The Chase

27 juni, 2011 2 kommentarer

Titel: The Chase

Regi: Arthur Penn
År: 1966

Jag råkade av en slump se att det gick en amerikansk film från slutet av 60-talet på svt. Medverkade i filmen gjorde bl a storheter som Marlon Brando, Jane Fonda, Angie Dickinson, en ung Robert Redford och Robert Duvall. Regissör var Arthur Penn: jag tog beslutet att spela in filmen. The Chase är en film som låter sig ta den tid det tar. Den utspelas i sydstaterna i ett litet samhälle där allt kretsar kring den lokale företagspampen Rogers. Brando spelar ortens sheriff som inte gillar att gå i Rogers ledband. När en av byns söner (Redford) rymmer från fängelset och söker sig tillbaka till sin hemby ställs alla konflikter på sin spets.

Före – efter. Vill ni se hur och varför, se filmen!

Mmm, en riktigt mysig skådespelarfilm. Att jag kallar den en skådespelarfilm beror på att det är karaktärerna som är det viktiga i filmen. Det maffiga i filmen är hur karaktärerna agerar i vissa nyckelscener. Det maffiga är inte en smart historia eller coola specialeffekter. En av anledningarna till att det är en skådisfilm är troligen att det hela bygger på en teaterpjäs. I vilket fall, så är det ett klart intressant drama som mot slutet går mer mot thrillerhållet. Alla skådisar gör grymma insatser, speciellt gillar jag Duvall som är härligt bortkommen bland alla hillbillies. Brando är också kanon, främst mot slutet då han är skönt vrång och envis.

3+/5

PS. Den töntiga svenska titeln på filmen är Den djävulska jakten. Visst, det går hett till men vad djävulen har med det hela att göra, det vet jag inte.

PPS. Även Rörliga bilder och tryckta ord har sett The Chase och gillar den inte riktigt lika mycket som jag, för att ta till en underdrift.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Thor

26 juni, 2011 4 kommentarer

Titel: Thor
Regi: Kenneth Branagh
År: 2011
IMDb | Filmtipset

I amerikanska serietidningsfilmen Thor är Asgård är ett superkitschigt guldglänsande Sagan om Ringen-rike där vi möter Oden och de andra asagudarna. De slåss mot frostjättar från Jotunhem som leds av Laufey som ser ut som Darth Maul från Star Wars. Onde sonen Loke smider ränker medan Tor mest vill ha kul eller kriga. När Tor är för ivrig att kriga mot jättarna och förstör den vapenvila som Oden förhandlat fram blir Oden vred och skickar honom till Midgård (jorden alltså) som en vanlig dödlig människa.

Anthony Hopkins spelar Oden och jag hade läst att Hopkins spelade stelt, sömngångaraktigt och helt oengagerat. Ah, jag vet inte, jag tyckte han var helt ok. Oh well, nu sov han djup Odensömn i ungefär halva filmen men ändå.

Chris Hemsdeep… worth, var nånstans hittade de den killen? Chippendales? Well, tjejerna får sitt i alla fall. Apropå på det så är Natalie Portman med och det är ju alltid trevligt. Efter vad jag läst var det nödvändigt för Portman att göra en lättsammare film efter Black Swan. Och ja, lättsammare än så här blir det nog inte. Även Stellan Asgård dyker upp i roll som äldre forskarkollega och extrapappa till Portman.

Historien är så tunn att elektroner med enkelhet kan tunnla genom manuskriptet. Men jag fick precis vad jag väntade mig: helt ok filmunderhållning. Scenerna när Tor anländer till Jorden som en vanlig om än muskulös människa är trevliga. Han använder artigt högtidligt språk, han kysser flickor på handen när han hälsar adjö OCH han går in i husdjursbutiken när han behöver en häst ”I need a horse!”. Haha, jag hade riktigt trevligt.

De svenska översättarna har varit lite okänsliga och slarviga när det Tors språk. När Tor säger saker som ”That would suffice” översätts det med ett simpelt ”Det blir bra” istället för nåt i stil med ”Det är tillräckligt”. Kanske ett dåligt exempel men ni förstår säkert vad jag menar.

Historien är bitvis är riktigt seg uppe i Asgård när historien utspelas där. Hopkins är inte världens yngsta skådis längre men han fick som sagt lite välbehövlig vila under en stor del av filmen. Jo, just det, sen dök Rene Russo upp som Tors mamma. Det tog ett ögonblick innan jag kunde placera henne.

När Heimdall, asarnas allseende portväktare, var med tänkte jag att det var lite synd om den skådisen eftersom han hade hjälm och pansar som i princip täckte hela ansiktet så att det inte gick att känna igen honom. Dessutom var rösten förmörkad, batman-style. När eftertexterna rullade fick jag reda på att det var Idris Elba, dvs min favoritknarklangare från The Wire, yay!

Men för i helvete, nu upptäckte jag att även Tadanobu Asano, en japansk skådis som var med i favoritfilmen Universums sista dagar, också var med i en ganska oväntad roll som en asagud. Ungefär lika oväntat som att Idris Elba spelade portväktaren Heimdall. Inte lika oväntat är att filmen får en trea.

3/5

PS. Ni som inte har sett filmen, kom ihåg att se klart hela eftertexterna eftersom det dyker upp en bonusscen där!

Arkiverad under Action, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: I Am a Fugitive from a Chain Gang

24 juni, 2011 4 kommentarer

Titel: I Am a Fugitive from a Chain Gang
Regi: Mervyn LeRoy
År: 1932
IMDb | Filmtipset

Det här är den första filmen i mitt lilla tema med noir-filmer, och jag tror inte att jag kunde ha fått en bättre start. Paul Muni gör en gripande insats som James Allen som återvänder från första världskriget som en förändrad människa. Han vill inte återvända till sitt gamla jobb på fabriken i hemstaden. Han känner att ett sånt jobb i princip är mer begränsande än livet i militären var. Nu ska han istället hitta sig själv och det han vill göra, nånting inom byggnads/arkitekt-yrket kanske eftersom han var placerad i ingenjörstrupperna och lärde sig mycket under sin tid i armén. Jobbsökande går dock trögt och Allen driver omkring i USA för att till slut bli oskyldigt dömd till 10 års straffarbete som kedjefånge.

Det jag gillade mest med den här filmen var kanske hur enkel och välgjord den var. Välgjord — eftersom samtliga skådisar gör realistiska porträtt av sina karaktärer. Muni bär upp filmen med ett intensivt, nästan desperat, spel som visar hans känslor på ett äkta sätt. Dessutom innehåller filmen två rafflande flyktscener med välgjord action av bästa märke. Enkel — eftersom man litar på historien och karaktärerna. Det är liksom inga konstigheter. Många scener är välgjorda men samtidigt enkla, och därför effektiva. Inget skrivs en på näsan utan handlingen talar för sig själv. Allen är en karaktär som man gillar direkt och man hoppas att han ska lyckas och hejar på honom när han har blodhundarna efter sig.

Det som sticker ut för mig är även att filmen känns rå och äkta. Den känns inte modern. Däremot känns det som om den tecknar en sann bild av sin tid. Efter att ha sett extramaterialet förstår jag dock att det är en sorts blandning av tiden då filmen utspelas (efter första världskriget) och tiden då filmen spelades in (början av 1930-talet). Jag noterade även att filmen visar hur rasistiskt och segregerat USA var på den här tiden. T ex en sån sak som att man redovisar antalet fångar i lägret genom att skriva ”69 Negroes, 33 White” på en griffeltavla, samt att svarta och vita åker i olika lastbilar på väg ut till straffarbetet.

I Am a Fugitive from a Chain Gang är spännande och gripande film om en människa som försöker hitta sig själv men som bara hittar det korrupta och sjuka i samhället. Trots det kämpar han på och lyckas behålla sin värdighet och tillit till just det samhället. Ett tag går det bra för vår protagonist Allen men på nåt sätt så vet man att det bara är en tidsfråga innan blodhundarna bokstavligen flåsar honom i nacken igen. Och så måste jag bara nämna slutscenen som är helt briljant; så enkel, så välgjord, så effektiv och så tragisk.

Mmm, det var riktigt kul att se den här filmen. Den tog mig liksom på sängen genom sin realism och råa känsla, vilket till stor del är Munis förtjänst. Jag noterar även att filmen är en s.k. pre-Code-film; den gjordes alltså innan den 1 juli 1934 då den amerikanska filmindustrins självcensursregler började användas på allvar. Kanske bidrar det till filmens avsaknad av bortslipade vassa kanter. Jag hoppas att kanterna förblir vassa i de kommande filmerna i mitt noir-tema (jag kör i tidsordning) men jag befarar att det här kan ha varit den bästa filmen. I Am a Fugitive from a Chain Gang får ett högt betyg, på gränsen till 4+/5, men det stannar vid en vanlig fyra.

4/5

PS. Man kan diskutera om I Am a Fugitive from a Chain Gang verkligen är film noir men eftersom jag började mitt noir-tema med den så får den vara med. IMDb listar den som en film noir (eller gjorde det åtminstone tidigare, nu verkar den bara vara crime/drama). Andra källor som t ex snygga sidan They Shoot Pictures, Don’t They? kallar det för en noir-precursor och verkar anse att en äkta film noir ska vara gjord 1940-1959. Jag kan nog precis som TSPDT tycka att IAaFfaCG (he, jobbig förkortning) är en föregångare snarare än ”äkta” noir. Vad säger Czechflash på Movies Noir?

Arkiverad under Betyg 4, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , ,

Film noir-tema varje fredag hela sommaren

23 juni, 2011 16 kommentarer

Film noir och midsommar brukar väl inte förekomma så ofta i samma mening men nu slumpar det sig så att jag tänkte köra film noir-fredagar hela sommaren med start imorgon på självaste Midsommarafton! Om jag räknar rätt kommer det här pågå en bra bit in på hösten beroende på hur många nya filmer jag ser. Med start 2008 och under ungefär ett års tid betade jag nämligen av topp-25 på IMDb’s lista över film noir plus några andra utvalda filmer. Så om ni gillar djupa skuggor, udda kameravinklar, svartvitt och femme fatales så kan ni titta in på fredagar framöver. Glad film noir-midsommar!

UPPDATERING: Här är en lista på filmerna som jag kommer att skriva om. Det kan hända att det dyker upp en del bonusfilmer men det återstår att se vilka det kommer att bli.

I Am a Fugitive from a Chain Gang (1932)
Scarface (1932)
Double Indemnity (1944)
Laura (1944)
Detour (1945)
The Lost Weekend (1945)
Scarlet Street (1945)
The Stranger (1946)
Odd Man Out (1947)
Out of the Past (1947)
Body and Soul (1947)
The Lady from Shanghai (1947)
Key Largo (1948)
The Naked City (1948)
White Heat (1949)
The Set-Up (1949)
The Third Man (1949)
Sunset Blvd. (1950)
Night and the City (1950)
D.O.A. (1950)
Where the Sidewalk Ends (1950)
Ace in the Hole (1951)
5 Fingers (1952)
The Hitch-Hiker (1953)
The Man Between (1953)
Kiss Me Deadly (1955)
Rififi (1955)
The Harder They Fall (1956)
Touch of Evil (1958)
The Maltese Falcon (1941)
The Big Sleep (1946)

Arkiverad under Film noir, Film noir-fredag, Midsommar

The Fighter

22 juni, 2011 4 kommentarer


Titel: The Fighter
Regi: David O. Russell
År: 2010
IMDb | Filmtipset

En orsak till att jag såg fram emot den här filmen var att Hoyte van Hoytema var filmens fotograf. De Hoytema-fotade filmer/tv-serier jag hittills har sett (Flickan, Låt den rätta komma in, Ond tro, Lasermannen) har varit en ren njutning bildmässigt.

Christian Bale är väldigt bra som en ryckig crackpundare och f.d. boxningshjälte som en gång i tiden knockade Sugar Ray Leonard (eller kanske Leonard bara halkade). Mark Wahlberg är också perfekt som snällisboxare och Bales halvbror som hunsas av mamman spelad av Melissa Leo. Jag frågar mig om det verkligen är samma Leo som jag såg i Homicide: Life on the Street (föregångaren till The Wire, yay!). Hon är ganska oigenkännlig och spelar över så det står härliga till (men det känns ändå rätt). Det är möjligt att Bale också spelar över. Wahlberg kan inte spela över.

Jag gillar historien om familjen: bröderna, mamman, systrarna, Wahlbergs nya flickvän, gräl, problem. Familjens systerskara, helt fantastiska white trash-tjejer med kreativt fula frisyrer, vill jag inte hamna i trubbel med. En sak som var bra var att jag inte hade full koll på att det var baserat på en sann historia. Jag hade det nog i bakhuvudet men visste inte alls vad som skulle hända.

Jag vet inte om jag kan säga att man ser att det är van Hoytema som har fotat, om han så att säga har en egen stil. Nåt jag noterat tidigare är han använder ganska mycket närbilder och blandar suddighet med skärpa i samma bild. En sak som jag gillade i just The Fighter var den oskarpa tv-kvaliteten på bilden under boxningsmatcherna. Det var snyggt och gav en rå känsla, som om man faktiskt såg det live själv eller nyhetsbilder från matcherna. Om man bedömer boxningsscenerna som just boxningsscener är de helt ok, men de är inte så många och inte det viktigaste i filmen även om den sista matchen var riktigt spännande (eftersom jag inte visste hur det skulle gå).

Jag tyckte även filmen bitvis var riktigt rolig eller tragikomisk, men allvaret kommer fram när man får se allvaret med crackmissbruk.

4-/5

PS. Christian Bale vann ju en Oscar för bästa biroll. Biroll? Vem fan hade då huvudrollen? Eller hade alla biroller? Jag kan tycka att man hade kunnat ge Bale en gubbe för bästa huvudroll, punkt.

Arkiverad under Betyg 4, Boxning, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

The Black Power Mixtape 1967-1975

21 juni, 2011 3 kommentarer

Black PowerThe Black Power Mixtape 1967-1975 är en snyggt gjord dokumentärfilm med fantastiska gamla 60- och 70-talsbilder från svenska nyhetsreportage om de svartas kamp för rättigheter i USA. Vi får möta ledarfigurer i Black Power-rörelsen som bl a Malcolm X, Martin Luther King, Stokely Carmichael, Angela Davis. De och det amerikanska samhället gestaltas av svenska ganska naiva journalister. Det blir intressanta intervjuer och reportage som är kul att se i efterhand.

Angela Davis (i afro på bilden) får en fråga av den då ganska unge svenske reportern Bo Holmström om varför man använder våld. Hon håller en lång utläggning och trycker ner Holmström i skorna med vältaliga ord berättade med inlevelse. Just detta klipp finns att se här. Den bombning som Davis pratar om är en KKK-bombning av en kyrka i Birmingham, Alabama 1963. En parentes, men nåt som skulle kunna bli en film, är att en av bombmännen dömdes för dådet så sent som 2002.

Den andra scenen som sticker ut är när en ung ung tjej intervjuas om prostitution och droger. Här blir det gripande, sorgligt och äkta.

Bilderna vi får se kommenteras av några nutida kända svarta personer men även av några som var med när det begav sig (som t ex Angela Davis). Soundtracket, av bl a ?uestlove från The Roots, är bra (vilket filmtiteln skvallrar om) men tyvärr har man återanvänt en viss låt om och om igen vilket blir lite tråkigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Här finns ett klipp där Göran intervjuas om The Black Power Mixtape. Nu blev jag riktigt sugen på att se hans Leila K-dokumentär Fuck You, Fuck You Very Much. DS.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , ,

Enter the Void

20 juni, 2011 6 kommentarer

Som utlovat kommer alltså nu en recension av Irréversible-regissören Gaspar Noés Enter the Void. Jag såg den på Stockholm Filmfestival 2009 varför jag även skriver lite om visningen och den efterföljande intervjun av Noé.

Ett ord: Pust!

Det var med blandade känslor som jag ganska trött och utmattad lämnade visningen av Enter the Void. Jag måste börja med att säga att när jag betygsätter film så är det egentligen inte filmen i sig jag betygsätter. Jag betygsätter hela min upplevelse av att se filmen just vid det aktuella tillfället. Det här gör att andra saker än filmen självt kan påverka betyget. Det kan vara yttre störningar eller vilket humör man är på. Jag skriver mer om själva visningen och det Face2Face som var efteråt lite längre ner.

Gaspar Noé slog fullständigt knock på mig med Irréversible så förväntningarna var ganska högt ställda. Detta trots att jag egentligen inte visste nånting om filmen. ”Tyvärr” visade det sig att Enter the Void i ganska mycket var lik Irréversible. Noé nämnde att Enter the Void använde sig av samma teknik och sätt att jobba som man använde i Irréversible (som han kallade en sorts övningsfilm). I det här fallet var övningsfilmen bra mycket bättre än den ”riktiga” filmen. Ganska ofta är det tvärtom. Saker faller på plats, man får högre budget, man har testat en gång, och andra gången blir det riktigt bra.

Irréversible hade inte en död stund. Den var kompakt, tät, ständigt intensiv. Enter the Void, som använder sig av samma snurrande bildspråk, är… övertung, överbelastad. Det blir för mycket av allt. Filmen är helt enkelt för lång, i alla fall kändes det så just under denna visning. Bitvis är det givetvis briljant. Visuellt är det en tripfest, ett mästerverk. Men nästan tre timmar tar på krafterna. Efter Irréversible mådde jag fysiskt dåligt och var tagen. Efter Enter the Void var jag mer trött i huvudet än nånting annat. Många scener är, som sagt, otroliga. En del scener är riktigt otäcka, speciellt en av <spoiler>de återkommande där Linda efter kraschen sitter i bilen och skriker av skräck</spoiler>. Vissa scener funkade dock inte alls lika bra. Jag tänker t ex på <spoiler>befruktningsscenen som kanske skulle vara sällsam men som mest blev nån sorts buskis</spoiler>. Inledningen där vi får följa med huvudpersonen Oscar på en drogtrip är fascinerande men på tok för lång. Fascinerande men för lång är en ganska bra beskrivning av vad jag tycker om filmen som helhet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Det kan hända att filmen faktiskt är en fyra men visningen var bara en trea. Nånting gjorde att jag inte riktigt drogs in filmen. Kanske att jag hade en kompis bredvid mig som satt och vred på sig och kollade på klockan var 10:e minut. Gah. Sen var det även lite svårt att höra vad skådisarna sa, speciellt i början. Dessutom upplevs stolarna på Bio Rio som något hårda efter ett par timmar. Namnet Rio är för övrigt kvar från tiden då bion var en av de gamla Ri-Teatrarna.

Tyvärr var Face2Facet efteråt ganska dåligt. Noé var ok men intervjuaren var helt borta. Kanske var han tagen av filmen. Rundgång i högtalarna i början av samtalet gjorde att den flummiga stämningen från filmen fortsatte. Tyvärr gjorde detta även att det var svårt att höra vad som sas. Noé var ganska tystlåten, lite lurig, men rolig. Han var intresserad av vad publiken tyckte och verkade besatt av att göra porrfilm (ett ämne som intervjuaren så småningom försökte styra samtalet bort ifrån, utan att lyckas, haha). Noé berättade även att många av skådisarna i filmen inte alls var skådisar utan kom med mer eller mindre slumpmässigt. Oscar t ex spelades av en snubbe som sålde t-shirts i en butik i en amerikansk stad utan att veta att han en vecka senare skulle befinna sig i Tokyo och spela in en film med Noé.

Några filmer som inspirerat Noé: Strange Days (inledningen givetvis), Lady in the Lake, Soy Cuba (I Am Cuba). Samtalet borde ha kunnat vara mer intressant men nu förstörde alltså intervjuaren en del. Jag vet inte, det kändes nästan som om han var rädd för Noé.

Totalkänslan var ändå: nu har verkligen festivalen startat på allvar!

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , ,

Kommer på bio: Enter the Void

19 juni, 2011 5 kommentarer



När jag var på biografen Sture i Stockholm för att se Melancholia såg jag en filmposter i foajén som jag kände igen. Den är ju svår att missa (se bilden). Filmen det handlade om var Gaspar Noés Enter the Void och den ska ha premiär på bio nu i sommar, 15 juli närmare bestämt. Huruvida filmen kommer gå upp i några andra städer än huvudstaden, Göteborg och Malmö är oklart men det känns osannolikt. Själv såg Enter the Void på Stockholm Filmfestival 2009 och en recension av den dyker upp imorgon. Mitt korta omdöme om Noés förra film, Irréversible: mästerverk. Det längre omdömet hittas här.

Arkiverad under Kommande Tagged with ,

Code 46

19 juni, 2011 3 kommentarer


Titel: Code 46
Regi: Michael Winterbottom
År: 2003
IMDb | Filmtipset

I en dystopisk framtid är världen strikt uppdelad mellan de utstötta och de icke-utstötta. De icke-utstötta bor i städer, eller snarare städer som förvandlats till gigantiska gated communities, medan de utstötta bor utanför städerna i ökenlandskap. Paragraf (code) 46 är en paragraf som ska hindra att klonade människor med lika eller liknande genuppsättning inte ska få barn ihop. Världen består nämligen av provrörsbarn som klonats fram. Allas resor och var folk befinner sig registreras hela tiden. Samhället är med andra ord ett extremt övervakningssamhälle. Tim Robbins spelar en utredare som träffar Samantha Mortons mer rebelliska karaktär och blir kär.

Michael Winterbottom är väl ingen favorit. Nu har jag i och för sig bara sett 24 Hour Party People, In This World och Tristram Shandy men ingen av dem har fått toppbetyg. Här bjuds vi på en ganska snygg film med bitvis bra stämning. Miljöerna är riktigt snygga. Winterbottom försöker då och då få igång nån sorts konstfilmsstämning med ambient indie-musik och flumbilder av ganska dåliga sexscener. Filmen pendlar mellan ganska höga toppar och djupa dalar. Jag tycker inte riktigt den vet om den vill vara en sf-rulle eller ett romantiskt drama. Egentligen är det en kärlekshistoria men man har lagt till sf-element.

Tim Robbins är en märkligt passiv skådis, han agerar inte utan reagerar på vad andra gör. Eller ja, han verkar mest flyta runt, i alla fall i den här filmen. Och ja, i andra också, är det inte så, typ som hans märkliga karaktär i Spielbergs War of the Worlds. Samantha Morton har ett konstigt men snällt utseende och i mina ögon är hon en bättre skådis än Tim Robbins (vad det nu har med saken och min bedömning av just den här filmen att göra).

3-/5

PS. Jo, just det, en rolig detalj är det språk som förekommer i filmen. Det är en blandning av alla möjliga språk. Världens språk har liksom flutit ihop med varandra. Engelska är i och för sig grunden men man använder mandarin, spanska, italienska, franska, mm för olika uttryck.

Arkiverad under Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , ,

Irréversible

18 juni, 2011 13 kommentarer

IrreversibleBak och fram-filmen Irréversible såg jag för ungefär två år sen och jag minns att det var med både viss bävan och förväntan. Filmen uppfyllde de positiva förväntningarna och den där bävan jag kände var inte helt obefogade den heller.

Oj oj oj. Det här var något extra. Fotot är så flytande fantastiskt att jag håller på att implodera. Inledningen är bland det bästa jag nånsin har sett. Ljudet, musiken, händelserna, kaoset, de snurrande bilderna, allt gör att jag dras in i en oändlig spiral av förtvivlan. Filmen är en trip. En trip som aldrig tar slut.

Jag vet egentligen inte vad det är som påverkar mig. Det kan vara bilderna i sig. Det finns något ogreppbart över det som sveper framför mina ögon. Att allt är berättat baklänges är faktiskt inte nåt jag tänker på så mycket när jag ser filmen. Det kanske i och för sig mest beror på att jag blev tagen på sängen av den inferno-liknande inledningen på Rectum. Det är främst mot slutet som jag tänker på det eftersom scenerna då är helt annorlunda jämfört med början.

Grejen är ju att vi redan vet vad som kommer hända vilket ju gör konstrasten ännu större. Åh, denna förtvivlan, denna frustration. Är det Marcus (Vincent Cassel) kompis, Pierre (Albert Dupontel), filmen egentligen handlar om? Och sista scenen i filmen. Hände den först eller sist? Jag hade någon tanke om att det kanske kunde finnas nåt försonande i filmen och att det kanske var några år efteråt Spoiler när hon faktiskt hade fått sitt barn Spoiler slut.

Det här är fan en konstfilm. Och en bra sådan. Det är ett foto som inte är likt något annat. Efter ambulansscenerna är det bara ett enda flytande snurrande inferno av lampor och tegelväggar som inte liknar något jag har sett tidigare. Scenerna är långa utan klipp. Det känns som om det är en berusad fluga med problem med ena vingen som har flugit omkring och fotat filmen.

Efter att nivån är satt i och med brandsläckarscenen så sitter jag mest som en zombie och försöker hindra hjärnan från att koka över. Efter scenen i tunneln så mår jag dåligt. Partyscenerna efteråt (eller alltså före egentligen) är lite småkaotiska men ändå lugna jämfört med hur det var på Rectum. Den långa kärleksscenen mellan Cassel och Bellucci var väl helt ok men jag verkar inte uppskatta den lika mycket som andra verkar göra. Min hjärna höll förmodligen på att processa det tidigare flödet av bilder så jag var liksom inte riktigt med.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag skrev ihop det mesta av det här precis efter att jag sett filmen, därav den ostrukturerade recensionen. Försökte få nån sorts ordning på texten men den känns mest förvirrad — vilket kanske är passande.

Arkiverad under Betyg 5, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →