5 Senses of Fear

2 oktober, 2013 16 kommentarer

filmspanarna_kvadratMoFJag kunde inte vara med på månadens filmspanarträff rent fysiskt men jag hade möjlighet att se den av Har du inte sett den?-Erik utvalda filmen. Under förra veckan pågick festivalen Monsters of Film i Stockholm. Jag var på invigningen och såg The Congress (recension av den filmen kommer när den får biopremiär i Sverige framåt vintern). Förutom att det är kul med en genrefestival, i det här fallet skräck/fantasy, så var det extra roligt att Njutafilms och SF Anytime ordnade så att man kunde se en del av filmerna online via nätet hemma i soffan. Själv hann jag se två filmer, Byzantium och så då månadens filmspanarfilm 5 Senses of Fear.

På eftermiddagen i söndags satte jag mig framför datorn, loggade in på SF Anytime, letade upp deras Monsters of Film-sida och filmen 5 Senses of Fear. Men vad är detta? Det står EJ TILLGÄNGLIG där det borde stå HYR. Jag läser texten om Monsters of Film en gång till: ”Under perioden 20-29 september kan du hyra följande filmer hos oss på SF Anytime”. Jo, de ska vara kvar. Jag tittar på de andra filmernas sidor: alla är otillgängliga utom en, Byzantium som jag redan hade sett. Fail. Rullgardin.

Jag skickar en chattförfrågan och ett mail till SF Anytimes support och tweetar även till deras Twitterkonto. Jag får svar på ett av ställena. Gissa vilket? Jo, Twitter faktiskt. Här svarade man snabbt och meddelar att man, precis som jag misstänkte, av misstag hade tagit bort filmerna en dag för tidigt. De ska försöka ordna det under dagen. Jag tittar på ett Star Trek: Voyager-avsnitt medan jag väntar. När det är slut kollar jag igen och simsalabim nu går det att se filmerna. Med det avklarat…

****

5 Senses of FearTitel: 5 Senses of Fear
År: 2013
IMDb | Filmtipset

5 Senses of Fear är en antologifilm där temat är våra fem sinnen: lukt, syn, känsel, smak och hörsel. Åtminstone är det det som filmmakarna har som idé. Sen om man man lyckas knyta ihop det på ett smart sätt… ja, det är väl kanske en annan sak. Den röda tråden genom filmen är väl snarare det mystiska företaget Watershed Corporation. Watershed är ett sånt där mystiskt företag som vi sett t ex i David Finchers The Game (här hette det Consumer Recreation Services) eller Stephen King-antalogin Cat’s Eye där ”Quitters Inc” får folk att sluta röka. Watersheds affärsplan i 5 Senses of Fear är lite oklar förutom att de verkar vara ute efter världsherravälde.

Filmen inleds med förtexter där vi ser en man fastkedjad vid en stol med ett vitt lakan över huvudet. Fram kommer en man med gasmask, river bort lakanet och kastar en hink sand i ansiktet på den stackars mannen, för att sen fortsätta plåga honom på olika sätt, t ex genom att sy igen ögonlocken och munnen. Det är tortyrporr och klippningen är frenetisk där man blandar slomo med uppspeedade bilder. Njaaaa, tänker jag, tortyrporr och ”coola” bilder i en och en halv timme, det här kan bli jobbigt. Nu blev det inte riktigt så som tur var. Jag går igenom de fem filmerna en och en och sätter sen ett betyg på hela alltet i slutet.

Smell – Regi: Nick Everhart
Efter den jobbiga inledningen så lugnar vi ner tempot och det blir en ganska så vanligt liten trevlig film. Jag får Twilight Zone-känsla och Cat’s Eye-känsla. Idén är rolig. En misslyckad kille får besök av en representant från Watershed som erbjuder en parfym som får alla problem att försvinna. Det gäller bara att lukta rätt alltså. Snubben kan inte låta bli att testa, och till en början går allt som en dans. Han verkar få ihop det med ex-frun igen och på jobbet blir han befordrad. Men det finns bieffekter. Som sagt, en ganska rolig idé på samma tema som i Limitless ungefär. Inget revolutionerande men småmysig.
3-/5

See – Regi: Miko Hughes
Även här får vi en ganska intressant idé där en optiker med nån gadget (från Watershed förstås) via ögonen på folk suger ut bilder från deras näthinna och destillerar ner dem till ögondroppar. Ta sen dropparna själv och du upplever lite av en annan persons liv, ungefär som i Strange Days. Optikern påminner lite om Robin Williams i One Hour Photo, en ensam man som smygtittar in i andras liv. Tyvärr tappar filmen bollen nånstans på vägen och det urartar i en snabbaklippochäckligabildersoppa. Halvvägs var det hyfsat i alla fall.
2-/5

Touch – Regi: Emily Hagins
Jag ser att en tjej, Emily Hagins, både har skrivit och regisserat. Kul! Här får vi träffa blinda killen Henry som råkar ut för en bilolycka tillsammans med sin föräldrar och sen irrar omkring i skogen för att leta efter hjälp. Även här får vi en ganska bra inledning och dessutom fina miljöer då Henry hittar en övergiven företagsbyggnad ute i skogen. Återigen är det tyvärr så att det i liksom inte håller hela vägen. När filmen är slut så är vi bara tillbaka på samma ställe som när den började. Snygga skogsmiljöer var det dock.
2/5

Taste – Regi: Eric England
Den här kortisen spelades in på The Matrix Corporate Center i Connecticut i USA, ett skrytbygge från början av 80-talet som här är företaget Watersheds hem. Till de här härligt sterila företagsmiljöerna kommer Aaron på anställningsintervju. Han får till slut träffa Lacey Sharp som erbjuder honom anställning. Han tackar dock nej vilket kan (möjligen) ha varit ett misstag. Lacey har nämligen en smak för… ansikten. Inledningen påminner om The Game där en förvirrad Michael Douglas fyller i papper och inte förstår varför han är där han är. Återigen, och det börjar bli ett tema, en trevlig inledning som sen, när ”monstret” visas, tappar och blir trist. Men det är en av de bättre filmerna i antalogin.
2+/5

Listen – Regi: Jesse Holland & Andy Mitton
”Found footage… oh no” är min första tanke. Mina farhågor visar sig vara berättigade. Det här var den sämsta filmen tror jag. Vi får se ”autentiska” filmbilder låter en text meddela. Enligt ett rykte ska det finnas ett melodistycke som, om du hör hela från början till slut, tar kål på dig. Nånstans därute spritt på flera videokassetter finns melodin inspelad. Två snubbar får i uppdrag, av Watershed förstås, att hitta dem och foga samman dem till en helhet. Njaaee, man försöker vara The Ring-skrämmande men misslyckas kapitalt. Killarna spelar in sig själva när de jobbar med filmen. Förutom att videofilmen med låten som de jobbar med är fylld med störningar, hopp och klipp (vilket är logiskt) så är även deras egna film det. Varför? Det blir bara jobbigt och störande. Nej, jag gillade inte denna.
1+/5

Sammanfattning
Som helhet var 5 Senses of Fear ändå en ganska mysig titt. Läskig är den inte ö-v-e-r-h-u-v-u-d-t-a-g-e-t. Antologifilmer är lite speciella. Om en av delarna är dålig är det bra att den är kort så att nästa kan börja. Samtidigt tappar man lite känsla då även de bra filmerna glöms bort just för att en ny börjar direkt. Här har man haft företaget Watershed som röd tråd för att binda samman filmerna lite grann. Just det här med sinnena var knappt nåt jag tänkte på om jag ska vara ärlig förutom att titlarna påminde mig när en ny film började. Filmerna kändes lite tv-mässiga, lite för låg budget, lite för dåliga skådisar, lite för dålig kvalitet, helt enkelt. Jag gillar ändå passionen som finns och att projektet har gett unga regissörer chansen att visa framfötterna.

Betyg hel
eller uttryckt i siffror 2/5

****

Vad tyckte resten av filmspanarna? Höll de för ögonen eller skrattade de mest? Var det en film i deras smak eller hör jag burop om att den stank?

Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Antologifilm, Betyg 2, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Låt den rätte komma in

1 oktober, 2013 4 kommentarer

EliTitel: Låt den rätte komma in
Regi: Tomas Alfredson
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att jag nyligen såg Byzantium som jag kallade en sämre kopia, ja, en rip-off, av Låt den rätte komma in så kommer här min gamla recension av… Låt den rätte komma in, som alltså skrevs 2008.

Jag läste John Ajvide Lindqvists debutroman för några år sen och gillade den, kanske inte skarpt men en hel del. När filmen nu skulle komma i början av detta år (2008) så kändes det självklart att se den på bio. Nu fick vi av marknadsföringsskäl vänta ända till slutet av oktober, vilket kändes idiotiskt. Nu gick tiden ganska fort ändå, vilket den har en förmåga att göra. Sen tror jag nog att man nästan förlorade lite publik på att inte visa den när hajpen var som störst just efter Göteborgs Filmfestival och i samband med att den fick pris på filmfestivalen i Tribeca, New York (fast det kanske bara är filmnördar som uppmärksammar sånt?). Handlingen i korthet: Mobbade Oskar träffar märklig ljusskygg flicka, Eli, som just flyttat in i lägenheten bredvid.

Oj, vad snygg den var, filmen. Allt känns väldigt genomtänkt. Fotot är utstuderat snyggt. Ibland knivskarpt, ibland lite suddigt. Snön är fantastiskt snygg. Filmen har en realistiskt men ändå poetisk känsla. Barnskådisarna bär upp filmen på sina små axlar. Vampyrtemat är skruvat till sina ytterlägen. Här finns både empati och rovdjurslystnad. Ska den mobbade Oskar ge sig, och sitt liv, till Eli? Eli vill det inte, men ändå vill hon det. Allt detta psykologiska mixas snyggt ihop med scener med oftast smakfullt datorgenererade effekter, t ex när Elis ögon liksom växer till rådjurs/vargögon. Någon gång ser effekterna lite väl datorgenererade ut, tänker t ex på scenen med Spoiler katterna som attackerar Ika Nord Spoiler slut.

Om jag ska peka ut någon svaghet i filmen så är det kanske scenerna med alkisgänget. Filmmakarna har inte lyckats göra dessa personer lika intressanta som Eli och Oskar, och ibland känns det som om jag bara väntar på att Oskar eller Eli ska dyka upp igen. En annan liten detalj är musiken. Ett melankoliskt pianostycke är riktigt bra. Ett annat av de återkommande styckena är dock alldeles för storslaget med för mycket sentimentala stråkar. Men det funkade nästan. Om jag ska peka på något riktigt bra i filmen så måste jag bara nämna den näst sista scenen som utspelas i ett badhus, ruggigt bra: Spoiler Oskar är under vattnet, Eli blixtrar förbi, benen på en av mobbarna forsar iväg och till sist faller en lemlästad arm sakta genom vattnet Spoiler slut. Ruggigt snyggt. Låt den rätte komma in är förmodligen den bästa svenska filmen i år.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Byzantium

28 september, 2013 10 kommentarer

ByzantiumMoFTitel: Byzantium
Regi: Neil Jordan
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Just nu pågår filmfestivalen Monsters of Film i Stockholm. Faktum är att jag precis är hemkommen från invigningsfilmen The Congress (med bl a Robin Wright, Harvey Keitel och Danny Huston). Men det är inte The Congress det ska handla om nu. Under och innan festivalen erbjuder nämligen SF Anytime, i samarbete med Njutafilms, ett knippe av festivalfilmerna. Jag tittade igenom vilka filmer det bjöds på och valde sen den med högst betyg på IMDb: Byzantium i regi av Neil Jordan.

Filmen börjar riktigt lovande. Det känns som en blandning av brittisk socialrealism och Låt den rätte komma in. Eftersom det handlar om vampyrer i vardagen kommer jag också att tänka på det svenska skräckisdramat Vampyrer. Precis som i Vampyrer handlar det om relationer mellan familjemedlemmar. I Vampyrer var det två systrar, i Byzantium en mor och hennes dotter.

I början av filmen gillar jag att det är en historia som spänner över lång tid. Hoppen mellan de olika tidsperioderna är snyggt gjorda. Dessutom är det nåt speciellt med att se en person i en scen som utspelas för två hundra år sen och sen se samma person dyka upp i nutid, oförändrad. The perks of being a vampire. Det mest positiva med filmen är nog en ung tjej vid namn Saoirse Ronan. Hon är riktigt bra och har ett utseende jag gillar. Saoirse kickade för övrigt stjärt i Hanna, en film som inte riktigt höll ihop som helhet även om Saoirse alltså var bra.

Det var det positiva med filmen. Efter ett tag började jag nämligen ledsna på filmens lite för direkta berättande. Oj, vad sorgligt det är att vara vampyr! Vampyrer kan spela piano och de spelar bara sorgliga pianostycken! Vampyrer kan inte bli ihop med någon! I just den här filmen är dessutom denne någon en kille som drabbats av nån typ av blodsjukdom som gör att han börjar blöda väldigt lätt. Puh-lease. Det som i Låt den rätte komma in sas mellan raderna sägs här av rollfigurer direkt i form av repliker. Det funkar inte riktigt, det blir krystat.

Det som till slut sänker filmen till slutbetyget, trots en bra början, är ändå hela förklaringen till vampyrfenomenet. Visst, det är annorlunda men framförallt konstigt och liksom utan nån som helst förklaring. Det bara kommer in från vänster utan förankring i nåt som filmen berättat tidigare. Efter ett tag känns filmen även ”för liten” trots att den försöker vara episk, och då blir det fel. Låt den rätte komma in var bara en liten film men en bra sådan. Jag ber om ursäkt för att jag hela tiden refererar till Tomas Alfredsons film men jag kan inte låta bli. För mig kändes det som en för uppenbar och sämre rip-off.

2/5

Även Filmitch och Fiffi har spanat in Byzantium och skriver om den idag. Klicka på deras namn för att läsa vad de tyckte om filmen. Bet filmen sig fast direkt och släppte sen inte taget eller sög den?

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Killing of a Chinese Bookie

26 september, 2013 Lämna en kommentar

cosmoTitel: The Killing of a Chinese Bookie
Regi: John Cassavetes
År: 1976
IMDb | Filmtipset

En härlig titel på en kanske inte lika härlig men ändå bra film: The Killing of a Chinese Bookie.

Så, då var äntligen SVT:s Cassavetes-filmer avklarade. Tidigare har man visat Shadows, Faces och A Woman Under the Influence. Nu är handling och fokus flyttade från familjen och familjerelationer, och Cassavetes skildrar i stället livet för en envis men spelberoende strippklubbsägare. Cosmo heter den här snubben och han är en ganska cool katt. Problemet är att han inte kan sluta spela. Så det första han gör efter att precis ha betalat av en stor skuld, vad är det? Jo, gå till spelklubben förstås. Smart… NOT! Han får maffian på sig som vill tvinga honom att mörda en konkurrerande kinesisk bookie.

Jag måste säga att Cassavetes verkligen gör helt egna och personliga filmer. Detta betyder inte att jag alltid gillar dem. Faces och A Woman Under the Influence var direkt dåliga i mina ögon. Shadows däremot var klart sevärd. Filmen jag just sett ligger kanske nånstans mitt emellan. Ben Gazzara gör en grym insats som Cosmo, och jag har svårt att bestämma mig för om jag tycker han är en idiot eller om han kanske är cool. Det vilar en lustig, i betydelsen lite obehaglig, stämning över filmen. Miljöerna är slitna, karaktärerna är slitna losers men som man ändå på nåt sätt tycker är ganska sympatiska. Ta bara den patetiska presentatören/sångaren på strippklubben, Mr Sophistication. Haha, rätt namn på rätt man.

Filmen utspelas till största del nattetid och i sjaskiga stadskvarter, vilket bidrar till den sunkiga stämningen. Även om det här är en helt annan typ av film på flera sätt, så fick jag ändå ibland lite samma känsla som i t ex Collateral eller kanske To Live and Die in L.A.. Cosmo är en karaktär som jag till slut känner sympati för. Han är stolt och envis, men kan ändå inte hindra att det mesta faller sönder och samman för honom. Det här är en ganska sorglig film om människor som man skulle kunna kalla misslyckade, men som kanske egentligen är normala med fel och brister som de flesta. Det är med andra ord som det brukar vara i Cassavetes filmer.

Jag känner även igen den där dokumentära känslan, som om Cassavetes helt enkelt tagit med sig en kamera och följt några verkliga personer i deras liv. Här finns inga smarta twistar och vändningar, utan vad som händer det händer bara. Det hela drivs framåt av karaktären Cosmo som är den som styr handlingen, även fast det förstås är Cassavetes själv som skrivit manus. Betyget blir klart godkänt, men når inte längre än till en stark trea. Ibland är det märkligt händelsefattigt (precis som verkliga livet, antar jag) vilket gör att filmen känns lite lång. Men den där Cosmo är en ganska skön, om än udda, karaktär.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

A Woman Under the Influence

25 september, 2013 Lämna en kommentar

GenaTitel: A Woman Under the Influence
Regi: John Cassavetes
År: 1974
IMDb | Filmtipset

Efter Shadows var förväntningarna ganska höga på Faces. Efter Faces blev förväntningarna inte så höga på A Woman Under the Influence.

Då var det dags för ytterligare en av de Cassavetes-filmer SVT nyligen visat. Denna gång är det familjedramat A Woman Under the Influence som hamnar under luppen. Gena Rowlands spelar här Mabel, en kvinna med psykiska besvär eller ”problem med nerverna” som man sa tidigare. Hon lever med sin man (Peter Falk) och två barn, men klarar inte pressen med att leva svenssonliv. Exakt vad som ligger bakom vet man inte egentligen, men man förstår att varje dag är en kamp att ta sig igenom.

Mmm, så här i efterhand inser jag att Rowlands har gjort en jätteprestation. Hon måste verkligen ha gått in i den här rollen till 100%. Hon lyckas gestalta Mabels karaktär på ett obehagligt bra sätt. Filmen som helhet är dock återigen en besvikelse, precis som Faces. Dels är filmen på tok för lång, och dels innehåller den för långa och jobbiga scener. Nu förstår jag att Cassavetes säkert vill skildra vardagen i familjen på ett realistiskt sätt och eftersom vardagen är som den är så blir det jobbigt, men tyvärr inte en speciellt bra film, enligt mig. Vissa sekvenser är så där evighetslånga och man sitter nästan och skruvar på sig och hoppas att de ska ta slut. Det finns ett antal scener då Mabel inför sin handfallna familj, och andra, gör ”pinsamma” saker. En jobbig situation, helt klart, men det blir inte nödvändigtvis en bra film. Jag fick ibland lite Michael Haneke-känsla, Haneke gillar säkert den här filmen (min kommentar: haha, så fort nåt är lite jobbigt så tänker jag på Haneke, nu senast i Smärtgränsen).

Vad är det jag inte gillar egentligen? Ja, jag får litet samma känsla som när jag såg Faces: filmen ger mig en obehaglig känsla, men jag blir inte gripen. Det är svårt att sätta fingret på. På ett sätt inser jag att det är en ganska unik film med strålande skådespelarinsatser. Det var t ex kul att se Peter Falk i rollen som den vrånge, tjurskallige mannen som ändå älskar sin fru. Falk har ett lustigt sätt. Jag kom ibland också att tänka på den jobbiga (och gripande) filmen Frances med Jessica Lange. Varför ska man leva efter en mall som nån bestämt? Varför ska man inte kunna vara som man är? Mmm, den här filmen borde kunnat vara bättre och mer gripande med tanke på bl a skådespelarna, men tyvärr blir inte betyget bättre än precis, precis godkänt.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , ,

Faces

24 september, 2013 2 kommentarer

FacesTitel: Faces
Regi: John Cassavetes
År: 1968
IMDb | Filmtipset

Efter Shadows hoppar vi nästan tio år framåt i tiden till 1968 och nu samarbetar Cassavetes med frun Gena Rowlands.

Efter att ha sett Cassavetes debutfilm Shadows så hade jag en del förväntningar på Faces. Filmen, som man skulle kunna kalla ”a day in the life of ett äktenskap på fallrepet”, utspelas i princip under ett dygn i ett pars liv. Mannen meddelar att han vill skiljas och ger sig av för att träffa en yngre kvinnlig bekant, medan frun tillsammans med väninnor ger sig ut på krogen och blir uppraggad av en manlig gigolo.

Det här var en fruktansvärt jobbig film, med jobbiga människor som jag aldrig kände nån sympati för. Filmen hinner liksom aldrig sätta sig. Det är bara jobbigt, jobbigt snack, trams och flams hela tiden. Samtliga personer beter sig helt ologiskt. Det känns som ett enda långt Big Brother-avsnitt: fulla, jobbiga människor som snackar skit, skrattar ologiskt i fem minuter eller gör patetiska fylledansförsök. Skillnaden med Big Brother är väl att det här finns nån sorts pretentioner, och det gör ju inte saken bättre.

Nä, fy och blä. Jag hatade i princip samtliga personer. Filmen består till 90% av helt obegripliga snackscener mellan personer på efterfester from hell. Det var faktiskt en film som fick mig att må dåligt, men inte dåligt på ett gripande (bra) sätt om ni förstår. Det fanns några små guldkorn, bl a några sekvenser från klubben som frun och hennes väninnor går på. Ingen dialog, utan bara musik och bilder på partande personer. Sen tyckte jag slutet också hade en viss logik och var även vackert på ett sätt. Så dessa små ljuspunkter hindrar ett bottenbetyg, men det är inte långt borta.

2-/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Shadows

23 september, 2013 2 kommentarer

ShadowsTitel: Shadows
Regi: John Cassavetes
År: 1959
IMDb | Filmtipset

Jag kör igång ett uppsamlingsheat med gamla recensioner av de John Cassavetes-filmer som jag har sett. Att jag såg dessa filmer berodde på att SVT körde ett tema med hans filmer för några år sen. Hur är det, gör SVT såna här intressanta satsningar nuförtiden?

Så! Då har jag sett den första av John Cassavetes filmer som SVT visat nyligen. Först ut var faktiskt debutfilmen, som handlar om tre syskon som delar liv och lägenhet i New York. Vi får inget veta om deras föräldrar men jag misstänker att de har en svart pappa och en vit mamma (eller tvärtom) eftersom de har lite olika hudfärg, vilket krånglar till vissa saker. Ben, han är en hip slacker som glider runt på jazzbarer med kompisar. Leila är en ung tjej som träffar en snubbe och blir kär (eller vill bli kär i alla fall). Slutligen i syskontrion har vi äldste brorsan Hugh som vill vara en framgångsrik sångare men klubbägarna är mest intresserade av att han ska presentera danstjejerna som ska in efter honom.

Musiken i filmen satte stämningen direkt. Hyfsat cool jazzmusik som tillsammans med miljöerna och den lite flummiga och hoppiga handlingen gav filmen en speciell känsla. Till en början var jag lite förvirrad och förstod inte vem som var vem. Man fick liksom inte veta något utan kastades direkt in i några personers liv. Ja, så kändes det verkligen. Nån (ja, Cassavetes!) har med en kamera följt några personer i några jazziga New York-kvarter. Sen visar det sig att dessa personer var syskon och bor i samma lägenhet! Filmen innehåller en del sekvenser när det är fest. Antingen är det lägenhetsfest eller party på en jazzbar. Av nån anledning brukar jag alltid gilla sånt i filmer. Så även i den här filmen. Lite kaotiska scener med schysst musik, där tiden liksom står stilla.

Sen gillade jag även historien med Hugh som försöker få i gång sin sångkarriär med hjälp av sin agent. Roligt ibland, som när Hugh ska övertalas att inte bara sjunga utan även dra lite skämt innan han sen ska presentera danstjejerna. Rörande ibland, som när vänskapen mellan agenten och Hugh sätts på prov. I eftertexterna stod det att hela filmen var en improvisation. Jag vet inte exakt vad det innebär i det här fallet. Jag antar att Cassavetes har haft en ram i form av ett manus på nån nivå och sen låtit skådisarna improvisera fram scenerna. Hur som helst, så blev resultatet i alla fall bra och betyget blir en fyra.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Conjuring eller Visningen som Gud glömde

21 september, 2013 11 kommentarer

The ConjuringTitel: The Conjuring
Regi: James Wan
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Efter att ha blivit uppskjutet en vecka var det äntligen dags för torsdagsbio med min kompis Anders. Vi hade båda, oberoende av varandra, kommit fram till att The Conjuring var filmen vi skulle se. För min del var det en film jag sett fram emot ett bra tag. Ända sen jag tokgillade upplevelsen jag hade när jag såg Sinister på bio så har jag längtat efter nåt som kan matcha den. Nu kanske det var dags?

Kvällen började bra med en ciabatta och en capuccino (en italiensk dubbel) på Wayne’s Coffee. Det enda lilla orosmolnet var att filmen visades på Sergel (förstås) och då får man räkna med skrik, stök, sagolikt tråkig lobby och popcorn överallt. Samtidigt kändes det på nåt sätt rätt med tanke på att vi skulle se ”världens läskigaste film”. Tjutande tonåringar passar liksom som inramning. Salongen var fullsatt. Det fanns inte ett ledigt säte. Stämningen var livad, livad värre. Alla pratade, skrattade. Det fanns redan under reklamfilmerna en nervös stämningen i salongen. Alla var taggade.

Innan filmen (äntligen) skulle ta och sätta igång kom SF-värden in och körde den vanliga ramsan där hon hälsade välkommen, bad alla att inte facebooka under visningen. Det som stack ut var att den här tjejen var oerhört sprallig. Det var som att hon ville köra en stand-up-rutin. Hon skämtade om att man ju kunde låtsas gå på toaletten (som fanns utanför och sen direkt till höger) om man tyckte det blev för läskigt. Hon önskade oss en ”trevlig” visning samtidigt som hon tyckte vi var tokiga som skulle se den här filmen som ju var ”världens läskigaste!”.

(En parentes: Vill SF att man ska missa delar av filmen för att gå ut och kissa? Det är nästan så att de uppmanar, uppmuntrar folk att gå ut under filmen nuförtiden. Jag säger: gå på toaletten INNAN filmen och håll dig i två timmar. Hur svårt kan det vara?)

Filmen började… och redan från början var folk så uppspelta att de skrattade nervöst för minsta sak. Det var riktigt underhållande. Ju längre filmen led desto mer led publiken i salongen. Många skrek rätt ut vid vissa scener. Själv höll jag mig ganska lugn och tyckte filmen var oskrämmande i början. Efter ett tag insåg jag dock att den byggde upp stämningen mer och mer på ett smart sätt. Vi började nå klimax. Salongen var som ett levande väsen som levde sig med i handlingen. Under en scen efter kanske 50 minuter kände jag plötsligt hur rysningarna spred sig genom min kropp och jag märkte att jag hade gåshud. Håren på mina armar stod rätt upp. Fan, det här är ju hur bra som helst.

När spänningen var på sin absoluta topp så valde regissören James Wan ett stilgrepp som till en början kändes annorlunda men faktiskt förhöjde den läskiga stämningen än mer. Duken blev helt svart men ljudspåret fortsatte. Vad är det som händer? Vad är det som händer med Nancy? Ska det verkligen vara svart så här länge? Efter två, tre minuter inser vi att det är ett tekniskt fel. Ljudet funkar men bilden visas inte. Det blir uppror bland publiken. Ett flertal personer springer ut för att meddela personalen att vi inte har nån bild. Inget händer på kanske sju, åtta minuter. Filmen fortsätter utan bild men med ljud.

ticket

Jojjenito-SF: 1-0

Filmen stannar, det tänds upp i salongen. In kommer den spralliga tjejen, och kör vidare med sin stand-up, som ju funkade bra innan filmen. Nu vill vi bara ha igång filmen. Hon säger att filmen kommer köra igång igen snart. Vi, publiken alltså, skriker att ”ni måste spola tillbaka också!!”. Hon svarar ”ja, ok, det kommer vi att göra, det tar bara ett par minuter”. Hon säger också (förstås) att nu kan ni ju passa på att gå toaletten. Varför detta ständiga toalettspring? Jag tror 20-30 personer går ut på toaletten. Helt galet.

Salongen släcks ner igen. Ja, det har varit upplyst under avbrottet. Filmen kör igång… men det känns inte helt bra. Dels är det som att bilden flimrar. Ljusstyrkan ändras hela tiden. Dels syns ett ljust fält högst upp i mitten av bilden som stör när det är mörka scener (nere i källaren t ex). En person på min rad som sitter närmare kanten springer ut för att be personalen ta bort det där ljuset. Efter tio minuter försvinner det. Jag inser efter ett tag att det är ljuset från projektorrummet. De har ett fönster med en sorts skjutdörr som de kan öppna för att kolla in i salongen. De glömde den öppen efter allt strul med bilden.

Efter att ytterligare tre minuter försvinner bilden igen. Besvikna rop av uppror hörs i salongen. Samma visa igen. Det spralliga tjejen kommer in, låter meddela att filmen kommer börja snart igen. Filmen kör igång igen men illavarslande nog återigen med en flimrande bild. Det håller i ungefär tio minuter den här gången, sen försvinner bilden igen allt medan ljudet fortsätter. Gahaha, det här går ju inte. Ett antal personer lämnar salongen. De har fått nog. Jag och Anders sitter kvar än så länge. Det är ju bara 25 minuter kvar av filmen. Jag vet inte hur många gånger som filmen startar och stoppar men jag tror det blev fyra avbrott allt som allt. En del av filmen missade vi helt. Eller, ja, vi hörde ju ljudet…

Höjdpunkten under visningen var när filmen drar igång igen efter ett avbrott, mitt under det värsta tumultet, under en spännande scen mot slutet där makarna Warrens dotter är rädd och skriker… samtidigt som en stor läskig skugga rör sig mot henne. Skuggan är en av alla toalettbesökare som kommer tillbaka efter uträttat ärende. Skratt, jubel och applåder utbryter i salongen. Vid det här laget känner alla alla.

Det här var en berg-och-dal-bane-visning utan dess like och med tanke på det så är det nog ett gott betyg till filmen att jag delar ut en fyra, om än svag.

4-/5

PS. Jag och Anders satt givetvis kvar under hela eftertexterna, till slut helt ensamma i salongen. Då kom den spralliga tjejen in och lät höra ”ah, de sista tappra!”. ”Ja”, svarade jag, ”vi måste ju ta chansen när det faktiskt finns en bild!”, varpå hon bad om ursäkt och delade ut varsin ersättningsbiljett som kompensation för debaclevisningen.

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 4, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Before Midnight

19 september, 2013 8 kommentarer

Malmö FilmdagarBefore MidnightTitel: Before Midnight
Regi: Richard Linklater
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag tror så här: om jag hade sett de två första filmerna i Before-trilogin när de kom så hade jag nog gjort till mig i byxan när det var dags för den tredje. Som det var nu så hade jag sett delar av Before Sunrise och Before Sunset på nån reklam-tv-kanal nära mig. Jag minns speciellt att slutet av Before Sunset fascinerade mig, då när Céline sjöng en vals (?) för Jesse. Så rackarns romantiskt att jag inte kunde värja mig. Det var egentligen det enda som jag gick in med när jag dagarna innan Malmö Filmdagar såg till att se de två första filmerna från början till slut. Mina korta omdömen av dem: Before Sunrise och Before Sunset.

Det är svårt att bedöma Before Midnight som en vanlig film, och det trots att jag alltså sett de två föregående filmerna alldeles nyligen till skillnad från andra som har ”levt” med filmerna. Men faktum är att filmerna är så pass ihopkopplade att det inte funkar att bortse från de två första. Men med det sagt så tänker jag ge mig på att se filmen som en fristående film.

Spoilers för Before Midnight börjar nu.

Jesse och Céline är nu ett par och har två små lintroll till döttrar. De har semestrat i Grekland i sex veckor. Filmen inleds med att Jesse på en flygplats tar farväl av sin son från sitt tidigare äktenskap. Sen tar Jesse och Céline bilen tillbaka till den gamle författaren Patrick där de har bott. Därefter bjuds det, kanske lite överraskande, på en klassisk middagsscen med många gäster, alltså inte bara Jesse och Celiné själva. Under slutdelen av filmen är det dock Jesse och Celiné för hela slanten.

Jag gillade inledningen med Jesse på flygplatsen med sonen. Ethan Hawke och sonen (Seamus Davey-Fitzpatrick) bjöd på ett lågmält spel i en sekvens som funkade som upptakt för resten av filmen. I den långa scenen i bilen bjuds vi på dialog, dialog, dialog och Hawke och Delpy visar hur samspelta de är. Jag gillar filmen. Tyvärr (kanske beroende på att jag blev trött?), så tyckte jag filmen tappade lite när det blandades in en massa andra personer. Den långa middagsscenen är helt ok men jag brukar inte vara så förtjust i den här typen av scener. En och en av de olika personerna säger sin smarta grej, och alla har jättekul, men jag sitter mest och tittar på, utanför.

Som tur var så har deras vänner ordnat med barnpassning och en hotellnatt så att de kan få lite egentid. Eller kanske otur för Jesse och Celiné men tur för oss. Under promenaden till hotellet i turistmiljöer så får vi lite samma typ av känsla som i de två föregångarna, en sorts duellerande dialog. Än så länge är det mysigt. Sen kommer de båda in på hotellrummet och efter några förlupna ord i ett telefonsamtal så ändras stämningen, och grälet är i full gång. Här är filmen briljant i mina ögon. Det går i vågor, nån har vunnit, men den andra kommer igen, grälet är slut, är inte slut, fortsätter. Det påminner mig lite om Polanskis Carnage. Folk försöker lämna ett rum men kommer liksom aldrig iväg.

Slutet av filmen är ungefär lika öppet som i de tidigare filmerna fast den här gången känns det som att det är meningen att det ska vara slut. Gott så tycker jag även om det kul att spekulera i hur en film med Jesse och Celiné med rullatorer kan bli.

4-/5

Det är fler som skriver om Before Midnight idag, och Har du inte sett den? (med Fiffi och Jessica plus en hemlig gäst) har redan pratat om den. Klicka er dit och kolla in vad de tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Before Sunset

19 september, 2013 8 kommentarer

Before SunsetTitel: Before Sunset
Regi: Richard Linklater
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Uppföljaren Before Sunset kom nio år efter den första filmen. Den är lite vuxnare (inte så konstigt). Här är pratet mellan Delpy och Hawke kanske ännu mer filosofiskt får jag för mig. De dansar liksom runt det som de går och tänker på. Ska vi kanske bli ihop? Inte så konstigt eftersom Hawke är gift med barn och Delpy är ihop med nån. Det förekommer inte lika många riktigt minnesvärda scener. Stämningen är lite mindre magisk, lite mer vardaglig. Det som är lite speciellt är att filmen utspelas i realtid. Ett bra grepp som funkar. Det som är häftigast med filmerna som helhet (trean inkluderad) är på nåt sätt projektet i sig. Hawke och Delpy åldras samtidigt som deras rollfigurer åldras. Det som Before Sunset har är ett riktigt riktigt bra slut. Från att de stiger in i Delpys lägenhet så är det ren filmmagi och, ja, jag förstår att Ethan missade sitt plan, eller jag menar, om han nu gjorde det?

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →