Jojjenito – om film…

Good One (2024)

Jag tror jag inför en ny kategori filmer på bloggen: vandringsfilm. Det är en typ av filmer som jag uppskattar. Det handlar om människor som ger sig ut på vandring, kanske för att komma över en förlust, kanske för att bearbeta nåt problem (beroende av olika slag), eller kanske bara för att de gillar att vandra. Det är en form av roadmovie men utan väg och bil där vägen är målet och målet brukar vara att hitta sig själv.

Good One handlar om kompisarna Chris (James Le Gros) och Matt (Danny McCarthy) som ska ut och vandra med sina barn. Men Matts son är inte sugen på att hänga med (orsaken får vi reda på så småningom) så det blir bara Chris, Matt och Chris dotter Sam (Lily Collias).

Filmen är en typisk american independent-film som skulle passa perfekt på Stockholm Filmfestival. Ja, faktum är att den visades där i höstas.

Jag blev påmind om hur underbart det är att vara ute och vandra i naturen. Man har bara en sak att tänka på: äventyret. Man vet inte vad som väntar bakom nästa krök. Och istället för att lyssna på en podcast lyssnar man på skogens sus, den strömmande bäcken och fåglarna som kvittrar. Det är mental avslappning.

Apropå vandring och att vara ute i naturen så gillar jag att filmen inte ryggar för det här med kiss och bajs och även mens. Det är ju inget man bara slutar med för att man är ute i naturen.

Nu handlar filmen förstås inte om hur trevligt det är att vandra. Well, inte bara. Chris och Matt är gamla vänner men ändå ganska olika. Bägge har lite trassliga familjeliv, skilsmässor och sånt. De pikar varandra mest hela tiden och jag känner att det kommer komma nån form av urladdning. Sam håller sig i bakgrunden och framstår som den mest mogna i gruppen.

Det är nånting med dynamiken i gruppen som känns aningen obehaglig. Två karlar och så en ung tjej ute helt ensamma i vildmarken. Det är kanske inte så konstigt att tankarna går åt ett visst håll. Men filmen tar inte riktigt den vägen. Ja, fram tills att den typ gör det. Och då blev jag besviken, och på nåt sätt blev jag besviken både på Matt och Chris men även på filmen. Men livet är som det är. Jag undrar vem Sam är mest besviken på, Matt eller sin pappa.

Efter det som händer händer så gillade jag hur filmen visuellt skildrar den nya dynamiken som uppstått i gruppen. Inte mycket sägs rent verbalt men regissör India Donaldson visar med bilder vad som pågår.

Slutligen: när man är ute och vandrar så vill man vara ensam på sin lägerplats. Det är en big no-no att stövla in på en plats där några andra redan slagit läger. Man kan möjligen stanna och prata ett tag men sen får man allt hitta sin egen plats.

Fyra andra vandringsfilmer som jag skrivit om: Wild, Wildlike, Tracks och Walking Out.