1001 gram (2014)

18 oktober, 2015 Lämna en kommentar

1001

Snygg ”Saul Bass”-poster

Det var faktiskt mina föräldrar som tipsade mig om den här filmen när jag vara hemma på besök i Knivsta. Så på vägen hem till Bromma passerade jag biografen Victoria på Söder och kollade in den. 1001 gram är nåt ganska ovanligt. Det är nämligen en nordisk film som inte är svensk men som fick biopremiär i Sverige. Den handlar om Marie (Ane Dahl Torp) som jobbar på en norsk statlig myndighet som ser till att ett kg är ett kg, att en meter är en meter och att en liter är en liter. Marie åker runt i samhället och kontrollerar att bensinpumpar funkar korrekt och att jockeyvågar visar rätt. Två av tre delar i filmen funkar bra: 1. Den nördiga statistiska vetenskapshumorn och 2. Maries ensamma liv i sin sterila lägenhet. Det som funkar sämre är en ganska klyschig kärlekshistoria med en fransk trädgårdsmästare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. 1001 gram var för övrigt Norges bidrag till årets Oscar för bästa utländska film a.k.a. bästa icke-engelskspråkiga film. Den blev inte nominerad. DS.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Mr. Turner (2014)

15 oktober, 2015 4 kommentarer

Mr TurnerMr. Turner var en av de där filmerna som jag tog mig tid att se innan jag satte samman min lista över förra årets bästa filmer. Jag hade hört en del gott om den och så var Mike Leigh regissör och jag har gillat några av hans filmer som t ex All or Nothing och Happy-Go-Lucky. Så det kändes som att det var värt att kolla in den.

Filmen handlar om den brittiske konstnären William Turner (1775-1851) vars tavlor nu säljs för runt 300 miljoner kronor (ok, rimligheten i det?). Här spelas han av Timothy Spall, skönheten känd från bl a Harry Potter och All or Nothing. Spall gör Turner till en grymtande grävling. Fast han är snäll? Bara lite vrång, vresig och butter. Eller? Turner bor ihop med sin far (Paul Gleeson) som agerar målarassistent och hushållerskan Hannah (Dorothy Atkinson). Hannah bistår med ”tjänster” och då pratar vi inte bara om sånt som att städa, tvätta och laga mat. ”Are you in need of anything else?”. Hannah avgudar uppenbarligen Turner men dessa känslor är, uppenbarligen, inte besvarade (eller är de bara undertryckta?). Samspelet mellan fadern, Hannah och Turner och roande. Det handlar om en torr, skröplig, brittisk humor som jag gillar.

Fast vänta, Turner är ju en gubbsjuk stofil!? Eller kanske inte, för nu kom det plötsligt en underbar scen där Turner sjunger en sång hemma hos en pianospelande madame. Jag vet inte, det fanns nåt rörande över scenen. Turners inte helt fina anlete och grymtande sångröst som ändå på nåt sätt blir vacker. Turner själv sjunger för att han gillar att sjunga och för att det då skapas konst. Vackert på nåt sätt.

Måleriet då? Ja, det var inte så enkelt att måla på den här tiden. Färgerna man använde bestod av alla möjliga saker och det gällde att vara kreativ för att hitta rätt. Turner var fascinerad av naturen och är väl kanske mest känd som landskapmålare. Det intressanta är ändå att han mot slutet av sitt liv när den industriella revolutionen satte igång även blev fascinerade av den också. Den puffande röken från ett ånglok var minst lika vacker som ett åskmoln över ett stormigt hav. Även fotografi var nåt han uppskattade som nåt kreativt och inte bara ett sätt att avbilda verkligheten.

En rolig aspekt med filmen är att vi får följa med i vardagslivet på den här tiden. Det är en mustig film. I en härlig scen kliver Turner ombord på ett fartyg för att resa till Frankrike. Det är ett myller av folk. Ett grälande par, en snubbe som försöker hooka upp med en tjej, ett partyband som spelar irländsk folkmusik. Turner headnoddar till svänget.

Plötsligt kommer jag på det! Turner låter som Beavis & Butt-head. Uh huh, huh huh. Ja, han låter som dessa MTV-”legender” förutom när han har sex. Då låter han som en gris.

Ja, Mr. Turner är i slutändan en märklig figur. Ibland en mansgris som inte bryr sig om andra människor överhuvudtaget (inte ens sin egen dotter). Ibland märkligt känslosam och med empati för andra.

Filmen är som två filmer, precis som Mr. Turner själv. En film med mängder av vackra naturscenerier och fina tavlor och sen en film som är mer av ett Downton Abbey-kostymdrama (fast med lite mer grisigt sex, ööh, ööh).

I slutändan kanske det ändå är hushållerskan Hannahs film och då blir det plötsligt en väldigt sorglig film. Nästan lika sorglig som The Remains of the Day fast på ett annat sätt. Här är det mer brutalt och patetiskt för Hannah istället för sorgligt på ett melankoliskt sätt om ni förstår vad jag menar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Efter som Filmitch efterfrågade det så uppdaterar jag inlägget och lägger in två av hans målningar, Fishermen at Sea och Fort Vimieux. Dramatiskt!

 

Fishermen

Fort Vimieux

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Big Game (2014)

27 september, 2015 4 kommentarer

Big Game

En finsk film som spänner bågen

På Malmö Filmdagar för ett år sen visades en trailer för en finsk film som hette Big Game. Samuel L. Jackson (!) spelade amerikansk president vars flygplan blir attackerat av terrorister över Finland. Presidenten skjuter ut sig i en nödkapsel och landar i den finländska ödemarken. Hans enda hjälp visar sig vara en finsk 13-årig snorunge som är ute på ett sorts mandomsprovsuppdrag. Ja, jag måste säga att jag gillade trailern och dess kaxighet. Frågan var nu om filmen skulle leva upp till trailern? Ja, nästan, är svaret. Jag har aldrig tråkigt. Däremot känns det att det här är en film med ganska låg budget. Man har ett koncept som man kör stenhårt på. Sam Jackson levererar. Vi får ett mysigt samspel à la buddyfilm mellan Sam och Onni Tommila som spelar ”snorungen”. 3/5 och då kanske jag är snäll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Birdman (2014)

10 september, 2015 1 kommentar

birdmanI början av Birdman sitter Michael Keaton i kalsipper i sin loge och leviterar. Han ska göra comeback med en storartad uppsättning av en teaterpjäs. Alejandro González Iñárritu har gjort en film som ser ut att vara filmad i en enda lång tagning. Under hela filmen hör vi ett evigt jazztrummande som ljudspår. Jag tycker det finns ett bra driv i den här rullen och även en del humor från den så normalt gravallvarlige regissören. Keaton och Ed Norton har en härlig scen där de repeterar pjäsen för första gången. Naomi Watts funkade inte riktigt för mig. Hon spelade samma roll i filmens pjäs som hon gjorde i filmens verklighet och det skavde av nån anledning. Blir Iñárritu i slutändan för övertydlig med sitt budskap så att filmen går från skön satir till soapbox-tal? Ja, en aning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Svenskar i Hollywood – Seventh Son (2014)

2 september, 2015 12 kommentarer

filmspanarna_kvadratDolphMånadens och höstens första filmspanartema är Svenskar i Hollywood, vilket känns passande eftersom det var länge sen (?) så många svenskar (både regissörer och skådisar) var så framgångsrika på andra sidan pölen. Vilka har vi? Tomas Alfredson och Daniel Espinosa är två regissörer. Joel Kinnaman, Noomi Rapace, Alexander Skarsgård och Rebecca Ferguson är fyra skådisar. Den jag valt att fokusera på är en annan svenska och vi pratar förstås om ingen mindre än hon som pryder min bloggheader: Alica Vikander, hetast i Hollywod, som är med i typ nio filmer som kommer ha USA-premiär innan 2015 är slut. Under oktober kommer jag ha en specialvecka med bara Vikander-filmer men jag tjuvstartar lite redan nu med en av hennes 2015-filmer.

 

Seventh Son (2014)

Seventh Son är en klassisk fantasyfilm om kampen mellan det onda och det goda. Fast riktigt så enkelt är det kanske inte. Jeff Bridges spelar Gregory, en åldrande mästare som försöker förhindra ett släkte med häxor att ta över världen. Det största hotet är den mäktiga superhäxan Moder Malkin (Julianne Moore). I filmens inledning är hon försvagad och inlåst (av Gregory) i en fängelsehåla djupt inne i ett berg. Men snart går världen in i blodmånens tidevarv och Malkins krafter kommer att växa. Muahahaha.

Åh, herregud. Vad håller Jeff Bridges på med i den här filmen?! Jag vet i alla fall inte. Jag tror nog aldrig jag sett nån, än mindre Bridges själv, spela över på det här sättet. Bridges rollfigur Gregory har långt vitt hår, skägg och är klädd i en brun munkdräktliknande klädnad. Givetvis har han en trästav som han är duktig på att svinga. Gregory är en härlig blandning av Gandalf, Max von Sydow och Bane från The Dark Knight Rises.

Julianne Moore spelar över hon med som häxan Moder Malkin även om hon är en datoranimerad drake i två tredjedelar av filmen.

Det här med att spela över är intressant. Det funkar nämligen. Ett klagomål som ofta läggs fram när det gäller skådespelarinsatser är att det kan bli teatralt. I Seventh Son är det teatralt så det förslår. Åtminstone Moore och Bridges tar i från tårna. Just i fantasyfilmer så tror jag det är bra att använda sig av en teaterbakgrund om man har en sån. Det teatrala funkar och är nästan nödvändigt. Att spela en helt vanlig person funkar ju om filmen utspelas i Williamsburg men inte om den utspelas i Midgård. Och om man försöker spela mustigt och lustigt på ett sätt som man inte riktigt behärskar så blir det inte bra heller. Jag kommer t ex att tänka på Mila Kunis i Oz the Great and Powerful.

Seventh Son

Alicia Vikander och Ben Barnes (eller är det Daniel Brühl?)

Hur funkar då Alicia? Klarar hon av balansgången? Ja, faktiskt. En sak jag plötsligt la märke till när det gäller Alicia är vilken mörk röst hon har. Jag tror det ger henne en viss pondus, vilket kom väl till pass i Seventh Son.

Nu ska sägas att varken filmen eller Alicias insats når några större höjder. Det handlar om underhållning för stunden. Bitvis känns samspelet mellan några av skådisarna lite stelt, liksom utan geist. Men det gäller inte Bridges som är underhållande hela tiden.

På nåt märkligt sätt, trots att det förstås förekommer en hel del greenscreen och cgi, så lyckas filmmakarna få till en mustig film. Jag tror det beror på att förvånansvärt många scener ändå är inspelade på plats ute i naturen, i skogen, i vattnet, i leran, i myllan.

Jag gillar alltid en saga om det goda mot den onda. Jag kan inte motstå det. Om jag ska ta upp några filmer som jag kom att tänka på så är den första Maleficent. Det onda kanske inte alltid har varit ont? Det kanske finns mer under ytan än man först tror? Här drar jag även en parallell till den keltiska sagan i Song of the Sea som jag såg under Malmö Filmdagar i förra veckan. Metropolis är en annan film jag inte kan undgå att tänka på. Två sidor, ett kärlekspar som möts för att jämka fred. Fast det är väl sen gammal just det, eller vad säger du, William?

Jag blev aningen besviken på slutet då jag kände att Alicia gick från en karaktär med pondus och eget driv till att bli mer passiv och stå vid sidan om. I slutändan hade jag ändå oväntat kul och betyget blir faktiskt en stark trea, vilket känns som en kul överraskning med tanke på hur mycket sågningar jag sett av filmen. Dessutom hade ju filmens premiär skjutits fram ett antal gånger. Från början var det tänkt att den skulle ha premiär i februari 2013 och den hade mycket riktigt premiär i februari… fast 2015. Sånt brukar ju inte båda gott, men för mig funkade alltså filmen, och speciellt Jeff Bridges. Alicia får också godkänt.

Seventh Son:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kolla nu in vad de andra filmspanarna skriver om. Noooooo Noomi?!

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Lika som bär, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hobbit: The Battle of the Five Armies (2014)

14 juli, 2015 6 kommentarer

The Hobbit 3Det får bli en lite kortare recension av The Hobbit: The Battle of the Five Armies, den sista filmen i Peter Jacksons Hobbit-trilogi. Den första delen var inte speciellt bra men det var först efter den andra filmen som mitt intresse sjönk rejält. I slutändan så är detta en ganska trött upprepning av Sagan om ringen-filmerna med mer cgi och färre riktiga miljöer.

Det finns en scen där Legolas springer på en bro som håller på att rasa och det blir bara ospännande cgi. Jämför t ex med en scen ur Furious 7 där Paul Walker springer på en buss som håller på att falla utför ett stup. Oj, så intensivt spännande det var där. Här känns insatserna alltid obefintliga. Men…

… jag gillar ju sagor och fantasy så därför blir inte The Battle of the Five Armies ett bottennapp för mig. Thorin Ekenskölds (chefsdvärgen alltså) galenskap – draksjukan – var relativt intressant. Jag gillar också det faktum att alver och dvärgar verkligen avskyr varandra här. Det ger relationen mellan Legolas och Gimli i Sagan om ringen-filmerna mer djup. Samtidigt finns det nåt fånigt med dvärgar. Det är t ex enbart löjligt att Thorin ska ha skuggan av en chans mot superalbinoorken Azog Smutsaren.

Under slutstriden satt jag och väntade på den femte armén. När skulle den komma? Jag fick bara ihop fyra. Eller blev det fem stycken eftersom det förekom två ork-arméer? Alver, dvärgar, människor och så två orkhärar? Eller var det djuren, örnarna (alltid dessa örnar) och Beorn som var den femte? Apropå Beorn så fick vår svenske hjälte Mikael Persbrandt i avslutningen vara med i typ två sekunder och då bara som en cgi-björn. LOL.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Cold in July (2014)

7 juni, 2015 8 kommentarer

Ni vet det där fenomenet när två filmer som har ungefär samma upplägg och som kommer ut samma år. Det brukar ju främst gälla lite större filmer från de större filmbolagen. Men det kan tydligen även gälla indiefilmer. Cold in Julys systerfilm heter Blue Ruin. Bägge filmerna handlar om personer som hamnar i våldsamma situationer som de inte är vana att hantera eller överhuvudtaget vara i, situationer där de själva känner sig tvingade att använda våld.

I Cold in July är det Michael C. Hall, i en skrämmande 80-talsfrilla, som dras in i en härva av hämnd, våld och död. Efter att ha skjutit en inbrottstjuv, mer eller mindre av misstag, så får Hall Sam Shepard (som spelar sonens pappa) efter sig. Men storyn tar sen inte riktigt de vändningar som man kan förvänta sig.

I ett sms till Fripps filmrevyer-Henke kallade jag Cold in July för hårdkokt trash noir. Ja, det stämmer väl ganska bra. Fast just Hall var inte speciellt hårdkokt, i alla fall inte inledningsvis. Hårdkokt (och stenhård) var däremot Sam Shepard.

Det var riktigt kul att se Michael C. Hall igen efter att nog senast ha sett honom i Six Feet Under (nej, jag har inte sett Dexter). Han är perfekt som den nervöse och tafatte pappan som inte borde ha lov att ha pistol hemma, och som även borde skaffa en ny frisör.

Cold in July

Början av filmen var intressant. I småstaden vet alla vem du är och vad du har gjort. Hall känner sig mycket besvärad när han får beröm efter sitt dåd, ungefär som att han har skjutit sin första älg. När Sam Shepard dyker upp övergår besväret till nervositet. Jag fick Hitchcock-vibbar, ”fel man på fel plats”-vibbar. Samtidigt är det mycket film noir över Cold in July. Den är även rejält snygg och har ett härligt 80-talssyntljudspår.

När sen Don Johnson (av alla) dyker upp så fick jag faktiskt The Station Agent-vibbar. Ja, det kanske låter konstigt men Cold in July är lite som en våldsam film noir-version av The Station Agent. En grupp människor träffas, snackar, gör saker ihop, bondar. Ja, kanske långsökt men av nån anledning kom jag att tänka på den filmen. Just det där med att från början väldigt olika personer har utbyte av varandra.

Min enda lilla invändning är – och här kommer det nog spoilers, så se upp – är kanske motivationen hos Michael C. Halls rollfigur mot slutet av filmen. Varför följer han med Sam Shepard? Varför känner han ett behov av att göra det han gör när han har fått reda på att den han sköt inte är den han tror? Hade han fått smak på våld som koncept? Kände han en skyldighet mot Shepards rollfigur? Finns det inte en kinesisk tradition kring vad som gäller om du räddar livet på en annan människa? Att livet på den människa som räddades nu är i händerna på den som utförde räddningen. Att den som räddade nu ansvarar för livet på den som räddades. Lite tvärtom, liksom.

Nåväl, slut på mina funderingar om detta.

När det gäller Blue Ruin vs Cold in July så blev det till slut den blå filmen som tog den plats som fanns för en av dessa filmer på min topplista över förra årets bästa filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Scener ur ett äktenskap – Honeymoon (2014)

3 juni, 2015 10 kommentarer

filmspanarna_kvadratScenerJaha, vad har vi här då? Scener ur ett äktenskap. Jag tror nog inte jag var med på filmspanarträffen där det bestämdes att vi skulle köra det här temat. Det kan hända att jag lagt in veto… eller åtminstone gnällt lite, haha. Inget klockrent kommer nämligen till mig förutom Ingmar Bergmans välkända tv-serie. Den serien började jag för övrigt titta på när SVT visade den för några år sen men av nån anledning fullföljde jag den inte och som jag minns det berodde det inte på kvaliteten. Nåväl. Vad ska jag se? Jo, Fiffi och Filmitch skrev i höstas om en film, en skräckis, som handlar om den första delen av ett äktenskap, eller kanske den andra efter bröllopsfesten. Jag pratar givetvis om smekmånaden…

 

Honeymoon (2014)

Ett ungt nygift par åker på smekmånaden till brudens familjs gamla sommarhus uppe i Kanada. Allt är frid och fröjd och de unga tu kan inte hålla fingrarna från varandra. Slut.

Närå, bara skojar. Mystiska ljus syns nattetid och bruden (Rose Leslie) är plötsligt inte i sin säng. Brudgummen (Harry Treadaway) hittar henne naken och förvirrad ute i skogen. Nästa morgon är dock allt som vanligt… eller är det? Bruden verkar nämligen inte riktigt vara sig själv. Muahaha.

De först 20 minuterna av Honeymoon är mest jobbiga. Att se ett barnsligt nojsande par tramsa runt är kul för paret i fråga men det är inte så roligt att titta på. Mer intressant blev det när de på en restaurang träffar på en gammal barndomsvän till bruden. Känslan av att nåt är fel blev mer påtaglig än tidigare.

Honeymoon tycker jag spelar ganska bra på idén om att du aldrig riktigt känner en annan människa fullt ut. Redan innan bruden tagit sin nattliga promenad och förändrats är detta nåt man leker med. Bruden visar sig ha dödat grodor som litet barn och brudgummen utbrister ”Vem är du?”. Underförstått: ”Vad är det för psycho jag har gift mig med?!”.

Om man ska skaffa barn eller ej och när man ska göra det är också ett tema, men det kan ju aldrig bli lika skruvat som i David Lynch-regisserade Eraserhead.

Honeymoon

En fundering som dök upp i min skalle under filmen var hur skräckisar kan vara uppbyggda på olika sätt. Ska en skräckis i början av filmen, innan den riktiga skräcken börjar, direkt referera till de skräckelement som senare kommer. T ex som i Honeymoon där man leker med idén om att man aldrig riktigt känner en person för att sen låta en av huvudpersonerna verkligen bli en annan. Det finns en risk att det blir övertydligt kan jag tycka. Å andra sidan kan det bli bra om det är gjort med finess. I andra skräckisar är det ju bara en grupp huvudpersoner som inte har några problem eller issues utan bara råkar illa ut. Min fråga är väl egentligen hur mycket av den ”normala” handlingen man ska låta flyta in i ”skräckhandlingen”. Just i Honeymoon funkade det hyfsad men ändå tyckte jag det blev lite väl uppenbart.

Honeymoon utspelas, fick jag intrycket av, i den fransktalande delen av Kanada. Det här var lite intressant då bruden och hennes barndomsvän använde det som ett hemligt språk som brudgummen inte förstod. Det här gjorde än mer att brudgummen framstod som en främling i dessa trakter. Förutom att han inte förstod franska så var han även en typisk stadsbo ute i skogen som inte vet hur man gör upp eld utan tändvätska. Han försöker tappert (nåja) men ger upp och sprutar tändvätska över veden.

Apropå skogen så fick jag lite vibbar av Twin Peaks. Skogen som nåt otäckt.

Det här hade kunnat bli riktigt bra men tyvärr knyter inte filmen ihop säcken alls. Slutet kommer för plötsligt och utan att jag känner tillräckligt med nån av huvudpersonerna. Jag förstår att man förmodligen har haft en väldigt låg budget men jag ville se nåt mer av vad som egentligen hände. Nu blev det som hemsökte dem bara mystiska nattljus från en stark ficklampa. (Ja, jag vet, less is more.) Slutet blev mest ett ”jaså, blev det inte mer än så?”. Att jag somnade efter 2/3 av filmen gör inte heller saken bättre.

    

Kolla nu in vad de andra filmspanarna skriver om. Skilsmässa eller silverbröllop?

Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Har du inte sett den?
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , ,

The Water Diviner (2014)

20 maj, 2015 13 kommentarer

filmspanarna_kvadratFredrik från Fredrik on Film valde maj månads filmspanarfilm och han valde givetvis den nya Mad Max… Russell Crowe-filmen The Water Diviner. Jag hade inte hört ett dugg om The Water Diviner. The Water Diviner? Vad var det för titel? Diviner? Vad betydde det? Det skulle tydligen handla om Russell Crowes rollfigur Joshua som letar efter sina söner som dött i första världskriget i Turkiet.

Filmen inleds i Australien där Joshua letar efter vatten ute i outbacken. Hans fru letar efter kraft att överleva och anklagar sin man (och sig själv?) för att deras söner tog värvning och åkte till Europa för att kriga mot turkar. Till slut känner sig Joshua tvingad att åka till Turkiet och Gallipoli (eller Çanakkale på turkiska) för att ta hitta sina söners kroppar så att ska få en ordentlig begravning.

Det här låter ju väldigt dramatiskt, episkt och sorgligt. Hmmm, ja, det är bitvis det (och kanske lite tråkigt också). Crowe, som här gör sin regidebut, lyckas dock inte få till en film som funkar som helhet. Mitt i allvaret har han slängt in en krystad kärlekshistoria mellan Joshua och hotellägarinnan Ayshe (Olga Kurylenko) i Istanbul. Dessutom försöker han även avhandla kvinnors situation i det patriarkala och muslimska Turkiet.

The Water Diviner

Förutom ovanstående förekommer det även inslag av en sorts magisk realism där Joshua verkar uppvisa övernaturliga förmågor. Han kan hitta vatten. En water diviner är förresten just en slagruteman. På ungefär samma sätt som när han letar efter vatten vet han, bara vet, var sönerna finns. Vad var poängen med detta inslag? Jag säger inte att det var ett dåligt inslag men på ett sätt så bidrog det till filmens spretighet.

I mina ögon är det bästa med filmen Joshuas relation till de turkiska militärer, en major (Yilmaz Erdogan) och en sjungande sergeant (Cem Yilmaz), som han får hjälp av i sitt desperata försöka att hitta sina söner. Det som gör relationen intressant är att de var varandras motståndare under första världskriget. Nu hjälps de åt, först i sökandet efter sönerna och sedan i strider mot invaderande greker (klyschigt ondskefulla greker måste påpekas). Det känns tydligt att Crowe vill lyfta fram turkarna som nobla (eller komiska, se sergeanten!) krigare, ungefär som Ridley Scott gjorde i Kingdom of Heaven och Jan Guillou i Arn-böckerna/filmerna (och då gällde det förstås Saladin & Co).

The Water Diviner, filmen om slagrutemannen Joshua, är en helt ok rulle men den hade mått bra av ytterligare en manusbearbetningsrunda för att få fokus på vad det egentligen var man ville berätta.

    

Efter filmen konstaterade vi filmspanare att det inte görs så många filmer om första världskriget, även om de förstås finns (Un long dimanche de fiançailles för att nämna en). Vi lade fram olika orsaker till detta. Första världskriget var mer invecklat och det är svårare att utse en tydlig skurk. Det tog egentligen inte slut utan ledde fram till andra världskriget 20 år senare. Kriget i sig var till stor del ett statiskt skyttegravskrig som kanske inte blir det mest spännande på vita duken.

Så vad tyckte nu de andra filmspanarna om The Water Diviner. Hittade de den där källan eller klev de på en trampmina?

Fredrik on Film
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 2014

10 maj, 2015 16 kommentarer

2014Då var det äntligen dags att sammanfatta 2014 filmmässigt för min del. Anledningen till att jag som vanligt är sent ute att jag inte känt att jag hade sett de filmer jag ville se. Potentiellt bra filmer. Jag ville inte ha en osedd film som jag trodde på eller som jag alternativt hade hört mycket gott om. Jag kryssade inte riktigt alla filmer ska-se-listan men nu känner jag mig ändå rätt nöjd. Om ni undrar vilka filmer som jag betraktar som filmer från 2014 så kan ni fortsätta undra eller läsa min regelbok. Då kör vi och vi börjar som sig bör med plats tio.

 

10. Chef
Chef
En skönare bioupplevelse var det länge sen jag hade. Jag mådde bra innan filmen men jag mådde bättre efter den – och ännu bättre efter att jag tillsammans med Henke, Jonas och Fiffi dräpt en härlig pastalunch på Vespa nere i Malmö efter visningen.

9. Ida
Ida
82 minuters konstutställning i form av perfekta svartvita bilder bjuder förra årets polska Oscarsvinnare för bästa utländska film på.

8. Birdman
Birdman
En härligt intensiv film som är en skådespelarnas film. Visst kan det bli lite övertydlig ibland när det gäller regissörens ”avsky” för superhjältefilmer och recensenter men det är ändå en skön åktur i form av en enda lång tagning utan (synbara) klipp. Så mycket bättre än Den ryska arken.

7. ’71
'71
Oj, oj, oj, oj, årets svettigaste bioupplevelse? Jack O’Connell visar att han förtjänar sin titel (se nedan). I konkurrens med Chef så var detta den bästa filmen jag såg under Malmö Filmdagar i höstas.

6. Blue Ruin
Blue Ruin
En så smart film. Den har den perfekta blandningen av mörkt allvar och en dråplig humor. Manuset är välskrivet med en suverän känsla för små detaljer. Förra årets sexa var Blå är den varmaste färgen. Just sayin’.

5. Calvary
Calvary
Tänk om man hade kunnat se den här filmen på bio?! Vilken upplevelse det hade varit. En härlig brumbjörn i form av Brendan Gleeson och så det irländska landskapet. Och då har jag inte ens nämnt själva historien.

4. Nightcrawler
Nightcrawler
Den bästa filmen som jag såg på förra årets Stockholm Filmfestival. Well, den var i alla fall det fram tills att jag såg den film som kom på plats nummer två på listan. Jake Gyllenhall har aldrig varit bättre eller mer obehaglig. Vad tänkte Oscarsjuryn på?!

3. The Grand Budapest Hotel
Grand Budapest
Årets bästa bioupplevelse i hård konkurrens med Chef. Jag och Wes Anderson har tidigare inte funkat alls. Eller, ja, ibland har jag väl tyckt att hans filmer varit helt ok. Men inget mer än så. Nu bara föll jag pladask för hans filmvärld. Sug på den Filmitch!

2. Whiplash
Whiplash
’71 var inte årets svettigaste bioupplevelse. Det var nämligen den sista magnifika kvarten av Whiplash. Jag satt på kanten av mitt säte, på helspänn, som en person i trance. På vägen hem i tunnelbanan Spotify-lyssnade jag på Caravan på repeat.

1. Enemy
Enemy
Fasiken. Vi har alltså ettan på listan kvar. Det blir Enemy. Jag har inte skrivit om Enemy än. Jag känner att jag vill se om den en gång till innan jag samlar mina tankar om den. Jag fick hur som helst rysningar av filmen. Om jag hade sett den på Stockholm Filmfestival 2013 så hade det varit en 2013-film. Jag återkommer med recension när jag sett om den.

 

Vilka filmer tycker jag är värda att få nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns ett helt gäng filmer som jag hade uppe för diskussion: Godzilla, X-Men: Days of Future Past, Snowpiercer, Dawn of the Planet of the Apes, The Salvation, Gone Girl, Turist, Locke, Cold in July, Starred Up, Captain America: The Winter Soldier och Interstellar.

Vilka filmer har jag inte sett? Ja, det var ju den där lilla pärlan med Eddie Marsan: Still Life. Och så Zvjagintsevs Leviatan förstås.

Årets…

Besvikelse: The Raid 2 – Mådde mest dåligt när jag såg den.
Mest överskattade: The Lego Movie – Filmreferenser overload.
Största överraskning: Maleficent – Josh Larsen från Filmspotting kan faktiskt ha rätt nån gång.
Nykomling: Jack O’Connell från ’71 och Starred Up – En naturkraft.

Eftersom jag är aningen sent ute så finns det ju redan en del andra bloggare som redan publicerat sina listor. Här hittar ni några:

Den perfekta filmen-Niklas
Har du inte sett den?-Carl
Plox
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →