Lucy (2014)

4 januari, 2016 4 kommentarer

LucyLuc Besson. Många frågar sig vad som här hänt med snubben som gjorde välrespekterade filmer som Det stora blå, Léon, Subway och Det femte elementet. Nu verkar han mest producera actionfilmer med Liam Neeson regisserade av Olivier Megaton.

Science fiction-actionrullen Lucy är en sorts comeback, eller hade kunnat vara det åtminstone. Hetingen Scarlett Johansson spelar filmtitelns Lucy som pga en strulig ”pojkvän” dras in i knarkaffärer. Hon tvingas operera in ett paket med en ny sorts drog i magen för att smuggla ut det från Taiwan till Europa. När paketet spricker får Lucy en överdos av drogen, vilket lustigt nog ger Lucy övermänskliga krafter och förmågor. Plötsligt börjar hon utnyttja HELA sin hjärnkapacitet (hej, Limitless!).

Jag såg Lucy i höstas så det var inte alltför länge sen. Men faktum är att jag inte minns speciellt mycket av filmen. När jag läser igenom mina anteckningar ser jag att jag noterat att inledningen var en sorts homage till The Dawn of Man-sekvensen i 2001. Hmmm, ja, jag minns i alla fall att Lucy mot slutet av filmen kunde åka i fram och tillbaka i tiden och då bl a hälsade på den första Lucy (dvs urtidsmänniskan Lucy).

Det förekommer inklippta bilder på djur mitt i handlingen och jag minns att jag tänkte att det där kommer jag tröttna på efter fem minuter. Som tur var så försvann dessa klipp efter ett tag.

I övrigt minns jag inledningen av filmen som ganska bra. Det är intressant och lite spännande när Lucy först upptäcker sina krafter. Sen att jag inte får ihop logiken, det är en annan sak. Varför i hela friden kan man flyga bara för att man utnyttjar mer av sin hjärna. Lucy fick liksom inte vingar men hon kan lik förbannat flyga. Och när man utnyttjar 40% då kan man plötsligt styra andras handlingar. Jaha?

Av nån anledning är Morgan Freeman med i filmen och spelar en forskare som håller föredrag om hjärnan. För mig kändes det som en annan film och nåt som aldrig knöts ihop med resten av filmen. Nån som däremot passade in var koreanska favoriten Choi Min-sik som spelar gangsterboss på ett härligt galet elakt sätt.

Filmen ligger nog ganska länge och skvalpar på en trea men mot slutet så ballar det hela ur och det blir svammelflum av alltihop. Lucy är en mischmasch av The Matrix, The Tree of Life, Limitless, The Time Machine och 2001, en mischmasch som tyvärr inte funkar. Det blir för fånigt. Det är synd, för det finns delar som är bra. Exempelvis så dyker det plötsligt upp en rörande scen när Lucy, efter att hon fått sina krafter, pratar med sin mamma i telefon. Men direkt efter det så blir det fånigt igen. Lite synd, som sagt. Ta bara slutorden ”Life was given to us a billion years ago, now you know what to do with it”. Jaha, det vet vi? Luc, jag förstod tyvärr inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

En man som heter Ove (2015)

28 december, 2015 3 kommentarer

OveVarje jul på annandagen så drar jag med min familj för att avnjuta en noga utvald film på bio. Det är inte helt lätt att välja film. Det ska helst vara nåt som passar alla, vilket ibland kan innebära att det inte passar nån. Ibland är valet lätt. Om en folklig svensk film får premiär på juldagen så blir det den. Det är inte svårare än så. Några exempel på såna svenska filmer som jag valt: Masjävlar, Arn – Tempelriddaren, Simon och ekarna, Himlen är oskyldigt blå och Hundraåringen. Här får man ju säga att Masjävlar var en jävla lyckträff.

”Du jobbar med daataa”.

Andra år har det det blivit matinéaction i form av Sagan om ringen-filmerna, King Kong (hmm, ja, den var nog lite väl låååång tyckte en del) eller Australia.

Några lite mer smala val har varit The Imaginarium of Doctor Parnassus (ingen succé) och förra årets Pride (godkänt).

I år var valet lätt. Vi skulle givetvis få stifta bekantskap med en man som heter Ove i form av Rolf Lassgårds ganska hajpade rollgestaltning.

Om vi börjar med Lassgård så levererar han. Jag har alltid gillat honom som skådis. Jag tycker han har nåt. Jag gillar t ex Lassgård i de två Jägarna-filmerna och i Wallander-tv-filmen Villospår.

I En man som heter Ove spelar han en änkling som i sin sorg efter frun blivit allt mer besatt av att hålla ordning i radhuslängan. När han dessutom får sparken från jobbet försöker han dessutom ta livet av sig men blir ständigt avbruten av sina irriterande grannar, som oftast behöver hjälp. Varje gång avbryter Ove motvilligt sina självmordsförsök för att ordna upp saker och ting för folk som har ställt till det. Jag kan inte låta bli att gilla denna svarta humor (galghumor, ehe).

En dag anländer den iranska invandrartjejen Parvaneh (härligt spelad av Bahar Pars) med sin familj (svensk toffelman och två barn och ett på väg) och de ska bo i grannhuset. Det visar sig att Parvaneh är den enda som kan få Ove att vakna upp och faktiskt fundera på vad han håller på med.

Blandat med nutida Ove får vi även återblickar på Oves liv som liten grabb och ung vuxen då han träffar sin fru Sonja (spelad av Helena Bergström-look-aliken Ida Engvoll).

Hmm, ja, det som funkar för mig är den nutida Ove med Lassgård i högform. Enradarna sprutar ur honom och jag tycker han är gnälligt (gnällitch?) rolig. När Parvaneh ryter till får han dock fart under fötterna. Jag gillar samspelet mellan Parvaneh och Ove. Det finns nåt här som är rörande.

Tyvärr sjunker filmen när återblickarna på Oves tidigare liv kör igång. Skådisen som gör Ove är blek. Jag orkar inte ens leta upp vad han heter. Sorry. Jag saknade Lassgård under dessa återblickar.

Dagen innan vi såg En man som heter Ove – jag tror det var på juldagen i alla fall – så visade SVT Sune på bilsemester. Jag såg delar av den filmen. Den var usel och den regisserades av Hannes Holm. Gissa vem som regisserade En man som heter Ove? Japp, Hannes Holm. Jag blev direkt orolig när jag insåg detta. Sune på bilsemester är bara en serie tråkiga sketcher sammansatta till en ”film”. Ungefär som Sällskapsresan (fast där är åtminstone några av sketcherna lite roliga).

Filmen om Ove har till viss del samma problem som Sune-filmen hade. Det är en serie sketcher som väldigt löst länkas samman i manus. I slutet av filmen sker allt lite för snabbt. Jag tycker inte man får nåt avgörande ögonblick där allt ska avgöras. Det finns liksom inga stakes, ingen spänning. Lassgård höjer dock betyget till nästan godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Är det bara jag som tror att katten var Sonja reinkarnerad? DS.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

San Andreas (2015)

19 december, 2015 2 kommentarer

San AndreasDwayne Johnson är ju en klippa att luta sig mot om en jordbävning skulle bryta ut. The Rock spelar alltså en räddningsarbetare i Kalifornien som åker i runt i sin helikopter för att undsätta folk i nöd.

San Andreas inleds lite som en Bond-film, med en actionfylld sekvens som egentligen inte hänger samman med resten av filmen. En tjej åker av vägen och nerför ett stup. Hon klarar fallet men bilen riskerar att rasa vidare ner i en djup ravin. Innan det händer måste The Rock & Co rädda tjejen.

Det jag tyckte var märkligt i den här inledningsscenen var att räddningsarbeterna beslutade sig för att säkra bilen först istället för få ut tjejen. Men visst, de tänkte väl att om de skulle ge sig in i bilen för att få ut henne eller att hon själv skulle klättra ut så fanns det risk att bilens postition rubbades och att den skulle rasa ner. Fast nu fanns tjejen inom räckhåll och det logiska hade varit att rädda henne först. Nu började de istället ett ganska omständligt och vanskligt arbete för att med breda tygband försöka spänna fast bilen. Det kändes som att det jobbet var mer riskfyllt och tog längre tid än att helt enkelt spänna fast tjejen i en sele och lyfta upp henne. Haha, jag vet inte varför jag störde mig på det här så mycket men det gjorde jag tydligen.

Efter det här drar filmen igång på allvar. Vi har Forskaren (Paul Giamatti) som jag trodde ingen skulle lyssna på. Skillnaden här var att folk faktiskt lyssnade på honom när han sa att det skulle komma en fruktansvärd jordbävning. Vi har Hjälten (The Rock), hans Dotter (Alexandra Daddario) och Exfru (Carla Gugino). Vi har – givetvis – Exfruns Nya Man (Ioan Gruffudd).

Vi har även Kylie Minogue (!) som spelar Exfruns Nya Mans syster. Systern är givetvis en bortskämd, osympatisk bitch. Exfruns Nya Man är dock snäppet värre. Han är både osympatisk, idiot och feg. Jag skrev att man faktiskt lyssnade på Forskaren i filmen och därmed bröt lite mot det vanliga mönstret i den här typen av katastroffilmer. När det gäller Exfruns Nya Man var det tvärtom. Där vred man upp volymen till elva.

Handlingen går ut på att… ja, den går ut på att Hjälten ska rädda sin Exfru, sin Dotter och alla andra han hinner med att rädda (förutom Exfruns Nya Man). Twisten är att när skiten träffar fläkten så befinner sig Hjälten och Exfrun i Los Angeles och Dottern och Exfruns Nya Man i San Francisco. Dottern har fått skjuts dit av Exfruns Nya Man – i en privatjet förstås.

I San Francisco har Exfruns Nya Man för övrigt byggt världens mest stabila skyskrapa nånsin. Ja, vi får väl se…

Dottern hookar upp med två brittiska bröder när Exfruns Nya Man har fegat ur. Jag gillade att de var just britter de här charmiga pojkarna. Oftast är väl britter skurkar i amerikanska storfilmer. Så inte här.

(I Peru och Mexiko och andra syd- eller mellanamerikanska länder vet (eller visste åtminstone) man hur man ska bygga för att klara jordbävningar och det är därför som urgamla murar, pyramider och andra byggnader finns kvar där än idag. De var stabila byggnadsmästerverk. Man visste hur man skulle sammanfoga stenar på ett sätt som bäst motverkade skakningar som en jordbävning orsakar. Jag tycker sånt här är fascinerande. En handfast kunskap som inhämtats (ofta empiriskt) under lång tid och som sedan förhoppningsvis lever vidare genom generationerna.)

Hur gick det för Exfruns Nya Mans byggnad? Ja, den stod ganska länge i alla fall och jag tror faktiskt den räddade livet på våra hjältar.

Jag gillade en hel del med filmen väldigt länge. Jag var med på åkturen. Apropå klassiska karaktärer så bjuds vi även på Det Gamla Paret som kramar om varandra en sista gång innan de förintas. Men, MEN, MEN, jag såg inte HUNDEN. Vart tog den vägen?! Jag saknade Hunden.

Jag var villig, precis innan slutsekvensen drog igång, att dela ut en trea till San Andreas. Men så kunde filmmakarna inte hålla sig utan kände sig tvungna att ta med den vajande Amerikanska Flaggan och låta en av karaktärerna droppa en ostig replik. Tyvärr, men då rann det över i ostbägaren för min del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Greppet att skriva stereotypa rollfigurer och andra detaljer med stor förstabokstav är givetvis lånat från Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord som en hyllning till hennes fyndiga och väldigt roliga texter om filmer i stil med San Andreas. DS

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Katastroffilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Attack of the Clones (2002)

11 december, 2015 8 kommentarer

Attack of the ClonesDå var turen kommen till Clownerna anfaller som jag brukar kalla den. Den heter ju egentligen Attack of the Clones. Jag vet att jag har satt en fyra på den här filmen. Det ser jag nämligen när jag läser igenom min gamla recension och ser betyget i slutet. Det är som jag nämnt tidigare kul att gräva fram gamla recensioner och kolla in vad man tyckte då. Ibland håller jag med mig själv, ibland funderar jag på hur jag egentligen tänkte… Som vanligt kommer min gamla text i kursivt och efteråt en del uppdaterade och i det här fallet möjligen ganska så förändrade tankar.

Jaha, om ni orkar så kommer här ytterligare en recension av en Star Wars-film. Denna gång var det helt logiskt dags för episod 2, Klonerna anfaller. Här vi möter vi en ca 20-årig Anakin som nu är en jedilärling med Obi-Wan som mästare. Anakin är otålig och vill hela tiden gå ett steg längre än sin visa och lugna mästare Obi-Wan. När Anakin dessutom ges i uppdrag att skydda den sköna, f.d. drottningen, numera senatorn, Padmé rinner hormonerna till hos Anakin. Här ska minsann skyddas!

(Miljöerna i början av filmen på stadsplaneten Coruscant får en osökt att tänka på Det femte elementet, som i sin tur för tankarna till Blade Runner…)

Ganska oväntat gillade jag vad jag såg. Jag minns att när jag såg den på bio när den kom, så var jag inte överförtjust, utan det kändes som en normal ointressant trea. Nu var det annorlunda. På nåt sätt hade liksom tyngden av hela serien börjat ge sig till känna. Här tyckte jag det var intressant att se hur Darth Vader börjar skymta hos Anakin. Hans mörka sida växer mer och mer. Aggression, rädsla, hat, ja, ja, mer, mer. Många klagar på Christensens insats men jag tycker faktiskt han lyckas återge konflikterna inom Anakin rätt så bra. Sen att vissa kärleksscener med Padmé är halvtaskiga, och att hans snack om att en diktator kanske är rätt lösning känns krystat, är en annan sak. Det är regissörens och manusförfattarens fel.

Jag tyckte även det var intressant att följa historien med Obi-Wan på sin jakt efter klonarmén och dess beställare. Miljön på planetet där klonarmén hade skapats, med hav och regn, kändes helt rätt. Jag gillar konceptet med klonerna och kopplingen till de vita anonyma soldaterna i de första filmerna. Jag gillar även familjen Fetts rymdskepp.

Sen är ju Palpatine bra. Han lyckas med list få saker och ting att gå precis som han vill. Kul att Jar Jar Binks är den som beseglar Republikens öde (kan man väl nästan säga?) genom sitt överambitiösa förslag att ge Palpatine oinskränkt, om än tillfällig, makt. Binks, av alla?! Haha. Åh, herre min je.

Vissa delar av filmen kändes väldigt mycket Sagan om ringen. Inte minst Christopher Lee, som i princip gör Saruman här också. Även miljöer/scenerier i samband med gladiatorspelen var som hämtade ur Sagan om ringen-filmerna. Kul också när Padmés klädsel rivs upp på ett snyggt sätt, haha (se bilden nedan). Slutstriden blir i vanlig ordning lite långdragen och lite väl datorsteril men det var inte nåt annat att vänta. Jag tyckte ändå att det denna gång var kul att se Yodas fäktningsinsats. När jag såg det på bio tyckte jag det bara var löjligt. Jag vet inte varför jag ändrat åsikt nu. Hur som helst, det blir en svag fyra till filmen. Faktum är att detta alltså är den näst bästa Star Wars-filmen efter Rymdimperiet slår tillbaka! Jag ser fram emot den sista (?) filmen med premiär 19 maj.

Det lika bra att konstatera det direkt. Jag fattar inte hur jag resonerade när jag berömde Hayden Christensen (eller Christian Haydensen, Henke? 😉 ). Han är ju sämre än usel.

Efter att ha återställt ordningen när det gäller Christensen, vilket var det viktigaste, följer nu en återgivning av den tankeström som rann genom mitt huvud under filmen:

Skeppen är ju skitsnygga. De känns som gamla flygplan, både till utseende och ljud. Det börjar med politik igen. Är det verkligen det som folk vill ha?

Är det Rose Byrne där bakom Natalie Portman som en av hennes maids?

Är det Boba Fett som dyker upp? Aha, nej, det var pappa Fett vid namn Jango. Vad är det med Boba Fett som är så speciellt? Det har jag frågat tidigare, jag vet.

En tydlig homage till Det femte elementet/Blade Runner. Eller om det ska kallas rip-off.

Anakin är ju ingen jedi. Han är ju bara en kaxig barnunge som tror att han är cool. Plus att han är ett creep. Varför har Anakin inte sett Padmé på tio år? Hon var ju senator och jobbade på samma ställe som jedi har sitt högkvarter. De borde väl ha träffat på varandra?

Nej, Anis och Padmés kärlekshistoria är INTE bra. Anakin är sämre än usel men dialogen är kanske ännu sämre.

Jag gillar planeten där klonarmén skapas. Härlig miljö här.

Nej, det räcker inte att åka till Tatooine för att göra filmen spännande och intressant.

Vi får de första hintarna om Vader och hör då lite av hans musiktema från de gamla filmerna i bakgrunden. Jag gillade den blinkningen.

Neeeeej, Hayden!!! Du är inte bra.

Det finns delar som är bra men andra delar som drar ner nåt oerhört.

”I miss you!” säger Hayden vid sin mammas grav. Kom han på det nu? Ni har ju inte ens setts på tio år! Det är så dags nu att börja sakna mamma.

Den där robotfabriken kändes mest som en larvig tomteverkstad, och ännu larvigare blev det C-3PO hamnade där.

”I’ve got a bad feeling about this…” används på helt fel sätt. Det sägs när det redan gått åt pipsvängen. Alla, både tittare och rollfigurer, vet redan att det gått åt helvete. Det ska ju sägas innan våra hjältar hamnar i den där knipan. De kanske kan vara på väg att hamna i knipan men det ska vara innan de faktiskt hamnat i den. Nu var det helt uppenbart att det redan skitit sig. Typ om våra hjältar är ute och flyger flygplan och ser ett oväder på väg mot dem. Då passar det att säga ”I’ve got a bad feeling about this…”. Men att säga det efter att blixten träffat planet och det är på väg att störta eller t.o.m. redan har störtat…

Jaha, du har en dålig känsla, vad konstigt?!

Nej, detta blir en rejäl sänkning.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

"Anakin, han tafsade på mig. Döda honom!" "Vadå, vem?! Han ska få smaka lite grön laser!"

”Anakin, han tafsade på mig. Döda honom!”
”Vadå, vem?! Han ska få smaka lite grön laser!”

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension, Science fiction, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Phantom Menace (1999)

9 december, 2015 7 kommentarer

The Phantom MenaceEfter att sett episod IV och V och fått reda på att Darth Vader i själva verket är Anakin Skywalker och alltså Lukes far är det dags för en lång flashbacksekvens där Anakins förfall till Vader ska berättas. Vi börjar med The Phantom Menace från 1999, en film jag såg på bio och sen såg om 2005. I kursiv stil följer min gamla text som jag skrev efter 2005 års omtitt och sen kommer mina fräscha tankar.

Jaha, då var det dags att ta sig an de nya filmerna om familjen Skywalker där vi får följa Anakins väg mot den mörka sidan och Darth Vader. Först ut är Det mörka hotet med George Lucas själv tillbaka i regissörsstolen. Anakin är här en ung pojkspoling på den avlägsna planeten Tatooine där han som jobbar som rymdskeppsmek samt deltar i svävartävlingar på fritiden. Till Tatooine kommer jediriddaren Qui-Gon Jinn (Liam Neeson) tillsammans med sin padowan Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor). Med sig har de även den unga drottningen Amidala (Nathalie Portman) som evakuerats från sin egen planet Naboo efter att den giriga Handelsfedarationen hotar att invadera. Federationen är inte nöjd med vissa handelsregler som Republiken instiftat.

Ja, haha, det här var politik på hög nivå. Jag tyckte faktiskt det var lite annorlunda, just att det var en del politik inledningsvis. Lite annorlunda för en sån här typ av film, om man nu kan kalla det här för en viss typ av film. Intressant att se hur den slemmige, men till synes snälle, senatorn Palpatine här börjar manövrera sig fram till mer makt. Samspelet mellan McGregor och Neeson tyckte jag också var sevärt. Här får vi se en otålig lärling som ska läras upp av en erfaren mästare. Detta har vi ju ytterligare minst två exempel på i de andra filmerna: Luke och Kenobi/Yoda samt Anakin och Kenobi. Nu var det alltså Kenobi som var lärlingen. Man kan ju tycka att han kanske skulle ha lärt sig av sin egen lärotid när han ska ta sig an den hetsige Anakin.

Förutom det som jag nämnde ovan så var det ett schysst matinéäventyr, hyfsat spännande och ganska snyggt, om än lite väl datorsterilt. Jag ledsnar inte heller på den där hypnotiska jedi-handviftningen med en tillhörande uppmaning. Sämre var att filmen bitvis kändes som vilket modernt actionäventyr som helst mycket pga datoreffekterna som ger ett plastigt intryck. Tidigt i filmen introduceras vi även till en datoranimerad figur vid namn Jar Jar Binks. Eftersom det mesta redan har sagts om denna jobbiga karaktär finns det inte så mycket att tillägga. Han är värdelös helt enkelt. Så fort han är med förstörs den lilla stämning som byggts upp. Däremot tyckte jag, konstigt nog, att hans artfrände, kungen av Gungan, var riktigt rolig.

Anakin (Jake Lloyd) är fullständigt ointressant i den här filmen eftersom han bara är ett jobbigt barn. Det finns ingen spänning här. Man ser inte Darth Vader lura bakom ryggen alls. Och så har vi ju då den evighetslånga svävartävlingen. Dötrist. Som att titta på ett datorspel utan att få spela själv. Så fort Anakin är i fokus blir det dåligt. När han på slutet hamnar i ett rymdskepp och deltar i rymdslaget blir det löjligt. Jake Lloyd är ett typexempel på en sån där jobbig barnskådis som borde avskaffas. Det avgörande slaget, både i rymden och på marken, är dessutom tråkigt. Jobbigt klippt datorspel med en tramsande Binks. Det påminner i viss mån om slutet i Stjärnornas krig (också det tråkigt). Nå, det finns en del dåligt, men jag gillar ändå slutfajten mellan Darth Maul och våra jedihjältar, så det blir knappt godkänt.

Det är kul att läsa gamla recensioner efter att ha sett om filmerna i fråga. Vad var det jag fokuserade på? Vad är störde jag mig på? Vad gillade jag? Har nåt ändrats?

I min gamla text framgår det att jag uppskattade det politiska inslaget, att jag tyckte det kändes fräscht. Hmmm, jag vet inte, den här gången kändes det som en märklig inledning, ganska torr, tråkig och mest förvirrande. Den där Handelsfederationen, vilka var de och varför genomförde de en blockad? Vad stod på spel? Det förstod jag tydligen när jag såg filmen förra gången. Ja, så småningom förstod jag väl att allt var ett spel för gallerierna iscensatt av sithlorden Darth Sidious himself. Men trots det så kändes det mest tråkigt den här gången. Jag gillade inte heller den där vicekungen (The Viceroy) och hans folkslag. De var fula och pratade engelska med bisarr brytning.

Jag håller med mig själv om det mesta andra jag skriver. Det är en helt ok matinérulle. Neeson och McGregor funkar. Jar Jar Binks och Jake Lloyd som Anakin funkar INTE. Jar Jar Binks är ju rent av stötande.

Den här gången störde jag mig inte lika mycket på tråkig cgi. Jag tyckte det mesta såg helt ok ut. Jag gillar bl a designen på drottningens silvriga rymdskepp. Dessutom har man då och då lagt in sköna motorljud på skeppen men det är nog kopierat från Boba Fetts lilla skepp i originalfilmerna. (Apropå Boba Fett så undrar jag varför så många verkar gilla den figuren. Han var ju knappt med i Rymdimperiet slår tillbaka och jag minns inte att han gör nåt speciellt i Jedins återkomst. En anonym prisjägare i bakgrunden. Oh, well, det var en parentes.)

Jag gillar Neeson här och framförallt hur hans rollfigur alltid är lugn, hur illa det än verkar gå. Aldrig frustrerad, aldrig arg, inte ens när hans handviftning inte funkar. En äkta jedi. 😉

En sak jag hade glömt bort: Jungfrufödsel!

En skådis som man inte fattar att hon är med om man inte får reda på det från nån annan: Kiera Knightley som spelar en dubbelgångare till drottningen.

Mest irriterande förutom allt Jar Jar Binks gör: när Anakin inte har en aning om vad han gör men ändå lyckas starta ett rymdskepp, flyga upp från planeten Naboo till de elakas rymdstation och slå ut dess main reactor. Liksom bara så där. Det finns absolut inga som helst insatser här.

Ändå en ganska mysig matinérulle.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

Kiera

Till höger en ung Kiera Knightley när hon låtsas vara drottning Amidala av Naboo.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF15: Dope (2015)

28 november, 2015 Lämna en kommentar

sff_logoDopeDope var en festivalfilm jag hade en del förväntningar på då jag hade hört en del gott om den, plus då det faktum att jag är ett stort fan av 90-talets hiphop.

Filmen handlar om tre kompisar i dagens L.A.: Marcus (Shameik Moore), Diggy (Kiersey Clemons) och Jib (Tony Revolori). De är något av outsiders i plugget och de har självinsikt nog att själva veta att de är nördar. Marcus är besatt av 90-talet, då det gäller musiken, kläderna och inte minst frisyren. Det fanns en grupp på 90-talet som hette Kid ‘n Play där en av medlemmarna, eller t.o.m. bägge, hade samma frilla fast ännu högre så att säga. Just Marcus stil gjorde ett tag att jag inte var säker på när filmen egentligen utspelade sig, men när mobiler och annat dök upp så insåg jag att stackars Marcus inte levde i nuet om man säger så. De andra två, Diggy och Jeb, är sidekicks som jag inte fick nån vidare bild av. Ja, jo, just det, Diggy, visade det sig, var både tjej och lesbisk. Jeb vet jag inte riktigt vad han höll på med.

Jag tyckte inledningen på filmen var härlig. Skön musik med Naughty by Nature. Vi blir presenterade för Marcus och får se hur det är i hans värld. Det kändes lite som en blandning av Straight Outta Compton och Dear White People (festivalfilm förra året). De tre kompisarna cyklar omkring i Inglewood på sina BMX-cyklar och försöker undvika mobbare eller gangsters. Skön stämning helt enkelt.

Efter det drar handlingen igång och då tyckte jag inte filmen var lika bra. Marcus & Co blir indragna i en sorts droghärva där det slutar med att de i sin ägo finner sig ha en ryggsäck full med droger för flera miljoner. Marcus, oerfarna Marcus, träffar även på en tjej, Nakia, spelad av den ljuvliga Zoë Kravitz.

Under en lång period i mitten så tyckte jag mest det var trams, med droger och bröst liksom utan mening. Jag antar att det skulle vara roligt, en sorts fars, men för mig blev det mest tramsigt och upprepande. Att se Marcus bli upphetsad/obekväm av en tjej var roligt en gång, två gånger, men sjunde gången så blev det mest tröttsamt.

Jag nämnde Dear White People och det var bara en av de filmer, stilar eller teman jag kom att tänka på. I Dope har vi en svart kille, Marcus alltså, som är en plugghäst och vill komma in på Harvard. En politisk och samhällskritisk vinkling alltså. Dope är även en high school-komedi, och en coming of age-film, och en romantisk film, och en drogkomedi, och en farsartad sexkomedi, och en heist-film. Haha, ja, det blev lite för mycket och för spretigt för mig.

Jag gillade inte heller det faktum att en lärdom som filmen verkar vilja ge oss tittare är att man kan bli av med mobbare genom att hota dem med pistol. Ok, att slå nån käften för att hävda sig men när det ska till pistoler… Hmm, det är väl mitt svenska vapenovana jag som talar här.

Sen i slutet så lyfte sig filmen igen med ett riktigt schysst avsnitt där Marcus står ute på stan med en mikrofon och berättar ”sanningen”. Bara detta lilla avsnitt hade funkat perfekt som en kortfilm. Nu blev det instoppat i slutet på en i övrigt väldigt spretig film.

Allra sist fick vi även ett kul dansmontage till tonerna av Digital Undergrounds ”The Humpty Dance”. Förutom Digital Underground och Naughty by Nature hörde jag även musik av Nas och mina favoriter Digible Planets. Hela soundtracket finns att hitta på Spotify.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Dope var den första filmen som jag såg den sista dagen på festivalen. Jag hade sällskap av min bror som åkt till Stockholm från Uppsala över dagen för en filmspäckad söndag. Det var en sån där mysig lunchvisning med bulle och kaffe som vanligt. Det var ganska mycket folk i salongen (Park) men långt ifrån fullsatt. Vi träffade trevligt nog på Har du inte sett den?-Carl som berättade att senaste gången han försökte se Dope så hade personalen försökt att få igång filmen i 45 minuter utan att lyckas. Den här gången gick det bättre även om det blev en oroväckande lång paus efter reklamen. Efter filmen rusade jag och brorsan iväg till bästa Grand för nästa film och toalettbesök.

Kid 'n Play

Kid ‘n Play

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2015 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF15: Office (2015)

20 november, 2015 2 kommentarer

sff_logoOfficeSista filmen under filmspanarlördagen blev den koreanska Office. Som väntat – eftersom det handlade om en korean – var det en ganska oväntad genremix. Office är i grunden en film om deprimerade kontorsarbetare som jobbar för mycket övertid, blir mobbade av chefer och kollegor. Efter för mycket press, stress och utfrysning slår det slint för en av medarbetarna på en arbetsplats och istället för att krama om sin familj när han kommer hem efter jobbet slår han ihjäl dem med en hammare. Därefter åker han tillbaka till jobbet men försvinner sen.

Huvudperson i filmen blir istället den unga kvinnan Mi-rye (Ko Ah-sung från både The Host och Snowpiercer, yay!). Mi-rye är en praktikant med provanställning som snart går ut. Kommer hon få en fast tjänst? Efter ett tag anställs en ny praktikant, en ung snygg tjej med toppbetyg som dessutom pluggat utomlands. Mi-rye som kommer från de norra delarna av Sydkorea (typ vischan) känner sig mer och mer nedtryckt. Hur mycket hon än försöker vara alla till lags så blir det fel.

Plötsligt sker ett ett mord på arbetsplatsen. Muahahaha…

Ja, mitt ”muahahaha” antyder att det som alltså är lite lustigt med Office är att det är en dramafilm med skarp (eller åtminstone tydlig) kritik mot hur det funkar på koreanska arbetsplatser men även i vissa scener samtidigt en ren skräckis. Folk hör konstiga ljud. Folk går i trappor där ljuset plötsligt slocknar och det blir beckmörkt. Folk blir slashermördade.

Just detta att liksom inte bry sig om hur en viss genre ska vara, eller blanda genrer hejvilt, är nåt jag lärt mig uppskatta när det gäller koreansk film. Jag blir ofta upplivad av det jag ser. Koreanska filmer, även, blockbuster-filmer, tar inga fångar, lägger inga fingrar emellan.

Nu kanske det låter som jag hyllar Office och det är dags att dela ut ett toppbetyg. Tyvärr tappade filmen mig nånstans på vägen. Jag kanske var trött men den sista halvtimmen ville jag bara att filmen skulle ta slut. Jag hade myror i benen och ville bara kasta mig ut från biografen, ut i kylan och luften och andas lite. Jag var ofantligt uttråkad. Varför? Ja, filmen var för lång. Den drog ut på sig på längden utan anledning. Det tajta, skarpa, fräscha försvann och det blev bara upprepningar. Jag vet inte hur jag ska förklara men ibland blir det så där. Jag förlorar intresset. Men ändå – nästan en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Oj, vad minns jag från den här visningen som är värt att nämna? Inte mycket, förutom att jag bara ville springa ut från bion sista kvarten. Det var inte så mycket folk så det fanns inte så mycket som kunde hända kanske. Ja, jo, ja, vi hade ju en viss Fiffi som med mobillurar i öronen lyssnade på en viss fotbollsmatch under visningen. Helt galet tyckte jag. Välj EN grej, liksom! Men det beror väl på att vi män har så dålig simultanförmåga. 😉 Och hon satt inte i närheten av mig så det är bara att köpa! 🙂

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Skräck, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2015, Thriller, Våld Tagged with , , , , , , ,

#SFF15: Alice in Earnestland (2015)

13 november, 2015 2 kommentarer

sff_logoAliceDet bästa med Stockholm Filmfestival tycker jag är att se filmer som du vet inte kommer att komma upp på bio senare. Att kolla in en indiefilm från Sydkorea, en skräckis från Brasilien eller isländsk komedi. Att se filmer som du normalt inte kommer att få chansen att se.

Det näst bästa kanske är att se en film som du verkligen sett fram emot och som inte kommer på bio förrän i typ mars. Det sämsta är oftast att se en svensk film som har biopremiär tre dagar efter att festivalen avslutats.

Alice in Earnestland är en film som aldrig kommer att komma på bio i Sverige. Den inleds på ett ganska skönt quirky sätt som vilken indiekomedi som helst. Under förtexterna till quirky musik får vi mysiga närbilder på en tjej som åker skoter. Man zoomar in på detaljer: hennes hand med avklippta vita fingervantar på gasreglaget, hennes lustiga kängor, hjulen som snurrar. Vart är hon på väg? Jo, det ska vi snart bli varse. Hon besöker en kvinnlig psykolog som hon överfaller och binder fast i kontorsstolen. Skotertjejen heter Soo-nam och hon vill berätta sin livshistoria för psykologen. Men först bjuder hon på lite mat och inte vilken mat som helst…

Vi tittare får se vad som hänt tidigare i Soo-nams liv samtidigt som hon berättar för psykologkvinnan. Hur hon träffar en döv kille som får ett hörselimplantat. Hur de gifter sig. Hur saker går fel på jobbet för mannen. Rejält fel. Sen vet jag inte riktigt vad som händer. Mannen hamnar på sjukhus och Soo-nam går av nån anledning runt i kvarteret där de bor för att samla in namnunderskrifter för att supporta nån sorts nybyggnation/upprustning av bostäder. Andra personer i grannskapet var tydligen emot projektet. Jag förstod aldrig riktigt vad som hände här. Jag vet inte, det kan bero på att jag nickade till under några minuter under mitten av filmen…

Ganska länge är Alice in Earnestland fånig koreansk komedi. Humorn är udda. Grejen är att denna typ av tramsiga humor även förekommer i annars mörka thrillers som t ex Memories of Murder (där poliser plötsligt beter sig som fåntrattar som tagna ur en svensk nyårsrevy). I såna thrillers klarar jag av det eftersom det adderar en lustig krydda till resten av filmen. Det kan ta ett tag att vänja sig vid stilen men jag har lärt mig uppskatta den.

Alice in Earnestland är en komedi och de fåniga tramsinslagen är på ett sätt grunden här, och då blev det för mycket för mig. Humorn funkar inte. Jag får en överdos. Filmens karaktärer brister t ex ofta ut i en totalt överdriven skrikgråt som jag bara vill att den ska ta slut. Eller ska man skratta? Förmodligen.

Det som gör att jag ändå är lite fascinerad av filmen är att den samtidigt som den är en komedi är förvånansvärt mörk. Om man bara tar handlingen rakt upp och ner och beskriver den utan några humorinslag så är det ju en kolmörk film. Att Soo-nams man råkar ut för en liten olycka på fabriken där han jobbar är bara början om jag säger så. Att Soo-nam binder fast den där psykologen i sin stol är bara början det med.

Ju längre in i filmen vi kommer desto mer blandas det mörka i filmens handlingen upp med inslag av vrickat ultravåld. Soo-nam lägger inte fingrarna emellan om man säger så. Tyvärr funkade inte humorn på mig. Jag tror det är tänkt att man ska se det humoristiska i ultravåldet och hur det utförs. Jag ser humorn men det är inte riktigt min typ av humor.

Huvudrollen som Soo-nam spelas av Lee Jung-hyun. Jag läste på lite om LJH och det visade sig att hon i Sydkorea (och Kina) är en superkänd skådis och artist. Hon kallas ”The Techno Queen” eftersom hon var den som introducerade technon för det koreanska folket.

Avslutningsvis: såg jag några referenser till Alice i Underlandet? Nope, ingenting, men det står på filmens Wikipedia-sida att den är baserad på Lewis Carrolls nonsensroman.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Jag kom till Klarabiografen i Kulturhuset en kvart innan filmen skulle börja. Det hade bildats en kö som inte var alltför lång så jag fick en bra plats i mitten eftersom folk hade lämnat luckor mellan sig (att de aldrig lär sig?). En volontär utan koll sa att detta var Klarabiografen men glömde att hälsa oss välkomna till festivalen. Efter lite om och men lyckades hon (nästan) uttala filmens titel. En mobiltelefon ringde under filmen och bredvid mig satt en sån där ”smart” skrattare som minsann skulle visa att han förstod filmens humor. Men allt som allt var det en bra visning att starta festivalen med! 🙂

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2015, Våld Tagged with , , , , , , ,

#MoF15: The Infinite Man (2014)

1 november, 2015 2 kommentarer

Monsters of FilmThe Infinite ManDags för tredje filmen under Monsters of Film och den här gången blir det nåt så ovanligt som en romantisk tidsresedrama(komedi). Eller när jag tänker efter så kanske det inte är så ovanligt. Filmer som dyker upp i skallen medan jag ser den australiensiska The Infinite Man är t ex Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Måndag hela veckan och Mr. Nobody, och sen kom det för några år sen en brittisk film som hette About Time. Den sistnämnda har jag inte sett men som jag förstår det handlar det om att ha förmågan att resa tillbaka i tiden.

Just denna förmåga (att resa tillbaka i tiden) lyckas Dean, huvudpersonen i The Infinite Man, utveckla efter att först desperat ha försökt återuppleva en härlig och romantisk helg med sin flickvän Lana. Ett år tidigare har de båda spenderat en helg på ett motell vid havet och haft en härlig tid. Nu är de på plats igen bara för att se att motellet har bommat igen och romantiken är som bortblåst. Men Dean har en plan, eller vad man ska kalla det. Jag måste säga att jag aldrig riktigt förstod vad den där planen gick ut på från början. Först handlar det om att fånga ett minne så att man kan återuppleva det. Dean har byggt nån typ av hjärnscanner som man sätter på huvudet. En bit in i filmen så har denna elektrodmössa vidareutvecklats till en tidsmaskin. Med andra ord så är det dags att plocka fram sugrören och göra diagram.

The Infinite Man är en harmlös, småmysig, romantisk bagatell som involverar tidsresor. Huvudpersonen Dean, spelad av Josh McConville, är som en blandning av Martin Freeman och Mr. Bean.

I grunden är det väl ändå ett drama om en man i ett förhållande som är på väg att krascha. Dean försöker styra allt in i minsta detalj, och det inkluderar t ex vilken klänning som hans flickvän Lana ska ha på sig (samma som året innan!). Detta försök att återskapa magi, samma magi, går inte. Magi uppstår spontant, det går ju inte att krysta fram. Men Dean är som besatt, och det blir inte bättre när han kan resa i tiden. En gång till, den här gången ska vi göra rätt saker. Nej, ni hör ju, det funkar inte.

Som den tidsresefilm det är så blir det givetvis förvirrande ganska så omgående. Vem är vem, och när? Hur många kopior av Dean och Lana springer det omkring på det övergivna motellet. Jag släpper ganska snabbt idén om att hänga med rent logiskt. Då hade jag som sagt fått sitta resten av kvällen och göra diagram.

Ett problem med filmen är att jag inte tycker Josh McConville som Dean är speciellt bra. Jag vet inte om han ska vara rolig när han springer omkring med sina träskor (Lana har holländsk bakgrund). Ett annat problem är att filmen känns lite för liten. Ja, jag veeet, det är indierulle med låg budget. Den utspelas i princip bara på en enda liten plats och det förekommer bara tre skådisar. Nu behöver inte just det vara ett problem i sig. Vi har sett det upplägget funka tidigare *host*Ex Machina*host*. Här blev det till slut lite upprepande och trist tyckte jag.

The Infinite Man är ändå en s.k. helt ok film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik, Science fiction Tagged with , , , , , , ,

#MoF15: Spring (2014)

30 oktober, 2015 2 kommentarer

Monsters of FilmSpringFör tredje året i rad besöker jag skräckfilmsfestivalen Monsters of Film som just nu går av stapeln i Stockholm. Just denna gång kommer jag troligtvis inte se nån film på bio (men man vet aldrig, jag kanske får ett ryck i helgen). Men det trevliga med Monsters of Film är ju att det finns möjlighet att se en del av filmerna via nätet hos SF Anytime. Förutom några av de filmer som visas på bio under festivalen bjuds det på ett antal andra filmer som exklusivt, som det så fint heter, visas enbart via nätet.

Första filmen jag valde att se heter Spring och den handlar om Evan (spelad av Lou Taylor Pucci från Carriers som jag av en slump skrev om för några dagar sen). Evans liv är inte speciellt lyckat när vi träffar honom i filmen. Hans pappa har dött i en hjärtattack, hans mamma är döende i cancer. Efter mammans begravning hamnar han i ett krogslagsmål och får polisen efter sig. Då han inte känner att han egentligen lämnar nåt i USA så tar han första bästa plan till… Italien. Jag menar, det kan ju inte bli värre kan det?! Haha, jo, det var ju just det.

Evan hamnar alltså i Italien, i en helt underbart vacker pittoresk liten kuststad. Där tar han så småningom jobb som bonde hos en gammal man och träffar även en vacker, men givetvis mystisk, ung kvinna vid namn Louise (Nadia Hilker). De inleder efter ett tag ett förhållande men vad Evan vill ha ut av relationen kanske inte riktigt matchar det som Louise är ute efter. I alla fall till en början.

Min första tanke när filmen drar igång är att det måste vara nåt fel på ljudet. All dialog har ett eko. Varje gång nån pratar så kommer det ett eko nån sekund senare. Eller är detta ett konstnärligt grepp? Efter ett tag försvann det möjligen eller så tänkte jag inte på det. Men sen dök det upp igen, ibland väldigt tydligt och ibland svagt i bakgrunden. Det bara måste ha varit ett medvetet val. Filmen utspelar sig ibland i miljöer, som stora kyrkorum eller grottor, där det är helt naturligt att det förekommer ekon. Jag misstänker att regissörerna (Justin Benson och Aaron Moorhead) valt att ha med ekon även i andra scener, t ex i inledningen när Evan sitter med sin döende mor. Det gav i vilket fall en speciell stämningen till filmen som helhet.

I övrigt tyckte jag filmen inleddes med en tät stämning. Med väldigt enkla medel, få skådisar, små scener, små rum så berättar man sin historia. Istället för att visa mammans begravning så får vi scenen från gravölen efteråt.

Sen flyger Evan alltså till Italien och filmen öppnar liksom upp sig, bl a genom att använda drönare att fota ifrån. Drönare är det nya svarta vad det verkar. En fattigmans helikopter. Nyligen skrev jag om PTA:s nya och extremt svängiga musikdokumentär Junun och där användes drönare en hel del för att få till snygga flygbilder. (Nån som vill se Junun gratis och lagligt, hör av er till mig!) Det är likadant här. Det förekommer många, för många om jag ska vara ärlig, flygbilder av den charmiga italienska kuststaden. Efter ett tag vill jag skrika ”ja, vi vet, ni har en drönare!”.

Första halvtimmen av filmen tänker jag inte på att det ska vara en skräckis. Det känns mer som en film i stil med Before Sunrise där två personer strosar omkring och pratar om allt möjligt. Om skillnaden mellan USA och Europa t ex.

Så småningom får vi givetvis skräckinslag med hyfsade effekter. För mig är filmen dock mer av ett romantiskt drama än en skräckis. Det handlar om att våga välja livet, kärleken (och döden), om att inte stänga sig inne. Hela det budskapet blir lite väl övertydligt. Istället för att visa det så ska det förklaras. Kanske kan man även se det som en film om drogberoende och hur svårt det kan vara att ta sig ur det.

Förutom drönarfotot så var ett annat överanvänt grepp bilder på diverse insekter. Vi får se flugor, larver, spindlar, ja, alla möjliga kryp. Det blev klyschigt till slut.

Spring är en helt ok film men inte mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Romantik, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →