3 x Hämnd: Oldboy

30 maj, 2013 6 kommentarer

OldboyTitel: Oldboy
Regi: Park Chan-wook
År: 2003
IMDb | Filmtipset

 För att påminna mig själv om att jag ser alldeles för lite sydkoreanska filmer (för att inte tala om nordkoreanska) så kör jag under dagarna tre några gamla recensioner av Park Chan-wooks hämndtrilogi. Nu till en film som tog mig fullkomligt med storm.

Park Chan-wook (the sicko) gjorde för ett par år sen Hämnarens resa, vilket var del ett i en trilogi om HÄMND (den tredje delen är inte gjord än efter vad jag har förstått). Detta är del två och handlar om Dae-su (spelad av Choi Min-sik), en man som kidnappas och blir inlåst i 15 år. När han till slut släpps ut har han en enda tanke i huvudet: HÄMND.

Det här var en grym grym filmupplevelse de första 20-25 minuterna. Helt annorlunda än vad man är van vid. Bra bra bra musik med bilder och händelser på duken som kändes som om de var gjorda i ett annat universum. Äcklande men ändå (eller just därför) upphetsande vålds/tortyrscener som är skickligt gjorda. Korridorsscenen är strålande. Var det bara ett klipp?! Såg ut så i alla fall. Choi som spelar den inlåsta mannen är hur bra som helst. Han har ett läbbigt vansinnigt grin. Tydligen tränade han också i 6 veckor och tappade nästan tio kg inför filmen.

Jag tyckte det här var en mycket bättre film än Hämnarens resa. Kanske för att jag här var förberedd på det våld som skulle förekomma. Det kändes inte lika meningslöst och märkligt här heller. I Hämnarens resa så ändrade filmen karaktär så plötsligt att jag inte hängde med utan tappade intresset. Här uppskattade jag av nån anledning våldet mer och det kändes som helt naturligt i filmen.

En sak som var lite kul var att när jag såg filmen på bio så var det en hel del medelålders par (ibland med sina barn). Jag blev lite förvånad eftersom jag inte trodde den här filmen skulle nå ut till medelbiobesökaren. Jag funderade lite på om de visste vad de hade gett sig in på egentligen. Kanske hade de sett några av de övervägande väldigt bra betygen och förväntade de sig en välgjord men ändå ”normal” thriller. Haha, ja, jag undrar vad de tyckte. Kul i alla fall att den ses av många och jag hoppas att de flesta gillar detta så filmdistributörerna inte tvekar att satsa lite annorlunda.

Som jag sa tidigare så hade filmen en strålande inledning, men den tappade lite mot slutet. När väl orsaken till inlåsningen nystas upp så blev det lite som det brukar bli i skräckisar när väl monstret visas: spänningen försvinner till viss del. Vi får se lite återblickar från Dae-sus ungdom som var lite sämre än resten av filmen. Ändå fanns här väldigt snygga övergångar mellan nutid och dåtid (som påminner om hur John Sayles arbetade i Lone Star). Nåväl, en tänkvärd, intensiv och välgjord filmupplevelse var det hur som helst. Det blir en fyra!

4/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

3 x Hämnd: Sympathy for Mr. Vengeance

29 maj, 2013 10 kommentarer

Mr. VengeanceTitel: Sympathy for Mr. Vengeance
Regi: Park Chan-wook
År: 2002
IMDb | Filmtipset

 För att påminna mig själv om att jag ser alldeles för lite sydkoreanska filmer (för att inte tala om nordkoreanska) så kör jag under dagarna tre några gamla recensioner av Park Chan-wooks hämndtrilogi. Först ut en film som jag inte uppskattade, kanske för att jag inte var helt med på den koreanska stilen.

Hämnarens resa handlar om dövstumme Ryu som har en syster som behöver en ny njure. Sjukhuset hittar inga donatorer (själv har Ryu fel blodgrupp). Ryu ger sig in på den illegala donatormarknaden. Resultatet blir att han blir av med 10 miljoner won samt en av sina egna njurar, utan att få någon njure till systern. När sen sjukhuset oväntat meddelar att de hittat en njure kan han inte bekosta operationen. Nu blir Ryu till råga på allt även sparkad från sitt jobb. Desperat bestämmer sig Ryu och hans anarkisttjejkompis för att kidnappa hans förra chefs dotter för att skaffa pengarna. Härifrån går det mesta fortfarande ganska så fel, för att underdriva lite grann.

En sak som irriterar mig är att alla (well, de flesta i alla fall) beskrivningar av filmen nämner att Ryu och hans tjej kidnappar Ryus förra chefs dotter. Nu är det ju faktiskt så att de inte gör det. De planerar att göra det, ja, men de väljer en annan tjej istället. Detta faktum verkar de flesta ha missat. Sen måste jag säga att jag inte riktigt förstår vad Ryu tänkte han skulle göra när han fixat den illegala njuren. Det hade ju ändå inte gått att finansiera operationen. Men är man desperat så är man väl.

Hur som helst, så tyckte jag länge det här var en bra film, kanske ingen höjdarrulle, men klart sevärd. Nu är det ju så att filmen mot slutet byter stil ganska mycket. Jag tyckte inte våldet var så obehagligt att det blev äckligt och därför dåligt, jag tyckte bara helt enkelt att mitt intresse för filmen försvann. Jag tyckte den blev tråkig och ganska meningslös. Sorry. När regissören tog livet av rollfigur efter rollfigur så blev det till slut inte roligt. Den oförutsägbarhet och det liv filmen hade till en början byttes ut mot en sorts förutsägbar oförutsägbarhet. Det blev segt och utdraget mot slutet.

Spoiler
En sak som jag aldrig riktigt förstod var varför Song Kang-hos rollfigur skulle vara med under obduktionen av sin egen dotter, liksom på obduktionen av den där pojken som han till en början låtsades vara far till. Titta på obduktionen av sitt eget barn?! Ja, jag vet inte, det har man väl förmodligen rätt till men det är väl nåt som personalen bör avråda bestämt. Och så undrar jag varför regissören valt att lägga in en voice-over-röst som förklarar vilka som dödar Song Kang-hos rollfigur på slutet
Spoiler slut.

Inte mycket annat i filmen förklaras men just detta tydligen (se spoilern ovan)? Det förstod i alla fall jag utan den där berättarrösten! Åh, jag önskar jag kunde ge filmen bättre betyg, för den innehåller vissa underbara scener.

2+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Hard Boiled

5 april, 2013 3 kommentarer

Hard BoiledTitel: Hard Boiled
Regi: John Woo
År: 1992
IMDb | Filmtipset

Den andra John Woo-filmen jag skriver om hade passat som påskfilm men det gör den tyvärr inte till en bättre film. Chow Yun-Fat gick i alla fall vidare till bättre saker.

John Woo? Nja, tyvärr verkar det inte vara nån favorit hos mig (jag gav The Killer 3-/5). Jag har helt enkelt svårt att se tjusningen i actionscener utan nån vidare finess förutom att de pågår i 10 minuter och att det avlossas tre miljoner skott, helst med dubbel armföring och i slow motion. Scenerna mellan skjutövningarna känns mest fåniga och hela slutet är överfånigt med patienter och bebisar på ett sjukhus. Ok, om jag ska sansa mig en aning så är väl actionscenerna bitvis helt ok, men eftersom jag inte bryr mig det minsta pga de platta scenerna däremellan så känns de ändå som transportsträckor. Tony Leung är en personlig favorit som har en lite tillbakalutad melankolisk stil. Det var kul att se honom i en ren actionfilm. Annars har jag mest sett honom i WKW-filmer. Leungs karaktär var det som nästan räddade filmen från ett underkänt betyg. Nästan alltså. Anthony Wong är bra som hänsynslös skurk också.

2+/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Killer

4 april, 2013 6 kommentarer

The KillerTitel: The Killer
Regi: John Woo
År: 1989
IMDb | Filmtipset

Regissörer (och skådisar) från Asien eller Europa som flyttar sin verksamhet till USA för att göra filmer med större budget brukar ofta tappa lite av sin personliga stil när Hollywoodifieringen kickar in. Hur var det med John Woo? Hur är hans filmer som han gjorde i Hongkong? Först ut hans kanske mest hyllade film. Imorgon om en annan hårdkokt film.

Jag hoppades på att min bild av John Woo skulle ändras på samma sätt som jag ändrade uppfattning om Jackie Chan efter att ha sett Chans kung fu-milstolpe Drunken Master från 1978. Min bild av John Woo har formats av de i mina ögon dåliga rullarna Face/Off och Mission: Impossible II.

I The Killer spelar Chow Yun-Fat en triad-yrkesmördare som vill lägga pistolen på hyllan. Under ett uppdrag vill det sig inte bättre att han förstör synen på en ung sångerska. Eftersom han är en godhjärtad mördare så håller han kontakt med sångerskan och hjälper henne. På kuppen blir han kär och de två blir ett par. Men om man är medlem i triaderna så är det inte bara att hoppa av. Nu står vår sympatiske hitman på dödslistan och samtidigt är polisen honom i hälarna.

Mjae, det här var ju tyvärr inte så bra som jag hoppades på. Mycket är snyggt. Fotot går ju inte att klaga på – vissa bilder var väldigt vackra – och till en början kändes  actionscenerna fräscha och snygga (många filmer har lånat härifrån). Men när man använder slow motion redan i första scenen när Chow Yun-Fat går ut ifrån en kyrka så börjar jag ana att det kan bli för mycket av det goda, och mycket riktigt visar det sig att jag hade rätt. Actioninflation plus att alla känslor som rollfigurerna och vi som tittare ska känna målas med tredubbla lager. Om man vill hitta en film som demonstrerar motsatsen till subtilt så kan man sluta leta.

Historien i sig är inget märkvärdigt, men det är väl kanske inte heller det viktigaste i en sån här film. Nä, det största problemet var alltså det övertydliga bild- och ljudspråket när det gällde att framställa karaktärernas känslor. I actionscenerna gör det inget att det är överdrivet, det ska det kanske t.o.m. vara. Men i andra scener blev det fånigt i mitt tycke. Och, jo, sen tyckte jag väl kanske också att det faktiskt blev lite väl mycket skjuta, skjuta, skjuta. Skjuta. Det blev nästan lite parodi på sig själv och tråkigt.

Samtidigt är det väl så att det här överdrivna är det som ändå gör filmen sevärd och hindrar ett underkänt betyg. Själva filmupplevelsen var på nåt sätt bättre än filmen om ni förstår vad jag menar. Det är alltid kul att se omtalade filmer. Sen uppskattar jag förstås även slutet, ett slut som aldrig kan förekomma i en Hollywood-actionfilm tror jag Spoiler men det finns väl några exempel där hjälten faktiskt dör Spoiler slut. Jag måste jag säga att det fanns en hel del i filmen som jag gillade, bl a var Chow Yun-Fat klart bra, men som helhet får filmen bara precis godkänt av mig till slut. Jag hade så gärna velat kunna sätta ett högre betyg. Som vanligt duckar jag redan nu för de ruttna tomaterna, haha.

3-/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Crouching Tiger, Hidden Dragon

25 mars, 2013 9 kommentarer

Eftersom jag inte riktigt hann skriva ihop en värdig recension till förra måndagen så avslutar jag mitt martial arts-tema en vecka senare, dvs idag! Nu vet jag inte om den här recensionen är speciellt värdig den heller men det är ett försök.

Crouching Tiger, Hidden Dragon är filmen som fick mig intresserad av martial arts-filmer. Innan jag såg den kände jag bara till namnen på Jackie Chan och Jet Li. Bruce Lee hade jag inte sett nåt av. Jag hade sett och gillat – ja, eller blivit mer eller mindre besatt av – de grymma fajterna i The Matrix. Men det var väl ungefär det som jag kände till om martial arts-filmer. Vem var actionkoreograf i The Matrix? Ja, ni vet svaret på den frågan om ni följt mitt måndagstema. Så det kanske låg i luften att jag skulle gilla Ang Lees film. Vem Ang Lee var? Det hade jag inte heller nån koll på. Jag såg Crouching Tiger, Hidden Dragon på bio med en kompis när den kom ut Y2K. Både jag och min kompis var helt stumma efter visningen. Detta var magiskt konstaterade vi båda. Så vackert, så coolt, så bra. Skulle det vara lika vid en omtitt?

Jag behövde inte vara orolig. Ang Lee har samlat ihop ett äkta superteam för att göra sin hyllning till wuxia-genren. Veteraner som Chow Yun-Fat och Michelle Yeoh samsas med den då nya stjärnan Zhang Ziyi. En riktig legend är Cheng Pei-pei (som spelar skurkrollen som Jaderäven) från klassikern Come Drink with Me. Musiken står bl a cellogeniet Yo-Yo Ma för. Actionkoreograf är givetvis Yuen Woo-ping.

Handlingen i korthet: Chow Yun-Fat spelar en gammal kung fu-mästare som vill lägga svärdet (det mytiska Gröna Ödet) på hyllan. Först måste han dock hämnas sin gamle mästare som dödades av den förrädiska Jaderäven. Hans gamla flamma Michelle Yeoh dras också in i intrigen samtidigt som unga Zhang Ziyi döljer en eller flera hemligheter.

Eftersom det är ett martial arts-tema det handlar om så börjar vi som sig bör med fajtingscenerna. De är otroligt välgjorda, snygga och ganska långa utan att nånsin bli tråkiga. Vi får allt från handgemäng på en restaurang med många inblandade till en duell uppe i topparna på träden i en bambuskog. En lustigt detalj i många av fajterna är att man när slagen träffar motståndaren ser som ett vitt moln kritdamm puffa upp. Liksom för att markera att här träffar vi minsann ordentligt och just detta är ett grepp som jag sett tidigare i genren.

En detalj som man lyckats bra med är att det inte märks så tydligt som det ibland kan att man växlar mellan skådisen och en mer akrobatisk stuntdubbel. Jag minns t ex i Kill Bill där det blev lite väl uppenbart när det var Uma och när det var Umas stuntdubbel. Här har man gjort övergångarna riktigt snyggt.

Min favoritfajt är nog den mellan yrvädret Zhang Ziyi och den mer lugna Michelle Yeoh där Yeoh väljer ett nytt vapen var 30:e sekund (eller nej, efter att ha sett den igen så är det definitivt min favoritfajt). Här har vi lustiga små detaljer hela tiden, som t ex när Yeoh greppar ett blytungt vapen, nån sorts gigantisk slägga, som bara faller till golvet av tyngden. Ziyi ler ett snett leende och gör ett utfall. Tjejerna kan verkligen fajtas och har en underbar utstrålning. Kolla klippet ovan som givetvis är på originalmandarin och inte nån förfärlig dubbad version.

Nåt som används är vajrar och det syns givetvis ibland men jag tycker inte det blir parodiskt utan passar bra in i filmen. Jag accepterar liksom att man efter fem år av kung fu-träning i ett kloster uppe i bergen faktiskt i princip kan flyga.

En detalj värd att notera är att vi i denna wuxia-hyllning givetvis har en pajas i rollistan. En sån där tafatt snubbe som försöker göra rätt men som bara gör fel. När det Gröna Ödet blir stulet försöker han utreda försvinnandet men det mesta blir fel. Jag tyckte inte han var störande utan ganska charmig. Det är precis rätt nivå på jönserierna.

Det som gör filmen till en toppfilm är allt annat övrigt i filmen, utöver jönserier och fajting. Redan från början anar vi en romantisk spänning mellan Yeoh och Chow. Det är rena The Remains of the Day. Båda vill men ingen kan. Ja, fast här kanske det är båda två som inte kan. Det är smärtsamt i vilket fall. Mitt i allt får vi även ett romantiskt ökenäventyr med Zhang Ziyi där hon träffar sin drömprins. Det finns även paralleller till en film som Star Wars och många andra filmer. Det är den klassiska kampen mellan ont och gott, den mörka och den ljusa sidan. Ja, det är även en coming of age-historia. Ja, den här filmen har allt!

Slutligen, apropå DN:s Bechdeltest av de senaste tio årens mest sedda svenska filmer, så kan jag säga att det i Crouching Tiger, Hidden Dragon förekommer namngivna kvinnliga rollfigurer och de pratar med varandra om annat än män och de fajtas!

5/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 5, Fantasy, Film, Martial arts, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: The Legend of Evil Lake

4 mars, 2013 6 kommentarer

The Legend of Evil LakeTitel: The Legend of Evil Lake
Regi: Lee Kwang-hoon
År: 2003
IMDb | Filmtipset

För nästan tio år sen anordnade den mysiga biografen Grand i Stockholm en asiatisk filmvecka. Jag såg 2009: Lost Memories, Memories of Murder och den martial arts-film jag skriver om idag, som för övrigt är en remake av en gammal sydkoreansk film med samma originaltitel (Cheonnyeon ho) från 1969.

Min tredje film på den asiatiska filmveckan! Ytterligare en sydkoreansk rulle och denna gång är handlingen förlagd till en tid för länge länge länge sen i kungadömet Shilla i Korea. Här lyckas den förste kejsaren av Shilla besegra den onde stamledaren Auta och förvisar honom till en sjö och lämnar ett svärd för att vakta hans ande. 1000 år senare är en kejsarinna vid makten och general Biharang försöker hålla samman det sönderfallande riket som hotas av rebeller. Kejsarinnan är kär i Biharang, men Biharang själv gifter sig med en enkel bondflicka. Medan Biharang är ute och krigar släpps den onde anden Auta lös från sin sjö och tar bondflickan i besittning samtidigt som personer inom hovet intrigerar för att ta makten. Biharang får en del att göra när han kommer hem.

Ja, haha, vad ska man säga? Detta var en ruskigt ojämn film. Början är sentimental och konstig. Skildringen av kärleken mellan Biharang och hans bondflicka känns för sockersöt, och när Jeong Jun-ho (som spelar Biharang) försöker se förälskad ut ser han bara fårskallig ut. Nä, början av filmen är riktigt dålig faktiskt och jag var övertygad om att betyget skulle bli en tvåa eller nåt. Men plötsligt lossnar det. Vi får se lite schyssta fajter. Bondflickan blir besatt av den onda anden och får superkrafter. Sen var det skönt att man, i en film som inte är en ren genrefilm (typ splatterfilm), får se lite huvuden rulla, avhuggna ben och händer och sånt. Detta händer bara i asiatiska filmer. Det var alltså en härlig blandning av fantasy, kärlekshistoria och lite kung fu, som jag till slut inte kunde värja mig emot. Till slut var t.o.m. kärlekshistorien lite gripande trots den dåliga början. Även slutet var befriande och om det hade gjorts en amerikansk remake (eller om filmen varit amerikansk från början) så hade det förmodligen inte slutat som det nu gjorde. Jag kan inte låta bli att ge denna spretiga sköna rulle en fyra.

4-/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 4, Fantasy, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Fist of Legend

25 februari, 2013 Lämna en kommentar

Fist of LegendTitel: Fist of Legend
Regi: Gordon Chan
År: 1994
IMDb | Filmtipset

Återigen en film där Yuen Woo-ping bidrar, den här gången ”endast” som koreograf. En avvikande sak med den här filmen är att den faktiskt inte verkar ha tre eller fyra alternativa titlar som är brukligt i den här genren.

Kung fu-action med Jet Li som stjärna, i regi av Gordon Chan och med Yuen Woo-ping som actionkoreograf. Kan det misslyckas? Nej, egentligen inte.

Filmen handlar om Chen Zhen (Jet Li) som pluggar i Kyoto i Japan precis innan andra världskriget 1937. Chen Zhen är från Shanghai i Kina och när han får höra att hans gamle kung fu-läromästare har blivit dödad åker han tillbaks till sin kung fu-skola i Shanghai för att ta reda på vad som har hänt. Japanerna har precis invaderat Shanghai och det råder en hatstämning mellan kineser och japaner.

Filmen innehåller en hel drös balla fajter. Slutfajten mellan den grymme japanske generalen (iklädd militär uniform) och Jet Li pågår i nästan en kvart och är grym. Jag såg nyligen Tai Chi (1993) och jämfört med den så är dessa fajter betydligt mer ”realistiska”, dvs vajeranvändningen syns inte lika mycket och det är inte lika många flygturer. Jag kan inte säga att fajterna är bättre eller sämre egentligen. Det rör sig om två olika stilar tycker jag, äpplen och päron liksom. Handlingen känns tyvärr lite sämre än i Tai Chi. Det är lite som en såpa.

En stor nackdel var att jag såg den amerikanska dubbade versionen. Detta visste jag inte om när jag började titta, så jag blev lite förvånad när de började prata engelska. Otroligt irriterande och det förstärkte såpakänslan också. Speciellt tjejerna var av nån anledning ruskigt dåliga. Asiater har ju ett speciellt sätt att vara och prata på och det blir helt fel när de pratar som amerikaner. Nä, gillade inte det alls. Så filmen håller inte som helhet men rent fajtingmässigt var det så bra att det räcker till godkänt.

3/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Tai Chi

18 februari, 2013 Lämna en kommentar

Tai ChiTitel: Tai Chi
Regi: Yuen Woo-ping
År: 1993
IMDb | Filmtipset

Måndag igen och Yuen Woo-ping igen. I början av 90-talet gjorde Yuen filmer som på löpande band. Just filmen Tai Chi var en av de första kung fu-filmer som jag såg och skrev om för nästan tio år sen. Vid den här tiden hade jag fascinerats av Crouching Tiger, Hidden Dragon (och i viss mån Hero) men jag var inte helt bekant med den asiatiska stilen, framförallt dess något märkliga blandning av humor/fånerier och allvar.

Den välkände kung fu-koreografen Yuen Woo-ping (Crouching Tiger, Hidden Dragon, The Matrix) har regisserat denna vajer fu-film där Jet Li och Michelle Yeoh visar sig på styva linan… eller vajern. Handlingen: Två pojkar, Junbao och Tianbao, växer upp i ett Shaolin-kloster och utbildas till (martial arts-)munkar. Efter ett bråk under en kung fu-tävling blir de båda förvisade från klostret. Efter detta lever de ett tag tillsammans i den ”riktiga” världen utanför klostret men skiljs så småningom. Junbao (Jet Li) hamnar på en restaurang medan Tianbao är girig efter makt och blir soldat i armén. Ni kan ju räkna ut vartåt det lutar.

Filmen är sprängfylld med fantasifulla kung fu-fajter (eller nästan danser). Yuen är grym på att hitta på roliga saker i fajterna. Vajrarna märks inte lika mycket som i t ex en film som Hero (kanske för att Yuen inte var inblandad i Hero, doh) där de ju flög mest hela tiden. Inte för att jag störde mig på det men jag vet att vissa gör det. Och det är fajterna som är hela behållningen av Tai Chi för mig. Yuen är nämligen ingen vidare regissör (i alla fall visar inte den här filmen det).

Mellan fajterna är filmen en sorts tragikomisk buskis med en speciell smålöjlig humor som nog är karakteristisk men jag är inte så bevandrad i kung fu-genren så jag vet inte? (Min kommentar och svar på min egen fråga: Japp, det är en del av den asiatiska stilen, helt enkelt. Det är så här det ser ut i Hongkongfilm och i sydkoreansk film.) Fajterna är bland det bästa jag har sett men där emellan är det lite sisådär. I och för sig är det kul att se Jet Li spela galen och bada i en tunna med änder… Nåväl. Filmen går även under namnen Twin Warriors, The Tai Chi Master och får en stark trea för sina fajter.

3+/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Iron Monkey

11 februari, 2013 1 kommentar

Donnie YenTitel: Iron Monkey
Regi: Yuen Woo-ping
År: 1993
IMDb | Filmtipset

Yuen Woo-ping är min kung fu-husgud. Han har dominerat från 70-talet ända fram till idag. Senast 2010 kom True Legend och i början av 90-talet gjorde Yuen ju en räcka trevliga filmer, bl a Iron Monkey.

En Yuen Woo-ping-film om Iron Monkey, en kung fu-kunnig och maskerad Robin Hood-karaktär som hjälper fattiga mot korrumperade tjänstemän i en by i 1800-talets Kina. Jag har sett några kung fu-filmer från Hong Kong och det är oftast samma sak: välgjorda och grymma actionscener men töntig humor och ganska tunn handling i övrigt. Så är fallet även här. Men det här är i alla fall wire fu av högsta graden. Slutfajten, som utspelas hoppandes uppe på brinnande träpålar, är givetvis lång och grym. Filmen är värd att se bara för den.

Kul att notera är att vi i filmen får träffa Wong Kei-ying (Donnie Yen) men framför allt hans son Wong Fei-hung, som är en känd karaktär i kinesisk (film)historia och som spelas av Jet Li i Once Upon a Time in China-trilogin (som ju heter Wong Fei Hung på originalspråk). Här spelas Wong Fei-hung dock av en tjej (Tsang Sze-man!), som är en rackare på kung fu, givetvis! Men det kan inte bli mer än en trea till filmen som helhet.

3/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Snake in the Eagle’s Shadow

4 februari, 2013 2 kommentarer

Snake in the Eagle's ShadowMartial Arts MåndagTitel: Snake in the Eagle’s Shadow
Regi: Yuen Woo-ping
År: 1978
IMDb | Filmtipset

Vi rör oss sakta uppåt på betygsskalan och den här gången träffar vi på en till gammal Jackie Chan-film.

Åh, härlig kung fu med Jackie Chan från slutet av 70-talet. Snake in the Eagle’s Shadow föregick Chans underbart charmiga Drunken Master. Precis som i den är det Yuen Woo-ping som regisserar, Woo-pings pappa Yuen Siu-tien som spelar den gamle mästaren – och Jackie Chan som är pojkspolingen som lär sig en hemlig kung fu-stil för att kunna besegra en elaking spelad av sparkmästaren Hwang Jang-lee. Vänta nu, det verkar ju nästan vara samma film. Ja, och det kanske är filmens problem. Eller mitt problem, eftersom jag såg ”uppföljaren” Drunken Master först.

Alltså, en hel del känns igen. Det är ändå väldigt charmigt och Yuen Siu-tien är skön som den gamle men ”livsfarlige” mästaren. Hwang Jang-lee imponerar som onding, han är underbart skoningslös. Fajtingscenerna där örntekniken och ormtekniken möts är givetvis välgjorda, välkoreograferade och akrobatiska, men jag tyckte de var snäppet vassare i Drunken Master. Träningsscenerna där Chan lärs upp av mästaren är också en höjdpunkt. Men den här gången blir det inte en fyra utan en stark trea. Bra men inte lika bra som Drunken Master.

3+/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →