Malmö Filmdagar 2014 – Filmerna

1 september, 2014 8 kommentarer

Malmö FilmdagarJag kom hem från Malmö Filmdagar i torsdags kväll. Den här gången var det Sveriges Filmuthyrareförening som stod för arrangemanget. Det var i princip samma upplägg som förra året då SFI höll i spektaklet. Tre dagar fullspäckade med film och en del seminarier. Det är lika oslagbart som det låter. Den här gången hann jag med att se 13 filmer under de tre dagarna som filmdagarna pågick. Här kommer en snabb sammanfattning över dessa filmer. Se det som en liten förhandstitt över vad som dyker upp på biorepertoaren under hösten; vad ni ska hålla utkik efter och vad ni kan undvika. Jag kommer att posta recensioner av filmerna i samband med att de har premiär på bio.

En sak att notera är att jag den här gången såg två filmer som jag inte får säga vad jag tycker om eller knappt ens att jag har sett dem! Förra året var det F1-filmen Rush som blev belagd med ett sånt här embargo. Anledningen, misstänker jag, är att man inte vill få eventuellt negativt surr om filmerna innan den amerikanska premiären som i bägge fallen kommer ske under september.

Årets två snackisar, i mina öron, var hur dålig Medicinen var och hur bra Boyhood var.

****

Pojken med guldbyxorna (Regi: Ella Lemhagen, Premiär: 26 september)
För mig räckte tyvärr inte det nostalgiska skimret från tv-serien för att rädda filmen. Inledningen var för hetsig och jag fick aldrig en känsla för karaktärerna. Innan man visste ordet av så hade guldbyxorna dykt upp och sen blev det en ungdomsactionfilm. Lilla Jönssonligan för de lite äldre kanske.

’71 (Regi: Yann Demange, Premiär: 10 oktober)
Grymt spännande och nervig skildring av en ung brittisk soldats skräcknatt i Belfast när han hamnar på ”fel” sida stan, dvs på katolikernas sida, efter att ha blivit lämnad av sina kollegor. En av filmdagarnas absolut bästa filmer. Rekommenderas starkt!

Boyhood (Regi: Richard Linklater, Premiär: 26 september)
Årets positiva snackis och en självklar förhandsfavorit. För mig kändes det kanske dock mer som en otroligt imponerande bedrift än en otroligt bra film. Richard Linklater har filmat sin film en gång om året under 12 år och vi får följa en liten pojke växa upp. Tungt!

Medicinen (Regi: Colin Nutley, Premiär: 29 augusti)
Aj, aj, det här var inte bra. När var Colin Nutley spännande senast? För mig var det här den sämsta filmen jag såg och vad jag tyckte mer ingående kan ni läsa om här.

Muren (Regi: Hany Abu-Assad, Premiär: 24 oktober)
Regissören har tidigare gjort Paradise Now som var en av 2005 års bästa filmer. Muren (eller Omar som den heter internationellt) var inte riktigt lika bra men klart sevärd.

Chef (Regi: Jon Favreau, Premiär: 31 oktober)
En av dagarnas två matfilmer! Chef är ett helt underbart lyckopiller som kommer få det att vattnas i munnen på dig. Ibland ironisk, ibland varm rulle som blir en skön road trip-film där far och son bondar. Jag visste inte Jon Favreau hade det här inom sig?! En favoritfilm.

The Maze Runner (Regi: Wes Ball, Premiär: 19 september)
En ungdoms-sf-rulle som är en helt ok blandning av Cube och Flugornas herre. Den lider dock av att vara första delen i en trilogi. Inget går riktigt ihop och filmen saknar ett riktigt avslut.

A Most Wanted Man (Regi: Anton Corbijn, Premiär: 12 september)
En lågmäld och kall John le Carré-filmatisering där Philip Seymour Hoffman gör sin sista roll som tysk spion som försöker fånga de riktigt stora fiskarna. Spelplats för det hela är ett ganska dystert Hamburg. Inget spektakulärt (vilket ju är en del av poängen) men sevärd, inte minst för Hoffman.

The Hundred-Foot Journey (Regi: Lasse Hallström, Premiär: 12 september)
Dagarnas andra matfilm är även det ett lyckopiller som kommer göra dig hungrig. Lasse Hallström är väl den här typen av films mästare. Ett vykort på film. Aldrig har ett grönsaksstånd på ett franskt litet bytorg sett så sagofranskt ut. 100 steg från Bombay till Paris kommer den heta i Sverige.

20,000 Days on Earth (Regi: Iain Forsyth & Jane Pollard, Premiär: 26 september)
En musikdokumentär där vi får följa en dag i Nick Caves liv. Han repar, går i terapi, äter lunch med musikervän, tittar på gamla foton. Cave pratar om intressanta saker och det är en helt ok film men kanske bara värd att se på bio om du är ett stort Nick Cave-fan.

A Walk Among the Tombstones (Regi: Scott Frank, Premiär: 17 oktober)
En sämre version av Taken (en bra film) eller en mycket mycket sämre version av Prisoners (en mycket bra film).

Hallonbåtsflyktingen (Regi: Leif Lindblom, Premiär: 10 oktober)
En skruvad dramakomedi där Jonas Karlsson spelar en finne som vill vara svensk, och han får chansen när han träffar en svensk man som är trött på livet på en Sverigefärja. En film med en ganska märklig känsla där jag inte riktigt köpte upplägget och då är det svårt att gilla den fullt ut.

The Salvation (Regi: Kristian Levring, Premiär: 12 september)
För mig var kanske det här dagarnas största positiva överraskning. Det handlar alltså om en dansk västernfilm med Mads Mikkelsen, Mikael Persbrandt, Eva Green och… Eric Cantona. Det visade sig vara en grym (både bildligt och bokstavligen) rulle med snygg serietidningsestetik i sitt foto.

****

Lite senare under veckan kommer det en liten sammanfattning av det övriga som hände under dagarna, exempelvis lite om de seminarier som hölls.

Arkiverad under Film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Medicinen (2014)

29 augusti, 2014 8 kommentarer

Ewa

Hmm, snitsla, klittra, nulla…?

Har ni haft den där känslan när ni inte vet vart ni ska ta vägen? Ni vill sjunka genom jorden för att det är så pinsamt. Det har ni säkert. Verkligheten är pinsam ibland, och ibland vill man bara försvinna. Men har ni haft den känslan på bio? När man sitter i det lugna trygga biomörkret? Det kan väl aldrig bli pinsamt då? Jag har nog i alla fall inte haft den känslan på bio, att jag bara vill springa ut. Jag har varit uttråkad, somnat, blivit arg kanske, men att känna sig så obekväm med det man ser att man bara vill bort, det har aldrig hänt. Fram tills i tisdags kväll vill säga. Då såg jag nämligen Colin Nutleys senaste film Medicinen på Malmö Filmdagar.

Medicinen är en tokspretig film som är drama, satir (?) och komedi samtidigt. Allt är inslaget i ett pinsamt paket med omslagspapper av improviserad dialog som kan vara den sämsta jag hört.

Helena Bergström spelar frånskilda tvåbarnsmamman Johanna som jobbar på en damtidning och inte riktigt trivs med livet. Efter att hon börjar delta i en försöksstudie för en medicin mot munsår förändras dock hon och hennes liv. Hon tar för sig, både på jobbet och på krogen…

Filmen har en överdos av igenkänningshumor som jag inte kände igen mig i och därför föll den tokplatt. Det värsta är nog dialogen som efter vad jag läst mig till i mångt och mycket är improviserad. Det är tydligen så Colin Nutley gillar att jobba. Den funkar inte. Den är pinsam. Just dessa långa scener som aldrig verkar vilja ta slut där karaktärerna stammande försöker prata med varandra är en plåga. Jag ville boooort!

Ewa Fröling. Jag kan ändå inte låta bli att gilla henne. Ewa är med i en annan film. Hon är med i en satir över hur det (inte!) fungerar på arbetsplatser, i det här fallet en damtidning, eller kanske ska man kalla den ett livsstilsmagasin. Hon är fullkomligt over the top som tidningens chefredaktör och är faktiskt ganska rolig att se och höra på. Ewa är snubblar inte på karikatyrgränsen som t ex DN:s Helena Lindblad skriver i sin recension. Nej, hon hoppar ett Bob Beamon-hopp långt in över den gränsen. Resten av ensamblen kan inte matcha henne utan spelar vanlig dramakomedi.

En positiv sak, förutom Ewa, var Johannas barn som spelas av Saga Samuelsson (aha, från Mig äger ingen, jag tyckte väl jag kände igen henne!) och Anton Samuelsson Forsdik. Jag tyckte de var naturliga och charmiga.

Ibland är Medicinen så absurt spretig att den blir absurt roligt men ingen medicin i världen kan rädda den från att få en etta.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallJag såg alltså filmen under Malmö Filmdagar som avslutades igår. Här listar jag länkar till fler recensioner av Medicinen från de filmspanare som var med nere i Malmö när de dyker upp:

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Scarlet Letter (1926)

27 augusti, 2014 9 kommentarer

The Scarlet LetterJag har sett stumfilm på Cinemateket med livemusik några gånger tidigare (Metropolis och Dr. Mabuse, der Spieler). Då har det varit den utmärkte pianisten Matti Bye som stått för musiken. Den här gången var det lite annorlunda. Eller jag trodde i alla fall att det var annorlunda. Cinemateket kör under hösten stumfilm ute på Filmhuset och sex svenska artister skriver ny musik till en stum film och framför den live under visningen. Det hela går (givetvis) under namnet Sounds of Silence. När Fiffi skickat ut en förfrågan om några ville haka på för att se filmen The Scarlet Letter från 1926 med Anna Järvinen som artist så tackade jag ja, och i lördags bänkade sig jag, Fiffi och Henke i Bio Victors stenhårda svarta lädersäten. Passande namn på salongen för övrigt.

Det hela började med en kort presentation om den film som Anna Järvinen (tydligen själv men kanske med lite hjälp?) valt och sen kom hon (Anna) och musikern Tapio Viitasaari (piano, valthorn och grammofon) in och satte sig ner med blicken mot duken och ryggen mot oss. Det var det här som jag var lite fundersam kring innan visningen. Skulle man titta på artisten (Anna i det här fallet) eller på filmen? Men om man tänker efter lite så är det ju filmen det handlar om och artisten måste ju vara helt fokuserad på den för att tajma sin musik rätt. Det går liksom inte att spela för publiken. Man spelar för filmen. Efter ett tag hade jag helt sugits in filmen.

The Scarlet Letter bygger på Nathaniel Hawthornes roman (The Scarlet Letter/Den eldröda bokstaven) från 1850 och utspelar sig i Boston under det puritanska 1600-talet. Unga Hester Prynne (Lillian Gish!) får ihop det med prästen Dimmesdale (svenske Lars Hanson) får en oäkta dotter. Ajabaja! Men de kan väl gifta sig frågar ni er? Ja, fast problemet är bara att Hester redan är gift. Innan hon lämnade England så giftes hon nämligen bort till en äldre herre som under sin senare resa över till Amerika försvann. Stort drama och stor tragedi. Hester blir utstött i byn (ja, Boston var inte mer än en by på den här tiden) och tvingas leva med ett A fastsytt på brösten i resten av livet. Ingen (well, förutom Hester då) vet att det är byprästen Dimmesdale som är fadern men det gör inte Dimmesdale gladare. Han lever med hjärtesorg och en stor tyngd i sinnet.

Filmen regisserades av vår svenska hjälte Victor Sjöström (eller Victor Seastrom som det stod i förtexterna). Sjöström är en riktigt filmmakare, det märkte jag. Filmen innehåller en del fiffigt kameraarbete och bildlösningar. En scen som stack ut är när Hester och Dimmesdale i början av filmen träffas ute i skogen på en liten väg. Kameran följer dem när det går framåt… och så bakåt… och så framåt igen. Jag vet inte, men den kändes inte daterad alls utan bara härlig och flytande.

Lillian Gish! Vilken stjärna. När hon släpper ut sitt långa hår… ja, hon hade varit en stjärna idag med kan jag säga. Hennes motspelare Lars Hanson såg ut som Bradley Cooper. En överspelande Bradley Cooper. Av nån anledning fann jag inte det stumfilmiska överspelet störande. Historien är så tragisk och dramatisk att det liksom passade in.

Sounds of SilenceApropå det galet uppskruvade dramatiska så fungerade Anna Järvinens musik som en sorts motmedel eller medicin mot det. Musiken är lugnt melankolisk, snarare än storslaget sorglig eller kanske en blandning. Detta gav en sammamtagen känsla där det inte blev för mycket av det goda. Järvinens ljudspår är inte en samling låtar från 1-9. Nej, det är ju ett ljudspår för en film. Det handlar om ett antal (kanske 3-4 stycken) teman som återkommer med jämna mellanrum i filmen för att passa in den scen som vi för tillfället ser. Anna sjunger nån gång riktiga ord men jag kunde inte höra vilka ord. I övrigt nynnar hon (eller vad man nu ska kalla det) och spelar gitarr. Mycket bra.

Jag nämnde att Lars Hanson var lik Bradley Cooper. Lillian Gish kanske påminde lite om Drew Barrymore när jag tänker efter. Sen spelades byns guvernör av en Billy Connolly-look-alike men det hade nog mest med frisyr, skägg och mustasch att göra. I slutet av filmen dyker en viss karaktär upp och då kom jag osökt att tänka på Hugo Weavings djävulslika figur Old Georgie i Cloud Atlas.

Humor! Filmen innehåller oväntat mycket sådan. En märklig blandning av tragedi och humor i samma film. Inte som i sydkoreansk film idag där det kan växla under samma scen men nästan på. Vi har skvallrande tanter (speciellt en speciellt vidrig) som blir satta på plats av byns clown spelad av dansk-amerikanen Karl Dane (vars tragiska livshistoria jag läste om här).

När filmen var slut fick Anna och Tapio en lång applåd och sen gick de ut. Jag satt som ett fån och väntade på mer, en diskussion, en frågestund, prat, nånting om filmen, om varför Anna valt just den, hur det var att jobba med musiken, hur hon tänkte, hur det var att spela på det här sättet. Men av det blev det intet vilket jag tyckte var lite synd.

Nåväl, slutord: det var en ganska magisk kväll där film och livemusik sammansmälte till nåt som var större än sina enskilda delar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad Henke och Fiffi tyckte om tillställningen. Stumma av beundran?

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stumfilm, Tragedi Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Guardians of the Galaxy (2014)

25 augusti, 2014 8 kommentarer

YonduI lördags var jag på en stumfilmskonsert där Victor Seastroms The Scarlet Letter och Anna Järvinens livemusik avnjöts (recension kommer på onsdag!). På vägen dit hann jag dock med att kolla in den senaste Marvel-skapelsen Guardians of the Galaxy.

Det jag fann uppfriskande med filmen var att det var för mig helt okända karaktärer. Vi träffar en pratande och maskingevärsskjutande tvättbjörn, ett pratande (nåja) träd, en gammelspråkspratande jätte med röda tatueringar som vägrar ta på sig nåt på överkroppen, en grönskinnad kvinna som är adoptivdotter till rymdens storskurk Thanos. Och så Chris Pratt som väl spelar en någorlunda normal människa. Som skådis var han dock helt ny för mig.

Pratt spelar Peter Quill som kidnappas av ett rymdskepp från jorden 1988 när han är åtta år gammal och hans mamma precis dött. Spola fram drygt 25 år och vi befinner oss nånstans i yttre rymden på en planet där Quill letar efter en metallsfär med nånting värdefullt i, Det Värdefulla.

Quill försöker sälja sfären utan att tala om det för sin ”chef”, den blåhudade Yondu, spelad av Michael Rooker (från The Walking Dead, yay!). Andra, däribland den där grönhudade kvinnan (Zoe ”inte blå den här gången” Saldana), vill också åt Det Värdefulla. Tumult uppstår och våra fem blivande hjältar (däribland tvättbjörnen, trädet och jätten) slängs in i finkan. De flyr förstås ganska snart. Förresten, en av hjältarna satt redan i finkan från början insåg jag nu.

Det här känns som en film som ”alla gillar”. Jag har lyssnat på podcasts om filmen. Alla hyllar den, i alla fall de poddare som gillar superhjälte- och serietidningsfilmer till att börja med. Själv kände jag att jag fick underhållning för stunden men kanske inget mer. Jag fick aldrig gåshud. Jag kände aldrig att nåt ögonblick var ett wow-ögonblick. Allt rullade på egentligen helt utan stakes. Det som var kul var ju samspelet mellan våra fem huvudpersoner. Snacket, gnabbbet, käbblet. Samtidigt är gnabbet ibland väldigt meta. Dialogen antyder att den vet att den är med i en film och just sånt kan jag ibland störa mig på.

Min favorit var Drax, det är alltså jätten som inte vill ta på sig en skjorta. Well, då skulle ju han dölja alla sina fina tatueringar. När han introducerades i filmen trodde jag att han var en dussinkaraktär som skulle försvinna ganska snart. Jag hade inte alls koll på att han var en av huvudpersonerna. Just detta faktum kändes som sagt uppfriskande. Som figur är han lite annorlunda. Han pratar ett korrekt och gammaldags språk och förstår inte metaforer. Ja, ganska lustig får man säga att han var.

Men annars. Ja, den där skitsnackande tvättbjörnen var ingen favorit hur bra cgi:ad han än var. Trädet, Groot, var bitvis rolig. Det förekom dock en scen med Groot inblandad som jag fann lite märklig. Groot massakrerar typ 30 fiendesoldater på en gång genom att spetsa alla i bröstet med sina två förlängda trädarmar och sen svänga dem fram och tillbaka som leksaker på en pinne för att slutligen svinga bort dem och dra tillbaka sina armar. När han är klar vänder han sig om mot sin kamrater och ler på ett efterblivet sätt och vill ha uppskattning. Jag antar att det här ska vara roligt men jag fann det märkligt och något udda, speciellt i en film som sjuåringar kan se. Men det är säkert bara jag.

Filmens skurkar var som såna filmers skurkar brukar vara. Inte komplexa. Den jag gillade mest var förstås Michael Rookers karaktär Yondu men så var han ju också inte en ren skurk utan lite mer komplex än så. Han kanske till och med blir snäll i en kommande film. Han hade även ett märkligt vapen, en pil som han styrde genom att vissla. Även Yondu slaktade på ett ganska grymt sätt ett gäng soldater i en scen som kändes lite udda.

Vilken annan dag som helst skulle jag ge filmen en trea men just idag så är jag lite kinkig. Jag tycker inte filmen är tillräckligt speciell för att få mer än en stark tvåa.

Thanos såg för övrigt ut som den fete kungen nere hos Jar Jar Binks i Star Wars-uppföljarna. Fånig alltså, inte skrämmande alls.

Oj, jag glömde nästan nämna musiken för det måste man göra när man skriver om filmen. Haha, ja, ni märker, jag har fått en överdos av information om filmen. Fasiken, man kanske skulle ta en podcastpaus…

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Found family, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Kvinnor som slåss – Haywire (2012)

20 augusti, 2014 24 kommentarer

GirlfightHo! I måndags var första dagen efter sommarledigheten och idag kommer det första inlägget efter (blogg)semestern. I juli skrev filmspanarna av nån anledning om Män som springer och nu är det dags för Kvinnor som slåss. Jag visste ganska snart vilken film jag ville se och skriva om. När jag tänker på temat så tänker jag att finns två (eller kanske tre, fyra eller tio) olika typer av vinklar. (Och förresten, är det med varandra de ska slåss?) Well, först har vi den kvinnliga actionhjälten (eller ska man säga actionhjältinna?), en fajtande badass som Trinity, Ellen Ripley eller Sarah Connor. Just dessa tre hittade vi förresten på min topplista över kvinnliga rollfigurer. Sen har vi den stökiga tjejen som hamnar i trubbel. Jag tänker t ex på Michelle Rodriguez i Girlfight (en film som jag inte har sett) om en troubled teen som blir boxare. Här kan man nog inte räkna in Million Dollar Baby, där ju Hillary Swank är en mer stabil kvinna med boxningsambitioner.

(Nu kom jag på en till sorts slagsmålskvinna: den graciösa, som Michelle Yeoh i Crouching Tiger, Hidden Dragon.)

Vilken film valde jag? Well, en av ganska få filmer av Steven Soderbergh-rullar som jag inte hade sett och den passade in bra in i temat tyckte jag.

****

Haywire (2012)

Haywire

Givetvis tar vi hojen om vi ska nånstans

Jag har för mig att den här filmen fick en del uppmärksamhet när den kom. Det jag minns är nog främst tre saker. Snacket om att det var en tjej (oj, en tjej!) i huvudrollen som spion med fajting skills. Snacket om att hon (Gina Carano) var en MMA-fajter. Snacket om att hon var stel som skådis i scenerna mellan slagsmålen.

I filmen spelar hon alltså en spion som blir förd bakom ljuset av sin chef och som en följd av det får hon ta sig an och avpollettera en rad manliga kollegor: Channing Tatum, Michael Fassbender, Ewan McGregor, Antonio Banderas bl a.

Hur var det då med stelheten? Jag insåg att jag sett Carano tidigare, i Fast & Furious 6, och där tyckte jag inte hon funkade alls. Stel som en pinne, helt utan karisma. I Haywire blev jag faktiskt positivt överraskad; hon funkade som skådis. Kanske inte klockrent men hyfsat. Jag tror jag vet varför. I Fast & Furious 6, som är en over the top-film med karaktärer och handling som ska vara just over the top, så är Carano inte karismatisk på rätt sätt. I Haywire – som i grunden och slutändan är en lättsam Bourne-film där Matt Damon är utbytt mot Carano utan minnesförlust men i trubbel – så funkar det. Som spion ska Carano vara lugn, lågmäld, kall men när det behövs explodera i våldsamma och fysiska fajtingutspel. Det är lite som det är för Noomi Rapace. Så länge hon får agera med kroppen på en sorts grottmänniskenivå (som t ex i ”operationsscenen” i Prometheus) så funkar det.

Filmens inledning var inte lovande. Det är märkligt klippt, ingen dialog, konstig musik, franska nya vågen-inspirerat (?), bara konstigt, som en reklamfilm. Ospännande.

Filmen tar sig efter ett tag och är nästan värd att se bara för hotellrumsfajten med Michael Fassbender. Mycket trevlig och med brutalt slut. Sussa gott, Michael. Jag gillar även en jaktsekvens som utspelade sig på tak i Dublin som följde på Fassbender-fajten.

Apropå män, och i synnerhet Tom Cruise, som springer så har Carano uppenbarligen gått kurs hos Tom. Löpning medelst intensivt armlyft. Hon fick nog högsta betyg av läraren Tom.

En lustighet som jag noterade var hur Caranos MMA-manér lös igenom några gånger. Hur hon vickade på huvudet för att liksom värma upp innan den första fajten med Tatum på ett fik. Eller när hon under Fassbender-krossen uppvisar ett fotarbete som en boxare. Förmodligen var detta medvetna referenser till Caranos MMA-bakgrund.

Haywire är nog inte nån av Soderberghs bästa filmer. Det är en mellanfilm eller en film som visar att det kanske var dags för Steven att hitta inspiration nån annanstans. Just nu gör han ju teve i och med The Kicks, en sjukhusdramaserie som utspelas år 1900.

Slutfråga: Är Gina Carano en badass i filmen? Well, kanske inte av högsta rang men en badass light i alla fall. Hon har lite för lite karisma för att vara en BADASS med stora bokstäver.

(MMA = Mixed Martial Arts.)

 

Slå (!) er nu ner i soffan och kolla in vad de andra filmspanarna skriver om:

Except Fear (verkar inte dyka upp)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Filmmedia
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Filmparadiset

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Semesterstängt!

1 augusti, 2014 4 kommentarer

Nu tar Jojjenito semester i ett par veckor. We Are The Robots!

Arkiverad under Musik, Semester Tagged with ,

10 i topp: Filmer 2010

29 juli, 2014 16 kommentarer

2010Kan sommaren bli hetare? Ja, det kan den! Det är nämligen dags för en ny årsbästalista. Kanske inte en lisa för din överhettade sommarsjäl, men en lista i alla fall. Min filmspanarvän, storviltjägaren Henke har efterlyst listor för år 2010 för att få bästa möjliga underlag när den ultimata årslistan för det året ska sammanställas. Eftersom jag börjat få lite smak för att göra såna här listor så ställer jag givetvis upp. En generell notering om 2010 är att jämfört med den förra listan jag gjorde, för 2008, så var det den här gången lättare att hitta riktigt bra filmer att välja bland. Då, som vanligt, kör vi…

****

10. Snabba Cash
Snabba Cash
Givetvis måste Snabba Cash vara med på listan. Jag hade läst boken. Jag såg filmen. Jag var nöjd. Det är nervigt och psykologiskt. Alla tänker på pengar och sig själva – man kan inte lita på nån – och alla brottas med tankar om vad som är det rätta att göra. Och så är Fares Fares med.

9. Armadillo
Armadillo
Att en dokumentär hamnar på en årsbästalista är inte vanligt för min del även om det har hänt förut (Man on Wire). Efter att ha sett dokumentärer brukar jag oftast konstatera ”helt ok film om ett intressant ämne” men mer än så brukar det inte bli. Armadillo är faktiskt en av de bästa dokumentärer jag har sett. Som Jarhead fast på riktigt. Den förtjänar sin niondeplats.

8. The Fighter
The Fighter
Christian Bale går all-in i sin roll (som vanligt), Marky Mark är snäll, Amy Adams och Melissa Leo (från bl a Frozen River) tävlar om att vara mest white trashig. Och Hoyte Van Hoytema fotar. Oslagbart.

7. The King’s Speech
The King's Speech
Har inte The King’s Speech fått en del smisk efter att den vann sin Oscar? Själv tokgillade jag den när jag såg den på bio. Filmens dialog, stammande eller ej, var en ren njutning för mig. Skulle The Social Network vunnit Oscarn? Inte om du frågar mig.

6. The Ghost Writer
The Ghost Writer
En film som liknar The King’s Speech till viss del. Det är en sån där enkel film som bara puttrar på men som jag hela tiden njuter av. En lätt flytande och mysig konspirationsthriller med en som vanligt barnsligt charmig Ewan McGregor. Regi: Roman Polanski!

5. I Saw the Devil
I Saw the Devil
En störande film. En film att bli störd av. En störd film. Den obligatoriska koreanska crazy humorn lyser med sin frånvaro. Det gör däremot inte det extrema våldet och den genommörka handlingen.

4. Hämnden
Hämnden
Jag tror faktiskt det här kan ha varit den första (och enda) filmen som jag sett av Susanne Bier. En stark film med starka känslor och stora ämnen. Ja, Mikael Persbrandt är med.

3. True Grit
True Grit
True Grit är en ganska härlig Coen-film. Det är underhållande hela tiden och välgjort rent tekniskt (inget annat att vänta från bröderna). Filmen är matinémysig, rolig, och mot slutet riktigt spännande. Plötsligt, mitt i all mysighet, fick vi oss även lite trevligt ultravåld till livs. Skön comeback för bröderna efter debaclet Burn After Reading.

2. Incendies
Incendies
Det blir inte mer filmmagi, mer välgjort, mer gripande än så här (well, kanske på plats nummer ett då, ehe…). Jag satt klistrad från första till sista minuten. På svenska fick filmen heta Nawals hemlighet.

1. Black Swan
Black Swan
Darren Aronofsky igen! 2008 var det The Wrestler, nu Black Swan, en The Wrestler fast i balettvärlden och båda avslutas med ett hopp. Black Swan en suverän psykologisk thriller.

****

Den här gången fanns det alltså väldigt många filmer som var värda ett hedersomnämnande: Senna, The Social Network, Meek’s Cutoff, The Yellow Sea, The Next Three Days, The Trip, Bibliothèque Pascal, Inception, Bedevilled, 127 Hours är de som var närmast att hamna på listan.

Vilka filmer har jag inte hunnit se som jag kanske ville se? Never Let Me Go, Blue Valentine, Let Me In, Insidious, How to Train Your Dragon är några.

Hoppa nu vidare till fler listor hos några av filmspanarna för att få deras syn på filmåret 2010: Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Fiffis filmtajm, Filmitch och Movies – Noir. Jag ska i alla fall hoppa in hos dem för att kolla hur många överlapp det blir…

Arkiverad under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Dawn of the Planet of the Apes (2014)

22 juli, 2014 16 kommentarer

Dawn of the Planet of the ApesI söndags kollade jag in den nya apfilmen, Rise of the Planet of the Apes, som är en uppföljare till rebooten, Dawn of the Planet of the Apes, som kom 2011. Eller vänta, det är tvärtom, den första filmen heter Rise och den andra heter Dawn. Det känns kanske som att de borde tänkt ett varv till kring titlarna här.

När det gäller den förra, alltså Rise of the Planet of the Apes, så sjönk den faktiskt ett halvt steg på betygsskalan efter att jag återbesökte den i fredags. När jag såg den på bio då 2011 så blev det en svag trea (eller 2,5/5 om ni så vill). Läs vad jag tyckte om den då här. Nu blev det en helt vanlig tvåa. Jag tyckte den var för ologisk och hafsig, även om den hade sina ljuspunkter.

Jag såg Dawn of the Planet of  the Apes på en visning på Saga i Stockholm kl 11.30, vilket var en skön tid för en sån här typ av äventyrsmatiné. Eller en skön tid för vilken filmen som helst. Man är klar i knoppen och grabbar en kaffe och kanelbulle på vägen in i salongen som man nästan har för sig själv. Underbart. Det enda lilla orosmomentet den här gången var en hemlös och starkt doftande person som bestämt sig för att se filmen. (Jag kommer här osökt att tänka på Fiffis upplevelse när hon såg Magnolia på bio.) Han går in före mig och lämnar efter sig ett doftspår som inte går av för hackor. SF:s värd hänvisar honom till en plats allra högst upp i den stora Saga-salongen. När jag och några andra kommer efter får vi tipset att sitta låååångt fram, lååångt ner, eftersom det är svalt och skönt där. Ehe.

Nåväl, jag kände inga konstiga dofter under visningen så då kan vi lämna det bakom oss och hoppa in på vad jag tyckte om filmen: Jag gillade filmen väldigt mycket.

Filmen utspelar sig ungefär tio år (om jag tolkade det hela korrekt) efter händelserna i Rise och en stor del av mänskligheten har raderats ut av det virus som spreds i slutet av den förra filmen. I Muir Wood, strax norr om San Francisco, lever de nu intelligenta(re) aporna (schimpanser, gorillor och orangutanger) i en koloni ledda av schimpansen Caesar (återigen mocap-spelad av Andy Serkis). Aporna lever i tron att människorna dött ut. Det var två år sen de såg någon, konstaterar orangutangen Maurice (Karin Konoval, en kvinna alltså!) och Caesar under ett samtal i filmens inledning. Detta ska dock snart ändras… ja, deras tro att de har ”blivit av” med människan alltså.

När Caesars son Blue Eyes och hans kompis är ute på promenad så träffar de på en människa, nämligen skitstöveln Carver (spelad av Kirk Acevedo från Fringe, yay!). Anledningen till att skitstöveln Carver är uppe i Muir-skogen är för att en liten koloni av överlevande människor som håller till i San Francisco börjar få slut på bränsle till sin elförsörjning. I apornas territorium finns en damm som människorna vill använda för att få el. Samförstånd, konflikter, missförstånd, intriger, upptrappning, krig (?) tar vid…

En första detalj som filmen gör väldigt rätt är att den inleder med kanske en kvart med bara apor. Det är i princip ingen dialog, även om de flesta verkar kunna tala på lite olika nivåer. Aporna talar annars med teckenspråk. Vi sugs in i deras värld, deras relationer, hur deras samhälle är uppbyggt. Honornas ansiktsutsmyckning. Hanarnas ansiktsmålning när de ska på jakt. Mycket smart. Filmens huvudpersoner är aporna. Människorna är bifigurer. Lite som Godzilla när jag tänker efter. Fast skillnaden är att här får vi träffa på våra alla våra huvudpersoner redan från början.

Caesar är en apa av kött och blod, hur mocap:ad och cgi:ad han än må vara. Detsamma gäller den ”onda” apan Koba (Tobey Kebbell). Visst, han är ond men han har sina skäl. Det vet man, speciellt efter att man, som jag, har sett den första filmen.

Jag nämnde i början att jag blev lite besviken på den första filmen. Vad jag däremot inte är besviken på är att jag såg om den eftersom det gjorde att vissa saker i uppföljaren fick så mycket mer tyngd. Som t ex Kobas agerande, användningen av en viss symbol i slutet av filmen eller min oro över om mysorangutangen Maurice skulle klara sig.

Filmens miljöer är störtsköna. Jag älskar postapokalyptiska, övergivna, övervuxna miljöer. Dessutom har jag besökt både San Francisco och Muir Woods vilket gav en extra dimension.

Människorna då? Mm, de är något av bifigurer men jag gillar valet av Jason Clarke som ”hjälte”. Tänk vad mycket bättre han är jämfört med Aaron Taylor-Johnson från Godzilla. Eller nej, förresten, de båda går inte att jämföra. Clarkes ögon också, har ni noterat dem? Mer isblå var det länge sen man såg. Paul Newman?

Jag gillar Keri Russell som Clarkes flickvän, hon känns äkta på nåt sätt.

Som jag förstått det så har man klippt bort en hel del människoscener och valt att fokusera på aporna. Jag tycker man gjort rätt men det är nog en förklaring till att människodelen av storyn känns lite rumphuggen.

Mina två favoritscener i filmen involverar faktiskt Koba i bägge fallen:

  1. När Koba befinner sig ovanpå en stridsvagn vars kanonrör roterar.
  2. När Koba finner sig i knipa och i den intensivt nerviga scenen plötsligt börjar apa sig (ehe) och spela pajas. Denna scen får dessutom en otäck uppföljare lite senare.

Några små klagomål. Jag tycker man drar ut på avslutningen en aning, men bara en aning. Vi får en standardmässig och aningen trött uppgörelse på en hög platform. Vissa av människorna är jubelidioter och skitstövlar på ett lite för överdrivet sätt (t ex de där två som Koba träffar på).

Men, i slutändan, en jättebra film, och jag ser fram emot del tre… Night of the Living Planet of the Dead Apes. Eller nej, det stämmer inte, Dead Humans i såna fall.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även min filmspanarbroder Plox om Dawn of the Planet of the Apes. Kolla in vad han tyckte här. En (r)Evolutionerande uppgörelse? Hur många bananer ger han filmen tro? Även The Nerd Bird har idag plitat ner sina tankar och tidigare har Fiffi och The Velvet Café gjort detsamma.

Arkiverad under Action, Betyg 4, Drama, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

All is Lost (2013)

20 juli, 2014 7 kommentarer

Så länge vädret var fint...

Så länge vädret var fint…

Robert Redford spelar en ensamseglare som i filmens inledande minut krockar med en flytande container som jag antar ett lastfartyg har tappat. Resten av film handlar om hans försök att överleva efter att ett moln med rymdskro… ehe jag menar en storm drar in.

Jag gillar filmen, jag gillar mycket med filmen. Jag gillar Robert Redford. Jag gillar att hela filmen utspelas på en plats och med en person i fokus. Det ger en intensiv känsla. Jag gillar att det inte på ett sätt är en spektakulär film. Efter krocken med containern som sliter upp ett stort hål i segelbåtens skrov agerar Redford med ett lugn och en bestämdhet som imponerar. Men det är alltså mer sakligt än spektakulärt. Han gör helt enkelt (hur enkelt det nu är) en sele som gör det möjligt för honom att hänga utmed skrovet och laga (?) hålet.

All is Lost är en lågmäld film men ändå en spännande film. Musiken är lågmäld men bidrar till spänningen. Redfords agerande är lågmält. I inledningen av filmen läser han upp ett brev och gillade hans röst här. Den var tveksam och bestämd samtidigt.

Redfords backstory i filmen får vi gissa oss till. Han har en ring på ett finger. Är han gift, skild? Har han barn? Vad ”flyr” han ifrån?

En sista sak att notera är att Redford hamnar i en värld där han har problem med att överleva. Men det lustiga är att för många varelser är just denna miljö deras fullt naturliga värld. Det är lite skillnad i rymden. Där kan bara människan överleva, om hon har rymddräkt och luft att andas vill säga.

Ytterligare en sista sak: jag noterar att GOOOOD och FUUUUCK är de första ord vi får höra Redford yttra eller snarare vråla i frustration.

Well, två saker till: Robert Redford är 77 år gammal och han är hur bra som helst i Captain America: The Winter Soldier.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , ,

No (2013)

15 juli, 2014 5 kommentarer

NoNo är historien om en diktators fall. Historien om ett nej medelst reklamfilm. Dessutom är det historien som gjorde att jag lärde mig historia. Chilensk historia i det här fallet. Visst, jag kände förstås till att en viss Augusto Pinochet tagit makten i en militärkupp den 11 september 1973 och sen behållit den makten under lång tid. Hur han sen blev av med makten, det var oklart för mig. (Eller blev han egentligen av med makten?)

Snyggingen Gael García Bernal spelar reklammakaren René som förmodligen tidigare varit en öppen Pinochetmotståndare men som nu tappat den gnistan. Han gör tillsammans med sin Pinochetvänliga chef Lucho (Alfredo Castro) reklamfilm för läskedrycker. René har en son tillsammans med sin (f.d.?) fru. Frun har inte tappat gnistan utan protesterar mot Pinochets våldsregim. Kanske detta är orsaken till att de, vad det verkar, inte längre lever ihop. Kanske det faktum att de fått en son som eventuellt kan utnyttjas för utpressning spelar in. Detta går filmen inte in på så mycket men att det finns saker under ytan är uppenbart.

1988 håller Chile en folkomröstning om diktatorn Pinochet ska få fortsätta vid makten i ytterligare åtta år. Två kampanjer drar igång, en NEJ- och en JA-kampanj. Båda får 15 minuter per dag på tv för sin sak. René blir anlitad av NEJ-sidan medan hans chef jobbar för JA. Hur ska det gå? Vilka sida utnyttjar bäst tv-mediets möjligheter. Folk med koll på chilensk historia vet förstås hur det går. Själv visste jag inte alls så för mig blev det en litet spännande del av filmen att få veta hur det gick i folkomröstningen.

Filmen ser ut att vara inspelad med en gammal VHS-kamera. Kontrasten är för hög och ofta blir bilden totalt övermättad med ljus, speciellt under utomhusscener då filmfotografen valt att filma rätt in i solen. Detta hände ofta så det måste ha varit ett medvetet grepp för att skapa en dokumentär känsla, och samtidigt en 80-talskänsla. Till den senare känslan bidrar även Bernals frisyr. Han har normal frisyr förutom en lång tofs i nacken. Det här var väl nån sorts synthfrisyr på 80-talet?

En notis, och det är en notis som gäller många filmer: Har ni tänkt på hur krystade dialogerna är ibland när rollfigurer flyttar sig från ett ställe till ett annat medan de pratar? Två personer börjar prata i en lägenhet. Den ena ställer en fråga. I nästa klipp som utspelar sig efter att de lämnat lägeneheten, tagit sig ut på stan och in på en bar svarar den andra personen på frågan som om inte nån tid alls har förflutit. Är det lathet eller konstnärlig frihet? Ska man bara släppa det och inte låta det störa en filmupplevelse?

En rolig detalj med filmen, en metadetalj, är att man har anlitat de verkliga personerna, t ex programledare i tv, som var med då på 80-talet när folkomröstningen ägde rum. Först visas autentiska tv-sändningar där man får se en 25 år yngre version av den person som sen är med i de scener som spelades in som en del av filmen. Ja, jag gillade greppet som gav en märklig metakänsla.

Jag gillade filmen men den kändes ändå nånstans lite blek. Jag blev aldrig helt engagerad. Kanske berodde det på att jag inte riktigt knöt an till huvudpersonen René.

Jag nämnde inom parentes i början att Pinochet kanske inte blev av med makten. När NEJ-sidan faktiskt vinner i filmen så kändes glädjen på nåt sätt ändå inte total. Det finns kanske några andra förklaringar till det, som att saker och ting liksom ändå går tillbaka till det normala, men faktum är att Pinochet aldrig blev åtalad för de brott som begicks under hans tid som diktator. (Jag har inte hjärnkoll på Chiles historia, som sagt, men att Pinochet var ansvarig för mord, tortyr och andra brott under 70- och 80-talet är väl ett accepterat faktum.) Istället blev Pinochet utsedd till arméchef och senare livstidssenator fick därmed åtalsimmunitet.

Hur som helst, kolla nu in en av NEJ-sidans reklamfilmer och lyssna på deras catchy jingel Chile, la alegria ya viene (Chile, lyckan kommer).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Det här var en av de filmer som man kunde hitta i en goodie bag som man fick under Malmö Filmdagar förra året. Även Fiffi grävde till slut fram den ur sin godispåse och vad hon tyckte om den kan ni läsa om här. NO o SÍ?

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →