se om den levde upp till sin beskrivning…

 

Final Girl – Regi: Jörg Buttgereit
Jag fick tyvärr inte ihop vad den här filmen ville säga. Vi befinner oss i en lägenhet där en flicka vaknar upp i sin säng, plockar upp sitt marsvin och berättar att den har fått amputera sitt ena ben. Sen äter hon flingor med mjölk till frukost för att sen klippa av testiklarna på en man som ligger fastspänd i sängen i ett sovrum. Hennes pappa? Jag skulle kalla filmen en konstskräckfilm. Fotot ledsnar jag på direkt. Man använder en sån där effekt som man kan köra med på Instagram där bara en del av bilden är i fokus och resten är suddigt. Vilken tysk angst är det man syftar på här? Flickan lyssnar på radio om en invandrare som mördat och styckat sin fru innan hon gör detsamma med sin pappa. Rädsla för invandrare? Rädsla för vad som pågår bakom gardinerna hos vanliga svenssons? Pedofili, incest? Nej, det blev mest konstnärligt och tråkig. Dessutom blundade jag två gånger då det visades saker jag inte behövde se.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Make a Wish – Regi: Michal Kosakowski
Make a Wish inleds i alla fall i schyssta miljöer med övergivna fabrikslokaler med snygg graffiti. Ett dövstumt nykärt par springer runt och gosar i lokalerna. Mannen visar upp ett annorlunda smycke och berättar en gammal historia om när hans släkt dödades av nazister under andra världskriget. Smycket tillhörde en av döttrarna och hade magiska egenskaper. Plötsligt dyker fyra fullblodsgalningar och tillika tyska nationalister upp. Ja, en av dem är engelsman men hatar i alla fall polacker – och det unga paret har polska namn. Nu tar en lång sekvens med tortyr vid. Det blir hafs, slafs, trams, stoj, skrik, stök och bök och inte speciellt intressant. En tjej i nazigänget är skogstokig och vrålskrattar hela tiden. Vart ska detta leda? Ja, det är väl en sorts uppgörelse med nazistskulden som tyskar har levt med och kanske fortfarande lever med idag. Fast speciellt bra film blev det inte tyvärr. Inte min typ av film.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alraune – Regi: Andreas Marschall
Den sista filmen inleds mer lovande. Den handlar om en man som efter att hans tjej blivit sur och lämnat honom ger sig ut i Berlinnatten på jakt efter äventyr, lite som Tom Cruise i Eyes Wide Shut. Efter att ha följt efter en kvinna som lockat honom hamnar mannen utanför en lägenhet med en stor röd port. Han knackar på… och släpps in av en äldre man som erbjuder honom medlemskap i en klubb. Det enda mannen behöver göra är att kyssa honom och vara medveten om att medlemskapet inte går att avsluta. Done deal! Mannen kysser honom och kliver på. Ah, här har vi ändå nåt som jag fann lite roligt. Mystiska demoniska sekter är alltid intressant. Vad är det man tillber här då? Ja, det verkar vara nåt sorts (kvinnligt) naturväsen som kallas alruna. Ja, nu efter filmen så läser jag på om alrunan och ser att det helt enkelt är en potatisväxt vars rötter har ett mänskligt utseende plus att dess frukter anses vara ett afrodisiakum. Den sista filmen av de tre var den längsta och den bästa men ändå bara en tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Helhetsintrycket efter de tre filmerna är tyvärr inte speciellt bra så det slutliga betyget blir bara en stark etta. Nu finns det säkert andra som kanske uppskattar filmerna mer, jag vet inte. Hoppa t ex över till Filmitch för att kolla vad han tycker. Det kan hända att det dyker upp fler recensioner från Monsters of Film eftersom filmerna bra nog den här gången ligger kvar till 8 november hos SF Anytime.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Antologifilm, Övernaturligt, Betyg 1, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →