The Constant Gardener

11 september, 2011 10 kommentarer


Titel: The Constant Gardener
Regi: Fernando Meirelles
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Filmitch precis skrivit om och gillat The Constant Gardener så kommer här mitt några år gamla omdöme om samma film. Tydligen hade jag vid den här tiden fått en sorts fixering på filmen Saw eftersom jag får för mig att jämföra dessa två filmer, eller åtminstone klippningen i dem.

Efter den framgångsrika Guds stad ”fick” den brasilianske regissören Fernando Meirelles chansen att göra en tysk- och engelskproducerad film med bl a Ralph Fiennes och Rachel Weisz som skådisar. Filmen bygger på en roman av John le Carré som handlar om trädgårdsintresserade diplomaten Justin Quayle som råkar ut för en tragedi när hans fru dödas i Afrika. Frun, spelad av Weisz, var något av en aktivist (jobbade för nån hjälporganisation verkade det som) och kom, tillsammans med en afrikansk läkare, några skumma läkemedelsföretag på spåren. Spoiler Det handlade om att testa nya, och potentiellt farliga, läkemedel på fattiga afrikaner Spoiler slut.

Det första jag la märke till när jag såg filmen var fotot, klippningen, och i viss mån musiken. Det hela kändes lite konstnärligt fast på ett bra sätt, inte på det där videoinstallations-sättet om ni förstår vad jag menar. Här tyckte jag det hetsiga fotot och den nerviga klippningen bidrog till att skapa en viss (obehaglig) stämning som kändes rätt i filmen. I t ex Saw, där filmmakarna verkade tycka att hetsig klippning har ett egenvärde i sig, var det bara jobbigt.

Det andra som stack ut lite var att själva historien berättades ganska fragmentariskt, men ändå i en viss logisk ordning. Dels får vi följa hur vår godhjärtade och lite tillbakadragna diplomat (spelad Fiennes alltså) träffar yrvädret Tessa (Weisz). De båda blir kära, gifter sig, väntar barn. Dels får vi följa Tessa som tillsammans med den afrikanske läkaren utreder skumraskaffärer både i fattiga afrikanska byar och på nätet. Och slutligen får vi följa Justin efter sin frus död, då han försöker förstå vad som har hänt och vad som ligger bakom. Dessa historier blandas det med lite fram och tillbaka.

Just berättarstilen, klippning och foto gav filmen en känsla som jag uppskattade. Det är en sorglig men vacker film tycker jag. Historien i sig är ganska enkel, inga obligatoriska vändningar och sånt (det slipper man). Det känns mer som om det är fokus på känslorna — vilka Fiennes gestaltar utmärkt. Jag gillade även Danny Huston, från bl a Silver City, i sin slemmiga roll. Även Bill Nighy (också han i en slemmig biroll) var bra. Ja, det var bra skådespelare genomgående.

Jag kan inte låta bli att tänka på filmer som Hotell Rwanda och Darwins mardröm. Det finns en hel del likheter, bl a den ”lev för dagen”-livsglädje som afrikaner (främst barn) visar trots i våra ögon ganska eländiga förhållanden.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , ,

Hierro

7 september, 2011 6 kommentarer


Titel: Hierro
Regi: Gabe Ibáñez
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Spanska skräckthrillers har varit i ropet de senaste åren. De har liksom tagit över efter en period då det var asiatiska rysare med bleka flickor med långt svart hår som gällde. Det som sticker ut lite med de spanska filmerna är att de brukar vara ganska dramainriktade samtidigt som de är rysare som t ex Barnhemmet.

Hierro är en riktigt stämningsfylld dramathriller. Den är fylld till bredden med poetiska, surrealistiska, läskiga, obehagliga bilder. Det är en film som helt bygger på stämningen som byggs upp och hålls kvar.

Har ni drömt en dröm där ni är på väg till flygplatsen och har gott om tid, ni packar, taxin är beställd, allt är lugnt men så börjar det strula lite, plötsligt är nyckeln borta, men det är fortfarande lugnt, bara du hittar den där nyckeln, ja men där är den, då kan du gå ner till taxin som kommit och väntar utanför, jaha, då går vi ner till den, men vänta nu var är väskan, den var ju här alldeles nyss, tog jag med den in i köket, nämen var är den nu då, ah där är den puuuh vad skönt då kan vi gå, äntligen, men nu hittar jag inte biljetterna, och nu är klockan plötsligt mycket, bara en timme kvar till check-in, nu blir det tajt, allt börjar falla samman, nu är taxin borta också, aaah vad är det som händer?!?! Och så vaknar du.

Ungefär så är den här filmen. Alltså riktigt bra om man tycker såna drömmar är läbbiga och om man gillar läbbiga filmer. Fast här är det inte ett i-landsproblem som att missa ett plan utan det handlar om att förlora ett barn.

Handlingen är egentligen inte nåt speciellt men stämningen och nerven är hela tiden tillskruvad. Dessutom är den grymt snygg. Kanske är det på gränsen till för arty-fartigt foto men jag gillar det. En annan sak att hålla utkik efter är små detaljer som dyker upp med jämna mellanrum. Det handlar om små detaljer som bara glimtar förbi, som t ex en tavla där plötsligt vågorna börja svalla in mot stranden. Man kan missa dem om man blinkar.

Slutbetyget blir på gränsen till en fyra men den når kanske inte riktigt fram. Bitvis satt jag och funderade på hur de skulle förvalta den nerv som man lyckats skapa under filmen. Hur ska man knyta ihop säcken? Oftast i liknande filmer brukar det ju handla om actionfyllda thrilleravslutningar och det var lite det jag satt och hoppades på att det inte skulle bli.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck, Surrealism Tagged with , , , ,

Apornas planet: (r)Evolution

6 september, 2011 13 kommentarer


Titel: Apornas planet: (r)Evolution (Rise of the Planet of the Apes)
Regi: Rupert Wyatt
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Ni bör inte läsa den här recensionen om ni inte sett filmen och vill undvika spoilers.

James Franco spelar Will Rodman, en sån där forskare som tror att allt och alla kan botas med vetenskapen. I flera år har han försökt lösa gåtan med Alzheimers, hur man kan bota den jobbiga och tragiska sjukdomen. När filmen inleds är han i slutskedet av arbetet, studier pågår med schimpanser som försöksdjur. Om han kan lyckas få schimpanser att bli smartare så borde medicinen även fungera för att bota dementa människor, ja, ungefär så resonerar Doktor Will.

VD:n på företaget låter motvilligt försöken att fortgå men låter Will få veta att han inte ska låta sina känslor att styra. Här kan vi ana att det hela är personligt för Will. Och mycket riktigt, när vi får se honom komma hem efter jobbet är det till en far som blivit sjuk i Alzheimer.

Till slut är då stunden kommen. En schimpanshona, nummer 9, även kallad Bright Eyes, har uppvisat förbluffande resultat i intelligenstester och Will presenterar det nya läkemedlet för företagets styrelse. Will vill gå vidare med nästa steg: försök på människor. Styrelsen är imponerad över resultatet och allt verkar gå som på räls… men så får plötsligt Bright Eyes ett raseriutbrott, flyr från sin bur och orsakar kaos. Resultat: Will kan glömma det där med försök på människor. Ja, VD:n beordrar att alla apor ska avlivas med omedelbar verkan.

Efter tumultet som uppstår när Bright Eyes gick bärsärk så upptäcker en av Wills kollegor att Bright Eyes precis hade fött en lite unge. Hur slutar det här då tänker ni? Ska de verkligen avliva den lilla hjälplösa ungen? Nej, givetvis inte. Will anser att hon precis hade fött var orsaken till att Bright Eyes blev aggresiv och adopterar i hemlighet den lilla ungen som får namnet Caesar. Historien kan börja.

Tyvärr blev jag aningen besviken på den här rebooten/prequelen. På förhand hade det snackats en hel del om de otroliga datoranimerade aporna. Hmm, ja, det är möjligt att de var snygga. Ja, egentligen är det otroligt vad man kan göra med datorkraft och mjukvara. Men jag vet inte om det blir en bättre film för det. Sen tycker jag (och speciellt min bror) att det fortfarande finns tendenser till att de animerade karaktärerna studsar fram när de rör sig. Ehuru de voro apor de hoppade såsom som grodor.

James Franco är väl den jag tycker är bäst i filmen tillsammans med John Lithgow som spelar pappan. Det var kul att se Lithgow för övrigt, det var ett tag sen. Nu finns det väl inte så många andra kandidater till bästa skådis eftersom de flesta andra stora rollerna görs av datoranimerade/mocapade apor. Undrar hur Oscarsjuryn ska resonera här framöver, det måste ju bli en fråga att ta ställning till förr eller senare? Ska man dela ett eventuellt pris mellan Andy Serkis och en datoranimatör?

Freida Pinto är med som Wills flickvän Caroline. Hon gör en ganska intetsägande roll som Wills samvete och bättre sida. Hon har alltid nåt klokt att säga när Will gör saker som vi vet är fel. Men hon ställer givetvis alltid upp ändå. Pinto är helt ok men rollen är inte superkul.

Filmen och dess karaktärer gör en helomvändning med ungefär halva filmen kvar. Plötsligt inser Will att det han gör är fel. Man kan inte manipulera med natur, djur och människor. Han inser det efter att Caroline säger några kloka ord, förstås. Företagets VD gör däremot helt om åt andra hållet. Efter att först ha varit väääääldigt försiktig med experimenten så går han plötsligt all in, utan hängslen och livrem. Förklaringen som ges stavas p-e-n-g-a-r.

Brian Cox har en ganska meningslös biroll som chef på en sorts uppsamlingsplats för herrelösa apor. Och så Tom Felton (japp, Draco Malfoy himself) som chefens sadistiska son som älskar att reta och förnedra aporna. Får han betala dyrt för sina pojkstreck? Åhå, hur kunde ni gissa det. Stackars Felton, hoppas han inte har blivit typecastad som barnrumpaelaking. Och Andy Serkis? Har han blivit typecastad som mocap-skådis?

Den omtalade slutuppgörelsen på Golden Gate-bron tyckte jag inte var nåt speciellt. Istället för att bli begeistrad satt jag och tänkte på en Fantastic Four-film som har har en liknande actionsekvens uppe på en bro. Scenen där den gigantiska gorillan hoppar, som en groda, ut mot en helikopter och sen döende blir utdragen ur vraket av Caesar kändes inte klockren.

Lite kul är det att notera några referenser till de gamla filmerna, främst den första filmen. På en teveskärm glimtade t ex Charlton Heston förbi i nån gammal film (nån som tagit reda på vilken?). Vi får även se nyhetsflashar om den första bemannade expeditionen till Mars som spårlöst försvinner (men vi vet ju var och när det dyker upp igen). Och så leker Caesar med en byggsats av Frihetsgudinnan.

Sammanfattningsvis så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag kände att jag inte blev riktigt engagerad av filmen. Den rullade på utan att riktigt sögs in. Kanske är det så att man aldrig kommer att kunna ersätta uttrycken i en människas ansikte med ettor och nollor.

De flesta andra recensioner jag har läst verkar vara lite mer positivt inställd till filmen än jag är. Här har ni en handfull andra åsikter från bloggosfären: Another Bughunt, The Velvet Café, Flmr, Filmrepubliken.

3-/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , ,

Fair Game

4 september, 2011 10 kommentarer


Titel: Fair Game
Regi: Doug Liman
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Fair Game är en välgjord politisk dramathriller i Aaron Sorkins anda. Jag blev påmind om att jag ville se den hos Flmr som dock inte gillade den så där jättemycket. Filmen bygger på verkliga händelser och handlar om orsakerna bakom USA:s krig mot Irak. Historien är ju riktigt intressant men den stora frågan om varför USA, eller snarare Bushadministrationen, ville starta kriget i Irak får man aldrig svar på även om man kan spekulera.

CIA-agenten Valerie Plame (Naomi Watts) jobbar med att förhindra terroristhandlingar. Valerie är en person som ser praktiskt på sitt jobb. Om hon t ex lyckas med att avslöja en transport med illegala vapen så är hon nöjd med sin arbetsdag.

En dag blir hon chef för ett team som ska arbeta med att hitta bevis för kärnvapen, kemiska vapen, massförstörelsevapen (WMDs, weapons of mass destruction). Hon gör ett seriöst jobb, alla gör ett seriöst jobb, men man hittar inga bevis. En del av arbetet handlar om att hitta bevis för att Irak har köpt stora mängder uran av Niger. Till Niger skickas Valeries man, Joe Wilson (Sean Penn), som har kännedom om landet eftersom han varit ambassadör där. Hans bedömning är att det inte förekommit någon sådan affär.

Vita Huset och stabschefen Scooter Libby (David Andrews) i spetsen vill ändå få bevis. Det måste (!) ju finnas WMDs i Irak, annars kan man inte starta det där kriget som man ju vill starta. Så till slut ser man till att hitta nån CIA-medarbetare som faktiskt säger att vissa beslagtagna aluminiumrör troligen kan användas för att upparbeta uran. Dessutom nämner Bush i ett tal att Irak gjort affärer med Afrika gällande uran. När Joe Wilson får höra detta skriver han en kritisk artikel och ifrågasätter Bush-administrationens motiv till kriget och bevis för att det ska finnas WMDs i Irak. Well, man kan väl säga så här: Det skulle han kanske inte ha gjort. Eller: han skulle kanske ha tänkt en gång extra. För i slutändan gjorde han ju rätt. He did the right thing.

Det som händer är att Bush-administrationen vill få bort fokus från vad som uppenbarligen är något mycket lurt och därför offentliggör de Valeries identitet och att hon är CIA-agent och hon dessutom skickat sin man till Afrika på en sorts gratissemester. Det hela slås upp stort i media, och fokus skiftar mycket riktigt från orsakerna till kriget och till Valerie och hennes ”kommunistman”.

Filmen börjar väl aningen segt och det tar ett tag innan historien liksom satt sig. Den är inte superspännande men aldrig tråkig. Watts och Penn har ett bra samspel i den här osannolika historien som är en blandning av familjedrama och politisk thriller. Det får en verkligen att fundera på vad som pågår bakom kulisserna. Vad är det viktiga: vad som görs eller bilden av vad som görs? En annan sak man förstår är att det inte lätt att starta ett medialt krig mot Vita Huset. De skyr helt enkelt inga medel för att få som de vill. Och frågan man ställer sig är ju vad de egentligen vill?

Filmen är också väldigt intressant i ljuset av Usama bin Ladens död och efterspelet kring det. Oj oj, jag skulle gärna se en dokumentär eller film om detta.

3+/5

PS. Det kan var värt att notera att filmens manus bygger på två böcker som skrivits av Valerie och hennes man. Hur verkligheten verkligen såg ut är därmed svårt att säga eftersom det vi får se i filmen Fair Game givetvis är vinklat för att få Valerie och hennes man att framstå i god dager och Bush-administrationen i dålig dito.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

Vampyrer

28 augusti, 2011 9 kommentarer


Titel: Vampyrer (Not Like Others)
Regi: Peter Pontikis
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Med anledning av Fiffis recension av Kyss mig och efterföljande kommentarer så kommer en recension av den här svenska vampyrrullen med Ruth Vega Fernandez i en av huvudrollerna.

Jag fick låna den här filmen på dvd av en kompis, annars vet jag inte om jag hade sett den eftersom den nästan genomgående har fått usel kritik. Vampyrer handlar om två… vampyrer, som också är systrar. Den ena syrran, Vanja (Ruth Vega Fernandez), vill sluta med vampyrlivet och leva ”normalt” medan Vera (Jenny Lampa, underbart namn) trivs ganska bra som det är. Efter att de dödar och livnär sig på en mc-knutte får de ett mc-gäng efter sig. Blodsystrarna får en jobbig natt i Stockholm då de både får tampas med sig själva och med ett gäng hjälmprydda bikers.

Hehe, jag kan inte tycka att den är så dålig faktiskt. Jag tycker stämningen i filmen är bra. De nattliga stockholmsmiljöerna är riktig snygga. Hela filmen utspelas nattetid (inte så konstigt då det är vampyrer det handlar om). Samspelet mellan Fernandez och Lampa är det inget fel på. Historien är nog lite väl tunn, ja hela filmen känns lite lättviktig och vampyrgrejen är mest en bisak, men det funkar. Det är absolut ingen skräckis utan ett syskondrama. Det blir aldrig spännande utan det är stämningen som håller filmen uppe. Inledningen med motorcykelgänget som kör genom Stockholmsnatten var skön. Jag kan inte låta bli att ge knappt knappt godkänt.

Det alltid kul med miljöer som man själv känner igen och har vistats i, vilket i det här fallet kan ha bidragit till att det blev en svag trea istället för en tvåa. Bl a springer vampyrsystrarna vid ett tillfälle ner i en gångtunnel i Sundbyberg (aka Sumpan) men kommer upp på Kungsholmen, vilket jag i och för sig först noterade när jag såg extramaterialet — eftersom de sa det på kommentatorsspåret, men då kände jag i alla fall igen tunneln i Sumpan, haha. Just det, sen förekommer det en ganska rolig scen med en filmnörd som är på en nattvisning under Midnight Movie Madness och blir störd av systrarna V som sitter och grälar.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , ,

A Streetcar Named Desire

16 augusti, 2011 11 kommentarer


Titel: A Streetcar Named Desire (Linje Lusta)
Regi: Elia Kazan
År: 1951
IMDb | Filmtipset

Efter att ha läst den positiva recensionen av A Streetcar Named Desire borta hos BlueRoseCase så kändes det helt rätt att posta en recension av samma film fast med ganska olika åsikter om filmen. Och att säga att min text är en recension är väl inte helt korrekt, det känns mest som en förvirrad rant.

Jag kan tyvärr inte se några försonande drag i den här filmen som gör att jag kan ge den ett högre betyg än en etta. Filmen gav mig ab-so-lut ingenting. Jag gillar inte någon av karaktärerna. Allt är jobbigt, snackigt, upphetsat. Så fort Vivien Leigh är med i bild känner jag ett obehag. Ett nervöst obehag som håller i sig hela filmen. Marlo Brando sluddrar, pratar nasalt, som om han har mat i munnen hela tiden (vilket han förvisso har ganska ofta i filmen). Visst, måhända är Brando hyfsat cool men hela filmen är en katastrof så det försvinner liksom i den övriga sörjan. Det är möjligt att det här hade kunnat bli en bra film om den hade gjorts på ett annat sätt. Nu är allt bara hysteriskt och det är tyvärr inte så där dåligt då det samtidigt är roligt, utan bara dåligt. Kammarspel behöver inte vara dåliga filmer, det finns det exempel på. Teatrala filmer behöver inte heller vara nåt fel i sig. Så jag vill inte komma med några svepande generaliseringar om teatralt överspel eller tråkigt kammarspel. Fast vad fan: TEATRALT ÖVERSPEL! PRATIGT OCH FÖR LÅNGT KAMMARSPEL! Jag var tvungen att försöka två gånger för att ta mig igenom filmen. Första gången började jag nicka till och fick helt enkelt stänga av. Andra gången var jag på väg att dåsa till på samma ställe återigen men härdade ut. Utan belöning.

1+/5

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Frozen River

2 augusti, 2011 13 kommentarer


Titel: Frozen River
Regi: Courtney Hunt
År: 2008
IMDb | Filmtipset

I Frozen Rivers systerfilm Winter’s Bone blev white trashigheten bitvis så uttalad att det nästan blev överdrivet, nästan en sorts parodi. Frozen River är en mer välbalanserad film där Melissa Leo glänser i rollen som Ray Eddy, trailermamma till två barn som veckan innan julafton blir lämnad av sin man. Slarverpappan tog dessutom med sig de ihopssparade pengarna som precis skulle räcka till den sista avbetalning till ett nytt hus.

Dramat Frozen River utspelar sig precis vid gränsen mellan USA och Kanada. Mitt på gränsen ligger ett indianreservat som följer sina egna lagar. Här driver man inte bara spelverksamhet utan det pågår även smuggling, av människor. Flyktingar fraktas på vintrarna via reservatet över en flod in till USA. Av mer eller mindre en slump så blir Ray indragen i detta. Eller snarare, när hon får chansen tjäna snabba pengar kan hon inte låta bli helt enkelt.

Vid vissa avsnitt har man lagt in thrillerelement i historien men i slutändan är detta ett drama. Thrillerdelarna gör snarare dramat mer uttalat. Ray jobbar med smugglingen tillsammans med en udda och avig indiantjej. De två utvecklar så småningom en för de båda oväntad vänskap.

Jag vet inte, det är lustigt, men det händer inte så där rackarns mycket. Ray och indiantjejen sätter sig i bilen, åker över floden på isen, hämtar flyktingar som göms i bakluckan, får betalt, kör tillbaka över floden, lämnar av flyktingarna på ett motell, får betalt.

Att Ray är en vit kvinna är en fördel eftersom hon då med största sannolikhet inte kommer att stoppas av de poliser som bevakar utfarten från indianreservatet. Men Ray blir mer och mer desperat att få ihop pengar ju närmare julafton närmar sig. Förutom pengar till det nya huset behövs det även pengar till den hyrda teven. Äldste sonen i familjen försöker fixa pengar på sitt vis.

Nåt jag möjligen störde mig på var att Ray till en början verkade ganska naiv och inte aaaalls förstod vad som pågick i fråga om smugglingsverksamheten som sköttes via reservatet. Det kändes lite instoppat för att vi som tittar skulle få en förklaring på allt. Men jag gillar filmen. En nedtonad film som ändå är spännande och dramatisk, liksom utan att ta i för mycket. Miljöerna påminner mycket om den svenska landsbygden, och jag gillar dem. Melissa Leo spelar Ray med en ”as of matter of fact”-ighet som jag gillar. Hmm, väldigt vad jag gillade.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Lost Weekend (1940)

29 juli, 2011 8 kommentarer

Lagom till fredagens film noir-recension är jag tillbaka från ett välbehövligt avbrott från den ständiga uppkopplingen. Den senaste veckan har mest tillbringats ute i naturen och även grillen har stått på glödning. Tillbaka i vardagen (semestervardagen) igen så kickstartar vi med en noir som kanske egentligen ”bara” är ett drama. Ett bra sådant.

En oväntat stark noir, kanske för att det inte riktigt känns som en äkta noir, eller? Jag vet att t ex Christian på Movies – Noir anser det. Däremot tycker IMDb att det är noir.  Ah, det spelar mindre roll. The Lost Weekend handlar om alkoholisten slash misslyckade författaren Don som haft några vita veckor och som nu ska spendera en helg på landet tillsammans med sin flickvän (spelad av Jane Wyman) och sin bror. Vad brodern och flickvännen inte vet är att Don planerat att smita från den lantliga helgen för att supa skallen i bitar som vanligt. Det hela utvecklar sig till ett drama där det för Dons del går ut på att fixa sprit samtidigt som han försöker dölja det eller möjligtvis tvinga sig själv att inte dricka.

Det här var en film som växte mer och mer. I början var jag väl hyfsat intresserad av Dons öde. Men ju mer det framgick hur desperat Don (grymt bra gestaltat av Ray Milland) egentligen var desto mer drogs jag in i filmen. Don vill ju någonstans bli fri från sitt beroende men i det läget som han befinner sig så tycker han att det är bättre om han kan få tag i sprit för att dämpa sin ångest. Människorna omkring honom har inte gett upp men de är luttrade och går inte på hans finter. Nu var det nästan en månad sen jag såg filmen så jag kommer faktiskt inte ihåg exakt hur den slutade. Det var i alla fall inte ett slut som fegade ur alltför mycket, även om jag bitvis tyckte Wyman kändes litet naiv (framför allt mot slutet då).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , ,

Marie Antoinette

18 juli, 2011 8 kommentarer

Titel: Marie Antoinette
Regi: Sofia Coppola
År: 2006
IMDb | Filmtipset 

The Virgin Suicides var ok, Lost in Translation var bra (kanske t.o.m. mycket bra) men under Sofia Coppolas film om den franska tonårssessan Marie Antoinette blev jag lika uttråkad som Marie själv verkar ha varit på det franska hovet. Filmen är totalt tom och tråkig. Jag satt och lekte med tanken att spola framåt. Jag konstaterade i alla fall att det här var en sån film som jag skulle kunna spola fram om jag var funtad på det sättet. Men eftersom jag aldrig gör det så blev det bara en hypotetisk fråga.

De två timmarna gick ändå på nåt märkligt sätt hyfsat snabbt. Allt är snyggt förstås. Ett otroligt arbete har lagts ner på att få till miljöer, kläder, frisyrer och inte minst efterrätter (!). Man har haft tillgång till Versailles vilket är coolt.

Bitvis tror jag att jag tittar på en Wes Anderson-film. Det kan bero på att Jason Schwartzman är med som Ludvig XVI. Schwartzman dyker ju upp i princip varje Anderson-film. Även den märkligt tomma handlingen och snygga ytan för tankarna till Anderson. Sofia och Wes känns lite som om de kommer från samma skola.

Bäst är Aphex Twin med låtarna Avril 14 (wow, vilken fullständigt avskalad och vacker pianolåt!) och Jynweythek Ylow (typiskt Aphex Twin-sound om än ganska snällt speciellt jämfört med Come To Daddy). Sen förekom det en pampig kyrkorgellåt där jag inte lyckats klura ut vem det är som ligger bakom. Det säger väl en del om filmen när man mest sitter och tycker att musiken var bra (vilket den är i Marie Antoinette).

2/5

PS. Jag kan inte låta bli att återigen puffa för Come To Daddy (I want your soul, I will eat your soul). Burr, om jag hade sett den videon när jag var elva hade jag skitit på  mig. Jag får fortfarande gåshud, rysningar, sitter spänd, när mammamonstret föds ur teven. Burr.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , ,

Banketten

4 juli, 2011 7 kommentarer


Titel: Banketten
Regi: Hasse Ekman
År: 1948
IMDb | Filmtipset

För länge sen trodde jag Hasse Ekman var en ensidig regissör som enbart gjorde lättsamma komedier. Sen hörde jag att han hade gjort en film som hette Flicka och hyacinter som tydligen skulle vara mer allvarlig. Sen dess har jag velat se Flicka och hyacinter men det har inte blivit av. När SVT visade Ekmans Banketten tog jag chansen att spela in den i alla fall.

Banketten utspelar sig bland Stockholms överklass. Vi får träffa familjen Cotten där pappan och bankiren Jacob (Ernst Eklund) snart ska fira sin 60-årsdag. Frun (Elsa Carlsson) oroar sig mest för vad hon ska ha på sig på festen. Den ene sonen, Pierre (Sture Lagerwall), är en cynisk slarver, den andre sonen, Ivar (Sven Lindberg) är en socialist som inte vill ärva pappans pengar. Dottern Vica (Eva Henning) är gift med en sadist, doktor Stenbrott (perfekt spelad av en superslemmig Hasse Ekman) och har andra problem än att bekymra sig om arv eller kommande fester.

Banketten är hela tiden sevärd. I början puttrar den på småtrevligt men ändå alltid underhållande med en del underbara dialoger. Pappa Cotten är en välmenande farbror medan fru Cotten är en ganska odräglig överklassdam. Ivar skäms för att han kommer från societeten medan Pierre är en bortskämd glidare. Ingen trivs egentligen, och det kanske är dottern Vica som nånstans är huvudperson i historien. Hon har det inte lätt i sitt äktenskap med doktor Stenbrott (ha, vilket namn!). Från att filmen är småputtrig i början går den mot slutet mer mot noir-hållet och blir riktigt dramatisk och gripande. Rekommenderas!

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →