Oppenheimer (2023)

8 februari, 2024 6 kommentarer

Inledningsvis var Oppenheimer (filmen alltså) inte riktigt som jag trodde den skulle vara. Det var flummigt. Oppenheimer (J. Robert alltså) ser syner, drömmer och har visioner om kvantmekanik, svarta hål och avancerade ekvationer. Det är som att han ser ekvationerna i bilder och då kanske även dess lösningar.

Jag vet inte om jag gillade de här nästan surrealistsiak inslagen. Men, ja, det kanske var passande med lite flum då kvantmekanik kan kännas just flummigt. Faktum är att mina tankar gick till Twin Peaks: The Return och speciellt det episka avsnitt åtta.

I övrigt är det förstås en välgjord film. Det mesta är top notch. Skådisarna? Hmm, ja, jag tyckte det bitvis kändes som en kavalkad av kända skådisar. Det blev lite av ett who’s who in Hollywood och jag kände mig distraherad av att försöka placera var och en av dem. Ta Josh Hartnett t ex. Jag hade ingen aning om att det var han förrän jag såg hans namn i eftertexterna. Det är uppenbarligen länge sen The Virgin Suicides kom ut.

Börjar jag trötta på Nolans tidslekar? Kanske. Här såg jag inte riktigt poängen med att hoppa mellan de ganska trista svartvita förhörsdelarna med Robert Downey Jr och färgdelarna där vi fick följa Oppenheimer och hans väg till att bli atombombens fader.

Men jag ska erkänna att det var snyggt när scenerna mot slutet smälte samman när vi fick se en sekvens ur de bägge perspektiven. Plus att själva Trinitytestet var ruggigt snyggt. Tystnad har inte använts så effektivt sen Star Wars: The Last Jedi.

Slutligen en annan positiv detalj: inga bilder med de verkliga personerna i slutet av filmen, vilket jag oftast tycker känns kladdigt och meningslöst (förutom i Chernobyl). Istället för att sitta och jämföra hur lika skådisarna är kan man fundera på filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Nätrullarna – Stockholm Bloodbath

6 februari, 2024 Lämna en kommentar

Nytt år och ett nytt avsnitt av Nätrullarna! Den här gången tar Daniel och Johan ett nackatag om Mikael Håfströms film om Stockholms blodbad med den svenskklingande titeln Stockholm Bloodbath.

Förutom detta tipsar Johan om tre favoriter inom genren snöfilm…

…och Daniel pratar om den dramturgiska valen i allmänhet och hur den appliceras i läderlapps-rullen The Batman i synnerhet.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Arkiverad under Film, Historisk film Tagged with , , , ,

Maestro (2023)

29 januari, 2024 8 kommentarer

Maestro lockade mig inte speciellt mycket men så är ju en biopic aldrig speciellt lockande. Den var dock en snackis och med i Oscars-racet så det kändes självklart att kryssa den.

Filmen inleds med att Leo på gamla dar sitter och spelar piano och blir intervjuad för ett tv-program. Jag måste säga att ålderssminkningen var imponerande. Det kändes att den läderartade huden hade varit med en del och även varit med om en hel del cigaretter.

Just hur man fångat Leos utseende under de olika tidsperioderna som filmen utspelar sig var för övrigt klockrent.

Efter den korta inledningen (i färg) hoppar filmen tillbaka i tiden och blir svartvit. Jag minns inte om man även lekte på andra sätt med formatet (bredbild, 4:3, osv). Kanske.

Regissör Bradley Cooper leker på flera sätt rent visuellt. Det finns inslag av magisk realism när vi förflyttas från en plats till en annan på ett sömlöst sätt. Snyggt.

Maestro fångade tyvärr inte mig. Jag är inte speciellt förtjust i Bernsteins musik. Skådespeleriet i filmen är för bombastiskt, för teatralt. Det är skådespeleri i kubik, som gjort för en Oscarsjury. Jag känner mig inte heller intresserad av nån av rollfigurerna, vilket kanske har med skådespelarstilen att göra.

En detalj jag gillade var dock hur filmen såg ut. Det är en filmfilm, helt klart. Familjen Bernsteins villa och omgivande marker var attraktiva, speciellt den där mysiga altanen. Där skulle man kunna spendera en weekend.

Slutbetyg till Maestro: helt ok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Indiana Jones and the Dial of Destiny (2023)

17 januari, 2024 7 kommentarer

Jag var nog på helt rätt humör jag såg den senaste (sista?) Indiana Jones-filmen: allmänt seg och trött i huvudet.

Indiana Jones and the Dial of Destiny inleds som ett klassiskt matinéäventyr. Vi bjuds på onda nazister, konstartefakter, motorcyklar med sidovagn, skenande tåg och Mads Mikkelsen som herr Flick. Det var bara snön som fattades.

Ja, Harrison Fords föryngrade ansikte ser kanske animerat ut. Å andra sidan tyckte jag allt annat också såg animerat ut.

Efter inledningen under andra världskriget hoppar vi fram i tiden till slutet av 60-talet vilket kändes lite udda i en Indy-film. Men det funkade. Och nu spelade ju Ford sin egen ålder också utan föryngrings-cgi.

Förutom Phoebe Waller-Bridge (som var en frisk fläkt) så var det verkligen gubbarnas afton. Förutom Ford själv (och Mikkelsen, som kanske inte är gubbe än?) träffar vi på Toby Jones, Antonio Banderas och min favorit från Ivanhoe: Front-de-Boeuf (dvs John Rhys-Davies).

Istället för äventyr på tåg blir det nu en båttur i Medelhavet och dykning efter ödets nummerskiva (Who Ya Gonna Call?). När jag tänker efter var det nog en vägbeskrivning till nummerskivan som det döks efter.

Jag får lite vibbar av Clive Cusslers äventyrsromaner. Där brukar en del av inledningen utspela sig nån gång långt tillbaka i tiden och sen får vi följa Dirk Pitt på en nutida skattjakt efter det som begravdes för länge sen.

Här tar man det ett steg längre. SPOILER! Indy & Co åker via en tidsportal tillbaka i tiden till det antika Grekland och träffar Arkimedes. Ja, det är over the top men funkar i alla fall bättre än utomjordingarna i slutet av Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull.

Jag var underhållen i princip hela tiden och eventuella brister i form av logiska luckor i manus hade jag överseende med.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Olivier Richters spelade förmodligen den störste hejduk jag någonsin har sett

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Avgrunden (2023)

5 januari, 2024 2 kommentarer

En svensk katastroffilm, yay! Det var givet att jag skulle se Avgrunden. Jag har alltid gillat genren och nu skulle jag dessutom bjudas på en svensk version.

Det är uppenbart att man låtit sig inspireras av föregångare från grannlandet Norge, som t ex Vågen och Skalvet.

Det är ett klassiskt upplägg (även om det saknas en hund): en familj med interna problem hamnar mitt i en katastrof och behöver både klara livhanken och lappa ihop sina relationer.

Tuva Novotny spelar Frigga som är säkerhetschef i gruvan i Kiruna. Hon är separerad från sin man och har en ny snubbe som lite oväntat dyker upp efter att ha tagit tåget från Stockholm (eller om det var Uppsala). Komplikationer uppstår och Frigga får mycket att stå i, och det gäller både gruvan och familjen.

En sak som faktiskt skiljer den här katastroffilmen från andra är att man faktiskt lyssnar på experten här. När Frigga säger att man måste utrymma gamla Kiruna så lyder folk. Det spelar väl in att man redan börjat flytta hela staden och skapat nya Kiruna. Folk är redan medvetna om faran.

När väl skiten träffar fläkten så blir det ganska intensivt. Som vanligt är frågan vilka som kommer att gå åt. För vi vet att några måste stryka med, annars är ju insatsen för låg.

Det är många unga skådisar med i filmen och jag tycker man har fått till rätt attityd på ungdomarna. Det är en rå och, vad jag kände, äkta jargong bland dem. Ungdomarna är irriterande (för en boomer) men de kändes som ungdomar är (dvs jobbiga).

Delar av manus är klumpigt skrivet. Bl a försöker filmmakarna lura tittarna när det gäller familjens son som har försvunnit. Det kändes bara krystat och ”skrivet” och dessutom innebar det att en sidohistoria där några rollfigurer råkar riktigt illa ut helt sonika bara glöms bort. Filmens sista 20 minuter kändes även som något av en epilog snarare än en homogen del av filmen.

I slutändan är detta ändå en svensk katastrofrulle som levererar det den ska och det ska premieras.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Katastroffilm, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , ,

Nätrullarna – The Killer

14 december, 2023 4 kommentarer

Lagom till jul så är Nätrullarna tillbaka med ett nytt avsnitt. Den här gången djupdyker vi i David Finchers senaste film, den våldsamma Netflix-rullen The Killer med Michael Fassbender i titelrollen. Vad handlar den egentligen om? Eller är det bara yta alltihop?

Daniel tipsar om sina tre favoritavsnitt av den klassiska tv-serien The Simpsons. Avsnitten är inte från de senaste åren kan vi hinta om.

Johan öser beröm över Marc Rebillet (a.k.a Loop Daddy) och freestyle-rapparen Harry Mack. De båda improviserar fram musik under en två timmar lång stream som går att se på YouTube alldeles gratis.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Två timmar med Marc Rebillet och Harry Mack där de improviserar fram musikalisk magi

Arkiverad under Film, Musik Tagged with , , ,

Shinypodden Special: 2018 års bästa filmer – del 2

11 december, 2023 Lämna en kommentar

Green Book vann (överraskande?) Oscarn för Bästa film det här året. Frågan är om Shinypodden uppskattar den lika mycket som Oscarsjuryn gjorde?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2018! I det första avsnittet handlade det om the outliers, dvs filmer som bara fanns med på en av våra listor. Nu har vi kommit till konsensusvalen, dvs filmer som förekommer på två eller flera listor, inklusive våra topp-3. Dessutom utser vi årets film enligt Shinypodden. Vilken kan det bli?

Hos Shinypodden kan du lyssna på avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Arkiverad under Best of, Film, Listor Tagged with , , ,

Shinypodden Special: 2018 års bästa filmer – del 1

4 december, 2023 2 kommentarer

Green Book vann (överraskande?) Oscarn för Bästa film det här året. Frågan är om Shinypodden uppskattar den lika mycket som Oscarsjuryn gjorde?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2018! Ja, vi hoppar alltså fem år tillbaka i tiden. Tidigare har vi gått igenom filmåren 2016, 2017, 2019, 2020, 2021 och 2022 så nu fyller vi alltså den sista luckan. Vi går igenom året, pratar om hur det är att sätta ihop en lista så här fem år senare och framförallt listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlar det om filmer som inte var med på så många listor, uteliggarna, the outliers. Kanske lite udda filmer som bara en av oss hade med på sin lista. Upplagt för att få trevliga filmtips med andra ord.

Del två kommer om en vecka och då kommer vi in på de verkliga toppfilmerna inklusive våra topp-3-filmer. Hos Shinypodden kan du lyssna på det första avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Arkiverad under Best of, Film, Listor Tagged with , , ,

Poor Things (2023)

1 december, 2023 6 kommentarer

Är Poor Things Giorgos Lanthimos mest skruvade film? Ja, kanske det, i alla fall visuellt och konceptmässigt. Det är inte hans bästa, det är fortfarande Dogtooth.

Lanthimos är en rackare på att skapa helt egna världar med allt annat än vanliga regler och det gör han även här. Nu bygger ju filmen på en roman men Lanthimos förvaltar materialet bra. Att göra en film handlar väl i stor grad om teamwork: manusförfattaren, filmfotografen, scenografen, folk som jobbar med smink och masker, kostymdesignern, osv, men det är ju regissören som är chefen och har sista ordet, om nu inte filmbolaget lägger sig i (vilket jag inte tror man har gjort i det här fallet).

Jag tror det är bra att veta så lite som möjligt om filmens handling. Jag såg filmen på Stockholm Filmfestival och var helt blank innan visningen. Jag visste ingenting, förutom att att Emma Stone och Mark Ruffalo var med och att det skulle vara science fiction.

Filmen drar igång och jag undrar vad som händer? Vad i h-e håller Emma Stone på med och varför? När det väl uppdagades vad som hade skett så föll bitarna på plats och Stones skådespelarinsats framstod som briljant. Det var klockrent, helt enkelt. Oscar!

Miljöerna, prylarna, kläderna, byggnaderna, fordon av olika slag är helt otroliga. Det hela utspelar sig i en steampunk-twistad alternativ viktoriansk tid. Vi vistas i London, Lissabon och Paris men det är som sagt skruvade versioner av dessa städer. Färgerna sprakar och husens former är som svalor som häckar.

Jag kände att filmen kanske var onödigt lång (141 minuter). Det kändes vid tvåtimmarsstrecket att det vore lämpligt att avsluta filmen men handlingen gjorde en 180-gradare och introducerade en ny rollfigur. Det kändes lite ditsatt i efterhand och inte som en naturlig del av filmen.

Så även om Poor Things möjligen overstayed its welcome så var det en åktur jag inte glömmer i första taget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Fantasy, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2023 Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

You Hurt My Feelings (2023)

22 november, 2023 5 kommentarer

Det blev ett par (bokstavligen) filmer på Stockholm Filmfestival till slut. Med en mugg Pressbyrån-kaffe i näven anslöt jag mig till Sofia och Carl för att på en klockan 1o-visning på Skandia (#saveskandia) kolla in Nicole Holofceners senaste dramakomedi You Hurt My Feelings.

I huvudrollerna ser vi Julia Louis-Dreyfus och Tobias Menzies som det gifta paret Beth och Don. De är väl lagom lyckliga i sitt äktenskap och lite lagom framgångsrika i sina karriärer. Men så händer nåt som vänder upp och ner på deras värld, lite som i Ruben Östlunds Turist kan man säga. Som vanligt undrar man om de verkligen har råd med sin lägenhet i New York (Brooklyn frågetecken).

Om ni vill veta absolut ingenting om själva upplägget i filmen och vad det är som gör att det börjar knaka i fogarna i Beth och Dons relation så får ni sluta läsa nu.

För er andra så kan jag berätta att Beth råkar överhöra Don (utan att han märker det) prata om att han inte ALLS gillar Beths senaste roman (ja, eller kommande roman då den är bara ett utkast än så länge). Och det trots att han hela tiden säger till Beth hur mycket han gillar den. Ooooops! Det gäller att tänka på vad man säger.

Beth blir minst sagt besviken, generad, illamående, arg och ledsen. Ja, typ alla dåliga känslor man kan ha. Säger hon om det till Don? Nej, givetvis inte. I alla fall inte till en början. Först kör vi lite passiv aggressivitet. Det funkar ju alltid. NOT.

Vad tyckte jag om det här då? Ja, jag gillade den. Det är en underhållande och ibland lite tänkvärd (vita lögner: bra, dåliga, nödvändiga?) indie-rulle. Den känns väldigt rakt upp och ner gjord. Enkel. Det förekommer inget fancy stuff. Vi går från scen till scen utan några drönar-bilder på New York eller andra typer av transportsträckor. Det kändes fräscht, lätt och ledigt. Fick jag kanske lite Woody Allen-känsla av filmen?

Don är en terapeut och en ganska trött sådan. Han verkar ha tappat gnistan och zonar ibland ut under sina sessioner. Han kommer heller inte med några speciellt handfasta förslag på lösningar för sina klienter. Dessa sekvenser tyckte jag var lågmält underhållande och jag fnissade till några gånger.

Beth är författare/lärare i kreativt skrivande och jag vet inte om hon är mer eller mindre framgångsrik i sitt yrkesutövande än Don. Men tydligen får de båda tydligen ihop tillräcklig med cash för den tidigare nämnda lägenheten i vad vi tror är Brooklyn.

Bitvis kanske dialogen var lite väl snackig för min smak men det ska ju pratas väldigt mycket i den här typen av film. Det är en del av genren. Jag delar ut tre stabila örhängen som ser ut som guldlöv.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia för att kolla in vad hon tyckte om You Hur My Feelings.

Nog sagt om You Hurt My Feelings. Mina tankar om den andra Nicole Holofcener-filmen jag har sett, Enough Said, hittas här.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2023 Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →