Mary and Max (2009)

9 november, 2018 3 kommentarer

För nån vecka sen publicerade jag en kortis om $9.99 och idag blir det leranimation igen. Om jag minns rätt så såg den här animerade filmen med min torsdagsbio-kompis Anders. Jag såg den i alla fall på bio så mycket vet jag. Om jag ska lägga till nåt mer om filmen så är det att om det hade gjorts en spelfilm av berättelsen så hade Philip Seymour Hoffman spelat den manlige huvudrollen om jag hade fått bestämma. Damn, jag fattar fortfarande att han inte finns bland oss längre. Texten skrevs i juli 2010.

Mary and Max är en australiensisk leranimerad film, lite i samma stil som en annan lerig rulle från samma land, nämligen $9.99. Filmen är mörk, ganska dyster, långsam i tempot, och med ett ganska speciellt utseende på figurerna. Den beskriver livet för två ensamma människor på olika sidor av vår planet som finner varandra, först som brevvänner och sen… Som så ofta i ler- eller dockanimerade filmer så är det väldigt snygga detaljer. Man ser arbetet som lagts ner. Ofta uppstår det en speciell känsla när man skapar en hel värld med hjälp lera och olika modeller. Historien i sig blir till slut ganska rörande med både en del svart humor och tänkvärda detaljer. Men för ett högre betyg krävs lite mer intensitet. Vissa scener är dock klockrena, som t ex när Max (som har Asperger) räcker upp handen i hissen – ”japp, det var jag” – och helt naturligt erkänner att det är han som släppt sig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Hmm, nu när jag ser bilderna ovan så tänker jag att filmen faktiskt var riktigt rörande, och gullig på ett mörkt sätt.

PPS. Det där jag skrev om Philip Seymour Hoffman skrev jag förresten innan jag upptäckte att det var just han som gjorde Max röst i filmen.

Arkiverad under Animerat, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Rampage (2018)

8 november, 2018 8 kommentarer

Ni tror väl inte Dwayne Johnson nöjde sig med att komma ut med bara en action-blockbuster under 2018. Nej, förutom gårdagens Skyscraper så kom ju även Rampage ut. Eller Rampage: Big Meets Bigger som den av nån anledning fick heta i Europa, förutom i Danmark där man döpte filmen till Rampage Out of Control. Håhå jaja.

Det verkar som att filmer som delvis utspelar sig på rymdstationer har blivit populärt bland filmmakarna på sistone. Jag tänker på filmer som Life, The Cloverfield Paradox och Geostorm. Jag undrar om det är framgången med Gravity som är orsaken till denna fixering.

Nu ska sägas att Rampage till största delen inte utspelar sig upp i rymden men den inleds där i en sekvens som fick mig att tänka på avslutningen av just Gravity. Här går det dock inte riktigt lika bra för den kvinnliga rollfiguren som försöker ta sig hem helskinnad till jorden.

Men nånting kommer i alla fall ner till jorden och det är resultatet av experiment som Malin Åkerman och hennes Onda Företag sysslat med uppe på rymdstationen i hemlighet. Jag vet inte, jag bara undrar, men det måste väl finnas bättre sätt att utföra hemliga experiment än att skicka upp ett helt forskningslabb i rymden. En bunker kanske. Den gör ju lite mindre ljud än en rymdraket. Mer diskret på nåt sätt. Lite enklare att ta sig därifrån också.

Nåväl. Det här är ju trams förstås. Släpp taget.

De där proverna landar på olika ställen på jorden. I en vargflock, bland krokodiler i Floridas Everglades och hos en gorilla i en djurpark där The Rock jobbar som primatolog. Gissa vilken effekt proverna har på djuren?

Efter inledningen i rymden fortsätter vi med en helt vansinnig scen där The Rock visar gorillor för några av sina studenter. Snälla, så där går det inte till. Jag vet, det är en film men jag kände att det var på gränsen till oansvarigt att låtsas att gorillor är nån sorts gosedjur och samtidigt är ståuppkomiker.

På samma gång som filmen är dum och orealistisk ska den även vara politiskt korrekt och göra en poäng av att tjuvskyttar är onda, veganer är bra och att man ska rädda djurlivet på vår jord. Njae. Alla de tre sakerna är förstås sanna, ja, två i alla fall, men det hela känns mest dumt och krystat när dessa sanningar sägs bara för att det står i manus. Som att filmen kryssar pk-boxar.

Malin Åkerman, som jag inte sett i speciellt mycket alls tidigare, tyckte jag var alldeles utmärkt som psykopat-VD för Det Onda Företaget. Hon verkar ha haft roligt under inspelningen. Jag var även smått road av Åkermans rollfigurs yngre bror som var en total wimp.

Naomie Harris, som genetikforskaren som sparkats från Det Onda Företaget, kanske inte hade riktigt lika roligt. Hon kände väl av att det här var en ganska korkad film. Men hon gör ändå en hyfsat stabil insats. Hon spelade ju en mer normal person än Åkerman gjorde och då blir det ju kanske lite tråkigare.

En som hade ungefär lika roligt som Åkerman var Jeffrey Dean Morgan (just det, Negan från The Walking Dead). Han (över)spelar här nån form av myndighetsagent med hjärtat på det rätta stället.

Slutet av filmen urartar tyvärr till en cgi-fest med kaos, destruction och mayhem i form av en slutfajt mellan bjässarna i Chicago, vars centrala delar totalförstörs. Det blir som vanligt för tråkigt med dessa sterila studiomiljöer där man datoranimerar in monster som slåss och byggnader som förvandlas till småsten.

De absoluta slutscenerna bjuder på både pekoral och Stefan & Krister-nivå på humorn. Dumb Meets Dumber.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Skyscraper (2018)

7 november, 2018 6 kommentarer

Det blir något av ett Dwayne Johnson-tema den här veckan på bloggen inser jag nu. I Skyscraper spelar The Rock en familjefar med ett amputerat ben. Benet förlorade han när han jobbade som polis (eller om det var FBI-agent) några år tidigare i ett gisslandrama. Gissa vem som var läkaren som vårdade honom när han vaknade upp på sjukhuset? Jo, hans blivande fru förstås. Ostigt!

Nu befinner sig familjen (som inkluderar två söta barn) i Hongkong där The Rock ska jobba med att certifiera säkerhetssystemet i en ny och gigantiskt hög skyskrapa. Världens högsta! Men något står inte rätt till. Skurkar vill illa och The Rock och hans familj hamnar i skottlinjen. Det slutar med att skyskrapan börjar brinna med frun och barnen kvar ovanför branden och The Rock utanför, till synes maktlös.

Vad göra? Kanske ska The Rock friklättra uppför en byggkran och sen hoppa från den in i skyskrapan ovanför elden samtidigt som polisen skjuter på honom eftersom man tror är han är den som har satt eld på byggnaden? Ja, så gör vi.

Det här är givetvis trams, men det är ändå hyfsat underhållande trams. Vad funkade? Jo, exempelvis hela sekvensen när The Rock ska ta sig in i den brinnande skyskrapan från den där byggkranen. Här bjuds man på hisnande scener som skapade berg-och-dal-bane-sug i magen. Dessutom använder man det faktum att The Rock har en benprotes på ett fantasifullt och roligt sätt. Och bara det faktum att The Rocks rollfigur har en protes och att det faktiskt inte görs nån grej av det kändes udda och fräscht. Och då menar jag att filmen inte framställer det som ett problem för The Rock utan som en vardaglig grej… ja, förutom då när han använder protesen som ett finurligt verktyg likt MacGyver.

Jag gillade att The Rocks fru, spelad av Neve Campbell från Party of Five (åh, 90-talsnostalgi), faktiskt fick en hel del att göra på egen hand. Sen kanske det var lite trött att hon i slutet hamnar i en fajt med just den kvinnliga lejda hejduken medan The Rock tar sig an den manliga huvudskurken.

Nu till det som kanske inte funkade så bra. Apropå den där kvinnliga underhuggaren så ska hon framställas som nån sorts badass. Men hon är egentligen bara en brutal psykopat som gillar våld och mord. Det gör inte en till en badass. Vid ett tillfälle låter hon medelst kulsprutor meja ner ett drygt tjog totalt oskyldiga personer som råkar vara på fel plats vid fel tillfälle. Det blir bara rått och brutalt, speciellt eftersom filmen samtidigt är sentimental och ostig. Det skär sig på ett äckligt sätt för mig. Jag har samma problem med John Woos filmer. Kanske använder sig filmmakarna medvetet av samma stilgrepp för att locka den kinesiska marknaden.

En detalj som filmen inte förstått är hur man lägger fram skurkarnas plan på ett sätt som drar in oss tittare i filmen. Här fattar man ingenting. Vi vet inte ens vilka skurkarna är och än mindre vad de har för plan. Detta faktum adderar inte mer spänning utan enbart förvirring. I slutet får en av rollfigurerna berätta för The Rock (och för oss tittare) vad som egentligen ligger bakom allting. Ett typexempel på dåligt filmberättande, dåligt manus.

Det var kul att se Pablo Schreiber, dvs Nick Sobotka från hamnsäsongen av The Wire (yay!), som The Rocks gamla FBI-kollega. Jag vet att jag alltid påpekar när jag ser gamla The Wire-skådisar men jag kan inte låta bli. Idris Elba kommer alltid vara Stringer Bell för mig, Michael K. Williams alltid Omar. Så är det bara, och samma sak gäller de övriga skådisarna från den episka tv-serien.

Slutfatjen högst upp i skyskrapan måste väl vara en homage till det avslutande råkurret i spegelsalen i Enter the Dragon? Slutet efter slutfajten är bedrövligt smetigt och det smetiga förstärks av den eländiga musiken. Har jag nånsin hört en sämre avslutningslåt i en film? ”Fighting through the flaaaaames”. Godnatt. Och ändå delar jag ut betyget 2,5/5. Ja, jag hade faktiskt aldrig tråkigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Och, ja, hoppet är möjligt. Eller?

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Katastroffilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Hundstage (2001)

6 november, 2018 2 kommentarer

För ett tag sen skrev jag om hundfilmen Dog Days och nu handlar det om hunddagar igen. Det här är dock en heeeelt annorlunda film jämfört med den amerikanska mysfilmen. Och ja, Ulrich Seidls film kallas Dog Days i USA och det vore jättekul om några har gjort misstaget att välja den österrikiska versionen. Min text om Hundstage skrevs i augusti 2003.

Peo (en gammal kompis från Bio.nu) har beskrivit ”handlingen” bra i sin recension så jag skippar den. Det här var en mycket annorlunda film. Regissören Ulrich Seidl från Österrike har vad jag läst mig till bara gjort dokumentärer tidigare, provocerande och uppmärksammade sådana. Detta är hans första spelfilm men faktum är att den känns ganska dokumentär den här också. Precis som Peo skriver så är samtliga skådisar i filmen amatörer, utom en. Vissa scener i filmen är roliga, speciellt de med den för sina medmänniskor i filmen påfrestande lifterskan som inte kan sluta prata om sina topp-tio-listor. Oj, oj, jag vet inte vad jag skulle ta vägen om jag råkade hamna i samma kupé som henne under en lång tågresa. Andra delar är fyllda med ångest men är ändå roliga (även om skrattet fastnar i halsen). Exempelvis har vi det skilda paret som fortfarande bor i samma villa där mannen ständigt går omkring med en studsande tennisboll under den f.d. fruns date (med givetvis en gift man). I andra scener visas personer som förnedras sexuellt och genom våld och det klipps inte efter några sekunder utan scenerna pågår plågsamt länge. Ibland blir det obehagligt. Dessa scener tyckte jag drog ut på tiden lite väl länge och filmen kändes därför lite lång och jag fick en överdos av konstigheter. Men även här blev det smått absurt roligt. En man tvingas med byxorna neddragna och ett tänt ljus i baken sjunga nationalsången (jo, det är sant). Hunddagar får betyget 3+/5. Det är en film man inte glömmer i alla fall.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Central Intelligence (2016)

5 november, 2018 Lämna en kommentar

Efter att ha sett överraskningen Jumanji 2 med Dwayne Johnson blev jag en sen kväll sugen på att kolla in nåt annat förhoppningsvis lika lättsamt och samtidigt underhållande. Valet föll på Central Intelligence med klippan själv, även här ihopparad med den lille komikern Kevin Hart.

Johnson spelar den biffige (nähä?) CIA-agenten som var överviktig och mobbad nörd i high school. Harts rollfigur var däremot skolans populäraste kille men sen blev han en tråkig revisor. 25 år efter att de gått ut skolan möts deras vägar igen.

Det är ett klassiskt upplägg med en snubbe som hade ambitioner i high school men som sen slutar på ett grått 9-5-jobb (ja, eller 8-4-jobb är det väl snarare i Sverige). In sveper en Manic Pixie Dream Girl som en vind och får vår hämmade man att leva upp. I det här fallet är det dock en Manic Pixie Dream Boy i form av The Rock. Jag gillade just den lilla twisten även om det förstås förekommit tidigare på film.

Det är mycket nostalgi i filmen. The Rocks rollfigur lever kvar i 90-talet med magväska och allt. Framförallt är det dock väldigt fånigt. Dessutom känns hela filmen väldigt stressad. Det är som filmmakarna, främst klipparna, trott att man inte skulle klippa filmen utan filmens trailer i nån sorts långformat. Stressigt och fånigt är nog mina slutintryck. Lite kul var dock filmens blooper reel som visades under eftertexterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Smultronstället (1957)

4 november, 2018 Lämna en kommentar

Som jag nämnde i mitt intro till Det sjunde inseglet så kom Bergman inte ut med en enda film under 1956. Året därefter blev desto mer intensivt med först Det sjunde inseglet och sen på Annandag jul ’57 så hade Smultronstället biopremiär. Dessutom så visades Bergmans första tv-produktion på våren ’57 och den kommer jag att skriva om framöver. Men idag handlar det alltså om Smultronstället som jag inte verkar vara stormförtjust i. Om jag hade varit en seriös filmbloggare hade jag givetvis sett om filmen för att ta reda på om det verkligen är en av Bergmans bästa. Nu får jag lita på mitt gamla yngre jag.

Bergman var mycket aktiv vid den här tiden verkar det som. Drygt elva filmer på sju år. Sommarnattens leende Smultronstället (haha, jag rättar min egen gamla text då jag inte verkar ha koll på vilken film jag skriver om) handlar om en gammal läkare/professor som ska bli jubeldoktor. Han tar bilen från Stockholm ner till Lund där ceremonin ska äga rum i domkyrkan. Med sig på färden får han sin sonhustru och senare även tre ungdomar. Under resan besöker de hans ännu äldre (förstås!) mor och den gamla professorn tänker tillbaka på tider som flytt och vi får se dessa i återblickar. Det framgår att professorn inte alltid varit så snäll och förstående mot sina medmänniskor och att han har nu på gamla dar fått dåligt samvete.

Denna roadmovie innehåller en hel del drömsekvenser. Den första av dessa är riktigt bra och läskig. Den gamla professorn drömmer att han hittar sig själv i en likkista i en öde stad där klockorna saknar visare. Victor Sjöström som spelar professorn är bra. Filmen flyter på bra och blir aldrig tråkig men inte riktigt engagerande heller tyckte jag. Bergmans vanliga frågor kommer upp. Som nån skrev på Filmtipset: ”Det råder ingen tvekan om vilket liv man ska leva. Frågan är bara varför man väljer det sämsta?!”. Många tycker det är Bergmans bästa men det gör nog inte jag. Sevärd är den ändå. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Drama, Film, Recension, Roadmovie, Surrealism, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Sorry to Bother You (2018)

2 november, 2018 3 kommentarer

Malmö Filmdagar bjuder alltid på en blandning av filmer som jag inte ens hört titeln på och mer hajpade filmer som det pratats mycket om på diverse filmpodcaster som jag lyssnar på. Eftersom den största delen dessa podcaster är amerikanska snarare än turkiska så är det just de amerikanska filmerna jag brukar ha koll på.

Sorry to Bother You var en film av den senare kategorin. Det fanns en buzz kring den. En detalj som gjorde mig extra intresserad var att det var regissören Boots Rileys debutfilm. Under mina vilda år på 90-talet var jag en stor fan av hiphop-musik (och det är jag väl fortfarande tror jag). Jag tror jag köpte ungefär 5 hiphop/rap-skivor i veckan under en period. En av grupperna jag lyssnade på var The Coup och gissa vem som var dess frontfigur? Jo, ingen annan än Boots Riley.

En sak jag minns med The Coup och deras album Genocide & Juice var att det ibland dök upp spår som nästan kändes som klipp från filmer. Det brukade vara rätt så vanligt att ha med såna här s.k. skits på hiphop-skivor förr i tiden. En skit är en liten, ofta komisk, sketch kan man säga, där artisterna själva spelar rollerna. Så att Boots nu gått vidare och gjort en film på riktigt känns inte så konstigt. Man kunde ana en kreativ ådra som skvallrade om mer än bara rapmusik.

Tyvärr höll inte Sorry to Bother You för hajpen. Det är en alldeles för spretig film för att funka i längden. Det finns dock en rad kul idéer här. Den värld som filmmakarna har skapat är en satir. Det är vår värld men saker och ting är tillskruvade lagom mycket.

Huvudpersonen Cash, spelad av Lakeith Stanfield från bl a Short Term 12, Straight Outta Compton (Snoop!) och Get Out, tar jobb som telefonförsäljare. Jag gillade hur Cashs första tid på, det givetvis ondskefulla, företaget framställs. Det är fantasifullt och med en komisk twist som funkar. Jag får vibbar av Charlie Kaufman och Michel Gondry när Cash bokstavligen dimper ned hemma hos de personer han ringer upp och försöker sälja till. Filmen bjuder på en skön form av surrealism.

Inledningsvis går det inte så bra för Cash men efter att han får tips från kollegan och åldermannen spelad av Danny Glover så stiger Cash i graderna. Tipset? Använd din vita röst, brother! Dock störde det mig en aning att det inte är Lakeith själv som gör den vita rösten. Men det är så tydligt att det är dubbat att det måste vara medvetet gjort att det ska vara tydligt. Kanske ville man undvika att det blev stand-up-roligt à la Dave Chappelle.

Den duktiga aktrisen (trigger!) Tessa Thompson spelar Cashs flickvän och hon är bra men jag tycker inte hon får så rackarns mycket att spela med. Hon har fina örhängen och ett märkligt jobb som skyltdansare.

Efter kanske halva filmen så började jag tappa intresset. Armie Hammer dyker upp som cynisk VD utan att göra nåt vidare intryck hos mig. Saker och ting börjar bli både för överdrivna och samtidigt med en övertydlig ”skrivet på näsan”-känsla för att det skulle bränna till på ett nyanserat sätt. Eller så var det så att handlingen helt enkelt bara blev förvirrad och spretig några grader för mycket. Fast det kanske är samma sak.

Jag tror det är bäst jag slutar nu eftersom jag förmodligen redan skrivit en text som är lika spretig som filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioSorry to Bother You har premiär idag och visst är det en speciell film och jag kan tänka mig att den går hem hos en hel del. Det gäller bara att svälja spretigheten och inte störa sig på den mot slutet övertydliga satiren.

Länkar till fler texter om Sorry to Bother You dyker upp här nedanför när de blir tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension, Satir, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bloody Sunday (2002)

31 oktober, 2018 2 kommentarer

Mannen som gjort användningen av den skakiga handkameran till en egen konstart, Paul Greengrass, kom ju nyligen ut med 22 July, en film om attentatet på Utøya. Herr Greenrass verkar mer eller mindre besatt av att skildra den här typen av nationella trauman. 2002 kom Bloody Sunday och min gamla text skrevs i november 2007.

Oj, vilken annorlunda film jämfört med Lynchs senaste Inland Empire, som var den film jag såg innan Paul Greengrass skildring av det som kom att kallas Den Blodiga Söndagen/Bloody Sunday i Derry (Nordirland). I Bloody Sunday är skräcken så mycket mer konkret än i den psykedeliska Inland Empire. Greengrass använder givetvis handhållen kamera för att få den där dokumentära realistiska känslan. Hela det olyckliga förloppet känns nästan skildrat i realtid och det känns som om man själv är där. James Nesbitt är suverän som politikern som försöker anordna den fredliga marschen. Han far runt som en skållad råtta och hans entusiasm inför marschen känns på riktigt. Liksom hans desperation under marschen och sorg efteråt.

Precis som i Greengrass nerviga skildring i United 93 så är känslan av en kommande och oundviklig katastrof påtaglig. Nånstans känns filmen lite vinklad kanske. Engelsmännen framstår nästan enbart som onda despoter även om Greengrass lyfter fram några undantag. Nu ska dock sägas att jag inte har full koll på vad som verkligen hände och hela historiken bakom. Frågan är om nån har det? Faktum är i alla fall att det inte gjorde situationen bättre, vilket var engelsmännens tanke, utan IRA kunde glädja sig åt nya och arga rekryter villiga att ta till våld mot engelsmännen.

Nåt jag inte visste var att det finns en annan Blodig Söndag, nämligen från den ryska historien. År 1905 massakrerades flera hundra fredliga demonstranter av tsarens soldater i Sankt Petersburg. Lite mer research visade att det tydligen finns ett antal fler blodiga söndagar genom historien…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Det sjunde inseglet (1957)

28 oktober, 2018 4 kommentarer

Under 1956 kom faktiskt inte Bergman ut med en enda film som regissör. Däremot spelade han under sommaren ’56 in filmen det handlar om idag, nämligen Det sjunde inseglet. Tidigare hade det normala varit att Bergmans filmer haft premiär innan jul i december samma år som de spelades in. Den här gången sköts dock premiären upp till februari 1957 och jag gissar att anledningen var att Svensk Filmindustri då fyllde 50 år och det ville man fira med en prestigefilm.

Själv såg jag om Det sjunde inseglet i somras då SVT Play bjöd på den. Nej, det blir ingen ny text förutom det jag skriver här. Till min förtjusning så höll den måttet. Det visade sig vara en rapp och kompakt film utan några döda (ehe) punkter och ofta med en humoristisk touch mitt i all pest. Mitt betyg står sig och det kanske t.o.m. är så att fyran inte längre är svag utan stabil.

Det sjunde inseglet är en s.k. klassiker om korsriddaren Antonius Block (Max von Sydow) som kommer tillbaka till Sverige efter 10 års korsridderi och finner Sverige plågat av digerdöden. Han slår sig samman med ett gycklarsällskap (Nils Poppe, Bibbi Andersson) på sin fortsatta resa hem till sin fru. Döden är dem i hälarna och riddaren är nästa offer, men han lyckas övertala Döden att spela schack med honom i stället. Så länge han inte är matt får han leva.

Döden och riddarens möten är mycket bra. Bengt Ekeroth som spelar Döden gör det mycket bra. Det är en film som tar upp Bergmans vanliga frågor vid den här tiden, dvs ”finns Gud?”, ”varför är Gud så grym?”, etc. Block är en tvivlare som försöker komma i kontakt med Gud – eller Djävulen också för den delen. Det är en symbolisk film. Riddaren är tvivlaren. Poppe & Co symboliserar oskulden och lycka. Döden, ja han är Döden! Hehe. Det är inte en genommörk film. Det förekommer en del humor, bl a när en i gycklarsällskapet har klättrat upp i ett träd så kommer Döden för att hämta honom och börjar såga ner det. En bisarr scen. Filmen levde nog inte riktigt upp till mina förväntningarna men den är ändå klart sevärd och innehöll en del magiska och vackra scener. Det svartvita fotot är mycket bra. Jag kan inte tänka mig filmen i färg. Betyget blir en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Blir inte klok på en detalj från den här scenen. Döden frågar ”Är du beredd?” och riddaren svarar ”Min kropp beredd. Inte jag själv.” ELLER ”Min kropp är rädd. Inte jag själv.”? Vad tror ni?

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Fantasy, Film, Historisk film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

$9.99 (2008)

26 oktober, 2018 Lämna en kommentar

Jag skickar ut ytterligare en gammal text om en film som jag såg på filmfestivalen för tio år sen. Den här gången handlar det om den leranimerade filmen $9.99. Ja, fast det är inte lera utan man har använt silikon för att skapa figurerna.

$9.99 är en stop motion-animerad australiensisk film om ett bostadsområde i Sydney där alla har sina stora och små problem. Skön och underfundig humor kännetecknade filmen. Ibland överraskade den med drömsekvenser eller surrealistiska scener (låtsasvänner, livs levande änglar och annat). $9.99 syftar på kostnaden för en bok som en av karaktärerna köper som ska lära ut meningen med livet. Ja, litet närmare svaret på den frågan kommer kanske filmen. $9.99 är väl en må-bra-film fast med lite svärta. Men nånstans så är det ofta så att en animerad film bara kan göra intryck till en viss gräns. Den kan vara skön och rolig,men nåt riktigt avtryck gör den kanske inte. Undantaget är väl Eldflugornas grav. $9.99 får en stark trea. En skön film, helt klart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Om visningen: Mja, inte så mycket att säga. Halvbesatt på Saga så där lagom till lunch. Men en skön visning och skön stämning.

Arkiverad under Animerat, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →