Plein soleil (1960)

17 maj, 2017 Lämna en kommentar

Matt Damon (Matt Damon!) var inte först med att spela den talangfulle Tom Ripley. Här kommer en preblogg-recension av en fransk-italiensk filmatisering av Patricia Highsmiths roman The Talented Mr. Ripley. Texten skrevs i oktober 2006.

Den mystiske och opportunistiske herr Ripley gestaltas här för första gången på vita duken av snyggingen Alain Delon. Tom Ripley som befinner sig i Rom för att övertala rikemanssonen Philip Greenleaf att komma hem till USA. Om det var en plan från början framgår inte riktigt men Ripley bestämmer sig för att mörda Greenleaf och sen överta hans identitet. Det hela lyckas men polisen är honom i hälarna.

Jag gillade i princip inget med Plein soleil (Het sol fick den heta i Sverige) i början. Jag tyckte de flesta karaktärerna var fåniga, scenerna kändes töntiga, det fanns ingen spänning alls, hela sammanhanget saknades, vad gick det hela ut på? Nåja, att det skulle vara lite oklart vad herr Ripley egentligen var för en figur var väl meningen men jag tyckte även hela filmens poäng saknades. Till en början. När väl Ripley hade tagit steget och blivit mördare blev filmen mer intressant. Jag gillade det faktum att Ripley verkligen känns som en galenpanna som agerar impulsivt och tar vara på tillfällen (att mörda någon) om de dyker upp och det är nödvändigt enligt honom själv. Han är kylig inför att ta människors liv men han är inte kallt beräknande.

Sen när väl polisen är honom på spåren så blir det lite spännande, och även om jag inte direkt hejar på Ripley så uppskattar jag när han gång på gång klarar sig undan polisens snara på ett eller annat sätt. Jag kunde tycka att Greenleafs flickväns beteende var lite märkligt och tyckte även debutanten Marie Laforêt i den rollen spelade ganska dåligt (och över). Anledningen till att filmen inte får underkänt är att den tar sig allt eftersom och främst att slutet var underbart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Fate of the Furious (2017)

13 maj, 2017 4 kommentarer

För några år sen tittade jag igenom och skrev om alla tidigare Fast & Furious-filmer i ett projekt som betades av en kvarts mile i taget. Det hela skulle avslutas med en gloriös visning av den sjätte filmen på bio. Fast den där visningen blev inte så gloriös som jag hade hoppats på eftersom jag inte, som Sofia brukar säga, kom överens med filmen. Den dikeskörningen åtgärdades dock med film nummer sju i ordningen som jag såg tillsammans med en skrattande Joel och en road men lite mer dämpad Henke. En härlig visning, och en härlig film.

Nu är turen kommen till den åttonde filmen. Man undrar ju om serien kommer upp till tvåsiffrigt. Inte så vanligt i filmvärlden, eller? Men som jag förstått det så är det väl det som är tanken.

The Fate of the Furious inleds på ett helt underbart sätt i Havanna där de, Dom (Vin Diesel) och Letty (Michelle Rodriguez) alltså, är på smekmånad. Dom blir utmanad på ett lopp efter att hans kusin hamnat i trubbel med den lokale kappkörningskungen. Med ett vrak till bil ska Dom tävla mot öns snabbaste bil. Det kan ju bara gå på ett sätt, eller hur? Jag sitter med ett stort leende på läpparna. Hela sekvensen i Havanna är mysig, glad och rolig, som det ska vara på smekmånad.

Allt är frid och fröjd för Dom. Men så träffar han av en slump (not!) på Charlize Therons rollfigur i en av Havannas gränder. Efter deras möte beter sig Dom märkligt. Att nåt är fel blir uppenbart när Dom under ett uppdrag prejar agenten Hobbs (Dwayne Johnson) av vägen och drar iväg med det föremål som teamet precis heistat till sig.

Charlize Therons rollfigur visar sig vara hackerterroristen Cipher (nähä) och föremålet som Dom levererat till henne är en manick som kan generera en mycket kraftig elektromagnetisk puls. Pulsen är tydligen så kraftig att den kan slå ut elektroniken i en hel… låt oss säga… rysk flottbas med ubåtar. Ja, Cipher är som tagen ur en Bond-film.

Det är dags för teamet, minus Dom, att samlas för att hitta Cipher, sätta käppar i hjulet för hennes planer samt ta reda på varför Dom har gått över till den mörka sidan där man inte uppskattar sin #family.

Mannen bakom hiphop-biopicen Straight Outta Compton, F. Gary Gray, är den som fått uppdraget att regissera Fast & Furious 8 (som den tyvärr får heta i Europa). Om du har sett Straight Outta Compton så vet du att du kommer få en snygg film med en maffig over the top-känsla och en hel del slow motion.

Och, ja, vi får en maffig over the top-känsla. Men du får även en hel del mysiga scener med gänget samlade för få reda på sitt uppdrag, smida planer och gnabbas med varandra. Jag tyckte nog att dessa scener samt prologen var filmens bästa.

Det som ska vara filmens höjdpunkter rent actionmässigt funkar inte fullt ut. Det är inte dåligt men det funkar inte fullt ut. Att Cipher t ex fjärrstyr alla bilar på hela Manhattan för att skapa kaos kanske låter kul på pappret (nej, inte ens då) men det blir mest en massa drone-bilar som beter sig som zombies. Det är ganska ospännande med förarlösa bilar på film.

Den stora slutuppgörelsen på den ryska isen, med bilar ovanpå isen och ubåt under isen, är relativt underhållande men det blir aningen för otroligt och lite för mycket cgi för att bli nervigt på det rätta sättet. Men jokern Roman Pearce (Tyrese Gibson) är alltid underhållande även när han åker kälke på en bildörr!

Samspelet mellan Jason Statham och Dwayne Johnson är en av filmens behållningar. De har kul under sin tuppfajt och det märks. Likaså märks det att Kurt Russell, som underrättelseofficeren Mr. Nobody, verkar ha kul. Russell verkade inte ha lika kul i Guardians of the Galaxy Vol. 2. Eller jag hade i alla fall inte lika kul.

Det är lustigt det här med #family. Doms dragningskraft måste vara enorm, eller om det är den familjära känslan som alla i teamet utstrålar när de är tillsammans. Mr. Nobody har en yngre, grön och tafatt kollega, Little Nobody kallad, som när filmen går mot sitt slut plötsligt är en del av #family och är med när det dricks Corona på hustaket i solnedgången i New York för att fira segern. Det gick fort må jag säga.

Jag delar ut tre skrikande däck till The F8 of the Furious.

tiretiretiresep

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

The Fast and the Furious
2 Fast 2 Furious
The Fast and the Furious: Tokyo Drift
Fast & Furious
Fast Five
Furious 6
Furious 7

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

10 maj, 2017 19 kommentarer

Jag var en av få (?) som inte fångades av lattjostämningen i den första filmen om galaxens väktare. Behållningen för mig var delar av gnabbet mellan filmens huvudpersoner; hur de till en början tycker att de inte trivs ihop alls men allt eftersom dras samman till en Fast & Furious-liknande familj. I övrigt var jag inte speciellt road av nåt alls, förutom det komiska som jag uppskattade i jätten Drax (Dave Bautista).

Nu var det dags för den andra volymen i serien. Vi möter samma gäng som i den första filmen. En skillnad är att trädvarelsen Groot blivit den omtalade (och överhajpade) Baby Groot. Annars är det mesta sig likt. Faktum är att jag skulle kunna kopiera stora delar av min recension av den första filmen. Väldigt mycket av det jag skrev då stämmer in den här gången också.

Några exempel på citat från den texten:

”Själv kände jag att jag fick underhållning för stunden men kanske inget mer. Jag fick aldrig gåshud. Jag kände aldrig att nåt ögonblick var ett wow-ögonblick. Allt rullade på egentligen helt utan stakes.”

”Det som var kul var ju samspelet mellan våra fem huvudpersoner. Snacket, gnabbbet, käbblet. Samtidigt är gnabbet ibland väldigt meta. Dialogen antyder att den vet att den är med i en film och just sånt kan jag ibland störa mig på.”

”Ja, den där skitsnackande tvättbjörnen var ingen favorit hur bra cgi:ad han än var.”

Ja, allt ovan skriver jag under på den här gången också.

En annan sak jag skrev var att det förekom brutalt våld i en film tänkt för sjuåringar, och att jag tyckte detta faktum skavde rejält. Jag tyckte precis samma sak nu. Jag tyckte t.o.m. det var osmakligt. När Yondu (Michael Rooker) med sin pil och tillsammans med tvättbjörnen massakrerar en hel besättning framställs det som en crazy, cool och rolig sekvens. Jag kände mig mest obekväm.

Min favorit Drax var tyvärr en besvikelse den här gången. I den första filmen var han en figur med ett korrekt och gammaldags sätt som inte förstod metaforer i språket. Den här gången hade han förvandlats till en sorts socialt inkompetent sanningssägare som sa vad han tänkte rätt ut. Jag vet inte, men han funkade inte lika bra. Dock gillade jag hans relation till nykomlingen Mantis, empaten med de söta antenner i pannan.

Baby Groot didn’t do it for me. Varför var han med i livsfarliga situationer ibland, men behandlades som en bebis ibland? Och varför tryckte han utan förklaring på rätt knapp? Nej, han var en gimmick för att locka barn till bion, varken mer eller mindre. Nu kan ju givetvis denna figur uppskattas av fler än barn är väl bäst att säga.

Kurt Russell spelade Ego, en ganska tråkig skurk med en tråkig plan och planen blev inte roligare av att Russell förklarade den i en fem minuter lång monolog. Egos sanna natur ledde till att slutfajten växte till planetariska proportioner, och det gjorde inte den bättre. Dock tyckte jag planeten i sig var ganska snygg och dess innandöme påminde om delar av den visuella stilen i Doctor Strange.

Jag gillade några av relationerna: Drax-Mantis, Gamora-Nebula och Quill-Gamora. Mest intressant tyckte jag nog relationen mellan systrarna Gamora (Zoe Saldana) och Nebula var. Vi fick lära oss mer om deras uppväxt och varför Nebula var som hon var. Vem är det som spelar Nebula förresten? Jag gillade henne. *googlar*… Karen Gillan. Hmm, helt okänd för mig.

Jag gillar inte The Ravagers. Jag tycker inte de är likable bad guys alls. De påminner mest om nån sorts högljudda pirater som tagna från Pirates of the Caribbean-filmerna . Ja, högljudda pirater är väl just vad de är. Och sen är ju Yondu vidrig. Men som jag skrev i min text om den första filmen:

”Den jag gillade mest var förstås Michael Rookers karaktär Yondu men så var han ju också inte en ren skurk utan lite mer komplex än så. Han kanske till och med blir snäll i en kommande film.”

Ja, där hade jag ju rätt. Men ändå, jag gillar inte Yondu här. Eller snarare, jag gillar inte hur filmen verkar vilja att man ska tycka att Yondu plötsligt är snäll och förtjänar en pompös begravning. Snubben hade ju dödat hundratals av sina förra kollegor utan att blinka?! Njae.

Filmen är till stora delar en komedi. Den enda gången jag skrattade under filmen var när David Hasselhoff dök upp i en cameo, och det visar väl att det här inte riktigt var min typ av film. Men usel är den inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratGuardians of the Galaxy Vol. 2 var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Är jag ensam i min ringhörna igen?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird (välkommen tillbaka! 🙂 )
Mackans Film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett den?-Johan

 

Slutligen: Stort plus för låten Flashlight, med favoriterna Parliament, som spelades under eftertexterna. Härligt. RIP Bernie Worrell som spelar minimoog-bas på Flashlight.

 

Bonusvideo: Atmosphere, en galen låt med Funkadelic med Bernie på keyboard.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Found family, Komedi, Musik, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Network (1976)

2 maj, 2017 2 kommentarer

Imorgon onsdag publicerar jag och några andra filmbloggare våra topplistor över 1976 års bästa filmer. Av den anledningen har jag grävt fram några gamla preblogg-texter om filmer från just ’76. Kanske kommer de med på min lista, kanske inte. Sista filmen ut är Sidney Lumets Network. Texten skrevs i mars 2004.

En gammal nyhetsuppläsare, Howard Beale (Peter Finch), sjunger på sista versen, tittarsiffrorna sjunker, och han får till slut sparken. Om två veckor ska han göra sin sista sändning är det tänkt. Men det slår slint i huvudet på gamle Howard och han annonserar i stället i direktsändning att han tänker begå självmord i ett kommande program. Det hela resulterar i att Beale inte blir sparkad utan får i stället ett eget program där han får ge utlopp för sitt missnöje med allt och alla. ”I’m as mad as hell, and I’m not going to take this anymore”.

Sidney Lumet hade en intensiv period under 70-talet med många filmer och bra filmer dessutom (Serpico, Dog Day Afternoon bl a). Mmm, jag tyckte Network var en schysst satir över mediesamhället, jakten på tittarsiffror och den dokusåpavärld vi lever i idag. William Holden gjorde en bra insats som nyhetschefen Max som blir less på jakten på tittare och hoppar av. Han påminner en hel del om Philip Baker Hall och om filmen hade gjorts idag hade Hall varit klipp och skuren för rollen. Faye Dunaway gör även hon en stark insats som programutformare på tv-kanalen. Hon lever verkligen för tv och på kuppen förlorar hon sig själv. Rollen fick hon en Oscar för. Finch fick för övrigt också en Oscar och slog därmed ut Robert De Niros tolkning av Travis Bickle i Taxi Driver. Just det, jag höll på att glömma Robert Duvall också… Ja, det var överlag bra skådisar. Det fanns en hel del underbara monologer också. Bl a hade högste chefen, spelad av Ned Beatty (Deliverance), en schysst utläggning för Howard där han förklarar för honom vad han egentligen ska säga i sitt program. Fyra tv-apparater av fem möjliga till Network.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Satir Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Marathon Man (1976)

1 maj, 2017 Lämna en kommentar

På onsdag publicerar jag och några andra filmbloggare våra topplistor över 1976 års bästa filmer. Av den anledningen har jag grävt några gamla preblogg-texter om filmer från just ’76. Idag handlar det om Marathon Man, en thriller av John Schlesinger där Dustin Hoffman hamnar i en mardröm. Texten skrevs i september 2003.

Jag gillade verkligen den här filmen från första början. Den börjar ju ganska mystiskt och man fattar inte vad som händer, vem som är vem och varför. Jag gillar filmer där oskyldiga (spelas vanligen av Harrison Ford) dras in i mardrömsliknande trubbel. 70-talskänslan i filmen är underbar. Det var härligt att se hur det, och folk, såg ut i New York på den tiden. Jag gillar när en film (typiskt en thriller) utspelar sig, kanske i USA, men där delar av handlingen tilldrar sig Europa eller nån annan världsdel för den delen. Man får försöka pussla ihop hur de olika delarna hänger samman. I detta fall är det New York, Paris och till viss del Sydamerika. Jag gillar när Roy Scheider går på operan bl a. Sen har vi den berömda ”Is it safe?”-scenen. Mycket bra. Jag gillar verkligen hur Laurence Olivier kommer in och liksom helt oberörd ställer ner sin väska, tar av sig kavajen, börjar tvätta händerna, medan Hoffman sitter fastspänd utan att veta vad som väntar. Och sen kommer frågan: ”Is it safe?”. Det var kul att se Olivier förresten. Jag har inte sett alltför många filmer med honom.

Betyget till Maratonmannen blir fyra hål hos tandläkaren av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Film, Konspirationsfilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

1900 (1976)

30 april, 2017 2 kommentarer

På onsdag publicerar jag och några andra filmbloggare våra topplistor över 1976 års bästa filmer. Av den anledningen har jag grävt några gamla preblogg-texter om filmer från just ’76. Kanske kommer de med på min lista, kanske inte. Texterna poppar upp från och med nu fram till onsdagen. Idag handlar det om Bernardo Bertoluccis mastodontfilm 1900 (Novecento). Texten skrevs i februari 2007.

För ett tag sen ägnade jag en helg åt att titta på Bernardo Bertoluccis epos där Italiens 1900-talshistoria, från sekelskiftet och fram till andra världskrigets slut, skildras ur Alfredos (Robert De Niro) och Olmos (Gérard Depardieu) ögon. SVT visade denna mastodontrulle oklippt i sin helhet (5 tim 18 min) uppdelad på två delar. Tack för det, SVT.

När jag väl kom över den första tröskeln som brukar finnas när man ser en så här lång och, som jag trodde, tung film sögs jag in i filmens berättelse ganska så ordentligt. Att det tog ett tag kan ha berott på att jag inte riktigt visste vad det var för typ av film, vad den gick ut på, vad den handlade om helt enkelt. Och som vanligt i italienska filmer så är ju rösterna inspelade i efterhand och även av helt andra skådisar i många fall (en del roller görs ju av ”Hollywood-skådisar”). Den här dubbningen störde kanske en aning i början men när jag väl vant mig var det ok. Att man är tvungen att läsa textremsan ordentligt (om man inte kan italienska vill säga) gör ju också att de totalt felsynkade munrörelserna inte blir lika tydliga.

Så, vad handlade filmen om? Jo, jag skulle säga att det i slutändan är Bertoluccis hyllning till den italienska arbetarrörelsen under början av 1900-talet och dess kamp mot den italienska fascismen. Det är samtidigt historien om godsägarsonen Alfredo (De Niro) och bondesonen och oäktingen Olmo (Depardieu) som föds på samma dag år 1900. De växer upp tillsammans på samma gård och Olmo blir en av de som kämpar för arbetarnas rättigheter medan Alfredo på ett sätt står på andra sidan. Han sympatiserar väl inte direkt med fascisterna men han tar inte heller ställning för de i princip livegna arbetarna. Alfredo känns som en ganska svag figur som inte riktigt vågar ta ställning mot något trots att han vet att det är fel.

Mmm, som sagt, efter en dryg timme så sjönk jag in i berättelsen. Jag insåg att jag gillar den här typen av storslagna filmer som utspelas under lång tid där vi får följa olika personers utveckling och även historiska och politiska skeenden. Till stämningen bidrog även musiken, av Ennio Morricone och Giuseppe Verdi, och ett sanslöst nästan surrealistiskt foto av Vittorio Storaro (som även fotat världens bästa film Apocalypse Now).

Av skådisarna bara måste jag nämna Donald Sutherland som spelar den otäcka – OTÄCKA – fascisten Attila. Visst, det är en karikatyr men Sutherland och hans groteska leende och behandling av en katt glömmer man inte i första taget. Hans fru (eller om det bara var flickvän?) görs till en nästan lika otrevlig figur av Laura Betti. Tillsammans är de i alla fall ett oslagbart par. Det var även kul att se en riktigt bra Burt Lancaster som Alfredos godsägarfarfar samt en ung och snygg Depardieu som Olmo. Depardieus näsa måste ha växt flera kubikcentimeter fram till idag. Åh, jag gillade också Dominique Sanda som Alfredos psykiskt instabila fru: vild och vacker.

Filmen har faktiskt en del roliga inslag och då tänker jag t ex på när De Niro & Co snortar kokain, fotar och dansar balett i början av del två. Mot slutet av filmen så blir det lite för mycket viftande med den röda fanan från Bertoluccis sida. Poängen hade redan nått fram vid det laget men Bertolucci ville verkligen banka in den kändes det som. Jag tycker även den absolut sista scenen var onödig och filmen skulle ha slutat en scen tidigare. Min kommentar: Denna invändning används med tillstånd från Movies – Noir ©. 😉

Betyget blir en svag fyra. Bitvis är det strålande men bitvis är det lite seg, främst i del ett när Alfredo och Olmo fortfarande är barn. Man längtade liksom efter De Niro och Depardieu då. Positivt var att man (läs: jag) slapp italienska mustiga tokigheter à la Fellini.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

 

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Im Lauf der Zeit (1976)

29 april, 2017 2 kommentarer

På onsdag publicerar jag och några andra filmbloggare våra topplistor över 1976 års bästa filmer. Av den anledningen har jag grävt fram några gamla preblogg-texter om filmer från just ’76. Kanske kommer de med på min lista, kanske inte. Texterna poppar upp från och med nu fram till onsdagen. Först ut är Wim Wenders roadmovie Im Lauf der Zeit (eller Med tidens gång som den heter på svenska). Texten skrevs i januari 2009.

SVT körde nyligen några av Wim Wenders filmer, inklusive den i mina ögon mästerliga Paris, Texas. Tyvärr lyckades jag bara spela in Med tidens gång av de jag inte redan hade sett (jag klantade till det med Sakernas tillstånd och Himmel över Berlin). Med tidens gång är en roadmovie, och då menar jag verkligen vägfilm, om bioprojektorreparatören Bruno (Rüdiger Vogler) som besöker gamla biografer i västtyska småstäder nära gränsen till Östtyskland. På vägen träffar Bruno den deprimerade Robert (Hanns Zischler) som slår följe med honom.

Med tidens gång är en film som bryter av väldigt skönt mot dagens snuttifierade och upphackade medieutbud. Här får saker ta sin tid. Men ändå känns inte de tre timmarna som filmen pågår speciellt långa. Inget spektakulärt händer väl egentligen… <spoiler>well, förutom att man får se Bruno bajsa i ett sandtag, ehe.</spoiler>

Bruno och Robert reser runt på västtyska landsbygden. Robert passar på att träffa sin far som han inte sett på tio år. Bruno gör en avstickare till huset där han växte upp. Efter ett tag är det uppenbart att det inte bara är Robert som har problem. Varför reser Bruno runt helt ensam?

När jag på nätet kollade upp skådisarna, de som spelade Bruno och Robert, kände jag så väl igen Hanns Zischler (som spelade Robert) men kunde inte placera honom. Efter lite funderande slog det mig dock plötsligt att det var den där jobbigt dubbade polisen i de trötta Beck-filmerna som TV4 brukar visa. Well, från roadmovie av Wim Wenders till bibiroll i massproducerade svenska Beck-deckare. Varför inte? Man måste ju håva in pengar nånstans ifrån.

För mig var Med tidens gång är en sån där film som växer efter att man har sett den. Nu kommer den ändå bara få en trea i betyg. Egentligen är den nog värd mer men upplevelsen när jag såg den var inte värd mer. Musiken i filmen, de öppna landskapens och de fria vägarnas musik, är riktigt bra och passande. Det förekommer en hel del sköna passager med skön saxofon-musik, melankoli och framrusande asfalt. Hmm, det kanske verkar som jag gillar filmen mer än vad betyget visar. Ja, jag gillade filmens format och känslan den gav men nånstans så känns den ändå lite för spekulativt flummig och därmed tom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Slutscenen var lite speciell och snygg. Wenders visar en neonskylt från en gammal landsortsbiograf. Biografen heter Weisse Wand (Vita väggen), förkortat WW. Alla bokstäver är släckta förutom WW och E och ND. Pretto?

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , , ,

The Rock (1996)

26 april, 2017 18 kommentarer

I den här dokumentären får vi följa Dwayne Johnson och hans första stapplande steg i wrestlingkarriären. Det är lite som The Wrestler fast med en ung och lovande brottare istället för en sliten Mickey Rourke. Eller vänta, fel film. Den här korta preblogg-texten om Michael Bay-filmen The Rock skrev jag i september 2005.

Ho! Högoktanig action producerad av framlidne Don Simpson och livs levande Jerry Bruckheimer i regi av The Island-regissören Michael Bay. Det kan ju inte bli fel! Nej, just det, det funkar, det rullar på, det är lättuggat och lättsmält och alltså perfekt som underhållning efter jobbet när jag vill se en film där jag kan checka in min hjärna i kylskåpet medan jag ser filmen. Sean Connery är skön som rymningsexpert som typ har doktorerat i Alcatraz-kunskap, och dessutom rymt därifrån.

Nicolas Cage var riktigt bra i Adaptation, men det är nog den enda film (som jag har sett) där han funkat fullt ut. Här, och i andra filmer, är det nåt som känns lite fel. Jag vet inte vad det är riktigt. Hans något nervösa skådespelarstil passar i just Adaptation, men inte i andra filmer. Han känns tillgjord och som om han hela tiden är bajsnödig eller nåt. I övrigt är filmen faktiskt helt ok, och det blir spännande mot slutet. Förutom Cage så är det en väldigt bra skådisensemble med utmärkte favoriten Ed Harris i spetsen som skurk med rent mjöl i påsen. Min kommentar: Dessutom ser vi även David Morse, Michael Biehn, Philip Baker Hall och John C McGinley!

Japp, filmen är en välgjord actionrulle med bra tempo och en intensiv upplösning. Det är bara att luta sig tillbaka och dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tangerine (2015)

23 april, 2017 7 kommentarer

Tangerine är lite som Moonlight innan Moonlight fanns. En skillnad är väl att det känns som att Tangerine har regisserats av nån som… låt oss säga Harmony Korine. Nu saknas inte finstämda ögonblick i filmen men den har ändå en helt annan galen stämning än Moonlight.

Handlingen är förlagd till Los Angeles istället för Miami men precis som i Moonlight får man en insyn i miljöer som inte är de vanligaste på film. I fallet Tangerine så handlar det om prostituerade transor, först och främst Sin-Dee (Kitana Kiki Rodriguez) och Alexandra (Mya Taylor) och personer i deras omgivning i Hollywood.

Grundstoryn är enkel. Sin-Dee har precis släppts ut från häktet och får reda på att hennes pojkvän/pimp, som för övrigt spelas av James Ransone aka Ziggy från The Wire (yay!), haft ihop det med en annan tjej. Till råga på allt är den andra tjejen inte en transperson och som lök på laxen dessutom vit. Sin-Dee går bärsärk genom Tinseltown för att hitta tjejen. Alexandra följer med som ledsagare för att minimera dramat. ”No drama, girl!”

Jag gillar filmen skarpt. Den har ett härligt tempo med färger, graffiti (!), musik, klippning och dialog som bara sköljer över en. Det är en frenetisk film som aldrig släpper taget.

Musiken var speciell. Plötsligt kan vi få höra klassisk musik efter att sekunder tidigare fått lyssna på hiphop. Förtexterna ackompanjerades av käck julmusik vilket kändes helt random, men det var inte så konstigt eftersom filmen utspelas på julafton.

En av sidofigurerna var en taxichaffis och i återkommande scener får vi se när han plockar upp diverse personer. Det här fungerade som intressanta korta små nedslag i olika personers liv, som t ex tjejen som tog glada selfies för att sen sätta i lurarna, lyssna på musik och se helt apatisk ut.

En sak jag lärde mig var att det faktiskt finns en tunnelbana i L.A. plus att man får ta med cykeln på den. Nu anses man förmodligen som misslyckad om man använder den, men ändå.

Filmen är fylld av en hajpad dråplig humor som ändå har en sorts värme. Bl a får den där taxichaffisen sig en rejäl överraskning när han plockat upp en tjej från streetan, en tjej som inte uppfyllde hans kravspecifikation. ”What is that?!”, ”It’s a pussy!”. Jag gillar att normen i filmen är trans. Det känns inte politiskt korrekt utan snarare uppfriskande.

Filmens humor bygger på en sorts vardagskomik med en dokumentär känsla och jag kom faktiskt att tänka på en tv-serie som Curb Your Enthusiasm.

Det finns även ögonblick av värme och medmänsklighet, främst mellan Sin-Dee och Alexandra. Ett återkommande och roligt inslag i början är när Alexandra ständigt marknadsför sitt kommande uppträdande till alla hon möter. ”7 PM at Mary’s!”. Sen blir det lite rörande när hon väl ska uppträda. Här kom jag att tänka på Mulholland Drive och sekvensen från Silencio.

En annan filmreferens jag tror mig ha hittat är till Psycho i en scen som involverar ett duschdraperi. Jag undrar om det är jag som överanalyserar eller om scener som denna faktiskt är medvetet inlagda av regissören Sean Baker för att vara just referenser/blinkningar till andra filmer?

En omtalad scen är en scen i en biltvätt. Och, ja, den scenen är magiskt på ett märkligt sätt, och den visar att det går att skapa fin konst med små medel. I det här fallet en iPhone 5S. Japp, hela filmen är nämligen inspelad med denna mobiltelefon från Apple. Det är en vackert fotad film. Färgerna poppar verkligen från skärmen och det verkar som stora delar filmats just i the magic hour à la Days of Heaven.

Jag delar ut fyra och en halv peruker av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Zozo (2005)

21 april, 2017 Lämna en kommentar

Zozo känns lite som en bortglömd film. Dessutom känns Josef Fares i dag som en lite bortglömd regissör, eller? Brorsan Fares känns mer het. Efter framgångarna med Jalla! Jalla! och Kopps skulle Fares i och med Zozo göra en ”seriös” film. Det är i alla fall den känslan jag har. Min text skrevs i september 2005.

Josef Fares nya rulle börjar i ett krigshärjat Libanon där vi möter Zozos familj som ska fly till Sverige, där farfar och farmor redan är. Vägen till Sverige blir dock betydligt längre än vad Zozo anar och väl där blir det inte så lätt heller. En skönt annorlunda svensk rulle. Fares vågar ta ut svängarna. Han vågar använda specialeffekter och gör det på ett skönt sätt. Han vågar berätta på ett sorts ”större än livet”-sätt, vilket känns uppfriskande i det delvis sumpiga svenska filmträsket. Filmen innehåller några väldigt vackra, poetiska och surrealistiska scener som jag gillade mycket. Tyvärr tycker jag inte Fares lyckas fullt ut med att få till en röd tråd eller skapa ett riktigt engagemang för filmen. Fares skulle nog behöva döda några älsklingar. Det blir bitvis lite för mycket upprepning i form av liknande scener med samma sentimentala musik. Ändå är det en sevärd film som får godkänt. Fares komiska och träffsäkra ådra glimtar till då och då, speciellt i vissa scener som utspelas på skolan i Sverige.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →