#SFF16: The Fury of a Patient Man (2016)

30 november, 2016 4 kommentarer

tarde-para-la-irasff_logoSom vanligt konstaterar jag att det är optimalt att veta så lite som möjligt om en film innan man ser den. I fallet The Fury of a Patient Man så visste jag att det var en spanskt thriller. That’s it.

När det gäller handlingen så kan jag väl säga så mycket som att det handlar om hämnd, om tålamod, om händelser (ett rån som gick snett) som ägde rum för länge sen men som fortfarande inte är glömda utan ligger och pyr, liksom blomfrön som bara behöver några droppar regn för att skjuta skott (ehe).

Länge är filmen ett mysterium. Vad har hänt? Vem har gjort vad? Varför är huvudpersonen ute efter hämnd? Huvudpersonen är för övrigt ett mysterium i sig som karaktär. Han uttrycker i princip aldrig några känslor utan går omkring som en robot. Han deltar visserligen i en del sociala aktiviteter med personer i sin omgivning, men han gör det aldrig helhjärtat utan hans tankar verkar alltid vara någon annanstans. Ja, de (tankarna) är givetvis fokuserad på en sak: hämnd.

Känslan i filmen är för mig europeisk (doh, ja, det är spansk film, pucko!). Det är ganska skitigt foto med digital grynig bild. Skådisarna är inte några fotomodeller direkt. Tagningarna är ganska långa, helt utan musik som jag minns det. Stämningen är ofta tryckt eller tät (framförallt mot slutet). Det finns inget flashigt över filmen. Det våld som förekommer är skildrat rakt upp och ner helt utan nån Tarantino-coolhet.

Trots allt det dystra, våldsamma, och den misärliknande stämningen så förekommer det ändå plötsliga inslag av udda humor. Ibland fick jag en känsla av quirky Wes Anderson-humor. Mycket märkligt. Humorn, som är av den svarta sorten, kommer sig av den situation som två av rollfigurerna befinner sig i efter ungefär halva filmen. Den ena är ute efter hämnd och den andra är tvingad att hjälpa till.

Jag gillade Tarde para la ira som den heter på originalspanska, vilket översatt till svenska blir ”Sen till vrede” ungefär. Ibland kände jag att den påminde om Relatos salvajes, den argentinska antologifilmen som delvis har samma svarta humor om än med en betydligt vildare stil. Det blir en stabil trea till The Fury of a Patient Man. Om den hade varit lite mer intressant direkt från start så hade nog betyget kunnat bli högre. Ja, den allra första scenen (en enda lång tagning) var riktigt bra men sen var det lite segt ett tag när handlingen skulle byggas upp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Det här var den sista visningen på festivalen för min del. Efter kaoset på Skandia i samband med Your Name tog vi en promenad mot biografen Victoria via Gamla Stan och Mosebacke. I foajén hörde jag en del spanskt prat vilket inte var förvånande då det var just en spansk film vi skulle se. Visningen avlöpte i princip helt problemfritt. Trots att filmen är dyster, mörk och så långt från en må-bra-film man kan komma så hördes det ändå då och då en del skratt i salongen. Ja, som jag konstaterade i min text ovan så fanns det faktiskt udda inslag av svart humor.

Därmed avslutar jag min rapportering från Stockholm Filmfestival för i år!

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2016, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

#SFF16: Your Name (2016)

28 november, 2016 6 kommentarer

your-namesff_logoYour Name är som en blandning av The Lake House (en övernaturlig snyftrulle med Keanu Reeves och Sandra Bullock), Donnie Darko, Freaky Friday, andra anime-filmer som t ex The Girl Who Leapt Through Time och som om inte det vore nog så bjuds vi även på lite musikal (typ). Ja, det är verkligen en film som har det mesta.

Huvudpersoner i filmen är Mitsuha, en ung tjej som bor i en liten by på landet, och Taki, bor och pluggar i Tokyo. Mitsuha och hennes kompisar trivs inte så vidare värst med livet ute på landet. Det finns ju inget att göra! Det finns inte ens ett kafé. Alltid detta problem som ungdomar har: det finns inget att göra!

Taki i Tokyo, ja, han trivs väl ok med livet sitt. Efter plugget jobbar han som servitör på en restaurang där även Miki jobbar. Taki är inte lite förtjust i den något äldre Miki men han verkar inte ha nån framgång med sina framstötar.

Jag vet inte om jag vill skriva så mycket mer om handlingen i detalj förutom att Takis och Mitsuhas liv knyts samman på ett övernaturligt sätt. Nu nämnde jag ju några andra filmer tidigare för att beskriva Your Name och känner man till dessa så kanske jag redan sagt för mycket. För som vanligt, i alla fall för mig, så är det den bästa känslan att gå in i en film helt blank.

Jag gillade Your Name. Länge är den uppe och nosar på en fyra i betyg. Jag satt mest och njöt. Filmen är väldigt vacker, bitvis nästan för vacker med sina himlar med moln och solnedgångar och vyer med pittoreska byar fint belägna vid en sjö.

Som så ofta när jag kollar på anime så är det små detaljer jag uppskattar mest, vardagliga små detaljer. Här handlar det om gammalt japanskt konsthantverk i form av vävning eller hur vattendroppar träffar röda löv under ett höstregn.

Handlingen var för mig bitvis helt oförutsägbar. Till stora delar är det en komedi, en sorts förväxlingskomedi kan man säga. Framförallt inledningsvis är de komiska inslagen dominerande.

Mitt i allt fick vi även sånger instoppade i form av en sorts musikvideor. Egentligen handlar det väl om det i film så vanligt förekommande montaget som ackompanjeras av nån känd låt. Fast här kändes det mer som regelrätta musikvideor och dessa musikaliska inslag förekom alltså inte bara en gång.

Efter hand blir filmen mer dramatisk och mer mystisk. Vad är det som händer och varför är de båda huvudpersonernas liv sammanlänkade?

Slutord: vacker, mystisk, rolig, dramatisk och kanske lite för snygg och aningen för lång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Kaos på Skandia. När brorsan och jag anländer (för sent, efter jakt på kaffefix) står folk ute på Drottninggatan i två långa ringlande led. Dörrparet i mitten var stängt men efter att man börjat släppa in så öppnades även dessa dörrar. Då var frågan: skulle man gå förbi kön genom att gå in genom dessa dörrar? Well, det var inte jag som började är mitt försvar. Sue me and see you in court. 😉

Insläppet funkade ganska smidigt trots allt. Vi fick platser ganska snabbt och dessutom på de upphöjda raderna. Jag kände mig avslappnad trots att det tog ett tag innan filmen drog igång. Att få in de allra sista tog tid. Volontären som presenterade filmen var oerhört exalterad och körde (givetvis vid det här laget) en stand-up-rutin. Lite udda var att han dessutom genomförde en marknadsundersökning medelst handuppräckning. Frågorna var: Hur många har festivalkort? och För hur många är det här den första filmen man ser på festivalen? Kul tyckte jag och resten av publiken verkade vara med på noterna. Jag tyckte han var rolig. Han gjorde så gott han kunde och försökte få tiden att gå samtidigt som han var så glad och exalterad. Min bror tyckte han bara var jobbig, vilket även andra som var på visningen verkar ha tyckt. Och jag som normalt brukar vara den gnälliga!

Slutligen konstaterar jag att det var många japaner på visningen, precis som det brukar vara på festivalen (dvs filmer från Spanien lockar spanjorer, filmer från Iran lockar iranier osv).

 

Några bilder (och en gif) från filmen.

your-name-1

your-name-2

your-name

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Övernaturligt, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2016 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

#SFF16: Morris from America (2016)

25 november, 2016 2 kommentarer

sff_logoMorris from Americamorris är en harmlös liten coming of age-historia om Morris, en 13-årig svart amerikansk kille som bor i Heidelberg i Tyskland med sin pappa Curtis (Craig Robinson). Vi får följa Morris på hans små äventyr i staden. Morris gnabbas med sin pappa om kvaliteten på gammal 90-tals-hiphop. Han går till en kvinnlig student för att lära sig tyska men de snackar mest om annat. Han träffar en två år äldre drömtjej på den lokala ungdomsgården. Han deltar i en talangjakt där han ska rappa men blir utkastad pga sina stötande texter. Ja, och så rullar det på.

Jag kan inte säga att jag inte gillade Morris from America. Jag tycker att filmen har en skön avslappnad stil och dessutom bjuder den på kanonbra musik. Ja, hiphop förstås!

Klart intressantast är relationen mellan Morris och hans pappa. Morris trivs inte i Tyskland. Han kan inte språket och känner sig som en udda fågel. Singelpappan Curtis gör så gott han kan men både Morris och vi som tittare undrar nog varför han valt att jobba som fotbollstränare (!?) i Tyskland. Och då pratar vi alltså inte om amerikansk fotboll utan ”soccer”. Scenerna mellan de båda är i vilket fall det som funkar absolut bäst i filmen och det blir både roligt och mot slutet även rörande i en scen som utspelar sig i en bil.

Morris egna äventyr i Heidelberg och på andra ställen är inte lika övertygande. Här kändes det inte riktigt på riktigt och det blev därmed något lättviktigt. Dessutom var väl skådespelarinsatser från de personer som Morris möter bitvis ganska svaga. Det blev även episodisk på ett sätt som gjorde att filmen inte fick nåt bra flyt. Vissa sekvenser är sköna men jag fick ändå en upphackad känsla. Jag saknade en helhetsbild där Morris liv med pappan och resten flöt samman. Nu kändes det som två olika filmer.

Ytterligare en brist (rackarns vad jag gnäller!) är att filmen inte lyckades att få mig att tro att Curtis och Morris faktiskt bodde i Heidelberg på riktigt. Jag saknade helt den vardagliga känslan av ett vanligt liv. Främst gäller det kanske Curtis. Vi får se en snabb glimt från en fotbollsträning och en efterföljande after work i en ganska meningslös sekvens.

Om jag ska jämföra med några andra filmer så kommer jag osökt att tänka på två filmer från tidigare festivaler: Dear White People (2014) och Dope (2015). Och bara för att knyta ihop säcken så jag konstaterar jag att även dessa två filmer sågs tillsammans med min bror på festivalens sista dag.

Slutligen: Killen som spelade Morris har ett underbart namn: Markees Christmas!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Sista söndagen varje år på filmfestivalen så är det alltså tradition att min bror tar tåget från Uppsala för att tillsammans med mig kolla in tre festivalfilmer, noga utvalda av undertecknad. Första filmen den här gången blev alltså Morris from America. Vi var på plats en kvart innan filmen skulle börja på Skandia och då var det i princip helt tomt. Det var bara att glida in och ta plats på de bästa upphöjda raderna en bit bak i salongen. Det var alltså inte speciellt mycket folk på den här visningen men i princip alla satt just på dessa rader. Det är uppenbarligen fler som lärt sig var man ska sitta på Skandia för att undvika att få ett huvud framför sig som täcker nederdelen av duken.

Volontären som skulle presentera filmen fick inte mikrofonen att fungera, kände inte till filmens titel och lämnade två dörrpar vidöppna efter att ha lämnat salongen. Jackpott! En driftig person i publiken lämnade efter att filmen rullat nån minut sin plats för att själv stänga dörrarna.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2016 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF16: Seoul Station (2016)

22 november, 2016 2 kommentarer

seoul-stationsff_logoEn av de mest hajpade filmerna under festivalen får nog sägas vara den sydkoreanska zombierullen Train to Busan. Som bonus skulle festivalen även visa Seoul Station, en animerad prequel (eller kanske en lillasysterfilm) till ”huvudfilmen”. Roligt!

I filmen, som är regisserad av Yeon Sang-ho som även gjort Train to Busan, får vi se hur zombiesmittan bryter ut i Seoul.

En äldre man kommer stapplande med ett blödande sår i halsen. Mannen, som är hemlös (vad det verkar), kommer fram till centralstationen där han lägger sig för att vila. Just kring centralen är det många uteliggare som håller till. Mannens kompis upptäcker sin skadade vän och ger sig av för att hämta hjälp vilket inte visar sig vara det lättaste.

Parallellt med detta får vi möta en ung tjej och hennes pojkvän. De har problem med att betala hyran och pojkvännen tycker det är en bra idé lägga upp bilder på sin tjej på nätet och erbjuda hennes tjänster av sexuell natur. Tjejen som nu får nog ger sig av och hamnar så småningom i området kring centralen. Samtidigt letar hennes pappa efter henne, en pappa som hon inte haft kontakt med på länge.

Hmm, jag märker att jag skriver väldigt mycket tråkigt om själva handlingen. Kanske det beror på att jag inte har så rackarns mycket att säga om vad jag tycker om filmen. Jag blev något besviken på Seoul Station.

Men: Det var som vanligt kul att se en asiatisk animerad film. Jag tycker den tecknade stilen är skön. Det är lite skitigt och inte så där supersnyggt datoranimerat. En lite råare känsla.

Det var kul att se en tecknad zombiefilm. Det var premiär för mig tror jag. En gång i tiden, på den jättefina men numera nedlagda biografen Röda Kvarn, såg jag en vampyr-anime på festivalen, Vampire Hunter D: Bloodlust. Jag minns det som en ganska häftig upplevelse.

Seoul Station är en helt ok film men nånting gjorde att jag inte sögs in i filmen. Bitvis var den ganska spännande men jag kände att den kanske blev lite upprepande med sina gurglande zombier.

Och så har vi en av farorna med sydkoreansk film: det finns alltid en risk för överspel. Fast jag tror inte det handlar om överspel ur deras perspektiv. Det är så det ska vara. Det ska vara överdrivet med krokodiltårar. Det är en del av kulturen, både på film och i verkligheten tror jag. Men för mig kan det ibland bli mer farsartat t än nåt annat, och då kastas jag ur filmen. Här bjöds jag på en del urkast.

Vad har vi mer? Ja, vi har relativt övertydlig samhällskritik om hur Sydkorea behandlar sina fattiga och hur myndigheter inte har nån som helst respekt för mänskligt liv. Det gav inte mig nåt speciellt.

Slutligen konstaterar jag att filmen var väldigt mörk. Ja, så mörk att jag faktiskt blev överraskad. Och att bli överraskad brukar ofta var nåt positivt för mig när jag ser på film. Här blev det tvärtom då jag ville känna nåt sorts hopp. Annars känns det som att poängen lite försvinner, eller?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Jag minns inte så mycket från själva visningen, vilket är ett gott betyg då det förmodligen betyder att inget störde. Jag hade sällskap med Henke och Har du inte sett den?-gänget (fast Erik tog sovmorgon har jag för mig?). Det var en skön lunchvisning en söndag på Victoria. En sak minns jag: En snubbe på raden bakom mig väste ”NEJ” varje gång en zombiejagad tjej INTE stängde dörren efter sig, tre-fyra gånger i rad. Och jag håller med: stäng dörren, människa… annars blir du zombie, människa.

Här hittar ni Henkes recension av Seoul Station.

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 2, Film, Recension, Skräck, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2016 Tagged with , , , , ,

#SFF16: Dog Eat Dog (2016)

20 november, 2016 5 kommentarer

sff_logoDog Eat Dogdog-eat-dog blev den sista och fjärde filmen som jag såg under filmspanarnas lördagsspektakel på filmfestivalen.

Regissör är Paul Schrader (regissör av exempelvis American Gigolo och manusförfattare till bl a Taxi Driver). Två av skådisarna är Willem Dafoe och Nicolas Cage. Sammantaget borde det här borga för nån form av kvalitet. Det gjorde det inte. Efter visningen ville jag ta mig hemåt så snabbt som möjligt för att duscha av mig den äckliga känslan som filmen gett mig. Tvivale.

Dog Eat Dog visade sig vara en film som jag hade otroligt svårt för. Jag vet inte vad Schrader försöker göra. Ska jag tycka att det är roligt när en knarkpåverkad och överreagerande Willem Dafoe råkar, bara råkar, knivhugga sin ex-fru till döds och skjuta ihjäl sin dotter, liksom så där av misstag för att han blev arg och inte kunde kontrollera sina känslor. Ska det vara tokroligt som i en buskisfars av Stefan & Krister? Det är inte roligt alls, bara äckligt.

Dafoe, Cage och en tredje skådis vid namn Christopher Matthew Cook spelar tre f.d. kåkfarare som ska göra en sista stöt. De blir anlitade av The Greek (spelad av regissören själv) för att kidnappa en annan gangsters nyfödda bebis för att The Greek ska kunna pressa sin konkurrent på pengar. Tydligen ska det ge storkovan även åt våra tre vänner. Går det fel?

Dog Eat Dog innehåller så mycket meningslöst våld, dödligt våld, äckligt våld, våld mot random personer som inte är värda en sån behandling. Våldet utövas på ett ledigt (casual) sätt vilket gör äckelkänslan än större. Det är väl klart att man skjuter ihjäl sin kompis om man är trött på att han snackar för mycket. Men kan du inte hålla munnen, bara för ett ögonblick! Åhhahahåh, vad roligt. Han bara sköt honom.

Dog Eat Dog har noll handling som gör nån glad. Den har noll karaktärer som man vill hänga med. Den är fylld med övervåld som inte säger nånting förutom att vara äckligt. Den har en slutsekvens som möjligen ska vara en drömscen och som, hur det nu är möjligt, är ännu sämre än resten av filmen. Jag sitter som ett stort frågetecken i biofåtöljen. Vad är det jag tittar på? Varför har du gjort den här filmen, Paul?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Vi filmspanare, och resten av publiken på Park, hade under den förra filmen utsatts för en skrattsabotör. Nu hade vi koll på vem det var så vi väntade strategiskt i skuggorna tills den famöse skrattaren själv hade tagit plats i salongen och sen satte vi oss så långt bort från skratticentrum som det var fysiskt möjligt. I övrigt var det inte en trevlig visning. Det var en sån där sen kvällsvisning som du bara vill ska ta slut för att filmen är usel och du bara vill hem. Men det berodde mest på filmen än något annat. Jag längtade efter att höra den skrattande mannen.

Länkar till texter från tre andra som tog en fika tillsammans innan filmen hittar ni nedan.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 1, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2016, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF16: The Space in Between: Marina Abramovic and Brazil (2016)

19 november, 2016 5 kommentarer

sff_logomarina-abramovicInnan jag såg dagens film sa mig namnet Marina Abramovic inte speciellt mycket. Jag visste att hon var nån typ av konstnär som sysslade med performance (vet inget svenskt ord?). Bl a hade jag snappat upp från nåt kulturprogram att hon under en period suttit på ett museum i New York (MOMA?) och tittat folk (besökare på museet) i ögonen. Fem minuter för varje person tror jag det var. En närvarande konstnär.

Av det lilla jag kände till hade jag fått intrycket av att hon var en ganska svår och otillgänglig person. Eller jag kanske menar en person som det är svårt att förstå för att det är svårt att förstå hennes konst. Nu tror jag ganska mycket av min bild av Abramovic kommer från just konstvärlden, och andra verk jag upplevt på diverse museer. När man går runt bland videoinstallationerna på moderna museet (på Skeppsholmen i Stockholm) är det ibland inte helt lätt att förstå vad som menas. Och det är meningen och helt i sin ordning.

Just därför var det kul, men i efterhand ändå inte överraskande, att Abramovic kändes som en lättsam och rolig person med bägge fötterna på jorden (eller i leran…). Konst är ju konst (och konstig) men alla kan ju inte vara konstiga hela tiden. Då är ju till slut inget konstigt.

Nåväl. Vad handlar den här dokumentären om? Ja, rent ytligt får vi se Abramovic åka till Brasilien (tydligen ett favoritland) för att där ta del av diverse spirituella ritualer. Och då menar jag inte bara som åskådare utan att hon verkligen är en aktiv deltagare.

The Space in Between: Marina Abramovic and Brazil inleds med ett besök hos en helare, en person som sägs kunna utföra operationer med bara händerna och en enkel liten kniv. Jag trodde att filmen i princip bara skulle fokusera på den här mannen och hans verksamhet men det visade sig bara vara det första stoppet bland många på Abramovics, både kroppsliga och andliga (nähä!), resa.

Jag måste bara stanna lite vid den här helaren. Filmen gick ut hårt måste jag säga. Samtliga i publiken på biografen Zita ryckte till och stönade när helaren plötsligt körde upp en sax i näsan på en av sina ”kunder”. Jag vet inte riktigt vad det var han grävde efter där men det såg inte trevligt ut. Dessutom fick vi se en ögonoperation där helaren skrapade med en kniv mitt på ögat för att lätta på trycket inne i ögat (om jag förstod saken rätt). Jag satt och vred mig i min biofåtölj.

Som sagt, helaren var bara ett stopp på vägen. Abramovic besökte en rad andra sällskap för delta i deras ritualer. Här kan jag tycka att det faktiskt blev lite av en löpande band-känsla. Jag kom att tänka på Morgan Spurlock och hans dokumentära stil där han prövar på olika saker och sätter sig själv i fokus. Skillnaden är ändå att Abramovic verkligen går in för det hon gör fullt ut och utan att på nåt sätt driva med ritualerna. (Religiösa institutioner gillar hon inte, men spirituella ritualer är nåt annat.) Ändå hade jag velat se mer och veta mer om just helaren.

Fyra favoritbesök: 1. Det hos en kvinna som upplevde att nån annan tog över hennes kropp när hon lagade mat (god mat som det såg ut). 2. Den över 100 år gamla kvinnan som med inlevelse berättade hur hon levde livet (och dessutom ständigt avbröt tolken). 3. En märklig sekvens då Abramovic dricker nån typ av indiansk (?) dryck och upplever ett akut illamående blandat med hallucinationer. 4. När Abramovic blir insmord i lera hos en naturguru och sen blir avsköljd för att därefter knäcka två ägg med händerna som en form av rening. Ett ägg visade sig vara väldigt svårknäckt.

En sak värd att nämna är att filmen inte är regisserad av Abramovic själv. Nej, istället är det en man vid namn Marco Del Fiol (härligt namn). Så det kanske är han jag ska skylla på när det gäller filmens försök att knyta ihop det vi får se under Abramovics resa med delar av hennes konst. Några år efter sin resa håller hon en konstutställning i São Paulo. Folk (besökare på museet antar jag) går omkring med hörselskydd och lyssnar istället på energi från kvartskristaller. Nej, här tyckte jag det mest blev segt och jag såg ingen tydlig koppling till resten av filmen.

I slutändan tycker jag ändå det är en fascinerande dokumentär om en fascinerande person som är väl värd att se när den kommer på SVT Play.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Det här var den andra filmen vi såg under filmspanarnas mastodontlördag. Henke, Sofia och jag fick nu sällskap av Cecilia (trevligt!). Visningen var mysig. Jag tyckte det var lite kul att hela publiken då och då muntligt och fysiskt levde sig med i filmen. Förutom vid scenerna hos helaren så utstötte stora delar av publiken ett fascinerat/förvånat ”hmmm” när vi fick höra åldern på den gamla damen som ständigt avbröt tolken. 115 år gammal blev kruttanten.

Kändisspotting: Filmmakaren Suzanne Osten gled in i salongen i långt silvrigt hår och en matchande elegant röd stickad basker (som hon tog av efter halva filmen) tillsammans med en väninna som filmade henne. Kanske gör filmspanarna en cameo då vi satt på raden bakom?

Andra texter om filmen:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2016 Tagged with , , ,

#SFF16: Hell or High Water (2016)

16 november, 2016 7 kommentarer

hell-or-high-watersff_logoEfter visningen av Hell or High Water fick jag reda på att regissören David Mackenzie är samme man som ligger bakom det brittiska och högintensiva fängelsedramat Starred Up. Då var det som att jag fick en förklaring till kvaliteten på Hell or High Water. Samtidigt blev jag förvånad då det på många sätt handlar om två väldigt olika filmer. Samtidigt (återigen) finns det likheter.

En film som Hell or High Water är det i princip omöjligt för mig att inte älska eller åtminstone tycka om väldigt mycket. Filmens utspelas i fattiga avfolkningsbygder i djupaste (eller västra) Texas. Vi vistas på öde main streets där inte mycket händer eller på diners med bås med röda lädersäten där det jobbar vresiga (eller flirtande) servitriser. Vi åker bil på route 287 förbi gamla fabriksbyggnader, pumpande oljeriggar och skyltar med reklam för banklån. Det går tokhem hos mig.

Två bröder, spelade av Chris Pine och Ben Foster, har beslutat sig för att försöka köpa tillbaks den överbelånade familjegården som nu en bank äger. Ja, eller, det är Pine som har bestämt det och han tar hjälp av Foster som nyss släppts ut efter ett längre fängelsestraff. Hur ska de få ihop de pengar som behövs? Genom att lugnt (nåja) och metodiskt råna små banker i små samhällen i Texas.

Parallellt med detta möter vi en Texas Ranger, spelad av en muttrande Jeff Bridges (kan nån ta Bridges till en talpedagog, tack!) och hans indianmexikanska kollega (Gil Birmingham). Bridges har bara nån vecka kvar till pensionen, en pension som han INTE ser fram emot. Han blir besatt av haffa de två bankrånarna.

Ja, som jag redan konstaterat så kapitulerade jag ganska kvickt inför filmens stil och dess miljöer. Det är en film i samma anda som t ex Blue Ruin, Cold in July eller No Country for Old Men. Hell or High Water är inte heller utan humor (speciellt en man i publiken uppskattade humorn väldigt mycket, se nedan). Samspelet mellan Bridges och Birmingham är härligt. Bridges älskar att reta sin kollega, speciellt är det kollegans indianska arv som är måltavla. Kollegan tar det med ro. Men man märker att de gillar varandra och att de förmodligen har hängt ihop ett tag.

Innan visningen hade jag en del farhågor om hur Chris Pine skulle fungera som Texas-slusk. Foster visste jag nog skulle fungera. Men pretty boy Pine fungerar alldeles utmärkt även han. Tänk vad polisonger, mustasch, längre hår, lite skit, ett par jeans och en skjorta kan göra.

Hell or High Water är en mustig och våldsam westerndramathriller som dryper americana och den kommer FAKTISKT otroligt nog också på vanlig bio den 25:e november. Rekommenderas!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: När jag och Henke var och såg Doctor Strange förra söndagen råkade vi ut för en skrattande skräck i form av en tjej som inte kunde sluta garva läppen av sig varenda gång The Batch syntes i bild. Ingen annan i salongen skrattade. Dessutom fick Fiffi erfara precis samma plåga under sin visning av Doctor Strange. Nå, det är ju sånt som kan hända, och händer, på vanlig bio med det vanliga slöddret (nedlåtande, moi?). Men nu pratar vi ju om Stockholm Filmfestival där man kan förvänta sig att folk beter sig som folk i biosalongen. Eller inte. På raden bakom oss satt nämligen en man som skrattade från i princip första stund till sista så fort nånting på duken hände som kunde uppfattas som humoristiskt. Ingen annan i salongen skrattade. Skrattmannen skrattade. Högt. Ingen annan skrattade. Jag blev så disträ att jag missade i princip hela innehållet i scenen där vi för första gången träffar Jeff Bridges rollfigur. Jag kunde helt enkelt inte ta in dialogen. Jag kunde inte höra vad som sades då ett ruggigt irriterande gapflabb ljöd i salongen på biografen Park. Efter ett tag lyckades jag dock, men först efter en Zenbuddhistisk ansträngning, blockera bort den skrattande fånen och njuta av filmen till fullo. Att jag i slutändan delar ut 4/5 under de rådande omständigheterna är väl ett gott betyg till filmen om inte annat! 🙂

filmspanarna_kvadratHell or High Water såg jag tillsammans med ett gäng av filmspanarna och här hittar ni deras åsikter om filmen.

Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer (kommer i början av nästa vecka)
Har du inte sett den?
Filmfrommen

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2016, Våld Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF16: Baden Baden (2016)

14 november, 2016 5 kommentarer

baden-baden-postersff_logoNu är ju Stockholm Filmfestival i full gång och första filmen för min del blev blev Baden Baden, en franskbelgisk dramakomedi skriven och regisserad av Rachel Lang.

Det skulle inte förvåna mig om Baden Baden till viss del är självbiografisk? Salomé Richard (som i filmen till utseendet påminner om regissören själv) spelar 26-åriga glidaren Ana som efter att ha jobbat som chaufför på en filminspelning rakt upp och ner snor hyrbilen och åker hem till sin hemstad Strasbourg (där även regissören Lang vuxit upp).

På plats i Strasbourg slarvar Ana runt med gamla pojkvänner/vänner, umgås med sin sjuka och gamla farmor, ger sig på att renovera farmoderns badrum med hjälp av en random dude som hon plockar upp på ett byggvaruhus. (Ja, snubben jobbar på byggvaruhuset men kan inget om badrum!)

Vad gör Ana mer? Ja… hon lämnar inte tillbaka hyrbilen utan åker istället för fort med den. Hon glömmer att skicka tillbaka en klänning hon lånat till sin rumskompis i London. Hon är en tjej som ständigt lyckas att få andra människor att göra saker för henne. Själv lyckas hon aldrig slutföra något. Men kanske badrummet? Med hjälp av andra?

Ana är som en manic pixie dream girl men utan att träffa nån introvert och sorgsen man som hon kan visa vad som gör livet värt att leva. Jo, den där byggvaruhussnubben försöker lägga in en stöt… men får en stöt istället. Det är liksom inte en film som riktigt passar in i nån mall.

Det hela är berättat upphackat, utan nån egentlig handling från A till Ö. Det känns som att man har tagit ett gäng novellfilmer, brutit ner dem i avsnitt på tre minuter, blandat runt dem och sen smält samman allt till en film.

Jag skulle kunna jämföra det med en sån där tvådimensionell bild med prickar där man kan skönja en tredimensionell bild bara man låter ögon liksom titta i fjärran igenom pappret. Eller kanske en text som helt utspelar sig mellan raderna eller där det saknas kapitel. Jag tror att antingen så funkar den här stilen inte eller så funkar den. För mig funkar den!

Det som ändå höjer filmen över medel är att den bitvis är dråpligt rolig. Scenerna där Ana och byggvaruhussnubben ska renovera badrummet lockar mig till skratt ett flertal gånger. Även farmoderns galghumor var uppskattad.

Baden Baden är en europeisk arthousekomedi (jag tycker det är mer arthouse än indie) väl värd att ta en titt på. Men jag vägrar att rosamarkera den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Eftersom jag två (!) gånger tidigare i veckan hade försökt att hämta ut mina digitala festivalbiljetter som fysiska pappersbiljetter men utan att lyckas hade jag (luttrad från tidigare festivaler) vissa farhågor om att det skulle strula vid insläppet. Men se! – det funkade helt utan problem efter några långa sekunders inzoomning på mitt festivalkorts streckkod.

Innan blippandet påbörjades skämtade jag med hon som blippade biljetterna om att Baden Baden kanske skulle bli den nya Toni Erdmann. Insläppskvinnan såg ut som ett frågetecken men jag tyckte i alla fall att det fanns en del kopplingar och att jag hade en poäng. En rörande, absurd och rolig tysk dramakomedi hade jag nämligen förstått att Baden Baden skulle vara efter att ha läst festivalens beskrivning av filmen. Att Baden Baden skulle vara tysk (haha, helt fel!) hade jag nog fått för mig pga filmens titel. När det gäller resten så var jag nog inte helt fel ute. 🙂

Jag såg Baden Baden tillsammans med Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia och Fripps filmrevyer-Henke. Länkar till deras recensioner dyker upp nedan när de finns tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Salomé Richard som spelade Ana och regissören Rachel Lang från Berlinalen i vintras

Salomé Richard som spelade Ana och regissören Rachel Lang från Berlinalen i vintras

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2016 Tagged with , , , , , , , ,

Doctor Strange (2016)

9 november, 2016 5 kommentarer

doctor-strangeEfter Malmö Filmdagar i slutet av augusti tappade jag till viss del intresset att se på film. Innan jag gick på en specialvisning av Alien och Aliens på Bio Rio så hade jag endast sett en film (Jätten) på bio under hösten. Jag har inte heller haft speciellt bra koll på de filmer som funnits på repertoaren.

Fördelen med att leva så där lite vid sidan om filmsnacket är att när det väl är dags att gå på bio så har man noll koll på vad som väntar, och det ser jag som nåt positivt.

I helgen var det alltså dags att gå på bio igen då den senaste Marvel-filmen, Doctor Strange, hade premiär ganska nyligen. Att se MCU-filmer på bio känns ganska givet. De är liksom gjorda för det, och ibland blir man rikligt belönad som t ex med Ant-Man och Winter Soldier.

I den senaste filmen från Marvel Studios möter vi neurokirurgen Stephen Strange (The Batch). Strange är briljant som kirurg, men mindre briljant som människa om man säger så. Även om jag egentligen inte sett tv-serien i fråga så påminde han mig om doktor House (Hugh Laurie), men utan kryckan.

Stranges arroganta briljans blir dock hans fall då han som en följd av den råkar ut för en allvarlig olycka. När han vaknar upp i sjuksängen upptäcker han att hans dyrbara kirurghänder är oåterkalleligt skadade. Eller? I sin desperation att bli frisk reser Strange till Nepal för att där söka upp en mystisk sekt (nej, det är ingen sekt!) vars läror enligt uppgift kan bota de värsta skador.

Just det faktum att jag gick in i princip helt blank till filmen gjorde att Doctor Strange kändes som en fräsch upplevelse. Jag visste att Benedict Cumberbatch spelade titelrollen och att Mads Mikkelsen skulle vara med i nån roll. När sen Tilda Swinton, Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor dök upp i ganska stora roller visste jag att det förmodligen skulle bli en sevärd film. De vägar som handlingen tog hade jag ingen koll på alls. Fräscht!

En ganska stor del av filmen är ett sorts träningsmontage där Strange försöker lära sig av ”sektledaren” Den forna (Swinton) och mästaren Mordo (Ejiofor). Jag gillar dessa scener! Kanske beror det på att jag är svag för martial arts-filmer där just sådana här avsnitt är vanligt förekommande. För att lyckas som lärling gäller det att tappa kontrollen och förlora sig själv. Jag kommer att tänka på Morpheus som i The Matrix under ett träningspass säger till Neo: ”Come on, stop trying to hit me and HIT ME!”. Den forna använder liknande men en aning mer extrema tekniker för att få Strange att förstå och bli av med sitt kontrollbehov.

Filmens visuella stil är härlig tycker jag. I vissa delar påminner den om, och nu slår jag in öppna dörrar, Inception. Jag tycker faktiskt den är aningen snyggare även om Nolans film är den bättre.

En sak jag uppskattade, mer än i en del andra av MCU-filmerna, var humorn. Jag skrockade till några gånger och hade riktigt roligt då den något torra ordvitshumorn tilltalade mig. Ett exempel från när skurken Kaecilius (Mikkelsen) träffar Strange för första gången:

Kaecilius: You’ll die defending this world, Mister…?
Dr. Stephen Strange: Doctor!
Kaecilius: Mister Doctor?
Dr. Stephen Strange: It’s Strange!
Kaecilius: Maybe, who am I to judge?

Min typ av humor som jag förmodligen är ensam om att gilla.

Jag gillade även slutuppgörelsen som tog en vändning som jag inte riktigt såg komma. Strange står här ansikte mot ansikte (ehe) med en till synes oövervinnlig motståndare. Han lyckas ändå (givetvis) besegra fienden genom en metod som förde mina tankar till Stephen Kings roman The Dark Tower IV: Wizard and Glass (en favorit!) där ett intelligent och självmedvetet tåg vid namn Blaine the Mono låter sig luras.

Det finns en del negativa saker med filmen men jag går inte in på dem just idag utan nöjer mig med att dela ut en trea till Doctor Strange.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag såg Doctor Strange på Filmstaden Scandinavia i IMAX och 3D tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke. Visningen var helt ok tyckte jag – inga problem med bild eller ljud – men det förekom en del störningsmoment i form av repiga 3D-glasögon, baconchipstuggande och en ensamt evighetsskrattande tjej.

Här hittar ni Henkes revy och igår publicerade även Fiffi en märklig text.

Sen tidigare har jag en tema-sida där jag samlat mina betyg och länkar till recensioner av samtliga MCU-filmer så det är bara att kolla in där för att se vad jag tyckt om tidigare filmer.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

L’avenir (2016)

28 oktober, 2016 2 kommentarer

lavenirJag tycker att Isabelle Huppert är en oerhört fascinerande kvinna – eller skådespelerska kanske jag ska säga. Jag vet egentligen ingenting om henne. Jag har inte sett speciellt många av de över 100 (!) filmer hon har gjort. Men varje gång jag ser henne så blir jag av mer eller mindre besatt av henne. Hon har ett utseende som känns tidlöst. Rödhårig, blek, nästan genomskinlig hud, fräknar. Ålder okänd. Nej, givetvis inte okänd, men det finns något evigt över henne. Att hon dessutom, är jag säker på, hållit sig borta från plastikkirurgskalpellen känns befriande. Här har Hollywood-aktriser/aktörer något att lära av sina franska kollegor.

L’avenir, filmen det handlar om idag, är en fransk snackfilm. Ja, det finns gott om sådana. Oftast brukar jag inte uppskatta dessa typiska franska filmer där det dricks vin och snackas filosofi ute vid villan i Provence. Jag brukar inte ogilla dem heller, men ganska ofta så passerar snacket ovanför mitt huvud. Det finns några undantag, som t ex Se mig och En erotisk affär, filmer som har det lilla extra.

I Dagen efter denna, som L’avenir kallas i Sverige, spelar Huppert Nathalie, en gift medelålders lärare med utflugna barn. En dag deklarerar hennes man plötsligt att han har träffat en annan och att han vill skiljas. Samtidigt blir hennes gamla mamma mer förvirrad och sjuk. På jobbet får hon veta att hennes gamla läroböcker i filosofi behöver uppdateras eller bytas ut. Ut med det gamla och in med det nya. Men vad är det nya för Nathalie?

Jag gillar hur filmen helt fokuserar på Nathalie (filmen påminner en del om Almodóvars Julieta i det här avseendet). Vi får följa henne i hennes vardag när livet förändras. Det är lågmält berättat utan stora dramatiska scener. Ändå känner jag några gånger hur det blir lite dammigt i biosalongen. Huppert är en riktig fena på att förmedla djupa känslor med enkla medel. Här spelar hon en kvinna som går in i ett nytt skede i livet. Det gamla smulas sönder, det är ofrånkomligt. Men livet går vidare. Det finns något både sorgligt och vackert med detta och det tycker jag filmen får fram bra.

När hennes liv faller samman så hamnar Nathalie i ett sorts vakuum där hon inte vet var hon passar in. Det finns inte längre någon som behöver henne, förutom hennes mammas gamla katt, om ens den. Hon spenderar en del tid med sin f.d. elev Fabien (Roman Kolinka) och hans polare ute i en stuga på landet. Men det är tydligt att hon inte känner sig hemma där heller. Den femte hjulet-känslan är uppenbar. De unga vuxna pratar filosofi och revolution men Nathalie har levt livet och gått vidare. Hon har inget att hämta där.

L’avenir är inte en spektakulär film men det är en äkta film i all sin enkelhet. När franska filmer funkar för mig så får de till en vardaglig känsla där jag känner att det är på riktigt. I L’avenir blir det ett bra drama men utan att kännas dramatiserat.

Och så är Isabelle Huppert strålande förstås.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallL’avenir (a.k.a. Dagen efter denna) har biopremiär idag och om du normalt är ett fan av Isabelle Huppert (och gillar franska snackfilmer) så tror jag inte filmen kommer göra dig besviken!

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

 

Därmed avslutar  jag rapporteringen från Malmö Filmdagar för den här gången med den absolut finaste bilden från L’avenir. Framtiden…

livet

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Snackfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →