The Shawshank Redemption

5 november, 2011 36 kommentarer


Titel: The Shawshank Redemption (Nyckeln till frihet)
Regi: Frank Darabont
År: 1994
IMDb | Filmtipset

Det var riktigt länge sen jag såg The Shawshank Redemption. Jag mindes den som mycket bra men att det skulle vara världens bästa film ställde jag mig väldigt tvivlande till. En stark fyra, så långt kunde jag sträcka mig. Eftersom jag hade tillgång till ett antal gratisfilmer på Voddler och just Nyckeln till frihet fanns med i utbudet så bestämde jag mig för att se den. Nu skulle jag en gång för alla se om Frank Darabonts filmatiseringen av Stephen Kings novell Rita Hayworth and the Shawshank Redemption levde upp till sitt rykte.

Filmen började. Efter ungefär fem minuter så ville jag att den aldrig skulle ta slut. Filmen är något så udda som en mysig fängelsefilm. Miljön i fängelset dit Andy Dufresne (Tim Robbins) hamnar efter att ha blivit dömd för mordet på sin frun och hennes älskare är som tagen ur en mysig sagovärld. Alla där inne är mer eller mindre mysiga farbröder. Det är nästan så att till och med ”systrarna” som uppmanar Andy att tappa tvålen i duschen är mysiga.

Givetvis har vi en sadistisk fängelsechef (Bob Gunton) — ”Put your trust in the Lord; your ass belongs to me!” — och hans partner in crime vaktchefen (Clancy Brown). Men som sagt, till och med dessa karaktärer… ja jag behöver inte säga det. De passar liksom in i sagovärlden som Darabont bygger upp. Där ska ju finnas elakingar, det hör till, men man vet liksom att det goda kommer att segra.


Jag har faktiskt lite svårt att se att Kings novell kunde bli en så här bra film. Jag minns novellen som, inte tråkig eller dålig, men lite torr. Vad är det som gör att filmen funkar så bra? En sak är att King har hållit sig så långt borta från filmen som möjligt. En annan sak är att de filmatiseringar av King som brukar bli bäst är de som är baserade på hans kortare historier. Ta bara Stand By Me som bygger på novellen The Body. Darabont gjorde ju The Green Mile (en lång roman) några år efter Shawshank och den är ju bra men lite överlång.

Berättarröst på film är ju ett omdebatterat ämne. Bra eller dåligt? Ja, jag är väl kanske inget större fan men jag brukar inte irritera mig speciellt heller. En sak kan jag konstatera: om det är nån som ska agera berättarröst så är det berättarrösternas berättarröst. Yes, you guessed it: Morgan ”Rösten” Freeman.

Tim Robbins som Andy… ja, Robbins är en ganska märklig skådis. Har han egentligen några andra uttryck än sitt vanliga (uttryckslösa) då det verkar som om han har tagit några Valium i sin trailer innan inspelning? Men det konstiga är att han funkar perfekt just här. Man sitter liksom och är irriterad på att han verkar så lugn och inte gör nåt… gör något. Vid några tillfällen skymtar man dock hans desperation bakom den oberörda fasaden.

Som jag skrev i början, så fort filmen börjar så vill jag att den inte ska ta slut. Det måste vara ett tecken på en bra film. En mycket bra film.

5/5

Vad tycker andra filmbloggare om ”världens bästa film”? Ja, Voldo gillar den i alla fall.

Arkiverad under Betyg 5, Drama, Film, Recension, Stephen King, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: He Walked by Night

4 november, 2011 2 kommentarer


Titel: He Walked by Night (Nattmänniskan)
Regi: Alfred L. Werker (Anthony Mann, okrediterad)
År: 1948
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Det har varit några galna jobbveckor på sistone så inläggen har inte kommit lika tätt som vanligt. Min fredagstradition håller jag dock stenhårt på. Vi får se om jag blir klar till jul med noir-temat. Jag hade från början tänkt att det skulle bli ett sommartema men med en film i veckan så tar det ett tag att beta av alla filmer. 😉

SVT visade plötsligt en noir som vardagsmatiné och jag lyckades spela in den. He Walked by Night är nästan en sorts dokumentär om en polisutredning. Dramadokumentär skulle man kunna kalla filmen då den bygger på en verklig polisutredning om en polismördare som gäckade L.A.-polisen. Samtidigt är det även en film om just Los Angeles. Tyvärr är stämningen i filmen fånig och hurtfrisk på ett sätt som jag inte brukar gilla. Det förekommer en berättarröst som är just fånig och hurtfrisk. Bl a droppas ett, i alla fall för vår tid, märkligt citat: ”The work of the police, like that of woman, is never done”. Historien är ganska intetsägande, nästan tråkig. Karaktärerna, t.o.m. mördaren, är sagolikt träiga. Polischefen är dock ganska cool då han t ex är först in när man slår in dörren under stormningen av ett hus. Under slutscenerna i underjordiska tunnlar är det inte bara snyggt foto utan faktiskt ganska nervigt och spännande. He Walked by Night påminner en del i temat om The Naked City, en film om New York och en film som jag gillar betydligt mer.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Raging Bull

1 november, 2011 19 kommentarer


Titel: Raging Bull (Tjuren från Bronx)
Regi: Martin Scorsese
År: 1980
IMDb | Filmtipset

Här kommer en riktigt gammal recension av en film som jag inte har sett sen jag såg den då för åtta år sen. Egentligen borde jag väl se om den och stämma av vad jag tycker nu men va fan, det finns ju så mycket film att se som jag aldrig sett… 😉

Raging Bull var trojkan Martin Scorsese-Robert De Niro-Joe Pescis första film tillsammans. Senare gjorde de även Goodfellas (1990) och Casino (1995). Raging Bull handlar om boxaren Jake LaMottas liv, både i men kanske främst utanför ringen. LaMotta var en envis, misstänksam och tjurskallig typ, vilket han hade nytta av i ringen, men utanför densamma gjorde det att hans liv var stökigt och till slut rätt så tragiskt.

Efter en kort inledning där en fet och utbränd LaMotta förbereder sig för ett nattklubbsframträdande 1964, tar filmen sin början 23 år tidigare i New York. Det är då tidigt i LaMottas karriär och han drömmer om att få gå en titelmatch. Detta visar sig inte vara alltför lätt, eftersom han vill gå sin egen väg och vägrar prata med den lokala maffioson Tommy Como (Nicholas Colasanto). Jakes bror Joey (Joe Pesci) som agerar manager gör sitt bästa för att tygla Jake och övertyga honom om att gå via Tommy nog är det enda sättet. Livet vid sidan om ringen är inget vidare för Jake som ständigt bråkar med sin fru. När han träffar den unga (15 år) och vackra blondinen Vickie (Cathy Moriarty) som umgås i kretsen kring Tommy Como så är det första äktenskapet slut och han gifter sig med Vickie (när hon fyllt myndig ålder). Nu följer en tid av relativ lycka för Jake. Han boxas framgångsrikt och kommer närmare sin titelmatch, och dessutom får han och Vickie barn. Efter att ändå ha kontaktat Tommy får Jake till slut sin chans att bli mästare men han eller åtminstone hans stolthet får betala ett rätt så högt pris.


Jag vet inte hur många flottyrmunkar per dag som krävs men resultatet ser ni till höger

Att Jake har framgång i ringen är inget som avspeglas i det verkliga livet. Han är misstänksam, för att inte säga paranoid, och övertygad om att Vickie är otrogen. Han ber därför sin bror Joey att hålla ett öga på henne när han inte är hemma. Till slut går det så långt att han misstänker alla i sin omgivning inklusive Joey. Det kan bara gå på ett sätt. Utför.

Under förtexterna i början ser man LaMotta dansa i ringen till tonerna av pampig musik vilket är en otroligt tung, vacker och perfekt inledning på denna svartvita film. Boxningsscenerna är brutalt strålande med ljud och klippning som inte kan bli bättre. Hela rollbesättningen med De Niro i spetsen gör ett mycket övertygande jobb. De Niro gjorde som de flesta vet en s.k. Renée Zellweger under filmen. Från en 70 kilos boxare i topptrim till en fet och avdankad föredetting på drygt 25 (?) kilo mer är en slående (ursäkta) förvandling. Men det är inte bara det yttre som gör intryck förstås. De Niro gestaltar LaMottas paranoida, våldsamma, aggressiva men samtidigt osäkra och ångerfulla natur på ett imponerande och mycket realistiskt sätt. Samtidigt som LaMotta är en rätt så patetisk figur så känner man verkligen hur han brottas med sina inre demoner. Speciellt minns jag en scen mot slutet av filmen när LaMotta hamnat i finkan efter att ha serverat minderåriga alkohol på sin nattklubb. Förtvivlad slår han nävarna mot väggen i sin cell samtidigt som han skriker ”I’m so stupid! Stupid. Stupid. Stupid. Stupid”.

Betyget kan inte bli annat än det högsta till denna film som nog borde ha fått en Oscar för 1980 års bästa film. Detta sagt utan att ha sett Ordinary People som fick priset.

5/5

Arkiverad under Betyg 5, Boxning, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Sunset Boulevard

28 oktober, 2011 18 kommentarer


Titel: Sunset Boulevard (Sunset Blvd.)
Regi: Billy Wilder
År: 1950
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Sunset Boulevard ligger på plats 32 på IMDb:s topp-250-lista ser jag nu. Well, det var ju lämpligt då att den också ”råkar” ingå i mitt noir-tema. Handlingen kretsar kring den åldrade och i princip galna stumfilmsstjärnan Norma Desmond (Gloria Swanson) som ugglar i sitt gamla Hollywoodpalats tillsammans med sin udda betjänt Max (Erich von Stroheim). Hon har inte gjort en film på 20 år men hon skriver på ett vansinnigt mastodontfilmmanus som är tänkt att bli hennes stora comeback (eller återkomst som hon själv föredrar att kalla det).

Helt skiljt från detta, fast ändå inte, försöker den misslyckade manusförfattaren Joe (William Holden) komma undan kronofogden som vill ta hans bil. Av en slump gömmer han sin bil just i Norma Desmonds garage vilket kanske inte var det var det bästa som kunde hända — varken för Joe eller Norma. Men det är där vi börjar historien. Eller den börjar egentligen med ett lik i en swimmingpool hos en gammal Hollywoodstjärna. Joe själv (Holden alltså) agerar berättarröst. En berättarröst som inte är störande utan istället blir vår ledsagare då vi får lära känna det verkliga Hollywood, det som finns bakom den vita duken.


Betjänten Max till vänster och apan till höger…

Gloria Swanson är hysteriskt bra. Hennes minspel och gester är obetalbara samtidigt som hon är sorglig figur. Bitvis är det en pinsam och tragikomisk stämning, främst när Norma ”förför” Joe och Joe spelar med så länge han tycker han tjänar på det. Samtidigt som han blir Normas… vad ska man säga? …toyboy, så träffar han en ung aspirerande manusförfattarinna (Nancy Olson) som jobbar på en filmstudio med att läsa manus som skickas till studion. Olson spelar verkligen sin klämkäcka unga dam på ett – klämkäckt men bra och piffigt (haha, vilket fånigt ord) sätt.

Ja, som sagt, ibland en märklig men samtidigt fantastiskt rolig stämning i filmen. I inledningen ska Norma begrava sin apa (med kista och allt) som har dött och.. ja det vara bara för mycket. Eller nyårspartyt med orkester och the whole shebang men bara en gäst. Eller när Norma besöker filmstudion hon inte varit i på 20 år. Och så då betjänten Max som tar sin uppgift väldigt seriöst. Jag kan bara konstatera att det här är en klassiker som verkligen håller än. Sunset Boulevard är snygg (poolscenen i början t ex), riktigt rolig (främst i början), absurd och lite sorglig. Dessutom är samtliga skådisar perfekt castade. Det finns en svacka nånstans efter 2/3 kanske men i slutscenerna lyfter det igen så betyget måste bli högt.

4+/5

PS. En intressant detalj är att relationerna i filmen mellan Gloria Swanson, Erich von Stroheim och Cecil B. DeMille (som är med som sig själv) till en ganska stor del är hämtade från verkligheten.

Förutom Movies – Noir har även Filmitch har sett och gillat Sunset Blvd.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Pusher

26 oktober, 2011 10 kommentarer


Titel: Pusher
Regi: Nicolas Winding Refn
År: 1996
IMDb | Filmtipset

Fiffi postade precis en recension av danska superfilmen Pusher. Enda anledningen att Fiffi inte gav den en klockren fyra var att hon var dum nog att se den otextad. 😉 Här kommer min recension som har några år på nacken men som jag nog tror fortfarande gäller.

”A week in the life of a knarklangare”. Frank (Kim Bodnia) är knarklangare (pusher) i Köpenhamn. Han och kompisen Tonny (Mads Mikkaelsen) glider runt och dealar, snackar skit och festar. Frank får sitt knark från lokala juggo-gangstern Milo (Zlatko Buric). Frank är skyldig Milo pengar. Vid en affär med en svensk (Peter Andersson) går allt fel och Frank torskar för polisen. Nu står han utan både knarket han skulle sälja och pengarna han skulle ha tjänat. Veckan som började så bra är på väg utför. Utför. Detta är regissören Nicolas Winding Refn debutfilm.

Oj, oj, fan vad kul det är när man relativt oväntat får se en toppfilm! Jag har ju i och för sig hört att en hel del gott om Pusher men man vet ju aldrig förrän man ser filmen själv. Det visade sig att detta var en otroligt tät, intensiv, realistisk, vad du vill, skildring av en persons liv, ett liv som är på väg ner i avloppet. Kim Bodnia gör en storstilad insats som desperate Frank, vars tillvaro blir ett helvetiskt kaos. Och han kan inte skylla på nån annan än sig själv. Mads Mikkaelsen är rolig som kaxig medhjälpare. De båda har en ganska roligt skildrad tillvaro i början av filmen, med en kul dialog. Kul att höra danska *host*fissefinger*host*. Sen har vi även den ruggigt sköna Buric som gangstern Milo. ”Franke. Franke, du är min bästa vän i hela Danmark!”. Underbart.

Förutom våldet och förfallet så finns det även lite andra inslag. Frank har ihop det, på nåt sätt, med horan (champagneflicka säger hon själv) Vic (Laura Drasbæk). Deras möten återger en sorts sorg som finns i hela deras tillvaro, som allt som oftast går ut på att bli hög eller fixa snabba pengar. Vid sällsynta tillfällen försöker de närma sig varandra, men det blir aldrig mer än en ångrad smekning på en axel. Klippningen imponerar liksom den tunga musiken som man borde skaffa. Sen är inledningen så snygg att den var värd att se två gånger. Om ni inte sett Pusher, så gör det ganska så snart.

4/5

PS. Precis som Fiffi så tipsar även jag om svenskdanska tv-serien Bron. Den finns att se på SVT Play.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , ,

Min historia med Voddler: Episod VI – Voddlarens återkomst

25 oktober, 2011 10 kommentarer


Det senaste som hände i den här historien var att jag gnällde på Voddler i en kommentar. Och se, ibland lönar det sig att gnälla. Mitt gnäll snappades upp av Voddlers kommunikationschef Anders Sjöman som erbjöd Voddler Tickets som kompensation för problemen. Gratis är ju gott och jag tyckte att jag inte hade nåt att förlora så tänkte jag att ”vafan jag testar igen”. Dessutom hade jag sen tidigare några Tickets (som tack för att jag var tidigt ute med Voddler) som jag inte hade utnyttjat. Förutom det så testade jag även en gratisfilm så jag hade hela sex filmer att se fram emot alternativt irritera mig på. Skulle jag nu få uppleva the film power of a fully armed and operational Voddler service?

Resultat av mina Voddler-tester

Först kommer en sammanfattning av hur det gick under uppspelningen av respektive film som jag testade och sen ett mer allmänt omdöme om tjänsten som helhet och vad jag tycker man borde förbättra. Den dator jag använt i testerna har Intel Core Duo 2 GHz processor, 2 GB RAM, 256 MB Video RAM. Bredbandsuppkopplingen är på 100 Mbit/s. Jag har kört med Firefox 7 och OS är Windows XP SP3. Allt detta är betydligt bättre än vad Voddler anger som minimikrav.

Film för film

Titel: The Adjustment Bureau
Sedd: 2011-09-27
Längd: 1h 39min
Antal frysningar: Tre
Övrigt: Antydningar till hackig uppspelning vid några tillfällen

Titel: Centurion
Sedd: 2011-09-29
Längd: 1h 34min
Antal frysningar: Tre
Övrigt: Aningen hackigt, ostabil känsla

Titel: Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides
Sedd: 2011-10-01
Längd: 2h 17min
Antal frysningar: Två
Övrigt: Lite ostabil känsla

Titel: Black Death
Sedd: 2011-10-08
Längd: 1h 42min
Antal frysningar: Tre
Övrigt: Ostabil känsla. När man steppar tillbaka så fastnar ibland bilden medan ljudet låter som vanligt. Efter tag kommer bilden ikapp.

Titel: The Shawshank Redemption
Sedd: 2011-10-09
Längd: 2h 16min
Antal frysningar: En
Övrigt: Känslan var bättre än tidigare. Stoppet skedde efter drygt 20 minuter men sen rullade det på bra.

Titel: Re-cycle
Sedd: 2011-10-14
Längd: 1h 44min
Antal frysningar: En
Övrigt: Stoppet skedde när det var tre minuter kvar av filmen. Aningen hackig känsla. När man steppar tillbaka så släpar bilden efter ljudet.

Allmänt

De frysningar som inträffar under uppspelning är det som är mest allvarligt. Det som sker är att uppspelning av bild och ljud avbryts helt. För att komma igång igen krävs att man laddar om sidan och sen kan man välja att återuppta uppspelningen ungefär där man var, vilket oftast betyder några minuter före stoppet. Om man ska se nåt positivt i detta elände så är det att det funkar att starta om filmen genom att enbart uppdatera sidan. Tidigare när jag hade samma problem så var man även tvungen att starta om Voddler-servicen vilket tog en evighet. Inte trevligt är däremot att man är tvungen att genomlida Voddler-jingeln (plus reklamfilm om det är en gratisfilm) efter varje omstart trots att det är ett fel med Voddler som orsakat omstarten. Men det är egentligen småsaker. Att en film tokhänger tre gånger under uppspelning är däremot helt oacceptabelt hur man än vänder och vrider på det.

En annan sak som är störande är att det väldigt lång tid innan filmen startar efter att man klickat på Play Movie. Åtminstone så känns det som att det tar en väldig tid. Nu har Voddler försökt dölja detta genom att visa fåniga texter. Jag förstå varför: om det står samma text under lång tid så tror folk att nåt är fel. Fast samtidigt har man en procentsiffra som räknar upp från 0% till 100% och då behövs inte det. Texterna som kommer är som sagt fåniga:

Going to the warehouse — jaha, är det långt till det där varuhuset, eller?
Picking out your movie — jamen hittar ni inte filmen, eller?
Rewinding the tape — what tape?!
Loading your movie — i videobandspelaren?

Nu var jag lite elak men att kompensera att det tar tid med dessa texter framstår mest som löjligt, så är det bara. När jag testat har det tagit allt från 25 till 45 sekunder att starta filmen. Eller att få en chans att starta filmen. Det fånigaste av allt är nämligen att filmen inte startar efter all väntan. Nej, då står det Start movie. Eh, come again? Var det inte det jag försökte göra alldeles nyss!


”Det är bara att klicka på Play Movie så startar filmen!” Eller inte…

Några andra småsaker att störa sig på är att kontrollen för att ändra ljud och flytta sig i filmen är dålig. Man kan inte passera ytterläget och sen bara släppa utan du måste träffa exakt rätt annars går den tillbaka till där du började. Ofta vill man ju dra upp ljudet till max eller börja om filmen från början och då funkar det i alla andra vanliga kontroller i andra program att dra den förbi ytterläget och sen släppa så hamnar den längst upp eller i början.

Efter allt gnäll så är det dags för lite beröm. Jag tycker utbudet är helt ok. Förutom de allra flesta nya och inte alltför smala filmer så finns det en hel del äldre eller halvgamla kända och halvkända filmer. Det är en salig blandning av genrer. Skräck, dokumentärer, drama, thriller, science fiction. Det är inte speciellt svårt att hitta en film att se. Och många är helt gratis. Gratisfilmer (även kallade Play-filmer till skillnad från Rent-filmer) visas med en liten reklamsnutt innan filmen och det är inga problem tycker jag (det är ju som på bio). Under filmen förekommer ingen reklam.

Under min testning under de senaste veckorna så upplevde jag att det blev lite stabilare mot slutet. De två sista filmerna frös bara en gång vardera och känslan var aningen mer stabil. Voddler håller nu på att betatesta en ny version av VoddlerNet (den service som man installerar på sin dator). Är du intresserad av att testa den så finns den tillgänglig här.

Slutord

Nyligen lanserade Voddler sin nya tjänst Voddler Plus där man mot en månadskostnad av 79 kr får se gratisfilmer utan reklam i början, hyrfilmer till en billigare kostnad och vissa hyrfilmer gratis. Läs mer om det här. Så länge det är tekniska problem så är det absolut inget jag kommer testa. Och även om det inte är tekniska problem så har jag svårt att se mervärdet i erbjudandet. Om jag betalar en fast kostnad så vill jag i såna fall ha alla filmer gratis annars kan jag lika gärna betala för varje film som jag gör idag.

Avslutningsvis vill jag säga att grundidén — som Voddler inte på något sätt är ensam om — tilltalar mig väldigt mycket. Att med ett klick kunna se valfri film är precis vad jag vill ha. Enkelt och smidigt — och dessutom slipper man plastbitar! 😉 Och jag har inga problem alls med att betala för det, bara jag kan se de filmer jag vill se, utan avbrott.

Eftersom jag nu skrivit om Voddler så kommer Jojjenito framöver att titta närmare på några andra filmtjänster som finns att tillgå på nätet. Det kommer att handla om tjänster som är både bättre och sämre jämfört med Voddler.

Arkiverad under Film, Filmtjänster på nätet, Test av filmtjänster på nätet, Voddler

Min historia med Voddler: Episod V – Piratimperiet slår tillbaka

24 oktober, 2011 Lämna en kommentar


Efter att ha använt Voddler flera gånger per månad utan problem så dök de första problemen upp för mig (eller för Voddler snarare) under hösten 2010. Det här var i samma veva som andra som tidigare tyckte att allt funkat dåligt nu plötsligt tyckte att det blev bättre. Och visst GUI:et var bättre, det var proffsigt och man kunde givetvis använda musen för att navigera runt och dessutom starta filmen direkt i webbläsaren. Men för mig blev Voddler mest ett irritationsobjekt från och med nu.

Jag tror det var med filmen Till vildingarnas land som jag såg 5 september 2010 som problemen började. Vad var problemet? Jo, uppspelningen av filmen avbröts plötsligt, bilden frös, ljudet tystnade. Det var bara att ladda om sidan och börja om från början. Filmen rullade på kanske 5 minuter, kanske 15 minuter om jag hade tur. Sen frös allt igen. Och så där höll det på hela filmen. Jag tänkte att det kanske var nåt tillfälligt problem men i slutet av september så såg jag Prince of Persia: The Sands of Time, och det blev min sista film på Voddler på ett bra tag. Jag hade helt enkelt ledsnat på att filmen stannade var tionde minut.

Under våren 2011 så testade jag ungefär en gång i månaden med nån av Voddlers gratisfilmer om problemen hade försvunnit, men icke. Fortfarande samma problem med att uppspelningen plötsligt avbryts. Det är alltså inte så att filmen hackar men ändå fortsätter spela upp. Nej, filmen tokfryser. Och så kan det ju inte vara när man ska se på film. Doh.


Eftersom det fanns andra alternativ som funkade klockrent för mig så fanns det ju ingen som helst anledning att krångla med nåt som inte funkade. Och grejen var att när jag nu hade vant mig vid att kunna se film via nätet utan de eländiga plastbitarna så började ju också den mörka sidan locka allt mer. Om jag ville se en film så kollade jag upp om den fanns på de olika tjänsterna jag upptäckt (Headweb, CDON.COM, Mubi och andra) och om den inte fanns där… ja, Kraften med film på nätet har ju både en ljus och en mörk sida om man säger så.

När det gällde Voddler så hade jag i slutet av september inte testat det sen i april i år. Men så gnällde jag på Voddler  i en kommentar till min recension av självmordsbombardramat Paradise Now… Fortsättning följer i sista delen Min historia med Voddler: Episod VI – Voddlarens återkomst. 😉

Arkiverad under Film, Filmtjänster på nätet, Voddler

Min historia med Voddler: Episod IV – Ett nytt hopp

23 oktober, 2011 8 kommentarer


Det hela började egentligen med att jag kopplade min bärbara dator till min teve. Då insåg jag hur dumt det var att köpa plastbitar (läs: dvd/blu-ray-skivor) som ska skickas Jorden runt eller åtminstone släpas hem från hyrbutiken på stan. Med dator och en bra tv-skärm har man bokstavligt talat en gigantisk filmbutik bara ett klick bort. När jag endast kunde titta på film på min gamla 17 tums datorskärm så tittade jag inte på film på den. Skärmen och platsen den stod på (skrivbordet) uppfyllde liksom inte de krav jag ställer på komfort och kvalitet när det gäller filmtittande.

Men så en dag gjorde jag till slut slag i saken. Jag inhandlade de kablar som behövdes. Jag fipplade och micklade ett tag men plötsligt kunde jag använda teven som skärm för min dator. Och en ny värld öppnade sig.

Jag hade givetvis sen tidigare hört talas om andra filmtjänster på nätet men av nån anledning så blev det Voddler som jag startade med. Anledningen var nog att de körde en ganska intensiv marknadsföringskampanj just vid den här tiden, sommaren och hösten 2009. Jag anmälde mig som betatestare och det var med spänning jag loggade in första gången. En orsak till min upphetsning var t ex att jag fram tills dess inte laddat ner en enda film. Jag var laglydigheten själv. Jag tillhörde den ljusa sidan och ville stödja alla försök att lagligt tillhandahålla film via nätet. Paradoxen är att det var just de lagliga tjänsterna som senare gjorde att den mörka sidan lockade mer och mer.


Under den första betatestning hade Voddler ett ganska kackigt användargränssnitt (men det var ganska snyggt, se bilden ovan). En sak som väldigt många klagade på var att man inte kunde använda musen. Istället var det tangentbordet som gällde och GUI:et var tänkt att funka med en fjärrkontroll. Man kunde inte heller starta filmen direkt i sin webbläsare utan man körde en applikation som man var tvungen att installera på sin dator förutom den service som fortfarande krävs idag. Eftersom jag inte hade nån erfarenhet av några andra filmtjänster och tyckte det var hur kul som helst att kunna se film via nätet så hade jag överseende med det amatörmässiga utseendet och den ganska dåliga användarvänligheten. För mig var filmerna och att det gick att titta på dem utan problem det viktiga.

Alla filmer var dessutom gratis så det var bara att titta på och välja ut de filmer man tyckte var intressanta. Utbudet var väl sisådär men några av de filmer jag såg var:

Doomsday – den första filmen jag såg med Voddler, skön sf-skräck-action av Neil Marshall
In Bruges – en riktig pärla och en av de bästa filmer jag sett med Voddler
Johnny Mnemonic – en b-sf-klassiker med Keanu Reeves och Dolph Lundgren som galen predikant
Maradona by Kusturica – en ok Maradona-dokumentär av Emir Kusturica (som Fiffi nyligen sågade)
Apocalypto – Ronaldinhos look-alike kutar genom Yucatáns djungler i två timmar
Vicky Cristina Barcelona – Woody Allen utforskar kärleken i Barcelona
Paradise Now – i konkurrens med In Bruges den bästa filmen jag sett med Voddler

Som ni ser så handlar det ibland om riktigt bra filmer. Och det viktigaste var att allt funkade klockrent. Inga stopp under filmerna, inget hackande. Allt flöt på bra. Jag kände Kraften i det här med film via nätet. Snart skulle tyvärr den mörka sidan göra sig påmind… men det tar vi i uppföljaren Episod V – Piratimperiet slår tillbaka som kommer imorgon. 😉

Arkiverad under Film, Filmtjänster på nätet, Voddler

Film noir-fredag: Champion

21 oktober, 2011 6 kommentarer

Titel: Champion
Regi: Mark Robson
År: 1949
IMDb | Filmtipset

Ytterligare en rulle i noir-temat med boxning i fokus. Den här gången är det Michael Douglas pappa Kirk som går upp i ringen. Douglas gör rollen som mästaren Midge Kelly. Filmen inleds med att mästaren kommer in till arenan för en match under publikens jubel. En radiokommentator berättar om den populäre mästaren, hur han har gått från en fattig förlorare till en hyllad mästare. Kameran zoomar in Douglas och sen går vi tillbaka i tiden för att få hela historien berättad från början.

Midge och hans bror Connie (Arthur Kennedy) tjuvåker tåg och liftar från Chicago på väg till Kalifornien. Där väntar ägarskap i en restaurang. Det är i alla fall vad de de två bröder tror. Men nu är det är en film noir och då har de ju givetvis blivit lurade av Midges kompis som stuckit iväg med deras investerade pengar.

På väg till Kalifornien så hoppade Midge av en slump in som slagpåse i en boxningsmatch för att tjäna lite cash. En tränare (Paul Stewart) såg Midge som inte kunde boxas för fem före men som visade hjärta. Den gången tackade Midge nej till tränarens erbjudande. När det mesta går åt skogen i Kalifornien så står han ändå till slut vid tränarens gym för att inleda sin träning för att bli boxare, att bli en champ.

Mja, det här inte en film jag blir speciellt upphetsad över. Det är det gamla vanliga. Midge upptäcks av en ”snäll” tränare som hjälper honom från botten. För att få chansen att boxas i de stora matcherna måste Midge lägga sig i en match. Det vill han givetvis inte. För att sen få den stora matchen om mästarbältet blir han tvungen att svika alla som stött honom på vägen. Han kickar sin ”snälle” tränare och skriver på för hot shot-tränaren i New York.

Ett problem med filmen är att Midge Kelly i Kirk Douglas gestalt inte är nån speciellt trevlig eller intressant karaktär. Han är enkelspårig och ganska tråkig. Visst, han har en väldig vilja och det är därför han tar sig dit han tar sig. Det finns en del intressanta delar av historien som t ex förhållandet mellan de två bröderna, som är väldigt olika.

Bäst är — som vanligt skulle man kunna säga — filmens femme fatale vid namn Grace Diamond (vad annars skulle hon ha hetat?!) spelad av Marilyn Maxwell. När hon möter Midge Kelly i början av filmen lindar hon honom runt sitt lillfinger på ett underhållande sätt. Och dessutom lever hon upp till sitt epitet (det där med fatale) på ett bokstavligt sätt.

De andra två boxningsfilmerna jag har sett i noir-temat hittills, The Set-Up och Body and Soul, har varit bättre. En sak som hade kunnat lyfta Champion hade varit om boxningsscenerna varit bra gjorda. Men det var de inte. Snarare tvärtom. Douglas hoppar runt som en clown och det ser inte realistiskt ut alls.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Le serpent

18 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: Le serpent (The Snake)
Regi: Eric Barbier
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Le serpent — även kallad The Snake på ”svenska” — börjar ganska lovande med en rutten privatdeckare vid namn Plender (Clovis Cornillac) som istället för att hjälpa folk utpressar personer genom att locka dem i fällan med hjälp av snygga tjejer. Just i det här fallet en tjej spelad av modellsnygga Olga Kurylenko (från Centurion). Fast kanske har den här Plender en större plan än att bara tjäna pengar. Plötsligt finner sig nämligen den framgångsrike fotografen Vincent (Yvan Attal) i en mardrömslik situation och då dyker Plender upp som räddaren i nöden.

Som jag sa så börjar filmen ganska intressant. Man förstår inte riktigt vad som händer. Vad det hela går ut på är något av ett mysterium. Det är klurigt helt enkelt. Det som händer när mysteriet avslöjas är också att filmens brister avslöjas. Det kryllar nämligen av klichéer. Vi har ett pianoklinkande soundtrack som ska skvallra om att nåt mystiskt pågår. Vi har plötsligt uppdykande personer ackompanjerade av ett sånt där skräckhoppljud.

Ju längre filmen håller på desto mer tappar jag intresset och sitter mest och skakar på huvudet och väntar på slutuppgörelsen. Det händer för mycket som är helt ologiskt. Personer beter sig inte vettigt, punkt.

T ex så ställde jag mig frågan om hur vanligt det är att man förvarar körkort och registreringsbevis i bakluckan. Brukar man inte ha nånstans så man kommer åt det. Typ i handskfacket kanske. Eller?

Huvudrollen görs av Yvan Attal, en skådis som jag faktiskt inte sett tidigare trots att han varit med i en del storproduktioner som Tolken och München (två filmer som jag inte har sett). Attal sköter sig, så mycket kan jag väl säga. Han påminner en del om Daniel Auteuil till utseendet. Problemet är inte skådisarna utan manuset och hur historien berättas.

Det är en klassisk historia som vi sett en hel del gånger tidigare. En oskyldig person kastas in i en mardrömsliknande situation som kanske eller kanske inte har att göra med nåt som hände långt tillbaka i tiden. Hmm, det är kanske därför som jag kommer att tänka på Auteuil och Hanekes Dolt hot. De båda filmerna påminner om varandra. Skillnaden är att Dolt hot är artsy fartsy-versionen av historien medan Le serpent är Hollywoodversionen. Typ.

2+/5

Även Movies – Noir och filmitch har sett Ormen.

Och så är jag tvungen att lägga till Yvan Attal och Daniel Auteuil till Lika som bär-kategorin även om de två kanske inte är så rackarns lika. Men de pratar franska bägge två i alla fall. Och så tycker jag det är kul att hitta såna här fall. 😉

Arkiverad under Betyg 2, Film, Lika som bär, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →