Before Sunset

19 september, 2013 8 kommentarer

Before SunsetTitel: Before Sunset
Regi: Richard Linklater
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Uppföljaren Before Sunset kom nio år efter den första filmen. Den är lite vuxnare (inte så konstigt). Här är pratet mellan Delpy och Hawke kanske ännu mer filosofiskt får jag för mig. De dansar liksom runt det som de går och tänker på. Ska vi kanske bli ihop? Inte så konstigt eftersom Hawke är gift med barn och Delpy är ihop med nån. Det förekommer inte lika många riktigt minnesvärda scener. Stämningen är lite mindre magisk, lite mer vardaglig. Det som är lite speciellt är att filmen utspelas i realtid. Ett bra grepp som funkar. Det som är häftigast med filmerna som helhet (trean inkluderad) är på nåt sätt projektet i sig. Hawke och Delpy åldras samtidigt som deras rollfigurer åldras. Det som Before Sunset har är ett riktigt riktigt bra slut. Från att de stiger in i Delpys lägenhet så är det ren filmmagi och, ja, jag förstår att Ethan missade sitt plan, eller jag menar, om han nu gjorde det?

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , ,

Before Sunrise

18 september, 2013 7 kommentarer

Before SunriseTitel: Before Sunrise
Regi: Richard Linklater
År: 1995
IMDb | Filmtipset

Precis innan jag åkte ner till Malmö Filmdagar så passade jag på att se de två första filmerna i Before-trilogin. Där nere i Malmö skulle vi ju få se Before Midnight som ju den sista (?) filmen i Richard Linklaters filmserie heter. I Sverige har de två första filmerna gått under namnen Bara en natt respektive Bara en dag (det här var när man fortfarande översatte filmtitlar). Imorgon kommer min recension av Before Midnight men innan dess några korta, väldigt korta, tankar om föregångarna.

Jag hade egentligen bara sett delar av Before Sunrise tidigare. Jag mindes inte speciellt mycket. Jag är inte övertjust i snackfilmer. Det finns nåt i stilen som gör att jag känner mig utesluten. Fast jag minns att jag gillade Linklaters Waking Life som verkligen är en snackfilm, en flummig sådan. Jag gillar även Before Sunrise men för mig är det ingen superfavorit. Det är nåt med Ethan Hawkes karaktär också, det känns som han vill vara så filosofisk att det blir krystat ibland. Är han inte lite av en smartass?

Det som höjer filmen till en fyra är slutscenerna där vi får se klipp från de platser som Hawke och Julie Delpy har besökt i Wien innan det är dags att åka hem på morgonen. Då inser jag att de har haft en magisk natt. Nu på morgonen känns allt tråkigare. Ljuset är ett annat, en gatsopare jobbar där, lite skräp ligger där. Vardag igen, helt enkelt. Idén med slutet och vad de bestämmer är briljant. För mer och bättre text om filmen hänvisar jag till Filmitch recension. Jo, en sak till, telefonpratarscenen när de låtsas ringa upp varsin kompis var riktigt bra också. Och mötet med beställningspoeten var också bra!

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik, Snackfilm Tagged with , , , , , , ,

WKW: 2046

9 september, 2013 4 kommentarer

2046Titel: 2046
Regi: Wong Kar-wai
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Då är det dags att avsluta WKW-temat… men håll ut. På lördag kommer min recension av Wong Kar-wais senaste film, martial arts-eposet The Grandmaster.

Wong Kar-wais uppföljare till In the Mood for Love – ja, jag kallar det faktiskt en upföljare även om regissören själv inte vill kalla 2046 för det. Hur som helst, här får vi återigen träffa författaren Chow som spelas av Tony Leung. Det har gått tre år sen hans misslyckade kärleksaffär med en gift kvinna spelad av Maggie Cheung. Effekterna är tydliga. Chow är nu en playboy som avverkar kvinnor på löpande band. Samtidigt skriver han på en roman som heter ”2046”, samma nummer som hotellrummet hade där de två älskande från In the Mode for Love träffades.

Filmen är som sig bör en ganska lös historia utan nån vidare struktur. För WKW verkar det mer handla om att försöka gestalta känslor och stämningar och inte så mycket om att få till en smart historia från A till B. Ibland funkar det, som i filmer som Chungking Express och Helgon i neon, men här stördes jag av stilen som kändes pretto-poetisk om ni förstår vad jag menar. Författaren Chow träffar ganska intressanta kvinnor som han dock håller på armlängds avstånd. Jag hade gärna velat veta mer om dessa kvinnors historier men de passerar liksom bara revy i Chow själviska värld. Fast det var ju förstås WKW:s mening – tror jag.

Kvinnorna spelas av bl a undersköna Zhang Ziyi och Faye Wong. Zhang Ziyi spelar en prostituerad kvinna om blir kär i Chow som dock inte direkt besvarar kärleken utan föredrar att betala henne efter deras möten. Faye Wong spelar Chows hyresvärds dotter som, till faderns stora förtret, är kär i en japan. Dessa historier får egentligen ingen upplösning utan rinner ut i sanden, vilket jag tyckte var lite synd… jo, förresten, nu när jag tänker efter så fick nog historien med den kärlekskranka japanen sin upplösning fast det sades liksom bara i en bisats.

Chow skriver sin roman ”2046” där folk åker med ett mystiskt tåg till år 2046 eftersom man där kan återuppleva glömda minnen för evigt. Det kändes som Chow här försökte bearbeta det som han upplevde med Maggie Cheung i In the Mood for Love. Istället för att ta itu med sig själv så skriver han sin bok, men det kanske funkar det med i slutändan.

Fotot i filmen står som vanligt Christopher Doyle för och därför är det förstås riktigt vackert och lever sitt eget liv, men kanske inte så bra som i WKW:s tidigare samarbeten med den australiensiske (numera mer kinesiske) fotogurun. Kanske dags för WKW att jobba med nån annan. Ett citat från herr Doyle:

”I feel that 2046 is unnecessary, in retrospect. I think probably Wong Kar-wai realized that somewhere, and that’s why it took so long. You do realize that you have basically said what you needed to say, so why say more? I feel that way. I think you have to move on.”

Jag kan hålla med. Det som skulle sägas sas i In the Mood for Love. 2046 får en svag trea från mig. Knappt sevärd men intressant om man gillar WKW. Den innehåller vissa scener som är pärlor men som helhet blir det för löst och svagt. Det kändes ungefär som Days of Being Wild där helheten inte heller funkade riktigt.

3-/5

PS. Efter att ha läst om 2046 på Wikipedia så förstår jag att Days of Being Wild faktiskt är första delen i en sorts trilogi där In the Mood for Love och 2046 är de följande delarna. I Days of Being Wild är Su Li-Zhen, Maggie Cheungs karaktär, en av huvudpersonerna (Chow är bara med i en kort sekvens); i In the Mood for Love är Su Li-Zhen och Chow båda i centrum; i 2046 är det Chow som är huvudpersonen (Cheungs karaktär är knappt med förutom några korta klipp).

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

WKW: In the Mood for Love

8 september, 2013 3 kommentarer

In the Mode for LoveTitel: In the Mood for Love
Regi: Wong Kar-wai
År: 2000
IMDb | Filmtipset

WKW-temat fortsätter med filmen som väl blev hans stora internationella genombrott…

När en man och en kvinna, som precis flyttat in i samma hyreshus upptäcker att deras respektive har ett förhållande, inleder de själva ett sorts förhållande.

Huvudrollerna i den här filmen av Wong Kar Wai, som jag gärna skulle se fler filmer av, spelas av Maggie Cheung och Tony Leung, som även var ett par i Zhang Yimous Hero om jag minns rätt. Den här filmen är oerhört snyggt gjord. Jag vet inte hur många klänningar Maggie Cheung bär under filmen, men det är många och alla i typiskt 60-talssnitt eftersom filmen utspelas under den tidsepoken. Detta är bildkonstverk på hög nivå med riktigt skön musik som återkommer gång på gång. Just att det är samma musik, antingen Nat King Cole eller ett cellostycke, upplever vissa, efter vad jag förstått, som en upprepning och lite tråkigt, men för mig har det en sorts positiv hypnotisk verkan. Scenerna med denna musik återkommer med jämna mellanrum i filmen och utspelas i slow motion och är så snygga som det kan bli på film. Jag rekommenderar denna film.

4/5

Spoiler
Det som är speciellt med den här filmen är att det inte förekommer några regelrätta kärleksscener. De kysser inte ens varandra. Dessutom får man aldrig ens se huvudpersonernas vänsterprasslande respektive i bild (förutom ett par ben, och så får man höra rösten) vilket gör det hela än mer magiskt på nåt sätt. Däremot är den fylld med återhållen erotik. Sen vet man dessutom inte riktigt om de två huvudpersonerna har gett efter för köttets lustar eller ej. Åtminstone var det så att det inte framgick för mig. Det mesta av det som händer sägs mellan raderna. Fast, jo, de har nog haft ihop det och det är därför de är så sorgsna.
Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

WKW: Helgon i neon

5 september, 2013 2 kommentarer

Helgon i neonTitel: Helgon i neon
Regi: Wong Kar-wai
År: 1995
IMDb | Filmtipset

WKW-veckan fortsätter med Helgon i neon och den här gången har jag inget problem med att beskriva handlingen i filmen eftersom jag inte längre har nåt behov av det…

Detta är en sorts systerfilm till Chungking Express. Den utspelas i samma miljöer i Hongkong, bl a återkommer snabbmatstället. Vissa andra referenser finns också, bl a ananas. Här handlar det om en yrkesmördare (Leon Lai) och hans kvinnliga agent (Michelle Reis) som funderar på att lägga av. Takeshi Kaneshiro dyker upp i en skön roll som en snubbe som ätit ananas, förlorat talförmågan, och bryter sig in i affärer på nätterna och agerar påstridig försäljare samt ger döda grisar en uppfriskande massage.

Ja, den här filmen innehöll det mesta. Scenen där Kaneshiro ger grisen massage är mycket rolig (kan tyckas märkligt men så var det). Vi har alltså en hel del humor men också lite mer allvar med människor som verkar längta till nåt annat. Musiken är strålande. Jag är ganska säker på att jag hör en kinesisk version av Karmacoma med Massive Attack. De inledande 40 minuterna ligger filmen faktiskt på en femma.

Stämningen är tät och mystisk, fotot väldigt intensivt och annorlunda komponerat. Sen tycker jag filmen kanske tappar lite fokus. Mot slutet skildrar dock WKW en far-son-relation på ett humoristiskt och samtidigt gripande sätt. Betyget blir klart godkänt och filmen är en annorlunda upplevelse som jag rekommenderar alla att se. Jag måste också säga att man lyckats göra en bra svensk översättning av titeln också. Helgon i neon. Mmm.

4/5

PS. Jag kan tilläga att WKW är en mästare på att hitta sjukt söta tjejer (ja, Tony Leung är söt han också i sin uniform i Chungking Express) för rollerna i sina filmer. Det verkar ganska ofta vara popartister eller f.d. skönhetsfröknar och de är som klippta och skurna för sina roller. Det verkar lättare att kombinera musik- och filmkarriärer i Asien, och det är allmänt accepterat (?). I Sverige är man ju ansedd som antingen skådis eller artist. Eller? Edda i Monica Z någon?

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

WKW: Chungking Express

4 september, 2013 4 kommentarer

Chungking ExpressTitel: Chungking Express
Regi: Wong Kar-wai
År: 1994
IMDb | Filmtipset

WKW-veckan fortsätter med Chungking Express och som vanligt har jag problem att beskriva handlingen i filmen…

Det är lite svårt att beskriva handlingen i den här filmen. Den handling som finns spelar på ett sätt en underordnad roll. Men, man kan säga att det handlar om de två poliserna 223 resp. 633 (japp, dessa nummer är de enda ”namn” som vi får reda på eller som jag kommer ihåg i alla fall) som båda har problem med flickvänner som envisas med att göra slut.

Poliserna spelas strålande av Takeshi Kaneshiro och Tony Leung Chiu Wai. Polis 223 börjar käka ananas som besatt samt träffar dessutom en blondin (Brigitte Lin) i Hongkongs undre värld. Polis 633 börjar prata med sina möbler samt träffar dessutom en tjej (Faye Wong) som jobbar på ett snabbmatställe och gillar låten ”California Dreaming”.

Efter lite research på IMDb verkar det som om detta var Wong Kar-wais första film med fotografgeniet Christopher Doyle. De har sen fortsatt att göra film tillsammans, vilket man förstår. Doyle är, som sagt, ett geni. Tillsammans skapar de annorlunda filmer som är bitterljuva, roliga, märkliga, gripande och ibland våldsamma.

Den här filmen är lite lustig på det sättet att den ungefär halvvägs byter huvudpersoner. Deras vägar korsas vid det där snabbmatstället och sen får vi följa de nya huvudpersonerna i stället. Detta ”grepp” kände jag igen från Hämnarens resa av Park Chan-wook. Av de två handlingarna gillade jag helt klart mest den med Tony Leung som pratar med sina möbler och sen träffar den underbara snabbmatstjejen. Här finns en skön må-bra-humor, och en helt magisk scen som etsade sig fast på näthinnan. Det är när Tony Leung dricker kaffe vid snabbmatsdisken i slow motion samtidigt som folk flimrande passerar förbi i förgrunden av bilden.

Ett stort plus i filmen är MUSIKEN. I de filmer jag har sett av WKW så används musik på ett underbart sätt. Ofta återkommer samma tema (eller låt) ett flertal gånger i filmen. Jag minns att när jag såg In the Mood for Love så blev jag först nästan irriterad på detta. Jag tyckte att det blev enformigt även om jag efter ett på nåt sätt accepterade det. Nu uppskattade jag det rakt av. Varje scen där ”California Dreaming” spelas vill man ska pågå i resten av filmen typ. Så skönt. Mmm, WKW är en mästare på att använda musik i sina filmer. Slutbetyget blir en svag fyra. Första historien blev jag inte helt engagerad av. Kanske gillar jag hela filmen mer om jag ser om den.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , ,

WKW: Days of Being Wild

3 september, 2013 Lämna en kommentar

Days of Being Wild

WKW- och Christopher Doyle-vackert

Titel: Days of Being Wild
Regi: Wong Kar-wai
År: 1990
IMDb | Filmtipset

WKW-veckan fortsätter med Days of Being Wild…

Det här var den första WKW-filmen med foto av gurun Christopher Doyle och den handlar om Yuddy, en playboy (typ) spelad av Leslie Cheung (som tragiskt nog tog livet av sig i april 2003). Hmmm, egentligen händer inte så mycket… Yuddy åker till Filipinerna för att hitta sin biologiska mor och Andy Lau spelar en polis (väl?) som följer med av nån anledning. Haha, jag märker att jag har svårt att berätta om vad som faktiskt händer i filmen och det är väl ett kännetecken så gott som något att man har sett en film av Wong Kar-wai. Det handlar mer om att skapa stämningar (ofta lite bitterljuva och melankoliska sådana). Den direkta handlingen kan man nog glömma.

Det här kändes mer som en WKW-film, mycket pga av Doyles foto skulle jag tro. Men, liksom i As Tears Go By, så känns det att det är en tidig film. WKW letar liksom fortfarande efter sin stil. Några prylar kändes verkligen som WKW, t ex när Leslie Cheung i början uppvaktar Maggie Cheung vid ett fik (liknande det i andra WKW-filmer) och bestämmer att en viss minut skulle tillhöra de två.

Jag gillade även delar av fotot och vissa scener som sticker ut. För er som sett filmen: när Leslie Cheung går i slow motion på en grusväg i en palmskog (jag vet inte riktigt varför men sån är jag), en turkos palmskog som vi passerar i början och slutet av filmen, en kameraåkning från gatan, förbi en häst, upp till en restaurang, och efterföljande flykt över tak. Dessa scener och den allra sista med Tony Leung gör att filmen trots allt får godkänt.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

WKW: As Tears Go By

2 september, 2013 2 kommentarer

As Tears Go ByTitel: As Tears Go By
Regi: Wong Kar-wai
År: 1988
IMDb | Filmtipset

Efter att ha sett Wong Kar-wais martial arts-fiasko The Grandmaster på Malmö Filmdagar (recension kommer 14 september) så kände jag för att återupprätta lite av WKW:s heder. Jag letade därför upp mina gamla recensioner av de filmer jag har sett. Först ut, WKW:s första långfilm As Tears Go By med bl a en ung Maggie Cheung. Under de kommande dagarna kommer jag publicera ytterligare sex WKW-recensioner.

I Wong Kar-wais debut spelar Andy Lau en hitman i den undre världen i Hongkong. Han får besök av sin tjejkusin (Maggie Cheung) och har samtidigt problem med en hetlevrad bror.

Mjaha, det här kändes verkligen som en debut. Bitarna har liksom inte fallit på plats än så länge. Det enda som kändes riktigt WKW-aktigt var väl kanske hur musiken (bl a Berlins Top Gun-låt på kantonesiska (?) med refräng på engelska) användes i vissa partier. I övrigt var det lite b-aktigt ibland tyckte jag. Hafsigt på nåt sätt. Jag störde mig lite på Laus brorsa som spelade över på typiskt Jackie Chan-vis, även om det inte var Jackie Chan.

Det var ändå kul att se Lau och Cheung i tidiga roller. Jag tycker t ex Cheung ser helt annorlunda ut här än i senare filmer (kanske yngre helt enkelt, doh). De gör båda bra insatser och deras kärleksaffär (eh, kusinskap till trots), och Laus förhållande till sin bror, gör det ändå till en godkänd film.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

Sideways

4 juli, 2013 12 kommentarer

Vinprovning!Titel: Sideways
Regi: Alexander Payne
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Sideways är en sån där indiefilm som bara är mysig och som jag givetvis såg på bio när den kom. Det finns ett gäng såna här filmer. The Station Agent och Little Miss Sunshine är två andra exempel. När jag senast var på bio för några dagar sen såg jag en trailer för en ny sån här indiedramakomedi, The Way, Way Back, med bl a Steve Carell och Sam Rockwell.

Efter About Schmidt kommer Alexander Payne tillbaka efter med en ny och, enligt mig, bättre film som utspelas i vindistrikten i Kalifornien. Här är det tänkt att skilda och smått bittre Miles (Paul Giamatti) och playboyen Jack (Thomas Haden Church) ska fira Jacks sista vecka i frihet innan han gifter sig. Miles har tänkt sig en ganska lugn vecka med vinprovning, golf och inte för mycket rabalder. Hehe, lång näsa! Jacks mål med veckan är en helt annan… BRUDAR!

Vinprovning

Vinprovning

Jag gillade verkligen den här rullen från start. Giamatti är suverän som den cyniske, bittre, vinfreaken med författarambitioner och Church är lika bra som den mer avslappnade, levnadsglade kvinnotjusaren (med vissa problem ändå). Samspelet mellan de båda funkar perfekt. Dialogen är välskriven och väldigt rolig. Det kan vara bra att hänga med på engelskan eftersom en hel del försvann i översättningen/textningen. Jag satt och småmös och småskrattade mest hela tiden. Miles är sympatisk på nåt sätt, trots sin självömkan, och det var skönt att se när han ändå försöker rycka upp sig ur sitt cyniska hål, stöttad av kompisen Jack. Det är en sorts buddyfilm (som i polisfilmer där två helt olika snutar ska jobba ihop) och det roliga uppstår i Jacks och Miles olika personligheter.

Vinprovning?

Vinprovning?

Främst är det väl en komedi men av en sort som även blandar in litet mer allvarliga saker, utan att det för den skull blir en Solondz-rulle (inget fel med det i och för sig, jag gillar Solondz!). Nä, men det här är främst en riktigt skön roadmovie (jag kände igen miljöerna från min egen bilsemester i USA). Vissa scener påminner också mer om tokrolig fars som t ex när Jack glömt sin plånbok hemma hos en tjej och Miles skickas in för att hämta den. Eller när Miles vid två tillfällen bestämt sig för att supa sig full. Haha, kul. Osökt kom jag också att tänka på den underbara The Station Agent som faktiskt är snäppet bättre. The Station Agent lyckas, utan att blanda in nån romantik, bara vara en varm film om vänskap, vilket på nåt sätt gör den starkare. Men, som sagt, Sideways är en bra, skön och varm film med skarp dialog, som jag rekommenderar.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

Girl with a Pearl Earring

26 juni, 2013 6 kommentarer

Girl with a Pearl EarringTitel: Girl with a Pearl Earring
Regi: Peter Webber
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Ibland ger man en film ett lite högre betyg än vad den kanske är värd. Det kan ha att göra med att fotot är strålande vackert och att du gillar just den skådespelerska som spelar huvudrollen. I maj 2004 när jag såg filmen som det handlar om i det här inlägget var bägge dessa saker ett faktum. Jag undrar hur jag skulle se på filmen om jag såg den idag?

Konstnären Johannes Vermeer (Colin Firth) som levde i Holland på 1600-talet efterlämnade ett 30-tal målningar varav en är ”Flicka med pärlörhänge” även kallad ”Flicka med turban”. Egentligen vet man inte mycket om Vermeer. Författarinnan Tracy Chevalier har fantiserat ihop en historia om hur just den här tavlan kom till, och i den historien var det så att den konstintresserade Griet (Scarlett Johansson, mmm) tar anställning hos familjen Vermeer som piga. Ett sorts band uppstår mellan konstnären och pigan och målningen blir resultatet av deras relation.

Jag måste säga att jag är lite svag för historiska dramer. Just det här dramat har en del likheter med filmen The Red Violin, där också en fiktiv historia om en högst verklig konstutövare (eller ett konstföremål, i det fallet en fiol) berättas. Jag gillar idén att spinna vidare på en historia kring t ex ett konstföremål som man inte vet nånting om egentligen, bygga upp personer och händelser runt omkring. Sen är just den här filmen ett konstverk i sig. Den är ruggigt vacker och välgjord. Man känner verkligen som om man är i den holländska staden Deft på 1600-talet. En kliché: men faktum är att varje scen är som en målning, det är perfekt ljussatt och väldigt vackert. Det är i princip bara att sitta och njuta.

Invändningar är kanske att själva historien har en del brister. Vissa delar i handlingen rinner liksom bara ut i sanden, bl a Griets romans med en slaktarson (spelad av Cilian Murphy från 28 Days Later). Men på nåt sätt gör det inte så mycket. Det är konsten och skapandet som står i fokus (låter kanske högtravande men jag gillade det). Scarlett Johansson (som är helt olik sig jämfört med i Lost in Translation) gör en strålande insats och är en av mina favvoskådisar nu för tiden (min kommentar: det här var alltså 2004, inte lika säker på henne numera). Möjligen finns det tendenser till överspel ibland men det är i såna fall regissörens fel, hehe (min kommentar: som sagt, vid den här tiden var jag en Scarlett Johansson-apologist). Colin Firth som Vermeer gör en litet blek figur, huvudpersonen här är Griet. Regissören är förresten Peter Webber och det är hans första långfilm.

4-/5

Givetvis platsar Scarlett och originalflickan i min kategori Lika som bär.

Flicka Scarlett

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →