SFF13: Blue Caprice

12 november, 2013 15 kommentarer

sff_logoBlue CapriceTitel: Blue Caprice
Regi: Alexandre Moors
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Filmen inleds med vad jag misstänkte var autentiska nyhetsbilder från rapporteringen av en amerikansk massmördare. Efter det finner vi oss på Antigua i Karibien. En ung kille blir lämnade ensam av sin mamma. Orsaken till detta är oklart. Pojken driver omkring, förföljer en amerikansk man som är där på semester (?) med sina barn. Nåt är dock fel. Mannen vekar vara på rymmen med sina barn, snarare än på semester. Det verkar handla om nån sorts vårdnadstvist. Mannen, John, låter pojken bo hos honom. Orsaken till detta är oklart. Nu gör filmen ett hopp fem månader framåt i tiden. Nu är vi i det nordvästra hörnet av USA i staten Washington. John, nu utan sina tre barn, bor ihop med en kvinna (inte hans fru) och har tagit med sig pojken till USA. Vad som har hänt med barnen är oklart.

Efter det här gör filmen mer och mer klart för oss som tittare att nåt inte står rätt till i huvudet med John. Hans fru har fått full vårdnad av barnen och dessutom är John belagd med besöksförbud. Han blir frustrerad, arg, och vill hämnas… på samhället. Han utnyttjar pojken för detta. Orsaken till det som sker är dock oklar.

Det är mycket i den här filmen som är oklart. Vissa saker är inte oklara. Det är väldigt tydligt att regissören vissa gånger är väldigt tydlig med en del symboler. Den amerikanska flaggan, tv-rapportering från USA:s krig i Afghanistan och våldsamma datorspel trycks oss in i ansiktet. Men hur det egentligen kopplas till handlingen förblir oklart. Det är väldigt tydliga symboler men de säger ändå inget. Vi får ingen som helst känsla för John som person. Han förblir ett mysterium precis som mycket av det som händer i filmen.

Det finns en del jag gillar. En del bilder och sekvenser är snygga, som t ex när John och pojken är ute och springer. Jag tycker även Isaiah Washington i rollen som John är riktigt bra och nedtonat obehaglig. Felet med filmen är inte Washington utan ett luddigt manus.

Efter filmen får jag reda på att den förstås, som jag misstänkte, bygger på verkliga händelser. I början av 2000-talet härjade krypskyttar i området kring Washington D.C., staden alltså inte staten. Jag förstår inte förrän efter en bra bit in i filmen att det är John och pojken som är krypskyttarna och det vi får se är en skildring av vad som ledde fram till dessa dåd. Tyvärr är det en dålig skildring som inte ger mig nånting.

2-/5

Om visningen: Det här var den första filmen av tre som skulle ses under dagen tillsammans med filmspanarna. Jag var för ovanlighetens skull på plats ganska tidigt på Victoria. Det blev i princip fullt i salongen, vilket kanske var lite förvånande då det klockan bara var 11.30. Men det var i och för sig lördag och folk vill väl komma igång tidigt med filmtittandet. En sak vi noterade när vi tittade runt i salongen var att det var nästan bara män vi såg. Hmm, märkligt. I övrigt hände inget speciellt utan allt flöt på som det skulle.

filmspanarna_kvadratVi var alltså fler som såg Blue Caprice. Hur uppfattade de andra filmen? Är de som jag nååååågot less på dessa ständiga BOATS? Hit or miss?

Henke
Fiffi
Sofia
Har du inte sett den?
Jessica

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , ,

SFF13: Metro Manila

11 november, 2013 2 kommentarer

sff_logoMetro ManilaTitel: Metro Manila
Regi: Sean Ellis
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag visste ingenting om Metro Manila. I alla fall ingenting om handlingen. Jag hade läst om den att den tydligen ska vara Storbritannien bidrag till Oscar för bästa utländska film (eller bästa icke-engelskspråkiga film som det heter numera) och regissören skulle vara britt. Det låter kanske konstigt men filmen utspelas på Filippinerna och språket man talar i filmen är filipino. Filmens producentländer är Storbritannien och Filippinerna.

Filmens regissör heter Sean Ellis och han har även fotat filmen. När jag tittar på hans IMDb-sida så verkar det vara den första filmen han stått som filmfotograf för. Jag måste säga att jag är imponerad. Metro Manila är en väldigt vacker film. Den inleds på landsbygden bland risodlingar på terrasser i grön och kuperad terräng. Vi träffar Oscar Ramirez (Jake Macapagal) och hans familj som får för lite betalt för sitt ris och tar sina två små barn och beger sig till huvudstaden Manila för att söka lyckan och jobb.

Metro Manila påminner om en film som Cinderella Man (eller Ip Man för den delen) med en pappa som försöker försörja sin familj i fattiga tider. Oscar gör allt han kan för att familjen ska hitta en bostad och för att han ska hitta ett jobb. Inte oväntat blir familjen lurade omgående och står ganska snart utan bostad, utan jobb, med två barn i Manila. Hur kul är det? Nej, inte kul. Oscars fru Mai (Althea Vega) finner sig dessutom tvungen att ta jobb på en strippbar. Efter tag ser det dock ut att vända för Oscar när han får jobb för värdetransportfirma. Men det är ett farligt jobb.

Länge står den här filmen och stampar på betyg tre, kanske en stark trea. Det är vackert och miljöerna i Manila är exotiska, kokande, häftiga och hektiska. Men det finns nåt som stör mig hela tiden och tyvärr växer det efterhand och överskuggar det som är bra med filmen. Efter ett tag känner jag att filmen är alldeles för smetig, övertydlig och fylld med klichéer. Oscar är en så godhjärtad och naiv man att det nästan är löjligt. Ingen kan vara så naiv. Inte ens en risodlare från filippinska landsbygden. Det som fick mig att tappa sugen helt var en lång, evighetslång, sekvens där Oscar är ute och dricker med sina nya kollegor, börjar gråta över hela situationen samtidigt som vi får se Mai plågas på strippklubben. Allt ackompanjerat av pompös smörmusik som verkligen skulle få oss att förstå. Nope. Det blev för mycket.

Det är klumpigt gjort. Inversen av subtilt. Berättarröst? Ja, det kan ni räkna med! Oscar berättar för oss vad det hela går ut på. Nej, jag ledsnade tyvärr. Hmmm, synd, för det tekniska hantverket är det egentligen inget fel på.

2+/5

Om visningen: Det här var en mysig söndagsvisnig vid tolvtiden. Havregrynsgröt till frukost, tunnelbana in till stan, grabba en kaffe på vägen. Jag tog plats ganska långt bak på Skandia där jag lärt mig av Henke att det finns lite upphöjda platser där det dessutom är bättre benutrymme. Apropå Henke så träffades vi av en slump när jag kom ut från visningen. Han och kompisen Vanessa skulle in och se nästa film, Afternoon Delight, givetvis en film i sektionen American Independents.

****

Movies – Noir har också sett Metro Manila och han kallade den festivalens hittills bästa film. Huh?

Arkiverad under Action, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

SFF13: The Selfish Giant

9 november, 2013 3 kommentarer

sff_logoThe Selfish GiantTitel: The Selfish Giant
Regi: Clio Barnard
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag visste i princip ingenting om The Selfish Giant. Jag visste inte att den utspelades i Bradford. Jag visste inte att personerna i filmen tillhörde resandefolket. Jag visste inte att filmen faktiskt byggde på, eller i alla fall inspirerades av, en kort historia (eller ”poem” som jag tror regissören Clio Barnard kallade den i F2F:et efter filmen) skriven av Oscar Wilde. Japp, så dålig koll har jag på Oscar Wilde. Men jag hoppas på att det inte tillhör allmän litteraturbildning att känna till denna fyrsidiga historia som ingår i samlingen The Happy Prince and Other Tales med historier för barn.

Huuuuur som helst. Jag visste att filmen var en brittisk socialrealistisk film à la Ken Loachs (det var i alla det jag fick höra av andra som inte ville se filmen) och så var jag 99% säker på att det var en kvinnlig regissör plus att det skulle vara ett Face2Face efter visningen.

Jag tycker det är en skön känsla att inte veta nåt om en film. Att inte läsa för mycket om den innan. Att inte bygga upp förväntningar utan bara slå sig ner och (förhoppningsvis) njuta.

Filmen handlar om de unga killarna Arbor och Swifty och deras vänskap. Arbor är en liten lintott som inte kan koncentrera sig i skolan. Han kan inte sitta still och munnen går i ett. Han äter nån sorts medicin för att bli lugn. När han inte äter medicinen… ja, då är han inte lugn. Swifty är i princip raka motsatsen. Han är större men lugn som en stor nallebjörn. Swifty är mobbad i skolan men hans vän Arbor kommer alltid till undsättning. Arbor är inte stor men han är kaxig och man fuckar inte med honom. De två är som ler och långhalm.

När de inte är i skolan samlar de in skrot som de tar med till den lokale skrothandlaren Kitten. Efter att de båda har blivit avstängda från skolan blir detta i princip ett heltidsjobb. En konflikt uppstår dock när det visar sig att Swifty är en hejare på att sköta om och köra travhästar. I Bradford ordnar man nämligen tävlingar med gatlopp med travhästar. Ungefär som street racing fast med hästar. Arbor vill fortsätta samla skrot, speciellt stora kopparledningar, medan Swifty tycker det är kul att jobba hästar.

The Selfish Giant är en bra film, inget snack om den saken. Fotot och miljöerna i Bradford är vackra. Många scener utspelas i slitna miljöer, gamla industriområden, eller platser där natur och industri möts. Just såna miljöer som jag gillar. Så bara för den skull är den värd att se. Filmens fokus är dock vänskapen mellan Arbor och Swifty. De båda killarna i huvudrollerna, Conner Chapman och Shaun Thomas, är mycket bra, trovärdiga och med ett bra samspel.

Inledningsvis, och ganska länge, är filmen mysig och ganska rolig trots de fattiga omständigheterna för personerna det handlar om. Speciellt Arbor är en karaktär med en energinivå på max och han sätter de flesta på plats med sin kaxighet och humor. Svordomar är det gott om.

Mot slutet blir det mörkare, mer känslosamt, men ändå inte utan hopp. Vid några scener, speciellt en kramande scen, hörde jag en del snörvel och snyft från salongen.

The Selfish Giant är en vacker film som jag gillar. Det som hindrar att den inte får en fyra i betyg är kanske att den blir aningen enformig inledningsvis. En del scener känns som att de upprepas. Jag kände kanske inte riktigt vad den ville få fram. Slutet är vackert men det kom väldigt snabbt. Men det kanske var en positiv sak, jag vet inte. Ibland brukar man ju klaga på att en film pågår en kvart för länge. Det här var en film som var föredömliga 91 minuter.

The Selfish Giant får svensk biopremiär 14 mars 2014.

3+/5

Om visningen: Visningen ägde rum på trevliga biografen Sture. Jag hann köpa en kaffe och chokladboll på närliggande 7-Eleven och ändå komma i hyfsad tid och få en bra plats. Precis innan filmen skulle dra igång kom Lena Endré med entourage in i salongen. Volontärerna föreslog att de skulle sitta på rad ett som ju var helt ledig. ”Nä, det går ju inte, då får vi ju nackspärr!!” sa Lena som slog sig ner på rad tre framför mig. Hur volontärerna tänkte vet jag inte.

Bredvid mig satt en man som höll på med mobilen, precis som jag, under reklamen. Inget konstigt med det. När filmen började med förtexterna slog jag givetvis av min och stoppade ner den i fickan. Mannen bredvid mig (mobilmannen från och med nu) stängde INTE av sin utan fortsatte fippla med den samtidigt som han kastade en blick upp mot duken då och då för att, fick jag för mig, stänga av den först när förtexterna var slut och filmen började ”på riktigt”. Jag kände mig aningen orolig. Var oron befogad…?

Ja, den oron var befogad. Efter tio minuter åkte mobilmannens mobil upp igen. Mörkret lystes upp av hans skärm. Jag vet inte vad han höll på med. Efter 20 minuter var det dags igen. Den tredje gången mobilen åkte upp visste jag att jag förr eller senare skulle bli tvungen att säga till. Ungefär fem minuter efter att mobilmannen tagit fram sin självlysande julgran för tredje gången var det dags igen. Nu gick det inte längre. Jag pratviskade till honom: ”Snälla, nu får du stoppa undan din mobil”. Det gjorde han och den kom aldrig fram igen. När Face2Facet började efter filmen stannade han inte kvar utan gick ut direkt. Man kan undra vad han gjorde där överhuvudtaget.

ClioFace2Facet tyckte jag var bra. Intervjuaren var åtminstone vettig och ställde frågor som det gick att svara på. Clio Barnard var en sympatisk kvinna som började skratta när Stures fina ridå kom ner. Början av intervjun gjordes med eftertexterna som bakgrund men när de var slut hissade man ner ridån med ekorren som håller i en fisk. Den bilden uppskattade Clio och tyckte ekorren fångade rollfiguren Swiftys själ.

Jag fick veta en hel del om filmen och hur den gjordes. Mest intressant var nog att filmens två huvudrollsinnehavare i verkliga livet är precis motsatsen jämfört med sina rollfigurer. Connor som spelade den dampiga och utåtriktade Arbor är en ganska blyg och inåtvänd person medan Shaun verkligen fick tona ner sig själv för att gestalta den timide Swifty. Från början hade man tänkt att de skulle spela tvärtom, dvs utåtriktade Shaun skulle vara Arbor och blyge Connor Swifty. Men efter en natts sömn, berättade Clio, stod det klart att man skulle testa att göra tvärtom. Man kan säga att det funkade galant.

****

Movies – Noir såg filmen på samma visning som jag och vad han tyckte kan ni läsa om här. Och ni som undrar: nej, Movies – Noir är inte mobilmannen. 🙂

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Mud

8 november, 2013 6 kommentarer

sff_logoMudTitel: Mud
Regi: Jeff Nichols
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Återigen en film som jag såg nere i Malmö. Mer om ”visningen” på Stockholm Filmfestival i slutet efter recensionen…

Jag såg elva filmer på Malmö Filmdagar. Några dagar efter att jag kommit hem från Malmö så hade jag skrivit om alla filmer utom en. Av nån anledning så kom jag aldrig mig för att skriva om Jeff Nichols film Mud. Att jag inte skrev om den berodde inte på att jag inte gillade den eller att jag fann den intetsägande. Nej, jag gillade filmen och just därför tänkte jag att jag kan vänta med att skriva om den. Eftersom jag gillade den så kan jag ju ta den sist. Problemet nu när jag väl ska skriva om den är att jag inte riktigt minns vad jag gillade med den. Eller nej, det är inte sant. Jag vet vad jag gillade, men jag minns liksom inga detaljer. Så, det här blir en ganska enkel recension där jag helt enkelt räknar upp vad jag gillade med filmen, och kanske också det som jag möjligen inte gillade.

Handlingen? Jag räknar med att ni får en supersnygg beskrivning av den hos Sofia.

Jag gillade Matthew McConaughey. Han är perfekt som sydstatsrymling som bor i en båt i ett träd. Hans rollfigur heter Mud och han är smutsig överallt. Allt är smutsigt, utom tänderna som är kritvita. Ungarna som hittar båten i trädet är strålande. Huvudperson är Ellis (Tye Sheridan) vars coming of age-story är det som är filmens fokus. Miljöerna är underbara. Jag kapitulerar direkt inför white trash och miljöerna kring Mississippifloden. Reese Witherspoon är med och hon är inte klädd i rosa kan man säga. Hon har varit med i Mississippi-makeover och är bra som femme fatale.

Plötsligt dyker Joe Don Baker upp som en sorts gangsterboss som har nåt ogjort med Mud. Det är nåt med Baker… jag vet att jag har sett honom i nån film eller en tv-serie som har gjort stort intryck. Jag vet bara att jag tycker han är obehagligt obehaglig, creepy om du vill. Jag kan bara inte minnas exakt var jag har sett honom. Kan det vara nån scen från Cape Fear?

Det som gör att filmen är lite speciell är att vi som tittar vet att Mud är en slarver som kanske älskar sin dam. Ja, han kanske gör det men den där kärleken är måhända inte alls besvarad eller så finns det åtminstone en hel mängd komplikationer. Det är inte svart och vitt. Svart och vitt är det som den unge Ellis ser. För honom är det här det idealiska, en blind kärlek. Ellis föräldrar grälar och håller på att skiljas. Mud och hans kärlek blir Ellis fantasitillflykt. När även den drömbilden spricker, ja, då får Ellis ett sammanbrott eller snarare ett utbrott. Just denna scen är nog filmens höjdpunkt. Tye Sheridan gör här en strålande insats då han på ett smärtsamt bra sätt gestaltar det ögonblick Ellis kommer till insikt om att sagor är just sagor och verklighet är just verklighet.

4/5

Om visningen: Nu skulle alltså festivalen äntligen dra igång på allvar med surprisefilmen. Jag har bara varit på två surprisefilmer tidigare med blandat resultat. The School of Rock var en höjdarfilm medan Brick inte alls gick hem hos mig. På väg till visningen (lite sen som vanligt) fick jag ett sms från Fiffi som lät meddela att det var väldigt mycket posters för Mud på biografen Park och sen ett från Henke som frågade om jag kände mig smutsig. Tydligen hade ryktet gått också på Twitter om att det var Mud det skulle bli. Åh nej, tänkte jag. Även om Mud alltså är en toppfilm så hade jag ingen lust att se den en gång till. Man har ju ett ganska fullspäckat schema under festivalen så att se om en film man redan har sett… nja.

När jag var på The School of Rock som surprisefilm så började bara filmen. Ingen presenterade den eller så, den bara drog igång och det var spännande att under förtexterna klura ut vilken film det var. När jag såg Brick några år senare så var det en från festivalen som kom fram och berättade vilken film som skulle visas. Hmm, tyvärr har man behållit den ganska tråkiga traditionen. Programansvarige George från festivalen berättade att vi skulle få se en southern gothic och då stod det klart att ryktena hade rätt. Det var Mud som skulle visas. Det positiva med att filmen avslöjades redan då var att de som ville kunde smita på ett smidigt sätt ut utan att störa. Det gjorde vi. Det blev quesdillas och mocha mud pie pops på TGIF istället. 🙂

****

Malmö FilmdagarVill ni ha fler åsikter om Mud? Var den lika bra som mocha mud pie pops på TGIF?

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Mig äger ingen

7 november, 2013 10 kommentarer

Mig äger ingensff_logoTitel: Mig äger ingen
Regi: Kjell-Åke Andersson
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Avslutningsfilmen på Malmö Filmdagar var en filmatisering av Åsa Linderborgs självbiografiska uppväxtskildring Mig äger ingen. Filmen har premiär imorgon fredag. Av nån anledning så har Stockholm Filmfestival valt att ha med filmen i sitt program, vilket, om jag ska vara ärlig, känns ganska meningslöst. Fast det finns ett litet mervärde. På den sista visningen ikväll hålls ett Face2Face men jag vet inte med vem. Kanske regissören Andersson? Varför uppges inte detta i programmet på hemsidan?!

Mikael Persbrandt (vem annars?) spelar huvudrollen som den alkoholiserade pappan som blir lämnad av sin fru när hon träffar en annan. Kvar lämnade frun dottern Lisa eftersom hon, som hon själv uttryckte det, ”inte hade hjärta att ta det finaste han hade från pappan”. Det blir ingen lätt uppväxt för Lisa. Pappans pengar från jobbet som metallarbetare går till sprit. De lever knapert och ibland är det upp till dottern att städa upp efter att pappan har fyllesvinat, somnat i trappuppgången eller spytt i vardagsrummet. Misär med andra ord. Fast det saknas ändå inte kärlek från pappan och han är aldrig våldsam, bara ”glad”.

Ja, vad har jag att säga om filmen? Ungefär lika mycket som den sa till mig. Ganska litet. Misär är inget kul, typ. Jag vet inte riktigt vad filmen försöker berätta. Lisa är ett maskrosbarn som älskar sin pappa, men samtidigt skäms för sin pappa, som får städa upp efter sin pappa, som inte bjuder in sin pappa när hon som 30-åring har sin disputationsmiddag. Ett kluvet förhållande kan man säga. Det finns väl nåt i den skildringen som är hyfsat rörande men när jag ser filmen så blir jag aldrig berörd eller indragen.

Jag känner att jag inte riktigt kan förklara vad det är som är ointressant. Jag tror det kan ha att göra med filmhantverket kanske. Det är en mellanmjölksfilm som inte sticker ut alls. Om jag tittar på regissören Kjell-Åke Anderssons tidigare alster så ser jag några titlar som jag känner igen men inte sett (Min store tjocke far, Vi hade i alla fall tur med vädret igen!), nån som jag sett och ogillat (Wallander – Innan frosten som jag faktiskt såg på bio) och några helt okända. Jag får känslan av att Andersson är Sveriges motsvarighet till Ron Howard, en vaniljregissör som aldrig gör nåt farligt, nåt udda, nåt som sticker ut. Då blir det ointressant.

Apropå att sticka ut. Det fanns faktiskt två saker som stack ut i filmen. Först är en märkligt påträngande och dominerande gitarrmusik som ska sätta nån sorts stämning. Jag kände att den mest störde eller åtminstone tog för mycket fokus. Det andra som stack ut var att skådespelerskan som spelade Lisa som vuxen, Ida Engvoll, var kusligt lik Helena Bergström, faktiskt till den grad att jag ett tag trodde att det vi såg var en ung-cgi:ad Helena à la Jeff Bridges i Tron: Legacy.

Jag ger inte Mig äger ingen godkänt som film. Jag har inte läst boken så kan inte uttala mig om den men jag får en känsla av att den är bra mycket bättre, i alla fall när jag nu läser några recensioner. Att Mig äger ingen som film får mellanmjölksstämpel av mig kan också bero på att den är en kopia av en annan svensk film med ganska så exakt samma tema, Svinalängorna från 2010. Själv tyckte jag Svinalängorna var snäppet bättre än Mig äger ingen.

Jo, förresten en sista sak, det finns en scen jag gillade. Efter att pappa fullständigt supit ner sig och lägenheten är en svinstia har dottern en egen privat fest där hon dricker sprit och dansar till musik från stereon. Det fanns nåt befriande i scenen som ändå logiskt nog slutar med en spya på toaletten. Som tur var fick hon inte smak för sprit efter det. Det hade nog blivit för mycket misär då.

2/5

Malmö FilmdagarVill ni ha fler åsikter om Mig äger ingen? Klicka på länkarna nedan. Ägde filmen?

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Fruitvale Station

6 november, 2013 5 kommentarer

sff_logoFruitvale StationTitel: Fruitvale Station
Regi: Ryan Coogler
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Ny header har jag redan haft några dagar men nu kommer den första recensionen av en Stockholm Filmfestival-film. Själv såg jag den här tungrullen i augusti under Malmö Filmdagar.

Fruitvale Station är en film som jag hade hört talas om ganska länge. Första gången var på podcasten The Film Pasture där man hade en gäst i form av Shala som hade besökt filmfestivalen i Sundance. När hon blev tillfrågad om vilken film som var den bästa av de hon sett blev svaret Fruitvale Station. Fruitvale Station, det kändes som en konstig titel. Det är namnet på en t-banestation i Oakland utanför San Francisco där en ung svart kille, Oscar Grant, sköts till döds av polisen nyårsnatten 2009. Filmen skildrar Oscars sista dygn i livet. Oh, det kändes tungt. Japp, det var tungt, no doubt.

Filmen har redan från början en domedagsstämning över sig, ungefär på samma sätt som i United 93 eller Elephant där man vet att katastrofen kommer att komma. Här är det kanske inte en lika stor katastrof men det gör inte att den blir mindre påtaglig. Det som gör filmen både sevärd och jobbig är att det är en skildring av en människa. Oscar är ung svart i Oakland och då är det inte så konstigt att han har hamnat i trubbel i livet. Han har dealat knark och suttit inne. Nu har han dock bestämt sig en gång för alla att sköta sig, att ta hand om sin flickvän och sin fyraåriga dotter.

Det jobbiga i detta är att jag dras in i Oscars liv och hoppas att han ska sköta sig, att han inte ska ta några genvägar. Samtidigt vet jag att det förgäves eftersom slutet ändå kommer att komma.

Jag skrev att Oscar hade bestämt sig. Men hade han verkligen det? Hur mycket research har regissören gjort? Hur mycket vet vi egentligen om Oscars inre liv. Det är en svår balansgång för en regissör som ska göra film om verkliga människor, speciellt människor som inte längre är i livet. I fallet Oscar Grant så har man inte framställt honom som nån ängel men absolut som en god människa som vill göra rätt i en jobbig sits. Det förekommer vissa scener som jag tyckte gick lite över gränsen, som t ex när Oscar tar ”farväl” av sin dotter. Dottern är rädd för smällarna som hörs på nyårskvällen, rädd för att pappan ska bli skadad. Pappan Oscar lugnar sin dotter och säger att inget kommer hända mig. Det är ganska tydligt att det är en delvis eller helt påhittad scen för att skapa en känslosam reaktion hos publiken. Här tycker jag man har brett på lite för mycket. Det behövdes inte. Jag kände ändå.

En sak som jag tror är korrekt återgivet är när Oscar i filmen använder sin mobil. Då visas en bild av mobildisplayen där vi ser vem Oscar ringer upp eller sms:ar. Det här är sånt som borde finnas tillgängligt så att det blir korrekt. Jag antar att det är med hjälp av bl a sånt material som man har följt Oscars sista timmar. Nu är det ändå möjligt att man har lagt in lite väl mycket under de timmarna. Det känns som att allt viktigt i Oscars liv händer just då.

Men trots mina funderingar kring det här så är Fruitvale Station en väldigt stark film, en äkta och mänsklig film, med skådespelare som känns väldigt naturliga. Ett litet klagomål är kanske att poliserna i slutet framställs som lite väl onda och som monster. Men vad vet jag, jag var ju inte med.

Förresten, en sak till. När filmen först visades på Sundance i vintras kallades den Fruitvale. När jag såg den under filmdagarna i somras hette den Fruitvale Station. Gott så. Men nu under Stockholm Filmfestival är namnet plötsligt Last Stop Fruitvale Station. Skämtar de, eller? Last Stop? Really? Kan det bli mer övertydligt. Sluta nu.

Förresten, en sak till. 😉 Undrar ni om det är en film värd att se under festivalen? JA, det är det absolut. Passa på nu, då den får inte vanlig biopremiär förrän i januari.

4-/5

Malmö FilmdagarFiffis filmtajm skriver om filmen mot slutet av festivalen och då kommer jag lägga till en länk till den recensionen. Uppdatering: Nu finns Fiffis recension att läsa. Uppdatering 2: Nu har Jessica också skrivit om Fruitvale Station.

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Wallander – Innan frosten

5 november, 2013 4 kommentarer

Innan frostenTitel: Wallander – Innan frosten
Regi: Kjell-Åke Andersson
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Nu på torsdag kommer min recension av Stockholm Filmfestival-filmen Mig äger ingen. I somras när jag såg den under Malmö Filmdagar blev jag fundersam över varför namnet på filmens regissör var helt okänt för mig. Jag gjorde lite research och upptäckte att jag faktiskt sett en film tidigare av mannen med det generiska namnet Kjell-Åke Andersson. Jag såg filmen på bio (!) 2005 och skrev då också min recension. Frågan är väl nu om jag gillade Mig äger ingen bättre än Innan frosten.

Det här en av de filmer som ger svensk film sitt dåliga rykte. Denna filmatisering av Mankells sista (?) Wallander-deckare blir sämre och sämre ju längre den pågår. I början är den väl ok. Krister Henriksson är en ny bekantskap som Wallander, lite intressant att se hur han tacklar det hela jämfört med klippan Rolf Lassgård. Samspelet mellan Henriksson och Johanna Sällström (vif) som spelar Wallanders dotter, och nyblivna polis, Linda är lite småkul. I övrigt är skådisinsatserna tafatta och känns som tagna ur en riktig dålig tv-deckare. Poliskommissarierna försöker visa nån sorts pondus, men det blir bara löjligt och känns helt off.

Sen när själva historien och brottsutredningen kommer igång blir det riktigt dåligt. Det är tänkt att det ska kännas läskigt och obehagligt med en sekt som försöker rensa Sverige (eller åtminstone Skåne) från otrogna, men bitvis blir det skrattretande fånigt när sektledaren ska framstå som ondskefull. Det känns mest som en skolfilm som några högstadieelever har gjort på sina fria aktiviteter. Sista kvarten när ”dramat” närmar sig sin upplösning är bland det sämsta jag har sett. Poliserna beter sig så ologiskt och orealistisk att det bara blir för mycket. Hur dumma får man vara? Det känns som krystade grepp för att få till spänning. Det funkar inte. Jag skrattade bitvis över hur dumt det var.

Nä, det här var inte bra. Strax efter jag sett Innan frosten såg jag av en slump en lösryckt kvart av den svenska tv-deckaren Graven och konstaterar att det som jag såg under den kvarten var många klasser bättre. Här fanns mer intensitet, spänning och originalitet än vad som finns i Innan frosten-regissörens ena lillfinger. Nyligen såg jag också kusin-filmen Steget efter med Rolf Lassgård som Wallander, och den filmen var minst två klasser bättre än soppan som går under namnet Innan frosten. Dessutom väntar tydligen ytterligare 12 (!) filmer med samma ensemble. Riktigt tråkigt att det satsas på sån här helt ooriginell och bakåtsträvande smörja. 190 miljoner ska det tydligen kosta. Huva!

(Min kommentar: Oj, det var ord och inga visor. Samtidigt är jag förvånad över att jag inte ger filmen en etta vilket texten antyder. Men jag har nog blivit hårdare när det gäller betyg med åren.)

2-/5

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Gravity

26 oktober, 2013 18 kommentarer

Gravity

Filmens kanske vackraste ögonblick

Titel: Gravity
Regi: Alfonso Cuarón
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Nånstans under mitten av visningen av Gravity upptäckte jag att jag satt med öppen mun. Jag hade bokstavligen tappat hakan. Det jag såg på vita duken hade fullkomligt greppat tag i mig så till den grad att jag inte kunde kontrollera mina fysiska reaktioner. Jag satt med hakan i knät. Jag spände mig. Jag andades ytligt eller höll andan. Jag var fångad. Gravity är en unik film. Det var väldigt länge sen jag hade en sån här upplevelse under en film. Det kan faktiskt ha varit när jag såg Children of Men, regissören Alfonso Cuaróns förra film.

Det enda du behöver veta om handlingen i Gravity är egentligen ingenting. Se bara filmen. Sandra Bullock är med. George Clooney är med. De är uppe i rymden. Det sker en olycka. That’s it. Och sen är det bara att spänna fast säkerhetsbältet och njuta av åkturen.

Varför älskade jag Gravity? Vad är det som gör att jag kommer att ge den mitt högsta betyg? Hmmm, ibland är det ju svårt att beskriva sånt där. Gravity är en åktur utan dess like samtidigt som den ändå känns jordnära, hur konstigt det än kan låta. Filmen har en känsla av vardaglighet som blandas med fantastiska sekvenser med nerv som aldrig släpper. Eller vardaglighet är kanske fel ord. Verklighet är nog mer rätt. Det här nämligen inte en science fiction-film. Det är en dramathriller som råkar utspela sig i rymden. Det hade lika gärna kunnat vara en dokumentär med Christer Fuglesang. Allt som händer känns som det kan hända på riktigt. Just därför blir det hela än mer nervigt och påtaglig spännande. Och spännande är det. Det är helt galet spännande. Under vissa scener satt jag som sagt med hakan nere på knäna och skakade på huvudet i häpen beundran.

Filmen är förstås oerhört vacker. Det förunderligt vackra blandas med en utsattheten som gav mig rysningar. Den stämning som skapas går att ta på. Jag finner inte några fel med filmen. Jag var ganska trött efter en arbetsdag och jag kände mig något seg när filmen inleddes. Efter tio minuter är jag totalt inkapslad i ett filmiskt vadd. Medan jag ser filmen tänker jag ”det här är ju femma, det är en femma, det är unikt det jag ser, det är filmhistoria… det kan aldrig hålla, magin kommer ta slut, det kommer bli en vanlig fyra i betyg…”. Och så kommer plötsligt en scen som får mig tro att jag har rätt. Det är nu filmen vänder och tappar. Men se, det gjorde den inte! Scenen vänder och sen går det bara mer uppåt. Spänningen släpper aldrig taget.

När filmen är slut sitter jag i biosätet, utmattad och samtidigt glad efter att ha sett nåt som jag vet är unikt. De flesta andra i salongen reser sig som vanligt när eftertexterna börjar och går mot utgången. Jag känner att jag vill tjoa, jubla, applådera, göra nåt. Jag nöjer mig med en liten applåd. Det var det minsta jag kunde göra kände jag. Till och med 3D:n var ju bra. Den var faktiskt utmärkt. När jag och de andra filmspanarna (Fiffi, Henke, Johan och Erik) stod och pratade om filmen i Rigolettos foajé insåg jag att jag hade en känsla jag nästan aldrig brukar ha. Jag ville se om filmen direkt.

Nu vet ni vad ni ska göra i helgen.

5/5

Även Fiffi har alltså förlorat sig i tyngdlösheten. Läs om vad hon tyckte här. Länkar till andra recensioner kommer när de finns tillgängliga. Uppdatering: Nu har Henke skrivit om filmen också.

Arkiverad under Betyg 5, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , ,

The Scarlet Pimpernel

25 oktober, 2013 4 kommentarer

The Scarlet PimperneldecadesTitel: The Scarlet Pimpernel
Regi: Harold Young
År: 1934
IMDb | Filmtipset

Röda nejlikan visst jag inte mycket om. Jag visste knappt att filmen byggde på en litterär förlaga men jag hade det på känn och förtexterna bekräftade det. En viss Emmuska ”Baronessan” Orczy har skrivit en radda romaner om den gäckande Röda nejlikan som hjälper franska aristokrater att inte tappa huvudet under den franska revolutionen. Röda nejlikan är det kodnamn som den engelske klädsnobben Sir Percy Blakney använder när han inte är klädsnobb utan är i Frankrike för att rädda fellow franska aristokrater undan Robespierres skräckvälde.

Jag tänkte förresten omgående på den svenska ”Röda nejlikan” Axel von Fersen som ju försökte rädda den franska kungafamiljen och var nära, men bara nära, att lyckas. Kanske inspirerades Orczy av denna storyn?

Ibland är det kul att se gamla filmerna bara för att de är så udda. Det känns som om de är gjorda i en helt en annan tid (d’oh!). Det som sticker ut i den här filmen är Leslie Howards helt galna insats som Röda nejlikan. Bruce Wayne och Don Diego de la Vega är chanslösa när det gäller vara den som man minst anar skulle vara orädd hjälte. När Percy är hemma i England är han omsusad av kvinnor pga av sin poesitunga och sitt sinne för hur en kravatt ska knytas. Percy är en fruktad klädkritiker (bl a prinsen av Wales får känna på det då han har osmakliga manschetter) som tagen från Project Runway. Helt hilarious. Själv har han en frisyr som jag aldrig tror jag har sett. En sorts polisonger i pannan. Men det kanske var mode på 90-talet, 1790-talet alltså.

Så. Det var väl det positiva med filmen. För förutom Howards totala scenäteri så tyckte jag inte det fanns så mycket annat att bli upphetsad över. Well, vi har väl en hyfsad men ändå mesig skurk i form av ambassadör Chauvelin (Raymond Massey) och så har vi en kort toköverspelad insats av Ernest Milton som Robespierre. Just Robespierre kanske kläcker ur sig den roligaste repliken, eller i alla fall den jag minns bäst: ”I sent them to the guillotine for the future happiness of the human race, but I do not allow torture!”

Problemet med filmen är att det känns som filmad teater. Det finns inget filmiskt i det jag ser. Inget av det jag ser hade inte kunnat göras på en teaterscen. Jag saknar helt en känsla av att det är den franska revolutionen, att vi befinner oss i Frankrike eller i England. Jag vill ha mer ryttarjakter, mer segelfartyg som kommer ut ur dimman, mer svärdfäktning. Ja, faktum är att det inte förekommer svärdfäktning överhuvudtaget. Vafalls? Jag behöver mer som ger mig en större känsla. Jag undrar om det är kopplat till att det är en brittisk film. Tidiga filmer från just England brukar vara ganska trista. De saknar nåt, helt enkelt. Kanske nåt så enkelt som filmmusik just i det här fallet? Förmodligen har jag sett filmen med helt fel förutsättningar. Det är en vitsig, dialogtung, möjligen lite äventyrlig, komedi och inte ett roligt och spännande äventyr som jag trodde. Apropå spänning så finns det faktiskt en spännande scen när en dam ska försöka norpa en papperslapp från en av Sir Percys medhjälpare. Nästan lite Hitchcock-stämning här och en bra scen.

Apropå det jag skrev om att filmen känns som teater, så visade det sig mycket riktigt att Orczy först skrev The Scarlet Pimpernel som en teaterpjäs innan den kom ut som roman.

2+/5

Rödmire

Rödmire

Förresten, Röda nejlikan. Om man ska vara noga så borde filmen heta Rödmiren eftersom engelska ”scarlet pimpernel” är just örten rödmire på svenska.

Vad tyckte nu Henke och Movies-Noir? Tappade de huvudet fullständigt och gillade filmen eller agerade de bödel som jag? Klicka på länkarna så får ni veta.

Fripps filmrevyer (tack för filmen, det uppskattas!)
Movies – Noir

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Don Jon

23 oktober, 2013 11 kommentarer

Don Jon

Like father, like son

Malmö FilmdagarTitel: Don Jon
Regi: Joseph Gordon-Levitt
År: 2013
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen skrev jag om den svenska filmen Hotell och hur den lyckades få till en balans mellan humor och allvar som kändes lite udda men ändå helt rätt. Jag vet inte om det är det som Jospeh Gordon-Levitt, som här regidebuterar, är ute efter men det funkar i alla fall inte lika bra. JoGo själv spelar titelrollen (ja, han heter Jon och kallas Don Jon) som porrberoende New York-killen som gillar ordning i sitt liv. Jon är en städfreak, en träningsfreak, en ”bädda sängen”-freak. Hans liv följer väl invanda mönster. Vi som tittare får ta del av detta liv i sekvenser som upprepas om och om och om igen.

Jon tar bilen till kyrkan, skäller på sina medtrafikanter. Han biktar sig i kyrkan, och får oftast 10 Hail Marys, 10 Our Fathers i hemläxa för att få förlåtelse för sina synder. Efter kyrkobesöket är det söndagsmiddag hemma hos föräldrarna och systern (som aldrig släpper blicken från sin mobil). Förutom det så är träning, krograggning, porrsurfning som gäller… och sen börjar det om igen… ja, fram till att Jon först träffar tiopoängaren Barbara (Scarlett Johansson) och sen medelålders Esther (Julianne Moore).

Hmm, det är en klart intressant film det här. Allt känns överdrivet. Jons familj är en karikatyr eller så har jag aldrig träffat en äkta italiensk New Jersey-familj. Det kanske alltid är det vita linnet och football som gäller vid söndagsmiddagen. Hur som helst, det utstuderat ytliga gör att jag har det ganska roligt i salongen när jag ser filmen men jag har svårt att känna nåt för karaktärerna. Under sista delen av filmen ändrar den karaktär och blir mer allvarlig då Julianne Moores rollfigur träder in i handlingen på allvar. Fast vid det laget kunde jag inte riktigt ta till mig det som filmen plötsligt ville ha sagt.

Både JoGo och ScarJo är perfekta i sina roller. ScarJo är verkligen en ganska obehaglig figur: ”Städa!? Prata inte om det så nån kan höra, det är inte sexigt. Schyyy!”. Julianne Moore har en litet konstig roll när hon dyker upp efter en stund. Jag blir aldrig riktigt klok på henne, och det är inte förrän filmen är slut som jag riktigt förstår att hon faktiskt var med. Det låter konstigt men jag kände hela tiden att hon bara skulle ha en lite biroll som inte skulle betyda så mycket.

3/5

Givetvis är det fler som skriver om Don Jon i dag. En enpoängare eller en tiopoängare, vad blir det? Klicka er vidare och kolla vad de tyckte.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Har du inte sett den? har som vanligt redan pratat om filmen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →