#SFF14: Dear White People (2014)

Sista söndagen på filmfestivalen skulle min bror komma på besök från Uppsala och vi skulle se två filmer. Brorsan är intresserad av matematik och datorvetenskap så det kändes passande att se The Imitation Game, filmen om den, under andra världskriget, kodknäckande Alan Turing. Tyvärr var jag litet för långsam med att fixa biljetter så det hann bli slutsålt.

Det fick istället bli filmen Dear White People, vilken när allt kom omkring visade sig vara ett perfekt ”val”. Varför perfekt? Jo, för att det så här i efterhand kändes som en typisk Stockholm Filmfestival-film. Att det fanns en hajp i luften kring filmen insåg jag ganska snabbt. Dessutom skulle att det var ett Face2Face med regissören efter visningen (mer om det i slutet av inlägget).

Dear White People är i filmen namnet på ett college-radioprogram där Sam White (Tessa Thompson) på ett satiriskt sätt berättar om hur svarta i USA upplever världen och omvärlden. Det kan handla om ”instruktioner” till vita för att de inte ska bete sig rasistiskt eller om hur mycket dricks som svarta ska ge på restauranger med tanke hur de kan behandlas av personalen. Förutom Sam är de andra huvudpersonerna Troy, Lionel och Coco.

Sam: Ung, arg, svart. Eller är hon svart? Hon har ju en vit pappa? Någon säger i filmen att hen trodde hon var puertorican första gången hen träffade henne. Sam går alltså med andra ord all in för att verkligen visa att hon kämpar för the black cause.

Troy: Är snubben som ska vara ordentlig, som ska göra karriär, som ska vara bättre än sina vita kamrater. Hans pappa är rektor på skolan. Hyfsat mycket att leva upp till alltså. Men i hemlighet röker han på på toaletten efter att ha legat med sin vita flickvän.

Lionel: Nörd, lågmäld, gay med en stor afro och glasögon. Var passar han in? Inte riktigt hos några.

Coco: Heter egentligen Colandrea men kallar sig själv Coco. Hennes mål är att bli tv/youtube-kändis. Alla medel är tillåtna, inklusive att gå på black-face-party med blond peruk. Eller?

Dear White People var en intressant men spretig film. Den innehåller en rad rollfigurer som alla är värda kanske inte sin egen film men vår uppmärksamhet. Tyvärr gör just detta att det blir en spretig film eller åtminstone en film som aldrig riktigt lugnar ner sig, och får fram vad den vill.

Filmen visades otextat. Det var ju på engelska, herregud. Precis som Northern Soul. Men jag tror faktiskt att jag missade en del av det som sas. Förutom det så tror jag även att jag ibland, eller oftare, inte hängde med på vissa saker som man refererade till. Vi sköljs över med mycket amerikansk kultur i Sverige men förmodligen inte alls lika mycket som vi tror. Dessutom har jag aldrig varit något större fan av college-filmer.

Dear White People är en snygg film. Många scener är väldigt snygga, stiliserat snygga. Regissör Simien har gjort en film som innehåller många scener som funkar som foton. Ofta tittar rollfigurerna rätt in i kameran. Eller är det bara jag som minns att de gjorde det? Snygg var den i alla fall.

Slutet av filmen blev känslomässigt starkt, vilket var helt oväntat efter satir och bitska scener. Vi fick filmens starkaste scen med den bästa skådespelarinsatsen i hela filmen från Tessa Thompson. Plötsligt bara. Ja, det kändes så. Resten av filmen kändes som en satir, som om det inte var på allvar, inte på riktigt allvar även om det förstås var på satiriskt allvar. Sen dök slutet upp med sitt allvarliga allvar och det kändes ditsatt i efterhand.

Läs om vad Henke på Fripps filmrevyer tyckte om Dear White People.

Om visningen: Oj, oj, det här blev den mest minnesvärda visningen på festivalen. Först hade vi alltså den så omtalade episoden med tjejhipstern med mössan (som skymde sikten). Läs mer om mössan hos Henke. Förutom hipstern med mössan så var salongen fylld till bristningsgränsen av exalterade människor som verkade peppade till max. När regissör Justin Simien klev upp på scenen innan filmen drog igång så bröt jubel och applåder ut. Det var rockstjärnestämning. Hur hade jag kunnat missa den här hajpen? Stämningen i salongen var elektrisk.

Bredvid hipstermössan satt hipstertofsen. Det var en hårtofs som stod rätt upp och täckte delar av duken. Jag satt bakom hipstertofsen. Henke satt bakom hipstermössan. Henke beslutade sig för att flytta för att kunna se ”hela” filmen. Själv satt jag kvar, utan att ens fråga om hipstertofsen skulle kunna ta bort sin tofs under visningen. Jag vet inte om hipstertofsen hade hört något om Henkes förfrågan till hipstermössan om att ta av sig sin mössa men precis innan filmen drog igång så tog hipstertofsen bort sitt hårband och tofsen försvann och duken syntes i sin helhet för mig. Plötsligt händer det. 🙂

Jo, en sista grej. Det bästa med hela visningen var nog att både jag och Henke efteråt i Parks foajé själva pratade med regissör Simien, utan att ha den något självupptagna moderatorn under Face2Face:et som ledsagare. Henke frågade om Friday Night Lights var en tv-serie som faktiskt inte visade upp svarta som stereotyper utan som helt vanliga människor. Simiens svar var ja.

Jag själv frågade om det i Dear White People fanns referenser till Ingmar Bergmans mästerverk Persona. Det förekom nämligen en scen, en bildlösning, som bara måste vara lyft därifrån. Japp, Simien svarade att visst var det så – och Persona var dessutom en av hans absoluta favoritfilmer. Simien slog sig för hjärtat med knytnäven samtidigt som han sa ”I absolutely heart that movie”. 🙂