Junun (2015)

jununMUBI är en filmtjänst på nätet som jag använt några gånger tidigare, men det var innan den blev en prenumerationstjänst. När jag använde MUBI för några år sen så var den fortfarande en VOD-tjänst, dvs man betalade en summa för varje film man ville se. Åtminstone funkade det så i Sverige. Jag minns att jag hade en del problem med kvaliteten på uppspelningen. Det hackade och hade sig. Så jag slutade använda tjänsten.

Nu har MUBI alltså ändrat sitt upplägg och blivit en prenumerationstjänst, ungefär som Viaplay eller Netflix. Men det finns en skillnad jämfört med dessa tjänster. MUBI erbjuder en billigare månadskostnad (enbart 49 kr/månad) men det finns enbart 30 filmer i utbudet. Whaaat?! Ja, det låter lite konstigt men så är det. Varje dag försvinner en film ur utbudet och ersätts av en annan. Varje film går att se under 30 dagar. Man skulle kunna kalla det ett sorts Cinemateket på nätet med noga utvalda filmer.

Varför skriver jag om det här? Jo, för att MUBI precis kört ett marknadsföringsstunt då de från den 9:e oktober erbjuder Paul Thomas Andersons senaste film, dokumentären Junun (vi pratar alltså om min favoritregissör PTA). Jag bestämde mig för att testa tjänsten en månad för att på så sätt få se och framför allt, visade det sig, höra hans senaste film.

Junun handlar om ett musikaliskt samarbete mellan Jonny Greenwood från Radiohead, den israeliska musikern Shye Ben Tzur och en rad artister från den indiska musikeliten. Junun är inspelad i Indien och är i princip en lång rad framträdanden med indisk folkmusik filmade av PTA et al. Som jag förstått det så är det mesta nya låtar skrivna av Greenwood och Ben Tzur men det är jag inte säker på.

Värt att nämna i sammanhanget är att Greenwood, förutom att vara gitarrist i Radiohead, även kompenerat filmmusik för filmer som PTA:s egna There Will Be Blood, The Master och Inherent Vice, och Lynne Ramsays We Need to Talk About Kevin.

Den i princip enda anledningen till att jag ger Junun en fyra är att jag tycker musiken är grym. Rent filmiskt så är det inget speciellt. Fast det är inte helt sant när jag tänker efter. Det jag gillar med dokumentärens upplägg är att vi inte får de vanliga pratande huvudena. Nej, här handlar det mer om en ”fluga på väggen”-stil. Vi får ingen förklaring till nåt av det vi ser. Jag vet inte ens vem som är Greenwood. Jag undrar ett tag varför Greenwood kan prata indiska men det visade sig att det var Ben Tzur, som tydligen bott i Indien under en del av sitt liv. Det lustiga är att jag hela tiden under filmen tror att det var Ben Tzur som var Greenwood och att Greenwood var nån kompis från Radiohead som Greenwood hade med sig.

Filmens upplägg, innan jag såg den, kändes sådär. Det här med att sammanföra artister från olika läger och sen få ljuv musik att uppstå har vi sett förut ett antal gånger. Det kan bli lite krystat. Här handlar det dock enbart om musiken. Regissören PTA själv och hans närvaro känner jag inte mycket av. Den känns nästan gjord med vänster hand (ja, eller höger om nu PTA är vänsterhänt).

Vad är det för typ av musik då? Ja, det är väldigt mycket trummor! Vilket jag gillar. Indierna kan sina trummor. Det finns ett speciellt vattnigt och bubbligt trumljud som jag gillar lite extra. Sen är det även mycket blås från ett indiskt brassband. De kör ofta med en lite udda enhandsteknik när de spelar sin trumpet samtidigt som de viftar med den andra handen. Bästa låten får vi när två tjejer kommer in och sjunger grymt, på ett språk de dessutom inte förstår (det finns ju mängder med språk i Indien). Då svänger det rejält. Jag skulle gärna länka till en YouToube-video här men tyvärr finns det inte en sådan. Än.

Jag tror svenskkroatiske trumpetaren Goran Kajfes, trombonisterna Nisse Landgren och Fred Wesley (måste vara det svängigaste trombonsolot nånsin) samt Dr. Funkenstein himself George Clinton kan tänkas gilla filmen och musiken. Som jag sa så svänger det nämligen rejält och Everything Is On The One. (YouTube-klipp till bra musik i länkarna.)

Skönaste snubben måste vara en av de indiska trumslagarna. Han har en härlig musche och droppar följande för att beskriva Indien: ”No toilet, no shower, but full power, 24 hour”. Fast just vid det tillfället så är det strömavbrott. Men han tar det hela med ro. Det är liksom bara att lägga sig och vila. Och lyssna på musiken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

junun4

junun3

junun2

junun1

junun5

junun6

En profet (2009)

En profetMed anledning av att jag nyligen skrev om den nu bioaktuella Dheepan kommer här en gammal recension av regissören Jacques Audiards tidigare filmen En profet. Texten skrevs i april 2010.

En film om Malik, en ung man som vi inte får veta något om förutom att han ska sitta av ett långt fängelsestraff. Fullständigt bortkommen, i tron att han ska kunna sköta sig själv och skita i andra, kastas han in i en värld av våld och makt. Malik (Tahar Rahim) blir efter ett tag assistent åt den som styr i fängelset, en korsikansk gangster vid namn César (Niels Arestrup). Så småningom får Malik uppgifter att utföra under sina permissioner, uppgifter som Malik sköter till belåtenhet men samtidigt knyter han kriminella kontakter både till höger och vänster.

Även om filmen inte helt följer fängelsefilmsmallen så finns ändå hela tiden en svettig nerv som aldrig släpper taget. Filmen har även inslag av surrealism som varken blir enbart udda inslag eller tar fokus från berättandet. En sak som var annorlunda var att Spoiler den man som Malik mördade i början i fängelset visar sig för Malik i form av en gammal vän och inte som en ondskefull vålnad Spoiler slut. En annan sak som jag tänkte på var att man under filmens gång tänkte att nu kommer det gå åt helvete; nu kommer Malik fördärvas av våld, droger, sex eller makt. Men filmen låter aldrig detta hända.

Med en annan utveckling av historien, med ett annat typ av berättande, och med ett annat slut så hade det här kunnat vara en rå fängelsefilm som enbart visat hur jobbigt det är att sitta i fängelse. Eller så hade det varit en sån där Nyckeln till frihet-historia med en oskyldigt dömd som har moralen på sin sida. En profet är istället en film med en mänsklighet som jag blev lite förvånade över efter att jag har sett den. Maliks motiv till sina handlingar kan man fundera över, var det så att han faktiskt hade en sorts plan eller var det bara rädsla, förvirring och kaos över allt som hände?

På samma sätt har filmen även en Tarantino-estetik över sig när man på ett coolt och vedertaget sätt fryser bilden och med en text presenterar den som är i bild. Men detta tar aldrig fokus från filmens själ (oj, vad pretto detta låter, haha). Slutscenen är även den ett bra exempel på just på samma grej. Den hade kunnat vara enbart cool Spoiler men eftersom Malik ”väljer” kvinnan och barnet blir det nåt mer. Ett ställningstagande. Malik vänder det kriminella ryggen och börjar ett nytt liv Spoiler slut. Så tolkar jag det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dheepan (2015)

DheepanJacques Audiard kan nog vara lite av favoritregissör för mig. Sen tidigare har jag sett hans Mitt hjärtas förlorade slag och En profet och gillat bägge skarpt. De rouille et d’os har jag inte kommit mig för att se än. Efter att ha sett Blackfish så lockar den ännu mindre…

Dheepan känns som en film gjord för biografen Zita (Folkets Bio) i Stockholm. Det är en ”viktig” film. Den handlar om flyktingar som kommer till Frankrike och får problem med att integreras i samhället. Eller ja, de integreras nog ganska bra i samhället. Frågan är dock: vilket samhälle? I Dheepan hamnar flyktingarna ute i en Paris-förort med de problem med kriminalitet som finns där. Ur askan i elden liksom.

Under Malmö Filmdagar, där jag såg Dheepan, visades även No Escape där en amerikansk familj hamnar i trubbel i ett okänt asiatiskt land. Rebeller tar över makten och familjen tvingas fly för livet. Jag såg inte, och har inte sett, No Escape själv men just familjens roll har jag hört mina filmspanarkompisar Fripps filmrevyer-Henke och Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia diskutera (läs: vara oense om) en hel del.

Även i Dheepan spelar familjen en stor roll, fast på ett ännu mer akut sätt. Filmen inleds på Sri Lanka där kriget mellan de tamilska tigrarna och det lankesiska styret precis tagit slut. Den tamilska sidan har förlorat och tamilerna samlas ihop i flyktingläger. För att kunna ta sig till Frankrike och där få asyl paras en man ihop med en kvinna och en nioårig flicka. Ingen av de tre har träffat varandra förut men nu ska de låtsas vara en familj.

De kommer till Paris. Hur länge ska de låtsas? De bor alla tre i en lägenhet, mannen får jobb som vaktmästare, flickan börjar gå i skolan. Ja, de kanske är en riktig familj trots allt? Kvinnan har släkt i England och vill egentligen dit, men hon vill varken ta med sig flickan eller mannen, i alla fall inte till en början. Mannen vill inte att hon åker iväg ensam, vad händer då med deras asyl? Bluffen kommer ju att avslöjas.

Ja, det var en intressant film det här. En sak jag tänkte på var hur typiskt det är att barnet i familjen är den som är bäst på att anpassa sig till en ny situation. Den nioåriga flickan är den som lär sig franska snabbast och får fungera som tolk åt sin ”mamma” och ”pappa”.

Dheepan är även vacker film. Audiard är duktig på att fånga det fina i det fula. Det finns ett poetiskt element här som jag gillar. Då och då återkommer scener där vi får se en djungel som måste vara en sorts flashbackscener från Sri Lanka? Nånting skymtar bakom lövens träd. Efter ett tag ser jag att det är en elefant som i slowmotion rör sig där bakom. Jag gillade den här sekvensen mycket även om jag inte förstod vad den skulle symbolisera. Var det bilder från en svunnen lyckligare tid eller var det ett monster av våld som hotade att komma fram igen?

Ja, våld var det, ja. I slutet av filmen så bjuds vi på en otroligt intensiv våldssekvens. Här satt jag som på nålar och jag drog paralleller till en film som Taxi Driver där Robert De Niros Travis Bickle gör upp i den under världen. Så här i efterhand kändes det nästan som en drömsekvens.

Apropå drömsekvenser så undrar jag om inte den allra sista scenen i filmen egentligen aldrig hände utan att var en sorts fantasiepilog som regissören satte dit som ett sätt att visa hur bra integration av flyktingar faktiskt kan fungera. Vad tror nån annan som har sett filmen?

Jag delar ut fyra familjer av fem möjliga till Dheepan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallDheepan har premiär nu på fredag (faktiskt inte på Zita) och jag såg den alltså under Malmö Filmdagar. Det var bara jag och Sofia som valde just denna film och här hittar ni hennes recension.

Sicario (2015)

SicarioDet första jag inser, eller återupptäcker, under inledningen av Sicario är att fransk-kanadensaren Denis Villeneuve [dəni vilnœv] är en ytterst skicklig filmmakare. Sicario är nämligen först och främst en extremt välgjord film.

Efter Stockholm Filmfestival för två år sen så var jag rejält mätt på film. Jag tror inte jag gick på bio på nästan tre veckor efter att festivalen tog slut. Jag hade fått en filmöverdos och kände inget sug alls. Sen jag tog jag mig i kragen och gick och kollade in Villeneuves Prisoners och – oj, vilken film det var. Mitt bio/filmsug var återupprättat. Jag fick precis samma känsla under Sicario. Fasiken vad välgjort det är. Det är bara att njuta och låta bilderna svepa över en.

Spelplats i Sicario är södra USA och Mexiko och gränsen där emellan. Amerikanska myndigheter för en kamp mot knarkhandel och knarkkungar. Ja, det handlar alltså om det s.k. ”knarkkriget”. Inte oväntat så förlorar man.

Emily Blunt spelar FBI-agenten Kate. Hon är en kvinna som jobbar handfast. Hon är ute i fält för att fånga the bad guys. Det som kanske utmärker henne är att hon har gör det hon kan utan att för den skull tumma på reglerna, främst då sina egna moraliska regler. En dag blir hon värvad för att vara med i specialstyrka som ska spåra upp och gripa en ökänd (och samtidigt okänd) mexikansk knarkkung. Kate kastas in i en värld där man tänjer på gränser och bryter mot regler till vardags.

Emily Blunt har blivit en favorit. Hon är en badass i Edge of Tomorrow och hon är det även här. Hon spelar ändå kanske lite av publikens roll. Hon hamnar i en till viss del okänd miljö där det bara gäller att hänga med. Hur länge kan man följa vad man själv tror på i en galen värld med andra spelregler.

En av medlemmarna i styrkan spelas av Benicio Del Toro och hans rollfigur har passerat gränsen för länge sen. För honom har det blivit en personlig vendetta. Jag är säker på att om Kate är med några månader till i liknande operationer så kommer hon känna likadant. Nu är hon dock grön.

Det jag gillar mest med filmen, och Villeneuves andra filmer, är stämningen. Precis som i t ex Prisoners är det mörkt och nervigt mest hela tiden. Till det bidrar ljudspåret som inte tar några fångar. Ett ständigt vibrerande fiolmuller gör att man inte kan slappna av.

Det förekommer en lång gastkramande ”night vision”-sekvens i en tunnel som förde tankarna till bin Ladin-jakten i Zero Dark Thirty. Tyvärr blev jag av nån anledning trött just under denna sekvens. Kanske berodde det på det dovt mullrande ljudspåret som vaggade mig till en grön nervig mardröm.

Ungefär lika gastkramande var en scen när styrkan efter en operation inne i Mexiko ska passera gränsen in till USA. Man fastnar i bilköer med mexikanska gangsters i bilar i filerna intill. Här får Kate lära sig en del om de där gränserna, och då pratar jag inte om gränsen mellan USA och Mexiko.

Jag hörde att nån (det var nog på Twitter) klagade på att Blunts rollfigur försvinner i slutdelen av filmen och jag kan till viss del hålla med. Under de avslutande 20 minuterna tar filmen en lite annan vändning än man kanske räknat med och fokus riktas mot en annan karaktär. Blunt återkommer dock i slutet och jag tycker ändå det är hennes rollfigur Kate som utgör den moraliska kärnan i filmen.

Ska jag nämna några andra filmer som jag kommer att tänka på så blir det Traffic (Del Toro gör i princip samma roll), Zero Dark Thirty (Chastain gör en liknande roll som Blunt) och Fast & Furious (man är på jakt efter en ondskefull mexikansk knarkkung).

Om jag ska rangordna de Villeneuve-filmer jag har sett så är Sicario den fjärde bästa efter Enemy, Incendies och Prisoners, vilket visar vilken galet hög kvalitet filmerna håller.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallSicario har premiär nu på fredag och jag såg den under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Birdman (2014)

birdmanI början av Birdman sitter Michael Keaton i kalsipper i sin loge och leviterar. Han ska göra comeback med en storartad uppsättning av en teaterpjäs. Alejandro González Iñárritu har gjort en film som ser ut att vara filmad i en enda lång tagning. Under hela filmen hör vi ett evigt jazztrummande som ljudspår. Jag tycker det finns ett bra driv i den här rullen och även en del humor från den så normalt gravallvarlige regissören. Keaton och Ed Norton har en härlig scen där de repeterar pjäsen för första gången. Naomi Watts funkade inte riktigt för mig. Hon spelade samma roll i filmens pjäs som hon gjorde i filmens verklighet och det skavde av nån anledning. Blir Iñárritu i slutändan för övertydlig med sitt budskap så att filmen går från skön satir till soapbox-tal? Ja, en aning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Inside Out (2015)

Inside OutFör några dagar sen såg jag min första Pixar-film nånsin. Ja, hur otroligt det än kan låta så är det sant. Hur kunde det bli så här frågar ni er? Ja, det är nog en kombination av några saker. När de första Pixar-filmerna kom i mitten av 90-talet så hade jag nog helt enkelt inte koll. För mig var det barnfilmer som jag hörde om i periferin.

När jag sen blev ordentligt filmintresserad i slutet av 90-talet så lockade animerade filmer från andra länder mer. Japansk anime var ju mycket finare, mer exklusivt. Pixar var amerikanskt, ytligt och ALLA verkade gilla filmerna. Jag hörde att det var filmer som var gjorda för både barn och vuxna. I barnhistorien skulle det finnas referenser instoppade som vuxna skulle snappa upp. Ghiblis anime-filmer kändes för mig som renare skapelser, filmer för barn eller vuxna som alla kunde ta till sig utan referensgenvägar. Så jag kände inget sug efter att se Pixars filmer.

Under Malmö Filmdagar som gick av stapeln i veckan så visades Pixars senaste film Inside Out och då hade jag inte längre några ursäkter, varken genomskinligt dåliga eller andra.

Inside Out var och är en alldeles fantastisk liten film. Liten? Ja, den kändes faktiskt liten i meningen att den var intim och personlig på ett sätt som jag inte riktigt hade väntat mig. Dessutom tror jag att det jag nämnde med referenser inslängda till vuxna nog inte gäller Pixar-filmer så mycket (åtminstone inte Inside Out) utan snarare andra animerade filmer som t ex Shrek (?).

Inside Out utspelar sig till största delen bland känslorna i huvudet på elvaåriga Jenny som bor i Minnesota tillsammans med sin mamma och pappa. Livet leker mest hela tiden och glädjen dominerar. Men när familjen flyttar till San Francisco ändras styrkeförhållandena bland känslorna Glädje, Vemod, Rädsla, Ilska och Avsky.

Här vill jag slänga in en liten brasklapp som gäller det faktum att jag såg den svenska versionen av filmen. Den kallas då Insidan ut och det är svenska skådespelare som gör rösterna. Känslorna har följaktligen fått svenska översättningar. Joy – Glädje, Fear – Rädsla, Anger – Ilska och Disgust – Avsky tycker jag är helt ok översättningar, även om jag kan tycka att Avsmak hade passat bättre än Avsky. I filmen är Avsky framställd som en snorkig tonårstjej som känner avsmak för det mest.

Den översättning som inte riktigt funkade var dock Sadness som blev Vemod. Hmm, Sadness. Hade det inte funkat med bättre med Ledsamhet eller Nedstämdhet? Vemod är väl en sorts blandning av sorg, saknad och nostalgi? Det var inte riktigt så jag uppfattade figuren i filmen. Fast man tyckte väl att Vemod var kort och kärnfullt.

En sista märklig detalj är att Jenny i originalet heter Riley. Huh? Ja, det märkliga är alltså att hon heter Jenny i den svenska versionen.

Nåväl, tillbaka till filmen. Inside Out är rolig, tänkvärd, fantasifull, smart mysig och vemodig (ja, vemodig!). Balansen mellan det vi får se inne i Jennys huvud och Jennys verkliga liv funkar perfekt och gör att vi känner för både Jenny och hennes känslofigurer.

När känslorna Glädje och Vemod i slutet inser att de behöver samarbeta för att Jenny ska kunna gå vidare i livet och fungera som människa är rörande. Ja, t.o.m. så rörande att blev rejält dammig i salongen. Ta med näsdukar när ni ser filmen på bio!

Kommer jag se några fler Pixar-filmer? Svar: ja.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallJag såg Inside Out under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Elephant (2003)

ElephantHär kommer ytterligare en gammal text av en film regisserad av Gus Van Sant som jag såg på Stockholm Filmfestival. Den här gången handlar det om Elephant från 2003, en film som även hamnade på plats två på min topplista för det året.

I slutet av eftertexterna stod den vanliga texten om att likheter med levande eller döda personer endast är slumpmässiga, osv. Nu vet ju alla att det handlar om Columbine-massakern när två skolungdomar sköt ihjäl lärare och elever inne på en skola, även om handlingen här är förlagt till Portland, Oregon.

Jag gillade den här filmen. Den är filmad i långa, mjuka, bitterljuva, svepande, tagningar, där man ofta bara får se ryggen på nån som kanske vandrar genom skolans korridorer på väg nånstans. Fotot är underbart. Inte så himla mycket händer. Nån framkallar foton han just tagit, nån går omkring i matsalen och gör anteckningar, några tjejer snackar, äter lunch, kräks upp lunchen på toaletten, nån vill inte ha kortbyxor på gympan, några snubbar spelar fotboll. Alla lullar liksom på. Vi får se scenerna en, två eller tre gånger på lite olika sätt och vi känner att katastrofen närmar sig. Filmen får en att tänka till, man förstår inte hur det kan hända, men det har hänt.

Jag undrar lite hur man hade uppfattat filmen om inte vetat om att den skulle ta upp Columbine-tragedin. Eftersom jag visste det från början så hade jag en lite obehaglig känsla redan från början. Sen gjorde filmen inte den känslan mindre genom sitt sätt att vara. Det här var en mycket bra film, säkert inte för alla, men för mig var den just det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Paranoid Park (2007)

Paranoid ParkHär kommer ett gammalt och kort omdöme av en film från 2007 som hamnade på min topplista för det året. Texten skrevs i november 2007 efter att jag sett filmen på Stockholm Filmfestival.

”Åh. Knivskarpt flytande fantastiskt. Vattenfoto. Suddzoom. Ljudlisa. Vant Sant + Doyle = Poesi”.

Så skrev jag på Filmtipset efter att ha sett Paranoid Park. Det var något slags försök (min kommentar: prettoförsök) att fånga känslan jag fick av filmen. Van Sant har lyckats få till en speciell film. Ibland är det lite samma stämning som i svenska Farväl Falkenberg (vars regissör Jesper Ganslandt ju har jämförts med bl a Van Sant). Det är poetiskt men ändå intensivt och skarpt på samma gång. Skejtaren i huvudrollen går omkring i något slags vakuum efter en tragisk händelse. Filmen är fragmenterad, scener kommer, kommer igen, och kommer i fel ordning. Fotot är fantastiskt. Chris Doyle (gurun) har tillsammans med Kathy Li fått till ett foto som är fantastiskt – som sagt. Det finns några scener som bara är för vackra. Jag rekommenderar verkligen filmen när (om?) den kommer på bio i Sverige. Min kommentar: Kom den på bio? Ja, det gjorde den faktiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Smala Sussie (2003)

Smala SussieMed anledning av att Smala Sussie nyligen hamnade på min topplista över 2003 års bästa filmer så kommer här min gamla recension som skrevs just 2003.

Jag har sett Ulf Malmros nya film Smala Sussie. Den har kallats en värmländsk Pulp Fiction, och det är väl kanske en inte helt fel beskrivning. Hur som helst var det en överraskning som påminde en del om Josef Fares komedi Kopps. Smala Sussie är också en komedi och den utspelas i en liten värmländsk håla. Erik har flyttat därifrån till Stockholm men åker tillbaks när han får höra att hans lillasyster Smala Sussie har försvunnit. På plats försöker han reda ut vad som har hänt.

Hehe, som sagt, det här var en överraskning, och faktiskt en positiv sådan. Den har lånat lite från Pulp Ficiton och lite från Kopps och satt ihop det till en fartfylld komedi där det händer oväntade och roliga saker. Saker och ting händer huller om buller i korta avsnitt och inte i tidsordning. Det dyker även upp en del skådisar i ganska ovanliga roller. Sen förekommer det en hel del referenser till andra filmer och regissörer (ungefär som i Kevin Smiths filmer), bl a De misstänkta, Taxi Driver, Kubrick och helt oväntat Kieslowskis 10-timmarsverk Dekalogen (som jag plöjer igenom just nu), fast här kallas den Katalogen. Sånt här är alltid kul om man är filmfreak.

Jag gillar svenska filmer som vågar vara lite annorlunda. Jag tycker t ex det är kul att se svenska skräckisar och dylikt, just för att de utspelas i miljöer som man känner själv, och då inte från andra filmer, utan för att man faktiskt har varit eller lever där själv. Det är bara det att det är ganska sällan som svenska regissörer lyckas göra detta på ett bra sätt. Kanske just för att det är miljöer som vi känner igen och om det blir lite fel, oftast dialogen, så faller det liksom helt. Här tycker jag man har lyckats. Man har lånat från diverse filmer men satt in det på ett smart sätt i en svensk miljö. Det blir roligt helt enkelt. Betyget blir 4/5. Möjligtvis i överkant, men vad fan, jag hade kul!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ant-Man (2015)

Ant-Man-posterFörra sommaren var en Marvel-film en av de mest omtalade och hajpade. Den hette Guardians of the Galaxy. Jag tyckte den var medioker. Hyfsad men ganska tråkig och med en plot vi sett förut. Hela jorden, ja, hela universum, behövde räddas. Det var en så stor skala att insatsen försvann. Den senaste Marvel-filmen utspelar sig på en lite mindre skala. Ibland t.o.m. på en pyttepytteliten skala. Typ tre millimeter. Jag pratar givetvis om Ant-Man.

Jag hade i princip noll förväntningar på Ant-Man. Men givetvis går jag och ser den på bio. En actionspäckad superhjälterulle upplevs bäst på bio. Förväntningarna var låga, främst pga att det för mig infunnit sig en rejäl mättnad på Marvel och deras stil. Tidigare i sommar (eller vänta, det var tydligen redan i april) hade Avengers: The Age of Ultron premiär och den gav mig ingenting.

Döm om min förvåning då jag en bit in i Ant-Man känner att det här ju för fasen riktigt roligt! En myriad av roligheter strömmar förbi på vita duken. Paul Rudd som ”gentlemannatjuven” Scott Lang, som sedemera blir Ant-Man, är hur charmig som helst. Filmens ton är charmig. Allt är charmigt, t.o.m. Michael Douglas.

Douglas spelar doktor Hank Pym som upptäckt ett sätt att krympa avståndet mellan atomer men gömmer sina forskningsresultat för att förhindra att de hamnar i fel händer. När hans tidigare protegé (now gone evil) Darren Cross (Corey Stoll) ändå lyckas med samma bedrift anlitar Pym Scott och ber honom att bli den nya myrmannen med rätt att krympa för att stoppa Cross.

Ant-Man är en science fiction-actionkomedi, och om tittar lite på det här med komedier så är ett tydligt mått på hur en bra komedi hur ofta man skrattar under filmen. Jag skrattade ofta under Ant-Man. Det händer inte så rackarns ofta att jag skrattar på bio. Men här hände det kanske var femte minut eller så. Michael Peña är rolig och jag skrattar. Skämtet när Peña ska berätta nåt för Scott men fokuserar på fel saker är kul och dras två gånger, vilket är precis lagom.

Upplägget i filmen är inget nytt förstås men ändå känns den förvånansvärt fräsch. Märkligt. Vi har ju sett det mesta förut. Superhjältebiten är ungefär som förut. Forskare blir ond, vill ta över världen, eller åtminstone tjäna pengar genom att sälja sin produkt till terrorister. Superhjälte måste stoppa honom (ja, skurken är väl alltid av manligt kön?). Även förminskade människor har vi sett förut. Teskedsgumman någon?

Badger-Man?

Badger-Man?

Filmen är fylld med klichéer. Scotts trio med kompisar är otroligt fåniga med bl a en datornörd som bryter på ryska och en skämtande Tyrese. Scotts fru är ihop med en ny snubbe som dessutom är polis. När Scott kommer på besök för att träffa sin dotter tycker frun och nye snubben att han inte ska vara där. Scott är en slarver men med gott hjärta. Ja, ni hör ju.

Inget i filmen borde egentligen funka. Att Pym och Scott kan kommunicera med och kontrollera myror är fullkomligt befängt. Men det funkar. Det funkar.

Grejen är att allt är välgjort. Första gången Scott blir förminskad bjuds vi på en härlig åktur med början i ett badkar. Det är fantasi- och lekfullt. Härligt. Ja, det är nog förminskningsvinkeln som gör att filmen lyfter för mig. Slutuppgörelsen är egentligen som vilken slutuppgörelse som helst men att den utspelas ombord på ett liten modelltåg är underbart. Jag gillade även att filmen ibland vänder på steken och saker inte förminskas utan blir större. Detta kom oftast som en överraskning för mig och med en komisk effekt som följd.

Jag har hört att det, som vanligt (jag är ledsen, men gäsp), klagas på att det saknas kvinnliga rollfigur som får göra nåt vettigt. Jag vet inte. Ja, Marvel är relativt dåliga, eller jättedåliga om vi ska vara ärliga, på att fokusera på kvinnliga hjältar i sina filmer. På senare tid har vi ändå fått Black Widow och Scarlet Witch. I Ant-Man ser vi Evangeline Lilly som Hanks dotter Hope och jag tycker nog hon fick göra en hel del här. Nej, hon blev aldrig Wasp men nu hette filmen Ant-Man, och scenen mitt under eftertexterna skvallrar om mer fokus på just Wasp i senare filmer.

Men framförallt så sitter jag inte och tänker på såna här frågor under filmen. Det är liksom inte det som sänker eller höjer en film för mig. Har jag roligt? Är jag underhållen? Om svaret är ja på dessa frågor så överskuggar detta det faktum att Hope aldrig fick sätta på sig Wasp-dräkten. Hon fick ju i alla fall slå Scott på käften och träna upp honom i kampsport.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord har skrivit om Ant-Man.