Pink Floyd The Wall

13 oktober, 2013 2 kommentarer

Pink Floyd The WallTitel: Pink Floyd The Wall
Regi: Alan Parker
År: 1982
IMDb | Filmtipset

Pink Floyd, detta prettoband. 1982 kom filmen som baserades på albumet The Wall. En film som brukar kallas världens längsta musikvideo.

Filmen är regisserad av Alan Parker (Mississippi Burning, Midnight Express) och med manus av Roger Waters, som väl var den kreativa kraften när det gäller texter i supergruppen Pink Floyd. Bob Geldof (Mr Live Aid) spelar den utbrända rockstjärnan Pink som sitter inlåst på sitt hotellrum och tänker (läs: yrar) tillbaka på sitt liv. Vad vi får se blir en kavalkad av surrealistiska bilder som skildrar Pinks vrickade psyke. Man skulle nästan kunna kalla det för en experimentell konstfilm.

Det första jag tänkte på var faktiskt fotot, som påminde mig om bröderna Coens debut Blood Simple. Filmfotografen har använt ljus och skuggor, speciellt i personers ansikten, på ett liknande sätt. Mycket snyggt. Hela filmen är för övrigt väldigt välgjord och ambitiös. Sen känns det väldigt brittisk. Tänkte en hel del på några andra brittiska filmer, som A Clockwork Orange, O Lucky Man!. Jag fick lite samma känsla: just det där brittiska – stelt på nåt sätt men med nåt mörkt under ytan – och så dessa fulsnygga miljöer. Hmmm, det är nåt speciellt och helt annorlunda jämfört med amerikanska miljöer.

Jag gillar det mesta av musiken. Jag äger själv två väldigt bra skivor av Pink Floyd, nämligen The Dark Side of the Moon och Wish You Were Here. The Wall innehåller inte riktigt lika bra musik men helheten tillsammans med bilderna blir bra. Filmens problem – eller snarare mitt problem med filmen – är att det inte finns nån handling. Det ska det heller inte göra, det här är en sorts konstfilm som skildrar vad som försiggår i Pinks hjärna, men i längden blev det jobbigt att hålla fokus och intresse.

Bitvis är det dock riktigt bra. I filmen finns skarp kritik mot det brittiska skolsystemet (liksom i Lindsay Andersons If….). Eleverna blir stöpta i samma form och förvandlas till själlösa robotar verkar Roger Waters vilja säga. Uppmaningen är istället: Tänk själv, var dig själv! Samtidigt finns det en annan poäng här. När Pink tagit sig ur skolan och lyckats skapa sig en framgångsrik karriär så känner han till slut att han själv tagit den diktatoriske rektorns roll. Elever är nu utbytta mot fanatiska fans som lyder minsta vink från den store rockstjärnan. Så mycket var alltså det här med att tänka själv värt. Pink gillar inte sin egen roll längre och känner sig som en tom bluff. Ett annat återkommande tema är Pinks frånvarande pappa, som dog i andra världskriget (precis som Roger Waters egen pappa).

Filmen är sevärd men inte klockren på nåt sätt. Det finns en hel del animerade sekvenser som kändes lite svaga, och för långa. Epitetet ”världens längsta musikvideo” stämmer rätt bra faktiskt. En vanlig musikvideo brukar vara runt 5 minuter, så det är ju ganska naturligt att det är svårt att tota ihop en musikvideo i långfilmsformat som håller hela vägen. Det blir liksom för mycket av det goda. En något komprimerad best of-version hade varit bättre tror jag. Nåja, filmen funkar hyfsat och får godkänt, men inte mer.

3/5

Även Jessica har skrivit om och framförallt gillat filmen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Musikal, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Rush

5 oktober, 2013 14 kommentarer

Malmö FilmdagarRushTitel: Rush
Regi: Ron Howard
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Rush är filmen med motorer, machomän och Niki Lauda. Ron Howard berättar historien om rivaliteten mellan playboyen James Hunt och perfektionisten och österrikaren Lauda. De båda kunde inte vara mer olika vilket gör det till en intressant historia att berätta. Nu ska sägas att jag inte är nåt fan av formel-1. Jag tycker det är ganska tråkigt att se bilarna åka varv efter varv. Men det kanske var roligare förr? Det fanns kanske fler profiler då?

Filmen är uppbyggd kring den allvarliga olycka som Lauda råkade ut för under loppet på Nürburgring 1976. Vi får följa både Hunt och Lauda fram till olyckan och under efterspelet och kampen om vem som skulle ta mästartiteln 1976. Lite kul för min del var att jag inte hade en aning om vem som skulle vinna så det blev lite som att se ett sportevent live.

Ja, nu låter det kanske som att jag verkligen gillade filmen. Det gjorde jag inte. Howard är nog en av de tråkigaste regissörerna. Aldrig att det finns nåt i hans filmer som sticker ut, som är lite annorlunda. Fast här kanske han försöker vara lite annorlunda trots allt. Fast det resulterar bara i ett jobbigt foto med extrema närbilder och en jobbig intensitet som förmodligen ska förmedla nån sorts spänning.

Den mest intressanta av de båda huvudpersonerna är nog Lauda. Envis och besatt av det han håller på med, fast ganska svår att tycka om. Inte heller Hunt är sympatisk, playboy som han är. Kampen mellan de båda på banan är hyfsat spännande men jag vet inte, jag drogs aldrig in i filmen. Det kan ha berott på att det här var den sista filmen jag såg första dagen under Malmö Filmdagar. Min hjärna kanske inte var redo för vrålande motorer och tjutande däck.

Som vanligt när det gäller biopics eller filmer som skildrar verkliga händelser så funderar jag på om det hade varit bättre att göra en dokumentär.

2/5

Givetvis är det fler som skriver om Rush i dag. Did they get a rush or did they want to rush out of the cinema? Klicka er vidare och kolla vad de tyckte.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Action, Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

La grande illusion

4 oktober, 2013 4 kommentarer

decadesLa grande illusionTitel: La grande illusion
Regi: Jean Renoir
År: 1937
IMDb | Filmtipset

På tredje försöket lyckades jag komma igenom den här filmen, som är en av filmerna i M-Noirs och Henkes decennietema där jag är gästbloggare två gånger (kanske fler?) i månaden. Vi har nu kommit in på 30-talet. Först satte jag mig bara ner och började titta utan att veta nånting om filmen. Jag fattade ingenting. Handlingen var helt obegriplig. Musiken, en fånig cirkusmusik, kändes daterad (konstigt när filmen är från 1937, eller hur?!). Språket var obegripligt. Jag brukar normalt förstå tyska och franska hyfsat. Visst, jag behöver textning förstås men jag hänger liksom med på ett ungefär. Nu hörde jag inte ens om de pratade franska eller tyska. Jag hörde överhuvudtaget inte vad de sa. Som sagt, jag förstod ingenting. Jag stoppade filmen och läste på lite om den för att förstå handlingen bättre och sen började jag titta igen.

Vad filmen handlar om kanske jag ska berätta. Jo, den utspelas under första världskriget bland franska krigsfångar i Tyskland. Huvudpersoner är väl två franska officerare, aristokraten de Boeldieu (Perre Fresnay) och arbetaren Maréchal (Jean Gabin). På den tyska sidan hittar vi kapten von Rauffenstein (en helt underbar Erich von Stroheim). Den franska gruppen officerare är krigsfångar men de lever ett hyfsat gott liv. De får paket från sina släktingar hemma i Frankrike med mat och dryck och de tyska officerarna är avundsjuka. Ja, det vet ju alla att fransmän är livsnjutare till skillnad från de tråkiga och stela tyskarna.

Som ni kanske förstår så är ett av filmens problem avsaknad av vad Filmspotting brukar kalla ”stakes”. Inget står riktigt på spel, i alla fall inte i början av filmen. Just därför så har jag svårt att komma in i filmen även vid andra försöket även om jag nu förstår sammanhanget bättre efter att ha läst på. Ett problem är att filmen känns för liten. Jag får ingen känsla alls var händelserna äger rum. Först är vi hos fransmännen, sen ska det flygas flygplan (vilket vi aldrig får se i bild), och sen är vi plötsligt hos tyskarna. Problemet är att det inte känns som att vi bytt land, bara filmstudio.

De franska officerarna får en bit in i filmen en kista med kvinnokläder levererad till sig. Kläderna är tänkta att användas i nån sorts revy. Nu följer plågsamt jobbiga scener. Dessutom var det en av de franska officerarna som var en riktigt jobbig pajastyp. Jag störde mig på honom så fort han var i bild och framförallt ”i ljud”. Jag var tvungen att avbryta tittandet en andra gång. Det farsartade blandat med en massa allegorier hit och dit funkade inte alls. Kommer jag nånsin ta mig igenom filmen, tänkte jag?

Dagen efter testade jag igen och nu gick det bättre, kanske för att jag nu var förberedd på den plågsamma inledningen. Jag tog mig igenom hela filmen den här gången. En sak jag noterade är att klippningen är lite speciell. Ofta tar scenerna slut abrupt när man sitter och väntar på en fortsättning. Det kändes udda.

Det slår mig att La grande illusion är en enda lång reklamfilm för EU. Det görs väldigt tydligt att Europas folk behöver varandra. Trots sina olikheter så är de ekonomiskt beroende av varandra. Den stora illusionen tolkar jag på två sätt, det finns säkert fler. Filmen bygger på boken The Great Illusion av engelsmannen Norman Angell, men det visste jag inte när jag såg filmen så mina tolkningar har inte påverkats av nåt jag redan visste om boken. Mina två tolkningar:

1. Att tro att vi, i Europa, på Jorden, som människor, kommer att sluta kriga är en illusion.
2. Att tro att ett land genom krig kan nå framgång, ekonomisk och annan, är en illusion.

I efterhand när jag läser om boken (alltså läser om boken, inte läser om boken) så är det tolkning nummer 2 som den vill lägga fram. I filmen nämns just orden ”la grande illusion” några gånger och då fick jag intrycket att det passade mer in på tolkning nummer 1. Det jag tar med mig i slutändan är ändå det jag skrev om tidigare, att filmen känns som en dåligt maskerad men ändå skicklig reklamfilm för EU.

Filmen visar också hur, eller påstår att, samhällsklasser behålls även i krig. Det finns en tydlig skillnad mellan hur von Rauffenstein behandlar och pratar med de Boeldieu jämfört med Maréchal. De båda överklassmännen har nåt gemensamt som de inte delar med sina arbetarbröder.

Hur intressant det än är att fundera på tolkningar och allegorier så är det ett faktum att filmen länge är trist och jobbig. Sista halvtimmen ändrar den dock karaktär och blir bättre, då två av fransmännen efter att ha flytt hamnar i en annan miljö. Detta skifte hindrar mig från att ge den det lägsta betyget men mer än en tvåa kan det inte bli.

2/5

Vad tyckte Henke och Movies-Noir? Uppskattade de filmen eller blev de desillusionerade? Ja, ni vet ju var ni ska klicka.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hotell

3 oktober, 2013 18 kommentarer

Malmö FilmdagarDavidTitel: Hotell
Regi: Lisa Langseth
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På Malmö Filmdagar såg Henke och Fiffi den här filmen dagen före jag skulle se den. Eller, jag hade faktiskt inte bestämt att jag skulle se den, men så hyllade båda två den. Henke hyllar en svensk film, det här måste vara nåt speciellt!? Då var det bestämt, morgonfilmen under den sista dagen av Filmdagarna blev Hotell.

Jag hade inte hört talas om filmen överhuvudtaget. Jag visste att Alicia Vikander hade huvudrollen och att Lisa Langseth regisserat. De både hade samarbetat tidigare i Till det som är vackert, som jag inte hade sett eller varit sugen på att se. Det jag hörde om Hotell var att den tydligen skulle vara rolig, kanske inte en ren komedi men i alla fylld med en hel del humor. Skönt tänkte jag eftersom en hel del av filmerna under Filmdagarna var fyllda med misär. Hur började Hotell? Jo, med misär de första 20 minuterna! Vad är detta? Jag orkar inte tänkte jag.

Alicia Vikander spelar Erika som tillsammans med pojkvännen (Simon J. Berger) väntar sitt första barn. Födseln går dock inte som planerat och Erika går in i en djup depression. Hon hamnar till slut i en terapigrupp tillsammans med andra med olika typer av problem med livet. Hon är till en början en passiv betraktare, sitter bara med. Än så länge är filmen mest jobbig och jag tycker inte den är speciellt bra. Fast Alicia är bra från början. Snart tar dock filmen en vändning som jag inte riktigt hade väntat mig. Och det är här humor, livsglädje, skruvighet, finstämdhet, obekvämligheter och andra trevliga saker kommer in i bilden.

Jag blev helt såld på filmen. Den balanserar det svartaste drama med varm humor på ett underbart sätt. Filmen ryggar inte för det jobbiga men visar samtidigt att om man hjälps åt, om människor hjälps åt, så kan vi få ordning på vår tillvaro. En sak man kan göra är t ex att åka iväg till några random hotell, boka konferensrum och hålla egna terapisessioner där man utforskar sin smärta, både den psykiska och den fysiska (*host*David Dencik*host*).

Skådisarna i terapigruppen (Alicia, David, Mira Eklund, Henrik Norlén och Anna Bjelkerud) är samtliga strålande. Dencik kanske är den som är roligast men faktum är att alla i gruppen får ungefär lika mycket tid och scener att jobba med. I fokus i slutändan är ju Erika men jag tyckte det var bra att alla ”fick vara med”.

Jag pratade lite om balansen mellan humor och allvar. Ett exempel på det är en sekvens då Henrik Norléns rollfigur råkat ut för en rejäl kris en bit in i filmen. Han flyr ut från hotellet, ut på en parkeringsplats. Efter sig har han David och Mira som försöker fånga in honom. Norlén springer upp för en berghäll men halkar och ramlar. Han skriker ut av smärta och det ser ut som att han har gjort sig illa i handen. Men se, han spelar bara för att lura David och Mira så han kan smita igen. Jag kunde inte låta bli att tänka på en liknande scen från Office Space där Michael sliter sig från Peter och Samir för att fortsätta slå ihjäl den förbannade printern.

I Kinos podcast från Filmdagarna nämnde Roger Wilson att han under filmen, som han gillade, inte kunde låta bli att tänka på hur den amerikanska remaken skulle bli. Han såg den redan framför sig. Adam Sandler tillsammans med några andra invaderar ett hotell och tar ett konferensrum i besittning för terapisessioner. Ja, det är inte omöjligt att det blir en remake. Filmens idé är så bra. Min uppmaning, min starka uppmaning, är dock att absolut inte vänta på nån remake utan se Hotell omedelbums på bio.

4/5

Det är fler som checkat in Hotell idag, och Har du inte sett den? har redan checkat ut. Klicka er dit och kolla vad de tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Henke gästar)

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Låt den rätte komma in

1 oktober, 2013 4 kommentarer

EliTitel: Låt den rätte komma in
Regi: Tomas Alfredson
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att jag nyligen såg Byzantium som jag kallade en sämre kopia, ja, en rip-off, av Låt den rätte komma in så kommer här min gamla recension av… Låt den rätte komma in, som alltså skrevs 2008.

Jag läste John Ajvide Lindqvists debutroman för några år sen och gillade den, kanske inte skarpt men en hel del. När filmen nu skulle komma i början av detta år (2008) så kändes det självklart att se den på bio. Nu fick vi av marknadsföringsskäl vänta ända till slutet av oktober, vilket kändes idiotiskt. Nu gick tiden ganska fort ändå, vilket den har en förmåga att göra. Sen tror jag nog att man nästan förlorade lite publik på att inte visa den när hajpen var som störst just efter Göteborgs Filmfestival och i samband med att den fick pris på filmfestivalen i Tribeca, New York (fast det kanske bara är filmnördar som uppmärksammar sånt?). Handlingen i korthet: Mobbade Oskar träffar märklig ljusskygg flicka, Eli, som just flyttat in i lägenheten bredvid.

Oj, vad snygg den var, filmen. Allt känns väldigt genomtänkt. Fotot är utstuderat snyggt. Ibland knivskarpt, ibland lite suddigt. Snön är fantastiskt snygg. Filmen har en realistiskt men ändå poetisk känsla. Barnskådisarna bär upp filmen på sina små axlar. Vampyrtemat är skruvat till sina ytterlägen. Här finns både empati och rovdjurslystnad. Ska den mobbade Oskar ge sig, och sitt liv, till Eli? Eli vill det inte, men ändå vill hon det. Allt detta psykologiska mixas snyggt ihop med scener med oftast smakfullt datorgenererade effekter, t ex när Elis ögon liksom växer till rådjurs/vargögon. Någon gång ser effekterna lite väl datorgenererade ut, tänker t ex på scenen med Spoiler katterna som attackerar Ika Nord Spoiler slut.

Om jag ska peka ut någon svaghet i filmen så är det kanske scenerna med alkisgänget. Filmmakarna har inte lyckats göra dessa personer lika intressanta som Eli och Oskar, och ibland känns det som om jag bara väntar på att Oskar eller Eli ska dyka upp igen. En annan liten detalj är musiken. Ett melankoliskt pianostycke är riktigt bra. Ett annat av de återkommande styckena är dock alldeles för storslaget med för mycket sentimentala stråkar. Men det funkade nästan. Om jag ska peka på något riktigt bra i filmen så måste jag bara nämna den näst sista scenen som utspelas i ett badhus, ruggigt bra: Spoiler Oskar är under vattnet, Eli blixtrar förbi, benen på en av mobbarna forsar iväg och till sist faller en lemlästad arm sakta genom vattnet Spoiler slut. Ruggigt snyggt. Låt den rätte komma in är förmodligen den bästa svenska filmen i år.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Byzantium

28 september, 2013 10 kommentarer

ByzantiumMoFTitel: Byzantium
Regi: Neil Jordan
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Just nu pågår filmfestivalen Monsters of Film i Stockholm. Faktum är att jag precis är hemkommen från invigningsfilmen The Congress (med bl a Robin Wright, Harvey Keitel och Danny Huston). Men det är inte The Congress det ska handla om nu. Under och innan festivalen erbjuder nämligen SF Anytime, i samarbete med Njutafilms, ett knippe av festivalfilmerna. Jag tittade igenom vilka filmer det bjöds på och valde sen den med högst betyg på IMDb: Byzantium i regi av Neil Jordan.

Filmen börjar riktigt lovande. Det känns som en blandning av brittisk socialrealism och Låt den rätte komma in. Eftersom det handlar om vampyrer i vardagen kommer jag också att tänka på det svenska skräckisdramat Vampyrer. Precis som i Vampyrer handlar det om relationer mellan familjemedlemmar. I Vampyrer var det två systrar, i Byzantium en mor och hennes dotter.

I början av filmen gillar jag att det är en historia som spänner över lång tid. Hoppen mellan de olika tidsperioderna är snyggt gjorda. Dessutom är det nåt speciellt med att se en person i en scen som utspelas för två hundra år sen och sen se samma person dyka upp i nutid, oförändrad. The perks of being a vampire. Det mest positiva med filmen är nog en ung tjej vid namn Saoirse Ronan. Hon är riktigt bra och har ett utseende jag gillar. Saoirse kickade för övrigt stjärt i Hanna, en film som inte riktigt höll ihop som helhet även om Saoirse alltså var bra.

Det var det positiva med filmen. Efter ett tag började jag nämligen ledsna på filmens lite för direkta berättande. Oj, vad sorgligt det är att vara vampyr! Vampyrer kan spela piano och de spelar bara sorgliga pianostycken! Vampyrer kan inte bli ihop med någon! I just den här filmen är dessutom denne någon en kille som drabbats av nån typ av blodsjukdom som gör att han börjar blöda väldigt lätt. Puh-lease. Det som i Låt den rätte komma in sas mellan raderna sägs här av rollfigurer direkt i form av repliker. Det funkar inte riktigt, det blir krystat.

Det som till slut sänker filmen till slutbetyget, trots en bra början, är ändå hela förklaringen till vampyrfenomenet. Visst, det är annorlunda men framförallt konstigt och liksom utan nån som helst förklaring. Det bara kommer in från vänster utan förankring i nåt som filmen berättat tidigare. Efter ett tag känns filmen även ”för liten” trots att den försöker vara episk, och då blir det fel. Låt den rätte komma in var bara en liten film men en bra sådan. Jag ber om ursäkt för att jag hela tiden refererar till Tomas Alfredsons film men jag kan inte låta bli. För mig kändes det som en för uppenbar och sämre rip-off.

2/5

Även Filmitch och Fiffi har spanat in Byzantium och skriver om den idag. Klicka på deras namn för att läsa vad de tyckte om filmen. Bet filmen sig fast direkt och släppte sen inte taget eller sög den?

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Killing of a Chinese Bookie

26 september, 2013 Lämna en kommentar

cosmoTitel: The Killing of a Chinese Bookie
Regi: John Cassavetes
År: 1976
IMDb | Filmtipset

En härlig titel på en kanske inte lika härlig men ändå bra film: The Killing of a Chinese Bookie.

Så, då var äntligen SVT:s Cassavetes-filmer avklarade. Tidigare har man visat Shadows, Faces och A Woman Under the Influence. Nu är handling och fokus flyttade från familjen och familjerelationer, och Cassavetes skildrar i stället livet för en envis men spelberoende strippklubbsägare. Cosmo heter den här snubben och han är en ganska cool katt. Problemet är att han inte kan sluta spela. Så det första han gör efter att precis ha betalat av en stor skuld, vad är det? Jo, gå till spelklubben förstås. Smart… NOT! Han får maffian på sig som vill tvinga honom att mörda en konkurrerande kinesisk bookie.

Jag måste säga att Cassavetes verkligen gör helt egna och personliga filmer. Detta betyder inte att jag alltid gillar dem. Faces och A Woman Under the Influence var direkt dåliga i mina ögon. Shadows däremot var klart sevärd. Filmen jag just sett ligger kanske nånstans mitt emellan. Ben Gazzara gör en grym insats som Cosmo, och jag har svårt att bestämma mig för om jag tycker han är en idiot eller om han kanske är cool. Det vilar en lustig, i betydelsen lite obehaglig, stämning över filmen. Miljöerna är slitna, karaktärerna är slitna losers men som man ändå på nåt sätt tycker är ganska sympatiska. Ta bara den patetiska presentatören/sångaren på strippklubben, Mr Sophistication. Haha, rätt namn på rätt man.

Filmen utspelas till största del nattetid och i sjaskiga stadskvarter, vilket bidrar till den sunkiga stämningen. Även om det här är en helt annan typ av film på flera sätt, så fick jag ändå ibland lite samma känsla som i t ex Collateral eller kanske To Live and Die in L.A.. Cosmo är en karaktär som jag till slut känner sympati för. Han är stolt och envis, men kan ändå inte hindra att det mesta faller sönder och samman för honom. Det här är en ganska sorglig film om människor som man skulle kunna kalla misslyckade, men som kanske egentligen är normala med fel och brister som de flesta. Det är med andra ord som det brukar vara i Cassavetes filmer.

Jag känner även igen den där dokumentära känslan, som om Cassavetes helt enkelt tagit med sig en kamera och följt några verkliga personer i deras liv. Här finns inga smarta twistar och vändningar, utan vad som händer det händer bara. Det hela drivs framåt av karaktären Cosmo som är den som styr handlingen, även fast det förstås är Cassavetes själv som skrivit manus. Betyget blir klart godkänt, men når inte längre än till en stark trea. Ibland är det märkligt händelsefattigt (precis som verkliga livet, antar jag) vilket gör att filmen känns lite lång. Men den där Cosmo är en ganska skön, om än udda, karaktär.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

A Woman Under the Influence

25 september, 2013 Lämna en kommentar

GenaTitel: A Woman Under the Influence
Regi: John Cassavetes
År: 1974
IMDb | Filmtipset

Efter Shadows var förväntningarna ganska höga på Faces. Efter Faces blev förväntningarna inte så höga på A Woman Under the Influence.

Då var det dags för ytterligare en av de Cassavetes-filmer SVT nyligen visat. Denna gång är det familjedramat A Woman Under the Influence som hamnar under luppen. Gena Rowlands spelar här Mabel, en kvinna med psykiska besvär eller ”problem med nerverna” som man sa tidigare. Hon lever med sin man (Peter Falk) och två barn, men klarar inte pressen med att leva svenssonliv. Exakt vad som ligger bakom vet man inte egentligen, men man förstår att varje dag är en kamp att ta sig igenom.

Mmm, så här i efterhand inser jag att Rowlands har gjort en jätteprestation. Hon måste verkligen ha gått in i den här rollen till 100%. Hon lyckas gestalta Mabels karaktär på ett obehagligt bra sätt. Filmen som helhet är dock återigen en besvikelse, precis som Faces. Dels är filmen på tok för lång, och dels innehåller den för långa och jobbiga scener. Nu förstår jag att Cassavetes säkert vill skildra vardagen i familjen på ett realistiskt sätt och eftersom vardagen är som den är så blir det jobbigt, men tyvärr inte en speciellt bra film, enligt mig. Vissa sekvenser är så där evighetslånga och man sitter nästan och skruvar på sig och hoppas att de ska ta slut. Det finns ett antal scener då Mabel inför sin handfallna familj, och andra, gör ”pinsamma” saker. En jobbig situation, helt klart, men det blir inte nödvändigtvis en bra film. Jag fick ibland lite Michael Haneke-känsla, Haneke gillar säkert den här filmen (min kommentar: haha, så fort nåt är lite jobbigt så tänker jag på Haneke, nu senast i Smärtgränsen).

Vad är det jag inte gillar egentligen? Ja, jag får litet samma känsla som när jag såg Faces: filmen ger mig en obehaglig känsla, men jag blir inte gripen. Det är svårt att sätta fingret på. På ett sätt inser jag att det är en ganska unik film med strålande skådespelarinsatser. Det var t ex kul att se Peter Falk i rollen som den vrånge, tjurskallige mannen som ändå älskar sin fru. Falk har ett lustigt sätt. Jag kom ibland också att tänka på den jobbiga (och gripande) filmen Frances med Jessica Lange. Varför ska man leva efter en mall som nån bestämt? Varför ska man inte kunna vara som man är? Mmm, den här filmen borde kunnat vara bättre och mer gripande med tanke på bl a skådespelarna, men tyvärr blir inte betyget bättre än precis, precis godkänt.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , ,

Faces

24 september, 2013 2 kommentarer

FacesTitel: Faces
Regi: John Cassavetes
År: 1968
IMDb | Filmtipset

Efter Shadows hoppar vi nästan tio år framåt i tiden till 1968 och nu samarbetar Cassavetes med frun Gena Rowlands.

Efter att ha sett Cassavetes debutfilm Shadows så hade jag en del förväntningar på Faces. Filmen, som man skulle kunna kalla ”a day in the life of ett äktenskap på fallrepet”, utspelas i princip under ett dygn i ett pars liv. Mannen meddelar att han vill skiljas och ger sig av för att träffa en yngre kvinnlig bekant, medan frun tillsammans med väninnor ger sig ut på krogen och blir uppraggad av en manlig gigolo.

Det här var en fruktansvärt jobbig film, med jobbiga människor som jag aldrig kände nån sympati för. Filmen hinner liksom aldrig sätta sig. Det är bara jobbigt, jobbigt snack, trams och flams hela tiden. Samtliga personer beter sig helt ologiskt. Det känns som ett enda långt Big Brother-avsnitt: fulla, jobbiga människor som snackar skit, skrattar ologiskt i fem minuter eller gör patetiska fylledansförsök. Skillnaden med Big Brother är väl att det här finns nån sorts pretentioner, och det gör ju inte saken bättre.

Nä, fy och blä. Jag hatade i princip samtliga personer. Filmen består till 90% av helt obegripliga snackscener mellan personer på efterfester from hell. Det var faktiskt en film som fick mig att må dåligt, men inte dåligt på ett gripande (bra) sätt om ni förstår. Det fanns några små guldkorn, bl a några sekvenser från klubben som frun och hennes väninnor går på. Ingen dialog, utan bara musik och bilder på partande personer. Sen tyckte jag slutet också hade en viss logik och var även vackert på ett sätt. Så dessa små ljuspunkter hindrar ett bottenbetyg, men det är inte långt borta.

2-/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Shadows

23 september, 2013 2 kommentarer

ShadowsTitel: Shadows
Regi: John Cassavetes
År: 1959
IMDb | Filmtipset

Jag kör igång ett uppsamlingsheat med gamla recensioner av de John Cassavetes-filmer som jag har sett. Att jag såg dessa filmer berodde på att SVT körde ett tema med hans filmer för några år sen. Hur är det, gör SVT såna här intressanta satsningar nuförtiden?

Så! Då har jag sett den första av John Cassavetes filmer som SVT visat nyligen. Först ut var faktiskt debutfilmen, som handlar om tre syskon som delar liv och lägenhet i New York. Vi får inget veta om deras föräldrar men jag misstänker att de har en svart pappa och en vit mamma (eller tvärtom) eftersom de har lite olika hudfärg, vilket krånglar till vissa saker. Ben, han är en hip slacker som glider runt på jazzbarer med kompisar. Leila är en ung tjej som träffar en snubbe och blir kär (eller vill bli kär i alla fall). Slutligen i syskontrion har vi äldste brorsan Hugh som vill vara en framgångsrik sångare men klubbägarna är mest intresserade av att han ska presentera danstjejerna som ska in efter honom.

Musiken i filmen satte stämningen direkt. Hyfsat cool jazzmusik som tillsammans med miljöerna och den lite flummiga och hoppiga handlingen gav filmen en speciell känsla. Till en början var jag lite förvirrad och förstod inte vem som var vem. Man fick liksom inte veta något utan kastades direkt in i några personers liv. Ja, så kändes det verkligen. Nån (ja, Cassavetes!) har med en kamera följt några personer i några jazziga New York-kvarter. Sen visar det sig att dessa personer var syskon och bor i samma lägenhet! Filmen innehåller en del sekvenser när det är fest. Antingen är det lägenhetsfest eller party på en jazzbar. Av nån anledning brukar jag alltid gilla sånt i filmer. Så även i den här filmen. Lite kaotiska scener med schysst musik, där tiden liksom står stilla.

Sen gillade jag även historien med Hugh som försöker få i gång sin sångkarriär med hjälp av sin agent. Roligt ibland, som när Hugh ska övertalas att inte bara sjunga utan även dra lite skämt innan han sen ska presentera danstjejerna. Rörande ibland, som när vänskapen mellan agenten och Hugh sätts på prov. I eftertexterna stod det att hela filmen var en improvisation. Jag vet inte exakt vad det innebär i det här fallet. Jag antar att Cassavetes har haft en ram i form av ett manus på nån nivå och sen låtit skådisarna improvisera fram scenerna. Hur som helst, så blev resultatet i alla fall bra och betyget blir en fyra.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →