The Northman (2022)

Robert Eggers kanske är snäppet för mycket för mig. Jag gillade verkligen The Witch. Den hade en underbar stämning. The Lighthouse var bara för mycket. Det blev nån sorts lyteskomik till slut där ute på den där ön med fyren.

I The Northman följer vi Alexander Skarsgårds viking Amleth på hans hämnarstråk. ”I will avenge you, Father! I will save you, Mother! I will kill you, Fjölnir!”.

Inledningen av filmen fann jag skrattretande. Vad är det här?! När den unge Amleth tillsammans med pappa kungen (Ethan Hawke) ska genomgå nån form av mandomsrit genom låtsas vara vargar undrade jag om jag skulle kunna ta mig igenom hela filmen.

Det blev som tur var bättre. Hantverksmässigt är det imponerande. En sekvens gjord i en tagning som involverade två vikingaskepp på en flod fick mig tillbaka in i filmen. Här använder man minsann inte några cgi-skepp som flyter fram på cgi-vatten. Och Alexander simmar bröstsim riktigt bra.

Bitvis fick jag fick lite vibbar av, eller kom i alla fall att tänka på, den gamla tv-serien Trälarna (som bygger på Sven Wernströms böcker). Klackarna i taket!

En detalj som störde en del var skådisarnas mer eller mindre lyckade försök till engelska med nån form av isländsk brytning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

🗿🗿🗿🗿🗿🗿🗿 Därmed tar Jojjenito påsklov och är tillbaka på onsdag fredag. 🗿🗿🗿🗿🗿🗿🗿

Godzilla vs. Kong (2021)

Varför inte beta av ytterligare en MonsterVerse-film när vi ändå håller på. I fredags handlade det om Godzilla: King of the Monsters och idag så drabbar Godzilla samman med Kong, kungen själv i den fjärde filmen Godzilla vs. Kong.

Under inledningen av filmen så känner jag att jag missat en film eller så var jag inte uppmärksam nog under Kong: Skull Island och Godzilla: King of the Monsters. Kong har alltså blivit snäll?! Hmm, ja, det kanske han har varit hela tiden när jag tänker efter, i alla Kong-filmerna. Här är det som vanligt en tjej som bondar med Kong, i det här fallet en väldigt liten tjej istället för t ex Naomi Watts.

Så Kong är snäll, i alla fall mot den lilla tjejen. Sen är det alla onda män (och kvinnor) som vill dra nytta av Kong på ett eller annat sätt. I det här fallet är det vår egen Alexander Skarsgård som vill få hjälp av Kong att slåss mot Godzilla som är på ingång för att göra kaos med människorasen.

Filmen har en alldeles för stor rollbesättning. Förutom Skarsgård har vi Rebecca Hall, unge Julian Dennison (från Hunt for the Wilderpeople), Millie Bobby Brown (från den förra filmen), Brian Tyree Henry (som en visselblåsarpodcastare), Lance Reddick (från The Wire, yay!), Kyle Chandler (även han från den förra filmen) och några barnskådisar till förutom Dennison. Puih.

Vissa av miljöerna i filmen (ja, eller snarare en viss specifik miljö) påminner mig om Avatar eller Jules Verne-historierna Till jordens medelpunkt och Den hemlighetsfulla ön (jag tänker kanske främst på filmen Journey 2: The Mysterious Island med The Rock). Ni vet, en sån där dold jättevärld som gör att man säger ”wow”.

Mot slutet blir det många och långa fajter i stadsmiljö mellan Kong och Godzilla. I slowmotion. Det är inte uruselt, och ibland var det till och med lite roligt med samspelet mellan ungdomarna Brown och Dennison samt podcaster-Henry. En mellanmjölkstvåa blir betyget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hold the Dark (2018)

Inledningen av Jeremy Saulniers senaste rulle Hold the Dark gjorde att mina tankar gick till en annan snöfilm, nämligen den utmärkta Wind River. Precis som i den så är det snö, kallt, bistert och det utspelar sig i en white trash-by.

Jeffrey Wright är en av mina absoluta favoritskådisar inser jag när jag ser Hold the Dark. Exempelvis var han ju det enda sevärda med ”en film som ger mig klåda”-filmen The French Dispatch. Det är nåt med hans röst som gör det. Wright har ett lugnt sätt att prata och som samtidigt gör att man spetsar öronen. Orden vägs på guldvåg.

I Hold the Dark gör han en kanske en något udda roll för att vara honom. Han spelar en viltdjursexpert som får i uppdrag att spåra en flock vargar som sägs ha ”rövat bort” barn. Vad som egentligen har hänt är oklart… och förblir oklart filmen igenom. Eller?

En bit in i filmen inser jag att Hold the Dark är ganska annorlunda jämfört med Wind River. Varför? Jo, för att ganska snart får vi obegripligheter och flum och jag förstår inte vad som pågår, överhuvudtaget. I Wind River fanns ett mysterium som skulle lösas. I Hold the Dark finns väl ett mysterium men hela filmen är ett mysterium i sig och nån lösning har jag på känn att jag inte kommer att bjudas på. Jag kan tänka mig att vissa kan uppleva detta som frustrerande.

Alexander Skarsgård spelar en mystisk (nähä?!) figur som är pappa till ett av det försvunna barnen. Han är en soldat som precis återvänt från Irak-kriget och verkar lida av svår PTSD eller nån annan förkortning. Alla hästar verkar i alla fall inte vara hemma i stallet.

Det är även lite True Detective (första säsongen) över filmen kan jag tycka. Det är nåt med naturmystiken, magin, flummet och konstigheterna. Är det övernaturligt på riktigt eller inte? Och vad händer egentligen på slutet? Och vad betyder det? Jag har ingen aning i nuläget. Det är nästan så att jag skulle vilja se om filmen och sen göra en YouTube-video där jag går igenom vad som händer scen för scen bara för att försöka förstå.

Hold the Dark är nog en film som man antingen hatar eller älskar. Jag gillade stämningen från början till slut så det blir ett högt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jeremy Saulnier är nog lite av en favoritregissör då han ligger bakom bl a Blue Ruin och Green Room. Det blev nästan en till färgfilm denna gång. Om den bara fått heta Hold the Black. Nej, den titeln hade inte funkat. Men ändå. DS.

Påsklov

Den här söndagen har både Jojjenito och bloggen påsklov. Kanske blir det ett biobesök under helgen och den film som jag har tittat ut är förstås Robert Eggers The Northman med en vrålande och deffad Alexander Skarsgård. Med tanke på regissörens efternamn känns det också som en lämplig påsk-film… 🥚

På Netflix ska även Svart krabba avnjutas ihop med min långfärdsskridskotokiga pappa.

Bloggen är tillbaka igen på onsdag då med en recension av den senaste (sista?) Bourne-filmen, Jason Bourne, där ju Jojjenito-favoriten (från förr) Alica Vikander är med. Hur sköter hon sig tro? Och klarar hon av att på ett trovärdigt sätt leverera engelska med en amerikansk accent?

Battleship (2012)

Man kan tydligen göra film på det mesta. Spelet Sänka skepp t ex. Peter Berg är inte nån favoritregissör. Han ligger bl a bakom den usla Lone Survivor. Så när jag satte mig ner för att kolla in Battleship så var inte mina förväntningar höga. De var låga. Filmen inleds som en komedi med en slackerbrorsa (Taylor Kitsch) och en marinbrorsa (Alexander Skarsgård). Det är en hyllning till den amerikanska marinen, men vilka ska man slåss mot? Det råder nämligen förbrödring. Man har krigsövning tillsammans med japaner och de spelar även fotboll ihop. Svaret är givetvis: man ska slåss mot utomjordingar. Filmen har ett otroligt högt tempo och jag ställer mig tidigt frågan om det är en parodi? En Top Gun-parodi? Allt är totalt överdrivet med Michael Bay-bilder, krigsskepp och hårdrock. När man mot slutet startar upp ett gammalt slagskepp från andra världskriget och använder veteraner som besättning så slår parodimätaren i taket. Jag skrattar högt och har jätteroligt. Är det kanske lite Home Again-vibbar över Battleship?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Legend of Tarzan (2016)

TarzanJag hade inte hört mycket gott om den här nya Tarzan-filmen. Nu kan jag i och för sig inte påminna mig vad det specifikt var som skulle vara så dåligt med filmen. Kanske det bara handlade om en allmän trötthet över brist på nya idéer där borta i Hollywood. Själv förstod jag inte heller riktigt varför världen behövde just en ny Tarzan-film. Men även om jag kanske inte såg fram emot den så hoppades jag ändå på ett lagom spännande matinéäventyr med schyssta miljöer.

Fick jag ett lagom spännande matinéäventyr med schyssta miljöer? Ja, det skulle jag nog säga. The Legend of Tarzan är inte alls samma urtrista katastrof som t ex Independence Day: Resurgence.

I den här versionen av Tarzan så har man valt att inte göra ursprungshistorien igen utan det hela tar sin början när Tarzan, a.k.a John Clayton III, Lord Greystoke, har flyttat tillbaka till England med sin Jane (Margot Robbie). De båda, eller åtminstone Tarzan, har lämnat Afrika och Kongo bakom sig.

Tarzan spelas av Alexander Skarsgård. Jag antar att Alexander var andravalet när Sökarna-skådisen Lian Norberg blivit för gammal.

Tarzan lockas tillbaka till Kongo när Samuel L Jacksons rollfigur George Washington Williams (baserad på en verklig person) övertygar honom om att Belgien håller på att förslava befolkningen i Kongo för att bli rika på diamanter.

Att Tarzan är tveksam till att återvända beror till viss del på att stamhövdingen Mbonga (Djimon Hounsou) är ute efter Tarzan och av nån anledning törstar efter hämnd.

Under de inledande scenerna får vi se hur filmens skurk, den belgiske kaptenen Léon Rom (även han baserad på en verklig person), träffar en uppgörelse med Mbonga: Fånga in Tarzan och för honom till mig så får du utvinna diamanter här.

Som jag skrev i början, det är ett lagom spännande matinéäventyr det här. Inledningen för tankarna till Peter Jacksons remake av King Kong. Stammen som Mbonga är hövding för dyker upp som några sorts fantasy-figurer, alla vitmålade med tigermössor och spjut. Jag får en ganska bra känsla.

Efter det hoppar filmen till England där vi träffar Tarzan och Jane. Jag kan tycka att vi får lite väl lite om deras vardagsliv här. Å andra sidan är det bra att man är restriktiv och inte låter filmen svämma över bräddarna.

Väl tillbaka Kongo gillar jag det mesta med Tarzan och Williams (Jackson). Jag tycker att de har ganska bra kemi, med Jackson som den komiska karaktären. Skarsgård är stel och hård och hans röst påminner om Christian Bales i Batman, men han har ju vuxit upp bland apor så där har vi förklaringen till det. Just den förklaringen kan man ofta ta till när det gäller konstigheter i filmen. 🙂

Skurken, Léon Rom, spelas av en viss Christoph Waltz och Waltz spelar som vanligt sig själv. Kan han göra nåt annat än det han gjorde i Inglourious Basterds?

En sak jag funderar på nu är om jag hellre hade velat se ursprungshistorien på nytt snarare än den är prequelen. Scenerna där en bebis-Tarzan upptäcks av sin nya adoptivmamma, tillika gorilla, tyckte jag var bra. Den här historien, plus när vilden Tarzan träffar Jane första gången, berättas i återblickar och jag tyckte att dessa sekvenser var helt ok.

I övrigt så är det en ganska spretig film. Ofta känns återblickarna inkastade på ett slumpmässigt sätt. Det blir för hackigt. Ett annat problem är att filmen känns som två filmer. Dels har vi ”fantasydelen” med Tarzan som kan tala med djuren, mystiska vitmålade afrikanska stammar, svåråtkomliga djungelområden med diamanter. Dels har vi den del av storyn som det känns som att man har kastat in för att få den att kännas mer relevant i våra dagar, dvs biten med Belgiens kolonisation och förslavning av Kongo. Dessa två delar funkar inte riktigt ihop. Ändå var detta inget jätteproblem för mig.

Äh, nu slutar jag svamla på om den här filmen även om jag skulle kunna fortsätta ett tag till. Det är en helt ok matinéfilm – och, ja, när väl Alexander Skarsgård tar av sig skjortan så behåller han överkroppen bar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om Tarzan. Har de mage att ruta in filmens problem eller tyckte de att den var ABSolutely amazing?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

Även Danny the Street har tagit sig en titt på Tarzan.