Before Midnight

19 september, 2013 8 kommentarer

Malmö FilmdagarBefore MidnightTitel: Before Midnight
Regi: Richard Linklater
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag tror så här: om jag hade sett de två första filmerna i Before-trilogin när de kom så hade jag nog gjort till mig i byxan när det var dags för den tredje. Som det var nu så hade jag sett delar av Before Sunrise och Before Sunset på nån reklam-tv-kanal nära mig. Jag minns speciellt att slutet av Before Sunset fascinerade mig, då när Céline sjöng en vals (?) för Jesse. Så rackarns romantiskt att jag inte kunde värja mig. Det var egentligen det enda som jag gick in med när jag dagarna innan Malmö Filmdagar såg till att se de två första filmerna från början till slut. Mina korta omdömen av dem: Before Sunrise och Before Sunset.

Det är svårt att bedöma Before Midnight som en vanlig film, och det trots att jag alltså sett de två föregående filmerna alldeles nyligen till skillnad från andra som har ”levt” med filmerna. Men faktum är att filmerna är så pass ihopkopplade att det inte funkar att bortse från de två första. Men med det sagt så tänker jag ge mig på att se filmen som en fristående film.

Spoilers för Before Midnight börjar nu.

Jesse och Céline är nu ett par och har två små lintroll till döttrar. De har semestrat i Grekland i sex veckor. Filmen inleds med att Jesse på en flygplats tar farväl av sin son från sitt tidigare äktenskap. Sen tar Jesse och Céline bilen tillbaka till den gamle författaren Patrick där de har bott. Därefter bjuds det, kanske lite överraskande, på en klassisk middagsscen med många gäster, alltså inte bara Jesse och Celiné själva. Under slutdelen av filmen är det dock Jesse och Celiné för hela slanten.

Jag gillade inledningen med Jesse på flygplatsen med sonen. Ethan Hawke och sonen (Seamus Davey-Fitzpatrick) bjöd på ett lågmält spel i en sekvens som funkade som upptakt för resten av filmen. I den långa scenen i bilen bjuds vi på dialog, dialog, dialog och Hawke och Delpy visar hur samspelta de är. Jag gillar filmen. Tyvärr (kanske beroende på att jag blev trött?), så tyckte jag filmen tappade lite när det blandades in en massa andra personer. Den långa middagsscenen är helt ok men jag brukar inte vara så förtjust i den här typen av scener. En och en av de olika personerna säger sin smarta grej, och alla har jättekul, men jag sitter mest och tittar på, utanför.

Som tur var så har deras vänner ordnat med barnpassning och en hotellnatt så att de kan få lite egentid. Eller kanske otur för Jesse och Celiné men tur för oss. Under promenaden till hotellet i turistmiljöer så får vi lite samma typ av känsla som i de två föregångarna, en sorts duellerande dialog. Än så länge är det mysigt. Sen kommer de båda in på hotellrummet och efter några förlupna ord i ett telefonsamtal så ändras stämningen, och grälet är i full gång. Här är filmen briljant i mina ögon. Det går i vågor, nån har vunnit, men den andra kommer igen, grälet är slut, är inte slut, fortsätter. Det påminner mig lite om Polanskis Carnage. Folk försöker lämna ett rum men kommer liksom aldrig iväg.

Slutet av filmen är ungefär lika öppet som i de tidigare filmerna fast den här gången känns det som att det är meningen att det ska vara slut. Gott så tycker jag även om det kul att spekulera i hur en film med Jesse och Celiné med rullatorer kan bli.

4-/5

Det är fler som skriver om Before Midnight idag, och Har du inte sett den? (med Fiffi och Jessica plus en hemlig gäst) har redan pratat om den. Klicka er dit och kolla in vad de tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Before Sunset

19 september, 2013 8 kommentarer

Before SunsetTitel: Before Sunset
Regi: Richard Linklater
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Uppföljaren Before Sunset kom nio år efter den första filmen. Den är lite vuxnare (inte så konstigt). Här är pratet mellan Delpy och Hawke kanske ännu mer filosofiskt får jag för mig. De dansar liksom runt det som de går och tänker på. Ska vi kanske bli ihop? Inte så konstigt eftersom Hawke är gift med barn och Delpy är ihop med nån. Det förekommer inte lika många riktigt minnesvärda scener. Stämningen är lite mindre magisk, lite mer vardaglig. Det som är lite speciellt är att filmen utspelas i realtid. Ett bra grepp som funkar. Det som är häftigast med filmerna som helhet (trean inkluderad) är på nåt sätt projektet i sig. Hawke och Delpy åldras samtidigt som deras rollfigurer åldras. Det som Before Sunset har är ett riktigt riktigt bra slut. Från att de stiger in i Delpys lägenhet så är det ren filmmagi och, ja, jag förstår att Ethan missade sitt plan, eller jag menar, om han nu gjorde det?

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , ,

Before Sunrise

18 september, 2013 7 kommentarer

Before SunriseTitel: Before Sunrise
Regi: Richard Linklater
År: 1995
IMDb | Filmtipset

Precis innan jag åkte ner till Malmö Filmdagar så passade jag på att se de två första filmerna i Before-trilogin. Där nere i Malmö skulle vi ju få se Before Midnight som ju den sista (?) filmen i Richard Linklaters filmserie heter. I Sverige har de två första filmerna gått under namnen Bara en natt respektive Bara en dag (det här var när man fortfarande översatte filmtitlar). Imorgon kommer min recension av Before Midnight men innan dess några korta, väldigt korta, tankar om föregångarna.

Jag hade egentligen bara sett delar av Before Sunrise tidigare. Jag mindes inte speciellt mycket. Jag är inte övertjust i snackfilmer. Det finns nåt i stilen som gör att jag känner mig utesluten. Fast jag minns att jag gillade Linklaters Waking Life som verkligen är en snackfilm, en flummig sådan. Jag gillar även Before Sunrise men för mig är det ingen superfavorit. Det är nåt med Ethan Hawkes karaktär också, det känns som han vill vara så filosofisk att det blir krystat ibland. Är han inte lite av en smartass?

Det som höjer filmen till en fyra är slutscenerna där vi får se klipp från de platser som Hawke och Julie Delpy har besökt i Wien innan det är dags att åka hem på morgonen. Då inser jag att de har haft en magisk natt. Nu på morgonen känns allt tråkigare. Ljuset är ett annat, en gatsopare jobbar där, lite skräp ligger där. Vardag igen, helt enkelt. Idén med slutet och vad de bestämmer är briljant. För mer och bättre text om filmen hänvisar jag till Filmitch recension. Jo, en sak till, telefonpratarscenen när de låtsas ringa upp varsin kompis var riktigt bra också. Och mötet med beställningspoeten var också bra!

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik, Snackfilm Tagged with , , , , , , ,

La Passion de Jeanne d’Arc

15 september, 2013 17 kommentarer

decadesjeanne1Titel: La Passion de Jeanne d’Arc
Regi: Carl Theodor Dreyer
År: 1928
IMDb | Filmtipset

Den första filmen i Henkes och M-Noirs decenniespektakel blev ju den ryska stumfilmen Pansarkryssaren Potemkin och jag blev överraskad över hur bra jag tyckte den var. Jag kanske inte borde ha blivit överraskad. Jag har sett stumfilmer förr som jag verkligen har gillat, t ex Metropolis och Dr. Mabuse, der Spieler av Fritz Lang. Men det är ju nåt med frånvaron av dialog som gör att filmen på ett sätt är på minus från början. En sak man kan notera är att stumfilmer inte innebär frånvaro av ljud, bara frånvaro av dialog. Filmmusik (score) finns alltid, eller fanns åtminstone. När filmerna visades då på 20-talet så ackompanjerades visningarna oftas av en pianist eller kanske t.o.m. en liten orkester (?). När jag såg Fritz Lang-filmerna på Cinemateket var det Matti Bye som stod för (den utmärkta och nyskrivna) musiken.

Vilken musik det ska vara till La Passion de Jeanne d’Arc är oklart. Ingen vet vilken musik som den danske regissören Carl Theodor Dreyer ansåg vara den rätta. Vissa anser att man ska se den helt utan musik. Den version av filmen som jag såg hade musikstycket Voices of Light av Richard Einhorn som score. Jag valde att köra med det på lite halvlåg volym för att det inte skulle ta fokus från bilderna.

jeanne2Innan jag kommer in på vad tyckte om filmen måste jag berätta historien om filmen, och då menar jag historien om den fysiska filmen, filmrullarna alltså. Efter att filmen, som spelades in i Frankrike, var klar 1928 så släpptes den i en mängd omklippta versioner eftersom Dreyers original ogillades av både franska kyrkan och staten. Dreyer själv gjorde så småningom en egen version men både den och originalfilmen förstördes vid olika bränder.

Nu troddes Dreyers original vara borta för alltid… fram till 1981 då en anställd på ett mentalsjukhus (!) i Oslo (!) i en städskrubb (!) hittade några filmrullar. Det var Dreyers original! En helt galen historia som man nästan skulle kunna göra en film av (John Malkovich som Dreyer i filmen med titeln La Passion de Dreyer). Nu till filmen och vad jag tycker om den!

jeanne3Oj, var ska man börja? Jag börjar med att konstatera: min första tanke när filmen började var: Oj, det här blir jobbigt! Vi kastas direkt in i handlingen och om man inte läst på tidigare om vem Jeanne d’Arc var så är man ganska borta. För er som inte vet vem hon var, läs på här, vilket jag gjorde innan jag såg filmen.

Ganska snart konstaterar jag att det en väldigt stor brist med filmen är att det är en stumfilm. Det känns som en dialogtung film. Visst, man har sina textskyltar, men dels är det inte samma sak som att höra skådisen säga repliken, och dels visas inte allt som sägs. Filmen är en klassisk rättegångsfilm kan man säga, och dessa brukar ju i grunden vara dialogdrivna filmer.

jeanne4För er som inte klickade och läste på Wikipedia-länken ovan: Jeanne var en ung flicka och hjälte i kriget mellan Frankrike och England på 1400-talet. Hon tillfångatas av styrkor som stöder England och anklagas för kätteri eftersom hon säger sig vara kallad av Gud, kallad av Gud för att befria Frankrike.

Allt det jag har skrivit om hittills är väldigt intressant och fascinerande. Framförallt är det mer fascinerande än filmen. Filmen är nämligen fullkomligt urtråkig. Ur. Tråkig. Maria Falconetti som Jeanne hyllas för sin insats. Själv blev jag trött på hennes uppspärrade och gråtande ögon efter tre sekunder. Jag var less på filmen efter fem minuter och det blev aldrig bättre. Vi får se en rättegång men utan ord. Vi får se Jeanne lida och lida, gråta och gråta. Jag ville bara att filmen ska ta slut.

jeanne5Jag drar paralleller med många andra filmer medan jag tittar: Rosens namn (medeltida munkar i rättegångsdrama), Dancer in the Dark (kvinnooffer) och valfri Jesus-film (så mycket tro måste vara farligt). Kyrkan framställs inte i nån god dager. De är rädda om sitt eget skinn. En person, som Jeanne, som tror på Gud men inte behöver kyrkan är att betrakta som farlig och måste röjas ur vägen. Hon tror att hon tror på Gud men i själva verket är det Djävulen hon tillber. En av de som dömer henne inser dock mot slutet att de nog gör fel och han gråter i smyg, troligen även för att han inte har Jeannes blint barnsliga tro.

Fotomässigt fanns det några scener som stack ut. Vid några tillfällen filmas från udda kameravinklar, uppifrån, upp och ner. I Pansarkryssaren Potemkin noterade jag mängden närbilder på ansikten. Oj, oj, det var inget mot hur det var här. Enda problemet var att jag som sagt var less på Falconetti redan efter några minuter och den närbild som dominerar totalt är den på Falconetti. Den finns några scener när hon är uthärdlig, när hon inte spärrar upp ögonen fullt så mycket. Dessa scener gillade jag mer och då ser hon ut att tänka ”ja, ja, de vet inte vad de gör, Gud förlåt dem” på ett medlidande sätt.

jeanne6Spiken i kistan för min del var en märklig detalj under slutet av filmen när Jeanne ska brännas på bål framför en stor skara åskådare. En av åskådarna är en kvinna med en bebis. Vi får se ett klipp på bebisen suga på mammans bröst för att plötsligt sluta, vända huvudet mot Jeanne på bålet, för att nån sekund senare återgå till bröstmjölken. Ok, symbolik i kubik, tack för det. Eller, jag tar tillbaka det, jag fattar inget.

Samtidigt fanns det en märkligt rörande liten detalj under bålbränningsscenen. När Jeanne ska bindas fast vid pålen så tappar bödeln repet. Jeanne hjälper till, böjer sig ner och plockar upp repet som om det handlade om att plocka upp ett äpple som nån tappat. Är det inte lite Lars von Trier-känsla här? Hur som helst, det spelade ingen roll om det var rörande eller bara over the top; filmen hade redan förlorat och betyget kan bara bli ett.

1/5

Vad tyckte Henke och Movies-Noir om La Passion de Jeanne d’Arc? Blev de brända eller passionerat förälskade? Kolla in här:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 1, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

WKW: The Grandmaster

14 september, 2013 10 kommentarer

Malmö FilmdagarTony LeungTitel: The Grandmaster
Regi: Wong Kar-wai
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Wong Kar-wai (WKW i fortsättningen) har faktiskt gjort en martial arts-film tidigare. Ashes of Time heter den och den kom 1994. Jag såg redux-versionen på Stockholm Filmfestival för några år sen och det var en ren plåga. Ni kan läsa lite mer om den plågan här. Detta gjorde att jag var skeptisk inför The Grandmaster men eftersom jag gillar både martial arts och WKW (i vanliga fall!) så var det ett måste att se filmen. Tyvärr visade det sig ganska snabbt att det här skulle bli två plågsamma timmar.

Ip Man (här spelad av coole Tony Leung) är en känd figur i kinesisk 1900-talshistoria och det har gjorts ett antal filmer om honom. Hur skulle WKW hantera storyn? Ja du, bra fråga! Han hanterar den inte alls skulle jag säga. Jag får ingen som helst känsla för vem Ip Man är eller nån annan av personerna i filmen är. Vad beror det på? Ja, dels finns det inga scener där vi får se två personer agera mot varandra, att prata, föra en dialog. Istället är det bara flummigt slomo-foto och en voice-over som babblar filosofiskt trams. Då och då dyker det upp informationstexter som meddelar att en oerhört viktig händelse i Ip Mans liv har hänt. Oj, vad gripande… NOT.

Min favorit från Crouching Tiger, Hidden Dragon, den underbara Zhang Ziyi, är med i filmen som dotter till en gammal martial arts-mästare. Tyvärr kan hon omöjligen lyfta detta dravel till nån sorts godkänd nivå.

Om man är snäll kan man säga att det i filmen finns en historia om en maktkamp, om vem som ska vara martial arts-kung i staden Foshan i Kina i slutet av 1930-talet. Ip Man blir utsedd till arvtagare, den gamla mästaren blir mördad, hans dotter (Zhang Ziyi) kräver hämnd. Sen invaderar japanerna och Ip Man flyr av nån anledning till Hongkong utan att ta sin fru och dotter med sig.

I Kina (främst Hongkong antar jag) är filmen är den mest inkomstbringande filmen nånsin för WKW så att jag inte förstår berättarstilen alls kanske har en kulturell koppling. Fast grejen är att WKW för mig är ganska olik sina Hongkong-kollegor. WKW är en filmpoet. Han gör ganska flummiga filmer där handlingen kommer i andra hand. Han berättar med bilder, i tidigare filmer med hjälp av fotogurun Christopher Doyle, och musik. Mer ordinära scener med ”vanlig” dialog förekommer nästan inte. Jag brukar oftast gilla hans stil som t ex i Helgon i neon och Chungking Express.

Den här flummiga stilen funkar nog bara när WKW har helt fria tyglar. När han ska berätta en historia, som i det här fallet Ip Mans historia, ja, då funkar det inte alls. Martial arts-koreograflegenden Yuen Woo-ping står för fajtingscenerna och det borde ju borga för några höjdpunkter i det avseendet i alla fall. Men jag vet inte, jag har sett betydligt mer imponerande och snyggare fajtingscener. Min favoritscen i filmen är ändå en snygg sekvens där Zhang Ziyi slåss mot en elaking på en perrong samtidigt som ett tåg passerar.

Slutomdöme: dravel, sömnpiller, tråkigt, trist, obegripligt. Jag rekommenderar att ni ser Ip Man från 2008 med Donnie Yen i titelrollen istället.

1/5

Vill ni få ”second opions” när det gäller filmens kvalitet så kolla in hos Henke och Sofia som också skriver om den idag, och tidigare har även Jessica skrivit och Har du inte sett den? poddat om den.

Arkiverad under Action, Betyg 1, Biografifilm, Drama, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Smärtgränsen

13 september, 2013 10 kommentarer

Malmö FilmdagarSmärtgränsenTitel: Smärtgränsen (After Lucia)
Regi: Michel Franco
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Ibland är det så att man vet att det man ser på vita duken egentligen borde beröra men av nån anledning så känner man sig märkligt kall inför det man ser. Trots att det som skildras är förfärligt så… jag vet inte, jag kanske går in i Michael Haneke-mode? Ungefär så kändes det när jag såg den mexikanska filmen Smärtgränsen (eller After Lucia som den har hetat internationellt).

Filmen handlar om en pappa och hans dotter, eller kanske mer om en dotter och hennes pappa, när de båda försöker (över)leva efter att deras mamma/fru har dött. De har flyttat till en ny stad och dottern börjar i en ny skola. Det hela börjar ganska lugnt men efter en partyhelg så har det läckt ut en sexvideo med dottern och därefter är hon skolans mobboffer.

Åh, fy fasen vad jobbigt det var att se den här filmen! Är det därför som jag inte känner med hjärtat. Jag sitter och undrar hur elaka ungdomar egentligen kan vara. Och var är de vuxna? Till en början är det inte så farligt men de saker som skolkompisarna gör blir bara värre och värre. Mot slutet så bara ”jaha, nu är det nåt som är fel här, var är lärarna, varför ingriper ingen, så här kan det inte vara!?”.

Jag nämnde Michael Haneke. Varför gjorde jag det? Ja, det kan ha att göra med den där statiska kamera som betraktar det som sker i filmen. Är inte Haneke ganska förtjust i den statiska kameran? Det blir liksom en kamera som objektivt övervakar skeendet utan nån känslomässig koppling. Ungefär så kände jag.

Jag kände länge att jag var på filmens sida om man kan uttrycka sig så. Nånstans kände jag för både den nallebjörnslika pappan och den söta dottern och ville att allt otrevligt skulle vändas till nåt sorts hopp. Nu skedde inte riktigt det och när filmen (plötsligt) tog slut så viftade jag med mina händer som Zlatan brukar göra när han är missnöjd med nåt. Jag menar: ge mig nåt mer, att världen är fel och cynisk och otäck och elak och… det vet jag redan. Ge mig hopp. Det gjorde inte Smärtgränsen. Men det var en bra film och därför blir det en trea.

3/5

Även Sofia skriver om Smärtgränsen idag och jag rekommenderar att ni klicka er dit och kollar vad hon tycker. Tidigare har även Movies – Noir skrivit om filmen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Monica Z

12 september, 2013 12 kommentarer

Malmö FilmdagarEddaTitel: Monica Z
Regi: Per Fly
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Det kanske ska till en dansk(jävel) för att göra en riktigt bra svensk film? Per Fly är dansk och har bl a gjort den fantastiska Bänken med den fantastiska Jesper Christensen. Nu skulle han göra biopic om den svenska jazzikonen Monica Zetterlund. Han skulle åtminstone regissera filmen. Manus är skrivet av svenske Peter Birro som även ligger bakom manuset till Snabba Cash II (en nyhet för mig).

Det brukar finnas två metoder när det gäller biopics (eller biografisk film kanske det heter på svenska men det är för långt så vi kör med biopic). Första sättet är att helt enkelt berätta heeeela historien från början till slut. Det andra sättet är att välja ut en speciell händelse eller period och skildra just den, som man t ex gör i Lincoln. I Monica Z fokuserar man på två saker, dels Monicas försök att bli framgångsrik som sångerska och dels hennes försök att gör sin pappa nöjd. Vilket ju när man tänker efter är samma sak. Filmens känslokärna är hennes relation med pappan (som spelas av Kjell Bergqvist).

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar (därav loggan uppe till höger) som en av elva filmer i ett härligt filmstimm under knappa tre dagar. Av dessa var det en, och endast en, som fick mig att gråta. Vilken film var det? Jo, den första jag såg och det var just Monica Z, vilket kom som en liten överraskning. Enbart detta faktum gör att jag måste ge filmen ett högt betyg.

Titelrollen spelas av skånskan och sångerskan Edda Magnason som här gör sin filmdebut! Jag luktar Guldbagge. Jag kan i alla fall garantera en nominering. Edda är lik Monica, hon är vacker och har en skön intensitet, hon är en duktig sångerska. Men viktigast är att hon visar sig vara en duktig skådis också! Det känns inte som att det är en debutant vi ser på vita duken. Hon är sin rollfigur hela tiden. En sak jag noterade men som andra inte snappat upp var att hon ibland lät som en skåning som försöker prata rikssvenska. Det klingade lite lustigt. Men det kanske bara är jag? Efter att ha pratat med andra verkar de flesta nämligen imponerad över hennes olika dialekter, Hagfors:ska och sen mer åt det rikssvenska hållet. Förmodligen är det alltså bara jag.

Filmen är en klassisk ”uppgång och fall”-historia. Monica kämpar på som folkparkssångerska samtidigt som hon jobbar som växeltelefonist i Hagfors. Hon gör allt för att lyckas, för att komma bort från Hagfors, för att visa sin pappa att hon kan! Hon ”offrar” t.o.m. sin dotter. I sina förhållanden till män känns det mest som att hon utnyttjar dem som språngbräda för att komma till Stockholm eller åstadkomma nåt annat. Det är inte en vacker bild som målas upp av Monica. I grunden är handlar det dock om en kvinna med en väldig vilja men samtidigt ett väldigt dåligt självförtroende.

Den scen som fick en tår att sakta rinna nedför min kind kan säkert många tycka är over the top, för mycket av det goda. En sån där övertydligt manipulativ scen som trycker på rätt knappar. Scenen innefattar Edda, Kjell Bergqvist och ett telefonsamtal över Atlanten efter att Monica uppträtt tillsammans med pianisten Bill Evans i New York. Är pappa nu äntligen kanske lite nöjd med sin dotter? Och kan han uttrycka det? Oh yes he could!

Lite kul är att filmen kryllar av kändisar från 60-talets nöjes-Sverige. Vi får träffa både Hasse & Tage, Lena Nyman och inte minst en Wagner-dirigerande Vilgot Sjöman. Trots att dessa ”kändisar” är helt okända för alla utom svenskar så tror jag ändå historien om Monica är så pass universell att den kan funka t ex i USA. Filmen har redan fått en engelsk titel: Waltz with Monica. I Sverige tror jag det här blir höstens (svenska) blockbuster. Biosalongerna kommer att krylla av gubbar och gummor som vill återuppleva sitt 60-tal.

4-/5

Det är fler som skriver om Monica Z idag, och Har du inte sett den? har redan pratat om den. Klicka er dit och kolla vad de tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (nattpod)

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Snabba Cash – Livet deluxe

11 september, 2013 6 kommentarer

Gangsta

Gangsta gangsta gangsta gangsta gangsta gangsta

Titel: Snabba Cash – Livet deluxe
Regi: Jens Jonsson
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På väg hem från jobbet för några dagar sen så lyssnade jag på Kinos podcast där de gick igenom Snabba Cash-filmerna. En panel på tre fick frågan om vilken film de gillade mest. Som av en händelse blev svaren ”trean”, ”tvåan” och ”ettan”. Sen fick vi höra en intervju med med producenten Fredrik Wikström som redogjorde för hur han hade tänkte när det gällde vilka som skulle regissera filmerna i trilogin. Först var det tänkt att Daniel Espinosa skulle regissera alla tre men han fick ju ge riktlinjer till Denzel i Safe House istället. Då bestämdes det att man skulle satsa på två olika regissörer till uppföljarna. De skulle komma från mer konstnärlig film, inte från actiongenren. Detta för att få till nåt mer spännande än bara en vanlig thriller.

Babak Najafi regisserade Snabba Cash II och enligt mig var det en av 2012 års bästa filmer. Efter att ha sett den fick jag höra att Jens Jonsson skulle göra trean och jag tyckte det kändes spännande. Så här skrev jag då: ”Jonsson (Pingpong-kingen) är en regissör med en egen stil som kan sätta sin prägel på filmen och kanske göra nåt som skiljer sig lite från ettan och tvåan”.

Tillbaka till panelen och det här med att regissören gör sin del av trilogin med sin personliga stil. Delar av panelen tyckte verkligen att filmerna, trean inkluderad, skilde sig från varandra i stil. Hmm, det kan jag inte hålla med om. Jag tycker de känns ganska lika i stilen. Jens Jonsson har inte lyckats få till nån speciell Jens Jonsson-känsla, och det kanske är mycket begärt i en actioncrimethriller. En annan sak som panelen nämnde var att fokus har skiftat lite från film till film och där håller jag däremot med. I första filmen tittar vi på hur det funkar kring Stureplan och i den brattiga världen. I den andra rör vi oss mer utåt förorten medan vi i den tredje lär känna ”familjen” inom den jugoslaviska/serbiska ”maffian” i Sverige.

Oj, det blev en väldigt lång inledning innan jag faktiskt börjar prata om filmen jag har sett: Snabba Cash – Livet deluxe. Vi möter Jorge (Matias Varela) från de två första filmerna. Han har klippt sig och skaffat sig ett jobb (bokstavligen!) – men han ska givetvis göra en sista stöt bara, för att kunna öppna sin restaurang på sin strand i sitt spansktalande land. Vi möter JW som letar efter spår av sin syster i Los Angeles. En nykomling i handlingen är juggegangsterbossen Radovans dotter Natalie (kallad Nata) som gör en Michael Corleone-resa på sitt sätt.

Min sammanfattning av filmen: många handlingar blir det. Blir det inte väldigt spretigt? Jo, det blir det. Tänkte inte på det. Historien med JW är fullkomligt ditklistrad bara för att få klistra dit Joel Kinnaman på postern. Vi får träffa honom i högst tre minuter i filmens inledning och sen är han borta under resten av filmen bara för att dyka upp som gubben i lådan slutet och då liksom jaha jaha vem är du då??? Jahaaa, du var med i början, jaha, sorry, glömde bort dig.

Det här hade väl ändå inte gjort så mycket om resten av filmen hade varit en tät och spännande film som hängt ihop bra. Tyvärr är den inte det, och tyvärr gör den inte det. Jorges historia och Natalies historia skaver mot varandra. Precis när jag sugits in i Jorges vedermödor så måste jag lära känna Nata igen. Kanske om både historierna hade varit lika bra så… men nu är det tyvärr bara Jorge jag är riktigt intresserad av. Ett problem med juggemaffiahistorien är att Dejan Cukic som spelar Radovan är förbannat tråkig. Jag vet inte om han har lärt sig sina svenska repliker utantill utan att kunna svenska men inlevelsen saknas. Detta gör att Natas historia haltar lite även om Malin Buska som spelar Nata inte gör nån dålig insats.

Det finns en riktigt riktigt RIKTIGT bra scen och ni som sett filmen borde veta vad jag pratar om. Rånet. Här steg intensiteten med typ 100 procent och pulsen med 30 slag. Från början tyckte jag scenen kändes lite… amatörmässig kanske man kalla det. Efter ett tag märkte jag att man hade filmat hela händelseförloppet i en enda lång tagning, och efter nån minut var jag helt inne i den. Känslan blev helt annorlunda än med det vanliga klippande för att skapa hets. Här följer vi det som händer i realtid. Vi följer Jorge på väg in i Tomteboda postterminal. Vi får höra det dämpade skrikandet genom gasmasker till vakterna att LÄGG DIG NER FÖR FAN! Vi får höra den förvirrade kommunikationen över walkie-talkie när de som sitter utanför upptäcker en lastbil som håller på att spärra deras flyktväg. Allt detta till pumpande musik.

Åh, tänk vad bra filmen var här under några minuter! Om den bara hade hållit en hyfsad nivå efter rånet så hade det blivit ett högre betyg. Om vi enbart hade följt Jorge och hans gäng eller om de andra historierna hade känts som samma film så kanske de hade blivit så. I Snabba Cash II har man lyckats med konststycket att knyta ihop tre historier till en helhet. Där följde vi Jorge, Mahmoud (Fares Fares) och JW och historierna knöts ihop av en väska med pengar. I Livet deluxe fanns inget som knöt ihop nånting tyvärr.

2+/5

PS. Vilken film tycker jag är bäst i trilogin…?

Tvåan!

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ping-pongkingen

10 september, 2013 4 kommentarer

Ping-pongTitel: Ping-pongkingen
Regi: Jens Jonsson
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att jag nyligen såg Snabba Cash III så kommer innan min recension av den en gammal recension av regissören Jens Jonssons förra film.

Jens ”kortfilmskingen” Jonsson har gjort sin första långfilm och för den vann han pris i Sundance trots strömavbrott och upprörda känslor över fult ord på amerikanska flaggan (se bild till vänster, om ni är skarpsynta). Filmen då? Jo, helt klart en egen film som känns personlig. Långt ifrån Beck och landsortsdramer, vilket är uppfriskande. Scenografin med ljusa pastellfärger gör att filmen får en speciell känsla. Tonen är långsamt komisk och samtidigt lite melankolisk.

Filmen påminner en hel del i stilen om Jonssons tv-serie God morgon alla barn som jag gillade bättre faktiskt (en fyra i betyg om man ska snacka betyg). Uppfriskande också med för mig helt okända skådisar. Det är fantastiskt skönt att slippa Michael Nyqvist, som jag gillade i t ex Tillsammans men som nu känns trött. Nu kanske det låter som om det blir ett högt betyg till Ping-pongkingen men som helhet räcker det inte till mer än en helt vanlig trea. Men gott så. Det är bara att fortsätta, Jens! (min kommentar: och jag tror inte det blev riktigt den fortsättning du hade tänkt dig, Jens)

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , ,

WKW: 2046

9 september, 2013 4 kommentarer

2046Titel: 2046
Regi: Wong Kar-wai
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Då är det dags att avsluta WKW-temat… men håll ut. På lördag kommer min recension av Wong Kar-wais senaste film, martial arts-eposet The Grandmaster.

Wong Kar-wais uppföljare till In the Mood for Love – ja, jag kallar det faktiskt en upföljare även om regissören själv inte vill kalla 2046 för det. Hur som helst, här får vi återigen träffa författaren Chow som spelas av Tony Leung. Det har gått tre år sen hans misslyckade kärleksaffär med en gift kvinna spelad av Maggie Cheung. Effekterna är tydliga. Chow är nu en playboy som avverkar kvinnor på löpande band. Samtidigt skriver han på en roman som heter ”2046”, samma nummer som hotellrummet hade där de två älskande från In the Mode for Love träffades.

Filmen är som sig bör en ganska lös historia utan nån vidare struktur. För WKW verkar det mer handla om att försöka gestalta känslor och stämningar och inte så mycket om att få till en smart historia från A till B. Ibland funkar det, som i filmer som Chungking Express och Helgon i neon, men här stördes jag av stilen som kändes pretto-poetisk om ni förstår vad jag menar. Författaren Chow träffar ganska intressanta kvinnor som han dock håller på armlängds avstånd. Jag hade gärna velat veta mer om dessa kvinnors historier men de passerar liksom bara revy i Chow själviska värld. Fast det var ju förstås WKW:s mening – tror jag.

Kvinnorna spelas av bl a undersköna Zhang Ziyi och Faye Wong. Zhang Ziyi spelar en prostituerad kvinna om blir kär i Chow som dock inte direkt besvarar kärleken utan föredrar att betala henne efter deras möten. Faye Wong spelar Chows hyresvärds dotter som, till faderns stora förtret, är kär i en japan. Dessa historier får egentligen ingen upplösning utan rinner ut i sanden, vilket jag tyckte var lite synd… jo, förresten, nu när jag tänker efter så fick nog historien med den kärlekskranka japanen sin upplösning fast det sades liksom bara i en bisats.

Chow skriver sin roman ”2046” där folk åker med ett mystiskt tåg till år 2046 eftersom man där kan återuppleva glömda minnen för evigt. Det kändes som Chow här försökte bearbeta det som han upplevde med Maggie Cheung i In the Mood for Love. Istället för att ta itu med sig själv så skriver han sin bok, men det kanske funkar det med i slutändan.

Fotot i filmen står som vanligt Christopher Doyle för och därför är det förstås riktigt vackert och lever sitt eget liv, men kanske inte så bra som i WKW:s tidigare samarbeten med den australiensiske (numera mer kinesiske) fotogurun. Kanske dags för WKW att jobba med nån annan. Ett citat från herr Doyle:

”I feel that 2046 is unnecessary, in retrospect. I think probably Wong Kar-wai realized that somewhere, and that’s why it took so long. You do realize that you have basically said what you needed to say, so why say more? I feel that way. I think you have to move on.”

Jag kan hålla med. Det som skulle sägas sas i In the Mood for Love. 2046 får en svag trea från mig. Knappt sevärd men intressant om man gillar WKW. Den innehåller vissa scener som är pärlor men som helhet blir det för löst och svagt. Det kändes ungefär som Days of Being Wild där helheten inte heller funkade riktigt.

3-/5

PS. Efter att ha läst om 2046 på Wikipedia så förstår jag att Days of Being Wild faktiskt är första delen i en sorts trilogi där In the Mood for Love och 2046 är de följande delarna. I Days of Being Wild är Su Li-Zhen, Maggie Cheungs karaktär, en av huvudpersonerna (Chow är bara med i en kort sekvens); i In the Mood for Love är Su Li-Zhen och Chow båda i centrum; i 2046 är det Chow som är huvudpersonen (Cheungs karaktär är knappt med förutom några korta klipp).

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →