Avgrunden (2023)

5 januari, 2024 2 kommentarer

En svensk katastroffilm, yay! Det var givet att jag skulle se Avgrunden. Jag har alltid gillat genren och nu skulle jag dessutom bjudas på en svensk version.

Det är uppenbart att man låtit sig inspireras av föregångare från grannlandet Norge, som t ex Vågen och Skalvet.

Det är ett klassiskt upplägg (även om det saknas en hund): en familj med interna problem hamnar mitt i en katastrof och behöver både klara livhanken och lappa ihop sina relationer.

Tuva Novotny spelar Frigga som är säkerhetschef i gruvan i Kiruna. Hon är separerad från sin man och har en ny snubbe som lite oväntat dyker upp efter att ha tagit tåget från Stockholm (eller om det var Uppsala). Komplikationer uppstår och Frigga får mycket att stå i, och det gäller både gruvan och familjen.

En sak som faktiskt skiljer den här katastroffilmen från andra är att man faktiskt lyssnar på experten här. När Frigga säger att man måste utrymma gamla Kiruna så lyder folk. Det spelar väl in att man redan börjat flytta hela staden och skapat nya Kiruna. Folk är redan medvetna om faran.

När väl skiten träffar fläkten så blir det ganska intensivt. Som vanligt är frågan vilka som kommer att gå åt. För vi vet att några måste stryka med, annars är ju insatsen för låg.

Det är många unga skådisar med i filmen och jag tycker man har fått till rätt attityd på ungdomarna. Det är en rå och, vad jag kände, äkta jargong bland dem. Ungdomarna är irriterande (för en boomer) men de kändes som ungdomar är (dvs jobbiga).

Delar av manus är klumpigt skrivet. Bl a försöker filmmakarna lura tittarna när det gäller familjens son som har försvunnit. Det kändes bara krystat och ”skrivet” och dessutom innebar det att en sidohistoria där några rollfigurer råkar riktigt illa ut helt sonika bara glöms bort. Filmens sista 20 minuter kändes även som något av en epilog snarare än en homogen del av filmen.

I slutändan är detta ändå en svensk katastrofrulle som levererar det den ska och det ska premieras.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Katastroffilm, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , ,

You Hurt My Feelings (2023)

22 november, 2023 5 kommentarer

Det blev ett par (bokstavligen) filmer på Stockholm Filmfestival till slut. Med en mugg Pressbyrån-kaffe i näven anslöt jag mig till Sofia och Carl för att på en klockan 1o-visning på Skandia (#saveskandia) kolla in Nicole Holofceners senaste dramakomedi You Hurt My Feelings.

I huvudrollerna ser vi Julia Louis-Dreyfus och Tobias Menzies som det gifta paret Beth och Don. De är väl lagom lyckliga i sitt äktenskap och lite lagom framgångsrika i sina karriärer. Men så händer nåt som vänder upp och ner på deras värld, lite som i Ruben Östlunds Turist kan man säga. Som vanligt undrar man om de verkligen har råd med sin lägenhet i New York (Brooklyn frågetecken).

Om ni vill veta absolut ingenting om själva upplägget i filmen och vad det är som gör att det börjar knaka i fogarna i Beth och Dons relation så får ni sluta läsa nu.

För er andra så kan jag berätta att Beth råkar överhöra Don (utan att han märker det) prata om att han inte ALLS gillar Beths senaste roman (ja, eller kommande roman då den är bara ett utkast än så länge). Och det trots att han hela tiden säger till Beth hur mycket han gillar den. Ooooops! Det gäller att tänka på vad man säger.

Beth blir minst sagt besviken, generad, illamående, arg och ledsen. Ja, typ alla dåliga känslor man kan ha. Säger hon om det till Don? Nej, givetvis inte. I alla fall inte till en början. Först kör vi lite passiv aggressivitet. Det funkar ju alltid. NOT.

Vad tyckte jag om det här då? Ja, jag gillade den. Det är en underhållande och ibland lite tänkvärd (vita lögner: bra, dåliga, nödvändiga?) indie-rulle. Den känns väldigt rakt upp och ner gjord. Enkel. Det förekommer inget fancy stuff. Vi går från scen till scen utan några drönar-bilder på New York eller andra typer av transportsträckor. Det kändes fräscht, lätt och ledigt. Fick jag kanske lite Woody Allen-känsla av filmen?

Don är en terapeut och en ganska trött sådan. Han verkar ha tappat gnistan och zonar ibland ut under sina sessioner. Han kommer heller inte med några speciellt handfasta förslag på lösningar för sina klienter. Dessa sekvenser tyckte jag var lågmält underhållande och jag fnissade till några gånger.

Beth är författare/lärare i kreativt skrivande och jag vet inte om hon är mer eller mindre framgångsrik i sitt yrkesutövande än Don. Men tydligen får de båda tydligen ihop tillräcklig med cash för den tidigare nämnda lägenheten i vad vi tror är Brooklyn.

Bitvis kanske dialogen var lite väl snackig för min smak men det ska ju pratas väldigt mycket i den här typen av film. Det är en del av genren. Jag delar ut tre stabila örhängen som ser ut som guldlöv.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia för att kolla in vad hon tyckte om You Hur My Feelings.

Nog sagt om You Hurt My Feelings. Mina tankar om den andra Nicole Holofcener-filmen jag har sett, Enough Said, hittas här.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2023 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Konferensen (2023)

27 oktober, 2023 7 kommentarer

Konferens med kollegorna. Kickoff med teambuilding. En heldag med kompetensutveckling och Ramlösa eller Loka. Hemlighetsmakeriet kring vilka lag och övningar det kommer att vara. Alla som varit iväg med jobbet på den här typen av övningar kommer garanterat att känna igen sig i Konferensen, filmatiseringen av Mats Strandbergs slasher-roman med samma namn.

Jag tycker det är hur roligt som helst att det nu börjar komma mer och mer av den här typen av svenska ”genrefilmer”. Förra året kom exempelvis UFO Sweden som jag tyckte mycket om. Konferensen är inte riktigt lika underhållande i mina ögon och det beror nog på att det är just en slasher-film. Det är inte min favoritgenre. En efter en av rollfigurerna går åt men jag har svårt att känna nåt för nån egentligen.

Det absolut bästa med Konferensen är att den är svensk och att den känns svensk. Det är svenska miljöer och svenska referenser (spöket Laban, Ida i flaggstången och ”We shall overcome” som två exempel). Filmmakarna har inte försökt göra den universell i nåt sorts försök att tilltala resten av världen. Nej, den är unikt svensk och det vet vi ju alla: ju mer personligt nånting är desto lättare är det för andra att relatera.

Själv hade jag gärna sett en dramakomedi med exakt samma handling som i Konferensen men där man tagit bort slasher-elementet. Det var relationerna mellan de olika personerna i ”teamwork makes the dream work”-teamet som var bäst och roligaste. Adam Lundgren är perfekt som slemmig stekare med karriärsdrömmar och Christoffer Nordenrot är även bra som hans sidekick som droppar egna versioner av amerikanska talesätt och modeord på löpande band.

Jag måste nämna två till skådisar som gör gedigna insatser. Först Claes Hartelius som den buttre men ändå mysiga skäggubben Torbjörn. Jag har haft en kollega som i princip är en kopia av Torbjörn. Slutligen är Marie Agerhäll irriterande bra som teambuilding-ledaren från helvetet.

Betyg? Ja, jag hamnar på en stark trea. När väl slasher-mördandet drog igång så tappade jag kanske lite av intresset. Det kändes lite som en nedräkning till slutet snarare än att det var underhållande. Ändå förekom det en del mer eller mindre lustiga dödsscener (men våldshumor kommer nog aldrig vara min grej fullt ut) plus att jag tyckte det var lite kul när det stod klart vilka som till slut klarade sig undan Sotis.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Skräck, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Guardians of the Galaxy Vol. 3 (2023)

12 oktober, 2023 4 kommentarer

När det gäller MCU så står Guardians of the Galaxy-filmerna inte speciellt högt i kurs hos mig. Filmernas ton, blandning mellan grovt våld, grymheter och humor funkar inte riktigt för mig. Jag vet att jag förmodligen är i minoritet här men alla kan ju inte gilla allt. Varför går jag i försvarsställning här? Nåväl.

I denna den tredje filmen om rymdens väktare är det den augmenterade tvättbjörnen Rocket som står i fokus. I en rad flashback-sekvenser får vi veta mer om den unge Rockets sorgliga öde. Tankarna går inte för inte till Wolverine/Logan i X-Men-filmerna.

Parallellt med Rockets bakgrundshistoria får vi följa de övriga väktarna när de ska försöka rädda livet på Rocket efter att han blivit skjuten. Let the äventyr börja.

Inledningsvis så var jag inte speciellt road. Jag gillade dock relationen mellan jätten Drax och den empatiska Mantis. De andra figurerna är väl ok. Normalt sett brukar jag störa mig en del på den skitsnackande Rocket men med tanke på vad vi får se om hans bakgrund som liten knodd så försvann såna tankar.

Den där rymdhunden Lajka (ja, eller Cosmo hette den här) minns jag inte från de tidigare filmerna men Wikipedia säger att hon var med där så då får jag väl lita på det.

Länge var Guardians of the Galaxy Vol. 3 nere på en tvåa men av nån anledning så vann filmen över mig mot slutet. Jag vet inte om det berodde på att det fanns nåt rörande och samtidigt obehagligt över Rocket och hans djurvänner som blev experimenterade på. Eller var det Beastie Boys och den kleggia slutfajten som gjorde det? Eller att jag nästan alltid gillar found family-filmer?

Slutet med en massa oskyldiga barn som ska räddas påminde för övrigt mycket om handlingen i Thor: Love and Thunder.

Jag hamnar till slut på en ganska stabil trea till trean i serien.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mina tankar om de två första filmerna:

Guardians of the Galaxy
Guardians of the Galaxy Vol. 2

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Found family, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

McEnroe (2022)

18 augusti, 2023 6 kommentarer

”Answer my QUESTION. The QUESTION, jerk!”.

Dessa bevingade ord yttrades av en viss John McEnroe i Stockholm Open 1984 då han spelade semifinal mot dubbelspecialisten Anders Järryd. Efter att inte ha fått nåt svar från den svenska domaren (däremot en varning) gjorde McEnroe under sidbytet kaos med vattenflaskorna och glasen som stod på ett bord bredvid hans stol. En underbar sekvens!

Dokumentären med det fantasifulla namnet McEnroe handlar bl a om just hans hetlevrade sinne och utbrott på tennisbanan. Man får egentligen ingen förklaring. Det är bara så han är, helt enkelt. Jag vet inte hur pass medvetet det är det han gör. Gör han det för att pumpa igång sig själv och samtidigt störa motståndaren eller kan han helt enkelt inte kontrollera det. En sak som dokumentären och McEnroe själv konstaterar är dock att McEnroe var expert på att efter utbrottet vara helt fokuserad på nästa poäng.

En stor del av dokumentären handlar om Björn Borg vs John McEnroe och hur det påverkade McEnroe när Borg slutade så tidigt. Det var som luften gick ur McEnroe totalt. Han var aldrig så bra som han var mot Borg.

En liten udda aspekt är att man spelat in intervjuer med McEnroe och andra på ett märkligt sätt. Jag vet inte om det är en studio eller om man varit ute på nätterna nånstans och filmat. McEnroe går omkring bland gatlytkor ute på stan, kommer till nån sorts tunnelbanestation, svarar när det ringer i en telefonkiosk (det är en person som pratar om McEnroe som en del av dokumentären). Det hela gav en suggestiv stämnning.

McEnroe pratar om relationen med sina föräldrar. Den verkar inte ha varit helt sund. McEnroes pappa, som även var hans coach, var tydligen en svår figur. Att John ville byta, och faktiskt bytte coach, var inte nåt pappan förstod eller nånsin förlät.

Som vanligt med dokumentärer så är det väldigt sällan det blir ett superbetyg eller underkänt. Likaså här. Det var ett intressant porträtt och så är det ju alltid kul att se gamla klipp från 70- och 80-talet. Nostalgi!

Dokumentären går för övrigt att se på SVT Play fram till 22 december. Passa på!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

McEnroe i Stockholm 1984.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , ,

Bagdad Café (1987)

7 augusti, 2023 Lämna en kommentar

Bagdad Café (aka Out of Rosenheim) är väl vad man skulle kunna kalla en kultfilm. Jag har alltid, i alla fall efter 1987, känt till dess existens men jag kan inte påminna mig att jag har sett den. I mitt huvud bor den på samma hotell som filmer som Paris, Texas (det har väl med öknen att göra antar jag) och Betty Blue (europeisk ”konstfilm” från samma era). Bagdad Cafés färgstarka bildspråk får även tankarna att gå till Spike Lees filmer från 80-talet. Det är inte subtilt direkt men ofta vackert och med kulörer som poppar.

Filmen inleds fullkomligt galet och jag förstod inte mycket av vad som hände. Det visuella berättandet är inte… subtilt. Alls. Det är holländska vinklar på ett så extremt sätt som jag aldrig sett förut. Vad är det här tänker jag!? Så här kan det ju inte hålla på!? Det är ju en Åsa-Nisse-fars. Och nej, regissören Percy Adlon lugnar ner sig efter ett tag när vi anländer till titelns ökencafé.

Där träffar vi dock ägarinnan Brenda, spelad av CCH Pounder (vilket namn!), som är allt annat än lugn. Men så där kan hon ju inte hålla på!? Och nej, även hon lugnar sig när den tyska kvinnan och Jesusfiguren Jasmin (namnet kanske inte är en slump?) kommer till caféet och agerar frälserska för både ägarna och stammisarna.

Under de första kanske 30 minuterna var filmen ganska jobbig. Så fort Brenda skrek på sin, enligt henne själv, oduga till man eller på andra så fick jag huvudvärk. Och hon skrek högt och ofta. Efter hand så börjar dock folket runt Jasmin (Marianne Sägebrecht) mjukna inför hennes nästan nollställda men snälla stil.

Det mest kända på förhand med Bagdad Café för min del var låten ”Calling You” (skriven av Bob Telson) med den otroliga sångerskan Jevetta Steele. När jag läser på om filmen så ser jag att låten gick upp topp-10-listan i två länder: Frankrike och… Sverige, och där har vi väl svaret på varför den där låten var så välkänd för mig.

Filmen går för övrigt att se på SVT Play fram till 28 augusti. Passa på!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Calling You” med Jevetta Steele. När jag nu lyssnar på låten (och framförallt texten) så inser jag att den i princip berättar filmens handling och jag tolkar det som att den ”sjungs” av Brenda som utan att veta det inombords ropar ut i desperation efter Jasmin när män inte lyssnar, bebisar skriker och kaffemaskiner behöver lagas. Steele sjunger ju bl a gospel så det känns ju logiskt. En sorts gospelsång som inte är direkt religiös (även om det förstås går att tolka det så). Fint.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Under the Skin (2013)

18 juni, 2023 6 kommentarer

Handlingen (om man kan kalla den för det): en känslokall Scarlett Johansson åker runt i Glasgow och plockar upp män i sin skåpbil.

Under the Skin har en märklig och obehaglig dokumentär känsla över sig samtidigt som det förekommer inslag av skräck (den svarta sörjan) och science fiction (är Scarlett en utomjording?). Det känns som att det är filmat med en Michael Haneke-kamera.

Under filmens gång kommer jag att tänka på ett antal andra filmer: Starman, Upstream Color, Koyaanisqatsi, Elefantmannen och Jessica Hausners Hotel.

Framförallt så får jag samma vibbar av Under the Skin som jag får när jag tittar på musikvideor av mästaren Chris Cunningham, kanske främst videon till Portisheads ”Only You”, en briljant låt och video.

Så länge Scarlett förför män och får dem att bada i den svarta soppan som en baron Harkonnen så finns det inga stakes och jag fann det hela aningen tråkigt. Ändå är detta väldigt intressant. Men det når inte hela vägen fram.

On a side note så är ju regissören Jonathan Glazer nu tillbaka med sin nästa film The Zone of Interest. Han spottar inte ur sig filmer direkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Portishead – ”Only You” (regisserad av Chris Cunningham)

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Trip to Greece (2020)

2 juni, 2023 2 kommentarer

Jag skrev i slutet av min lilla text om The Trip to Spain att det kändes som den sista filmen i serien, att det skulle bli en trilogi. Men efter att ha varit på hemmaplan i England och sen besökt matländerna Italien och Spanien så kunde man tydligen inte låta bli att resa till ett annat gastronomiskt lockande land. Grekland. Mja, nu känns det väl som att man har mjölkat ur det man kan ur den här serien. Inget nytt under solen i The Trip to Greece. Steve och Rob går omkring och filosoferar bland antika ruiner. Jag får lite vibbar av Rick Steins reseprogram där det handlar både om mat, historia och kultur. I övrigt sitter Steve och Rob på lyxiga restauranger och försöker övertrumfa varandra i sina imitationer. Som sagt, formatet är inte nytt. Det är snarare antikt. Det var ändå lagom mysigt och vi bjuds en radda underhållande scener. Roligast är när nån får den andra att börja skratta på ett vad som verkar naturligt sätt. Small Man Trapped in a Box gör comeback.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Trip to Spain (2017)

31 maj, 2023 Lämna en kommentar

Nu bär det av till Spanien för Steve och Rob. Det var lite intressant att inledningen av The Trip to Spain var inverterad jämfört med den förra filmen. Då var det Rob som var populär och hade fått ett materese-gig och ringde upp Steve. Nu är rollerna ombytta då Steve stigit i graderna efter framgångarna med Philomena. Steve avslutar telefonsamtalet med: ”My people will contact… well, you”. Jag gillar deras relation; hur de pikar varandra (med glimten i ögat) eller stör sig på den andres olika manér. Som vanligt, förutom de sedvanliga improvisationerna, handlar det om åldrande, berömmelse, att bli farfar och tycka att man är gammal. Scenerna när Rob och Steve sitter på en restaurang och bjuds på bl a musslor i morotssaft samtidigt som vi bjuds på imporovisationer där de försöker reta varandra till skratt är njutningsbara (lång mening). Jag gillar även avslutning av  när Steve är ensam i Afrika och Rob träffar sin familj. Då känns det som ett avslut, att det inte kommer en del fyra…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Trip to Italy (2014)

28 maj, 2023 Lämna en kommentar

Den första The Trip-filmen har jag gillat och skrivit om på bloggen tidigare. Nu är det dags för uppföljaren The Trip to Italy. Precis som den första filmen så bygger det hela på en BBC-serie som man klippt ner till långfilmsformat. Vi rullar igång i ett snabbt tempo. Efter en minut och tio sekunder är vi redan i Italien och imitationerna kan dra igång. Steve och Rob betar av Michael Caine, Al Pacino, Tom Hardy (Bane) och Christian Bale (Batman). Filmen igenom växlar vi dock mellan humor och djupaste allvar. Det handlar om livet och döden. Ett citat: ”En dag kommer du ligga naken på en bår med en namnbricka runt din stortå”. Happy times. En bit in får killar… gubbarna sällskap av två tjejer och då går de ju givetvis helt bananas i sin iver att överträffa varandra i sina imitationskonster. Nu bjuds vi på klassiker som Marlon Brando och Robert de Niro. Italien-resan är inte lika bra som The Trip men värd en titt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →