The Commuter (2018)

31 maj, 2018 4 kommentarer

Liam Neeson är fast i ekorrhjulet. Han pendlar varje dag från en New York-förort in till Manhattan där han jobbar som… ja, vad var det nu? Försäkringsrådgivare? Liam jobbar häcken av sig för att bekosta sin sons college-studier. Men att jobba häcken av sig räcker förstås inte. Liams chef kallar in honom för ett litet samtal, ”Do you have a minute?”.

Fem minuter senare står Liam på trottoaren med den sedvanliga kartongen, utan jobb och förnedrad. Liam träffar sin gamla poliskollega Patrick Wilson för en öl innan han moloken tar tåget hem.

På tåget träffar Liam en mystisk kvinna, Vera Farmiga, som ger honom ett uppdrag. Liam ska identifiera den person på tåget som inte hör hemma där. Välbekant med alla pendlare borde ju Liam kunna peka ut den person som åker för första gången. (Haha, krystat så det förslår.) Liam lockas av erbjudandet eftersom det involverar en riklig belöning om han lyckas. Både tåget och handlingen är därmed i rullning.

Inledningen var lite lustig. Vi får ett, nästan konstnärligt, montage som skildrar Liams monotona och upprepande vardag. Denna konstnärliga stil var givetvis inget som fortsatte under resten av filmen (förutom en liten detalj). Men som inledning stack det ut som något udda. En Måndag hela veckan-homage måhända?

Jag gillade att Liam i princip spelade sin verkliga ålder. När han får sparken utbrister han ”I’m 60 years old!”. Det fanns även nåt udda i att Liams familj kämpade så med att få ekonomin att gå ihop, och då menar jag udda i filmvärlden. I många andra filmer bor 25-åringar i takvåningar på Manhattan utan att till synes tjäna några pengar alls.

Filmen utspelar sig i skuggan av 9/11 och andra terrordåd. Säkerhetskontroller på tåg verkar vara vanligt förekommande. Folk börjar bli luttrade men vissa blir ändå irriterade. Varför just idag?

The Commuter är en funktionell thriller. Funktionell men förutsägbar. Kanske är det lite Hitchcock över den. Just konspirationskänslan och att den till största delen utspelar sig på ett tåg. Det ger en klaustrofobisk och samtidigt mysig stämning.

Jag nämnde att det förekom ytterligare en ”konstnärlig” detalj förutom vardagsmontaget under inledningen. Vad var det? Jo, det var en klassisk s.k. dolly zoom (som bl a kan ses i Jaws) som användes för att förstärka Liams känsla av panik när skiten träffar fläkten där ombord på tåget. Apropå Hitchcock så tror jag att han var först att använda denna teknik i Vertigo.

The Commuter är en perfekt fredagsfilm. Den är harmlös och får en harmlös trea av mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Invitation (2015)

29 maj, 2018 8 kommentarer

The Invitation är en dramaskräckthriller som kanske påminner en del om Coherence från 2013. En grupp gamla vänner och bekanta som inte sett varandra på länge träffas för en middag. Stämningen är något obekväm. En tragisk händelse i det förflutna har skapat sår som inte har läkt. Will (en långhårig och skäggig Logan Marshall-Green) och hans flickvän är de som blir inbjudna av Wills ex-fru Eden och hennes nya man. Nya personer har kommit in i Edens liv, bl a en något (läs: väldigt) obehaglig man vid namn Pruitt (en perfekt castad John Carroll Lynch).

Jag gillade stämningen direkt och tänkte även att det här hade varit en perfekt film att se på Stockholm Filmfestival. Känslan av att nåt är fel är påtaglig men ändå inte överdriven. Logan Marshall-Green, som för övrigt blir mer och mer lik Tom Hardy, är bra som den f.d. mannen som undrar vad som har hänt med Eden. Det är uppenbart att nåt är fel med henne. I Wills ögon är hon förändrad; frälst, galen, hjärntvättad eller en kombination av alla tre.

Pruitt är alltså en obehaglig man och han kommer förstås från en sekt, kallad The Invitation. Sekten sysslar med nån form av dödsflum som ska göra att man blir fri från sin sorg. En dödssekt helt enkelt. Men inledningsvis nämns givetvis inte det utan det handlar om nån form av andlig helning. Burr. Här blir jag påmind om en annan obehaglig film om en sekt, Todd Haynes-filmen Safe med Julianne Moore.

The Invitation är en klart godkänd thriller som långsamt bygger upp en klaustrofobisk stämning. Det som hindrar ett högre betyg är nog att den känns lite för liten. Den utspelas i samma hus och det är samma lilla grupp med skådisar. För att få en wow-känsla med det upplägget så måste det verkligen vara välgjort på alla sätt och vis. Som det är nu så saknas den där mysiga filmfilm-känslan. Nu ska ju filmen inte vara mysig utan precis tvärtom…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag har för mig att Filmitch gillade filmen mycket. Japp, jag kom ihåg rätt.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

When We Were Kings (1996)

27 maj, 2018 Lämna en kommentar

1974 möttes Muhammad Ali och George Foreman i en klassisk boxningsmatch kallad The Rumble in the Jungle. Fajten ägde rum i Afrika, i landet som på den tiden gick under namnet Zaire. Dokumentären When We Were Kings är förutom ett väldigt intressant tidsdokument en skildring av matchen med stort M och allt som hände kring den.

Detta är fascinerande rörliga bilder att se. Efter ett tag glömmer jag vilket år det är och jag tror att det helt enkelt är 1974. Kvaliteten på klippen och fotot från vad som hände i Zaire före och efter matchen är strålande.

Historien kring varför matchen ägde rum i just Zaire är intressant. Här drar jag en del paralleller till mastodontdokumentären The Vietnam War som jag såg i vintras på SVT Play. Vi har ett land som blivit fritt från sin kolonialmakt (Belgien i det här fallet). En ”röd” premiärminister tillsätts men störtas sen av en militär med stöd av amerikanska CIA. Militären gör sig själv till diktatorisk president och styr landet med korrupta medel.

Denne nye president ser en chans till lite positiv uppmärksamhet och goodwill och köper därför till sig matchen för 10 miljoner dollar. Pengar som givetvis tas ur statskassan, på samma sätt som när ett olympiskt spel ska bekostas antar jag.

När Ali och Foreman anländer till Afrika är det uppenbart att Zaire älskar Ali men inte ger mycket för Foreman. Folket i Zaire gillar Ali eftersom han vägrade kriga i Vietnam. Foreman gör så gott han kan men ett misstag var att ha med sig en schäferhund, samma hundras som den belgiska kolonialmakten använde som polishund.

Filmen fokuserar en del på de svartas rättigheter. Ali gör en rad vad man skulle kunna kalla kontroversiella uttalanden. Bl a förklarar han varför han inte gillar vit eller kinesisk musik (bara en massa pling pling plong plong). Det är inte hans kultur, han förstår den helt enkelt inte. Svarta vill vara oberoende säger han. Men han hatar inte vita. Han kan visst samarbeta och göra affärer med dem. Fast svarta ska gifta sig med svarta. Ooook. Jag tror och hoppas att man visst kan förstå alla kulturer och då inse att alla (näst intill) har samma mänskliga sida. Men jag förstår vad han är ute efter. Det handlar ur Alis perspektiv om att först hitta en egen stabil identitet för sig själv. En identitet som Ali inte tycker afroamerikaner hade då.

Promotorn Don King. Vilken lirare! Han citerar Shakespeare samtidigt som han är oerhört medveten om the black struggle. Exempelvis kan nämnas att Ali flög till Zaire med ett plan med enbart afrikanska piloter och flygvärdinnor. Det är som att det svarta USA här återupptäcker Afrika som sitt moderland. Här kommer jag ju osökt att tänka på MCU-filmen Black Panther. When We Were Kings är lite som Black Panther fast på riktigt.

Musik! Det förekommer härlig musik i filmen. Don King & Co vill ju göra en jättegrej av det hela. Därför har man ordnat en stor musikfestival med de största svarta artisterna som ska äga rum i samband med matchen. Problemet är bara att Foreman i träning med en sparringpartner slår upp ett sår i pannan och matchen måste skjutas upp sex veckor. Musikfestivalen går dock av stapeln enligt plan. Vi får se en hel del klipp från konserterna med bl a James Brown (jag vill introduceras på samma sätt varje morgon när jag kommer till jobbet!), B.B. King, The Spinners och Miriam Makeba. Konserten skildras för övrigt i en separat dokumentär kallad Soul Power från 2008.

Efter musikfestivalen stannar Foreman och Ali överraskande nog kvar i Zaire och tränar under sex veckor fram till matchdatumet. Det känns inte som att det skulle hända idag. Zlatan skulle ta privatplanet hem.

Matchen då? Ja, mot slutet ägnar man tio minuter åt den fascinerande holmgången, där bl a författaren och journalisten Norman Mailer, som var på plats för att skriva om fajten, agerar engagerande berättarröst. Hur gick det? Ja, om jag säger så här: Ali boma ye!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Dokumentär, Film, Musik, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , ,

Public Enemies (2009)

25 maj, 2018 4 kommentarer

Michael Man, vad har vi på honom? Ja, en hel del bra filmer skulle jag säga. Heat, Collateral, Thief, Manhunter och The Insider är ju toppfilmer allihop. Sen har vi kanske några bottennapp. Jag tänker främst på Miami Vice som jag inte gillade alls. Public Enemies, som väl hamnar väl nånstans mittemellan, skrev jag om i augusti 2009. Ali, Blackhat och Den siste mohikanen återstår för mig att se.

Michael Mann är en riktigt bra regissör som sällan gör dåliga filmer. Ja, jag tror nog inte jag har sett en dålig film av honom, även om jag långt ifrån har sett allt. Public Enemies var länge mycket bra. Det var bra stämning, snyggt och fantastiskt bra musik (som påminde mig lite om suveräna dokumentären Searching for the Wrong-Eyed Jesus). Skådisarna är duktiga, även om jag börjar tycka att det finns något stelt över Christian Bale. Jag gillade Marion Cotillard som Dillingers flickvän Billie Frechette. Hon tillförde något extra (förmodligen lite kvinnlighet, haha) till filmen även om hon inte var med så mycket.

Efter ett tag kände jag att det mesta är bra men att nånting saknades. Först trodde jag skådespelarinsatserna var platta men det är nog så att det är karaktärerna i sig som är platta. Spänningen saknades helt enkelt. Det blev lite segt nånstans i mitten: Dillinger i fängelse, Dillinger rånar bank, Dillinger i fängelse, Dillinger rånar bank, osv. En scen som jag dock kommer ihåg så här i efterhand var när Dillinger ger Frechette en päls i present. De tittar varandra i ögonen och Depps ögon ser väldigt sorgliga ut. Som om han vet att det kommer att ta slut, förmodligen genom att han dör. Han kan helt enkelt inte undvika att det kommer hända. Han kanske kan men vill inte.

En fråga angående fotot: Var det digitalt hela tiden? Jag tyckte t ex scenerna från galoppbanan såg mer ut som vanlig gammal hederlig film. Å andra sidan så brukar det vara i dunkla scener som det digitala syns. En detalj som jag tyckte var lite fånig var att Dillinger framställdes som nån sorts gentlemannatjuv medan Baby Face Nelson skulle var en jättebebis och idiot. Det är möjligt att det var så det var men det kändes överdrivet. Mann är en jäkel på att få till en speciell (kanske melankolisk) stämning i sina filmer. Här tyckte jag dock att Mann visar snygga bilder till sorgligt soundtrack och sen ska vi direkt tycka ”åh, vad synd det är om Dillinger”. Snubben rånade banker. Han får väl stå sitt kast. Å andra sidan så är det precis samma tema i Heat, och den filmen är suveränt bra. Hur som helst, det kan inte bli mer än en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Det är alltid kul att spotta skådisar från The Wire. Två stycken den här gången: Domenick Lombardozzi och Peter Gerety.

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Tully (2018)

23 maj, 2018 9 kommentarer

På IMDb är Tully listad som en komedi. Hmm, det skulle jag säga är lite missledande. För mig är filmen på gränsen till en psykologisk skräckis. Ok, IMDb anger även drama som genrebeteckning. Så det ska alltså vara en dramakomedi. Jag tycker inte det stämmer heller. Filmen inleds i alla fall med en ångestfylld scen där en höggravid Charlize Theron ska skjutsa sin son och dotter till skolan. Sonen får nån slags panik när ”den vanliga” parkeringen är full. Han börjar sparka på sätet och skrika. Theron skriker tillbaka, dottern börjar skrika. Det är kaos. Om jag hade varit i bilen hade jag hoppat ur fortare än kvickt. Själv blir jag störd av det smaskande ljudet från nån som äter ett äpple i andra änden av kontorslandskapet på jobbet.

När bebisen väl är född blir ändå allt lättare för Therons rollfigur Marlo. (Marlo? Vad är det för namn på en tjej? Italienskt?) Eller nej, det blir förstås inte lättare. Det blir värre. Marlos man Drew (spelad av en perfekt castad Ron Livingston) jobbar, och när han inte jobbar är det hörlurar och tv-spel som gäller. Sonens skola klagar och anser att sonen behöver en stödlärare, en stödlärare som ska bekostas av Marlo och Drew. Hemma är det ostädat kaos, spillda glas och fryspizza.

Men så kommer en ljusning. Marlos välbärgade bror Craig (Mark Duplass) erbjuder en lösning i form av en night nanny som tar hand om bebisen nattetid så föräldrarna får sova, förutom när det ska ammas. Marlo lever upp, får tillbaka glöden, och blir typ bästa kompis med nattbarnvakten (som spelas spralligt av Mackenzie Davis).

Jag gillar att filmen känns rå och naturlig. Den har en ärlighet som känns. Det finns ingen bad guy här. Marlos man Drew är en ordinary Joe som väl gör så gott han kan. Men visst, han hade kunnat vara mer stöttande och snappa up saker och ting och nån gång lyssna istället för att sätta på lurarna sina.

Charlize Theron är väldigt bra som Marlo. Hon är annorlunda (nähä!) jämfört med Atomic Blonde men ändå en naturkraft på ett liknande sätt. Jag har aldrig varit jätteförtjust i henne som skådis men i Atomic Blonde och här funkar hon väldigt bra.

Hur var det komedin då? Nja, jag skrockade väl till nån gång kanske, men mestadels är det här ett rent drama eller t.o.m. en sort psykologisk thriller kanske.

I sin genre, livspusselgenren (?), är den väldigt bra, kanske en av de bästa nånsin. Det är välgjort allting. Den levererar sanningar. Skådisarna är på topp. Grejen är bara att det inte riktigt är min genre – eller så gillar jag de brittiska varianterna mer – men i sin genre är det förmodligen en av de bästa så jag delar ut betyget ”helt ok”. Kanske spelar det även in att jag avskyr ordet livspusslet, ett ord som för övrigt är ett registrerat varumärke.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in de andra filmspanarnas hyllningar av filmen.

Fiffis filmtajm-Fiffi
The Nerd Bird-Cecilia
Har du inte sett den?-Carl
Svenska Filmakademin-Fredrik
Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Latin Kings (2004)

21 maj, 2018 1 kommentar

The Latin Kings är inte bara namnet på en svensk hiphop-grupp utan även naturligt nog namnet på Maud Nycanders dokumentär om samma grupp.

Jag var själv aldrig så förtjust i TLK även om jag hörde en del av deras låtar och såg deras album fladdra förbi i skivbackarna. Skivbackarna? Ja, det här var under mitten av 90-talet på den tiden när det fanns skivbutiker med fysiska plastbitar som man köpte och tog med sig hem.

Jag vet inte om problemet var att de rappade på svenska och att det då kändes töntigt. Rim som ”snubben trodde han va’ cool för han hade en pistool” gick inte riktigt hem hos mig. Då var jag mer road av Infinite Mass (svensk G-Funk) vars medlem Rodde även inledningsvis var med i TLK.

Dokumentären handlar kanske inte så mycket om musik utan mer om hur det var att växa upp i Sverige och Botkyrka som invandrarbarn på 70- och 80-talet och sen hur Sverige förändrades under 90-talet bl a i och med Ny Demokratis intåg.

Maud Nycander gillar att berätta om en tid som flytt, ett svenskt folkhem som inte finns mer. 2012 gjorde hon tillsammans med Kristina Lindström dokumentären om Palme. Den dokumentären kryllade av nostalgiska klipp från ett gammalt och annorlunda Sverige. Här blandar Nycander nya och gamla klipp och kopplar ihop förortsliv, miljonprogram, främlingsfientlighet, Ny Demokrati och lasermän med TLK och deras karriär. Det är intressant och bra gjort och filmen känns väldigt aktuell även idag trots att den har många år på nacken.

Det förekommer en mängd härliga klipp från hur förortslivet såg ut förr och hur vissa tyckte det kanske borde se ut. I inledningen dyker det upp en cyklande centerpartist i Hallunda som beskriver det perfekta lokalsamhället. Cecilia, som hon heter, låtsas att hon bor ”här ute”. Hon har precis ätit lunch hemma, hunnit träffa barnen och nu ska hon cykla vidare till jobbet som givetvis ligger på cykelavstånd.

Nja, det funkade kanske inte riktigt som Cecilia hade tänkt. Salle berättar i slutet av dokumentären att han har flyttat från Botkyrka för att han inte vill att hans dotter ska växa upp där, gå i skolan där, inte lära sig svenska ordentligt, osv.

Vidare får vi se klipp från några lekplatser där barn, sjuåringar typ, inte leker så mycket. Nej, de slåss. Brutalt är det. Fasiken vad det gick hett till. Ett barn sparkar en unge i huvudet. Hårt. Kameramannen fortsätter lugnt filma. Barnet som blev sparkad i huvudet plockar upp en sten och kastar mot sin antagonist. Kameramannen fortsätter filma. Ja, det var en annan tid.

Det var kul att se de tidiga klippen på TLK och hur Dogge alltid skulle se arg ut med sin rynkade panna. Hade han fått denna stil från Ice Cube tro? För mig kändes det mest tillgjort. TLK blev bättre senare i karriären enligt mig och framförallt så är ju bröderna Salazar ena hejare till producenter. De driver fortfarande sitt skivbolag Redline Recordings.

I filmen ska TLK 2004 uppträda på Ullevi för storpublik. De har blivit stora och folkliga och turnerar och jobbar mer än nånsin. Samtidigt är Dogges fru dödssjuk i cancer. Detta är inget som berörs i filmen men jag läste om det i efterhand och kände att det nog var en väldigt jobbig tid för Dogge. En kort tid efter att dokumentären spelades in så upplöstes gruppen.

Jag tycke det var roligt var att se Janne Schaffer komma in i studion för att spela in några gitarriff. De hade ju samplat honom så mycket i sina tidigare skivor så de kände att det inte var mer än rätt att låta honom spela live också. Sämre var det när Håkan Hellström skulle vara med. Jag kände inte riktigt att det fanns nån kemi där.

Det bästa med filmen är nog att vi kommer nära alla medlemmar i gruppen. Som jag förstått det så träffade Nycander snubbarna första gången redan när de gick i högstadiet. Det känns att det finns en tillit här. Vi får se hur de grälar i studion om olika saker, som t ex diverse papper som ska skrivas på. Dogge visar möjligen divafasoner, åtminstone om man ska tro de andra medlemmarna. Men alla är trötta, alla har barn, och alla sover för lite. Det är man överens om.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dokumentären går att se på SVT:s Öppet arkiv. Även Fiffi har skrivit om TLK.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,

2 x Michel Gondry

18 maj, 2018 2 kommentarer

Här kommer två gamla kortisar om två Michel Gondry-filmer. The Science of Sleep såg jag på Filmfestivalen 2006 och kanske var det därför den gick hem så bra för mig. Det är ju alltid lite speciellt att se filmer på festivaler. Sen gjorde kanske höga förväntningar att Gondrys nästa film Be Kind Rewind, som kom två år senare, inte funkade lika bra.

 

The Science of Sleep (2006)

Michel Gondrys första långfilm som han skrivit manus till helt själv, utan hjälp av Charlie Kaufman alltså. Det är en otroligt lekfull, fantasifull och romantisk komedi där mexikanen Gael García Bernal är charmig i rollen som snubben som strular till det med sin granne spelad av Charlotte Gainsbourg. Det här är nog bland det mest annorlunda och barnsligaste jag har sett på bio i en film för vuxna – och det funkar utan att bli fånigt, vilket jag var rädd för i början. Bitvis är den mycket rolig och jag skrattade ett gäng gånger. Det är helt enkelt en må-bra-film som jag rekommenderar. En brasklapp dock: den kan möjligen uppfattas som fånig av vissa. Av mig får The Science of Sleep dock en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Be Kind Rewind (2008)

Jag säger det direkt: en besvikelse! Men ok, det kommer kanske inte som en jätteöverraskning då Michel Gondry verkligen blandar och ger. Jag trodde ett tag att det krävdes en manusförfattare (som Charlie Kaufman) för att styra upp honom. Men den tesen stämmer inte då Human Nature, som Kaufman skrev, är en dålig soppa, medan The Science of Sleep, som Gondry stod för själv, var skönt skön. Som många andra konstaterat så är Be Kind Rewind en film som hyllar en persons egna kreativitet. Tyvärr har Gondry inte fattat att det inte räcker med en räcka charmiga och fantasifulla ”YouTube-klipp” med Jack Black om man samtidigt har ett klichéfyllt, platt och tråkigt manus. Mos Def är den enda karaktären som har nåt sorts djup. Vissa scener är briljanta som t ex när Black och Def ska sabotera en kraftstation och gömmer sig genom att likt mänskliga kameleonter ha overaller som matchar omgivningen. Slutbetyget kan dock inte bli mer än en stark tvåa, dvs underkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , ,

Avicii: True Stories (2017)

16 maj, 2018 Lämna en kommentar

Nu när the interwebs gått vidare till andra nyheter så postar jag mitt lilla inlägg om dokumentären om Avicii. Jag hade faktiskt tänkt se den under Malmö Filmdagar i höstas men dels var det en väldigt lång film och dels hade man ställt in det besök som skulle ha varit. Vi som var där nere i Malmö spekulerade i om det var Avicii själv som skulle ha kommit men hoppat av. Det där med längden är det möjligt att jag minns fel om, men jag har för mig att den version vi skulle få se var uppåt tre timmar och innehöll en del i slutet med hela Aviciis avslutningskonsert. Det kändes lite för mycket för min del.

Avicii: True Stories som dokumentären heter såg jag nu till slut på SVT Play efter att Tim Bergling (som Avicii heter ”på riktigt”) tråkigt nog lämnat jordelivet. Med den vetskapen så var det en speciell dokumentär att se. Det kändes väldigt lätt att läsa in negativa saker i allt man såg på ett sätt som man inte hade gjort utan den vetskapen. En sån sak som att Tim vid ett tillfälle säger ”jag kommer dö!” och att han inte kan fortsätta sitt turnerande liv känns ju extra tung. Om jag inte hade vetat vad jag nu vet så hade jag nog bara tänkt att det var ett talesätt. Som det var nu så blev det hela så tråkigt och tragiskt.

Jag drar paralleller till Michael Jackson och Prince. Precis som Tim så levde dessa artister liv med en mängd olika mediciner som skulle hålla dem flytande. Till slut så funkar det helt enkelt inte.

I dokumentären så framställs personerna runt omkring Tim som ett gäng dudes som inte verkar vara så… vad ska man säga… empatiska. När Tim försöker förklara hur han mår möts han mest av kommentarer som ”ja, ja, men bara en konsert till”. Jag är säker på att det finns en viss, eller förmodligen en stor del, sanning i det men jag är även säker på att filmmakarna valt att vinkla det på det sättet. De vill ju berätta en story. Precis som Malik Bendjelloul gjorde i Searching for Sugar Man. Jag köper det i bägge filmerna. Ibland är inte sanningen rakt upp och ner det som är mest äkta.

Det som ändå är uppenbart i filmen, hur mycket man än vinklat det, är att Tim inte mår bra. För honom var det helt rätt beslut att ställa in turnélivet och försöka hitta sig själv. Filmen slutar på ett hoppfullt sätt vilket kändes bra samtidigt som det ju gjorde saken än mer sorglig.

Vid tiden för sin död hade Tim i princip färdigställt ett helt nytt album. Det jag undrar nu är vad som kommer hända med det och vilka som kommer tjäna pengar på det. The show must go on.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nej, jag har fortfarande inte hört en enda låt av Avicii förutom de korta delar man får höra i filmen. Den där avslutningskonserten som jag nämnde inledningsvis var inte med i den version som finns på SVT Play och som går att se där fram till 31 juli.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , ,

Cold Mountain (2003)

14 maj, 2018 Lämna en kommentar

Fram tills att jag såg filmen det handlar om idag så hade jag inte mycket till övers för Renée Zellweger. Jag har svårt att säga vad det egentlig var som störde mig. Men i vilket fall så ändrade jag delvis uppfattning efter att ha sett Cold Mountain i september 2008.

Anledningen till att jag såg den här filmen är att jag var i Rumänien i somras (min kommentar: det här var alltså för tio år sen). Ja, det är nämligen så att Åter till Cold Mountain spelades in just där vi vandrade i bergskedjan Karpaterna i Transsylvanien. Så jag var ju tvungen att kolla in rullen som jag dock misstänkte skulle vara ganska smetig med en jobbig Renée Zellweger i en av huvudrollerna.

Hmm, det visade sig vara en film som överraskade positivt och dessutom var Zellweger för första gången inte så kväljande att en spypåse krävdes. Nicole Kidman spelar dottern till en predikant i den lilla bergsbyn Cold Mountain i North Carolina. Kidman blir kär i Inman, en ung snickare spelad av pretty boy Jude Law. De båda hinner förstås knappt kyssas innan de skiljs åt då inbördeskriget bryter ut och Inman rycker in i armén för att slåss för sydstaterna.

Förutom att filmen är väldigt välgjord rent generellt (fotot, skådisar, osv, bla bla) så har den nåt extra som jag har litet svårt att sätta fingret på. Handlingen växlar mellan Kidmans bestyr på gården som hon försöker sköta (senare i filmen med Zellwegers hjälp) och Inmans väg tillbaka från kriget. När det är fokus på Inman så är det en road movie, och såna filmer gillar jag nästan alltid. Och så är det ju ett historiskt kostymdrama, och det brukar jag också oftast gilla.

Filmen känns överraskande och slingrar sig fram på ett sätt som man inte riktigt är van vid. Den känns oortodox, helt enkelt. Den har en rå och opretentiös känsla som jag gillar. Det dyker upp riktigt duktiga skådisar som gör korta men strålande insatser i form av personer som Inman möter på sin långa väg hem. Bäst och roligast är Philip Seymour Hoffman som en predikant som inte lever som han lär. Några andra som är värda att nämnas: Natalie Portman, Donald Sutherland, Brendan Gleeson och Giovanni Ribisi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Så här vackert var det i Rumänien så förståeligt att man spelade in filmen där.
Klicka på bilden för fler bilder.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Recension, Resa Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

I Trumpland med Filip & Fredrik (2016)

12 maj, 2018 Lämna en kommentar

Filip och Fredrik la jag märke till första gången i och med deras serie High Chaparall som började sändas 2003. High Chaparall gick ut på att det svenska radarparet åkte runt i USA och träffade b- och c-kändisar. Jag tyckte många av avsnitten var både roliga och fascinerande. Favoriterna är nog Gary Busey (det mesta), Fabio (Filips motorcykelkrock) och Philip Michael Thomas (Magic cookie-sången).

I dokumentären I Trumpland med Filip & Fredrik, som går att se på Dplay, försöker F&F ta reda på varför Donald Trump har så stort stöd i USA. De besöker gruvstaden Grundy, den plats i USA med högst Trumpsupporterdensitet.

Man kan säga att fördomarna om white trash-USA både bekräftades och kom på skam. F&F har ett nyfiket och öppet sinne när de snackar med folk, vilket gör att man får en förståelse för Grundy och dess invånare. Allt är inte svart och vitt. Vissa saker är dock svåra att förstå. De flesta vi träffar framhåller Gud som det absolut viktigaste i sina liv. Vi får höra från en man att en kvinna, ingen kvinna, skulle kunna ha en ledande position på vilken nivå det än gäller. Varför inte? Jo, det står ju i Bibeln att mannen ska styra i sitt eget hus.

Historiskt har stan varit beroende av sin gruvdrift. Nu har nästan alla kolgruvor stängt ner och folk lämnar Grundy. En stor andel av de äldre som jobbat i gruvorna dör i förtid i lungcancer eller är förtidspensionerade. Grundy är en dyster stad.

Om då Donald Trump kommer och säger att han ska satsa på kolgruvor och Hillary Clinton säger att hon ska fortsätta med nedstängningen och göra gruvarbetare arbetslösa. Ja, då är det inte svårt att förstå vem som får Grundys röst.

De röstar alltså för den person som vill fortsätta med den gruvdrift som gör alla som jobbar med den sjuka. Ja, för som de ser det så har de inget annat alternativ.

F&F träffar sin vana trogen en del härliga original och udda personligheter, och alla ska rösta på Trump i det kommande valet. Vi får träffa det gamla paret där mannen har väntat 60 år på att få sin ungdoms kärlek. Efter att hans bästa kompis dött får han chansen eftersom det var just den bästa kompisen som fick damen på kroken då för 60 år sen. Nu är det hans tur.

Vi får lära känna unge D-Train, Grundys förste rappare. Grundy, som ligger vid Appalacherna, är en stad fylld med bluegrass och country. Hip-hop… inte så mycket. Filmens klimax och det som allt leder fram till är D-Trains första live-uppträdande nånsin på Grundys årliga marknad. D-Train verkar fullkomligt livrädd.

Slutligen vill jag poängtera att filmen spelades in sommaren 2016, alltså några månader före presidentvalet. F&F (och regissören Karin af Clintberg!) ska ha kredd för att de inte gör nån nidbild av Grundy per automatik bara för att det är ett Trump-fäste. Man hade ju kunnat tänka sig det eftersom det då verkade galet och osannolikt att Trump faktiskt skulle vinna. I alla fall tyckte jag det som naiv svensk. Men, nej, de gör öppna porträtt av människor som gör att de som skildras framstår som just människor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →