Wicked (2024)

8 januari, 2026 Lämna en kommentar

Wicked har ett grundproblem redan från början. Om man, som jag, har sett Trollkarlen från Oz så känns det hela ganska meningslöst från start. Vi vet ju att det finns en grön elak häxa (som tas av daga) och en snäll häxa som är genomgod. Och hela poängen är ju att den elaka häxan från väst är en sorts spegling i Dorothys fantasi av en elak tant i Dorothys verkliga Kansas. Finns det då verkligen nån vits med att se dessa figurers bakgrundshistoria? Vi vet ju redan hur det slutar! Nåväl, ibland är det vägen som är målet.

Resultatet? Mja, inte speciellt bra som väntat. Jag glömde ju i inledningen nämna ett annat grundproblem som filmen dras med. Det är ju en musikal för bövelen och vi vet ju alla vad jag tycker om såna (ja, det finns undantag!).

När sångnumren dyker upp så är det inte nåt jag njuter av. Nej, tvärtom. Ariana Grande (som den snälla häxan Glinda) har en gäll och jobbig röst som skär i öronen. Tur då att Cynthia Erivo som Elphaba (som snart kommer bli elak) är så mycket bättre med en rejäl röst med tyngd i sig. Men sångnumren överlag funkar inte. Musikalmusik är inte min grej (och det kanske är därför som jag gillar Hair).

Handlingen i övrigt känns märklig. Det är lite Harry Potter-vibbar när vi får följa Glinda och Elphaba på en häxskola. Det är lite som en high school-film där Glinda är den populära tjejen med flest följare. Hennes två närmsta är en tjock tjej och en gay snubbe. Så tjock och gay är ok men grön går bort?

Elphaba har en syster också, Nessa, som sitter i rullstol. Under filmens gång funderade jag på om hon kommer att förvandlas till den elaka häxan från öst. Hmm.

Det dyker upp en stilig prins (Jonathan Bailey) och han var en frisk fläkt. Orlando Bloom 2.0 typ fast inte lika trist. Han hade en rätt skön attityd. Ja, fram tills att han inte hade det.

Jag hade inte Orlando-trist under titten så det blir inte en etta. Men filmen lider av prequel-problemet där det ibland känns som att vi ska bocka av olika saker som vi redan vet ska hända. Jaha, där fick Elphaba sin hatt. Jaha, där fick aporna sina vingar. Jaha, där är kvasten. Slutord: jaha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Fantasy, Film, Musikal, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Following (2024)

3 januari, 2026 2 kommentarer

Following är en sydkoreansk rulle som jag såg inför min årsbästalista över 2024 års bästa filmer. Den utspelar sig i en värld av influerare, sociala medier och övervakningskameror. I fokus är mäklaren Jeong-tae som har en udda hobby. Han går in i sina kunders bostäder när de inte är hemma och liksom tjuvkikar på deras liv, tar foton som han sätter upp på nån sorts hall of fame-vägg i sin man cave hemma.

Förutom att fota föremål i sina kunders hem så hjälper han även till att fixa små vardagsproblem för dem (utan att de vet om det), som t ex sneda skåpdörrar, droppande kranar och trasiga lampor. Har Jeong-tae nån form av diagnos eller är han bara ovanligt nyfiken?

En av hans kunder är So-ra, en ung kvinnlig influencer som lever två liv. Ett på sociala medier och ett i verkligheten. Ja, det gör vi väl alla, mer eller mindre. I fallet So-ra så är det mer. Jeong-tae blir besatt av So-ra och börjar stalka henne. Ja, som sagt, bara väldigt nyfiken eller nåt mer? Jag får lite vibbar av Robin Williams-filmen One Hour Photo.

En bit in i filmen händer nåt oväntat. Oväntat för att jag hade fått känslan att det jag såg var, eller skulle utveckla sig till, nån form av romantisk komedi. Nu blev det istället en mysteriethriller med film noir-vibbar och Jeong-tae hamnar i en rejäl knipa. Som vanligt med sydkoreansk film så kan man förvänta sig det oväntade, framför allt vad gäller tonen i filmen. Komedi, tragedi, thriller, drama, fars. Ja, det går fort i hockey.

Jag gillar att vi även får ta del av det hela från polisens sida. Spoiler: ja, det sker nån form av brott som polisen utreder. Och återigen så väljer en sydkoreansk filmskapare att framställa poliserna som inkompetenta. En sak som dock överraskade mig en del var att det inte regnade, vilket det ALLTID brukar göra i sydkoreansk film.

Fråga: ska man skriva koreansk film istället för sydkoreansk film eftersom det är så uppenbart att man inte menar nordkoreansk dito?

Slutligen: nej, Following hamnade inte på min topplista över 2024 års tio bästa filmer, men på topp-30 kanske den platsar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Mysterium, Neo Noir, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

A Complete Unknown (2024)

17 december, 2025 2 kommentarer

A Complete Unknown hade en sak som talade mot den och en sak som talade för den. Vad syftar jag på? Jo, först det potentiellt negativa. Timothée Chalamet. Jag är rejält trött på snubben. Precis som Pedro Pascal ska han av nån anledning vara med i allt. Och han är ju inte ens speciellt bra.

Det eventuellt positiva då? Jo, regissör är en viss James Mangold som jag tycker är en ytterst stabil filmskapare. Han ligger bakom filmer som Ford v Ferrari, Indiana Jones and the Dial of Destiny (ja, jag tyckte faktiskt den var underhållande) och inte minst den personliga favoriten Logan.

Men det här med att det är en biopic då? Nja, det är inte direkt nåt som lockar. Dessutom är det en musik-biopic. De senaste årens sådana skapelser har jag undvikit. Rocketman, Bohemian Rhapsody, Elvis. Totalt ointresse från min sida. Musikdokumentärer är guld men filmer där det ska tävlas om vem som är mest lik den verkliga förlagan väljer jag allt som oftast bort.

Fast Ford v Ferrari var ju en biopic som jag tyckte funkade. Nu är det ju inte en biopic om musik men ändå. Så jag gav A Complete Unknown chansen. Hur föll det ut? Ganska väl får jag lov att säga.

Jag gillar filmfilm-känslan som Mangold får till. Det är därför jag gillar honom som regissör. Han fokuserar på grundstenarna: fotot, skådisarna, klippningen, ljudet. Det är liksom inget fancy utan gediget och genuint. Det kommer man långt på.

Jag tycker t.o.m. Timothée funkar. Jag stör mig inte på honom. Kanske hänger det samman med att Dylan framställs som en ganska butter och självcentrerad typ. Då passar Chalamet perfekt! Och det är ju också skönare att lyssna på Tims sångröst än på Dylans nasala gnäll.

Vi får träffa Pete Seeger (en skön typ som blir en sorts mentor för den unge Robert) och Woody Guthrie (som skrivit den kända sången ”This Land Is Your Land” men som i filmen ligger i sjuksäng). Det pratas om Lead Belly (och jag kom att tänka på det här otroliga framförandet av ”In the Pines” av Kurt Cobain och Nirvana).

Filmens stakes är inte så höga. Dylan är ihop med den unga Sylvie (Elle Fanning) och Joan Baez (Monica Barbaro) om vartannat. Den delen av historien var inte så intressant. I övrigt handlar det om musik (nähä!?). Vad är äkta? Country eller folkmusik. Det spelas på The Gaslight, The Grand Ole Opry och på The Newport Folk Festival. Kan man spela med elektriska instrument på en folkmusikfestival?! Inte enligt Pete Seeger. Det är helgerån!

Ja, ni ser, ganska låga stakes. Men jag tyckte det var underhållande ändå. Det blir på nåt sätt mer personligt när insatserna inte är så höga. Och Seeger, perfekt spelad av Edward Norton, är i filmen en riktigt mysig typ som verkade vara genomsnäll men möjligen lite traditionell i överkant.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nirvana framför ”In the Pines” (”Where Did You Sleep Last Night?”) som även Lead Belly spelat in

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Captain America: Brave New World (2025)

4 december, 2025 Lämna en kommentar

Captain America är tillbaka. Yay! Eller kanske nay? För nu är det ju inte Steve Rogers (Chris Evans) som är tillbaka. Nej, det är Sam Wilson (Anthony Mackie) som plockat upp mante… skölden och blivit Captain America. Samtidigt har en annan snubbe, pojkspolingen Joaquin Torres (Danny Ramirez) köpt vingar för pengarna och tagit över rollen som Falcon från Wilson. Många platsbyten blir det. Det går fort i hockey.

Thaddeus Ross (Harrison Ford) har blivit president i USA. Ni kanske minns Ross från The Incredible Hulk där han var en general som jagade Bruce ”Hulk” Banner. Man skulle kunna säga att Ross nu får smaka på sin egen medicin i slutet av Captain America: Brave New World.

Ross vill samarbeta med Wilson och Torres, skicka ut dem på uppdrag för att sätta dit bad guys. Wilson tvekar och vill väl vara sin egen, inte nån konsult som gör som nån annan säger. Välkommen till konsultvärlden, Sam!

Jag gillade att filmen inledningsvis utspelade sig i Oaxaca, Mexiko och enda anledningen till det är att jag har varit där när jag reste runt i Mexiko under några veckor för länge sen. Det är alltid kul att se platser på film som man själv har varit på. Jag är lättroad.

President Ross har en kvinnlig säkerhetschef vid namn Ruth som spelas av Shira Haas. Jag tyckte hon var en lite udda och lustig rollfigur spelad av en skådis med ett distinkt utseende. Efter en The Manchurian Candidate-liknande kupp, som närapå tog livet av Ross, så bildar hon ett team ihop med Sam och Falcon för att ta reda på vad det är som egentligen pågår och framförallt vem som ligger bakom.

Så? Oaxaca och hon Ruth. Fanns det nåt mer värt att lyfta? Nja. Det är oengagerande, tradig musik och cgi-fajter i icke-verkliga miljöer. Mackie? Nja. Han kan inte lyfta en film på samma sätt som Evans gjorde. Mackie funkade bra som sidekick till Evans (jag gillade verkligen deras relation i The Winter Soldier!) men som egen hjälte är han lite trist. Ford? Nja. Red Hulk? Nja. Betyg? Nja. En etta och lite till kan jag sträcka mig till.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Nickel Boys (2024)

17 november, 2025 Lämna en kommentar

Inledningen av Nickel Boys påminde mig om Waves, om nån som läser detta har sett den. Det råder en drömsk stämning och en vad det verkar lycklig barndom skildras. Elwood (Ethan Herisse), en ung svart kille har uppfostrats av sin farmor på 60-talet med allt vad det innebär i form av Jim Crow, rasism, medborgarrättsrörelsen och MLK. Han blir antagen till ett svart universitet men på vägen dit råkar han illa ut och hamnar i klorna på polisen. Det slutar med att han istället för universitetet transporteras till Nickel Academy, nån form av sluten uppfostringsanstalt för både vita och svarta ungdomar men där de svarta förstås behandlas som skit.

Klackarna i taket! Nej, inte direkt. Men jag tycker ändå det finns en hel del att gilla med filmen. Det är ett sorts konstverk kanske, mer än en film rakt upp och ner. Det gäller nog att man är på rätt humör för att uppskatta filmens ofta poetiska betraktelser med inslag av magisk realism. Skrev jag förresten att filmen berättas ur Elwoods perspektiv? Nej, det gjorde jag inte. Första halvan av filmen får vi endast se Elwood i vissa snabbt förbipasserande spegelbilder (t ex i ett bussfönster). Nu är tanken att det här ska vara som att se världen ur Elwoods ögon. Mm, jag får ändå känslan av att det vi ser är nåt som är filmat av kamera snarare än nåt som en människas ögon registrerar. Anledningen är att bilden helt enkelt är för snygg och att den leker med fokus och oskärpa. Det påminner mig lite om ett av problemen jag har med genren found footage.

Efter halva filmen hoppar vi från Elwoods perspektiv till att se vad Turner (Brandon Wilson) ser. Turner är en annan ”antagen” på Nickel som Elwood blir kompis med. Tillsammans försöker de uthärda på anstalten och även hitta en väg bort därifrån.

Filmen är väldigt episodiskt och sparsamt berättad. Bitvis var det lite svårt att hänga med. Det råder en poetisk och lugn känsla i filmen men ofta även en otäck klaustrofobisk, instängd ton som förstås bildperspektivet bidrar till. Det förekommer inslängda autentiska nyhetsklipp eller snuttar från äldre filmer som t ex The Defiant Ones (1958) med Sidney Poitier och Tony Curtis (som jag inte har sett). Det är ett collage av bilder som passerar revy. Spike Lee, någon? Eller en bilddikt som Ingmar Bergman kallade inledningen av Persona.

Förutom att byta perspektiv så hoppar vi även i tiden. En del av filmen utspelar sig 1988 respektive 2018 och vi får se vad som hänt med våra två huvudpersoner. Här förekommer en ruggigt bra scen på en bar där två ”elever” från Nickel möts och snackar gamla minnen. Det var kanske den scenen som gjorde att jag till slut hamnar på en fyra i betyg till Nickel Boys.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Marvels (2023)

4 november, 2025 6 kommentarer

The Marvels är den 33:e (!) MCU-filmen och tydligen den som gått allra sämst ekonomiskt. Vad kritikerna sa har jag inte koll på men jag misstänker att den inte fick några hyllningar i alla fall.

Filmen är en uppföljare till Captain Marvel (2019) och spinner även vidare på tv-serierna WandaVision och Ms. Marvel. Jag har sett alla dessa tre skapelser och tycker de förtjänar epitetet ”helt ok”. Trots det ”försprånget” hade jag väldigt svårt att hålla reda på vad som egentligen hände i The Marvels.

Det börjar i rymden, vilket aldrig bådar gott vad gäller MCU. Då vet man att det kommer vara en film mer åt fantasy-hållet och dessutom väldigt cgi-tung. Inget fel med fantasy men i MCU så brukar filmerna med den inriktningen inte funka lika bra som, låt oss säga, Captain America: The Winter Soldier.

Kree, Hala, Skrulls, Tarnax… ok? Förutom dessa olika raser och planeter bjuds vi på förvirrad action helt utan insatser där vår hjältetrio bestående av Carol Danvers (Kree Larsen, förlåt, Brie Larsen), Monica Rambeau (Teyonah Parris) och Kamala Khan (Iman Vellani) byter plats med varandra varannan sekund vilket leder till att saker och ting blir än mer förvirrade.

Nick Fury är också med på ett ganska stort hörn och spelas av en Samuel L Jackson som gör sin roll sömngångaraktigt.

Handlingen är fånig. Vår tjejtrojka som ständigt gnabbas med varandra på ett inte så underhållande sätt färdas till en planet där man endast kommunicerar medelst sång. Har vi sett det förut? Ja, både i Buffy och Star Trek: Strange New Worlds.

Vad som tog priset i fånighet var nog nån typ av kattvarelse (Flerken?) som skulle käka upp folk och mellanlagra dem i munnen/ett annat universum så att de skulle klara sig när en rymdstation gick under.

Sa jag att det förekommer flera parallella universum? Ja, det gör det, och det hoppas friskt mellan dessa, vilket förstås gör att insatserna blir ännu lägre. Jag vet inte varför jag delar ut ett så högt betyg men jag hade nog inte supertråkigt under titten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The New Mutants (2020)

22 oktober, 2025 6 kommentarer

The New Mutants är den sista filmen i X-Men-serien och nu vi pratar alltså om serien med filmer som X-Men (2000), X-Men: First Class (2011), Deadpool (2016) och Logan (2017) för att nämna fyra. Nu har ju Disney tagit över rättigheterna för X-Men så numera hittar man Marvels mutanter i Marvel Cinematic Universe.

Jag tyckte den här filmen var ganska intressant. Det är så långt ifrån Avengers: Endgame man kan komma. Ett gäng ungdomar är inlåsta på en anstalt eftersom de har ett traumatiskt förflutet där deras övernaturliga krafter orsakat död och förstörelse. Nu ska de tränas att tygla sina krafter för att så småningom bli en del av X-Men. Det är i alla fall vad de själva tror.

Hela filmen utspelar sig på anstalten så den känns väldigt liten jämfört med andra superhjältefilmer. Ja, den kanske spelar i samma liga som Logan, även om Logan är en betydligt bättre film. The New Mutants är ett sorts kammarspel där ungdomarna sitter och pratar och kommer varandra närmre. En sorts The Breakfast Club för mutanter.

Ett ovanligt inslag för att vara superhjältefilm är skräck. Ja, det är till stor del en skräckfilm där ungdomarna precis som i Stephen Kings It råkar ut för sin egen innersta största rädsla. Förresten, gjorde inte Sam Raimi en MCU-film med skräckinslag? Jo, det var ju Doctor Strange in the Multiverse of Madness, och skräckbitarna var väl det som gjorde den filmen till nåt mer än mellanmjölk.

The New Mutants är trots skräcken i slutändan mellanmjölk. Den stora mängden Buffy-referenser gjorde varken från eller till. Not great, not terrible.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Skräck, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

His Girl Friday (1940)

15 oktober, 2025 4 kommentarer

Så här skrev jag om His Girl Friday (Det ligger i blodet på svenska) på ett filmforum för länge sen:

”Den har en underbar kulsprutedialog och är nog min favorit bland de klassiska screwballkomedierna som jag har sett! Det är lustigt, t ex The Philadelphia Story och Bringing Up Baby är ju också klassiska screwballkomedier men de gillar jag inte alls lika mycket som Det ligger i blodet.”

När den dök upp på SVT Play för ett tag sen så blev jag sugen på att se den igen. Skulle den leva upp till sitt rykte, eller snarare det rykte jag gav den? Mja, inte riktigt. Jag blev återigen påmind om att Cary Grant nog inte är en favorit. Länge levererade dock filmen som helhet. Dialogen mellan Grant och den kvinnliga huvudrollsinnehaverskan Rosalind Russell är härlig. Snabb, rapp och smart. De älskar att gnabbas med varandra och det är underhållande att ta del av. Även underbar kostym inklusive hattar.

Inledningsvis så trivdes jag men efter ett tag upplevde jag att det blev en överdos av snabb dialog. Jag tappade fotfästet och blev trött i huvuidet. Dessutom kände jag att filmen hade en ganska cynisk sida som jag inte mindes från den förra titten. Folk dör på dråpliga sätt och man ska tycka det är roligt. Hmm, nej, det funkade inte riktigt den här gången.

En trea blir det dock till His Girl Friday och den är fortfarande bättre än de två andra filmerna jag nämnde i citatet ovan. Plus att vi bjuds på ett klassiskt ögonblick som blivit ett gif-meme (eller en meme-gif om du så vill).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Get out!

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Romantik, Screwballkomedi Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Paddington in Peru (2024)

9 oktober, 2025 Lämna en kommentar

Paddington in Peru, den tredje filmen om den lilla björnen Paddington utspelar sig till största del, som titeln antyder, i Peru. Kul tänkte jag eftersom jag varit på semester just där med min pappa för ett antal år sen. Det var en av mina bästa semesterresor. Vi var i Lima, flög sen över Anderna till Cusco som ligger på 3400 meters höjd. Tunn luft! Vi åkte tåg mot Machu Picchu men hoppade av en station innan målet och gick sista biten längs Inka-leden. Vi drack Pisco Sour efter att ha vandrat runt bland ruinerna och sen tog en buss oss till Titicacasjön där vi övernattade mitt i sjön på den lilla ön Taquile. Ett morgondopp i kristallklart iskallt vatten och sen tog färjan oss tillbaka till Puno och fastlandet. Vidare mot Lima och sen hem till Sverige igen.

Filmen då? Mja, den var inte dålig men inte heller bra. London-känslan är borta och ersatt med ett cgi-Peru vilket inte var så roligt. Det hela är en sorts Indiana Jones-kopia där man i Perus cgi-djungler letar efter både cgi-El Dorado och cgi-Paddingtons cgi-tant Lucy.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Barnfilm, Betyg 2, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

We Want the Funk! (2025)

2 oktober, 2025 2 kommentarer

Alldeles nyligen fick jag reda på att P3 Soul (eller Soul Corner som programmet hette från början) med radiolegendaren Mats Nileskär (rösten!) i somras släppte 6 avsnitt om Parliament-Funkadelics bandledare George Clinton aka Dr Funkenstein aka Starchild aka The Lollipop Man aka the Long-Haired Sucker.

Över 10 timmar om funk! Jag har inte lyssnat än och jag tror en hel del är gammalt material som jag redan tagit del av. Men det är givetvis obligatorisk lyssning för mig.

Obligatorisk tittning för mig var det att se PBS-dokumentären We Want the Funk! som släpptes i våras. När Mats Nileskär spenderar 10 timmar på enbart George Clinton och Parliament-Funkadelic så ger sig den här dokumentären på att under endast 82 minuter försöka svara på frågan ”What is funk?”. Det var för övrigt den första frågan som Nileskär ställde i en av sina (sju!) intervjuer med Clinton.

Om jag minns rätt så svarade Clinton ”Whatever you want it to be”. Vad ger dokumentären för svar? Ja, det är svårt att säga men man försöker i alla fall förklara hur funkmusik funkar (bokstavligen). Begreppet The One är viktigt. ”Everything Is On The One”.

En som blir intervjuad svarar: ”Well, it’s funky. But beyond that, I don’t know if I can describe it. But when you hear it, you know what it is. And, perhaps more importantly, you know it when you feel it.”

Haha, ja, rather flummigt.

Vi får höra om James Brown, givetvis. Det blir inte mycket funkigare än så. Om Sly and the Family Stone, förstås. Vi får höra George Clinton (helt otroligt att han överlevt så många av sina artistkollegor; snubben är född samma år som min pappa!) och Questlove (som gjort favoritdokumentären Summer of Soul) prata om funk. En annan talking head är David Byrne som hämtat mycket inspiration från Parliament-Funkadelic.

Dokumentären kommer mot slutet in på new wave och Afrobeat (Fela Kuti) och nu börjar det kanske kännas att man har tagit på sig lite för mycket på en så kort speltid. Det skrapas bara på ytan och funk-fokuset tappas lite. I slutändan är det ändå en sevärd dokumentär, som tyvärr verkar ha försvunnit från YouTube där den fanns tidigare. Själv såg jag den på PBS men där krävs nu nån form av PSB Passport som man behöver betala för (tror jag).

För mig står, förutom att lyssna på P3 Soul-avsnitten, tre andra musikdokumentärer på tur:

Sly Lives! (om Sly Stone på Disney+)
Sunday Best (om Ed Sullivan på Netflix)
Stop Making Sense (”världens bästa konsertfilm” bl a på Cineasterna)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Bootsy Collins förklarar och visar vad The One är

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Funkadelic, Musik, P-Funk, Parliament, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg