Raging Bull

1 november, 2011 19 kommentarer


Titel: Raging Bull (Tjuren från Bronx)
Regi: Martin Scorsese
År: 1980
IMDb | Filmtipset

Här kommer en riktigt gammal recension av en film som jag inte har sett sen jag såg den då för åtta år sen. Egentligen borde jag väl se om den och stämma av vad jag tycker nu men va fan, det finns ju så mycket film att se som jag aldrig sett… 😉

Raging Bull var trojkan Martin Scorsese-Robert De Niro-Joe Pescis första film tillsammans. Senare gjorde de även Goodfellas (1990) och Casino (1995). Raging Bull handlar om boxaren Jake LaMottas liv, både i men kanske främst utanför ringen. LaMotta var en envis, misstänksam och tjurskallig typ, vilket han hade nytta av i ringen, men utanför densamma gjorde det att hans liv var stökigt och till slut rätt så tragiskt.

Efter en kort inledning där en fet och utbränd LaMotta förbereder sig för ett nattklubbsframträdande 1964, tar filmen sin början 23 år tidigare i New York. Det är då tidigt i LaMottas karriär och han drömmer om att få gå en titelmatch. Detta visar sig inte vara alltför lätt, eftersom han vill gå sin egen väg och vägrar prata med den lokala maffioson Tommy Como (Nicholas Colasanto). Jakes bror Joey (Joe Pesci) som agerar manager gör sitt bästa för att tygla Jake och övertyga honom om att gå via Tommy nog är det enda sättet. Livet vid sidan om ringen är inget vidare för Jake som ständigt bråkar med sin fru. När han träffar den unga (15 år) och vackra blondinen Vickie (Cathy Moriarty) som umgås i kretsen kring Tommy Como så är det första äktenskapet slut och han gifter sig med Vickie (när hon fyllt myndig ålder). Nu följer en tid av relativ lycka för Jake. Han boxas framgångsrikt och kommer närmare sin titelmatch, och dessutom får han och Vickie barn. Efter att ändå ha kontaktat Tommy får Jake till slut sin chans att bli mästare men han eller åtminstone hans stolthet får betala ett rätt så högt pris.


Jag vet inte hur många flottyrmunkar per dag som krävs men resultatet ser ni till höger

Att Jake har framgång i ringen är inget som avspeglas i det verkliga livet. Han är misstänksam, för att inte säga paranoid, och övertygad om att Vickie är otrogen. Han ber därför sin bror Joey att hålla ett öga på henne när han inte är hemma. Till slut går det så långt att han misstänker alla i sin omgivning inklusive Joey. Det kan bara gå på ett sätt. Utför.

Under förtexterna i början ser man LaMotta dansa i ringen till tonerna av pampig musik vilket är en otroligt tung, vacker och perfekt inledning på denna svartvita film. Boxningsscenerna är brutalt strålande med ljud och klippning som inte kan bli bättre. Hela rollbesättningen med De Niro i spetsen gör ett mycket övertygande jobb. De Niro gjorde som de flesta vet en s.k. Renée Zellweger under filmen. Från en 70 kilos boxare i topptrim till en fet och avdankad föredetting på drygt 25 (?) kilo mer är en slående (ursäkta) förvandling. Men det är inte bara det yttre som gör intryck förstås. De Niro gestaltar LaMottas paranoida, våldsamma, aggressiva men samtidigt osäkra och ångerfulla natur på ett imponerande och mycket realistiskt sätt. Samtidigt som LaMotta är en rätt så patetisk figur så känner man verkligen hur han brottas med sina inre demoner. Speciellt minns jag en scen mot slutet av filmen när LaMotta hamnat i finkan efter att ha serverat minderåriga alkohol på sin nattklubb. Förtvivlad slår han nävarna mot väggen i sin cell samtidigt som han skriker ”I’m so stupid! Stupid. Stupid. Stupid. Stupid”.

Betyget kan inte bli annat än det högsta till denna film som nog borde ha fått en Oscar för 1980 års bästa film. Detta sagt utan att ha sett Ordinary People som fick priset.

5/5

Arkiverad under Betyg 5, Boxning, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Pusher

26 oktober, 2011 10 kommentarer


Titel: Pusher
Regi: Nicolas Winding Refn
År: 1996
IMDb | Filmtipset

Fiffi postade precis en recension av danska superfilmen Pusher. Enda anledningen att Fiffi inte gav den en klockren fyra var att hon var dum nog att se den otextad. 😉 Här kommer min recension som har några år på nacken men som jag nog tror fortfarande gäller.

”A week in the life of a knarklangare”. Frank (Kim Bodnia) är knarklangare (pusher) i Köpenhamn. Han och kompisen Tonny (Mads Mikkaelsen) glider runt och dealar, snackar skit och festar. Frank får sitt knark från lokala juggo-gangstern Milo (Zlatko Buric). Frank är skyldig Milo pengar. Vid en affär med en svensk (Peter Andersson) går allt fel och Frank torskar för polisen. Nu står han utan både knarket han skulle sälja och pengarna han skulle ha tjänat. Veckan som började så bra är på väg utför. Utför. Detta är regissören Nicolas Winding Refn debutfilm.

Oj, oj, fan vad kul det är när man relativt oväntat får se en toppfilm! Jag har ju i och för sig hört att en hel del gott om Pusher men man vet ju aldrig förrän man ser filmen själv. Det visade sig att detta var en otroligt tät, intensiv, realistisk, vad du vill, skildring av en persons liv, ett liv som är på väg ner i avloppet. Kim Bodnia gör en storstilad insats som desperate Frank, vars tillvaro blir ett helvetiskt kaos. Och han kan inte skylla på nån annan än sig själv. Mads Mikkaelsen är rolig som kaxig medhjälpare. De båda har en ganska roligt skildrad tillvaro i början av filmen, med en kul dialog. Kul att höra danska *host*fissefinger*host*. Sen har vi även den ruggigt sköna Buric som gangstern Milo. ”Franke. Franke, du är min bästa vän i hela Danmark!”. Underbart.

Förutom våldet och förfallet så finns det även lite andra inslag. Frank har ihop det, på nåt sätt, med horan (champagneflicka säger hon själv) Vic (Laura Drasbæk). Deras möten återger en sorts sorg som finns i hela deras tillvaro, som allt som oftast går ut på att bli hög eller fixa snabba pengar. Vid sällsynta tillfällen försöker de närma sig varandra, men det blir aldrig mer än en ångrad smekning på en axel. Klippningen imponerar liksom den tunga musiken som man borde skaffa. Sen är inledningen så snygg att den var värd att se två gånger. Om ni inte sett Pusher, så gör det ganska så snart.

4/5

PS. Precis som Fiffi så tipsar även jag om svenskdanska tv-serien Bron. Den finns att se på SVT Play.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , ,

I Saw the Devil

12 oktober, 2011 7 kommentarer


Titel: I Saw the Devil (Akmareul boatda)
Regi: Kim Ji-woon
År: 2010
IMDb | Filmtipset

En störande film. En film att bli störd av. En störd film.

En ung kvinna blir mördad av Kyung-chul, en ovanligt galen seriemördare spelad av Choi Min-sik, efter att hon har fått punktering ute på landsbygden. Hennes pojkvän Soo-hyun som är nån sorts hemlig agent svär att hämnas. Och eftersom det är en koreansk film så är det inte nån liten hämnd det handlar om. Den mördade kvinnan är dotter till en gammal polischef så Soo-hyun får tillgång till utredningsmaterial och snart är han Kyung-chul i hasorna.

Det var ett tag sen jag såg en så här jobbig film. Våldet är rått och explicit. Den obligatoriska koreanska crazy humorn lyser med sin frånvaro. Det gör däremot inte det extrema våldet och den genommörka handlingen.

Soo-hyun spelas av pretty boy Lee Byung-hun från A Bittersweet Life. Här förvandlas han till ett monster med endast hämnd i tanken.

En mer störd karaktär än den som Choi Min-sik spelar är nog svår att hitta. Filmens engelska titel antyder att han är eller representerar djävulen. En sak jag noterade var att han har ett par änglavingar på backspegeln i sin bil samt att han under en del av filmen har tröja med ett kors på sig.

Det regnar faktiskt inte i filmen. Däremot inleds filmen i snöfall så nederbörd blev det som sig bör i en koreansk film.

Vid ett tillfälle får vi se Choi Min-sik höja en hammare över sitt huvud och jag undrade om detta var en slump eller om det var en blinkning till Oldboy.

En störande film. En film att bli störd av. En störd film.

4-/5

Fler som sett och gillat (alla utom Sofia!) I Saw the Devil:

Movies – Noir
Fiffi
Rörliga bilder och tryckta ord
Vrångmannen
Filmitch

Mina recensioner av Kim Ji-woons tidigare filmer:

A Tale of Two Sisters (2003)
A Bittersweet Life (2005)

The Good, the Bad, the Weird (2008) har jag inte sett och det ska tydligen var nån sorts westernäventyrskomedi vilket gör mig lite tveksam men jag ska definitivt försöka se den då Kim Ji-woon har växt till en liten favorit hos mig.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

A Tale of Two Sisters

11 oktober, 2011 15 kommentarer


Titel: A Tale of Two Sisters (Janghwa Hongryeon)
Regi: Kim Ji-woon
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Tillbaka från en spännande kväll på Råsunda med trevligt slut! Sverige-Holland 3-2. Igår utlovade jag en recension av I Saw the Devil men det blir det inte. Jag kom nämligen på att jag även sett Kim Ji-woons dramarysare A Tale of Two Sisters från 2003 så vi kör en liten text om den filmen först.

Denna sydkoreanska psykologiska dramaskräckis handlar om två systrar som kommer hem efter en tids psykiatrisk behandling, vad det verkar. Deras mamma har nyligen dött, vilket tycks vara orsaken till deras sviktande mentala hälsa. Nu när de kommer tillbaka igen så är deras pappa ihop med den i systrarnas ögon ondskefulla Eun-joo. Stämningen blir allt mer spänd mellan de fyra samtidigt som mystiska saker sker i huset. Regissör är Kim Ji-woon som även gjorde A Bittersweet Life, en liten favorit från Stockholm Filmfestival 2005.

Oj, vilken vacker film! Den var faktiskt bland de vackraste jag har sett. Stämningen är helt underbar med ett foto utöver det vanliga och en sagolik ljudbild som skapar en krypande vacker känsla direkt. Fotot har en ren klar kvalitet med bilder som ibland är vackra och rogivande och ibland förmedlar en känsla av den krypande mystik som huset där allt utspelar sig är insvept i. Filmens ljudspår ackompanjerar bilderna utmärkt och främst är det den rent stämningsskapande ljudbilden som imponerar. Ibland är det nästan helt tyst, ibland bara ett lågt vibrerande som gör att man är på helspänn. Den mer traditionella musiken är ok, ett sorgligt stycke som till en början kändes lite smörigt men som i slutändan ändå gav rätt känsla.

Skådisarna i filmen känns handplockade för sina roller. De två som spelar systrarna lyckas förmedla det starka band som ofta finns mellan syskon, där det är den äldre systern Soo-mi som beskyddar sin yngre syster Soo-yeon. Styvmodern är en ganska läskig figur som är så där hispig och överdrivet snäll i början, och systrarna kan ju inget annat göra än att hata henne. Pappan verkar bortkommen och inte veta vad han ska göra i situationen.

Som jag skrev tidigare så är stämningen i filmen underbar och de hopp-scener som förekommer får bra effekt pga just denna krypande stämning. Jag hoppade till ordentligt några gånger, ofta när man precis slappnat av efter att man trott att hopp-scenen inte skulle komma den här gången. Bra timing med andra ord. A Tale of Two Sisters rekommenderas att se i ett mörkt rum, med bra bild samt framförallt bra och högt ljud för bästa effekt! Filmen är både ett drama om jobbiga minnen och syskonkärlek och en bra rysare.

4-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , ,

A Bittersweet Life

10 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: A Bittersweet Life (Dalkomhan insaeng)
Regi: Kim Ji-woon
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Här kommer en recension av en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. Anledningen till att jag postar den just nu är att jag nyligen sett regissören Kim Ji-woons senaste film I Saw the Devil där vi även träffar Lee Byung-hun, huvudrollsinnehavaren från A Bittersweet Life, igen. Recension av I Saw the Devil kommer förhoppningsvis imorgon (beror lite på hur sent jag kommer hem från matchen Sverige-Holland som jag faktiskt ska se live på Råsunda i Solna imorgon kväll).

Många asiatiska filmer har nåt märkligt över sig. Det känns inte riktigt som filmmakarna kommer från samma planet som jag gör. Bilder, scener, historia, känsla, skådisar, det mesta, känns liksom skruvat ett par varv extra. Så var också fallet i A Bittersweet Life, en våldsam gangsterhistoria där vi möter den ensamme hitmannen Sun-woo (Lee Byung-hun), vars känslor som han dolt börjar ge sig till känna när han ska bevaka gangsterbossens flickvän. I början är Sun-woo en känslokall underhuggare/fixare, men när hans hårda skal börja spricka dras han in i en våldsspiral där han ställs mot sin boss.

Jag gillade verkligen stämningen och känslan i filmen. Det finns ett antal actionscener då jag bara satt och njöt, speciellt när Sun-woo vid ett tillfälle slåss mot ett antal fiender och sen får tag i en bil som han använder som mur- och människobräcka. Det här kan koreanerna helt klart. Humor finns instoppad lite här och var, men jag tyckte ändå inte den kändes malplacerad. Jag blev inte förvirrad som jag ibland kan bli när jag ser asiatisk film (ja, jag generaliserar), när humor och allvar blandas allt för friskt. Här tyckte jag ändå det var separerat. Jag gillade även scenerna under slutuppgörelsen även om den kanske blev lite väl långdragen.

Det som jag gillade allra mest var ändå två av de sista scenerna där man får se tillbaka på vissa sekvenser i Sun-woos liv. Här får vi se en dold sida av Sun-woo som ändå har funnits hela tiden, det är bara det att vi inte har fått se den. Betyget blir en svag fyra.

4-/5

För er som har sett filmen så är de två scenerna jag tänker på:

Spoiler (markera för att läsa)
Scenen där Sun-woo lyssnar på tjejen när hon spelar cello (här är han harmonisk och lycklig och ler) och sen scenen under eftertexterna när han skuggboxas (här visar han sin lekfulla sida som liksom också varit dold hela filmen)
Spoiler slut

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2005 Tagged with , , , , , , ,

Milk

5 oktober, 2011 9 kommentarer


Titel: Milk
Regi: Gus Vant Sant
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Milk är filmen om San Francisco-politikern Harvey Milk som var den förste öppet homosexuella amerikan som folkvaldes till ett politiskt ämbete.

Var det Sean Penn i huvudrollen som Harvey Milk? Jag var tvungen att påminna mig själv om att det faktiskt var det eftersom jag då och då glömde bort vem det faktiskt var som spelade Milk. Med andra ord, en riktigt bra insats av Penn och han knep ju Oscarn framför näsan på Mickey Rourke i The Wrestler. Jag höll på Rourke, delvis för att Milk nämligen var en lite tråkig film. Ja, faktiskt. Ämnet är viktigt och fortfarande aktuellt. Men…

…hmm, jag vet inte, jag hade väntat mig mer. Nu är den är klart sevärd och välgjord med bra insatser från alla skådisar. Emile Hirsch dyker upp som ganska oigenkännlig ung bög. Det tog 10 minuter innan jag insåg att det var samme snubbe som åkte skateboard i Lords of Dogtown och campade i Into the Wild (som ju Penn regisserade för övrigt).

Filmen handlar egentligen mer om hur rörelsen för rättigheter för homosexuella växer fram än om Milk som person. Detta gör att filmen blir aningen tråkig. Inte för att det är ett oviktigt ämne men för att det kanske passar bättre som dokumentär. Amerikansk historia är intressant och jag hade velat veta mer om händelserna, bl a Anita Bryant (en ganska läbbig kvinna med sin obehagliga Save Our Children-kampanj).

Det finns några tillfällen då filmen var på gränsen till för sentimental som när Milk blir uppringd av en rullstolsbunden kille som påstår att Milk räddat livet på honom. Detta sker precis efter att Milks pojkvän tagit livet av sig plus att Milk & Co är på väg att vinna en kampanj för att rösta ner ett förslag som ska minska homosexuellas rättigheter. Det blev för mycket.

Jag vet inte hur man skulle ha gjort filmen intressantare. Kanske skulle man ha fokuserat på en viss sak, en viss händelse. Nu var det, som jag såg att nån skrev, roligare att själv läsa på Wikipedia om Milk, Anita Bryant och Dan White (Milks mördare). Josh Brolin är för övrigt riktigt bra som Dan White, en uppenbarligen störd person. Det verkar inte som om han egentligen hade nåt emot homosexuella utan att han flippade ur för att saker inte gick hans väg. Känslan jag fick var att det hade kunnat handla om nåt annat. Men visst, om man är trångsynt så är man det även mot annat och andra, som t ex svartas rättigheter.

Som sagt, det som gör den här filmen värd att se är Penns prestation som är perfekt utan att kännas överdriven.

Bland andra filmbloggare verkar Fiffi och Movies – Noir vara inne på samma linje som jag medan Plox uppskattar filmen lite mer och förutsäger även Penns Oscarsvinst i sin recension.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Paradise Now

24 september, 2011 11 kommentarer


Titel: Paradise Now
Regi: Hany Abu-Assad
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Jag postade nyss en recension av palestinska Gudomligt ingripande som på ett surrealistiskt sätt och tryfferat med symboler berättar om Israel-Palestina-konflikten. Jag tyckte inte den funkade som film. Därför postar jag en text om en film som tar upp samma ämne men gör det på ett betydligt mer intressant sätt, och dessutom får till en bra film på köpet.

När den här rullen kom så minns jag att jag hörde en del om den och jag hade nog tänkt att se den men det blev aldrig av. Nu blev det äntligen av, och det var tur det. Det var verkligen en film för mig. Långsam och reflektiv men med en lågmäld humor trots det allvarliga ämnet. Det var en film som berörde mig och kändes annorlunda. Det kändes nästan som en sf-rulle som utspelades på en avlägsen planet där två folk befinner sig i en långdragen konflikt till synes utan lösning. Det är bara det att det här är utspelas nu och på Västbanken och i Tel Aviv i Israel. Två palestinier, och barndomsvänner, ska utföra en självmordsattack i Tel Aviv. Vi får följa dem från att de får reda på att de har blivit utvalda för detta ”ärofyllda” uppdrag. Just detta att vi vet vad de ska göra gör att det finns en lågmäld och lite obehaglig spänning i filmen.

Nåt som filmen lyckas väldigt bra med är att gestalta hopplösheten i hela situationen. Det finns också nåt väldigt absurt i att dessa två män ska ta sina och andras liv. Hela situationen är så absurd att det ibland blir roligt, t ex när en av männen när han spelar in en avskedsvideo påminner sin mamma om att köpa en speciell typ av vattenfilter som han sett men inte hunnit upplysa henne om. Det enda negativa som jag kan komma på är att det förekommer en del ”skriven” dialog som redogör för de olika ståndpunkterna man kan ha i konflikten (väpnad konflikt med terroristattacker eller dialog som inte ger resultat). Det är en film som är vacker, långsam, märklig, inte som andra filmer. Det fanns några magiska ögonblick, speciellt mellan Said (en av självmordsbombarna) och Sulah (en nyinflyttade tjej som Said precis träffat).

4+/5

PS. Lite kul var att jag spelade in filmen när tv visade den. Av nån anledning så fattades första kvarten fast det insåg jag inte när jag började titta. Jag tyckte dock den började aningen direkt, utan nån egentlig inledning eller några förtexter. Vissa saker i handlingen kändes också lite konstiga men jag tyckte jag förstod det mesta. Efter filmen kollade jag upp hur lång den var och det visade sig alltså att jag hade missat första kvarten. Som tur var så råkade jag av en slump se att den fanns gratis på Voddler, så jag kunde enkelt kolla in första kvarten. Då kändes det lite som att se en mini-prequel. Jag kunde nu knyta ihop vissa händelser som jag sett under senare delen av filmen med det som hände under första kvarten. Ah, hur som helst, en riktigt trevlig film.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

Gudomligt ingripande

21 september, 2011 4 kommentarer


Titel: Gudomligt ingripande (Yadon ilaheyya)
Regi: Elia Suleiman
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Här kommer en gammal recension som jag skrev på den tiden när jag nog var aningen mer pretto än vad jag är idag. Gudomligt ingripande är en ganska typisk film från den tiden: den är gjord av en regissör från Palestina, den uppskattades av t ex SvD och den visades på Folkets Bio. Fast grejen med just den här filmen var att jag inte tyckte den var så bra.

Gudomligt ingripande är verkligen en annorlunda film men därmed inte per definition bra. Den kändes som en märklig blandning av Sånger från andra våningen och Måndag hela veckan. Dels förekom väldigt ofta samma typ av scener som i Roy Andersson film, d.v.s. såna med stillastående kamera, och dels återkom samma scener gång på gång. Filmen tar upp hur det är leva i Israel/Jerusalem/Ramallah och den gör det med hjälp av absurd humor och symbolik.

Just symboliken gör att det är svårt att komma in i filmen, liksom det faktum att det inte förekommer speciellt mycket dialog eller normal handling. Huvudpersonen säger exempelvis inte ett ord på hela filmen. Med god vilja kan man skönja en ramberättelse om en man som vi kan kalla huvudpersonen. Han har en hjärtsjuk far och en flickvän som bor i Ramallah. De — flickvännen och huvudpersonen — kan endast träffas vid väggspärren mellan Ramallah och Jerusalem. Där sitter de i en bil, tittar på vakterna vid vägspärren, håller varandra i handen, och säger inte ett ord. Däremot släpper de ut en röd balong med Yassir Arafat på som svävar förbi vägspärren in i Jerusalem för att slutligen stanna på Klippmoskén. Symboliskt så det stänker om det, men ingen speciellt upphetsande filmupplevelse. Det kändes som om vissa av scenerna skulle passa som kortfilmer men tillsammans i en film blev det lite långtråkigt faktiskt.

Ok, det fanns en del sekvenser som stack ut av ett eller annat skäl. T ex när huvudpersonen åker bil och äter en persika. När bara kärnan är kvar kastar han ut den genom fönstret. Den träffar en stridsvagn som står vid sidan av vägen, varvid stridvagnen exploderar i ett väldigt eldmoln à la amerikansk actionfilm. Ett kul avbrott i de lååångsamma scenerna var också när en pappmåltavla som några israeliska soldater tränar break dance-skytte mot, plötsligt förvandlas till en The Matrix-Trinity med palestinasjal som oskadliggör soldaterna på bästa Crouching Tiger Hidden Dragon-manér.

Tyvärr räcker inte det positiva till en hel film. Jag skulle vilja ge den mer eftersom det är alltid fräscht med annorlunda filmer men jag måste gå efter hur jag kände när jag såg filmen och då blir det inte mer än en tvåa.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Krig, Recension, Surrealism Tagged with , , , ,

Funny Games U.S.

17 september, 2011 11 kommentarer


Titel: Funny Games U.S.
Regi: Michael Haneke
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Det här är riktigt bra. För mig är det här en av Hanekes bästa. Jag såg filmen som en del av SVT:s Filmklubb och Fredrik Sahlin presenterade innan visningen. Han sa bl a filmen är en diskussion över våld och våldsfilm och att just amerikanarna behövde en sån film mest av alla. Well, när jag såg originalet på bio när den kom tyckte jag bara det var en otäck, manipulerade jälva bra film. Jag ville strypa Haneke när han höll på med sina filmiska knep. Att det skulle vara ett sorts inlägg i en debatt av människans behov av våld och våldsfilm var inte nåt jag ens reflekterade över, i alla fall inte som jag minns.

När jag nu ser den en andra gång, om än i form av en remake, så funderade jag lite mer under filmens gång. En sak Haneke gör att han visar att våldet inte är så trevligt om hjältarna inte vinner. En del våld i lagom dos är ok men sen behövs det nåt som känns vettigt, mänskligt annars blir inte våldet trevligt. Haneke har ingen som helst respekt för sina offer här, de är förbrukningsvaror.

Filmen är en mardröm som man hoppas att man blir väckt ifrån. Det är ungefär som att se om Sverige-Senegal från VM 2002. Man hoppas nånstans att Anders Svensson inte träffar stolpen efter sin helikopterfint. Men man vet hur det går. Här hoppas man ganska snart att de två handskbeklädda unga psykopaterna Paul och Peter (Michael Pitt och Brady Corbet) ska gå iväg från huset så fort de visat sig. Några gånger tror man att de är på väg. Men icke, de måste ju ha de där jävla äggen.

Funny Games U.S. är främst — precis som originalet — en iskall, otäck och psykologisk thriller. Finns det en massa undertexter i den? Mja, jag vet inte. Det är en våldsfilm fast nästan utan våld. Vi får se reaktionerna på våldet men i princip aldrig våldet i sig. Paul tittar flera gånger in i kameran och talar med publiken. Varför? För att visa att det är en film och i vanliga våldsfilmer finns också dessa blinkningar till publiken fast då är de inte lika tydliga?

Naomi Watts, som förresten är exekutiv producent för filmen, är mycket bra. Hon har en jobbig roll, det måste vara den psykiskt mest krävande hon spelat. Mer så än den i Mulholland Dr. även om också den filmen innehåller några utlämnande scener.

En annan filmbloggare som tyckt om Funny Games U.S. är Flmr som dock inte uppskattade (om det nu är rätt ord) filmen lika mycket som jag gjorde. Det gjorde däremot Addepladde. Borta hos Glory Box finns ett matigt inlägg där Sara, Fiffi och Sofia skriver om tre Haneke-filmer. Just Sofia skriver om Hanekes remake på sin egen film.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

Stranger Than Fiction

15 september, 2011 8 kommentarer


Titel: Stranger Than Fiction
Regi: Marc Forster
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Jag tycker att en romantisk komedi måste fokusera på det romantiska och det komiska. Stranger Than Fiction är både en romantisk komedi och en surrealistisk fantasy/mystery-dramakomedi. Det är kanske en sak för mycket. Jag blir i alla fall av nån anledning aldrig engagerad, jag vet egentligen inte varför. Jag gillar Will Ferrell i filmen. Ja, faktum är att jag gillar själva historien, ungefär ända fram tills att Will träffar Maggie Gyllenhaal. Det är nånting med kemin mellan de två som inte riktigt stämmer. Det hela framstår som för ”skrivet”, vilket väl i och för sig känns kongenialt.

Will är den av siffror besatte pedanten som lever ensam, och går mellan sitt sterila hem och sin lika sterila arbetsplats. Maggie, är oredan som driver ett kaffe där hon bakar jättegoda kakor. Åh, det blir bara för mycket.

Jag gillar Dustin Hoffman. Jag gillar (alltid) Emma Thompson. Men ändå blir jag inte rörd, indragen, av filmen. Den puttrar på men luften går mer och mer ur mig coh filmen. Jag gillar Latifah. Jag vet inte om det här är politiskt korrekt att säga men det var befriande med en svart skådis som liksom bara är en vanlig karaktär som lika skulle ha kunnat vara vit.

En film med liknande historia är Adaptation och den är såååå mycket bättre. Det är nåt med upplägget i Stranger Than Fiction som inte håller. Spoiler Att Emma träffar på den hon skriver om Spoiler slut nja, det är nåt som inte stämmer.

Andra som har sett och skrivit om Stranger Than Fiction är… hmmm, inte speciellt många. De enda jag kunde hitta bland de filmbloggar jag följer var Addepladde och Movies – Noir.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →