The Hindenburg (1975)

29 januari, 2026 Lämna en kommentar

Jag undrar om det är korrekt att kalla The Hindenburg för en BOATS (Based On A True Story). Ja, filmen bygger på de verkliga händelserna kring Hindenburg-katastrofen 1937 men den historia filmmakarna har kokat ihop här känns lite väl osannolik. Men, men, jag taggar den med BOATS-taggen i det här blogginlägget, trots allt.

Filmen inleds och jag tror först att jag tittar på fel film. Vi får se en (autentisk?) journalfilm från 1937 där New York-bor är ute och protesterar mot att Hindenburg skulle komma till USA. De håller skyltar med texter i stil med ”Jesus – not Hitler”.

Efter det följde en liten svartvit minidokumentär, med en fånig berättarröst, om luftfarkostens historia, från de första ballongerna till zeppelinarna. Jag vet inte, det kändes inte som det var rätt film jag hade fått från Cineasterna.

Nu började dock filmen på riktigt och det var ett mysigt och mustigt matinéäventyr som väntade. George C Scott spelar en tysk officer som får i uppdrag att sköta säkerheten ombord på Hindenburg eftersom det finns misstankar om ett eventuellt sabotage.

Förutom Scott så har vi en hel kader med kända skådisar som spelar besättning och passagerare ombord. Främst är väl Anne Bancroft som grevinnan Ursula von Reugen (härligt namn). Jag kände igen många av skådisarna även om jag ofta inte kunde namnen på dem. Det var kul att se en ung René Auberjonois som en korthaj. Auberjonois spelar ju Odo i Star Trek: Deep Space Nine (yay!).

Jag påmindes lite om Titanic. En resa i ett skrytbygge på väg mot undergången som vi vet kommer att komma och med en stor skådespelarensemble.

Hur skulle man göra resan över Atlanten intressant? Ja, man har gjort det till en sorts pusseldeckare där Scott försöker klura ut vem som är förrädaren. Och så har man lagt in en spänningssekvens där skeppets duk spricker och måste lagas. Lite på samma sätt som att man la in en hajattack i Kon-Tiki.

Det är först under den sista kvarten som filmen blir en katastroffilm. Och jag tyckte avslutningen var ganska effektiv och funkade. Man har använts sig av en lite udda klippning med plötsliga stopp i de annars rörliga bilderna.

Filmens regissör är för övrigt Robert Wise som förutom t ex The Day The Earth Stood Still och The Haunting gjort en annan film om ett skepp. Nämligen Enterprise i Star Trek: The Motion Picture (aka The Slow Motion Picture, inget yay! här).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Katastroffilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Wild Robot (2024)

26 januari, 2026 Lämna en kommentar

Här kommer en tankeströmsrecension av The Wild Robot. Jag ber om ursäkt för det men så fick det bli den här gången.

Ja, djuren i The Wild Robot är snyggare animerade än i Flow. Ändå tycker jag djuren i Flow hade mer själ. I The Wild Robot har de mer mänskliga drag och människoliknande beteende. Actionsekvenser som man har sett förut. Lite WALL·E-vibbar kanske. Det är inte dåligt alls. Men hur mycket batterikraft har den där roboten egentligen? Den tål dessutom hur mycket stryk som helst. Ah, fy fan, nu är det nån smörig sång under ett flygmontage. Jaha, är det i framtiden och efter en klimatkatastrof? Översvämning, Golden Gate och valar. Jag gillar att de ändå inte ryggar för döden. Åh, nej, en smörig avslutningssång. Grgh. För smörigt för mig överlag. Knappt godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

I’m Still Here (2024)

20 januari, 2026 Lämna en kommentar

I’m Still Here är en typ av film som det finns en del av. Filmer som utspelar sig i en diktatur och där personer som regimen anser vara ett hot försvinner spårlöst. Jag kommer att tänka på t ex Costa-Gavras Missing, filmfestivalfilmen Buenos Aires 1977 och Steve Coogan-rullen The Penguin Lessons. I de filmerna handlar det om Chile och Argentina. I I’m Still Here är det Brasilien i början av 70-talet som är i fokus.

Familjen Paiva lever ett till synes lyckligt liv men militärhelikoptrar som flyger över badstranden skvallrar om att Brasilien styrs med järnhand av en militärdiktatur. Rubens (Selton Mello), pappan i familjen, jobbar i hemlighet i en motståndsrörelse men utan att resten av familjen vet om det. Fast mamma Eunice (Fernanda Torres) och de vuxnare barnen anar nog att nåt pågår.

En dag knackar militären på dörren och arresterar Rubens och tar med honom och han kommer inte tillbaka. Var det sista gången familjen såg honom? Ja, det är det filmen handlar och hur man hanterar det faktum att Rubens är spårlöst försvunnen och man vet inte vad som har hänt. När ska man gå vidare? Ska/kan man gå vidare innan man vet vad som har hänt?

En sak filmen lyckas klockrent med är att återskapa miljöerna och tidsandan i ett brasilianskt 70-tal. Nej, jag var inte där då men känslan jag får säger att det är autentiskt. Kommer ni t ex ihåg när man inte hade resväskor med rullhjul. När man var tvungen att bära väskan i ett handtag. Viss utveckling är bra utveckling.

Man lyckas även få till skildringen av familjen Paiva. De bor i ett fint hus nära stranden och huset är som en karaktär i filmen. Kultur är viktigt. Det läses böcker och det lyssnas på LP-skivor (John Lennon och King Crimson bl a). Samspelet mellan de olika familjemedlemmarna känns äkta. De yngre barnen får inte misstänka att det är nåt som är fel, att pappan verkligen är försvunnen. Mamman och de äldre barnen får ta det på sig. Det finns nåt rörande kring detta.

Gjorde Rubens rätt som inte berättade för Eunice vad han pysslade med? Ja, det är väl också en fråga som filmen brottas med. Det är väl det klassiska: om du inte vet nåt så kan du heller inte avslöja nåt i ett förhör.

I filmens avslutande delar så hoppar vi framåt i tiden till 1996 respektive 2014 och vi får ta del av efterspelet av alltihop. Då insåg jag även att I’m Still Here är en BOATS (vilket jag inte alls hade koll på) och är baserad på en bok skriven av ett av barnen, den enda sonen Marcelo Rubens Paiva. Jag vet inte om den här avslutningen riktigt funkade. Det var lite som att filmen rann ut i sanden när vi lämnade det mustiga 70-talet och hamnade i ett lite mer färglöst 90-tal.

Jo, just det, en sak till som rörde mig var det här med att lämna ett gammalt barndomshem. Det är en märklig och inte helt okomplicerad upplevelse som man (läs: jag) inte riktigt kommer över.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

The First Omen (2024)

15 januari, 2026 4 kommentarer

Jag gillar den första filmen om Damien, The Omen från 1976. Så trots titeln på filmen det handlar om idag så var den alltså inte först. I vilket fall, filmer med Djävulen, om kampen mellan Gott och Ont är min kopp te. Religiös skräck med demoner som tar folk i besittning, ja, det brukar gå hem hos mig.

The First Omen är en prequel till The Omen. Vad hände egentligen innan filmen från ’76 tar sin början? Ja, det får vi reda på här.

Jag gillade filmens inledning. Den satte rätt mystiska och olycksbådande stämning och hade dessutom två klockrena brittiska skådisar som spelade präster. Charles Dance (alltid bra!) och Ralph Ineson. Ineson kände jag igen direkt från den mästerliga miniserien Chernobyl. Man glömmer inte hans basröst i första taget.

Efter denna prolog inleds filmen på riktigt med att vår unga amerikanska Margaret (Nell Tiger Free) anländer till Italien och Rom för att bli nunna. Hmm, en ung amerikanska som anländer till Italien och bor i en stor mystisk byggnad tillsammans med andra tjejer? Har man tittat på Suspiria tro? Ja, det är ganska uppenbart att Dario Argento är en inspiration. I flera scener bl a en med en taxi går mina tankar till Suspiria med tanke på ljuset och färgerna.

En sak jag uppskattar med The First Omen är att det är en filmfilm. Den är inspelad på plats i riktigt miljöer. Fotot är snyggt och genomtänkt och inte så där platt som det ibland kan vara i Netflix-filmer.

Jag undrar vem Margaret egentligen är eller snarare kommer att bli. Det kanske är uppenbart men som jag upplevde handlingen i filmen så var hon publikens substitut som samtidigt som oss upptäcker vad som pågår innanför klostrets väggar. And it ain’t nothin’ nice.

Nunnor är läbbiga. Så är det bara. Filmen är bra på att använda närbilder på ansikten. Uttrycksfulla ansikten, läskiga ansikten, ansikten utan ögonbryn, ansikten med blonda ögonbryn.

The First Omen är en prequel som funkar. Jag tror det var helt rätt grepp att göra Margaret till publikens substitut som vet lika lite om vad som pågår som vi som tittar. Det gjorde att det fanns en viss osäkerhet kring vilka vägar filmen skulle ta. Samtidigt som oss upptäcker hon sen vem hon egentligen är.

Avslutningen är en epilog som öppnar upp för en till film. The Second Omen?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Ugly Stepsister (2025)

12 januari, 2026 8 kommentarer

Som medlem i Stockholm Filmfestival så gick jag faktiskt förra året på en av deras förhandsvisningar. Fast numera är man inte medlem i Stockholm Filmfestival. Nej, nu är man en member of the Stockholm Film Club. Ok, coolt. Eller inte. Det känns mest trött att det ska användas engelska överallt nuförtiden. Haymarket, Mall of Scandinavia, Hometown…

Det var Carl som lurade med mig, och det gjorde han rätt i. Trots att filmen inte levererade så var det mysigt att gå på ett fullsatt Skandia med lite försnack från regissören och manusförfattaren Emilie Blichfeldt och sen efter visningen avhandla filmen med Carl.

The Ugly Stepsister var filmen för kvällen. Och here we go again med engelskan. Det är en norsk film vars titel alltså egentligen är Den stygge stesøsteren. Ok, jag får släppa det här. Drop it!

På senare år har det kommit en del filmer som tagit klassiska sagor men twistat till dem till nån form av skräckisar eller åtminstone historier som berättas ur ett annorlunda perspektiv. Några exempel är Maleficent (som jag sett och gillat), Nalle Puh, Bambi och i viss mån Wicked (som jag sett och inte gillat… musikal). Haha, och nu upptäckte jag att det finns ett TCU, Twisted Childhood Universe.

The Ugly Stepsister är en sorts TCU-film men här har man twistat till det en aning mer och gjort det till en body horror-film. Eftersom filmens titel innehåller en styvsyster så kanske ni har räknat ut att det handlar om sagan om Askungen. Ja, eller i det här fallet snarare om hennes styvsyster.

Elvira (Lea Myren) är avundsjuk på sin vackra styvsyster Agnes/Askungen (Thea Sofie Loch Næss, ja, hon heter så). Elviras mor inleder ett skönhetsprojekt där diverse behandlingar ska förvandla den fula ankungen till en skön svan och få henne bortgift med prinsen. Vi kan väl konstatera att det går så där med den saken. Förresten så var Adam Lundgren rätt så skön som skönhetskirurgen (nåja) Dr Esthétique.

Jag hade ganska roligt under titten på filmen. Elementen med kroppsskräck var bra gjorda och vid ett tillfälle fick jag faktiskt titta bort. Det var för äckligt, helt enkelt. Men som helhet funkade det inte riktigt.

Efter filmen pratade jag och Carl och jag hade ingen stark åsikt varken hit eller dit. ”Den var väl helt ok”, typ. Carl var mer kritisk och då är det lätt att låta sig dras in i det negativa själv.

Under all kroppsskräck så sa nog filmen inte så mycket. Ja, det handlade om skönhetsideal men där slog den in öppna dörrar för mig. Ingen av filmens rollfigurer fick över mig på deras sida. Jag hejade inte på nån, och då är det svårt att ge högt betyg. Jag kände mest nån form av medlidande på distans för framförallt Elvira.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Body Horror, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Wicked (2024)

8 januari, 2026 8 kommentarer

Wicked har ett grundproblem redan från början. Om man, som jag, har sett Trollkarlen från Oz så känns det hela ganska meningslöst från start. Vi vet ju att det finns en grön elak häxa (som tas av daga) och en snäll häxa som är genomgod. Och hela poängen är ju att den elaka häxan från väst är en sorts spegling i Dorothys fantasi av en elak tant i Dorothys verkliga Kansas. Finns det då verkligen nån vits med att se dessa figurers bakgrundshistoria? Vi vet ju redan hur det slutar! Nåväl, ibland är det vägen som är målet.

Resultatet? Mja, inte speciellt bra som väntat. Jag glömde ju i inledningen nämna ett annat grundproblem som filmen dras med. Det är ju en musikal för bövelen och vi vet ju alla vad jag tycker om såna (ja, det finns undantag!).

När sångnumren dyker upp så är det inte nåt jag njuter av. Nej, tvärtom. Ariana Grande (som den snälla häxan Glinda) har en gäll och jobbig röst som skär i öronen. Tur då att Cynthia Erivo som Elphaba (som snart kommer bli elak) är så mycket bättre med en rejäl röst med tyngd i sig. Men sångnumren överlag funkar inte. Musikalmusik är inte min grej (och det kanske är därför som jag gillar Hair).

Handlingen i övrigt känns märklig. Det är lite Harry Potter-vibbar när vi får följa Glinda och Elphaba på en häxskola. Det är lite som en high school-film där Glinda är den populära tjejen med flest följare. Hennes två närmsta är en tjock tjej och en gay snubbe. Så tjock och gay är ok men grön går bort?

Elphaba har en syster också, Nessa, som sitter i rullstol. Under filmens gång funderade jag på om hon kommer att förvandlas till den elaka häxan från öst. Hmm.

Det dyker upp en stilig prins (Jonathan Bailey) och han var en frisk fläkt. Orlando Bloom 2.0 typ fast inte lika trist. Han hade en rätt skön attityd. Ja, fram tills att han inte hade det.

Jag hade inte Orlando-trist under titten så det blir inte en etta. Men filmen lider av prequel-problemet där det ibland känns som att vi ska bocka av olika saker som vi redan vet ska hända. Jaha, där fick Elphaba sin hatt. Jaha, där fick aporna sina vingar. Jaha, där är kvasten. Slutord: jaha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Fantasy, Film, Musikal, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Following (2024)

3 januari, 2026 2 kommentarer

Following är en sydkoreansk rulle som jag såg inför min årsbästalista över 2024 års bästa filmer. Den utspelar sig i en värld av influerare, sociala medier och övervakningskameror. I fokus är mäklaren Jeong-tae som har en udda hobby. Han går in i sina kunders bostäder när de inte är hemma och liksom tjuvkikar på deras liv, tar foton som han sätter upp på nån sorts hall of fame-vägg i sin man cave hemma.

Förutom att fota föremål i sina kunders hem så hjälper han även till att fixa små vardagsproblem för dem (utan att de vet om det), som t ex sneda skåpdörrar, droppande kranar och trasiga lampor. Har Jeong-tae nån form av diagnos eller är han bara ovanligt nyfiken?

En av hans kunder är So-ra, en ung kvinnlig influencer som lever två liv. Ett på sociala medier och ett i verkligheten. Ja, det gör vi väl alla, mer eller mindre. I fallet So-ra så är det mer. Jeong-tae blir besatt av So-ra och börjar stalka henne. Ja, som sagt, bara väldigt nyfiken eller nåt mer? Jag får lite vibbar av Robin Williams-filmen One Hour Photo.

En bit in i filmen händer nåt oväntat. Oväntat för att jag hade fått känslan att det jag såg var, eller skulle utveckla sig till, nån form av romantisk komedi. Nu blev det istället en mysteriethriller med film noir-vibbar och Jeong-tae hamnar i en rejäl knipa. Som vanligt med sydkoreansk film så kan man förvänta sig det oväntade, framför allt vad gäller tonen i filmen. Komedi, tragedi, thriller, drama, fars. Ja, det går fort i hockey.

Jag gillar att vi även får ta del av det hela från polisens sida. Spoiler: ja, det sker nån form av brott som polisen utreder. Och återigen så väljer en sydkoreansk filmskapare att framställa poliserna som inkompetenta. En sak som dock överraskade mig en del var att det inte regnade, vilket det ALLTID brukar göra i sydkoreansk film.

Fråga: ska man skriva koreansk film istället för sydkoreansk film eftersom det är så uppenbart att man inte menar nordkoreansk dito?

Slutligen: nej, Following hamnade inte på min topplista över 2024 års tio bästa filmer, men på topp-30 kanske den platsar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Mysterium, Neo Noir, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

A Complete Unknown (2024)

17 december, 2025 2 kommentarer

A Complete Unknown hade en sak som talade mot den och en sak som talade för den. Vad syftar jag på? Jo, först det potentiellt negativa. Timothée Chalamet. Jag är rejält trött på snubben. Precis som Pedro Pascal ska han av nån anledning vara med i allt. Och han är ju inte ens speciellt bra.

Det eventuellt positiva då? Jo, regissör är en viss James Mangold som jag tycker är en ytterst stabil filmskapare. Han ligger bakom filmer som Ford v Ferrari, Indiana Jones and the Dial of Destiny (ja, jag tyckte faktiskt den var underhållande) och inte minst den personliga favoriten Logan.

Men det här med att det är en biopic då? Nja, det är inte direkt nåt som lockar. Dessutom är det en musik-biopic. De senaste årens sådana skapelser har jag undvikit. Rocketman, Bohemian Rhapsody, Elvis. Totalt ointresse från min sida. Musikdokumentärer är guld men filmer där det ska tävlas om vem som är mest lik den verkliga förlagan väljer jag allt som oftast bort.

Fast Ford v Ferrari var ju en biopic som jag tyckte funkade. Nu är det ju inte en biopic om musik men ändå. Så jag gav A Complete Unknown chansen. Hur föll det ut? Ganska väl får jag lov att säga.

Jag gillar filmfilm-känslan som Mangold får till. Det är därför jag gillar honom som regissör. Han fokuserar på grundstenarna: fotot, skådisarna, klippningen, ljudet. Det är liksom inget fancy utan gediget och genuint. Det kommer man långt på.

Jag tycker t.o.m. Timothée funkar. Jag stör mig inte på honom. Kanske hänger det samman med att Dylan framställs som en ganska butter och självcentrerad typ. Då passar Chalamet perfekt! Och det är ju också skönare att lyssna på Tims sångröst än på Dylans nasala gnäll.

Vi får träffa Pete Seeger (en skön typ som blir en sorts mentor för den unge Robert) och Woody Guthrie (som skrivit den kända sången ”This Land Is Your Land” men som i filmen ligger i sjuksäng). Det pratas om Lead Belly (och jag kom att tänka på det här otroliga framförandet av ”In the Pines” av Kurt Cobain och Nirvana).

Filmens stakes är inte så höga. Dylan är ihop med den unga Sylvie (Elle Fanning) och Joan Baez (Monica Barbaro) om vartannat. Den delen av historien var inte så intressant. I övrigt handlar det om musik (nähä!?). Vad är äkta? Country eller folkmusik. Det spelas på The Gaslight, The Grand Ole Opry och på The Newport Folk Festival. Kan man spela med elektriska instrument på en folkmusikfestival?! Inte enligt Pete Seeger. Det är helgerån!

Ja, ni ser, ganska låga stakes. Men jag tyckte det var underhållande ändå. Det blir på nåt sätt mer personligt när insatserna inte är så höga. Och Seeger, perfekt spelad av Edward Norton, är i filmen en riktigt mysig typ som verkade vara genomsnäll men möjligen lite traditionell i överkant.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nirvana framför ”In the Pines” (”Where Did You Sleep Last Night?”) som även Lead Belly spelat in

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Captain America: Brave New World (2025)

4 december, 2025 Lämna en kommentar

Captain America är tillbaka. Yay! Eller kanske nay? För nu är det ju inte Steve Rogers (Chris Evans) som är tillbaka. Nej, det är Sam Wilson (Anthony Mackie) som plockat upp mante… skölden och blivit Captain America. Samtidigt har en annan snubbe, pojkspolingen Joaquin Torres (Danny Ramirez) köpt vingar för pengarna och tagit över rollen som Falcon från Wilson. Många platsbyten blir det. Det går fort i hockey.

Thaddeus Ross (Harrison Ford) har blivit president i USA. Ni kanske minns Ross från The Incredible Hulk där han var en general som jagade Bruce ”Hulk” Banner. Man skulle kunna säga att Ross nu får smaka på sin egen medicin i slutet av Captain America: Brave New World.

Ross vill samarbeta med Wilson och Torres, skicka ut dem på uppdrag för att sätta dit bad guys. Wilson tvekar och vill väl vara sin egen, inte nån konsult som gör som nån annan säger. Välkommen till konsultvärlden, Sam!

Jag gillade att filmen inledningsvis utspelade sig i Oaxaca, Mexiko och enda anledningen till det är att jag har varit där när jag reste runt i Mexiko under några veckor för länge sen. Det är alltid kul att se platser på film som man själv har varit på. Jag är lättroad.

President Ross har en kvinnlig säkerhetschef vid namn Ruth som spelas av Shira Haas. Jag tyckte hon var en lite udda och lustig rollfigur spelad av en skådis med ett distinkt utseende. Efter en The Manchurian Candidate-liknande kupp, som närapå tog livet av Ross, så bildar hon ett team ihop med Sam och Falcon för att ta reda på vad det är som egentligen pågår och framförallt vem som ligger bakom.

Så? Oaxaca och hon Ruth. Fanns det nåt mer värt att lyfta? Nja. Det är oengagerande, tradig musik och cgi-fajter i icke-verkliga miljöer. Mackie? Nja. Han kan inte lyfta en film på samma sätt som Evans gjorde. Mackie funkade bra som sidekick till Evans (jag gillade verkligen deras relation i The Winter Soldier!) men som egen hjälte är han lite trist. Ford? Nja. Red Hulk? Nja. Betyg? Nja. En etta och lite till kan jag sträcka mig till.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Nickel Boys (2024)

17 november, 2025 Lämna en kommentar

Inledningen av Nickel Boys påminde mig om Waves, om nån som läser detta har sett den. Det råder en drömsk stämning och en vad det verkar lycklig barndom skildras. Elwood (Ethan Herisse), en ung svart kille har uppfostrats av sin farmor på 60-talet med allt vad det innebär i form av Jim Crow, rasism, medborgarrättsrörelsen och MLK. Han blir antagen till ett svart universitet men på vägen dit råkar han illa ut och hamnar i klorna på polisen. Det slutar med att han istället för universitetet transporteras till Nickel Academy, nån form av sluten uppfostringsanstalt för både vita och svarta ungdomar men där de svarta förstås behandlas som skit.

Klackarna i taket! Nej, inte direkt. Men jag tycker ändå det finns en hel del att gilla med filmen. Det är ett sorts konstverk kanske, mer än en film rakt upp och ner. Det gäller nog att man är på rätt humör för att uppskatta filmens ofta poetiska betraktelser med inslag av magisk realism. Skrev jag förresten att filmen berättas ur Elwoods perspektiv? Nej, det gjorde jag inte. Första halvan av filmen får vi endast se Elwood i vissa snabbt förbipasserande spegelbilder (t ex i ett bussfönster). Nu är tanken att det här ska vara som att se världen ur Elwoods ögon. Mm, jag får ändå känslan av att det vi ser är nåt som är filmat av kamera snarare än nåt som en människas ögon registrerar. Anledningen är att bilden helt enkelt är för snygg och att den leker med fokus och oskärpa. Det påminner mig lite om ett av problemen jag har med genren found footage.

Efter halva filmen hoppar vi från Elwoods perspektiv till att se vad Turner (Brandon Wilson) ser. Turner är en annan ”antagen” på Nickel som Elwood blir kompis med. Tillsammans försöker de uthärda på anstalten och även hitta en väg bort därifrån.

Filmen är väldigt episodiskt och sparsamt berättad. Bitvis var det lite svårt att hänga med. Det råder en poetisk och lugn känsla i filmen men ofta även en otäck klaustrofobisk, instängd ton som förstås bildperspektivet bidrar till. Det förekommer inslängda autentiska nyhetsklipp eller snuttar från äldre filmer som t ex The Defiant Ones (1958) med Sidney Poitier och Tony Curtis (som jag inte har sett). Det är ett collage av bilder som passerar revy. Spike Lee, någon? Eller en bilddikt som Ingmar Bergman kallade inledningen av Persona.

Förutom att byta perspektiv så hoppar vi även i tiden. En del av filmen utspelar sig 1988 respektive 2018 och vi får se vad som hänt med våra två huvudpersoner. Här förekommer en ruggigt bra scen på en bar där två ”elever” från Nickel möts och snackar gamla minnen. Det var kanske den scenen som gjorde att jag till slut hamnar på en fyra i betyg till Nickel Boys.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg