Before Sunrise

Before SunriseTitel: Before Sunrise
Regi: Richard Linklater
År: 1995
IMDb
| Filmtipset

Precis innan jag åkte ner till Malmö Filmdagar så passade jag på att se de två första filmerna i Before-trilogin. Där nere i Malmö skulle vi ju få se Before Midnight som ju den sista (?) filmen i Richard Linklaters filmserie heter. I Sverige har de två första filmerna gått under namnen Bara en natt respektive Bara en dag (det här var när man fortfarande översatte filmtitlar). Imorgon kommer min recension av Before Midnight men innan dess några korta, väldigt korta, tankar om föregångarna.

Jag hade egentligen bara sett delar av Before Sunrise tidigare. Jag mindes inte speciellt mycket. Jag är inte övertjust i snackfilmer. Det finns nåt i stilen som gör att jag känner mig utesluten. Fast jag minns att jag gillade Linklaters Waking Life som verkligen är en snackfilm, en flummig sådan. Jag gillar även Before Sunrise men för mig är det ingen superfavorit. Det är nåt med Ethan Hawkes karaktär också, det känns som han vill vara så filosofisk att det blir krystat ibland. Är han inte lite av en smartass?

Det som höjer filmen till en fyra är slutscenerna där vi får se klipp från de platser som Hawke och Julie Delpy har besökt i Wien innan det är dags att åka hem på morgonen. Då inser jag att de har haft en magisk natt. Nu på morgonen känns allt tråkigare. Ljuset är ett annat, en gatsopare jobbar där, lite skräp ligger där. Vardag igen, helt enkelt. Idén med slutet och vad de bestämmer är briljant. För mer och bättre text om filmen hänvisar jag till Filmitch recension. Jo, en sak till, telefonpratarscenen när de låtsas ringa upp varsin kompis var riktigt bra också. Och mötet med beställningspoeten var också bra!

4-/5

Filmspanar-tema: Utmana din smak – Cannibal Holocaust

chiliJag tror den här månadens filmspanartema kan vara det roligaste hittills, och samtidigt det läskigaste. Det gick ut på att utmana sin egen filmsmak, att se en film som man förmodligen inte skulle se om man själv fick välja. Twisten var att det var en annan filmspanare som valde vilken film man skulle se. Detta var ju det briljanta. Dels tror jag det är svårt att själv komma fram till vilken film man ska se och att sen faktiskt se den. Jag tror det är lätt att backa ur och göra ett litet enklare filmval. Dels är det ju en lyx, en gåva, att få ett filmtips, att låta nån annan göra valet. Annars är det lätt att hamna i samma gamla hjulspår. Nu gick inte övningen gick ut på att välja en film som man trodde att personen i fråga skulle hata. Nej, det skulle vara en film som man själv gillade mycket men som man trodde låg utanför bekvämlighetszonen för den man valde filmen åt.

Det är ju alltid spännande och lite läskigt att tipsa om en film som man själv gillar väldigt mycket. Ska man köra ett säkrare alternativ eller ska man gå helt crazy? Man vill ju att personen man väljer åt ska gilla den också. Det är lite av en chansning det där. Gör man mellanmjölksvalet blir det kanske en stabil men tråkig 3/5. Tänker man utanför boxen kan det bli både fågel eller fisk men troligen inte mittemellan.

Den som valde film åt mig var Fiffi från Fiffis filmtajm och hon valde… Cannibal Holocaust. Ooooook. Fiffi skickade med en liten text om varför hon gjorde det val hon gjorde. Jag läste inte denna text förrän efter jag sett filmen och skrivit min recension. Nedan följer hennes text i kursiv stil och därefter min recension av Cannibal Holocaust.

****

Att i princip tvinga en annan människa att se Cannibal Holocaust kan vid första anblicken kännas som tortyr. Känns det inte som tortyr kan det ändå uppfattas  som enbart taskigt. Det är liksom inte en ”vanlig” film i den bemärkelsen att den är lättsmält och underhållande, nej den är allt annat än det.

Att jag valde Cannibal Holocaust till dig var ett självklart val för en utmaning.  Du är inte överdrivet förtjust i dokumentärer, du ser visserligen skräckfilm ibland men jag hittade inte några texter på din blogg om filmer med överdrivet grafiskt våld och/eller extrema effekter och jag är 99,99% säker på att du aldrig självmant skulle avsätta en ledig kväll till en kannibalfilm från 1980. Att denna film är en av mina mest omvälvande filmiska upplevelser gjorde såklart sitt till. Jag ville välja en film jag tycker om, som betyder nåt för mig, som jag kan stå för, som fick mig att omvärdera min syn på omvärlden, på mänskligheten. Den var en utmaning även för mig att se filmen och jag tror du kommer känna detsamma både innan, under och efter. Mission accomplished, eller hur?

****

Cannibal Holocaust

Smile for the camera

Titel: Cannibal Holocaust
Regi: Ruggero Deodato
År: 1980
IMDb
| Filmtipset

En av de första tankarna som poppade upp i min hjärna efter att jag fick reda på Fiffis val var: tack för att inte blev A Serbian Film. Det hade lika gärna kunnat bli den tänkte jag, och den ville jag faktiskt inte se.

Vad visste jag om Cannibal Holocaust? Jag kände till den och jag visste att den handlade om en expedition till Amazonas djungler som går fel. Jag visste att det var en våldsam film, att det har spekulerats i om det var en snuff-film, och att djur skulle dödas på grymma sätt. Det var inget jag ville se, det visste jag också.

Varför ville jag inte se filmen? Mmm, ja, dels trodde jag att det var en film som bara var ute efter spekulation och provokation. Dels trodde jag att jag skulle bli smutsig i sinnet av att se filmen. Jag skulle få bilder inbrända på näthinnan som jag inte vill ha där.

Och nu har jag sett den, och vet ni vad? Det är jag jävligt glad för. Det är nämligen så att Cannibal Holocaust är en riktig film och dessutom en riktigt bra sådan.

Filmen inleds med skönt flygfoto på Amazonas gröna djungler och bruna floder. Musiken för tankarna till en tysk sjukhussåpa. Jag undrar: vad är det här för nåt? Titeln visas: Cannibal Holocaust, och den skavllrar om att det här inte är en tysk sjukhussåpa. I samband med förtexterna visas en text där det står: ”For the sake of authenticity some sequences have been retained in their entirety”. Jag vet inte om denna text var en del av filmen i sig eller om det var en information om den version av filmen som jag såg. På order av Fiffi hade jag varit noga med att få tag på den oklippta versionen av filmen (mer om just detta senare).

Ett amerikanskt filmteam har gett sig in i Amazonas djungler för att göra en dokumentär om de kannibalstammar som sägs leva där. Efter några månader har ingen hört nånting från dem och en räddningsexpedition ordnas. Den leds av professor Monroe (Robert Kerman) som med pipan i mungipan följer spåren efter teamet tillsammans med två guider. Efter en del strapatser hittar de kvarlevorna efter teamet och kommer även över deras filmrullar. Tillbaka i New York träffar professorn filmbolaget som vill färdigställa dokumentären. Professorn vill emellertid titta på råmaterialet först. Under större delen av resten av filmen får vi nu se vad som egentligen hände med teamet.

Cannibal Holocaust fick mig på fall. Den tog mig på sängen, ja eller soffan snarare. Det jag fick se liknade inget jag har sett förut. Jo, kanske liknade det annat jag sett till viss del, men känslan jag fick av filmen var helt unik och fräsch. Som filmnörd är det en härlig känsla. På ett sätt spelar det ingen roll att det man får se till stora delar är hemskt. Och tro mig, det finns delar i Cannibal Holocaust som är upprörande och obehagliga att se. Men, och det här är det som gör att den lyfter sig över det spekulativa, Cannibal Holocaust är en smart film. Den är smart i sin uppbyggnad. Det är fanimej en av de första found footage-filmerna, och att jag gillar en sån film är gott betyg. Found footage är inte min favvogenre. Dessutom är det en samhällskritisk film, inte på ett skriva på näsan-sätt utan det är helt enkelt en följd av det vi får se.

Found footage nämnde jag. Det finns en found footage-film som jag har gillat och det är Sinister. Precis som i den så har Cannibal Holocaust vävt in found footage-delen på ett smart sätt. Den italienske regissören Ruggero Deodato har valt att ha en ramhistoria med professorn med pipan som utspelar sig kring de delar som vi får se av de upphittade filmrullarna. Det här gör att det inte bara är vi som tittare utan även folk i filmen som ser filmen i filmen, och tvingas ta ställning till den. Det här greppet ger lite mer frihet och variation jämfört med hur det är när det bara ska vara de ”autentiska” filmbilderna.

En film som hämtat inspiration från Cannibal Holocaust måste vara The Blair Witch Project, en film som jag inte är speciellt förtjust i, delvis pga av det enformiga i stilen. Andra filmer som poppar upp i mitt huvud är Apocalypse Now, som ju givetvis spelades in tidigare men delvis innehåller samma typ av galenskap. Det förekommer även många grepp som vi ser i dagens fejkdokumentärer (eller mockumentärer om ni så vill), t ex att använda nyhetsinslag för att förmedla en känsla av att det som händer händer på riktigt.

Samhällskritik nämnde jag också. Filmen tar upp saker som dokumentärfilmare idag säkert skulle finna intressant. Det amerikanska filmteamet som i filmen försvinner i Amazonas är ett välkänt och respektabelt team som gör dokumentärer om svåra ämnen. De åker till länder där det pågår krig för att skildra hemskheterna. Men professor Monroe (han med pipan) inser efter att ha frågat sig för om deras arbetssätt att de är ett gäng hycklare som använder iscensättningar och manipulerar folk till att begå hemskheter. Det vi får se av deras film från Amazonas bekräftar detta. De exploaterar indianstammarna i djungeln för att få till sitt filmmaterial. Men, de får i slutändan, den här gången, betala ett högt pris. Och jag kände: rätt åt dem!

Professorn och hans lilla team visar att om man möter indianstammarna på deras sätt, om man anpassar sig till deras seder och bruk, så går det mycket bättre. Man behöver inte börja käka upp varandra, nej, det räcker att klä av sig naken… så kommer brudarna springande (underbar scen här med professorn i floden). Här går ju även att läsa in en kritik mot hur det västerländska samhället alltid vet vad som är rätt sätt och vad som är fel sätt.

Hmm, det här är en fascinerande film. Det finns en råhet och vildhet över filmen. Jag vet inte riktigt hur jag ska processa allt jag ser. Det är en märkligt äkta stämning vilket säkert har mycket att göra med att man faktiskt åkt till Amazonas för att spela in den. Effekterna i filmen är så trovärdiga att regissör Deodato blev åtalad för mord då man misstänkte att några av filmens skådisar hade dödats på riktigt. Effekterna håller verkligen även idag kan jag säga. Allt är gjort med en realistisk känsla. Deodato lyckades så småningom visa att han inte dödat några skådisar (mänskliga skådisar i alla fall) och åtalet lades ner. Däremot kan det vara värt att nämna att sju djur fick sätta livet till under inspelningen.

Jag nämnde musiken tidigare. Musiken! Den är mycket bra och effektfull. Ibland märkliga schlagerstråkar, ibland oroande synth.

Jag trodde jag hade skrivit klart den här recension men just det här stycket lägger jag till kvällen innan inlägget publiceras. Jag kände att jag inte hade nämnt vad jag tyckte om djuren som dödas som en del av inspelningen. Hur kände jag inför det? För det första var detta några av de scener som fick mig att spänna mig i soffan. Jag tittade inte bort men jag skrynklade ihop ansiktet till en grimas. Regissören har i efterhand ångrat att man dödade djuren. Jag kan väl hålla med om att det kan vara fel att döda djur för en film. Å andra sidan dödas djur dagligen, ibland kanske i onödan och ibland för mat på mer eller mindre grymma sätt. Det var inte kul att se men det var verkligt. Vid ett tillfälle dödades en liten apa (eller två, eftersom man gjorde en omtagning) och enligt filmens Wikipedia-sida så åt de indianstammar som var med på inspelningen med glädje upp aporna. De ansåg bl a att aphjärna var en delikatess. Det var likadant med de flesta andra djur som dödades; de blev mat.

Jag gillar att filmen inte ryggar för något: nakenhet, våld, sex, grymheter. Ibland vet jag vet inte riktigt hur jag ska processa det jag ser. Bitvis satt jag som i trance. Apropå grymheter så är det ett måste att se den oklippta versionen. Jag har väl ett hum om vilka scener klippts bort, och jag tror inte filmen har riktigt samma påträngande kraft. Dessutom tror jag att en del av budskapet kan gå förlorat. Jag tror att det helt enkelt blir en annan och lite sämre film. Den film jag såg var en mycket bra film. Så tack, Fiffi, för uppmaningen att se den oklippta versionen och tack för valet av film! Mission accomplished. 🙂


eller uttryckt i siffror 4/5

Nu när jag skrivit ihop min text så har jag även läst Fiffis ”programförklaring” och hon har träffat rätt. Jag skulle nog inte frivilligt suttit mig ner och kollat på Cannibal Holocaust, och att jag sen tokgillade filmen, ja, det är full pott. När det gäller grafiskt våld så har jag sett en del såna filmer och ofta har jag fått en omskakande men inte oangenäm upplevelse. Det gäller t ex filmer som Gaspar Noés Irréversible (5/5) och Enter the Void (3+/5) och sydkoreanska I Saw the Devil (4-/5). Men det kanske är en litet annan typ av våld i dessa filmer jämfört med Cannibal Holocaust, kanske en inte riktigt lika realistisk känsla.

Vill ni läsa om hur Fiffi själv upplevde filmen första gången hon såg den, klicka här.

****

Jag hade i uppgift att välja film åt Markus från Har du inte sett den?-podden. Efter att ha funderat ett bra tag kom jag fram till det tunga men oerhört vackra ryska (givetvis!) dramat Återkomsten från 2003. Nej, den är inte i svartvitt. Däremot är Återkomsten en av mina favoritfilmer och en klockren 5/5 i min bok. Aaaaah, nu väntar jag spänning på domen från Markus.

Hur gick det för alla andra? Har de överlevt? Kolla in deras utmaningar nedan.

Johan & Markus från Har du inte sett den? (Pianot och Återkomsten, mitt val åt Markus)
Erik från Har du inte sett den? (Pianot, samma film som Johan!)
Henke från Fripps filmrevyer (Paraplyerna i Cherbourg)
Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord (Grizzly Man)
Lena från Moving Landscapes (True Romance)
Fiffi från Fiffis filmtajm (Drunken Master)
Jessica från The Velvet Café (Akira)
Christian från Movies – Noir (Copie conforme)
Johan från Filmitch (Älskar dig för evigt)
Rebecca från Mode + Film (Primer)
Jimmy från Except Fear (Le samouraï)
Steffo från Flmr (Turinhästen)

Kolla in vilken samling filmbloggare vi har här ovan. Imponerande! 🙂

La Passion de Jeanne d’Arc

decadesjeanne1Titel: La Passion de Jeanne d’Arc
Regi: Carl Theodor Dreyer
År: 1928
IMDb
| Filmtipset

Den första filmen i Henkes och M-Noirs decenniespektakel blev ju den ryska stumfilmen Pansarkryssaren Potemkin och jag blev överraskad över hur bra jag tyckte den var. Jag kanske inte borde ha blivit överraskad. Jag har sett stumfilmer förr som jag verkligen har gillat, t ex Metropolis och Dr. Mabuse, der Spieler av Fritz Lang. Men det är ju nåt med frånvaron av dialog som gör att filmen på ett sätt är på minus från början. En sak man kan notera är att stumfilmer inte innebär frånvaro av ljud, bara frånvaro av dialog. Filmmusik (score) finns alltid, eller fanns åtminstone. När filmerna visades då på 20-talet så ackompanjerades visningarna oftas av en pianist eller kanske t.o.m. en liten orkester (?). När jag såg Fritz Lang-filmerna på Cinemateket var det Matti Bye som stod för (den utmärkta och nyskrivna) musiken.

Vilken musik det ska vara till La Passion de Jeanne d’Arc är oklart. Ingen vet vilken musik som den danske regissören Carl Theodor Dreyer ansåg vara den rätta. Vissa anser att man ska se den helt utan musik. Den version av filmen som jag såg hade musikstycket Voices of Light av Richard Einhorn som score. Jag valde att köra med det på lite halvlåg volym för att det inte skulle ta fokus från bilderna.

jeanne2Innan jag kommer in på vad tyckte om filmen måste jag berätta historien om filmen, och då menar jag historien om den fysiska filmen, filmrullarna alltså. Efter att filmen, som spelades in i Frankrike, var klar 1928 så släpptes den i en mängd omklippta versioner eftersom Dreyers original ogillades av både franska kyrkan och staten. Dreyer själv gjorde så småningom en egen version men både den och originalfilmen förstördes vid olika bränder.

Nu troddes Dreyers original vara borta för alltid… fram till 1981 då en anställd på ett mentalsjukhus (!) i Oslo (!) i en städskrubb (!) hittade några filmrullar. Det var Dreyers original! En helt galen historia som man nästan skulle kunna göra en film av (John Malkovich som Dreyer i filmen med titeln La Passion de Dreyer). Nu till filmen och vad jag tycker om den!

jeanne3Oj, var ska man börja? Jag börjar med att konstatera: min första tanke när filmen började var: Oj, det här blir jobbigt! Vi kastas direkt in i handlingen och om man inte läst på tidigare om vem Jeanne d’Arc var så är man ganska borta. För er som inte vet vem hon var, läs på här, vilket jag gjorde innan jag såg filmen.

Ganska snart konstaterar jag att det en väldigt stor brist med filmen är att det är en stumfilm. Det känns som en dialogtung film. Visst, man har sina textskyltar, men dels är det inte samma sak som att höra skådisen säga repliken, och dels visas inte allt som sägs. Filmen är en klassisk rättegångsfilm kan man säga, och dessa brukar ju i grunden vara dialogdrivna filmer.

jeanne4För er som inte klickade och läste på Wikipedia-länken ovan: Jeanne var en ung flicka och hjälte i kriget mellan Frankrike och England på 1400-talet. Hon tillfångatas av styrkor som stöder England och anklagas för kätteri eftersom hon säger sig vara kallad av Gud, kallad av Gud för att befria Frankrike.

Allt det jag har skrivit om hittills är väldigt intressant och fascinerande. Framförallt är det mer fascinerande än filmen. Filmen är nämligen fullkomligt urtråkig. Ur. Tråkig. Maria Falconetti som Jeanne hyllas för sin insats. Själv blev jag trött på hennes uppspärrade och gråtande ögon efter tre sekunder. Jag var less på filmen efter fem minuter och det blev aldrig bättre. Vi får se en rättegång men utan ord. Vi får se Jeanne lida och lida, gråta och gråta. Jag ville bara att filmen ska ta slut.

jeanne5Jag drar paralleller med många andra filmer medan jag tittar: Rosens namn (medeltida munkar i rättegångsdrama), Dancer in the Dark (kvinnooffer) och valfri Jesus-film (så mycket tro måste vara farligt). Kyrkan framställs inte i nån god dager. De är rädda om sitt eget skinn. En person, som Jeanne, som tror på Gud men inte behöver kyrkan är att betrakta som farlig och måste röjas ur vägen. Hon tror att hon tror på Gud men i själva verket är det Djävulen hon tillber. En av de som dömer henne inser dock mot slutet att de nog gör fel och han gråter i smyg, troligen även för att han inte har Jeannes blint barnsliga tro.

Fotomässigt fanns det några scener som stack ut. Vid några tillfällen filmas från udda kameravinklar, uppifrån, upp och ner. I Pansarkryssaren Potemkin noterade jag mängden närbilder på ansikten. Oj, oj, det var inget mot hur det var här. Enda problemet var att jag som sagt var less på Falconetti redan efter några minuter och den närbild som dominerar totalt är den på Falconetti. Den finns några scener när hon är uthärdlig, när hon inte spärrar upp ögonen fullt så mycket. Dessa scener gillade jag mer och då ser hon ut att tänka ”ja, ja, de vet inte vad de gör, Gud förlåt dem” på ett medlidande sätt.

jeanne6Spiken i kistan för min del var en märklig detalj under slutet av filmen när Jeanne ska brännas på bål framför en stor skara åskådare. En av åskådarna är en kvinna med en bebis. Vi får se ett klipp på bebisen suga på mammans bröst för att plötsligt sluta, vända huvudet mot Jeanne på bålet, för att nån sekund senare återgå till bröstmjölken. Ok, symbolik i kubik, tack för det. Eller, jag tar tillbaka det, jag fattar inget.

Samtidigt fanns det en märkligt rörande liten detalj under bålbränningsscenen. När Jeanne ska bindas fast vid pålen så tappar bödeln repet. Jeanne hjälper till, böjer sig ner och plockar upp repet som om det handlade om att plocka upp ett äpple som nån tappat. Är det inte lite Lars von Trier-känsla här? Hur som helst, det spelade ingen roll om det var rörande eller bara over the top; filmen hade redan förlorat och betyget kan bara bli ett.

1/5

Vad tyckte Henke och Movies-Noir om La Passion de Jeanne d’Arc? Blev de brända eller passionerat förälskade? Kolla in här:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

WKW: The Grandmaster

Malmö FilmdagarTony LeungTitel: The Grandmaster
Regi: Wong Kar-wai
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Wong Kar-wai (WKW i fortsättningen) har faktiskt gjort en martial arts-film tidigare. Ashes of Time heter den och den kom 1994. Jag såg redux-versionen på Stockholm Filmfestival för några år sen och det var en ren plåga. Ni kan läsa lite mer om den plågan här. Detta gjorde att jag var skeptisk inför The Grandmaster men eftersom jag gillar både martial arts och WKW (i vanliga fall!) så var det ett måste att se filmen. Tyvärr visade det sig ganska snabbt att det här skulle bli två plågsamma timmar.

Ip Man (här spelad av coole Tony Leung) är en känd figur i kinesisk 1900-talshistoria och det har gjorts ett antal filmer om honom. Hur skulle WKW hantera storyn? Ja du, bra fråga! Han hanterar den inte alls skulle jag säga. Jag får ingen som helst känsla för vem Ip Man är eller nån annan av personerna i filmen är. Vad beror det på? Ja, dels finns det inga scener där vi får se två personer agera mot varandra, att prata, föra en dialog. Istället är det bara flummigt slomo-foto och en voice-over som babblar filosofiskt trams. Då och då dyker det upp informationstexter som meddelar att en oerhört viktig händelse i Ip Mans liv har hänt. Oj, vad gripande… NOT.

Min favorit från Crouching Tiger, Hidden Dragon, den underbara Zhang Ziyi, är med i filmen som dotter till en gammal martial arts-mästare. Tyvärr kan hon omöjligen lyfta detta dravel till nån sorts godkänd nivå.

Om man är snäll kan man säga att det i filmen finns en historia om en maktkamp, om vem som ska vara martial arts-kung i staden Foshan i Kina i slutet av 1930-talet. Ip Man blir utsedd till arvtagare, den gamla mästaren blir mördad, hans dotter (Zhang Ziyi) kräver hämnd. Sen invaderar japanerna och Ip Man flyr av nån anledning till Hongkong utan att ta sin fru och dotter med sig.

I Kina (främst Hongkong antar jag) är filmen är den mest inkomstbringande filmen nånsin för WKW så att jag inte förstår berättarstilen alls kanske har en kulturell koppling. Fast grejen är att WKW för mig är ganska olik sina Hongkong-kollegor. WKW är en filmpoet. Han gör ganska flummiga filmer där handlingen kommer i andra hand. Han berättar med bilder, i tidigare filmer med hjälp av fotogurun Christopher Doyle, och musik. Mer ordinära scener med ”vanlig” dialog förekommer nästan inte. Jag brukar oftast gilla hans stil som t ex i Helgon i neon och Chungking Express.

Den här flummiga stilen funkar nog bara när WKW har helt fria tyglar. När han ska berätta en historia, som i det här fallet Ip Mans historia, ja, då funkar det inte alls. Martial arts-koreograflegenden Yuen Woo-ping står för fajtingscenerna och det borde ju borga för några höjdpunkter i det avseendet i alla fall. Men jag vet inte, jag har sett betydligt mer imponerande och snyggare fajtingscener. Min favoritscen i filmen är ändå en snygg sekvens där Zhang Ziyi slåss mot en elaking på en perrong samtidigt som ett tåg passerar.

Slutomdöme: dravel, sömnpiller, tråkigt, trist, obegripligt. Jag rekommenderar att ni ser Ip Man från 2008 med Donnie Yen i titelrollen istället.

1/5

Vill ni få ”second opions” när det gäller filmens kvalitet så kolla in hos Henke och Sofia som också skriver om den idag, och tidigare har även Jessica skrivit och Har du inte sett den? poddat om den.

Smärtgränsen

Malmö FilmdagarSmärtgränsenTitel: Smärtgränsen (After Lucia)
Regi: Michel Franco
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Ibland är det så att man vet att det man ser på vita duken egentligen borde beröra men av nån anledning så känner man sig märkligt kall inför det man ser. Trots att det som skildras är förfärligt så… jag vet inte, jag kanske går in i Michael Haneke-mode? Ungefär så kändes det när jag såg den mexikanska filmen Smärtgränsen (eller After Lucia som den har hetat internationellt).

Filmen handlar om en pappa och hans dotter, eller kanske mer om en dotter och hennes pappa, när de båda försöker (över)leva efter att deras mamma/fru har dött. De har flyttat till en ny stad och dottern börjar i en ny skola. Det hela börjar ganska lugnt men efter en partyhelg så har det läckt ut en sexvideo med dottern och därefter är hon skolans mobboffer.

Åh, fy fasen vad jobbigt det var att se den här filmen! Är det därför som jag inte känner med hjärtat. Jag sitter och undrar hur elaka ungdomar egentligen kan vara. Och var är de vuxna? Till en början är det inte så farligt men de saker som skolkompisarna gör blir bara värre och värre. Mot slutet så bara ”jaha, nu är det nåt som är fel här, var är lärarna, varför ingriper ingen, så här kan det inte vara!?”.

Jag nämnde Michael Haneke. Varför gjorde jag det? Ja, det kan ha att göra med den där statiska kamera som betraktar det som sker i filmen. Är inte Haneke ganska förtjust i den statiska kameran? Det blir liksom en kamera som objektivt övervakar skeendet utan nån känslomässig koppling. Ungefär så kände jag.

Jag kände länge att jag var på filmens sida om man kan uttrycka sig så. Nånstans kände jag för både den nallebjörnslika pappan och den söta dottern och ville att allt otrevligt skulle vändas till nåt sorts hopp. Nu skedde inte riktigt det och när filmen (plötsligt) tog slut så viftade jag med mina händer som Zlatan brukar göra när han är missnöjd med nåt. Jag menar: ge mig nåt mer, att världen är fel och cynisk och otäck och elak och… det vet jag redan. Ge mig hopp. Det gjorde inte Smärtgränsen. Men det var en bra film och därför blir det en trea.

3/5

Även Sofia skriver om Smärtgränsen idag och jag rekommenderar att ni klicka er dit och kollar vad hon tycker. Tidigare har även Movies – Noir skrivit om filmen.

Monica Z

Malmö FilmdagarEddaTitel: Monica Z
Regi: Per Fly
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Det kanske ska till en dansk(jävel) för att göra en riktigt bra svensk film? Per Fly är dansk och har bl a gjort den fantastiska Bänken med den fantastiska Jesper Christensen. Nu skulle han göra biopic om den svenska jazzikonen Monica Zetterlund. Han skulle åtminstone regissera filmen. Manus är skrivet av svenske Peter Birro som även ligger bakom manuset till Snabba Cash II (en nyhet för mig).

Det brukar finnas två metoder när det gäller biopics (eller biografisk film kanske det heter på svenska men det är för långt så vi kör med biopic). Första sättet är att helt enkelt berätta heeeela historien från början till slut. Det andra sättet är att välja ut en speciell händelse eller period och skildra just den, som man t ex gör i Lincoln. I Monica Z fokuserar man på två saker, dels Monicas försök att bli framgångsrik som sångerska och dels hennes försök att gör sin pappa nöjd. Vilket ju när man tänker efter är samma sak. Filmens känslokärna är hennes relation med pappan (som spelas av Kjell Bergqvist).

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar (därav loggan uppe till höger) som en av elva filmer i ett härligt filmstimm under knappa tre dagar. Av dessa var det en, och endast en, som fick mig att gråta. Vilken film var det? Jo, den första jag såg och det var just Monica Z, vilket kom som en liten överraskning. Enbart detta faktum gör att jag måste ge filmen ett högt betyg.

Titelrollen spelas av skånskan och sångerskan Edda Magnason som här gör sin filmdebut! Jag luktar Guldbagge. Jag kan i alla fall garantera en nominering. Edda är lik Monica, hon är vacker och har en skön intensitet, hon är en duktig sångerska. Men viktigast är att hon visar sig vara en duktig skådis också! Det känns inte som att det är en debutant vi ser på vita duken. Hon är sin rollfigur hela tiden. En sak jag noterade men som andra inte snappat upp var att hon ibland lät som en skåning som försöker prata rikssvenska. Det klingade lite lustigt. Men det kanske bara är jag? Efter att ha pratat med andra verkar de flesta nämligen imponerad över hennes olika dialekter, Hagfors:ska och sen mer åt det rikssvenska hållet. Förmodligen är det alltså bara jag.

Filmen är en klassisk ”uppgång och fall”-historia. Monica kämpar på som folkparkssångerska samtidigt som hon jobbar som växeltelefonist i Hagfors. Hon gör allt för att lyckas, för att komma bort från Hagfors, för att visa sin pappa att hon kan! Hon ”offrar” t.o.m. sin dotter. I sina förhållanden till män känns det mest som att hon utnyttjar dem som språngbräda för att komma till Stockholm eller åstadkomma nåt annat. Det är inte en vacker bild som målas upp av Monica. I grunden är handlar det dock om en kvinna med en väldig vilja men samtidigt ett väldigt dåligt självförtroende.

Den scen som fick en tår att sakta rinna nedför min kind kan säkert många tycka är over the top, för mycket av det goda. En sån där övertydligt manipulativ scen som trycker på rätt knappar. Scenen innefattar Edda, Kjell Bergqvist och ett telefonsamtal över Atlanten efter att Monica uppträtt tillsammans med pianisten Bill Evans i New York. Är pappa nu äntligen kanske lite nöjd med sin dotter? Och kan han uttrycka det? Oh yes he could!

Lite kul är att filmen kryllar av kändisar från 60-talets nöjes-Sverige. Vi får träffa både Hasse & Tage, Lena Nyman och inte minst en Wagner-dirigerande Vilgot Sjöman. Trots att dessa ”kändisar” är helt okända för alla utom svenskar så tror jag ändå historien om Monica är så pass universell att den kan funka t ex i USA. Filmen har redan fått en engelsk titel: Waltz with Monica. I Sverige tror jag det här blir höstens (svenska) blockbuster. Biosalongerna kommer att krylla av gubbar och gummor som vill återuppleva sitt 60-tal.

4-/5

Det är fler som skriver om Monica Z idag, och Har du inte sett den? har redan pratat om den. Klicka er dit och kolla vad de tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (nattpod)

Snabba Cash – Livet deluxe

Gangsta

Gangsta gangsta gangsta gangsta gangsta gangsta

Titel: Snabba Cash – Livet deluxe
Regi: Jens Jonsson
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

På väg hem från jobbet för några dagar sen så lyssnade jag på Kinos podcast där de gick igenom Snabba Cash-filmerna. En panel på tre fick frågan om vilken film de gillade mest. Som av en händelse blev svaren ”trean”, ”tvåan” och ”ettan”. Sen fick vi höra en intervju med med producenten Fredrik Wikström som redogjorde för hur han hade tänkte när det gällde vilka som skulle regissera filmerna i trilogin. Först var det tänkt att Daniel Espinosa skulle regissera alla tre men han fick ju ge riktlinjer till Denzel i Safe House istället. Då bestämdes det att man skulle satsa på två olika regissörer till uppföljarna. De skulle komma från mer konstnärlig film, inte från actiongenren. Detta för att få till nåt mer spännande än bara en vanlig thriller.

Babak Najafi regisserade Snabba Cash II och enligt mig var det en av 2012 års bästa filmer. Efter att ha sett den fick jag höra att Jens Jonsson skulle göra trean och jag tyckte det kändes spännande. Så här skrev jag då: ”Jonsson (Pingpong-kingen) är en regissör med en egen stil som kan sätta sin prägel på filmen och kanske göra nåt som skiljer sig lite från ettan och tvåan”.

Tillbaka till panelen och det här med att regissören gör sin del av trilogin med sin personliga stil. Delar av panelen tyckte verkligen att filmerna, trean inkluderad, skilde sig från varandra i stil. Hmm, det kan jag inte hålla med om. Jag tycker de känns ganska lika i stilen. Jens Jonsson har inte lyckats få till nån speciell Jens Jonsson-känsla, och det kanske är mycket begärt i en actioncrimethriller. En annan sak som panelen nämnde var att fokus har skiftat lite från film till film och där håller jag däremot med. I första filmen tittar vi på hur det funkar kring Stureplan och i den brattiga världen. I den andra rör vi oss mer utåt förorten medan vi i den tredje lär känna ”familjen” inom den jugoslaviska/serbiska ”maffian” i Sverige.

Oj, det blev en väldigt lång inledning innan jag faktiskt börjar prata om filmen jag har sett: Snabba Cash – Livet deluxe. Vi möter Jorge (Matias Varela) från de två första filmerna. Han har klippt sig och skaffat sig ett jobb (bokstavligen!) – men han ska givetvis göra en sista stöt bara, för att kunna öppna sin restaurang på sin strand i sitt spansktalande land. Vi möter JW som letar efter spår av sin syster i Los Angeles. En nykomling i handlingen är juggegangsterbossen Radovans dotter Natalie (kallad Nata) som gör en Michael Corleone-resa på sitt sätt.

Min sammanfattning av filmen: många handlingar blir det. Blir det inte väldigt spretigt? Jo, det blir det. Tänkte inte på det. Historien med JW är fullkomligt ditklistrad bara för att få klistra dit Joel Kinnaman på postern. Vi får träffa honom i högst tre minuter i filmens inledning och sen är han borta under resten av filmen bara för att dyka upp som gubben i lådan slutet och då liksom jaha jaha vem är du då??? Jahaaa, du var med i början, jaha, sorry, glömde bort dig.

Det här hade väl ändå inte gjort så mycket om resten av filmen hade varit en tät och spännande film som hängt ihop bra. Tyvärr är den inte det, och tyvärr gör den inte det. Jorges historia och Natalies historia skaver mot varandra. Precis när jag sugits in i Jorges vedermödor så måste jag lära känna Nata igen. Kanske om både historierna hade varit lika bra så… men nu är det tyvärr bara Jorge jag är riktigt intresserad av. Ett problem med juggemaffiahistorien är att Dejan Cukic som spelar Radovan är förbannat tråkig. Jag vet inte om han har lärt sig sina svenska repliker utantill utan att kunna svenska men inlevelsen saknas. Detta gör att Natas historia haltar lite även om Malin Buska som spelar Nata inte gör nån dålig insats.

Det finns en riktigt riktigt RIKTIGT bra scen och ni som sett filmen borde veta vad jag pratar om. Rånet. Här steg intensiteten med typ 100 procent och pulsen med 30 slag. Från början tyckte jag scenen kändes lite… amatörmässig kanske man kalla det. Efter ett tag märkte jag att man hade filmat hela händelseförloppet i en enda lång tagning, och efter nån minut var jag helt inne i den. Känslan blev helt annorlunda än med det vanliga klippande för att skapa hets. Här följer vi det som händer i realtid. Vi följer Jorge på väg in i Tomteboda postterminal. Vi får höra det dämpade skrikandet genom gasmasker till vakterna att LÄGG DIG NER FÖR FAN! Vi får höra den förvirrade kommunikationen över walkie-talkie när de som sitter utanför upptäcker en lastbil som håller på att spärra deras flyktväg. Allt detta till pumpande musik.

Åh, tänk vad bra filmen var här under några minuter! Om den bara hade hållit en hyfsad nivå efter rånet så hade det blivit ett högre betyg. Om vi enbart hade följt Jorge och hans gäng eller om de andra historierna hade känts som samma film så kanske de hade blivit så. I Snabba Cash II har man lyckats med konststycket att knyta ihop tre historier till en helhet. Där följde vi Jorge, Mahmoud (Fares Fares) och JW och historierna knöts ihop av en väska med pengar. I Livet deluxe fanns inget som knöt ihop nånting tyvärr.

2+/5

PS. Vilken film tycker jag är bäst i trilogin…?

Tvåan!

Ping-pongkingen

Ping-pongTitel: Ping-pongkingen
Regi: Jens Jonsson
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Med anledning av att jag nyligen såg Snabba Cash III så kommer innan min recension av den en gammal recension av regissören Jens Jonssons förra film.

Jens ”kortfilmskingen” Jonsson har gjort sin första långfilm och för den vann han pris i Sundance trots strömavbrott och upprörda känslor över fult ord på amerikanska flaggan (se bild till vänster, om ni är skarpsynta). Filmen då? Jo, helt klart en egen film som känns personlig. Långt ifrån Beck och landsortsdramer, vilket är uppfriskande. Scenografin med ljusa pastellfärger gör att filmen får en speciell känsla. Tonen är långsamt komisk och samtidigt lite melankolisk.

Filmen påminner en hel del i stilen om Jonssons tv-serie God morgon alla barn som jag gillade bättre faktiskt (en fyra i betyg om man ska snacka betyg). Uppfriskande också med för mig helt okända skådisar. Det är fantastiskt skönt att slippa Michael Nyqvist, som jag gillade i t ex Tillsammans men som nu känns trött. Nu kanske det låter som om det blir ett högt betyg till Ping-pongkingen men som helhet räcker det inte till mer än en helt vanlig trea. Men gott så. Det är bara att fortsätta, Jens! (min kommentar: och jag tror inte det blev riktigt den fortsättning du hade tänkt dig, Jens)

3/5

WKW: 2046

2046Titel: 2046
Regi: Wong Kar-wai
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Då är det dags att avsluta WKW-temat… men håll ut. På lördag kommer min recension av Wong Kar-wais senaste film, martial arts-eposet The Grandmaster.

Wong Kar-wais uppföljare till In the Mood for Love – ja, jag kallar det faktiskt en upföljare även om regissören själv inte vill kalla 2046 för det. Hur som helst, här får vi återigen träffa författaren Chow som spelas av Tony Leung. Det har gått tre år sen hans misslyckade kärleksaffär med en gift kvinna spelad av Maggie Cheung. Effekterna är tydliga. Chow är nu en playboy som avverkar kvinnor på löpande band. Samtidigt skriver han på en roman som heter ”2046”, samma nummer som hotellrummet hade där de två älskande från In the Mode for Love träffades.

Filmen är som sig bör en ganska lös historia utan nån vidare struktur. För WKW verkar det mer handla om att försöka gestalta känslor och stämningar och inte så mycket om att få till en smart historia från A till B. Ibland funkar det, som i filmer som Chungking Express och Helgon i neon, men här stördes jag av stilen som kändes pretto-poetisk om ni förstår vad jag menar. Författaren Chow träffar ganska intressanta kvinnor som han dock håller på armlängds avstånd. Jag hade gärna velat veta mer om dessa kvinnors historier men de passerar liksom bara revy i Chow själviska värld. Fast det var ju förstås WKW:s mening – tror jag.

Kvinnorna spelas av bl a undersköna Zhang Ziyi och Faye Wong. Zhang Ziyi spelar en prostituerad kvinna om blir kär i Chow som dock inte direkt besvarar kärleken utan föredrar att betala henne efter deras möten. Faye Wong spelar Chows hyresvärds dotter som, till faderns stora förtret, är kär i en japan. Dessa historier får egentligen ingen upplösning utan rinner ut i sanden, vilket jag tyckte var lite synd… jo, förresten, nu när jag tänker efter så fick nog historien med den kärlekskranka japanen sin upplösning fast det sades liksom bara i en bisats.

Chow skriver sin roman ”2046” där folk åker med ett mystiskt tåg till år 2046 eftersom man där kan återuppleva glömda minnen för evigt. Det kändes som Chow här försökte bearbeta det som han upplevde med Maggie Cheung i In the Mood for Love. Istället för att ta itu med sig själv så skriver han sin bok, men det kanske funkar det med i slutändan.

Fotot i filmen står som vanligt Christopher Doyle för och därför är det förstås riktigt vackert och lever sitt eget liv, men kanske inte så bra som i WKW:s tidigare samarbeten med den australiensiske (numera mer kinesiske) fotogurun. Kanske dags för WKW att jobba med nån annan. Ett citat från herr Doyle:

”I feel that 2046 is unnecessary, in retrospect. I think probably Wong Kar-wai realized that somewhere, and that’s why it took so long. You do realize that you have basically said what you needed to say, so why say more? I feel that way. I think you have to move on.”

Jag kan hålla med. Det som skulle sägas sas i In the Mood for Love. 2046 får en svag trea från mig. Knappt sevärd men intressant om man gillar WKW. Den innehåller vissa scener som är pärlor men som helhet blir det för löst och svagt. Det kändes ungefär som Days of Being Wild där helheten inte heller funkade riktigt.

3-/5

PS. Efter att ha läst om 2046 på Wikipedia så förstår jag att Days of Being Wild faktiskt är första delen i en sorts trilogi där In the Mood for Love och 2046 är de följande delarna. I Days of Being Wild är Su Li-Zhen, Maggie Cheungs karaktär, en av huvudpersonerna (Chow är bara med i en kort sekvens); i In the Mood for Love är Su Li-Zhen och Chow båda i centrum; i 2046 är det Chow som är huvudpersonen (Cheungs karaktär är knappt med förutom några korta klipp).

WKW: In the Mood for Love

In the Mode for LoveTitel: In the Mood for Love
Regi: Wong Kar-wai
År: 2000
IMDb
| Filmtipset

WKW-temat fortsätter med filmen som väl blev hans stora internationella genombrott…

När en man och en kvinna, som precis flyttat in i samma hyreshus upptäcker att deras respektive har ett förhållande, inleder de själva ett sorts förhållande.

Huvudrollerna i den här filmen av Wong Kar Wai, som jag gärna skulle se fler filmer av, spelas av Maggie Cheung och Tony Leung, som även var ett par i Zhang Yimous Hero om jag minns rätt. Den här filmen är oerhört snyggt gjord. Jag vet inte hur många klänningar Maggie Cheung bär under filmen, men det är många och alla i typiskt 60-talssnitt eftersom filmen utspelas under den tidsepoken. Detta är bildkonstverk på hög nivå med riktigt skön musik som återkommer gång på gång. Just att det är samma musik, antingen Nat King Cole eller ett cellostycke, upplever vissa, efter vad jag förstått, som en upprepning och lite tråkigt, men för mig har det en sorts positiv hypnotisk verkan. Scenerna med denna musik återkommer med jämna mellanrum i filmen och utspelas i slow motion och är så snygga som det kan bli på film. Jag rekommenderar denna film.

4/5

Spoiler
Det som är speciellt med den här filmen är att det inte förekommer några regelrätta kärleksscener. De kysser inte ens varandra. Dessutom får man aldrig ens se huvudpersonernas vänsterprasslande respektive i bild (förutom ett par ben, och så får man höra rösten) vilket gör det hela än mer magiskt på nåt sätt. Däremot är den fylld med återhållen erotik. Sen vet man dessutom inte riktigt om de två huvudpersonerna har gett efter för köttets lustar eller ej. Åtminstone var det så att det inte framgick för mig. Det mesta av det som händer sägs mellan raderna. Fast, jo, de har nog haft ihop det och det är därför de är så sorgsna.
Spoiler slut