10 i topp: Mina Stockholm Filmfestival-favoriter genom åren

3 november, 2013 25 kommentarer

sff_logoPå onsdag börjar Stockholm Filmfestival, ditt ljus i novembermörkret. Det kommer att bli några hektiska dagar och som vanligt kommer jag skriva om filmerna jag ser här på bloggen. Som en liten uppladdning tänkte jag lista mina personliga favoriter som jag har sett genom åren. Men innan vi kommer till själva listan lite om min festivalhistoria.

För mig började egentligen Stockholm Filmfestival med popcorn. Popcorn undrar ni? Vad menar han nu? Jo, i slutet av 90-talet fanns faktiskt två filmfestivaler i stan. Först Stockholm Filmfestival och sen en utbrytarfestival som kallades Popcorn Filmfestival. På Popcorn köpte man ett medlemskort för 225 kr och sen fick man se alla filmer gratis. Givetvis gällde det att vara på plats i tid på visningarna då det var först till kvarn som gällde. Men på ett sätt är det fortfarande först till kvarn eftersom man måste vara på plats i tid för att få en bra plats, även om man har biljett.

Det här var första gången jag fick en smak för det här med filmfestival. På Popcorn 1999 såg jag bl a kultklassikern Office Space, John Waters-rullen Pecker och en retrospektiv över Chris Cunninghams musikvideor (oh, how sweet wasn’t that?). Det var en mycket trevlig festival som senare övergick till en ren musikfilmfestival och sen tyvärr somnade in.

Mitt första år på Stockholm Filmfestival blev 2001 då jag bl a såg Citizen Toxie: The Toxic Avenger Part IV, Vampire Hunter D: Bloodlust och The Pledge. Efter det har jag besökt festivalen varje år. Många filmer har det blivit och att lista tio favoriter var inte helt lätt. Jag fuskade lite så det blev faktiskt elva filmer.

Uppdatering: Jag glömde alldeles bort att länka till Henke som några dagar efter mitt inlägg gjorde samma topp-10-lista. Här hittar ni hans inlägg.

 

10. Mean Creek (2004)
Mean Creek
Under 2004 års festival hann jag bara med fyra filmer vilket kändes som något av ett fiasko. Det positiva var att jag såg åtminstone en riktigt bra film, och den filmen hamnar på plats tio på listan. Mean Creek är ett ganska mörkt drama om lojalitet och rädslor med strålande unga skådisar som gör trovärdiga porträtt. En yngre och tyngre version av Josh Peck från The Wackness är med i rollen som mobbaren som en grupp ungdomar beslutar sig för att hämnas på.

9. Durval Discos (2002)
Durval Discos
Jag kan inte säga att jag minns jättemycket från den här brasilianska filmen. Det jag minns är att den gav mig en riktigt skön känsla plus att jag aldrig kommer glömma titeln. Det är en absurd komedi om en supernördig skivförsäljare som vägrar sälja cd-skivor; det är vinyl som gäller. Han bor ovanpå sin skivbutik ihop med sin mamma. De båda får en liten flicka på halsen vilket leder till oväntade förvecklingar för stackars Durval.

8. Bibliothèque Pascal (2010)
Bibliothèque Pascal
Ungerska Bibliothèque Pascal skulle kunna vara en blytung rulle om prostitution och människohandel som bara är ren misär, och därmed tråkig. Som tur är så är filmen berättad med en kreativitet, lekfullhet och surrealism som friskar upp. Filmen är ett visuellt mästerverk som trots en sagolik stämning aldrig tappar skärpan, vilket inledningen och avslutningen ser till.

7. The Station Agent (2003)
The Station Agent
På plats sju är hittar vi urtypen för begreppet ”skön film”. The Station Agent är en varm, men aldrig töntig, komedi om tre personer, alla med sina problem, som mer eller mindre motvilligt blir vänner. Det här är amerikansk independent när den är som bäst. Har ni inte sett den? Se den!

6. Paranoid Park (2007) & Elephant (2003)
Paranoid Elephant
Nu fuskar jag lite då plats sex innehas av två filmer. Men det är samma regissör i alla fall. Gus Van Sant har med dessa filmer gjort poetiska men samtidigt knivskarpa dramer. I Paranoid Park står Christopher Doyle för ett suddzoomigt vattenfoto som är ett konstverk. Stämningen i Elephant är bitterljuv samtidigt som katastrofen hänger över oss som ett mörkt moln.

5. Play (2011)
Play
Det här blir den första och enda svenska filmen på listan. Om man vill se svensk film med dialog som låter äkta och inte klingar falskt eller teater så ska man titta på Ruben Östlunds filmer. Play är inget undantag. En film som spelar med våra fördomar. Det handlar om rasism, rädsla för våld, politisk korrekthet, rädsla för att ingripa eftersom det kan vara obehagligt, hot om våld, hur man beter sig när man är över- eller underläge. Och så är den är märkvärdigt rolig ibland.

4. Carnages (2002)
Carnages
2002 tyckte jag filmer med flera parallella historier var det bästa som fanns. Magnolia var min favoritfilm. Så när en ung fransk debutantregissör vid namn Delphine Gleize gör en sån film så kan jag bara kapitulera. Det som knyter samman personerna i filmen är en tjur som dödas på en tjurfäktningsarena. Nån köper ett ben till sin gigantiska hund, en forskare får ögonen att studera, en mamma köper hornen i present till sin son. Bitvis är filmen väldigt rolig som t ex under en scen när en grupp män och kvinnor, nakna, har primalskriksterapi i stadens simhall.

3. The Wrestler (2008)
The Wrestler
Filmen som kanske borde ha gett Mickey Rourke en Oscar? Jag undrar om det nånsin funnits en roll som passat en skådis så väl som den här rollen passade Rourke. Regissören Darren Aronofsky har än så länge inte gjort en dålig film, inte ens i närheten. The Wrestler tillhör toppskiktet. En sorglig och bitterljuv historia om tider som inte kommer igen, hur mycket man än vill det.

2. Gomorra (2008)
Gomorra
En film som fick mig att börja fundera på tillståndet för arten Homo sapiens. Allt handlar om makt, våld och pengar. I ett antal scener utan nån egentligen koppling får vi träffa ett antal personer som på ett eller annat sätt jobbar för eller påverkas av maffian i Neapel. När eftertexterna började rulla kände jag mig rejält tagen. Ett slag i magen.

1. No Country for Old Men (2007)
No Country for Old Men
Det var en underbar känsla att se No Country for Old Men på festivalen. Sjukt snygg, sjukt spännande och sjukt bra insatser från skådisarna. Jag satt och toknjöt. För mig är det bröderna Coens bästa film sen debuten Blood Simple.. No Country for Old Men är mörk men inte utan humor. Den har en noirkänsla precis som Blood Simple., och så har den Anton Chigurh i form av Javier Bardem.

 

That’s it. Nu ser vi fram emot årets festival. Jag undrar vilka guldkorn den kommer att bjuda på. För jag vet att det kommer bli några.

Arkiverad under 10 i topp, Film, Listor, Stockholm Filmfestival Tagged with , , , , , , , , , ,

10 i topp: Kvinnliga rollfigurer

3 juli, 2013 27 kommentarer

Trinityfilmspanarna_kvadratFörra filmspanartemat var manlighet och jag hade väldigt svårt attt komma på nåt vettigt att skriva om. Det fanns inte nån film jag tyckte passade och jag kunde inte komma på ett bra tema för en lista. Därför blev det en recension av Michael Manns Miami Vice eftersom det gick att ordvitsa sig till ett alibi. Michael Mannlighet.

Jag hade även tänkt ordvitsa mig förbi det kommande temat och skriva om ett gäng Anthony Quinn-filmer. Quinnlighet liksom. Jag blev som tur var avslöjad av Fiffi. Så, jag var ju helt enkelt tvungen att tänka om, tänka lite mer på riktigt. Precis som med manlighet så är det ett svårt tema tycker jag. Men det är ändå kanske lättare än manlighet. När det gäller hur kvinnor skildras på film så är det fler filmer som sticker ut på nåt sätt. När det gäller män så är det svårare att hitta de där udda filmerna. Det kanske bara är en känsla jag har. Hur som helst, jag beslutade mig för att göra en lista.

Vad skulle det bli för lista? Jo, jag tänker mig att det är en lista där de kvinnliga rollfigurerna är… vad ska jag säga… jo, att de är kvinnor är kanske inte det viktiga… eller jo, det är viktigt… men det andra viktiga är att de har en mänsklig, inte nödvändigtvis traditionellt kvinnlig, egenskap som gör dem och filmerna intressanta. Kvinnorna är inte i första hand en mor, en mormor, en orolig väntande fru eller nån som behöver räddas. Det är roller som vi behöver se mer av helt enkelt!

Precis som Filmspotting brukar göra så skulle jag kunna döpa den här listan efter de som INTE kommer med på den. Och det är precis vad jag tänker göra. Det här är alltså listan som jag tillägnar Trinity från The Matrix och Maya från Zero Dark Thirty. The Trinity and Maya Memorial List.

****

10. Jordan O’Neill (Demi Moore) i G.I. Jane
G.I. Jane
Jag tror faktiskt det här var den första filmen som jag kom att tänka på. Demi Moore gör en Linda Hamilton och tränar upp sina biceps och visar hur man gör armhävningar med en arm. Lite lustigt är att jag inte har sett filmen i fråga. Däremot känner jag till ett känt citat från den. Suck my dick! Den bara måste vara med på listan.

9. Aileen Wuornos (Charlize Theron) i Monster
Monster
Det här kan ha varit den andra filmen jag kom att tänka på. Charlize Theron fulsminkar sig till oigenkännlighet och vinner förstås en Oscar. Filmen har jag sett och den fick en trea men den tar sig in på listan. Det är inte varje dag man ser en kvinnlig mördare skildras. Nu är det kanske inte nån vidare förebild för unga tjejer men ändå… 😉

8. Hypatia (Rachel Weisz) i Agora
Hypatia
Det här är ytterligare en film jag inte har sett men jag har varit sugen på den en längre tid. Jag gillar historiska filmer och jag gillar Rachel Weisz så det borde vara ett säkert kort. Hypatia sägs vara den första kända kvinnliga matematiker. Hon tillskrivs även uppfinningen hydrometern (där termometern är en variant). Bara en sån sak. Hon blev mördad av uppretade munkar som inte gillade att en icke kristen kvinna var en person man och män lyssnade på.

7. Hilary Swank i en hel massa roller
The CoreAmeliaMillion Dollar BabyBoys
Plats sju på listan viger jag åt Hilary Swank, en skådespelare som jag vill ger mer uppmärksamhet än hon kanske får. Nu har hon ju vunnit två Oscars men jag känner att hon är lite glömd. Jag har en känsla av att det har att göra med att hon inte är den där klassiska Hollywood-skönheten. Men hon är bra! Filmerna jag tänker på är The Core, Amelia, Million Dollar Baby och Boys Don’t Cry. Apropå Boys Don’t Cry, kolla in det här klippet från Inside the Actors Studio.

6. Elsa Andersson (Amanda Ooms) i Så vit som en snö
Elsa
Den här Jan Troell-filmen handlar om den första kvinnliga flygaren i Sverige. Precis som andra kvinnor i historien så utmanade hon sin samtid och med en järnvilja fick hon gjort det hon ville och banade väg för andra tjejer. Troells film är vacker och poetisk som sig bör men inget mästerverk.

5. Kvinnorna i Star Trek: TNG-avsnittet Angel One
Angel One
Ah, men titta, ett gammalt Star Trek-avsnitt från originalserien dyker upp på listan. Eller vänta, avsnittet är faktiskt inte från TOS utan från första säsongen av Star Trek: The Next Generation. Märkligt, jag hade kunnat svära på att det var från TOS. Känslan bara skriker det. Men så var inte fallet. I avsnittet kommer kapten Picard och hans besättning till en planet där kvinnorna styr och männen är kuttersmycken.

4. Kvinnorna i Uppdrag sex (Seksmisja)
Uppdrag sex
Den här polska sf-filmen är ju givetvis en politisk film om samhället i Polen under 80-talet men den hamnar ändå på listan eftersom världen som skildras är en framtida värld med bara kvinnor… ja, förutom två män som väcks upp efter att ha varit nedfrusna i många år pga av ett experiment. Själv köpte jag filmen på VHS i början av 2000-talet från en förening för polacker i England.

3. Sarah Connor (Linda Hamilton) i Terminator 2
Cloud Atlas
Linda Hamilton hade lika gärna kunnat hamna utanför listan… eller alltså snarare ge namn åt listan. Terminator 2 såg jag aldrig på bio. När jag gjorde lumpen i Boden hade jag tänkt se den med en lumparpolare men det fanns bara en biljett kvar. Ingen ville ge sig så ingen såg filmen. Just därför så har filmen en speciell plats i mitt hjärta precis som Hamiltons biceps. Fast när jag letar efter bilder från filmen så tycker jag att hon ser lite väl smal ut Linda?

2. Ellen Ripley (Sigourney Weaver) i Aliens
Ellen Ripley
The ultimate female badass: Ellen Ripley. Hon hade också givetvis kunnat få namnge listan men nu hamnar hon på plats två. Jag älskar Alien-filmerna och en stor del i det är Sigourney Weavers insats som Ripley. Utan henne hade det inte varit samma grej och det är väl främst i tvåan Aliens som hon dominerar även om jag också gillar henne som baskettjej i fyran.

1. Lise Meitner i filmen om hennes liv
Lise Meitner
Min pappa prenumererar på tidningen Teknikhistoria och där läste jag för nån vecka sen om Lise Meitner. Historien om Lise och hennes liv var för mig helt okänd men medan jag läste om henne så var det som en film spelades upp inför mina ögon. Den filmen finns inte… eller ja det finns en 60 minuter lång dokumentär gjord för tv. Varför hamnar Lise på listan? Jo: Lise, judinna som hon var, flydde från Tyskland till Sverige innan andra världskriget bröt ut; insåg hur kärnklyvning uppstår och fungerar under en julpromenad i Sverige 1939; blev blåst på Nobelpriset 1944 då hennes vän och kollega Otto Hahn fick det helt själv; hennes idéer utnyttjades av amerikanerna och ledde till atombomberna i Japan; och så hade hon en nära relation med den svenska fysikern Eva von Bahr. Det bara måste gå att få till en spännande film av det. Tom Tykwer regisserar och Franka Potente spelar huvudrollen.

****

Kolla nu in om mina kompisar är listiga som jag eller om de är smarta:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (podcast)
Fiffis filmtajm
Except Fear
Filmitch
Flmr

Arkiverad under 10 i topp, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 2012

3 mars, 2013 42 kommentarer

2012Som jag nämnde när jag gjorde min topp-10-lista över mina favoritböcker av Stephen King så fick lite blodad tand för just det här med listor. Även om jag har gjort listor tidigare så har jag varit lite skeptisk men nu mer eller mindre lovade jag att komma med årsbästalistor när det gäller filmer. Jag hade väl tänkt att komma med en lista med mina favoritfilmer från 2012 så småningom. Nu kommer den listan lite tidigare än planerat och det skyller jag på Fiffi och Henke som lurade med mig i detta listfrenzy.

Här nedan kommer alltså mina favoritfilmer från 2012. Men vänta nu? Vilket år gjordes en film egentligen? Det är en ganska klurig fråga. Ska man räkna med den första gången den visades, kanske på en ”obskyr” festival i Grekland? Eller ska man räkna med när den hade biopremiär i Sverige? Själv har jag kommit fram till att jag räknar med när den har sin biopremiär på en bredare skala världen över, och framförallt i Europa. Det må vara en ganska trubbig skala men den funkar. Om filmen i fråga har haft bred premiär (filmfestivaler borträknade) i fler än fem länder 2012 så är det en 2012-film.

Tillägg: Om den har blivit nominerad i nån kategori i Oscarsgalan så är det en 2012-film. Om den haft premiär i Sverige 2012 så räcker det för att göra det till en 2012-film.

****

10. Prometheus
Prometheus
Jag försökte se den här Alien-föreföljaren två gånger. Första gången gick min ena kontaktlins sönder. Den delades helt enkelt i två delar och föll ut ur ögat under förtexterna. Jag fick lämna salongen. Andra gången gick det bättre och jag sögs in totalt av filmen. Ni får plocka hur många löss ni vill, jag gillar Prometheus.

9. The Raid
Mad Dog
The Raid: Redemption, som den lite krystat egentligen heter, är helt galen martial arts som bara måste platsa på min lista. Förutom tokaction fick jag dessutom lära mig att indonesiska är ett vackert språk, en sorts blandning av spanska och thailändska.

8. Avalon
Avalon
Avalon är en den första svenska filmen på listan och jag har inte recenserat den än. Johannes Brost vann en Guldbagge för sin roll och det är han värd. Det är möjligt att filmen är en lite trött skildring av trötta män som försöker leva upp en sista gång men jag blev gripen av stämningen. Slutscenen med helt fantastisk musik av Johan Berthling and Andreas Söderström är trollbindande.

7. Snabba Cash II
Snabba Cash II
Här hittar vi den andra svenska filmen på listan. Precis som i Snabba Cash så är stämningen i filmen desperat. Faktum är att stämningen är än mer desperat i tvåan. Joel Kinnaman, Matias Varela och Fares Fares (of Zero Dark Thirty fame) imponerar.

6. Palme
Palme
Oavsett hur gammal man är eller vilken koppling man har till Olof Palme så tror jag dokumentären Palme är en film som man kommer att uppskatta. Det är en bild av hur Sverige såg ut under Palmes, och senare i filmen även min, uppväxt, samtidigt som det är en film om Palme själv.

5. The Master
The Master
The Master är en stor film. Den greppar över mycket och känns episk. Även rent tekniskt är det en stor film eftersom den är inspelad i 70 mm och oj vilken grej det hade varit att se den i det formatet. Nu var det vanlig 35 mm som gällde i Sverige men filmen är ändå förstås underbart vacker och förbryllande.

4. Sinister
Sinister
Jag tyckte det var en härlig känsla att se den här Sinister, och speciellt att se den på bio i en fullsatt salong där alla är på helspänn. Det var lite som att vara på tivoli och åka en superläskig berg-och-dal-bana. Bitvis hade jag rysningar i hela kroppen. Vissa scener är långa utdragna skräckuppvisningar.

3. Cloud Atlas
Cloud Atlas
Jag såg Cloud Atlas i torsdagskväll och den åker direkt in på topplistan. Hur den här filmen inte kunde få en Oscars-nominering i kategorin Bästa klippning är för mig ett mysterium. Cloud Atlas är en unik film. Det är sex filmer samtidigt men ändå en film. De tre timmarna flög fram.

2. Searching for Sugar Man
Sugar Man
Det har pratats väldigt mycket om den här filmen. För mig är det är inte en historia om Rodriguez utan en historia om hans historia ur andras synvinkel och då är det en fantastisk historia… värd en Oscar.

1. Zero Dark Thirty
Zero Dark Thirty
Det här är var min givna etta på listan och den hamnade även etta till slut (se varför i kommentarerna). Zero Dark Thirty är en film jag känner för att se om. Det är inte ofta det händer, kan jag säga. Om jag hade fått bestämma så hade den vunnit en Oscar för Bästa Film och Kathryn Bigelow hade vunnit Bästa Regi.

****

Några bubblare: Lawless, Killer Joe, Argo.

Vilka filmer har jag inte sett? Ja, här är några: Silver Linings Playbook, Weekend, Compliance, Les Misérables, Oslo 31 augusti, The Sessions, Amour, A Royal Affair. Det finns säkert fler och vilka dessa är hoppas jag bli påmind om i kommentarer till detta inlägg!

Vill ni ha en ännu mer nyanserad bild av 2012? Kolla in Henkes och Fiffis listor som publiceras samtidigt som min lista. Listigt, eller hur? Fler 2012-listor hittar du här: Movies – Noir, Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord.

Arkiverad under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Barndom – tv-upplevelser från förr

27 februari, 2013 32 kommentarer

VebisÅrets andra filmspanartema är Barndom och just den vinkling som jag bestämde mig för har jag snuddat vid förr. Det var i samband med ett tidigare tema, nämligen En film som jag ångrar att jag sett, då jag skrev om hur jag upplevde The Haunting så olika som barn och vuxen. Den här gången lämnar jag mitt vanliga format med först lite allmänt snack och sen fokus på en speciell film. Jag kör en lista à la Henke. Det blir en lista på tv-upplevelser från förr. Främst handlar det om tv-serier men det kommer slinka med en del filmer också. Gemensamt är dock att jag såg alla som barn framför teven och fick en upplevelsen som etsade sig kvar i minnet.

****

Chocky
Chocky var en brittisk sf-serie som jag har vaga minnesbilder av. Jag minns bara att jag var fascinerad och lite skrämd av den och att den handlade om en pojke som blev besatt av en utomjordisk varelse. Haha, ja, och den där vinjetten är ju lite obehaglig faktiskt. Lite research visade att serien bygger på en sf-historia av John Wyndham och att det gjordes tre serier under 80-talet: Chocky, Chocky’s Children and Chocky’s Challenge. Och vet ni vad? Det planeras en ny filmversion med Steven Spielberg som regissör.

Det var en gång (Il était une fois…)
Den här tecknade serien är det kanske fler som kommer ihåg. I efterhand har jag förstått att det är ett franskt original men det är ju sånt som man inte tänker på som barn. Jag minns att det fanns olika upplagor av serien. Först en från stenåldern, sen en framtidsversion i rymden och så en som utspelades inne i människokroppen. Härlig fantasi, lärorikt och vilken musiken av Bach i den första vinjetten (jag var helt besatt av den där musiken minns jag nu)!

Flykten från New York (Escape from New York)
Oj, den här filmen har jag inte vågat se om eftersom jag är livrädd att den ska blekna rejält. Jag såg den ensam hemma en kväll när mina föräldrar var på nån fest och det var nog det bästa jag nånsin hade sett. Snake Plissken!

Lace
Vet ni vad? Vi kastar in en överraskning här också. Eller? Lace var en sån där klassisk miniserie som man gjorde på 80-talet. Den utspelas under en ganska lång tidsperiod, innehåller mysterium och är proppfull med romantik, främst i form av en arabisk prins. Haha, underbart. Nedan hittar ni en sanslös trailer, kolla in den!

Sinkadus
Första svenska serien på listan. Jag minns i princip ingenting från den förutom att jag gillade titeln (Sinkadus!) och så var Mona Seilitz med. Research visade att Sinkadus var en uppföljare till en tidigare serie, Ärliga blå ögon, som jag har ännu vagare minnen av men jag minns att mina föräldrar gillade den. Kolla nu in detta underbara klipp på inledningen av ett Sinkadus-avsnitt inklusive en introduktion av hallåan Arne Weise.

Dubbelstötarna
Vi kör ytterligare en svensk kriminalare med radarparet, studierektorn (Björn Gustafson som alltid cyklar) och läkaren (Frej Lindqvist), som ska råna en bank tillsammans. Jag minns serien som både spännande och rolig. Skulle den hålla idag? Ja, klippet nedan kanske ger svaret.

En härlig tid (The Wonder Years)
En mysig och supernostalgisk serie. När Fred Savage, i huvudrollen, blev äldre tappade jag nog intresset har jag för mig. Det var liksom inte samma mysiga känsla längre. Kolla in seriens vinjett för att få en känsla av stämningen. Savages syrra i serien spelas av Olivia d’Abo vars pappa är kusin med Maryam d’Abo som spelade Bondbrud i The Living Daylights, så nu vet ni det. 😉

Fripassageraren (Blindpassasjer)
På förra filmspanarträffen pratade vi lite om gamla tv-serier eller filmer som man såg som barn och bara vet att man gillade. Man kanske inte minns namnet på dem och man kanske inte minns så många detaljer men ändå minns man dem tydligt. Den norska sf-serien Fripassageraren var en sådan för mig. Jag minns några scener som skrämde mig, en med en bonde (?) med ett helt blankt ansikte utan några drag på en okänd planet och så en scen med avfallskvarn med ett läskigt ljud. Några googlingar senare visste jag serien hette. Blindpassasjer heter den i original.

All Summer In A Day
På ovan nämnda filmspanarträff nämndes en annan sådan serie. Det skulle vara en science fiction-historia om en framtid där det regnar hela tiden. Vi träffar några barn som är inomhus och det bara regnar och regnar. En flicka ritar dock en sol. Och så plötsligt kommer solen fram för en kort stund och barnen springer ut och njuter och leker. Det ringde en klocka för mig direkt. Det här hade jag sett och gillat. Google är bra att ha. Det handlar om kortfilmen All Summer In A Day som bygger på en korthistoria med samma namn av Ray Bradbury. Hela filmen finns på YouTube!

V
Vi avslutar som sig bör med 80-talsseriernas 80-talsserie för min del. Härlig 80-talskänsla och dessutom science fiction. Det kan inte bli bättre. Det här var årets snackis. Klassiska scener: första gången vi får se en ödlas rätta ansikte bakom människomasken + när Diana slukar en hamster hel + när människoödlebebisen föds och räcker ut tungan. Jag minns också att det var en del rabalder kring seriens avslutning, nånting med att de sista delarna slogs ihop till en enda där en massa hade klippts bort. Och var det inte snack om att barn inte skulle få se den då den var för läskig och våldsam också?

****

Några andra klassiker som jag funderade på, eller som jag blev påmind om i kommentarerna nedan, men som hamnade utanför listan:

The Incredible Hulk
Professor Balthazar
Röd snö
Ålder okänd
Tillbaka till Eden (Return to Eden)
Automan
Det stora skogsäventyret (Brendon Chase)
Pojken med guldbyxorna
Shogun
Törnfåglarna (The Thorn Birds)
Den osynlige mannen (The Invisible Man)
Vilse i pannkakan (uh-uh, burr, storpotäten)
Apkungen/Kung Markatta
Bröderna Dal och professor Drövels hemlighet
Knight Rider
Doktor Snuggles
Familjen Macahan
Lilla huset på prärien

****

Minns mina filmspanarkompisar sin barndom i ett nostalgiskt skimmer eller hade de en tuff uppväxt? Kolla in här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Moving Landscapes
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Filmparadiset
Mode + Film
Addepladde
ExceptFear
Filmitch
Flmr

Arkiverad under 10 i topp, Film, Listor, TV Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Film- och bloggåret 2012

31 december, 2012 12 kommentarer

We Need to Talk About Kevinfilmspanarna_kvadratJag hade lite tid över och tänkte att det kunde vara kul med en snabb sammanfattning av mitt film- och bloggår. Det är inte på långa vägar heltäckande och när det gäller filmer så är de inte bara från 2012 utan det handlar om allt jag sett i år oavsett tillverkningsår.

Bästa filmerna jag sett i år: We Need to Talk About Kevin och Red Road på delad första plats

Sämsta filmen jag sett i år: Frozen

Årets besvikelse: Andrea Arnolds Wuthering Heights

Årets överraskning: Attack the Block

Årets svenska klassiker: Flicka och hyacinter

Årets hjärnsläpp: De tomma sekunderna innan jag uppe på Rigolettos scen innan visningen av The Avengers kommer på att jag ska säga Hulken! när jag får frågan om vem som är min superhjältefavorit.

Årets möte: Det första med Filmspanarna! Fy fan vad kul det är. 🙂

Årets skummaste film: Holy shit Holy Motors

Bästa film som ändå fick en etta i betyg: Holy Motors

Norska film: Död snö

Fantasytrilogi kryssad i år: Narnia

Mest deprimerande film: Downloading Nancy

Trevligaste regissörs-Face2Facet på Stockholm Filmfestival: Benh Zeitlin efter Beasts of the Southern Wild

Stelaste intervjuaren (nånsin) på Stockholm Filmfestival: Joel Spira (Nippe från Snabba Cash-filmerna) som efter La leggenda di Kaspar Hauser försöker intervjua regissören Davide Manuli. Publiken gör uppror, tar över frågorna… och vissa svar *host*Vitalic*host*.

Tröttaste och mest bittra regissören på ett Face2Face på Stockholm Filmfestival: Davide Manuli som avslutar med att konstatera att ”cinema is dead!”

Bästa DJ-dans: Vincent Gallo i La leggenda di Kaspar Hauser

Bästa musikupplevelse på bio: Vitalic (Vitalic!) pumpande högt i La leggenda di Kaspar Hauser. Ja, det var bättre än dragspelsmellanspelet i Holy Motors.

Ödsligast: Biosalongerna jag såg Take Shelter och Call Girl i. Helt tomma förutom mig själv.

Svenska festivalhajpfilm som föll platt: Apflickorna

Svenska festivalhajpfilm som inte föll platt: Avalon

Årets mest kommenterade inlägg: Lämpligt och lustigt nog blev det inlägget Problem med kommentarer på WordPress.com vilket visar att folk vill kommentera på bloggar och att det då är viktigt att det funkar. Så bort med allt som kan hindra att man kommenterar, otyg som ordigenkänning, moderering, krav på att man måste skriva i alla fält osv.

Årets mest betittade inlägg: Prometheus

****

Och därmed önskar jag Gott Nytt År! 🙂

Arkiverad under Årskrönika, Film, Listor, Stockholm Filmfestival Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanartema: Filmupplevelser utöver det vanliga

26 september, 2012 20 kommentarer

Månadens Filmspanartema var En filmupplevelse utöver det vanliga. Jag har haft lite dåligt med tid den senaste veckan och just nu befinner jag mig i Montréal så jag tänkte att istället för att skriva ett långt inlägg om en speciell filmupplevelse så slänger jag ihop en lista. Jag får nämligen för mig att det ska gå lite snabbare men jag kan ha fel. Vilka upplevelser platsar på listan? Ja, det har egentligen inte med själva filmen i sig att göra utan det handlar mer om omständigheterna kring visningen, och det behöver alltså inte vara en biovisning utan det kan vara tv, vhs, dvd eller vilket format det nu bjuds på.

*skriver inlägget*

Ok, nu har jag skrivit inlägget och det visade sig att listan bara blev två filmupplevelser lång i form av en kortare och en lite längre text.

****

1. Jag tar skydd alldeles allena
Filmen Take Shelter hade jag sett fram emot länge. Jag hade hört om den på Filmspotting, jag hade sett Henke, M-Noir, Jessica m fl gilla den. I ett sommarslött Stockholm visas plötsligt filmen på biografen Zita. Jag går dit en vardag under min semester och finner mig när filmen börjar… helt ensam i salongen. Tidigare har jag sett filmer på bio där det kanske varit jag själv och två eller tre till men jag tror faktiskt det här var första gången jag var helt ensam. Det var en härlig upplevelse och dessutom en perfekt film att uppleva det med. Man kan lugnt säga att det bidrog till att göra filmen bättre.

2. Jag vet vad frågan är på ett flygplan
I slutet av 1999 var jag i Australien på semester i tre veckor. Det hela började i Sydney och med buss tog vi oss sakta upp mot nordöstra Australien. Sista veckan var det inplanerat dykning vid Stora barriärrevet. Det sket sig. Varför? Jo, det ska jag berätta. På vägen norrut så hade vi stannat till vid kuststaden Townsville. En liten båttur därifrån låg ön Magnetic Island där det skulle finnas vilda koalor att beskåda. Vi hyrde cyklar ute på ön, tittade på koalor och hade jättetrevligt… men på vägen tillbaka till färjan kraschade jag med cykeln, en svårstyrd mountainbike. Det som var lite tur var att jag hade vurpat ungefär 300 meter från en medicinsk klinik där jag plåstrades om. Det visade sig att jag hade brutit nyckelbenet och dessutom krävdes det ett antal stygn i knät för att lappa ihop mig.

Den sista veckan i Australien blev det inte nån korallrevsdykning för mig. Ett annat problem var hur jag skulle stå ut med långa flygningen Cairns-Sydney-Bangkok-London-Stockholm. Den längsta sträckan var Bangkok till London. Men det roliga är att det som jag minns mest från den flygningen är inte att jag hade ont. Nej, det jag minns är en film som heter The Matrix. I stolsryggen framför mig fanns en liten display där man kunde välja bland några filmer att se. Man kunde inte välja att starta en film från början utan filmerna visades om och om igen så det var bara att hoppa in där filmen råkade vara. Jag valde att titta på The Matrix, en filmtitel som jag tyckte lät fånig.

Jag blev helt fast redan efter en minut. Jag såg mitten av filmen först. Jag kastades rätt in i övningsfajten mellan Morpheus och Neo. ”You think that’s air you’re breathing now?”. Sedan såg jag slutet och början i en märklig mix. Jag försökte få ihop handlingen men jag fick aldrig ihop det helt. Det enda jag visste var att jag älskade The Matrix. När jag kom hem till Sverige såg jag filmen på bio. Jag såg den på video. Jag såg den på video igen. Faktum är att The Matrix en av få filmer som jag sett om medvetet så många gånger. Jag kommer aldrig glömma den där flygturen och det beror alltså inte på att jag hade brutit nyckelbenet.

****

Läs nu om andra Filmspanares upplevelser utöver det vanliga:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
ExceptFear
Har du inte sett den? (podcast)
Flmr
Addepladde
Rörliga bilder och tryckta ord
Mode + Film
Filmitch

Arkiverad under Film, Funderingar, Listor, Resa, Semester Tagged with , ,

10 i topp: Stephen King

7 augusti, 2012 13 kommentarer

Filmitch postade en lista med sina tio favoritböcker av Stephen King och Sofia var inte långsam att haka på. Jag kunde inte heller låta bli att göra min egen lista trots att jag inte är så förtjust i att sätta ihop listor. Men jag vet att andra gillar det så here we go. Jag försökte att inte titta för noga på Filmitch och Sofias listor för undvika att bli påverkad. Jag kommer fuska en hel del också eftersom det är jag själv som bestämmer reglerna. 😉

****


10. The Dead Zone, Christine & Firestarter
Dessa tre böcker var de första av King som jag läste. Jag kan faktiskt inte minnas vilken som var den allra första men jag minns att jag fullkomligt älskade Kings stil och jag var fast. Jag minns fortfarande en hel del scener ur alla tre som om jag hade läst dem igår. Jag klumpar ihop alla tre på tionde plats.


9. Dolores Claiborne & Rose Madder
På plats nio placerar jag Kings kvinnoböcker som jag gillade skarpt. Dolores Claiborne har kommit som en bra film med King-bekantingen Kathy Bates i huvudrollen. Det finns en del till i ”kvinnotrilogin”, nämligen Gerald’s Game som var den första King-bok (och bok överhuvudtaget) som jag läste på engelska och tyckte var astråkig. Nån som kan svara på om det berodde på att den faktiskt är seg eller om det var engelskan som gjorde det? Numera läser jag alla King-böcker på engelska utan undantag.


8. The Drawing of the Three & The Waste Lands
The Dark Tower är en helt sagolik fantasyserie som spänner över sju delar och dessutom vävs in i många av Kings andra böcker. Det är ett sant nöje att läsa DT-böckerna samt att hitta DT-referenser i andra böcker. Jag är en sann DT-junkie. Efter den något torra första delen The Gunslinger var det del två och tre som drog in mig fullkomligt och gjorde mig beroende. Det är med skräckblandat förtjusning som jag ser fram emot en kommande filmatisering. Tyvärr är det vaniljregissören Ron Howard som ska styra DT-skutan.


7. The Shining
King själv hatar Kubricks filmatisering. Eller ja, jag tror faktiskt han gillar den (den är med i Danse Macabre som en favoritfilm) men han tycker inte filmen riktigt är samma historia som boken är. Ett av Kings klagomål är att Jack Torrance (Jack Nicholson) är galen från början. I boken ska det enligt King mer handla om en gradvis förändring. Tyvärr gjorde King en egen fullkomligt usel tv-version som är mer trogen boken. Men det betyder alltså inte att det är en bättre film. Åh nej, det är precis tvärtom. Boken däremot är kanon och en favorit.


6. The Green Mile
The Green Mile är med på listan eftersom det var en av böckerna som fick mig tillbaka in i Kings värld. När jag läste den hade jag haft ett längre King-uppehåll under mina universitetsstudier men då jag fick The Green Mile i min hand insåg jag att King är en rackare på det han gör: att skriva historier som verkligen får en att känna för karaktärerna och leva sig in i miljöerna.


5. The Talisman
Det här är en fantasyfavorit som King skrev tillsammans med Peter Straub. Det är fascinerande parallellvärldar som målas upp och boken är en spännande roadmovie med en vackert skildrad vänskap. Dessutom är det här en av få böcker som har fått mig att gråta. Ni som läst boken vet vad jag syftar på för avsnitt. Varg!


4. The Long Walk
En gastkramande thriller om en förrädisk gångtävling där deltagarna ska gå i en viss hastighet så länge de kan. Går de för långsamt blir de skjutna. Det kan bara finnas en segrare. En sjukt obehaglig stämning. Boken är lite av en kusin till The Running Man som det ju blivit film av (och så nämner jag inte ens Battle Royale eller The Hunger Games). Jag väntar på Michael Hanekes filmatisering av The Long Walk med Andrew Garfield i huvudrollen. Fast jag läste hos Rörliga bilder och tryckta ord att det är Frank Darabont som filmrättigheterna och det låter ju också bra. Både The Running Man och The Long Walk skrevs av King under pseudonymen Richard Bachman.


3. The Stand
Jag gillar postapokalyptiska historier och The Stand är inget undantag. Det är en fascinerande historia där vi får följa en grupp överlevande efter att en förkylning som inte går över utan istället blir dödlig har slagit ut större delen av jordens befolkning. I USA delas de som klarat sig upp i två grupper där den onda fraktionen leds av Kings eviga skurk The Walkin’ Dude aka Randall Flagg. En episk historia som ändå fokuserar på det mänskliga.


2. Wizard and Glass
Den fjärde delen i The Dark Tower-eposet är min favorit i serien.  Den var efterlängtad, det gick sex år mellan den tredje och fjärde delen, men den som väntar på nåt gott. I Wizard and Glass får vi träffa Roland som ung och nykläckt revolverman när han skickas iväg långt bort från hemmet i Gilead till en avlägsen del av Mid-World. Här kommer en romantisk, sorglig och tragisk kärlekshistoria att utspela sig då Roland träffar Susan. Jag köpte en specialutgåva av boken med finfina annorlunda illustrationer av Dave McKean.


1. It
Etta på min lista blir Kings tegelsten på över tusen sidor som verkligen har… det (ehe). I Derry härjar Det i clownen Snåljåps skepnad, först på 50-talet då de sju i The Losers Club träffas första gången och sen på 80-talet då ”förlorarna” blir tvungna att möta sin värsta innersta skräck igen (det är nämligen så Det ger sig till känna). Just nu läser jag Kings senaste 11/22/63 och det är mycket trevligt men lite obehagligt att återigen lära känna Derry och några av dess innevånare igen.

****

Efter att ha gjort den här listan så har jag fått lite blodad tand så jag nog lova att det kommer listor med mina favoritfilmer från olika år. Jag börjar med 2000-2011. Men det kan dröja ett tag då diverse andra projekt ligger i pipen.

Arkiverad under 10 i topp, Böcker, Listor Tagged with

Nyare inlägg →