Eyes Wide Shut

3 mars, 2011 13 kommentarer

EyesJag minns att när Eyes Wide Shut kom så var det en väldig hype kring filmen, mest beroende på att kungen Kubrick dog precis efter att han hade färdigställt filmen. Även det faktum att Nicole Kidman och Tom Cruise, det då äkta paret, spelade huvudrollerna var något som av någon anledning kittlade. Jag såg filmen på bio och gillade den. Nu har jag sett om den.

Ja, det var faktiskt en ren njutning att se Eyes Wide Shut igen. Varje scen är ett konstverk, framförallt är ljussättningen är sjukt snygg. Handlingen i sig är väl egentligen sisådär. Men det är mystiskt med suggestiv musik, och jag gillar det. Jag får lite samma känsla som när jag såg David Finchers The Game. Det pågår ett spel, ett spel som huvudpersonen Cruise (eller Michael Douglas i The Game) inte har kontroll över.

En annan sak jag gillar är att filmen utspelar sig i en sorts realtid där någon eller några upplever en förvirrad natt på stan, typ driver från ställe till ställe, nästan som en road-movie fast i samma stad. Jag minns t ex en sådan film med Jeff Goldblum och en annan med Griffin Dunne. Lite research visade att det handlade om Into the Night och After Hours som båda kom 1985.

Tom Cruise har ett lite lustigt sätt att hålla upp händerna framför sig, kanske sätta ihop handflatorna mot varandra. Han gör det när det är något han är förvirrad över, och så upprepar han det som någon har sagt. Just det här med att Cruise (och andra) upprepar vad någon säger förekommer väldigt ofta i Eyes Wide Shut. Jag vet inte om någon annan har tänkt på det?

Några andra lösryckta kommentarer: jag gillar Marie Richardssons plötsligt uppdykande insats i filmen; jag vet inte, kan man säga att det här är Kubricks skruvade version av Bergmans Scener ur ett äktenskap?

Början är strålande, så snygg, och dessutom skönt mystisk. Efter att Cruise har varit på ”partyt” så tappar filmen en aning. Den är forfarande snygg och med en hel del sköna sekvenser men lite segare. Jag måste också säga att jag gillar slutrepliken.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Smak av körsbär

2 mars, 2011 7 kommentarer

Smak av körsbärSmak av körsbär är en iransk ”konstfilm” av Abbas Kiarostami som vann Guldpalmen i Cannes 1997. Den handlar om en man som åker omkring i sin bil, till en början till synes planlöst, och verkar leta efter nåt eller någon. Vad, vet man inte riktigt. Efter ett tag visar det sig att mannen vill ta sitt liv. Han tänker käka sömntabletter och på kvällen lägga sig i en grav som han grävt själv en bit utanför Teheran. Sen behöver han hjälp av nån som kan fylla igen graven på morgonen.

Till en början tyckte jag den här filmen var lite seg, men efter ett tag sögs jag liksom in i filmen. Det är en märklig film. Vi vet ingenting om mannen som åker omkring i bilen och letar efter någon som kan hjälpa honom. Den har ett lugnt tempo och utspelas till största delen i, eller i anslutning till, bilen som mannen åker omkring i. När jag väl hade fått reda på vad mannen ville göra, så satt jag och hoppades på att han kunde träffa på någon som lyckas övertala honom att inte göra det. Ja, det var en film som började segt och kändes mest skum, men som jag tänkt en del på efter att ha sett den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

<spoiler>
 Man får aldrig reda på vad som händer egentligen. Mannen lägger sig i sin grav på kvällen, men sen övergår filmen till en kort dokumentär om filminspelningen de sista fem minuterna. Annorlunda slut minst sagt. Förstod inte riktigt poängen med det. Någon på Filmtipset föreslog att eftersom självmord är ett tabubelagt ämne i Iran (well, även i Sverige antar jag men kanske på ett annat sätt) så var man tvungen att visa att det bara var en film genom dokumentärinslaget.
</spoiler>

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , ,

Dag och natt

1 mars, 2011 11 kommentarer

Titel: Dag och natt

Regi: Simon Staho
År: 2004

Mikael Persbrandt spelar en man som åker runt i sin bil en hel dag. Han är deprimerad, hatar sig själv, och innan dagen är slut kommer han ta livet av sig. Detta vet vi. Men man brukar ju säga att det är vägen som är målet… Stämningen sätts direkt med Erland Josephsons magiska berättarröst i början. Då vet man på nåt sätt att det är allvar. Jag gillar inledningsscenen med sonen, som även den bidrar till den något tryckta stämningen som råder.

Ehuru det är samma miljö hela tiden och en skådis (Persbrandt) som alltid är med, så är det lite som att se en serie kortfilmer. En speciell stämning råder i filmen eftersom det endast används två kameravinklar inne i bilen under hela filmen, en som visar föraren (Persbrandt) och en som visar de olika passagerarna (Michael Nyqvist, Tuva Novotny, Fares Fares, Pernilla August och Hans Alfredson (!) för att nämna några).

Ibland går personerna ut ur bilen men kameran följer inte med ut, utan sitter statiskt och envist kvar på sin position nånstans uppe vid backspegeln. Nä, jag gillar stämningen helt klart, en tät stämning. Eftersom filmen är gjord som den är gjord så är det dialogen och skådisarnas (strålande) insatser som är helt i fokus. Persbrandt är obehagligt bra. Vissa episoder är bättre, och några kanske är sämre men det blir aldrig tråkigt utan det finns hela tiden en nerv.

4-/5

PS. Av en kommentar på filmens IMDb-sida blev jag påmind om att Dag och natt påminner en hel del om Abbas Kiarostamis Smak av körsbär som jag också gillade. Bara för det så kommer det en recension av den imorgon.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Svensk film Tagged with ,

Videocracy

28 februari, 2011 3 kommentarer

Titel: Videocracy

Regi: Erik Gandini
År: 2009

Den här recensionen skrevs i september 2009.

I en välfylld salong på Zita (i Stockholm) såg jag den här uppmärksammade dokumentären av svensk-italienske Erik Gandini om den italienska tv- och kändis-världen. En av poängerna på förhand var att det skulle vara en skildring av hur Silvio Berlusconi styr Italien med hjälp av tv-mediet. Just denna koppling känns aningen vag, trots att det förstås påpekas att Berlusconi är mediemogul och att italiensk tv av idag är hans vision av hur livet borde vara, dvs typ fotboll och brudar i string-trosor. En annan sak som jag, i alla fall till en början, störde mig på var berättarrösten på engelska med konstig brytning (misstänker att det var Gandini själv).

Nja, filmen är mer en redogörelse av groteskt usel och ytlig tv-underhållning samt italienska kändisäckel. Men den är ändå klart sevärd, då den bitvis är både rolig och fascinerande. Vi får bl a träffa Rick som tycker att livet är orättvist eftersom tjejer har möjligheten att ligga med nån högt uppsatt tv-chef för att komma med i tv. (Själv kan tänka sig att göra det EN gång förutsatt att han får huvudrollen i en biofilm samt marknadsförs som Italiens Jean-Claude Van Damme.) Rick har dock en plan för att nå sina drömmars mål: genom att kombinera sångtalang (tänk Ricky Martin) med karate (Van Damme) ska han skapa den ultimata underhållaren.

En annan fascinerande karaktär vi träffar är ganska annorlunda även om han är ett barn av samma tidsera som Rick. Fabrizio Corona är en vedervärdig person som driver ett paparazzi-företag. Hans anställda tar bilder av ”kändisar” i obekväma situationer, bilder som han sen säljer till samma kändisar (detta lönar sig tydligen mer än att publicera bilderna). Corona åker även till anhöriga till mordoffer och erbjuder dessa pengar om de på begravningen har på sig en t-shirt med reklam för Coronas företag. Corona verkar dock avsky sig själv, så det hela jämnar väl ut sig. Sevärd dokumentär men efter ett tag känns det lite som om den upprepar sig själv.

3+/5

PS. Måste ändå tillägga att filmen är ganska skrämmande då vi får se en bisarr och läskig kampanjvideo för Berlusconi samt se högt uppsatta tv-chefer uttrycka sin helt öppna beundran för Adolf Hitler och Benito Mussolini. Ja, det är helt enkelt människans sämsta sidor vi får se. Trailer.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with ,

Darling

27 februari, 2011 7 kommentarer

DarlingNär filmitch postade en recension av Johan Klings senaste film Puss så tyckte jag det kunde passa med en liten text om Klings suveräna rulle Darling från 2007.

Oj, en klockren film. Känslan var unik jämfört med andra filmer. Den känns hemma (dvs svensk) men ändå olika andra, både svenska och utländska, filmer. Melankoli och en sorgsen känsla har nog aldrig fångats så bra på film. Den är ofta riktigt rolig. Det hela är överdrivet och skruvat men det handlar om att fånga en stämning och det gör man ibland bäst genom att överdriva. Här blir det aldrig fånigt utan bara mer känsla. Om man ska berätta om en sanning behöver det man berättar inte alltid vara sant (det sa Satoshi Kon när han var på besök i Stockholm). Skådisarna gör stilrena gestaltningar, på pricken, aningen överdrivet men precis rätt. Michelle Meadows är stelopererad i käken, Michael Segerström är värd en kram men får bara en sista vink. Slutscenerna höjer nästan filmen till en femma. Gripande. Yta, yta, yta. Bravo, bravo, bravo.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

White Material

26 februari, 2011 5 kommentarer

Ibland är det skönt att se annorlunda, t.o.m. tråkiga, filmer. Det behövs för att få balans, precis som att man då och då behöver se s.k. popcorn-rullar. Man skulle kunna kalla White Material för en fransk pretto-film. Inget fel med det egentligen, det var det jag ville se. Monsterskådisen Isabelle Huppert spelar en vit (duh) plantageägare i en f.d. fransk koloni nånstans i Afrika. Inbördeskrig står för dörren och den franska armén lämnar landet och uppmanar alla fransmän att göra detsamma. Huppert vägrar dock, hon är ju en av alla andra i landet och kan inte förstå varför hon inte kan stanna kvar. Snart står hon dock helt utan personal och situationen blir alltmer ohållbar.

Det här är nästan en konstfilm. Den är fragmentariskt berättad och dessutom inte i rätt tidsordning. Det förekommer även vissa nästan surrealistiska sekvenser. Huppert är tunn, bräcklig, envis när hon gör allt för att rädda och vara kvar vid sin kaffeplantage. Stämningen är subtilt obehaglig. Otäckt våld hänger i luften. Inte mycket, men en del, av det våldet visas. Huppert är en osannolik figur i det afrikanska landskapet i sina ljusa klänningar, vita ansikte, röda hår och läppstift. Men hon är alltså vrångt envis, på gränsen till dåraktig.

Eftersom jag inte hade läst om det innan var det för mig ganska överraskande när Christopher Lambert dök upp i en ganska stor roll. Lambert är bra, helt klart. En del av stämningen i filmen för tankarna till Michael Haneke. Jag tror nog en hel del kan tycka att den är ett sömnpiller. Fotot och musiken gillar jag skarpt. Det är vackert helt enkelt, trots den något obehagliga stämningen. Filmen har inga avsikter, som jag ser det, att försöka skildra nåt historiskt korrekt eller något sådant. Helt i fokus är plantageägarinnan som gestaltas klockrent av Isabelle Huppert. Men mer än till en trea kan jag inte sträcka mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Hiroshima mon amour

25 februari, 2011 6 kommentarer

Titel: Hiroshima mon amour (Hiroshima – min älskade)

Regi: Alain Resnais
År: 1959

En fransk skådespelerska (Emmanuelle Riva) har en 24-timmarsaffär med en japan (Eiji Okada) i Hiroshima. De första 15 minuterna i den här filmen är horribla. Det är pretentiöst dravel i dess värsta betydelse. Höguppläsning av svammelmonolog samtidigt som vi får se bilder av ett atombombsdrabbat Hiroshima. Bilder som i sig är snygga och gripande, men det hjälper inte — alls. Jag tappar fullständigt tron på filmen och befarar att hela filmen ska vara i den här stilen. Efter den första zombie-kvarten blir det lyckligtvis mer film av filmen.

Annars: skådisarna är snygga, båda två. Bilderna är stilrena. Nattbilderna av Hiroshima är fantastiska. Berättandet är klart intressant och filmen är enkelt flytande (efter den första kvarten). Lätt hoppar man mellan de två älskande i Hiroshima och skådespelerskans historia i Frankrike i slutet av kriget. Klippningen och hur det hela berättas känns fräsch — och ibland jobbig. Mot slutet ballar det tyvärr ur lite igen. Filmen blir svamlig. De två skådisarna spelar som om de vore på en teaterscen med en publik som tittar. Vissa scener känns ändå briljanta på avstånd. Men i slutändan: nej.


2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Nouvelle vague, Recension Tagged with , ,

Kunskapskanalen – Film om film: Picasso, Braque och filmen

24 februari, 2011 2 kommentarer


Titel: Picasso and Braque Go to the Movies

Regi: Arne Glimcher
År: 2008
IMDb

Jag har gjort en litet uppehåll när det gäller Kunskapskanalens filmer om film. Nu kommer dock ett litet inlägg om en ganska intressant dokumentär om korsbefruktningen mellan film och övrig bildkonst i början av 1900-talet. Fokus är Picasso och Braque och deras kubism. Hur påverkades den av filmen? Men egentligen handlar dokumentären mest om filmens väsen. Man får en insikt i hur mycket det faktiskt betydde att filmen, de rörliga bilderna, uppfanns.

Precis som den fotografiska bilden så innebar de rörliga bilderna något helt unikt. Man kunde nu fånga verkligheten när den hände, man kunde fånga ett skeende. Människor måste ju ha blivit alldeles till sig i trasorna när de såg film för första gången. Sen kunde ju även filmmakarna experimentera, köra filmen baklänges, med annan hastighet, etc, och på så sätt skapa häftiga och tidiga specialeffekter.



Man tar även upp Méliès tidiga fantastiska stumfilmer som en faktor som har spelat en stor roll. Även danserskan Loie Fuller nämns som någon som har påverkat både film och konst med sin dans.

Jag har lite svårt att se den direkta kopplingen mellan kubismen och filmen. Men kubismen är väl ett tecken i tiden, en abstrakt konst som bryter av mot den vanliga Konsten. Precis som filmen. Filmen betraktas som ren underhållning och en teknisk apparat, inget annat. Konst med stort K det är något annat det. Precis samma gäller ju fortfarande.



Martin Scorsese är med också och är dessutom en sorts presentatör. Han har väldigt svårt att förstå sig på det här med digital film. För honom är film starkt förknippat med den analoga filmrullen med sina 24 rutor per sekund. Han kan helt enkelt inte se film på något annat sätt. Ungefär motsatsen mot vad en sådan som David Lynch tycker. För Lynch var den analoga filmen bara ett medel att berätta något, konstnär som han även är. Att använda ett digitalt media är ingen större skillnad. För Scorsese är det en jätteskillnad och ett helt annat medium.

Scorsese berättar förresten en liten intressant anekdot från inspelningen av The Departed som tar upp problemet med att bildsätta ord, i det här fallet orden ”And then something strange happened” som det stod skrivet i manus. Hur i helvete ska man få till den scenen. Jag kan väl tycka att manuset är något vagt just i det fallet. Ni som har sett The Departed kanske minns en råtta som dyker upp i en av scenerna mot slutet…

Arkiverad under Film, Kunskapskanalen, Recension, TV Tagged with ,

Universums sista dagar

23 februari, 2011 4 kommentarer


Titel: Universums sista dagar (Ruang rak noi nid mahasan, Last Life in the Universe)
Regi: Pen-Ek Ratanaruang
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Pen-Ek Ratanaruang (försök säga det med sjörövarspråket) är en thailändsk regissör som besökte Göteborg Filmfestival i slutet av januari i år. Då sa han: ”Hur kan Sofia Coppola behandla japaner på det sättet?”. Han gillar alltså inte Lost in Translation speciellt mycket, i alla fall inte hur japanerna framställs i den. Jag tycker väl kanske inte det är japanerna som Coppola driver med i första hand, utan snarare de västerländska fördomarna om japaner och vår upplevelse av hur japaner är/ska vara. Dessutom är Lost in Translation i vilket fall som helst en väldigt bra film, och Ratanaruangs film, som jag precis har sett, har faktiskt en del likheter med den. Först och främst så är Universums sista dagar en storartad filmupplevelse, som ni inte bör missa.

Filmen handlar om Kenji (Tadanobu Asano), en japansk bibliotekarie bosatt i Bangkok. Kenji är pedant och allt i hans omgivning måste vara perfekt. Hans lägenhet är perfekt, han har ingen tv, men däremot en hel massa böcker som är uppställda i snygga rader längs väggarna. Dessutom är han också en självmordsbenägen japan. Själv påstår han att det inte är för att han är deprimerad eller så, nej, han vill bara kunna ta det lugnt ett tag, känna sig avslappnad. Men han blir ideligen avbruten i sina försök att ta sitt liv, en gång av sin bror som kommer på besök då och då. Brorsan verkar vara Kenjis raka motsats. Det visar sig också att Kenjis bror tillhör yakuzan (den japanska ”maffian”). Kanske även Kenji varit inblandad i yakuzan hemma i Japan?

Diverse händelser leder så småningom till att Kenji hamnar hemma hos Noi (Sinitta Boonyasak), en thailändsk servitris (prostituerad?) som bor i en villa ute på landsbygden. Precis som Kenjis bror är Noi Kenjis raka motsats. I villan ligger odiskad disk i soffan och golvet är täckt av böcker, papper och allsköns bråte. Pga vad som hänt tidigare i filmen vill Kenji stanna kvar hemma hos Noi och de två inleder en udda relation. Kenji städar bl a som en besatt, vilket visualiseras på ett helt underbart sätt i filmen. Tadanobu Asano som spelar Kenji gör en strålande insats. Vad jag har förstått så är Asano en storstjärna hemma i Japan. Asano har ju tidigare bl a gjort en helt annorlunda roll som psykomasochistyakuzan Kakihara i Takshi Miikes film Ichi the Killer. Lite kul är att en filmaffisch för just den filmen glimtar förbi och att Miike dessutom har en cameo i Universums sista dagar som en yakuza. Måste säga att det är positivt att det har börjat dyka upp en del film från andra länder än de vanliga än de vanliga på bioreportoaren i Sverige (det gäller kanske främst asiatisk film).

Oj oj, Universums sista dagar växte mer och mer efter att jag sett den. Det är en film där många detaljer bara antyds, t ex gäller detta Kenjis bakgrund som man inte vet speciellt mycket om. Men om man är uppmärksam så får man reda på en del. Håll bl a utkik efter vad Kenji döljer under skjortan på ryggen. Det kan ge en ledtråd till en del händelser i filmen. Och Noi, är hon servitris, prostituerad eller både och? Mmmm, inget sägs rakt ut, utan tittaren får göra sina egna tolkningar. Detta gäller inte minst slutet! Hur som helst, så är det en helt underbar historia med ruskigt vackert foto. Vem är fotografen? Jo, inte helt oväntat är det kameralinsens mästare Christopher Doyle (Hero, In the Mood for Love) som ligger bakom!

Universums sista dagar är en ganska långsamt berättad historia med en del surrealistiska inslag, som är väldigt vackra. Stämningen är lite melankolisk på ett sätt som jag gillar. Filmen kändes för mig helt oförutsägbar vilket var en skön känsla. Den innehåller också en hel del underfundig humor. Sen var det, som sagt, väldigt mycket som man var tvungen att läsa mellan raderna, så att säga. Efter att ha läst en del på nätet om filmen (kommentarer på IMDb bl a) upptäckte jag en hel massa nyanser och detaljer som jag inte hade tänkt på. Allt förklaras inte, utan här är det mesta öppet för tolkningar. Jag gillade verkligen den här filmen som får snudd på högsta betyg. På Göteborg Filmfestival sa Ratanaruang så här om filmen: ”If you fall asleep, please don’t snore. If you don’t like the movie, you’re OK. If you like it, you have a problem”. Haha, jag har tydligen problem…

Som ni kanske förstår rekommenderar jag Universums sista dagar, men jag har en känsla av att många nog tycker den är lite seg och ganska konstig.

4+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Surrealism, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

Gränsen

22 februari, 2011 9 kommentarer


Titel: Gränsen (Beyond the Border)
Regi: Richard Holm
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Mina recensioner brukar ligga i malpåse några veckor innan de dyker upp på bloggen. Nu har jag dock sett en svensk krigsfilm och det är inte något man ser varje dag — eller någon dag alls. Så därför går den helt enkelt före i kön!

Andra som har sett Gränsen: Fiffi och Royale with Cheese.

Gränsen har en hel del förtjänster. Miljöerna funkar exempelvis verkligen för mig. Det är en härlig känsla med svenska soldater som åker på vita blixten (åtminstone kallade vi våra skidor så när jag gjorde lumpen) i snötyngda skogar på andra sidan gränsen till Norge. Vi får följa en liten grupp soldater som ansvarar för en vägspärr nära Norge under andra världskriget.

Det kryllar av klichéer: alla tyska officerare har små runda Himmler-glasögon och pistol istället för k-pist, vi har en norsk motståndsman som dyker upp som gubben i lådan i lusekofta och allt, vi har blivande (gravid!) fru som väntar hemma, vi har en finsk krigsveteran med ett öga vitt. Jag sväljer det, men lite trångt är det allt i halsen.

Historien är något virrig, speciellt beter sig vissa soldater virrigt. Men det behövdes liksom för att sätta igång spänningen när ett antal svenska soldater plötsligt befinner sig på fel sida gränsen. De är alltså inne i Norge och hamnar i konfrontation med tyska soldater.

Matinéfilmskänslan är ganska stor. Framförallt är snömiljöerna riktigt trevliga. Och själva gränsen i sig är bra gestaltad rent bildmässigt. Det råder ingen tvivel om när soldaterna passerar den. Mitt i matinéstämningen förekommer det även ganska grafiskt våld, nästan med splatterestetik, som överraskar mig lite.

3-/5

PS. Bakom mig i salongen satt en grupp killar i typ 16-17-årsåldern. De var tysta under filmen (kanske helt fokuserade på, uppslukade av, filmen) och efteråt konstaterade de: ”riktigt bra för att vara svenskt”, ”kändes fräscht med en svensk krigsfilm”. Det visar ju att det finns en stooor lucka att fylla igen när det gäller olika typer av svensk genrefilm.

Arkiverad under Action, Film, Krig, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →