Shutter Island

12 april, 2011 9 kommentarer


Titel: Shutter Island
Regi: Martin Scorsese
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Som utlovat kommer här en recension av ytterligare en DiCaprio-rulle. Den här gången Shutter Island i regi av Martin Scorsese. Jag hade ganska höga förväntningar när jag såg filmen för ungefär ett år sen. Och början var bra men sen…

Oj. Den här rullen bombade tyvärr nånstans på halva vägen. Början är skön med bra miljöer ute på ön i form av ett gammalt fort och en mental anstalt. Det kan knappast bli bättre. Men nånstans när DiCaprio börjar ha allt för mycket syner/drömmar om sin döda fru, så blir det nån sorts skräckissoppa. Det blir för utdraget, överdrivet, överdådigt. DiCaprio börjar spela över å det grövsta. Vissa scener kan jag bara skratta åt, t ex när Leo kommer hem, hittar barnen döda i vattnet  och skriker ”Nooo, please, God, nooo!!”(ja, jag förstår att det är därför han är rädd för vatten i början på båten). Alla scener med frun (Michelle Williams) är för övrigt sega, långdragna — funkar inte alls.

Men visst, eftersom DiCaprio inbillar sig allt, och har grandiosa konspirationsteorier om nazi-doktorer etc så ska ju allt vara överdrivet. Problemet är att man måste sega sig igenom dessa överdrivna b-skräckisscener. En småsak som jag störde mig på: det såg lite datoranimerat ut ibland, t ex blodmolnen när de sköt tyskarna på rad (fattar inte det där med att det ska vara datoranimerat blodstänk hela tiden, nu för tiden). Ben Kingsley är strålande obehaglig med små medel. Max von Sydow är inte med så mycket, men han är bra när han är med.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Inception

11 april, 2011 7 kommentarer


Titel: Inception
Regi: Christopher Nolan
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Inception såg jag i somras på bio och skrev då en recension som jag nu postar här. Och imorgon dyker det upp en recension av en annan DiCaprio-rulle från 2010, nämligen Shutter Island.

Efter att jag hade sett Inception hade jag tyvärr inte riktigt tid att klottra ner mina tankar om den. Nu har det gått ett tag, och filmen börjar blekna i minnet betänkligt. Nåt vettigt ska jag väl ändå försöka få fram. Jaha, vad kan man säga? Det verkar vara den nya The Matrix, The Matrix för dagens kids. Jag hade väl också en hel del förväntningar själv på Inception. Det som var bra var att jag knappt hade sett några klipp alls och egentligen inte läst nånting detaljerat om den heller, förutom att det handlade om agenter som agerar i drömmens värld. Men lite besviken blev jag ändå allt.

I slutändan (ja, jag börjar med ett slutomdöme) är det en bra och underhållande film, och jag kan inte låta bli att ge den en fyra, trots att den kanske inte är värd det. Korridorsekvenserna i tyngdlöshet liknar inte något jag har sett tidigare. Det blir även ganska spännande mot slutet när allt ska sys ihop, när alla olika drömnivåer ska samverka. Jag gillar DiCaprio mer än i Shutter Island (en film med ett snarlikt tema). Trots att filmen är lång är den inte för lång. Däremot tycker jag det är för många och för långa pang pang-scener. De för inte handlingen framåt utan stoppar snarare upp den. Mina två ören om slutscenerna: De utpelas i verkligheten.

4-/5

Spoiler

En sak som jag funderar på är varför Saito var så pass mycket äldre än DiCaprio när de möts i limbo. Som jag minns det så åkte ju DiCaprio och Page ner i limbo innan Saito för att hämta upp Murphy. Saito stannade ju kvar med handgranaten i handen för att vakta Murphys kropp. Sen dog Saito och åkte ner i limbo, efter DiCaprio. Nä, det stämmer inte helt enkelt. Men eftersom det går att förklara, eller bevisa, ”allt” när det gäller såna här filmer så kan man säkert förklara det också.

Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Koyaanisqatsi

6 april, 2011 15 kommentarer

Titel: Koyaanisqatsi (Life Out of Balance)
Regi: Godfrey Reggio
År: 1982
IMDb | Filmtipset

Jag fick plötsligt ett sug efter att se dokumentärfilm. Kanske är det något som har legat och puttrat sen jag såg en dokumentärfilm om dokumentärfilm på Kunskapskanalen i höstas när de körde sitt film om film-tema. Sen tidigare hade jag lite då och då stött på en serie filmer med konstiga namn som inte gick att uttala. Filmer som jag aldrig riktigt tagit reda på mer om. Men nu var det dags. Det lilla jag visste var som sagt att filmerna hade märkliga namn och att det möjligen inte var nån dialog eller berättarröst utan bara bild och musik. Det var alltså upplagt för ett riktigt pretto-magplask. Eller?


Oj. Det här var en mäktig film. Storslagen, maffig, hypnotisk. Det känns som en blandning av Kampen om elden, 2001 och andra dokumentärer i samma genre som Koyaanisqatsi. Och vilken genre är det? Jo, typ genren om den globala världen, dess ekonomi och vad den gör med människorna. Nu är väl i och för sig inte kritiken mot vårt sätt att leva så där jättetydlig i Koyaanisqatsi. Människan är en märklig varelse helt enkelt, konstaterar filmen. Och den stadsvärld vi skapat är inte nödvändigtvis dålig utan snarare fascinerande. Filmen försöker kanske nånstans definiera på nån märklig nivå vad en människa är. Hmm, det känns nästan lite pretentiöst.


Filmen börjar med naturen och slutar med människor och stadsmiljöer, ibland i slowmotion och ibland i ett furiöst tempo. Däremellan är det bara att åka med på en resa med ett sagolikt ambitiöst foto på miljöer som jag liksom inte fattat att de faktiskt finns på vår Jord. Jag får nästan känslan av att se en science fiction-film. Jag sugs in i filmens sköna stämning och bilderna och musiken sköljer över mig. Hypnotiskt bra! Det var kul att se miljöer, människor, frisyrer och kläder från början av 80-talet. Och så har Philip Glass gjort sjukt bra musik — jag får ståpäls av den där orgeln — som passar perfekt med bilderna som filmfotografgurun Ron Fricke står för. Koyaanisqatsi (har ni lärt er filmtiteln nu?) rekommenderas! Förutom jag så rekommenderar även Martin på Royale with Cheese den.

4/5

PS. Koyaanisqatsi ingår i en serie med tre filmer av regissören Godfrey Reggio som brukar kallas qatsi-trilogin. Recensioner av de två återstående delarna samt Reggios kortfilm Anima Mundi är på g. ”Qatsi” är hopi (ett indianspråk) och betyder ”liv”. Koyaanisqatsi betyder ungefär ”galet liv” eller ”liv i obalans” som är några av de översättningar som filmen ger.

PPS. Ni som är Scrubs-diggare känner förmodligen igen dessa Evil Eye-scener, där musiken av Philip Glass alltså är tagen från Koyaanisqatsi.

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Qatsi-trilogin, Recension Tagged with , , ,

Gomorra

5 april, 2011 5 kommentarer

Titel: Gomorra
Regi: Matteo Garrone
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Jag kommer med jämna mellanrum posta gamla recensioner av filmer jag har sett på Stockholm Filmfestival genom åren. Oftast bifogar jag liten beskrivning av själva visningen: hur var stämningen, kanske nåt speciellt hände, var regissören på plats? Här kommer en recension av Gomorra som jag såg på festivalen 2008. Andra åsikter om Gomorra: Fiffi, Movies – Noir, Sofia.

Gomorra var väl en av de mest uppmärksammade filmerna på förhand, tillsammans med Mickey Rourkes tour de force The Wrestler (kommer även en recension av den). Filmen är inte speciellt lättuggad. Det tar ett tag att dras in i den. I ett antal scener utan nån egentligen koppling får vi träffa ett antal personer som på ett eller annat sätt jobbar för eller påverkas av maffian i Neapel. Efter ett tag var jag dock helt uppslukad av filmen. Vissa av personerna i filmen är rena svin (givetvis påverkade av sin miljö, men ändå svin), andra är nånstans mitt emellan, medan andra är helt ”vanliga” svenssons. Alla är ändå en del av maffians verksamhet.

Filmen fick mig att fundera på tillståndet för arten människan. Här visas nämligen hennes sämsta sidor. Allt handlar om makt, våld och pengar. Om man inte vill vara med i leken så är man rökt. Och det gäller vare sig man är aggresiv och gör uppror eller vill förbli anonym och sköta sig själv. Mest rörande tycker jag historien om den veke pengautdelaren klädd i beige jacka är. Hans uppgift är att gå runt i bostadsområden och dela ut pengar till familjer som står på maffians betalningslista. När det blir krig mellan olika maffiafamiljer vill han inte vara med längre. Men det går ju inte. Om man en gång har varit med i leken så är man rökt.

Även historien om kläddesignern som bara vill göra fina kläder visar på det absurda i hur det funkar. Och sen har vi då de två slynglarna, Marco och Ciro, där Marco är den mest idiotiska av de två. Ciro vågar åtminstone vara rädd då och då. Höjdpunkten i filmen är pengautdelarens, Don Ciros, sista scen. Nervig och jobbig att se pga att den totalt lämnar ut en människa, i det här fallet Don Ciro. Han är så liten man kan vara. Filmen innehåller en del nästan surrealistsiska scener som t ex när man står på bårhuset och resonerar om vem man ska döda som hämnd för den unge kille som just blivit mördad. När eftertexterna började rulla kände jag mig rejält tagen. Filmen får faktiskt en stark fyra. Bästa filmen hittills på festivalen.

4+/5

Om visningen: Filmen skulle börja prick på utsatt tid eftersom en ny film skulle börja direkt efteråt. Efter visningen gick det dock knappt att ta sig ut eftersom de som skulle in till den följande filmen blockerade utgången. Slutsats: Biografen Sture behöver en extra utgång separerad från ingången.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Man tänker sitt

4 april, 2011 4 kommentarer

Titel: Man tänker sitt
Regi: Henrik Hellström, Fredrik Wenzel
År: 2009
Eftersom jag inte gillar att fälla citat i stil med ”jag gillar inte svensk film” utan att ha något på fötterna (och då menar jag inte foppatofflor) så har jag en målsättning faktiskt se en hel del svensk film. Just den här recensionen skrevs i september 2009.

På senare tid har det kommit några svenska filmer som har stuckit ut. Det är filmer, som t ex Farväl Falkenberg och möjligen Ping-pongkingen, som liksom inte har nån ”vanlig” rätlinjig handling utan det handlar mer om stämningar. Man tänker sitt är en film av Fredrik Wenzel (som fotade Farväl Falkenberg) och Henrik Hellström, som handlar om ett antal personer i ett villaområde i Falkenberg som alla vill bort till nåt bättre. I alla fall trivs de inte riktigt i svensson-tillvaron i mellanmjölkens land och de tar sin tillflykt till Skogen och Vattnet.

Man tänker sitt är egensinnig men tyvärr något av en skuffelse. Men först ut så att jag har det sagt med en gång: fotot är fantastiskt! Så, tillbaks till varför jag inte riktigt gillade filmen. Först är det den unga pojken i ”huvudrollen”. Hans röst är fantastiskt jobbig. Det funkar helt enkelt inte att låta honom agera berättarröst samt droppa filosofiska citat. Musiken — sakral körsång — av Erik Enocksson var jobbig. I Farväl Falkenberg var musiken underbar (också då med Enocksson som kompositör). Filmen som helhet var även för odynamisk. Det var liksom ett enda känsloläge (en sorts desperat livsångest) från ruta ett till sista rutan.

Det fanns dock några scener som jag gillade skarpt: 1. Vid en sorts gårdsfest sprutar en pappa sin son dyblöt med en trädgårdsslang och brottar sen ner honom, till synes utan anledning och till synes utan reaktion från sonen; 2. När en man badar med sitt lilla barn som en sorts Näcken, fantastiskt vackra bilder och, just här, bra musik. Men trots vackra bilder, ett intressant tema och bitvis briljanta scener så blir det för mycket upprepningar, och samma samma. Jag vill ändå säga att det är bättre att misslyckas när man gör nåt eget än genom att göra trök-Beck för femtielfte gången även om slutresultatet kanske är ungefär lika tråkigt.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Svensk film Tagged with , ,

The Punisher

3 april, 2011 6 kommentarer

Titel: The Punisher
Regi: Jonathan Hensleigh
År: 2004
IMDb | Filmtipset

En rejäl filmsmocka skulle jag vilja kalla den här rullen. Det är en rejäl film helt befriad från cgi vilket känns… befriande. Historien är klassisk. Jag kan ju inte låta bli att tänka på Death Wish speciellt med tanke på Rörliga bilder och ords genomgång av Bronsons hämnar-serie. Här är det Thomas Jane som får sin familj mördad och förvandlas till en mean killing machine. Skillnaden är väl kanske att Jane inte är arkitekt utan spelar en vältränad FBI-agent och f.d. elitsoldat vid namn Frank Castle.

John Travolta passar bra som skurk. Han har ett äckligt sätt att liksom skrida fram när han går och göra snygga konstpauser när han pratar. Han spelar ungefär som på samma sätt som när han var Castor Troy i Face/Off. Bra helt enkelt, och perfekt som den där sofistikerade skurktypen.

Filmen har en märklig blandning av humor och allvar. Grundhistorien är allvarlig men den berättas med humor och på ett överdrivet sätt. Actionscenerna är riktigt bra och jag gillar speciellt en helt sjuk fajtscen som Jane har med en gigantiskt ryss i randig tröja (en Frank Andersson-kopia). I och med det överdrivna sättet kan det hända att jag får serietidningskänsla. Allt är tillskruvat lite extra, utstuderat och överdrivet — men på rätt sätt. Jag gillar att Castle inte får nåt samvete på slutet. Närå, han är grym hela vägen.

3+/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Black Swan

2 april, 2011 7 kommentarer


Titel: Black Swan
Regi: Darren Aronofsky
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Black Swan är en otroligt bra och nervig film. Natalie Portman är s-u-v-e-r-ä-n i sin roll. Hon står för en rejäl mental och fysisk prestation. Portman spelar Nina, en balettjej med höga krav på sig, från andra men inte minst från sig själv. Hon bor hemma hos sin överbeskyddande mamma som givetvis dansade balett i sin ungdom men aldrig blev en stjärna.

Nina ska spela i Svansjön och hon ska vara både den vita svandrottningen och den svarta svanen. Hon är som gjord för den vita svanen men för att spela den svarta måste hon omvandla sig själv till en annan person än vad hon är.

Filmen kryllar av speglar. Folk dyker upp i speglar, tittar sig i speglar, visas i speglar, spruckna speglar. Det var nästan så att blev övertydligt där ett tag. Speglar kan man se som symboler för mycket, här blir det en symbol för en annan sida av ens personlighet. Och sen är ju speglar som gjorda för film, inte minst skräckfilmer. Och Black Swan känns bitvis som en psykologisk skräckis.

Nina försöker bryta sig loss från sin mamma. För att klara de dubbla svanrollerna krävs det att hon faktiskt kommer fram och hittar den där mer äventyriska sidan av sig själv. Att släppa kontrollen, inte sträva efter perfektion. I takt med arbetet med baletten, som leds av Vincent Cassels ganska äckliga rollfigur, börjar Nina bli paranoid. Hon känner att alla är emot henne inklusive nya vännen Lily spelad av Mila Kunis.

Natalie Portman gestaltar Nina på ett oroväckande bra sätt. Jag blir helt uppslukad av hennes bräckliga men envisa personlighet.

Black Swan är en suverän psykologisk thriller och skulle jag nämna ett antal andra filmer som jag kommer att tänka på så nämner jag dessa: Mulholland Drive, Persona, Repulsion, Hyresgästen, Fight Club, Pianisten. Plus Aronofskys egna The Wrestler. Black Swan är en The Wrestler fast i balettvärlden och båda avslutas med ett hopp…

4+/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck, Surrealism, Thriller Tagged with , , , , , ,

Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar

1 april, 2011 3 kommentarer

Titel: Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar
Regi: Elio Petri
År: 1970

Det första som slog mig i den här filmen var faktiskt musiken av Morricone. Den var ganska annorlunda, lite fånig nästan (påminde lite om nutida Michael Nymans naiva verk kanske). Initialt tyckte jag inte om den alls men efter ett tag så hade jag accepterat den och den passade ganska bra in i filmens märkliga handling. Just ja, handlingen var det. Jo, Gian Maria Volonté spelar en polischef som mördar sin älskarinna eftersom han på nåt sjukt sätt vill visa att han står över lagen.

Nåt jag aldrig kan förstå är varför italienarna envisas med att spela in ljudet separat, och dubba det i efterhand. Helt obegripligt. Sånt sänker betyget, det är ofrånkomligt. Historien i sig är ganska intressant. Efter ett tag inser jag att det är en satir. Bitvis var det även vad jag tolkade som surrealistiska inslag. Satir är nog en genre jag har svårt för (förutom i Lindsay Andersons O Lucky Man!).Den här rullen blir aldrig spännande som jag ibland känner att det behöver vara för att jag ska gilla en film fullt ut. Här är berättandet konstigt, helt utan nerv. Efter ett tag ville jag bara att filmen skulle ta slut. Scenerna med älskarinnan, som vi får se i form av återblickar, var bara jobbiga. Volonté var dock bra som galen polischef med oklanderlig klädstil och frisyr.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Surrealism Tagged with , ,

South Park: Bigger, Longer & Uncut

31 mars, 2011 4 kommentarer

Titel: South Park: Bigger, Longer & Uncut

Regi: Trey Parker
År: 1999
Jag postade precis en recension av underbara Team America: World Police. Det fick mig osökt att tänka på South Park-filmen, en film som jag vet att jag inte gillade alls. Jag fick för mig att jag hade skrivit en riktig recension av South Park-filmen men det visade sig bara vara ett gnälligt omdöme som totades ihop i januari 2004.

Jag har inte sett tv-serien och jag vet inte om det gör att jag uppskattar filmen mer eller mindre, men faktum är att jag tyckte det här var riktigt dåligt. Jag tror inte jag skrattar en enda gång faktiskt. Ok, eftersom jag inte sett serien när den gick på tv så känner jag inte till figurerna och kan därmed inte skratta igenkännande, men jag vet inte… Jag tyckte detta var jobbigt bara. Det känns som om filmen slår in öppna dörrar. Kanske amerikanerna tycker det här är häftigt, jag vet inte. Men för mig blev det bara för mycket. Det blev övertydligt, helt utan finess tyckte jag. Snudd på bottenbetyg.

2-/5

Arkiverad under Okategoriserade

Mutant Chronicles

30 mars, 2011 7 kommentarer

Titel: Mutant Chronicles

Regi: Simon Hunter
År: 2008

Om du gillar Thomas Jane, Ron Perlman, action och dystopiska sf-filmer fulla med datoranimerade miljöer är chansen stor att du uppskattar den här rullen som jag inte ens visste existerade för två dagar sen.

En framtida Jord styrs av fyra storföretag som delat upp planeten mellan sig. Problemet är att de inte kan hålla sams. Nej, de håller sig istället med arméer som strider mot varandra i första världskriget-liknande skyttegravsbataljer. Vad ingen vet — förutom en hemlig sekt ledd av Perlmans munkbroder Samuel — är att krigets bombningar hotar att frigöra en fasansfull maskin kallad… Maskinen. Rymdvarelser tog med den till Jorden i tidernas begynnelse men människorna lyckades besegra fienden och sänkte Maskinen djupt ner i ett förseglat underjordiskt utrymme (tänk lagring av kärnavfall).

Det värsta som kan hända händer alltså: Maskinen väcks till liv och hotar därmed allt mänskligt liv. Man sätter igång en massevakuering av Jorden. Ja, eller massevakuering och massevakuering: endast de som har en fribiljett eller kan betala för sig får plats på de farkoster som lämnar Jorden på väg till Mars eller Månen. Kvar på Jorden stannar broder Samuel tillsammans med grupp soldater (där Jane spelar den mest cyniska/hjältemodiga) sammansatt av folk från alla de fyra arméerna. De har i uppdrag finna och oskadliggöra Maskinen. Tidigare slogs de mot varandra, nu ska de slåss mot en gemensam och fruktansvärd fiende. Muhahaha.

Jag måste säga att jag gillar temat i filmen. Miljöerna som går i cyber/steampunk-stil är faktiskt riktigt snyggt gjorda. Ibland är det lite Sin City-varning när det gäller själva tekniken med automagiskt skapade greenscreen-miljöer. Ett exempel på steampunk är en trevlig och aningen märklig flygfarkost som är ångdriven [sic!]. Jordens resurser är uttömda så man använder kol som bränsle för det puffande skeppet. Däremot är soldaternas vapen toppmoderna och skjuter ur sig en sorts energistrålar à la rymdaction.

Till sin hjälp att förstöra Maskinen har broder Samuel en uråldrig bok (Mutantkrönikan typ). Boken åker fram titt som tätt för att reda ut om man ska gå höger eller vänster i en tunnel eller hur långt ner i ett schakt men ska fira ner sig. Även om det inte handlar om att avslöja nån konspiration så ger gåtlösandet ändå lite Dan Brown-vibbar. Förutom problemet med att hitta och ta kål på själva Maskinen så kan det även bakom varje hörn hoppa fram en muterad människa med högerarmen omvandlad till en gigantisk kräftklo och hjärnan omvandlad till en aggresiv degklump.

Filmen bygger tydligen på ett datorspel, vilket inte är nåt som spelar nån roll för mig. Antingen är det en bra film eller inte, vare sig den bygger på ett spel eller inte. Om man nu däremot har spelat spelet, vilket jag inte har, så är man kanske mer känslig ungefär som när man gör misstaget att jämföra en film med bokförlagan.

Så, är Mutant Chronicles en bra film då? Mja, tveksamt. Men jag blev tillräckligt underhållen pga miljöer och steampunk-stämningen för att ge den godkänt.

3-/5

PS. Lite research visade att filmen inte alls bygger på ett datorspel utan på ett rollspel (i stil med Drakar och Demoner), ett svenskt rollspel tydligen. Nu tror jag i och för sig det nog även finns datorspel som bygger på rollspelet. Filmen har även bitvis lite datorspelskänsla.

Arkiverad under Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →