Conclave (2024)

Conclave blev förra årets julfilm som jag väljer ut och sen tar med familjen att se på bio på annandagen. Denna tradition startade år 2000 men pga anledningar så var det första gången biobesöket blev av sedan julen 2019.

Dessutom var det premiär för mig att besöka den nyöppnade filmstaden i Uppsala, Filmstaden Luxe, där ALLA salonger serverar mat och dryck under visningen. Åh, herregud, hur ska det här gå? Jag var orolig men det visade sig gå bra (denna gång). Det kom personal en eller två gånger innan filmen drog igång med mat till några men det var varken mat som lät eller luktade.

Biofåtöljerna var även av det stora och bakåtlutade slaget. Det är inte riktigt min grej, de där reclinerfåtöljerna. Jag får aldrig till en bra ställning, det känns som att man halvligger och tittar på film. Jag vill sitta rak i ryggen! Det positiva var att det var gott om plats både i sidled och för fötterna och det ger pluspoäng.

Filmen då? Ja, det var enligt mig ett succéval om ett påveval. Trion i huvudrollerna var strålande. Ralph Fiennes som kardinal Lawrence som leder omröstningsceremonin (konklaven) men som absolut inte vill bli påve själv (eller?). Stanley Tucci som kardinal Bellini som står för ett modernare tänkande inom kyrkan. John Lithgow som kardinalen som mest av allt vill vinna, amerikan som han är.

Conclave, regisserad av Edward Berger, utvecklade sig till en kyrkopolitisk mysteriethriller som jag fann mycket spännande. Den bortgångne påven visade sig ha både en och två rävar bakom örat. Även efter sin död så lyckas han påverka hur konklaven kommer fortlöpa.

De olika kardinalerna har alla sina agendor och det blir nån form av Robinson-såpa där olika pakter bildas. Det var kul att följa spelet bakom kulisserna. Ja, jag vet att det är en påhittad historia som bygger på en roman av Robert Harris med samma namn som filmen.

Filmens miljöer bidrar till den täta stämningen. Kardinalerna är instängda i ett palats med långa korridorer och marmortrappor där lågmälda samtal äger rum. De bor i en sorts hotelldel av palatset som går mycket stilfullt i svart, vitt och rött, och fick mig att tänka på Kraftwerks album Die Mensch-Maschine.

Även musiken, av Volker Bertelmann, spelar en stor roll, och en nästan för hög roll, i alla fall i salongen på Luxe i Uppsala. Det var nära att jag höll för öronen några gånger när de mäktiga stråkarna i ljudpåret likt tordön vibrerade genom luften. Men stämningen bidrog de till, stråkarna, det gjorde de.

Slutligen var det lite kul att vi lite tidigare på annandagen hade sett Ingrid Bergman spela nunna i The Bells of St. Mary’s.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

A Real Pain (2024)

A Real Pain handlar om kusinerna David (Jesse Eisenberg) och Benji (Kieran Culkin) som tillsammans åker på en Förintelse-turistresa i Polen. De ska lära sig mer om sitt judiska arv (och kanske om sig själva som människor) och de ska även göra en avstickare för att besöka sin mormors gamla hemstad och hitta det hus hon växte upp i.

Det här blev ju en mysig filmupplevelse på fina Skandia under den sista dagen av Stockholm Filmfestival i höstas. Det var fullsatt i salongen och publiken skötte sig. Ja, förutom en famös så kallad Skrattare, dvs en person (nästan alltid manlig) som medvetet skrattar högt vid varje litet skämt för att visa att han minsann hänger med. Men jag kände lugnet och lyckades med en Zen-insats att inte störa mig allt för mycket på hahahahonom.

Hur var filmen då? Den var mysig den med. Det är ju en sorts roadmovie och såna gillar vi ju. Dessutom blev jag påmind om en egen resa då jag och min pappa besökte London tidigare under hösten. Hotellfrukostar, gå runt i en stad med en guide som pratar om statyer och byggnader, stopp för kaffe, tillbaka till hotellet för att vila och så middag och musikal på kvällen. Ja, sämre kan man ha det. Nu är det väl i och för sig lite skillnad på en musikal i London och ett koncentrationsläger i Polen.

David och Benji är helt olika som personer. Benji är en fri själ som snackar om allt med alla, helt filterlös. David framstår som stel, nervös och motsatsen till spontan. Benji blir som en Manic Pixie Dream Cousin som ska se till att David släpper sargen och lever livet. Givetvis har ju Benji sina egna, främst psykiska, problem. Gränsen mellan eufori och depression är tunn ibland.

Filmen är i grunden en dramakomedi, och en rolig sådan, men den skyggar inte för mörka ämnen, och konstigt vore väl det med tanke på själva upplägget. Jag har aldrig själv besökt ett koncentrationsläger men det hade nog varit… nyttigt, eller vad man ska säga.

Det är Jesse Eisenberg själv som både regisserar och står bakom filmens manus, och det bygger på hans egna upplevelser när han gjorde samma typ av resa i Polen, dock tillsammans med sin fru den gången. Upplevelsen fick honom att fundera över kombinationen koncentrationslägersbesök på dagen följt av en trerätters middag på en fancy restaurang på kvällen.

Både Eisenberg och Culkin gör utmärkta insatser, främst Culkin kanske. Eisenberg spelar i princip sig själv. När jag tittade på intervjuer med Eisenberg om filmen efter visningen så är han på precis samma stissiga sätt som David.

Jag delar ut en stark trea till A Real Pain och jag rekommenderar även ett biobesök då den har premiär på vanlig bio 24 januari.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Inside Out 2 (2024)

Den allra första Pixar-film jag såg var Inside Out. Ja, det är sant, jag var så sen i starten. Men jag tokälskade den och den hamnade på plats 7 på min topplista över 2015 års bästa filmer.

Numera har jag sett betydligt fler Pixar-filmer och orsaken till det är främst att genomförde ett projekt där jag kollade igenom alla Pixar-filmer fram till 2020 års Soul. Efter det har jag inte sett nån av animeringsstudions filmer. Jag antar att jag fick en överdos.

Men nu nästan tio år efter Inside Out var det dags för mig att ta mig an uppföljaren Inside Out 2. Det tog lång tid innan uppföljaren kom, men jag antar att det beror på att alla andra av deras filmer måste få uppföljare de med och Inside Out kanske stod sist i kön så att säga.

I Inisde Out 2 har det inte gått tio år men några år har vi hoppat i tiden. Riley är lite äldre (går hon typ i sjuan kanske?). Hon ska på hockeyläger med sina nördiga kompisar från plugget och den stora frågan är om hon ska hänga med dem eller med de coola och spännande kidsen.

Fler känslor har tillkommit i Rileys hjärna. Förutom bekantingarna Joy, Sadness, Fear, Disgust och Anger har tre nya tillkommit: Anxiety, Envy, Embarrassment och Ennui. Många känslor blir det, kanske för många för filmens bästa.

Jag gillar fortfarande konceptet. Det är kul att följa känslorna och hur de försöker ta kontrollen över Riley. En brist, som bitvis fanns även i den första filmen, kan vara att känslorna inte är entydiga eller tydliga. Nej, de har svängningar på samma sätt en vanlig människa har. Jag störde mig inte så mycket på det utan ser det kanske mer som att varje känsla har en klart dominant egenskap men spår av annat också. Kanske är det en efterhandskonstruktion av mig.

Själva handlingen om hockeylägret var inte så vidare värst. Det kändes som en typisk ungdomskomedi som hade kunnat utspela sig i high school-miljö och såna filmer brukar jag inte finna så intressanta. Jag tyckte även det var för lite scener med föräldrarna den här gången, både i och utanför deras hjärnor.

Det som istället är kul är hur filmen framställer hur hjärnan funkar, hur minnen skapas, vilka minnen som glöms bort snabbt eller förträngs. Här kanske man ändå hade lite slut på idéer då vissa saker kändes lite krystade, t ex det här med Sense of Self och hur det framställdes.

Jag hade ändå kul under titten och kan absolut inte underkänna Inside Out 2. Den får en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kaili Blues (2015)

41 minuter och 5 sekunder. Är det dessa minuter och sekunder som gjorde att Kaili Blues till slut funkade för mig? Jag återkommer till denna tidsangivelse senare.

Regissören till Kaili Blues heter Bi Gang och var en ny bekantskap för mig. Det här är även hans debutfilm vilket jag måste säga är imponerande. Snubben har ambitioner, helt klart.

Filmen är svårgreppbar, svår att få grepp om. Man kan väl säga att det handlar om en f.d. gangster, Chen, som sadlat om till läkare i staden Kaili i sydöstra Kina. Chens brorsa som fortfarande är gangster (?) har en ung son (10 år gammal?), Weiwei, som en dag försvinner. Chen tror att brorsan har sålt honom (oklart till vad) och åker iväg för att hitta honom.

Chen anländer till en by som ligger längs med en flod och nu börjar saker och ting bli märkliga (om de inte redan var det). Chen får skjuts av en ung kille med en moped, en mopedtur som tar tid och vi får uppleva hela resan på 5-10 minuter utan avbrott eller klipp. Hmm, vad är det som händer här?

Chen träffar en del personer som vi sett tidigare i filmen i korta flashback-scener. Hmm, är det Chens f.d. fru? Men vad gör hon här nu. Det verkar ju inte som om Chen känner igen henne? Och killen med mopeden, är det Weiwei som blivit äldre? Eller är det Chen som är/var Weiwei? Inget går ihop och metalagren packas på varandra och jag hamnar i nån sorts trans.

41 minuter och 5 sekunder? Jo, efter tag där i byn längs med floden så inser jag att sekvensen har pågått lääääääänge utan något klipp. Vi har gått omkring i byn, åkt moped och flodbåt i en sömlös sekvens (men kanske inte sömnlös om man är lite trött) som alltså försätter mig i ett speciellt tillstånd, kanske mellan dröm och verklighet.

Efter att ha sett filmen var jag tvungen att spola tillbaka och klocka hur lång tagningen egentligen var. Svaret: 41 minuter och 5 sekunder.

Fråga: vad får Kaili Blues för betyg? Svar: 4 av 5 metalager.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Perfect Days (2023)

Wim Wenders, vilken gubbe! 1985 gjorde han en av mina absoluta favoritfilmer i och med Paris, Texas. Och nu är han här igen och gör an av mina topp-10-filmer för 2023. Nu gjorde han ju även filmer långt tidigare än 1985 men för mig är det Paris, Texas jag tänker på när jag tänker Wim Wenders.

När jag nu kollar upp Wenders filmografi visar det sig att han är en oerhört produktiv regissör. Gubben har gjort 24 långfilmer och en drös med kortfilmer och dokumentärer.

Själv har jag inte sett speciellt många av hans filmer. Förutom Paris, Texas så är det nog bara Im Lauf der Zeit (1976) och Der amerikanische Freund (1977). Och, neeeeej, jag har inte sett Himmel över Berlin. Skäms!

Perfect Days är en stillsam film om en stillsam man som utspelar sig Tokyo. Under den första halvtimmen får vi följa med Hirayama under en dag. Hur han genomför sina morgonrutiner, hur han tar sin lilla skåpbil och ut till Tokyos publika toaletter för att städa, hur han tar sin lilla lunchpaus i en liten park, hur han efter jobbet sätter sig på sin vanliga plats på en liten restaurang, hur man på kvällen läser sin pocketbok tills han börja somna. Och nästa morgon börjar cykeln igen. Stillsamt.

Hirayama har en yngre helt hysterisk kollega som inte tar sitt jobb på samma allvar som Hirayama. Två mer olika personligheter är svåra att hitta. Hmm, nej, jag ledsnade ganska snabbt på den där pajasen. Skönt att han försvann ur handlingen efter ett tag. Puih.

Hirayama lever på ett sätt i det förflutna. Han har ingen mobil och han lämnar klockan hemma när går till jobbet på morgonen. Han följer sin vanliga rytm istället. Han använder enbart kontanter, ananloga filmrullar när han fotar och kassettband när han lyssnar på musik i bilen. Han lever också ett med naturen och uppskattar trädens sus under sin lunchpaus.

Jag ställer mig frågan om vad det egentligen är för fel på Hirayama. Vad har hänt tidigare i hans liv? Eller är det nåt fel? Hirayama verkar ju nöjd med livet men det känns ju ändå som att nåt fattas. En djupare samvaro med andra människor. Nånting måste ju komma och bryta upp hans tillvaro och störa lugnet. Ja, det gör det ju förstås i filmens andra halva.

När filmen var slut kände jag ett stillsamt lugn och tänkte att japaner är bra på det här med film. Ja, eller Wim Wenders då.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Das Lehrerzimmer (2023)

Das Lehrerzimmer (eller Lärarrummet på svenska) är en tysk psykologisk dramathriller om läraren Carla som inleder en egen undersökning kring pengastölder (vissa elever är mer misstänkta än andra, if you catch my drift) som skett från lärarrummet på en skola. Det skulle hon inte ha gjort kan man säga. Eller?

Hon målar in sig i ett hörn efter att utan nåns vetskap använt sin laptop som kamera och fångat en stöld på film. Den ena pinsamma situationen leder till den andra än mer jobbiga situationen (och tredje och fjärde situationen) och Carla inser snart att hon tagit sig vatten över huvudet. Finns det ens ett sätt att ta sig ur det hela?

Jag gillade verkligen filmen. Den har kanske både lite Michael Haneke och Ruben Östlund över sig. Skådisarna är överlag strålande, och det gäller både vuxna som ungdomar. Leonie Benesch är perfekt som Carla, den nya läraren på skolan, som vill väl men ställer till det för själv pga sin naivitet. Trots att det mesta går åt skogen för Carla så ger hon ändå inte upp utan är kanske till slut den som räddar situationen just pga av sin… idealism.

Filmens format är 4:3 och som så ofta så används det för att förstärka känslan av klaustrofobi (hej, Meek’s Cutoff). Väggarna känns som att de kommer närmare för varje sekund à la Star Wars.

Jag noterar att lärarna kallar varandra för Herr und Frau. Det känner jag igen från jobbresor till Tyskland för möten med underleverantörer. Det var Herr Brill und Herr Baldig som gällde, inget annat. Ja, alltså det var så det lät när de tilltalade varandra. Vi svenskar använde deras förnamn. Roligt.

I filmen framställs skolungdomarna som de vettiga och både lärare och en del föräldrar som mer eller mindre falska, fega, fördomsfulla och förtalande (de fyra f:en). Jag kom nu att tänka på Richard Linklaters bästa film The School of Rock.

Bitvis förekommer det, främst mot slutet, scener som jag tolkade som rent surrealistiska. Jag undrar om andra som ser filmen håller med mig om denna tolkning. Jag menar alltså att vissa scener vi ser i filmen i själva verket inte händer utan är en sorts gestaltning av en stämning eller känsla.

Das Lehrerzimmer (en tysk titel är alltid lite mer nervig, otäck) var nära att ta sig in på min topp-10-lista när vi spelade in avsnittet om 2023 års bästa filmer med Shinypodden men blev till slut bara en bubblare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag skulle gärna höra vad min filmbloggarkollega Filmitch har att säga om filmen! DS.

The Taste of Things (2023)

The Taste of Things är en rar liten film om relationen mellan gourmeten (ja, det stavas så i bestämd form) Dodin Bouffant (Benoît Magimel) och hans kock Eugénie (Juliette Binoche).

Filmen inleds med en kanske 25 minuter lång scen där Eugénie och Dodin lagar mat. Inga ord sägs i princip och samspelet mellan de båda är vackert. Inga ord behöver sägas. Båda vet instinktivt vad den andra vill.

Ord som poppar upp i min hjärna medan jag avnjuter inledningen: lugn, ro, stilla, livet, mat, matlagning, omsorg, paradis.

Filmen utspelar sig på 1880-talet och jag älskar att se hur man lagade mat på den här tiden. Hur kastruller och stekpannor ser ut. Hur man använder en vedeldad spis. Jag känner igen teknikerna. Hur man gör på samma sätt som idag för att stoppa tillagning av grönsaker genom att lägga dem i isvatten. Jag gillar att Eugénie har en speciell panna enbart gjord för att laga plattfisk (piggvar kanske). En gammaldags glassmaskin. Fint.

Dodin har en gourmet-klubb ihop med några andra gelikar och de träffas typ en gång i veckan för att avnjuta Eugénies kokkonster. Vid ett annat tillfälle undrade jag vad i h-e gubbarna höll på när de satt vid bordet med handdukar över huvudet och smaskade på nåt. Det visade sig vara ”delikatessen” ortolansparv och tydligen ska handduken förhöja njutningen (eller nåt sånt). En märklig sekvens.

I slutet av filmen är det istället Dodin som lagar en måltid till Eugénie och jag fick tårar i ögonen av hela den scenen. Det måste vara höjden av kärlek och omsorg att laga mat åt någon.

The Taste of Things är vacker och romantisk så det blir över. Jag älskar miljöerna. Mot slutet blir stämningen melankolisk. Men det är en melankoli som övergår i en känsla av nystart. Saker börjar om, återkommer, som årstider.

Jo, förresten, det höll jag på att glömma. Filmen är regisserad av en av mina gamla favoriter, Vietnamfödda Tran Anh Hung som bl a gjort mästerverket När solen står som högst.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kärt barn har många namn. The Taste of Things är även känd som La Passion de Dodin Bouffant, The Pot au Feu, The Way to the Heart, och i Sverige En doft av kärlek – Pot au Feu.

Anatomy of a Fall (2023)

En tankeströmsrecension av Justine Tries Anatomy of a Fall (aka Anatomie d’une chute aka Fritt fall) följer nu.

Varför går hon inte upp och stänger av musiken?! Den kan ju driva en till vansinne (P.I.M.P.).

Sandra Hüllers rollfigur känns som en hal person. Lite som Ingmar Bergman som tar över sina intervjuer.

Ok. Vi har ett mysterium. Vad hände egentligen?

Har vi inte ledsnat på det här med en svart bild men med ljud under inledningen av en film? Tydligen inte: The Zone of Interest. Men även ordinära matdokumentärer på Netflix använder detta grepp.

Vad har advokaten och Sandra för bakgrund?

Vad i h-e: killen (Sandras son Daniel) är blind! Jag undrade lite varför hans rörelsemönster kändes lite off och vad som var grejen med hans ögon.

Det förekommer lustiga kameraval där skådisarna går rätt in i kameran så att den skakar till (meta!). Så klart helt medvetet. Men varför?

Språk är viktigt i filmen. Franska, engelska. Det finns en prestige här.

Det är lite Rashômon över filmen som blir ett intensivt rättegångsdrama där vi blir presenterade vad som har hänt ur flera perspektiv.

Är det Adam Driver som barn som spelar sonen Daniel. Kylo Ren? Han (Milo Machado-Graner) är i vilket fall en riktigt bra skådis.

Man använder som sagt ett lustigt kameraarbete i filmen, och det känns självsäkert och medvetet. Samtidigt gör det att filmen inte känns som en filmfilm eftersom jag lite får känslan av användningen av en gimmick. Nåt som sticker ut och tar en ut ur filmen.

Haha, det är som en teateruppsättning i rättegångssalen och jag gillar det.

Filmen stannar kvar i min hjärna trots att den känns lite kall. Eller kanske just därför.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kylo Ren som ung och vuxen

The Zone of Interest (2023)

Jag undrar om inte The Zone of Interest är sån där film som man bara ser en gång. Det räcker liksom. En titt gjorde i alla fall tillräckligt med avtryck (intryck?) för min del. En omtalad detalj kring filmen är ljudet, och det är fantastiskt… obehagligt. Mer om det senare.

Det hela inleds i ett grönskande sommarparadis. En familj sitter i gröngräset längs med floden och njuter av årstiden. Man plockar hallon varefter man strosar hemåt. Hem till vad? Ja, till en vacker villa precis utanför murarna till koncentrationslägret Auschwitz förstås. Familjen består av lägerchefen Rudolf Höss (Christian Friedel), frun Hedwig (Sandra Hüller), barn och en hund.

Filmens handlingen är egentligen ganska banal. Det handlar om vardagsliv för familjen Höss. Trädgården ska skötas om, Hedwigs mor kommer på besök, Rudolf har jobbmöten med nya leverantörer, Hedwig provar vackra pälsar, etc. En bit in i filmen blir Rudolf förflyttad. Åh, vad jobbigt, måste vi flytta från vår vackra villa nu i paradiset, tycker Hedwig.

Mm, men verkligheten sipprar ju in hela tiden, i alla fall för oss tittare, och det har den gjort från första minuten. Det är ljuden. Hela tiden hörs ett dovt brummande, brinnande ljud. Är det ugnarna tro? I bakgrunden hörs skrik och pistolskott och tuff-tuffet från ångloket med den nya leveransen.

Då och då förekommer det nåt som jag inledningsvis tolkade som surrealistiska drömsekvenser där vi får se en flicka trycka in vad som verkar vara äpplen i en lerhög. Musiken eller ljudbilden kanske är mer rätt, av Mica Levi, var helt underbar under dessa sekvenser. Trollbindande och jag satt som ett fån.

Jag insåg senare att det var filmat med nån typ av nattkamera vilket gjorde att det blev en sorts inverterat svartvit bild. En stund senare fick vi se flickan komma hem efter sina nattliga äventyr och då insåg jag också att det hon pysslade med var att lägga ut mat åt fångarna.

Jag skulle kunna skriva mer om filmen. Om Hedwigs mamma som inte klarar av att stanna kvar. Om Rudolf som får en fysisk reaktion då verkligheten kommer ikapp honom. Men jag orkar inte det just nu.

Jag tyckte The Zone of Interest var en förhäxande film, en ytterst kall och obehaglig film. Jag vill absolut inte ha den osedd men jag vet inte om jag vill se om den nån gång. Nu ser jag i och för sig väldigt sällan om filmer i vanliga fall ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

American Fiction (2023)

American Fiction är en helmysig hängfilm om den svarte författaren Thelonious Ellison (men som alla kallar Monk) som stör sig på att just kallas för en svart författare. Han är författare, punkt. Men det accepteras inte av bokbranschen. Monk är en svart författare och han ska skriva svarta böcker om svarta problem. Till slut, i nån sorts desperation, skriver Monk på pin kiv en SVART bok under pseudonym., och se på fan, nu blev bokförlagen plötsligt intresserade (till Monks förtret).

Monk är även lärare på ett universitet. Det går inte speciellt bra för Monk där heller och han uppmanas att ta ledigt och åka från L.A. till hemstaden Boston för att gå på ett bokseminarium och träffa sin familj som består av en mamma på demensens gräns, en underbar syrra som ser igenom Monk, och lite senare en storebror med sina egna problem.

Ja, det här är alltså en kanske lite ovanlig blandning av satir och familjedrama och jag gillar det skarpt. Det var väldigt roligt att se Jeffrey Wright i en huvudroll. Jag kan bara komma på Basquiat (vilket var evigheter sen) och Hold the Dark. Wright är som klippt och skuren för rollen som bitter men ändå rolig författare som inte hittar rätt i livet. Rollfiguren påminner kanske en aning om den man som Paul Giamatti spelade i The Holdovers. De kommer liksom inte loss.

Monks syster (Tracee Ellis Ross, dotter till Diana Ross, det visste jag inte!) var en underbar karaktär som jag gärna hade velat hänga mer med. Jag tyckte det var synd att hon försvann ur handlingen så snabbt. Samtidigt var det ju en del av historien som ledde till att Monk behövde ta mer ansvar, bl a för sin mamma. Plus att brorsan (spelad av Sterling K. Brown) dök upp som en följd av att syrran försvann. Det är bara att tugga i sig.

Jag vet inte om jag gillade satir-bitarna eller familjedramat bäst. Det var lite som att det pågick två filmer parallellt med olika ton. Satiren var rolig medan dramat var rörande. Man skulle kunna störa sig på detta, att filmen inte vet vilken film den vill vara. Men för mig funkade båda delarna även om jag kände av tonskiftena. En klockren fyra blir det till American Fiction.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep