À bout de souffle

För några år sen kollade jag in några franska nya vågen-filmer (främst Godards och Truffauts) för att se om jag greppade vad som var så himla speciellt med dem. De kommande dagarna viger vi alltså åt Nouvelle vague som det ju heter i originalspråk. Först ut är Godards mest kända film (väl?). 

Då har jag sett min första film av nya vågen-regissören Jean-Luc Godard. Det blev hans kanske mest kända film, Till sista andetaget. Det handlar om smågangstern Michel (Jean-Paul Belmondo) som stjäl en bil i Nice, och sen tänker sig att åka med den till Paris för att få pengar för den och samtidigt fråga en ung amerikansk tjej, Patricia, om hon vill haka till Rom. Det går fel ganska snabbt då han skjuter en polis och sen får finna sig i att vara jagad av polisen.

Nu kanske det låter som om det här är en riktig thriller med spänning och polisjakter som huvudingredienser, men så är inte riktigt fallet. Största delen av handlingen består i att Michel snackar och gnabbas med Patricia, stjäl bilar samt ringer telefonsamtal i syfte att få tag på sina pengar. Däremellan hinner Patricia jobba lite som journalist för en tidning. Och allt detta i snygga parismiljöer till ganska cool jazzig musik. Är det bra då? Njae, jag tyckte filmen kändes ganska fånig bitvis. Michel kändes barnslig och inte cool (kan vara meningen, vad vet jag?). Och den epokgörande nya vågen-stilen har man ju sett göras bättre i andra och bättre filmer; filmer som i och för sig kom efteråt men det som avgör är i vilken ordning som jag har sett filmerna.

Jag gillade ändå början av filmen. Då kändes den lekfull och jag gillade vad jag såg. Det här gällde främst scenerna precis efter att Michel har stulit sin bil och åker med bilen på franska landsbygden på väg mot Paris. Michel snackar för sig själv, med oss eller kameran. Han hittar en pistol i handskfacket. Klippningen känns hetsig. Filmen vibrerar. Men när sen Michel anländer till Paris så behövs det nåt mer för att filmen ska fortsätta intressera mig. Och detta ”nåt mer” kommer inte. Miljöerna, kläderna och musiken, det mesta är riktigt skönt och dessutom gillade jag Jean Seberg som spelar Patricia.

Men jag tycker ändå det hela utmynnar i ett jaså. Filmen känns för spretig. Vissa scener är riktigt bra. Bl a när Jean-Pierre Melvilles rollfigur Parvulesco blir intervjuad av bl a Patricia. Här fanns plötsligt nåt som drog in mig i filmen igen. Svårt att säga vad, men känslan var plötsligt där. Tror det kan ha att göra med att jag egentligen inte gillade Belmondo riktigt – eller snararare: jag gillade inte riktigt hans rollfigur. En rollfigur som de flesta verkar betrakta som jordens coolaste. Nja, han kändes lite daterat cool enligt mig. Till sista andetaget är klart intressant, men betyget blir ändå inte mer än precis precis godkänt. En svag trea med andra ord. Ibland lätt och levande, ibland fånig och trög.

Nu så här en tid efter att jag har sett den så inser jag att filmen egentligen är ganska sorglig. Michel vill så gärna vara en cool gangster men är egentligen en ganska tragisk figur.

Ibland kom jag att tänka på en bra mycket bättre film, av John Cassavetes, som kom 1959, nämligen Shadows. Den rekommenderar jag. Den känns mer nya vågen än Till sista andetaget… eller ja, den har i alla fall en del av nya vågen-kännetecknena, och framför allt är den bättre.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Phone Booth

Titel: Phone Booth

Regi: Joel Schumacher
År: 2002
IMDb | Filmtipset 

Jag hade hört en del gott om den här filmen, och även om jag var aningen skeptisk så tyckte jag det skulle bli intressant att se just hur det blev det här med att filmen endast utspelas i och kring en telefonkiosk. Nu har man dock inte varit så strikt med just den begränsningen, vilket jag kanske tyckte var lite synd, som att man liksom tummade på sina egna ”regler”. Det förekommer en hel del scener där telefonkiosken inte är med, och sen klippte man ibland in bilder på personer i andra änden av luren som Colin Farrell pratade med.

Överlag så tyckte jag ändå att filmen var oväntat bra, med nerv och hyfsad spänning. Av nån anledning har jag alltid gillat Farrell. Jag tycker han funkar bra när han får spela en desperat person, som t ex i Woody Allens Cassandra’s Dream eller i pärlan In Bruges. Här gör han en bra insats speciellt när han mot slutet släpper loss alla sina känslor.

Lite kul var att jag när jag såg filmen tänkte att jag kände igen stilen från regissörens andra filmer som t ex Man on Fire med Denzel Washington. Lite hetsigt klippt och med lite annorlunda liksom blekta färger. Fast det är ju bara det att det inte är samma person som har gjort Phone Booth respektive Man on Fire, haha. Medan jag såg filmen var jag dock helt säker på att det var samma snubbe. (Det är ju Tony Scott som ligger bakom Man on Fire.)
3+/5

PS. Kom på en sak och det är att Kiefer Sutherlands röst var väldigt lik Jeremy Irons. Eller så tänker jag bara på Irons roll i Die Hard 3 som ju har likheter med Sutherlands i telefonkiosk-filmen jag nyss sett.

The Hudsucker Proxy


Titel: The Hudsucker Proxy (Strebern)

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 1994
IMDb | Filmtipset 

Då var vi framme vid den sista filmen i den lilla och helt oplanerade Coen-retron, i alla fall för den här gången. Det saknas ju några Coen-klassiker som t ex O Brother, Where Art Thou?, The Big Lebowski och Fargo. The Hudsucker Proxy skulle kunna vara en sån film som jag uppskattar mer nu än när jag såg den i januari 2004.

Bröderna Coens film om Norville Barnes (långe Tim Robbins) som får jobb som VD på Hudsucker Industries, företaget där han jobbar som postudelare. Orsaken är att förre VD tagit livet av sig och hans aktier har därmed hamnat på öppna marknaden. Styrelsen vill därför ha en nolla som ny VD för att aktierna ska sjunka i värde så att man sen kan köpa upp dem.

Filmen känns till en början som en blandning av Terry Gilliams helt underbara film Brazil och nån screwballkomedi som t ex His Girl Friday. Den är också bäst i början då man får se Norvilles första försök att fixa jobb och hur han till slut hamnar på Hudsucker som postutdelare. Häftiga miljöer och scenografi. Den lilla människan på det stora företaget. Sen får vi träffa journalisten Amy (Jennifer Jason Leigh) som är rapp i käften och tydligen har en vass penna också. På tidningen där hon jobbar får vi höra lite kulsprutedialog à la screwballkomedi.

Fram hit är filmen bra och i klass med andra Coen-filmer som jag har sett, som i min bok alla är minst fyror. Men sen vet jag inte riktigt vad som händer. Jag tappar intresset för Norville, tror jag. Historien är inte lika engagerande helt enkelt. Det finns vissa ljuspunkter, som t ex scenen med den lille killen som hittar en rockring på gatan och efter viss tvekan kommer på hur den ska användas och visar sig vara en rockringmästare. Slutbetyget blir ändå godkänt. Coen-bröderna gör oftast (om inte alltid) sevärda filmer. Sen måste jag klaga på den svenska titeln. En streber betyder ju en person som sliter och jobbar stenhårt för att göra karriär. Norville, visst han går från postutdelare till VD på några timmar, men nån streber är han defintivt inte.

3/5

Uppdatering: Förresten, är bara jag som tycker att Tim Robbins på bilden ovanför är ganska lik Robbie Williams?

Miller’s Crossing

Titel: Miller’s Crossing

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 1990
IMDb | Filmtipset 

Vi avslutar påsken med ytterligare en Coen-film: Miller’s Crossing, brödernas gangsterfilm från 1990. För mig är det här inte en av brödernas bästa och det tyckte jag inte när jag såg den för sex år sen heller.

Bröderna Coens gangsterdrama från amerikanska förbudstiden handlar om den smått apatiska rådgivaren Tom Reagan, spelad av Gabriel Byrne, som hamnar mitt emellan två gangsters när han försöker ge råd till båda samtidigt. Typ.

Hmmm, jag hade förväntat mig en lite bättre film faktiskt eftersom jag hade hört att det skulle vara en höjdarrulle. Coens debutfilm, den mörka Blood Simple, gillade jag skarpt och trodde nu på nåt liknande kanske. Ok, jag gillade en hel del. Foto och ljussättning påminner om både Blood Simple och Barton Fink. Skuggor, speciellt i ansikten, används ibland effektfullt. Rent hantverksmässigt är den alltså riktigt välgjord, men den där intensiva, mörka känslan som fanns i Blood Simple saknas här. Kanske beror det på en del excentriska och lite jobbiga karaktärer som gör att man inte riktigt kan ta filmen på allvar. Tänker främst på en av gangsterbossarna spelad av Jon Polito. Han är egentligen inte dålig men skulle passa bättre i en film som t ex Barton Fink (som jag gillade betydligt mer), där det mesta är bisarrt.

Det fanns dock en scen som var riktigt rolig och som passade in av nån anledning. Skrattade högt då. Det var när Albert Finneys rollfigur blev attackerad i sitt hem men själv skjuter ihjäl en av hitmännen med hjälp av en k-pist vars magasin aldrig ville ta slut. I övrigt var filmen, som väl är en film noir, lite seg faktiskt och jag kände mig ganska ointresserad av karaktärerna. Scenerna ute i skogen var dock relativt spännande och intensiva så slutbetyget blir ändå en stark trea. Filmen tog sig mer och mer och var ganska skön att se, men lämnade ett ganska blekt intryck. Förresten, kul med den engelska som användes. Har glömt det mesta nu, men t ex twist = tjej och flip = bostad (om jag minns rätt?). Välskriven dialog med andra ord, vilket är typiskt Coenskt!

3+/5

PS. Om ni tror att Coen-temat är slut bara för att påsken är över så tror ni fel. Det kommer recensioner på åtminstone två filmer till.

Surplus


Titel: Surplus: Terrorized Into Being Consumers
Regi: Erik Gandini
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

Efter den hypnotiserande Koyaanisqatsi blev det svenska Surplus som fick fylla mitt plötsliga behov av att se dokumentärfilm. Surplus är en sorts lightversion av Koyaanisqatsi. Det är snygga bilder och snygg musik. I Surplus är kritiken mot dagens konsumtionssamhälle inte subtil utan tydlig, vilket möjligen gör den till en sämre film än Godfrey Reggios första qatsi-film. Klippningen i Surplus är bitvis skön och rolig. Gänget bakom Read My Lips har bidragit med en del underbara klipp. Microsofts CEO Steve Balmer gör några helt sjukt roliga (skrämmande?) uppträdanden. Producent och regissör av filmen är Erik Gandini som ju även ligger bakom t ex Videocracy. Och så kan upplysa jag upplysa min bloggkollega Martin, och alla andra, att vissa delar av musiken ibland påminner lite grann om Daft Punk.

3+/5

The Punisher

Titel: The Punisher
Regi: Jonathan Hensleigh
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

En rejäl filmsmocka skulle jag vilja kalla den här rullen. Det är en rejäl film helt befriad från cgi vilket känns… befriande. Historien är klassisk. Jag kan ju inte låta bli att tänka på Death Wish speciellt med tanke på Rörliga bilder och ords genomgång av Bronsons hämnar-serie. Här är det Thomas Jane som får sin familj mördad och förvandlas till en mean killing machine. Skillnaden är väl kanske att Jane inte är arkitekt utan spelar en vältränad FBI-agent och f.d. elitsoldat vid namn Frank Castle.

John Travolta passar bra som skurk. Han har ett äckligt sätt att liksom skrida fram när han går och göra snygga konstpauser när han pratar. Han spelar ungefär som på samma sätt som när han var Castor Troy i Face/Off. Bra helt enkelt, och perfekt som den där sofistikerade skurktypen.

Filmen har en märklig blandning av humor och allvar. Grundhistorien är allvarlig men den berättas med humor och på ett överdrivet sätt. Actionscenerna är riktigt bra och jag gillar speciellt en helt sjuk fajtscen som Jane har med en gigantiskt ryss i randig tröja (en Frank Andersson-kopia). I och med det överdrivna sättet kan det hända att jag får serietidningskänsla. Allt är tillskruvat lite extra, utstuderat och överdrivet — men på rätt sätt. Jag gillar att Castle inte får nåt samvete på slutet. Närå, han är grym hela vägen.

3+/5

Mutant Chronicles

Titel: Mutant Chronicles

Regi: Simon Hunter
År: 2008

Om du gillar Thomas Jane, Ron Perlman, action och dystopiska sf-filmer fulla med datoranimerade miljöer är chansen stor att du uppskattar den här rullen som jag inte ens visste existerade för två dagar sen.

En framtida Jord styrs av fyra storföretag som delat upp planeten mellan sig. Problemet är att de inte kan hålla sams. Nej, de håller sig istället med arméer som strider mot varandra i första världskriget-liknande skyttegravsbataljer. Vad ingen vet — förutom en hemlig sekt ledd av Perlmans munkbroder Samuel — är att krigets bombningar hotar att frigöra en fasansfull maskin kallad… Maskinen. Rymdvarelser tog med den till Jorden i tidernas begynnelse men människorna lyckades besegra fienden och sänkte Maskinen djupt ner i ett förseglat underjordiskt utrymme (tänk lagring av kärnavfall).

Det värsta som kan hända händer alltså: Maskinen väcks till liv och hotar därmed allt mänskligt liv. Man sätter igång en massevakuering av Jorden. Ja, eller massevakuering och massevakuering: endast de som har en fribiljett eller kan betala för sig får plats på de farkoster som lämnar Jorden på väg till Mars eller Månen. Kvar på Jorden stannar broder Samuel tillsammans med grupp soldater (där Jane spelar den mest cyniska/hjältemodiga) sammansatt av folk från alla de fyra arméerna. De har i uppdrag finna och oskadliggöra Maskinen. Tidigare slogs de mot varandra, nu ska de slåss mot en gemensam och fruktansvärd fiende. Muhahaha.

Jag måste säga att jag gillar temat i filmen. Miljöerna som går i cyber/steampunk-stil är faktiskt riktigt snyggt gjorda. Ibland är det lite Sin City-varning när det gäller själva tekniken med automagiskt skapade greenscreen-miljöer. Ett exempel på steampunk är en trevlig och aningen märklig flygfarkost som är ångdriven [sic!]. Jordens resurser är uttömda så man använder kol som bränsle för det puffande skeppet. Däremot är soldaternas vapen toppmoderna och skjuter ur sig en sorts energistrålar à la rymdaction.

Till sin hjälp att förstöra Maskinen har broder Samuel en uråldrig bok (Mutantkrönikan typ). Boken åker fram titt som tätt för att reda ut om man ska gå höger eller vänster i en tunnel eller hur långt ner i ett schakt men ska fira ner sig. Även om det inte handlar om att avslöja nån konspiration så ger gåtlösandet ändå lite Dan Brown-vibbar. Förutom problemet med att hitta och ta kål på själva Maskinen så kan det även bakom varje hörn hoppa fram en muterad människa med högerarmen omvandlad till en gigantisk kräftklo och hjärnan omvandlad till en aggresiv degklump.

Filmen bygger tydligen på ett datorspel, vilket inte är nåt som spelar nån roll för mig. Antingen är det en bra film eller inte, vare sig den bygger på ett spel eller inte. Om man nu däremot har spelat spelet, vilket jag inte har, så är man kanske mer känslig ungefär som när man gör misstaget att jämföra en film med bokförlagan.

Så, är Mutant Chronicles en bra film då? Mja, tveksamt. Men jag blev tillräckligt underhållen pga miljöer och steampunk-stämningen för att ge den godkänt.

3-/5

PS. Lite research visade att filmen inte alls bygger på ett datorspel utan på ett rollspel (i stil med Drakar och Demoner), ett svenskt rollspel tydligen. Nu tror jag i och för sig det nog även finns datorspel som bygger på rollspelet. Filmen har även bitvis lite datorspelskänsla.

The Girl Who Leapt Through Time

Titel: The Girl Who Leapt Through Time (Toki wo kakeru shôjo)
Regi: Mamoru Hosoda
År: 2006
Som så ofta i de anime-filmer jag ser så är det mysig stämning. Filmen är en sorts anime-Donnie Darko fast med en tjej i huvudrollen istället. Makoto, en glad men lite förvirrad tjej, märker i samband med att hon håller på att krascha med sin cykel att hon kan resa i tiden. Detta utnyttjar hon i syfte att klara livet, skolan, kompisar lite bättre, att undvika jobbiga situationer (tror hon!). Det visar inte vara helt lätt. I början går det mesta bra men efter ett tag har hon syltat in sig i en soppa med kärleksproblem. Man kan kalla filmen för en tidsrese-kärleks-high school-coming of age-dramakomedi.

Det förekommer en del riktigt snygga sekvenser i samband med tidsresorna, och även såna där klassiska ”tiden står stilla”-sekvenser, när tiden står stilla för alla utom för våra huvudpersoner alltså.

Det hela blir lite väl långdraget i slutet och det finns även några svackor på vägen men då och då tänder den till och blir riktigt rolig eller spännande.

Om du är sugen på en animerad mix mellan Måndag hela veckan, Donnie Darko och romantisk high school-komedi kolla då in The Girl Who Leapt Through Time.

3-/5

PS. Det har faktiskt gjorts två spelfilmsversioner (den första 1983 och så en ny 2010) av romanen som animen bygger på. Lite kul är att tjejen, Riisa Naka, som gör Makotos rösten i animen även spelar huvudrollen i den senaste filmen.

Pirates of the Caribbean: At World’s End


Titel: Pirates of the Caribbean: At World’s End
Regi: Gore Verbinski
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Jag kände en kväll efter jobbet att det skulle passa med nån lite lättare underhållning, kanske ett skönt matinéäventyr. Och vad kunde då passa bättre än tredje delen i filmerna om piraterna i Karibien? Inte mycket.

Den här gången inleds det hela med att alla utom Jack Sparrow (Johnny Depp) åker till Singapore och snackar med piratledaren där, Feng (Chow Yun-fat). Anledningen till att Sparrow inte är med är han är fast i en sorts limboartad halvvägs-till-dödsriket-plats. Genom att hitta en karta dit hoppas gänget (Orlando Bloom, Kiera Knightley och Geoffrey Rush) kunna befria Sparrow. Samtidigt pågår en sorts intrigerande verksamhet där en elaking, Lord Becket spelad av Tom Hollander borde det ha varit, vill förgöra alla goda pirater eller åtminstone ha kontroll över världshaven. Becket kan tydligen stoppas om nio piratledare samlas med sina nio respektive magiska föremål för att då — om jag tolkar det korrekt — frammana en havsgudinna vid namn Calypso. Eh?

Jag måste säga att jag fann handlingen onödigt krånglig, åtminstone för min efter jobbet-trötta stackars hjärna. Trots att jag i efterhand läst igenom handlingsbeskrivningen på Wikipedia så kom jag varken ihåg eller fattade vad det hela egentligen gick ut. Det var liksom folk som förrådde varandra till höger och vänster tills jag blev yr i pirathatten.

Inledningen i Singapore var ändå rätt så skön och värdig ett matinéäventyr. Jag hade hoppats på fler scener och miljöer härifrån men det blev bara ett kort stopp på väg till Sparrows fängelse. Just detta ”fängelse” var trevligt. Jag gillade den lilla sekvensen härifrån, som liksom kom in från vänster, när Sparrow är ensam med sig själv i ett vitt rike.

Stellan Skarsgård är den enda som inte är datoranimerad av spökpiraterna och därför har han mest känsla. Det förekommer faktiskt en riktigt bra scen mellan Knightley och Stellan när de möts på Den Flygande Holländaren. Åtminstone gjorde Skarsgård en bra insats, Knightley lyssnade nog mest.

En bit in i filmen tyckte jag som sagt att det hela blev onödigt tillkrånglat. Men: skönt matinémys var det ändå och därför blir det godkänt!

3/5

Om jag skulle spekulera lite kring varför tvåan i serien fick en tvåa i betyg och del tre en trea så tror jag det har att göra med vilket humör jag var på när jag såg filmerna. Den här senaste gången var jag helt inställd på lättsam underhållning. När jag såg tvåan och ettan så var jag nog också lite mer anti mot ”popcornfilmer”. Nu har jag lärt mig uppskatta mer lättuggade filmer genom att se dem vid ”rätt” tillfälle.

Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl


Titel: Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl
Regi: Gore Verbinski
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

Eftersom jag nyligen sett den tredje delen i kvartetten (?) filmer om de karibiska piraterna så tänkte jag att det kunde passa med en liten sammanfattning av vad jag tyckt hittills. Först ut är logiskt nog den första filmen, och observera att recensionen skrevs samma år (2003) som filmen kom, vilket möjligen kan förklara svamlet och referenser till dåtida aktualiteter…

Jaha, då har jag också sett Pirates of the Caribbean, som har hajpats en del måste man väl ändå säga. Jag skippar handlingen och går direkt på pudelns kärna eller det fina i kråksången eller mitt omdöme om filmen för att uttrycka mig tydligare. Jag tyckte det var lite för mycket familjefilm för mitt eget bästa. Savvy? Trots det så gillade jag verkligen första timmen eller så. Då var filmen en fyra för mig. Johnny Depp var mycket bra. Rolig helt enkelt. En karaktär som man inte kan låta bli att gilla.

Orlando Bloom och Keira Knightley som det unga kärleksparet (som får varann till slut, eller? snyft) var utfyllnad. Sa mig ingenting. Knightley känns som en docka ungefär som Jennifer Garner. Bloom var snäppet bättre. Även om jag kanske klagar lite på dessa två så måste det väl ändå kanske vara på det viset. Jag menar, alla kan ju inte vara som Depp i filmen. Det måste ju finnas nån normalitet, en motvikt mot hans originalitet. Men trots det, när dessa fyllde duken så blev det tråkigt. Geoffrey Rush som ondskefull pirat var väl ok, men jag har märkt att jag gillar Rush men tycker inte han är nåt otroligt speciellt. Fast, vänta nu. Han var ju med i Lantana och där var han bra. Ja, ja, det var nog i Shine som jag inte gillade honom riktigt.

Nåväl. Jag gillade effekterna med piraterna som blev skelett i månskenet. Det var rätt så ballt. Gillade även när de kom gående på bottnen under vattnet. Lite coolt.

Efter ungefär en och en halv timme så började jag känna mig lite uttråkad. Det blev lite för utdraget, och samtidigt förutsägbart. Jag hade också velat ha lite mer mörker. Men en sevärd matinéfilm är det, helt klart.

3+/5

Fortsättning följer imorgon med uppföljaren om den döda mannens kista…