A Complete Unknown (2024)

17 december, 2025 2 kommentarer

A Complete Unknown hade en sak som talade mot den och en sak som talade för den. Vad syftar jag på? Jo, först det potentiellt negativa. Timothée Chalamet. Jag är rejält trött på snubben. Precis som Pedro Pascal ska han av nån anledning vara med i allt. Och han är ju inte ens speciellt bra.

Det eventuellt positiva då? Jo, regissör är en viss James Mangold som jag tycker är en ytterst stabil filmskapare. Han ligger bakom filmer som Ford v Ferrari, Indiana Jones and the Dial of Destiny (ja, jag tyckte faktiskt den var underhållande) och inte minst den personliga favoriten Logan.

Men det här med att det är en biopic då? Nja, det är inte direkt nåt som lockar. Dessutom är det en musik-biopic. De senaste årens sådana skapelser har jag undvikit. Rocketman, Bohemian Rhapsody, Elvis. Totalt ointresse från min sida. Musikdokumentärer är guld men filmer där det ska tävlas om vem som är mest lik den verkliga förlagan väljer jag allt som oftast bort.

Fast Ford v Ferrari var ju en biopic som jag tyckte funkade. Nu är det ju inte en biopic om musik men ändå. Så jag gav A Complete Unknown chansen. Hur föll det ut? Ganska väl får jag lov att säga.

Jag gillar filmfilm-känslan som Mangold får till. Det är därför jag gillar honom som regissör. Han fokuserar på grundstenarna: fotot, skådisarna, klippningen, ljudet. Det är liksom inget fancy utan gediget och genuint. Det kommer man långt på.

Jag tycker t.o.m. Timothée funkar. Jag stör mig inte på honom. Kanske hänger det samman med att Dylan framställs som en ganska butter och självcentrerad typ. Då passar Chalamet perfekt! Och det är ju också skönare att lyssna på Tims sångröst än på Dylans nasala gnäll.

Vi får träffa Pete Seeger (en skön typ som blir en sorts mentor för den unge Robert) och Woody Guthrie (som skrivit den kända sången ”This Land Is Your Land” men som i filmen ligger i sjuksäng). Det pratas om Lead Belly (och jag kom att tänka på det här otroliga framförandet av ”In the Pines” av Kurt Cobain och Nirvana).

Filmens stakes är inte så höga. Dylan är ihop med den unga Sylvie (Elle Fanning) och Joan Baez (Monica Barbaro) om vartannat. Den delen av historien var inte så intressant. I övrigt handlar det om musik (nähä!?). Vad är äkta? Country eller folkmusik. Det spelas på The Gaslight, The Grand Ole Opry och på The Newport Folk Festival. Kan man spela med elektriska instrument på en folkmusikfestival?! Inte enligt Pete Seeger. Det är helgerån!

Ja, ni ser, ganska låga stakes. Men jag tyckte det var underhållande ändå. Det blir på nåt sätt mer personligt när insatserna inte är så höga. Och Seeger, perfekt spelad av Edward Norton, är i filmen en riktigt mysig typ som verkade vara genomsnäll men möjligen lite traditionell i överkant.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nirvana framför ”In the Pines” (”Where Did You Sleep Last Night?”) som även Lead Belly spelat in

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Nickel Boys (2024)

17 november, 2025 Lämna en kommentar

Inledningen av Nickel Boys påminde mig om Waves, om nån som läser detta har sett den. Det råder en drömsk stämning och en vad det verkar lycklig barndom skildras. Elwood (Ethan Herisse), en ung svart kille har uppfostrats av sin farmor på 60-talet med allt vad det innebär i form av Jim Crow, rasism, medborgarrättsrörelsen och MLK. Han blir antagen till ett svart universitet men på vägen dit råkar han illa ut och hamnar i klorna på polisen. Det slutar med att han istället för universitetet transporteras till Nickel Academy, nån form av sluten uppfostringsanstalt för både vita och svarta ungdomar men där de svarta förstås behandlas som skit.

Klackarna i taket! Nej, inte direkt. Men jag tycker ändå det finns en hel del att gilla med filmen. Det är ett sorts konstverk kanske, mer än en film rakt upp och ner. Det gäller nog att man är på rätt humör för att uppskatta filmens ofta poetiska betraktelser med inslag av magisk realism. Skrev jag förresten att filmen berättas ur Elwoods perspektiv? Nej, det gjorde jag inte. Första halvan av filmen får vi endast se Elwood i vissa snabbt förbipasserande spegelbilder (t ex i ett bussfönster). Nu är tanken att det här ska vara som att se världen ur Elwoods ögon. Mm, jag får ändå känslan av att det vi ser är nåt som är filmat av kamera snarare än nåt som en människas ögon registrerar. Anledningen är att bilden helt enkelt är för snygg och att den leker med fokus och oskärpa. Det påminner mig lite om ett av problemen jag har med genren found footage.

Efter halva filmen hoppar vi från Elwoods perspektiv till att se vad Turner (Brandon Wilson) ser. Turner är en annan ”antagen” på Nickel som Elwood blir kompis med. Tillsammans försöker de uthärda på anstalten och även hitta en väg bort därifrån.

Filmen är väldigt episodiskt och sparsamt berättad. Bitvis var det lite svårt att hänga med. Det råder en poetisk och lugn känsla i filmen men ofta även en otäck klaustrofobisk, instängd ton som förstås bildperspektivet bidrar till. Det förekommer inslängda autentiska nyhetsklipp eller snuttar från äldre filmer som t ex The Defiant Ones (1958) med Sidney Poitier och Tony Curtis (som jag inte har sett). Det är ett collage av bilder som passerar revy. Spike Lee, någon? Eller en bilddikt som Ingmar Bergman kallade inledningen av Persona.

Förutom att byta perspektiv så hoppar vi även i tiden. En del av filmen utspelar sig 1988 respektive 2018 och vi får se vad som hänt med våra två huvudpersoner. Här förekommer en ruggigt bra scen på en bar där två ”elever” från Nickel möts och snackar gamla minnen. Det var kanske den scenen som gjorde att jag till slut hamnar på en fyra i betyg till Nickel Boys.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Konvojen (2023)

8 september, 2025 2 kommentarer

Efter Nordsjön såg jag ytterligare en norsk film. Inte en katastroffilm denna gång utan en krigsfilm. Konvojen utspelar sig under andra världskriget där vi följer ett norskt skepp som deltar i en konvoj som ska frakta krigsmateriel till Murmansk i Sovjet. Minor, tyska flygplan och ubåtar är ständiga faror.

Jag noterar att en av manusförfattarna är Harald Rosenløw Eeg som ju var med och skrev både Nordsjön och Vågen. De verkar som att de är ett litet team som gör den här typen av norsk genrefilm.

Konvojen är en krigsfilm men det är inte så mycket fokus på action. Istället är det mest av allt ett krigsdrama som handlar om hur besättningen ombord på skeppet ska agera när allt verkar kört. Ska de envist fortsätta mot Murmansk eller vända tillbaka till Island? Kaptenen Skar (spelad av Anders Baasmo Christiansen som är med i allt norskt) är stenhård i sin linje. Men det börjar skava i relationen med besättningen.

Mm, det är en intressant frågeställning. Hur ska man ställa sig till kriget? Inte delta, går det? Ja, vi vet ju hur Sverige agerade (eller inte agerade) under andra världskriget. Lite kul då att det är en svensk stridspitt ombord på skeppet. Han spelas riktigt bra av Adam Lundgren i valrossmustasch och en växande tatuering som visar hur många tyska plan han skjutit ner.

En bit in i filmen får förste styrmannen ta över ledarskapet på skeppet. Han påminde inte så lite om löjtnant Gorman i Aliens. Räddd, svag, osäker och döljer han även nåt?

Konvojen gör sitt jobb. Den är lagom spännande när besättningen får skydda sig mot ubåtar, röja minor och försöka gömma sig från flygplan (hur ska det gå till?). Som gammal telegrafist som kan (läs: kunde) morse var det kul att se det användas. Om jag minns rätt så var en av telegrafisterna svensk och han åt surströmming. Ombord på ett fartyg. Det borde väl ändå att betraktas som ett krigsbrott?!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Nordsjön (2021)

29 augusti, 2025 7 kommentarer

En (till!) norsk katastroffilm handlar det om idag. Bakom Nordsjön ligger samma personer som gjort en del av de andra norska filmerna i denna trevliga genre som verkar som gjord för Norge. Ja, Sverige har ju faktiskt också lyckats hyfsat en gång med Avgrunden som ju känns aktuell med tanke på den omtalade kyrkflytten. Förresten så tycker jag Avgrunden borde ha hetat Kiruna, åtminstone i Sverige.

För manus till Nordsjön står bl a Harald Rosenløw Eeg som ju var med och startade den här vågen (ehe) av filmer med just Vågen. John Andreas Andersen sitter i registolen precis som han gjorde under inspelningen av Vågen-uppföljaren Skalvet (som vissa kallar Jordbävningen men jag tycker Skalvet låter bättre).

Jag gillar filmens inledning. Om jag minns rätt så använder man autentiska bilder på gamla oljeplattformsarbetare som intervjuas. Eller så har filmmakarna sett till att bildkvaliten påminner om ett nyhetsinslag från 80-talet. I vilket fall så blev jag påmind om serien Makta där ett avsnitt handlar om katastrofen med plattformen Alexander Kielland 1980.

Alla inblandade etableras smidigt: Sofia och hennes kollega Arthur som jobbar med att utveckla smala och långa ålliknande undervattensfarkoster, Stian som är ihop med Sofia och (givetvis) jobbar ute på en oljeplattform, och så Ronny (Anders Baasmo Christiansen som är med i allt norskt) som är chef ute på Stians plattform. Vi har även ett par personer som befinner sig på fastlandet som följer vad som händer och bestämmer vad som ska ske i sitt kontrollrum med sina stooora informationsskärmar.

Stian är frånskild (givetvis) och har en liten son och Sofia är ”den nya kärestan”. Sofia och Stian står i valet och kvalet om de ska flytta ihop. Sofia påstår för Arthur att hon inte alls är redo för det (och är sonen redo osv) men får ju höra pikar från Arthur mest hela tiden.

Det vore ju inte en katastroffilm om inte en katastrof inträffar. Och mycket riktigt, den platform som Stian jobbar på välter efter att sprickbildning och ras på havsbotten inträffat. Stian befaras drunknad men Sofia och Arthur bryter mot order från kontrollrummet (givetvis) och beger sig ut på en räddningsaktion. Snart visar det sig också att det inte bara är Stian de behöver rädda utan alla stränder runt Nordsjön.

Jag påminns om en film som The Poseidon Adventure men även den briljanta tv-serien Chernobyl (just hur utsläpp, olja i det här fallet, kan påverka en så stor del av världen). Sen är det nåt med känslan som påminner om att vara på en rymdstation. Underwater-vibbar fick jag också men Nordjön är en betydligt bättre film som inte behöver slänga in monster för spänning.

Jag gillade även att vi fick se lite hur Sofia och Arthur jobbar med att utveckla Eelia, miniubåten. Vi fick till och med se en liten JTAG-debugger som Arthur använde för att programmera mikroprocessorn i Eelie. Det är inte ofta man får se nåt som faktiskt ser realistiskt ut på det sättet. Namnet Eelia kommer om jag förstått saken rätt från ett ålliknande djur som förekommer i spelet The Legend of Zelda.

Filmen är möjligen lite förutsägbar. Jag förstår ganska tidigt vilka som kommer att gå åt och vilka som klarar sig. Men som helhet funkar det bl a för att våra hjältar inte beter sig idiotiskt utan oftast tar smarta beslut. Ja, just det, jag gillar även att filmen inte räds för att kritisera norsk politik kring oljeborrningen. En stark trea blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Katastroffilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Caddo Lake (2024)

13 augusti, 2025 4 kommentarer

Caddo Lake är, känner jag, en ganska ouppmärksammad film som kom förra året. När jag nämnde den som en bubblare under poddningen om 2024 års bästa filmer med Shinypodden var det ingen av mina tre poddvänner som hade hört talas om den.

Filmen handlar om två familjer med trassliga förflutna som båda bor i närheten av den märkliga och mystiska sjön Caddo Lake på gränsen mellan Louisiana och Texas. Miljöerna som det hela utspelar sig i är träskigt underbara. Ett sånt där landsbygds-USA som funkar väldigt bra på film. Jag menar: övergivna och rostiga oljeriggar i en träskliknande sjö. Underbart!

Mina tankar gick till filmer som The Peanut Butter Falcon, Mud, Rebel Ridge och Hold the Dark. Thrillerdramer i amerikanska landsbygdsmiljöer.

I de två huvudrollerna ser vi Eliza Scanlen (okänd för mig men jag har tydligen sett henne i Little Women) som Ellie och Dylan O’Brien (från The Maze Runner-filmerna) som Paris. De känner inte varandra men deras vägar kommer att korsas på mer eller mindre mystiska sätt. I rollen som Ellies mamma ser vi Lauren Ambrose som jag ju känner igen som den rödhåriga dottern i Six Feet Under (fasiken, vilken bra serie det var!).

I filmen färdas man mycket, helt naturligt pga sjön, med båt. Båt, det har nåt som färdmedel. Med en bil måste man följa en byggd väg. Med båt har du fritt spelrum på ett vattendrag. Jag kom att tänka på det när jag nyligen var på semester i Norge och insåg hur båten är oslagbar i en natur med fjordar. Istället för fyra timmar med bil så kan man ta båten över fjorden på en kvart för att besöka din fjordgranne.

Vi har inslag av miljö- och klimatproblematik i filmen. Det är torka, ett varmare klimat, grundare vatten i sjön som ändrar förutsättningarna för dem som bor där. Lite Erin Brockovich-vibbar ser jag att jag skrev i mina anteckningar. Då får jag lita på mig själv.

En sak jag ledsnat på – förutom när en film börjar med en helt svart bild men där vi hör ljud av det som händer, vilket man nog inte gjorde här men däremot i Good One fast jag glömde skriva det i min text om den – är bilder tagna från luften med drönare. Varenda j-vla youtuber kan ju göra det nu. Det var skillnad när det behövdes en helikopter.

I Caddo Lake förekommer drönarbilder ofta plus att man även använder en del cgi som stack ut. Jag kan inte påminna mig om att varken cgi eller drönare användes i t ex The Order och just därför var filmfilm-känslan så mycket större i den. Obs! Självklart användes visuella effekter i The Order men de var sömlösa.

En bit in i filmen, oväntat långt in faktiskt, kommer en twist som jag inte såg komma. Och nu kommer det spoilers. Be warned. Det hela blir en tidsreseparadoxfilm i stil med The Endless och Predestination. Jag undrar om filmen hade blivit bättre om man hade skippat dessa övernaturliga inslag och bara fokuserat på familjedramat. Nu blev allt lite förvirrat och jag, precis som rollfigurerna, hade svårt att hålla koll på vem som var vem och framförallt när vem var vem.

Men i slutändan så blev det ändå en ganska stark film om att försöka återuppleva viktiga ögonblick i ditt liv där man ville att saker kanske kunnat gå annorlunda. Oh, if only… Om det inte vore för om.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Good One (2024)

7 augusti, 2025 4 kommentarer

Jag tror jag inför en ny kategori filmer på bloggen: vandringsfilm. Det är en typ av filmer som jag uppskattar. Det handlar om människor som ger sig ut på vandring, kanske för att komma över en förlust, kanske för att bearbeta nåt problem (beroende av olika slag), eller kanske bara för att de gillar att vandra. Det är en form av roadmovie men utan väg och bil där vägen är målet och målet brukar vara att hitta sig själv.

Good One handlar om kompisarna Chris (James Le Gros) och Matt (Danny McCarthy) som ska ut och vandra med sina barn. Men Matts son är inte sugen på att hänga med (orsaken får vi reda på så småningom) så det blir bara Chris, Matt och Chris dotter Sam (Lily Collias).

Filmen är en typisk american independent-film som skulle passa perfekt på Stockholm Filmfestival. Ja, faktum är att den visades där i höstas.

Jag blev påmind om hur underbart det är att vara ute och vandra i naturen. Man har bara en sak att tänka på: äventyret. Man vet inte vad som väntar bakom nästa krök. Och istället för att lyssna på en podcast lyssnar man på skogens sus, den strömmande bäcken och fåglarna som kvittrar. Det är mental avslappning.

Apropå vandring och att vara ute i naturen så gillar jag att filmen inte ryggar för det här med kiss och bajs och även mens. Det är ju inget man bara slutar med för att man är ute i naturen.

Nu handlar filmen förstås inte om hur trevligt det är att vandra. Well, inte bara. Chris och Matt är gamla vänner men ändå ganska olika. Bägge har lite trassliga familjeliv, skilsmässor och sånt. De pikar varandra mest hela tiden och jag känner att det kommer komma nån form av urladdning. Sam håller sig i bakgrunden och framstår som den mest mogna i gruppen.

Det är nånting med dynamiken i gruppen som känns aningen obehaglig. Två karlar och så en ung tjej ute helt ensamma i vildmarken. Det är kanske inte så konstigt att tankarna går åt ett visst håll. Men filmen tar inte riktigt den vägen. Ja, fram tills att den typ gör det. Och då blev jag besviken, och på nåt sätt blev jag besviken både på Matt och Chris men även på filmen. Men livet är som det är. Jag undrar vem Sam är mest besviken på, Matt eller sin pappa.

Efter det som händer händer så gillade jag hur filmen visuellt skildrar den nya dynamiken som uppstått i gruppen. Inte mycket sägs rent verbalt men regissör India Donaldson visar med bilder vad som pågår.

Slutligen: när man är ute och vandrar så vill man vara ensam på sin lägerplats. Det är en big no-no att stövla in på en plats där några andra redan slagit läger. Man kan möjligen stanna och prata ett tag men sen får man allt hitta sin egen plats.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Fyra andra vandringsfilmer som jag skrivit om: Wild, Wildlike, Tracks och Walking Out.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Vandringsfilm Tagged with , , , , , , ,

Emilia Pérez (2024)

9 juli, 2025 Lämna en kommentar

Emilia Pérez verkar vara en film som de flesta hatar av olika anledningar. Jag har svårt att förstå avskyn. Ja, avsky kanske är ett för starkt ord. De negativa tongångarna är nog en bättre beskrivning. Själv tycker jag att filmen är helt ok (och då brukar jag normalt sett nästan aldrig gilla musikaler). Jag vet inte om det spelar in att jag varken är mexikan eller transperson?

Handlingen? En kartellboss i Mexiko City (Karla Sofía Gascón) vill transformeras från man (Manitas) till kvinna (Emilia Pérez) och starta ett nytt liv. Till sin hjälp tar han advokaten Rita (Zoe Saldaña) och det hela genomförs bl a till tonerna av låtar med texter i stil med ”From penis to vagina”. Ja, haha, här kunde jag inte låta bli att skratta. Men det var ju det som skulle ske så att…

Manitas fru Jessi (Selena Gomez) skickas av säkerhetsskäl tillsammans deras barn till Schweiz. Manitas själv fejkar sin död och förvandlas till Emilia Pérez och lever sitt liv utan att träffa varken fru eller barn. Ja, men sen träffar hon Rita i London (av en slump?) och då vill hon återförenas med sina barn.

Jag tyckte det var lite kul, och talande, att barnen hatade att flytta till Schweiz. Det var helvetet på jorden. Sen när de skulle flytta tillbaka till Mexiko fyra år senare så var det absolut fel. Helt fel. Nu ville de bara åka skidor. Fyra år passerar. Barn är bäst på att anpassa sig och sämst på att tro att de kan anpassa sig.

Musikalnumren fungerar för mig. De är som korta avbrott där en rollfigur berättar och visar hur hon eller han känner. Det är ganska korta nummer med dans där omgivningen deltar för att sen snabbt bli en del av vardagen. Det greppet har säkert använts många gånger men jag blev påmind om filmen Música som jag kan rekommendera om ni vill se nåt lättsamt och roligt.

Fotot är väldigt mörkt, ofta med ett starkt ljus i mitten av bilden. Det är svårt att se omgivningarna. Det är säkert medvetet och ger ju en sorts musikalkänsla med en strålkastare som lyser upp en (teater)scen. Men för mig gjorde det att filmfilm-känslan försvann. Jag saknade exteriörer där man fotat på plats med natur och riktiga stadsmiljöer. De olika städer som man befinner sig får man noll känsla för. Man skulle lika gärna ha kunnat spela in i en flyghangar i Järfälla.

I slutändan är det en udda film som ändå bara är helt ok. När det gäller regissören Jacques Audiard så vill jag lyfta några andra riktigt bra filmer som han gjort tidigare: Mitt hjärtas förlorade slag, En profet och Dheepan. Samtliga är 4/5-filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musikal, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

The Brutalist (2024)

4 juli, 2025 2 kommentarer

The Brutalist är en episk film med ouvertyr och paus. Den är filmad i svartvitt förutom en bit i slutet. Nej, nu ljuger jag ju. Den är inte alls filmad i svartvitt. Varför tror jag det? Kanske tänker jag på filmer som Tár och Maestro som ju också växlar mellan färg och svartvitt. Hehe, Tár är för övrigt inte alls i svartvitt, det bara känns så. Det är nåt med de här filmernas längd och episka känsla som får mig att tro att de är i svartvitt. Nåväl.

Den här rackarns filmen är 3 timmar och 35 minuter. Ja, den var i alla fall det när den visades på bio då pausen var en kvart. Vid en titt hemmavid är pausen nedkortad till en minut (om man nu inte väljer att förlänga den själv). Dessa dryga tre timmar rullade på förvånansvärt lätt. Regissören Brady Corbet har på nåt sätt fått till en film som flyter fram smidigt men utan att jag tappar intresset.

Vad handlar den om? Ja, om ungraren och Förintelse-överlevaren László Tóth (Adrien Brody) som kommer till USA efter kriget och försöker skapa sig ett nytt liv. Tóths fru Erzsébet (Felicity Jones) är kvar i Europa vilket jag antar var ett medvetet val (eller inte) då Tóth ska bana vägen. Det går väl så där. Det första han gör när han kommer till USA är att gå till prostituerade (men utan att få upp den) samt bli heroinberoende.

Så småningom börjar han jobba som arkitekt för industrimagnaten Van Buren (Guy Pearce). Och så småningom kommer även frun Erzsébet till USA tillsammans med niäsen Zsófia.

Relationen mellan Tóth och Van Buren är märklig. Jag får känslan att Van Buren både beundrar och hatar Tóth. Tóths arkitektstil (Bauhaus-utbildad som Tóth är) förstår han sig nog inte på men om andra säger att det är bra så är det väl bra. Det kokar nog ner till att det handlar om offer, hjälplösa, makt, översittare och kulturella skillnader mellan Europa och USA.

Det förekommer en helt otrolig och vacker sekvens i ett italienskt stenbrott som försatte mig i trans. Dessutom fick vi där även ett party som fick mina tankar att gå till mästerverket Babylon samt några av Paul Thomas Andersons filmer.

Att Brady Corbet spelade en av de båda handskbeklädda psykopatsadistynglingarna i Michael Hanekes Funny Games-remake på sin egen film kommer aldrig sluta att fascinera mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Substance (2024)

12 juni, 2025 4 kommentarer

The Substance är filmen som skulle ha gett Demi Moore en Oscar tycker många. Nu blev det inte så eftersom Mikey Madison i Anora fick den istället. Och ja, det är väl talande att den nya unga stjärnan hyllas istället för den bedagade veteranen. Spiken i kistan!

I The Substance är det Margaret Qualley som spelar den nya unga stjärnan som tar över efter Demi Moores Elisabeth Sparkle (härligt namn) som aerobics-stjärna på tv. Kniiiip. Ja, eller, Sue som hon kallar sig är en sorts yngre version av Sparkle själv som föds från hennes egen rygg med hjälp av ett mystisk olagligt ”läkemedel” kallat The Substance.

Det hela inleds lovande. Fotot är utstuderat. Filmen gör val hela tiden vad gäller bilder, musik, ljud, estetik. Allt är kliniskt och iskallt samtidigt som det visuellt ändå poppar med skarpa färger. Pop! Och Demi är verkligen helt rätt castad.

Det är body horror (att tappa tänder, vilken mardröm!) och tankarna går förstås till en sån som David Cronenberg. Eller The Neon Demon. Det handlar om rädsla för att bli gammal, att inte duga eller räcka till. Inte nåt nytt här under solen om man ska vara ärlig. Och här görs det övertydligt. För övertydligt. Dennis Quaid spelar ett praktäckel och filmen håller inte igen när det gäller att göra det (över)tydligt.

Jag inser efter ett tag att det här nog är en satir. Ungefär som Barbie, Don’t Look Up eller Mickey 17. Jag inser också att satir är en svår genre och nog inte min favoritgenre men det beror nog på att det just är en svår genre att få till bra. Peka på nåt galet i samhället men vrid upp det tre varv till. Hmm, dörrarna slås inte in öppna. Det finns inte ens några dörrar.

Nej, jag tappar intresset efter kanske halva filmen. Det blir enformigt och upprepande. Och när ”Elefantmannen” dyker upp och visar sitt fula tryne och blodar ner allt och alla från scenen så checkade jag ut. Det förekom dock en ganska snygg referens till RoboCop, och även en homage till The Shining. Men gör det filmen bättre egentligen?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Body Horror, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

The Order (2024)

26 maj, 2025 2 kommentarer

The Order är vad jag kallar en filmfilm, helt enkelt en välgjord film med ett gediget hantverk med kompetenta yrkespersoner på varje plats. På ett sätt är det att gå tillbaka till grunderna, till hur man gjorde film på 70-talet kanske.

Cgi används knappt och om det används (och det gör säkert) så är det så långt ifrån Ant-Man and the Wasp: Quantumania man kan komma. Man gör istället saker direkt i kameran och det ger en helt annan känsla av att vara där, att det är på riktigt. Det finns ett djup i bilden. Det förekommer inga gimmickar, tidshopp, olinjärt berättande eller Robert Zemeckis-grepp (Obs! Jag älskar Contact). Det ger ett sorts lugn, en känsla av att vara i trygga händer.

Ja, jag gillade alltså med andra ord The Order. Den påminde mig om Jeremy Saulnier (Blue Ruin, Hold the Dark) eller Taylor Sheridan (Hell or High Water (”endast” manus), Wind River).

Jude Law som nästan är oigenkännlig spelar Terry Husk, en FBI-agent som jagar nynassar på 80-talet i nordvästra USA. Law, oigenkännlig? Ja, men han ser sliten ut och sportar en rejäl mustasch också. Husk är på jakt efter The Order som leds av den rejält obehaglige Bob Mathews, spelad av svärmorsdrömmen Nicholas Hoult med de oskyldiga blå ögonen. The Order vill ta över makten i USA och sponsrar sin verksamhet medelst bankrån.

Jag älskar fotot och de miljöer som fotas. Det hela bygger på verkliga händelser som ägde rum i Washington och Idaho men filmen är inspelad i Alberta, Canada. Bergen, skogarna, vattendragen, landsvägarna. Fint.

Tye Sheridan (som vuxit upp nu efter bl a Mud) är med också som den lokale unge polisen Bowen som Husk samarbetar med. Husk blir väl en sorts mentor för Bowen och får lära sig ett och annat.

Det förekommer en scen mellan Husk och Mathews som påminde mig om en scen mellan Stellan Skarsgård och Denise Gough från säsong två av den briljanta tv-serien Andor. Jag gillar det här upplägget där båda vet att den andra vet men inte låtsas om det trots att båda vet vem den andre är. Spänning!

Det blir högt betyg till The Order och vi får se om den platsar på min årsbästalista för 2024.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, BOATS, Brott, Drama, Film, Filmfilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg