Fair Game

4 september, 2011 10 kommentarer


Titel: Fair Game
Regi: Doug Liman
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Fair Game är en välgjord politisk dramathriller i Aaron Sorkins anda. Jag blev påmind om att jag ville se den hos Flmr som dock inte gillade den så där jättemycket. Filmen bygger på verkliga händelser och handlar om orsakerna bakom USA:s krig mot Irak. Historien är ju riktigt intressant men den stora frågan om varför USA, eller snarare Bushadministrationen, ville starta kriget i Irak får man aldrig svar på även om man kan spekulera.

CIA-agenten Valerie Plame (Naomi Watts) jobbar med att förhindra terroristhandlingar. Valerie är en person som ser praktiskt på sitt jobb. Om hon t ex lyckas med att avslöja en transport med illegala vapen så är hon nöjd med sin arbetsdag.

En dag blir hon chef för ett team som ska arbeta med att hitta bevis för kärnvapen, kemiska vapen, massförstörelsevapen (WMDs, weapons of mass destruction). Hon gör ett seriöst jobb, alla gör ett seriöst jobb, men man hittar inga bevis. En del av arbetet handlar om att hitta bevis för att Irak har köpt stora mängder uran av Niger. Till Niger skickas Valeries man, Joe Wilson (Sean Penn), som har kännedom om landet eftersom han varit ambassadör där. Hans bedömning är att det inte förekommit någon sådan affär.

Vita Huset och stabschefen Scooter Libby (David Andrews) i spetsen vill ändå få bevis. Det måste (!) ju finnas WMDs i Irak, annars kan man inte starta det där kriget som man ju vill starta. Så till slut ser man till att hitta nån CIA-medarbetare som faktiskt säger att vissa beslagtagna aluminiumrör troligen kan användas för att upparbeta uran. Dessutom nämner Bush i ett tal att Irak gjort affärer med Afrika gällande uran. När Joe Wilson får höra detta skriver han en kritisk artikel och ifrågasätter Bush-administrationens motiv till kriget och bevis för att det ska finnas WMDs i Irak. Well, man kan väl säga så här: Det skulle han kanske inte ha gjort. Eller: han skulle kanske ha tänkt en gång extra. För i slutändan gjorde han ju rätt. He did the right thing.

Det som händer är att Bush-administrationen vill få bort fokus från vad som uppenbarligen är något mycket lurt och därför offentliggör de Valeries identitet och att hon är CIA-agent och hon dessutom skickat sin man till Afrika på en sorts gratissemester. Det hela slås upp stort i media, och fokus skiftar mycket riktigt från orsakerna till kriget och till Valerie och hennes ”kommunistman”.

Filmen börjar väl aningen segt och det tar ett tag innan historien liksom satt sig. Den är inte superspännande men aldrig tråkig. Watts och Penn har ett bra samspel i den här osannolika historien som är en blandning av familjedrama och politisk thriller. Det får en verkligen att fundera på vad som pågår bakom kulisserna. Vad är det viktiga: vad som görs eller bilden av vad som görs? En annan sak man förstår är att det inte lätt att starta ett medialt krig mot Vita Huset. De skyr helt enkelt inga medel för att få som de vill. Och frågan man ställer sig är ju vad de egentligen vill?

Filmen är också väldigt intressant i ljuset av Usama bin Ladens död och efterspelet kring det. Oj oj, jag skulle gärna se en dokumentär eller film om detta.

3+/5

PS. Det kan var värt att notera att filmens manus bygger på två böcker som skrivits av Valerie och hennes man. Hur verkligheten verkligen såg ut är därmed svårt att säga eftersom det vi får se i filmen Fair Game givetvis är vinklat för att få Valerie och hennes man att framstå i god dager och Bush-administrationen i dålig dito.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

Film noir-fredag: Body and Soul

2 september, 2011 9 kommentarer


Titel: Body and Soul (Kropp och själ)
Regi: Robert Rossen
År: 1947
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Fredag igen och noir igen. Den här gången blir det en sport-noir och då är det ju ganska naturligt att det handlar om boxning. Vilken annan sport skulle passa bättre? Ringvrak, läggmatcher och korrupta promotorer, det går ju inte att slå. Lite senare i mitt noir-tema kommer det dyka upp åtminstone två filmer till med boxningstema, så håll utkik om ni är intresserade. Vilka filmer som jag kommer att skriva om kan ni se här.

Body and Soul är ett boxningsdrama regisserat av Robert Rossen där vi möter Charlie Davies (John Garfield) som är en naiv champion som fördärvas i den korrupta boxningsvärlden. Boxas är det enda Davies kan, och han är envis men inte särskilt smart. Till sin hjälp har han kompisen Shorty (Joseph Pevney) som han förstås efter ett tag inte litar på. Jag säger ”förstås” eftersom den här filmen gett inspiration till Scorseses mästerverk Tjuren från Bronx med Robert De Niro i samma roll som Garfield har här (och med en sedvanligt snabbsnackande Joe Pesci som ”kompisen”). Jag hörde eller läste någonstans att Scorsese beordrade De Niro att se Body and Soul innan de började inspelningen av Tjuren från Bronx.

Min åsikt är att Tjuren från Bronx är flera klasser bättre än Body and Soul. 1947 års film är inte dålig men ibland är det nåt med gamla amerikanska filmer som gör att jag inte sugs in. De har nåt klämkäckt över sig som gör att jag inte kan ta dem på allvar, vilket även gäller noir-genren. Garfield gestaltar Davies paranoida sinne på ett bra sätt, och påminde mig helt klart om De Niro. Man blir nästan lite arg på honom. Varför kan han inte bara lugna ner sig, så ordnar sig allt. Varför vara så envis och stolt? Men det är bara att inse, det är hans sätt. Ett problem med filmen är att den slutar lite väl abrupt och inte i linje med filmen som helhet. Där var Tjuren från Bronx betydligt bättre. Body and Soul fegar ur, tycker jag. Trots det en klockren höge… trea.

3/5

PS. Lite värdelöst men tragiskt vetande är att John Garfield och Canada Lee (bilden till höger) båda dog i maj 1952. Båda i New York. Och båda av hjärtproblem. Lee var en svart boxare/skådis som spelade en boxare som Davies mötte i filmen.

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , ,

Underkastelsen

29 augusti, 2011 6 kommentarer


Titel: Underkastelsen
Regi: Stefan Jarl
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Stefan Jarls dokumentärfilm Underkastelsen är egentligen mer en skräckartad film än en dokumentär dito. Rent formmässigt så är det inget speciellt. Vi får se en massa talking heads (forskare) berätta om kemikalier som finns överallt i vår närmiljö. Vissa av dessa kemikalier är Persistenta (de bryts inte ned) OCH Bioackumulerbara (de tas upp av kroppen) OCH Toxiska (de kan t ex påverka celldelning i livets tidiga skede). De kallas PBT-ämnen. Muahahaha.

Stefan Jarl tar prover på sig själv och det visar sig att hans blod innehåller en mängd kemikalier, vissa i ganska höga nivåer. Gravida Eva Röse agerar också försöksperson och just att hon är gravid gör att hon gestaltar det farliga med kemikalier: att de överförs till fostret.

Det är som sagt en skräckfilm (och en sorts uppföljare på Jarls Naturens hämnd från början av 80-talet). Ju mer saker som presenteras desto mer obehagligt känns det. Ibland får jag för mig att jag ser en David Cronenberg-film, eller upptakten på en film som Children of Men. Människan har blivit oförmögen att få barn. När man ser den här filmen så känns den tiden inte så långt borta. Dokumentären är av typen ögonöppnare.

Det enda som sticker ut hantverksmässigt är att forskarna som intervjuas gör det mot en helt kolsvart bakgrund vilket möjligen bidrar till den lite obehagliga stämningen. På sedvanligt Stefan Jarl-vis förekommer några uppenbart iscensatta sekvenser. De känns krystade, inte som i t ex Modstrilogin där de gjorde historien starkare. Sen läser Peter Andersson ur Kafkas Förvandlingen i något sorts försök att poetisera det hela. Det funkar väl sisådär om man ska uttrycka det snällt. På IMDb står det förresten felaktigt att det är Stellan Skarsgård som är ”narrator” men det är alltså Peter Andersson vilket jag givetvis påpekat för dem. 😉

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Skräck, Svensk film Tagged with , , ,

Vampyrer

28 augusti, 2011 9 kommentarer


Titel: Vampyrer (Not Like Others)
Regi: Peter Pontikis
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Med anledning av Fiffis recension av Kyss mig och efterföljande kommentarer så kommer en recension av den här svenska vampyrrullen med Ruth Vega Fernandez i en av huvudrollerna.

Jag fick låna den här filmen på dvd av en kompis, annars vet jag inte om jag hade sett den eftersom den nästan genomgående har fått usel kritik. Vampyrer handlar om två… vampyrer, som också är systrar. Den ena syrran, Vanja (Ruth Vega Fernandez), vill sluta med vampyrlivet och leva ”normalt” medan Vera (Jenny Lampa, underbart namn) trivs ganska bra som det är. Efter att de dödar och livnär sig på en mc-knutte får de ett mc-gäng efter sig. Blodsystrarna får en jobbig natt i Stockholm då de både får tampas med sig själva och med ett gäng hjälmprydda bikers.

Hehe, jag kan inte tycka att den är så dålig faktiskt. Jag tycker stämningen i filmen är bra. De nattliga stockholmsmiljöerna är riktig snygga. Hela filmen utspelas nattetid (inte så konstigt då det är vampyrer det handlar om). Samspelet mellan Fernandez och Lampa är det inget fel på. Historien är nog lite väl tunn, ja hela filmen känns lite lättviktig och vampyrgrejen är mest en bisak, men det funkar. Det är absolut ingen skräckis utan ett syskondrama. Det blir aldrig spännande utan det är stämningen som håller filmen uppe. Inledningen med motorcykelgänget som kör genom Stockholmsnatten var skön. Jag kan inte låta bli att ge knappt knappt godkänt.

Det alltid kul med miljöer som man själv känner igen och har vistats i, vilket i det här fallet kan ha bidragit till att det blev en svag trea istället för en tvåa. Bl a springer vampyrsystrarna vid ett tillfälle ner i en gångtunnel i Sundbyberg (aka Sumpan) men kommer upp på Kungsholmen, vilket jag i och för sig först noterade när jag såg extramaterialet — eftersom de sa det på kommentatorsspåret, men då kände jag i alla fall igen tunneln i Sumpan, haha. Just det, sen förekommer det en ganska rolig scen med en filmnörd som är på en nattvisning under Midnight Movie Madness och blir störd av systrarna V som sitter och grälar.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , ,

Film noir-fredag: Out of the Past

26 augusti, 2011 3 kommentarer


Titel: Out of the Past (Skuggor ur det förflutna)
Regi: Jacques Tourneur
År: 1947
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Out of the Past såg jag för några år sen och så här i efterhand upptäckte jag att regissören Jacques Tourneur har gjort en annan film som jag såg nyligen och gillade skarpt, Night of the Demon, som kom tio år senare. Hmm, jag får nog ta och kolla upp fler av Tourneurs filmer.

Robert Mitchum spelar hårdingen med gott hjärta som hamnat i onåd hos en gangsterboss (Kirk Douglas). Mitchum gömmer sig i en liten håla där han äger en bensinmack och är kär i snälla Ann. Mitchum har retat upp sin boss efter att inte ha hittat gangsterns förrymda flickvän (Jane Greer), filmens femme fatale, utan istället blivit kär i och rymt med henne. Efter några turer har så Mitchum hamnat i den lilla hålan där han försöker skapa sig ett nytt liv. Men verkligheten och det förflutna kryper sig allt närmare.

Out of the Past kändes som en äkta noir. En hårdkokt historia med en hård (anti)hjälte som mot bättre vetande blir kär i filmens femme fatale. Man vet från början att det inte kommer gå bra. Mitchum är riktigt bra. Hans attityd är bittert humoristisk hur illa än situationen verkar. Ofta fäller han sköna och dräpande kommentarer fulla med självförtroende och självförakt på samma gång. Jane Greer är ungefär så ”femme fatale”-ig man kan bli. Män faller som furor kring henne, haha.

Japp, jag tror faktiskt jag ger filmen en trea med plus i kanten just för att den är så hänsynslös och skoningslös, inte minst mot sina karaktärer. När 40-tal blev 50-tal så var det i mångt och mycket slut med den här typen av film (?). Visst, en viss klämkäckhet finns också i Out of the Past men det drunknar i Mitchums och Greers svarta och cyniska syn på livet. När det gäller Mitchum så har han dock glimten i ögat, även ner nederlaget ser ut att vara nära.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , ,

Harry Potter och dödsrelikerna – Del 2

21 augusti, 2011 8 kommentarer


Titel: Harry Potter och dödsrelikerna – Del 2 (Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2)
Regi: David Yates
År: 2011
IMDb | Filmtipset

I den här texten om den sista (sista!) Harry Potter-filmen så kommer jag inte att vara snål alls med spoilers så om ni inte vill läsa om vad som händer så läs inte vidare! Consider yourselves varnade.

Inledningen är mysig och jag dras in i Harry Potters värld återigen. Harry, Ron och Hermione letar efter de återstående horrokruxerna där ju delar av Ni-vet-vems själ finns lagrad. Genom att förstöra dessa föremål dödar de alltså Voldemort bit för bit.

På Hogwarts är det numera Snape som styr. Filmen inleds med att vi får se Snape titta ut över borggården där hans elever marschera i raka svarta led. Men han ser inte nöjd ut, inte nöjd ut alls. Vilket var ett gott tecken för mig eftersom Snape alltid varit min favoritkaraktär och jag aldrig ville att han skulle vara ond. Mer om det senare.

Ett problem som jag tycker filmen har är att den har ett ansvar, vare sig den vill eller inte, att köra ett uppsamlingsheat med alla karaktärer. Allt ska gås igenom och man ska få en glimt av var och en. Den som överraskar och gör något speciellt är väl Longbottom. I vilket fall så gör detta att filmen känns aningen stressad mot slutet.

En annan liten detalj är att Voldemort inte ser riktigt rätt ut i vissa scener i den här filmen, tycker jag. Jag tycker hans näsa inte är tillräckligt platt, den var väl helt platt förut var den inte det? Oh well, han kanske får tillbaka lite av sin kropp när han blir starkare. Fast i den här filmen blir han ju snarare svagare. Men visst ser han konstig ut? Det är nåt med hela ansiktet som är fel. Är det att ögonen är för smala också. Se t ex bilden nedan som är från en reklamposter och jämför med den mer korrekta bilden högst upp i inlägget.


Ett trevligt faktum var att vi är tillbaka på Hogwarts igen. Mycket trevligt. Mysighetskänslan är ett faktum. Och hade inte Snape återinfört skoluniformen igen i form av den där svarta kappan också?

Som vanligt vill jag min vana trogen att Draco Malfoy ska vara med mer och faktiskt kämpa tillsammans med sin goda sida mot den onda. Men han framställs som en grinig barnunge trots antydningar om att det finns mer under skalet.

Ralph Fiennes är härlig som Voldemort. En klassiskt galen skurk helt enkelt. Fast jag gillar inte riktigt scenerna där Voldemort pratar i huvudet på alla, de blev för långdragna. Bellatrix Lestrange i form av Helena Bonham Carter är alltid bra också. Skönt genomretsam.

Harrys tripp upp i den vita efter döden-stationen passade kanske inte riktigt in i resten av filmen. Jag fick plötsligt lite The Matrix-känsla här, vilket… nja det kändes inte riktigt rätt. Harry Potters värld ska inte vara snygg vit science fiction, det ska vara tegel, mörker och Hogwarts.

Nåt som känns rejält genomstressat är när Harry får titta på Snapes minnen, om hur Snape blev förälskad i Harrys mamma, vad som egentligen hände när Voldemort försökte ta livet av Harry, etc. Här har jag också en fråga till de som vet mer och som kanske har läst böckerna: Vilken uppgift tog Snape egentligen på sig vad gäller Harry? Jag måste ändå säga att det var riktigt skönt ändå att han var god till slut. Och han visade att Slytherin inte behöver vara fel.

Slutscenerna, med vuxna Harry, Hermione och Ron, som en del har klagat på är helt ok, men jag håller med dem som säger att det inte riktigt funkar med medelålderssminkade unga skådisar. Kul också att Harrys son nog skulle hamna på Slytherin. Hur blev det med den saken, är det nåt som man får reda på i boken?

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Harry Potter, Recension Tagged with , , , , , , ,

The Matrix-nostalgi: The Matrix Revolutions

14 augusti, 2011 6 kommentarer


Titel: The Matrix Revolutions
Regi: Wachowski-bröderna
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Jag kan väl tycka att de två sista delarna i Matrix-trilogin ibland får lite oförtjänt mycket smisk. Om tvåan eller trean hade varit enskilda andra filmer utan att ettan hade funnits hade det handlat om maffig sf-action som ingen hade sågat sönder och samman. Nåväl, här kommer min gamla recension av trean och jag får väl erkänna att jag, som jag minns nu, inte sett om den.

Nu har jag då äntligen sett den tredje delen, The Matrix Revolutions. Jag tyckte det var en ok slutpunkt, men den var sämre än sina två föregångare. Efter ettan, som ju kom ’99, så har både tvåan och trean blivit betydligt mer pampigare, och tyvärr svulstigare, vilken gör att den där smarta Matrix-känslan går förlorad tycker jag. Det blir lite för mycket Independence Day över filmerna.

Allra bäst är Revolutions i början och när den utspelas inne i Matrix. Gillar början när Neo är fast i limbo på t-banestationen. Jag gillar när Morpheus, Trinity och Seraph slåss mot snubbarna som kan gå i taket. Så fort handlingen förflyttas till Zion så blir det svulstig krigsaction som jag inte gillar speciellt. Jag menar, det blev ju bara löjligt när Mifune & Co står och bombarderar bläckfiskar i 10 minuter. Spännande var det i alla fall inte. Jag förstod inte heller riktigt Zee och hennes kompis utflykt. Tjejer kan minsann också. Visst, men det kändes inte helt tajt i handlingen. Däremot passade Niobe bra in i handlingen. Lite kul att Morpheus framstod som en tönt bredvid Niobe vid spakarna.

Slutfajten mellan Neo och Smith var för svulstig och stålmannen-aktig. Slutstriden i ettan, i t-banestationen, är ju hundra gånger bättre, med fler små finesser (t ex Neos fingerslag mot Smiths hals), en riktig fajt liksom. Här flyger de omkring som jetplan och det blir inte bra. Men å andra sidan kan de ju inte göra samma film en gång till, det är bara att konstatera. Jag gillade dock Neos slow motion-slag i ansiktet på Smith. Det var lustigt.

Slutet kändes som ett litet jaså. Jag gillade tvåan betydligt mer. För att inte tala om ettan.

3/5

Slutomdöme:

Matrix 5/5
Matrix Reloaded 4-/5
Matrix Revolutions 3/5

Hela Matrix-trilogin 4/5.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Martial arts, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, The Matrix-nostalgi, Wachowski-bröderna Tagged with , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Stranger

12 augusti, 2011 2 kommentarer


Titel: The Stranger (Främligen)
Regi: Orson Welles
År: 1946
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Första recensionen hos WordPress (!) och eftersom det är fredag så blir det givetvis film noir. Min favvo Edward G. Robinson dyker upp precis som duktige Orson Welles som kanske ändå i mina ögon är något överskattad. Har han gjort världens bästa film? Jo, tjena.

Orson Welles (även filmens regissör) spelar en nazist som efter andra världskriget gömmer sig i en amerikansk småstad. Hit kommer en utredare från en FN-kommission som försöker hitta krigsförbrytare. ”Nazidetektiven” spelas av Edward G. Robinson som blivit något av en personlig favorit. Jag vet inte riktigt om det här ska kallas noir? Jag ställer frågan eftersom filmen ingick i det noir-tema som SVT körde för ett tag sen. Filmen känns mer som en vanlig thriller. Men ok då, vi har faktiskt en person som förleds av sina känslor och därför agerar mot sin egen moral och för sent inser sitt misstag. Just detta brukar (ska) vara ett tema i noir tycker jag.


Orson Welles har en speciell pondus. Jag tror mycket ligger i hans röst. Den har en märklig tyngd som gör att man lyssnar och liksom litar på det han säger. Welles själv räcker dock inte till för att lyfta den här filmen till några högre höjder. Trots en hitchcock-scen som utspelas högt uppe på en stege så blir det aldrig riktigt spännande. Robinson är charmig och ger filmen en ganska hög mysfaktor, kanske för hög. Men spännande på riktigt blir det, som sagt, aldrig. Det finns något barnsligt över hela filmen som gör att jag aldrig dras in på allvar, och aldrig riktigt tror att Welles verkligen är en tvättäkta nazist. Men filmen är ändå sevärd och en hyfsad thriller. En trea landar den på.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , ,

Film noir-fredag: Detour

22 juli, 2011 4 kommentarer

Titel: Detour (Farlig omväg)
Regi: Edgar G. Ulmer
År: 1945
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Fredag igen vilket betyder film noir igen. Den här gången får ni nöja er med ett ganska kort omdöme. Om ni vill läsa en matnyttigare text om Detour så hänvisar jag till Rörliga bilder och tryckta ords recension. Pssst, filmen är public domain och finns att se via archive.org.

Nattklubbspianisten Al (Tom Neal) bestämmer sig för att lifta från New York till Hollywood för att söka upp sin flickvän som försöker lyckas i drömfabriken. När mannen som han liftar med plötsligt dör blir han desperat och övertar mannens identitet för att undkomma polisen. Jag tyckte faktiskt det här var en bra noir. Stämningen är desperat och Neal i huvudrollen är bra på att gestalta den stämningen.

Efter ett tag träffar Al en riktigt jobbig tjej spelad av Ann Savage, som verkar vara gjord för rollen. När Savage spelar ut sitt bitchiga register har inte Al något att sätta emot utan viker sig som en blöt pudel. Kul att se. Ja, jag gillade filmen. Al är en looser. Trots att han får chanser att lyckas spelar han alltid fel, börjar svettas och gör bort sig. Det blir en stark trea.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , ,

Waterworld

19 juli, 2011 13 kommentarer

Titel: Waterworld
Regi: Kevin Reynolds (och Kevin Costner)
År: 1995
IMDb | Filmtipset

Av nån anledning så har det klankats ner på den här filmen väldigt mycket (kanske beroende på att den tokdrog över budgeten och inte gick så bra over there, oh well). Jag kommer inte ihåg om jag sett hela men jag visste att jag sett ganska stora delar.

Det hela utspelas på Jorden om flera hundra år. Klimatet har ändrats och isen vid Jordens poler har smält och dränkt allt land. Eller kanske inte allt? Det ryktas om Dryland som ska finnas nånstans. Människor bor på konstgjorta atoller. Vattnen härjas av pirater som kallas Smokers. De leds the Deacon spelad av en galen och galet solbränd Dennis Hopper. På en atoll bor en liten flicka som sägs ha en karta till Dryland tatuerad på ryggen. Henne är the Deacon efter.

Den ensamme antihjälten the Mariner spelas av en gäl- och simhudsförsedd Kevin Costner. The Mariner tillhör en sorts muterad art som anpassats till ett liv i och kring vatten. Detta ger honom en hel del fördelar i förhållande till vanliga människor. Givetvis kommer den mystiska flickan och the Mariners vattenvägar att korsas. The Mariner räddar flickan och hennes styvmamma Helen (Jeanne Tripplehorn) från ett gäng Smokers. Efter sig får de förstås en än mer galen Hopper som nu dessutom blivit enögd.

Haha, jag måste säga att jag hade trevligt när jag såg det här härligt mustiga äventyret med lite Spielberg-känsla. Miljöerna är härligt rostiga och det kryllar av små pryttlar, vapen, flygande farkoster, metallkonstruktioner. Samtidigt som det är postapokalyptiskt rostigt så är det ofta ett strålande vackert foto när Costner är ute och seglar med sin trimaran.

Jag skulle säga att den här typen av film inte görs längre. Filmen gjordes innan cgi slog igenom fullt ut. Detta gör att miljöerna känns mustigare och med en helt annan smuts än dagens datoranimerade miljöer (det finns undantag: t ex Vägen där miljöerna inte kändes så sterila som i t ex The Book of Eli).

The Mariner är vrång, han gillar inte människor vilket filmen med en biologisk förklaring menar beror på att han är den mutant han är. I vilket fall så är det en typisk film där en ensling får oväntat och ovilligt sällskap av två i hans ögon jobbiga personer. Speciellt den lilla tjejen med sitt prat och glada humör stör honom enormt. Till slut kastar han henne helt sonika överbord. Givetvis vänder han ändå båten till slut och plockar upp henne. Ju mer tid som går desto mer mjuknar han.

Det var att kul att se Michael Jeter (vif) som är en annorlunda skådis (Den gröna milen, The Fisher King, bl a) som man kan störa sig på eller gilla.

Avslutningen av filmen blir ganska maffig ombord på en gigantisk sönderrostad oljetanker (Exxon Valdez visar det sig). Explosioner, flygplan, vattenskotrar, många vajrar och linor som går att utnyttja som färdmedel. Det är en stor gryta men jag gillar den här bouillabaissen. Jag tycker inte Kostner seglade vilse i och med den här filmen.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →