Sideways
4 juli, 2013 12 kommentarer
Titel: Sideways
Regi: Alexander Payne
År: 2004
IMDb | Filmtipset
Sideways är en sån där indiefilm som bara är mysig och som jag givetvis såg på bio när den kom. Det finns ett gäng såna här filmer. The Station Agent och Little Miss Sunshine är två andra exempel. När jag senast var på bio för några dagar sen såg jag en trailer för en ny sån här indiedramakomedi, The Way, Way Back, med bl a Steve Carell och Sam Rockwell.
Efter About Schmidt kommer Alexander Payne tillbaka efter med en ny och, enligt mig, bättre film som utspelas i vindistrikten i Kalifornien. Här är det tänkt att skilda och smått bittre Miles (Paul Giamatti) och playboyen Jack (Thomas Haden Church) ska fira Jacks sista vecka i frihet innan han gifter sig. Miles har tänkt sig en ganska lugn vecka med vinprovning, golf och inte för mycket rabalder. Hehe, lång näsa! Jacks mål med veckan är en helt annan… BRUDAR!
Vinprovning
Jag gillade verkligen den här rullen från start. Giamatti är suverän som den cyniske, bittre, vinfreaken med författarambitioner och Church är lika bra som den mer avslappnade, levnadsglade kvinnotjusaren (med vissa problem ändå). Samspelet mellan de båda funkar perfekt. Dialogen är välskriven och väldigt rolig. Det kan vara bra att hänga med på engelskan eftersom en hel del försvann i översättningen/textningen. Jag satt och småmös och småskrattade mest hela tiden. Miles är sympatisk på nåt sätt, trots sin självömkan, och det var skönt att se när han ändå försöker rycka upp sig ur sitt cyniska hål, stöttad av kompisen Jack. Det är en sorts buddyfilm (som i polisfilmer där två helt olika snutar ska jobba ihop) och det roliga uppstår i Jacks och Miles olika personligheter.
Vinprovning?
Främst är det väl en komedi men av en sort som även blandar in litet mer allvarliga saker, utan att det för den skull blir en Solondz-rulle (inget fel med det i och för sig, jag gillar Solondz!). Nä, men det här är främst en riktigt skön roadmovie (jag kände igen miljöerna från min egen bilsemester i USA). Vissa scener påminner också mer om tokrolig fars som t ex när Jack glömt sin plånbok hemma hos en tjej och Miles skickas in för att hämta den. Eller när Miles vid två tillfällen bestämt sig för att supa sig full. Haha, kul. Osökt kom jag också att tänka på den underbara The Station Agent som faktiskt är snäppet bättre. The Station Agent lyckas, utan att blanda in nån romantik, bara vara en varm film om vänskap, vilket på nåt sätt gör den starkare. Men, som sagt, Sideways är en bra, skön och varm film med skarp dialog, som jag rekommenderar.
4/5
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
En finfin film med ett kalas-soundtrack som jag återkommer till med jämna mellanrum. Perfekt som bakgrund till höstmiddagar av nån anledning 🙂
Soundtracket eller filmen eller båda?
Är jag den enda i hela världen som _inte_ gillade Sideways?! Hade möjligen fel förväntningar eftersom jag älskade Election. Jag tyckte Giamatti lyckades vara både pretentiös och trist på en och samma gång och Hayden Churchs karaktär kunde jag bara inte med.
Ja. Du är den enda. Du kanske är less på den ”Griniga Mannen”. 😉
Jag har inte sett Election men den ligger på ska-se-listan. Har gillat alla Paynes filmer men det skulle inte förvåna om just Election blir den första jag inte är så förtjust i.
Skulle inte förvåna mig heller, den tycks vara rätt annorlunda jmf med det han gjort senare.
Nähä, det skulle det inte! 😉 Nå, vi får väl se… om jag ser den.
Det var så länge sedan jag såg den här att det tarvar en omtitt innan jag uttalar mig. Minns dock att jag skrattade gott när Churchs fick ett välförtjänt kok stryk av en tjej men det är allt.
Kanske dags för en omtitt för mig med men nej jag väljer att minnas det så som jag minns den. 😉
När filmen kom blev jag rätt besviken, jag var ett stort Giamatti-fan då (är det fortfarande, iofs) och hade enorma förväntningar på den. Tyckte den var förutsägbar, störde mig på Jack hela tiden, och sista delen av filmen kändes som ett riktigt dåligt tv-drama…
Sedan har jag hunnit se om den två gånger, och gillat den mer för varje gång. Det är också den enda film som någonsin fått mig att vilja testa golf (ja, den och möjligen Happy Gilmour…). Det ser ju ut att vara sjukt roligt och trevligt! 🙂
Kul att se att den vinner över dig med tiden och omtittarna. Jag tyckte Jack var en ganska skön kontrast mot Miles (lite som ena tvillingbrorsan i Adaptation kanske).
Har aldrig spelat golf men jag är ganska säker på att jag skulle gilla det. Happy Gilmour? Really?! Happy Gilmour?! 😉
Jag sa inte att Happy G var en bra film, bara att den kanske skapade ett visst golfsug! 😉
Haha, ok, det är en viss skillnad, det håller jag med om. 🙂