Miraklet i Viskan (2015)

Miraklet

Härlig poster!

Joel, min kompass i svenskfilmsmörkret, ville ha sällskap på den svenska rullen med buskisnamnet Miraklet i Viskan och givetvis ställer jag upp, svenskfilmsexpert som jag är (enligt en viss förvirrad person). Filmen sågs en vardagkväll på Saga i lagom tid efter jobbet och det här var bara några dagar efter den minnesvärda *host*förskräckliga*host* visningen av Sagan om prinsessan Kaguya. Upp i sadeln direkt är mitt motto.

Rolf Lassgård och Lia Boysen spelar huvudrollerna som det gnabbande paret Bjarne och Malin som försöker få ihop ekonomin och äktenskapet i en avfolkningsbygd i Medelpad. De vill ta ett banklån men för det behövs en trovärdig borgensman och Malin tycker hennes egen pappa, Halvar (Ingvar Hirdwall), är rätt person att fråga. Det tycker givetvis INTE Bjarne. Nej, här ska det trilskas. Inte kan man ta hjälp av svärfar inte.

Men så sker en olycka…

Jag gillade filmen från första stund. Det är svårt att förklara men ibland så räcker det med så lite. Det är inget speciellt egentligen med filmen. På ett sätt fick jag Woody Allen-vibbar. Just med vilket lätt handlag filmen är gjord. Det är liksom bara gjort rakt upp och ner med enkla medel och med en tro på skådisarna. Kanske beror det på att regissören John O. Olsson (född 1942) är en lite äldre och erfaren regissör.

Jag satt och mös när Lassgård och Hirdwall hade sina bataljer. Åh, så envisa de var. Gammalt groll förstås. Långsinta? Kanske en aning, ja.

Förutom Woody Allen-vibbar så går det ju inte att komma ifrån att Miraklet i Viskan fullkomligt andas Lars Molin. Det är en blandning av humor och allvar med mänskligt (och dråpligt) beteende i fokus. För övrigt så var ju Hirdwall med i den härliga Midvinterduell och Lassgård i nästan lika härliga Potatishandlaren, båda regisserade av Molin.

Visningen då? Ja, det var en trevlig visning. Joel och jag sänkte medelåldern ganska rejält. Det var alltså en klassisk Saga-film. Den kan t.o.m. ha varit rosamarkerad… *kollar*… nej, den var inte rosamarkerad! Det pratades under visnigen, men det störde konstigt nog inte. Fast det berodde nog på att publiken reagerade på vad som hände på vita duken och ropade rätt ut vad de tyckte. Det var ganska roligt och bidrog till stämningen.

Det blir ett förmodligen på tok för högt betyg men en trevlig visning efter Kaguya-debaclet betyder en hel del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En orsak, kanske den främsta, till att jag hakade på Joel på visningen var filmens miljöer. Jag hade hört att filmen skulle utspelas i och runt det s.k. Långhuset i Viskan. Inklämt mellan älven Ljungan (som även den spelar en stor roll) och järnvägen ligger det gamla huset där det en gång i tiden fanns affär, post, bank, telegraf och hotell. Såna här gamla hus som står och förfaller är nåt som fascinerar, trollbinder mig. Kolla bara in de snygga bilderna tagna av Anders Bergh som jag hittade på hans fotoblogg MyTrips.se.

Långhuset

Foto: Anders Bergh

Livsfarlig ledning

Foto: Anders Bergh

Ljungan

Foto: Anders Bergh

Ex Machina (2015)

Jag vill egentligen inte börja i den här änden eller ens skriva om det men det går liksom inte att komma ifrån. Men det här är det sista jag skriver eller säger om detta. Ok?

VARFÖR I HELA FRIDEN KOM INTE EX MACHINA UPP PÅ BIO I SVERIGE?!

Mysteriet med icke-releasen av science fiction-filmen Ex Machina på svensk bio började på Göteborgs Filmfestival januari. Nu hörde jag i och för sig inte så mycket om den just därifrån, men det jag hörde var positivt. På SF:s hemsida och hos IMDb kunde man se att filmen skulle få sin breda biopremiär i Sverige 20 mars. Gott så. En vecka innan premiären försvann den plötsligt från SF:s program. Beskedet som gavs var att SF hade blivit ombedda av distributören UIP att ta bort filmen. Ingen förklaring gavs. Premiären skulle istället äga rum i slutet av april. Av den premiären blev intet. Nu var beskedet från SF:

”Orsaken till att den inte går upp på bio är en sammanlagd bedömning baserad bland annat på filmens kvalitet och potential för att hålla för en biografvisning”.

Senare låter distributören UIP meddela att det inte alls är bestämt att den inte kommer på bio. Det kan den mycket väl göra, det är bara oklart när. När beslut finns så ska vi alla få veta. SF och UIP agerar helt osynkat och till synes utan nån intern kommunikation om vad som gäller.

Session

Under tiden går Ex Machina upp på bio i USA, först i en begränsad release men senare i över 2000 salonger. Den hyllas och recenseras hos både Filmspotting och /Filmcast och ligger som högst fyra på box office-topplistan. Svenska Alicia Vikander får lovord för sin insats som intelligent robot (med ett medvetande?). Debutregissören Alex Garland (som tidigare skrivit manus till filmer som 28 Days Later och Sunshine) verkar ha skapat en sleeper hit, dvs en film med lägre budget som ändå når ut till många människor när djungeltrumman börjar ljuda. En trumma som UIP och SF uppenbarligen inte hörde.

På IMDb kan man nu se att bioreleasedatumet för Sverige är borta och istället står det att den kommer släppas direkt på dvd. Eller vänta… ”direkt”? Direkt betyder i det här fallet 15 augusti. 15 augusti? Hur tänker egentligen filmbolagen och distributören? Tänker de alls? Att först inte låta den gå upp på bio överhuvudtaget och sen ovanpå det släppa den svenska dvd:n över två månader efter att det enkelt och smidigt går att köpa den brittiska utgåvan från t ex Amazon.co.uk. Fullkomligt obegripligt. Men ändå begripligt eftersom filmbranschen fortfarande envisas med att klamra sig fast vid sina gamla vanliga trötta releasefönster.

Jag har spekulerat i vad som var orsaken till att Ex Machina aldrig kom upp på bio och varför den så plötsligt togs bort från programmet. Jag kan inte komma fram till nåt vettigt svar – förutom att det förstås handlar om pengar. Det kokar nog bara ner till att man inte trodde att tillräckligt många skulle gå och se filmen. (Men varför då ha med den i programmet från första början?) Vi har redan sett det här sorgliga fenomenet många gånger tidigare. I mina ögon riktigt intressanta, lovande, unika och speciella filmer som vi aldrig fick se på bio. Filmer som Snowpiercer, Under the Skin och Enemy för att nämna några som försvann förra året. Det är filmer som varken är blockbusters eller vanliga dramafilmer och de hamnar ofta i ett ingenmansland.

Var distributören rädd för att det skulle vara för många filmer med Alicia Vikander på reportoaren under 2015? Vår svenska blivande världsstjärna är med i en mängd filmer, typ nio stycken, under 2015. De allra flesta har visats eller kommer att visas på bio i Sverige som t ex Seventh Son, The Man from U.N.C.L.E. och Testament of Youth men tyvärr inte den som verkade mest intressant.

Slut på min rant om detta!

CalebVad tyckte jag om filmen? Haha, ja, det glömde jag nästan bort. Efter att ha först ha sett Ex Machina hemma bjöd jag in mig själv till min filmspanarvän Henke eftersom jag vet att hans filmrum bjuder på riktigt bra kvalitet, bättre än vad jag kan erbjuda, vad gäller ljud och bild. Sällskapet var ok också. 😉

Domhnall Gleeson spelar Caleb, en programmerare som jobbar på Bluebook, världens största sökmotorföretag. Caleb vinner en tävling och får åka till Bluebooks grundare Nathans ”stuga” ute i vildmarken och spendera en vecka där med honom. Förutom att dricka öl och prata filosofi med Nathan får Caleb i uppgift att utvärdera om Ava (Alicia Vikander), en robot som Nathan skapat, har ett eget medvetande.

Nathan

Skål!

Jag tror inte jag skriver så himla mycket mer nu. Det är bättre att se den utan att veta så mycket. Jag gillar filmen skarpt. Den är rolig, spännande, tankeväckande och har en krypande stämning över sig. Alicia Vikander är strålande som robot. Caleb och Ava pratar vid ett tillfälle om mikrorörelser, och hur Caleb avslöjas av sina mikrorörelser. Vikander spelar Ava med mikrorörelser. Små, subtila rörelser. Ryckigt men ändå flytande. Perfekt liksom.

Oscar Isaac gör Nathan väldigt bra. Han är rolig och obehaglig på samma gång. Han är en skitstövel men rolig att lyssna på. Det förekommer en scen som involverar dans som bröt av på ett snyggt sätt mitt i allt det skumma. Fast den scenen var skum den med, fast på ett annat sätt.

AvaFilmens kanske svagaste kort är Domhnall Gleesons rollfigur Caleb. Gleeson är inte dålig alls men jag kände att Caleb bitvis var väl tafatt och naiv.

Ex Machina är väldigt snygg också. Både miljöerna och Ava själv är perfekt gjorda och filmade.

Jag har inte mycket att klaga över. Det finns kanske en del hål i handlingen om man vill leta efter såna. ”Varför gjorde han så?”, ”Varför gjorde han inte så?”, ”Men det där kan aldrig att funka?”. Men som vanligt har jag överseende med dessa eftersom filmen som helhet funkar. Om filmen inte hade funkat så hade jag säkerligen lyft fram dessa hål som en del av filmens brister. Men icke nu.

Gå och se filmen på bio… eh, köp den på dvd/bluray, menar jag. Den finns t ex hos brittiska Amazon och Rakuten.

Uppdatering: Efter den andra titten har jag inte kunnat släppa filmen. Tankar och bilder snurrar runt i huvudet. Det är inte ofta jag höjer ett betyg på en film i efterhand. Jag brukar bara bedöma min upplevelse av filmen just när jag ser den. Den här gången var det som att upplevelsen fortsatte efter att filmen var slut. Det är väl i och för sig alltid så att en film stannar kvar i sinnet, mer eller mindre, efter en titt, men för mig brukar det ändå inte styra vilket betyg jag i slutändan sätter. För mig har det varit två olika saker, och jag vet att jag är lite udda när det gäller detta. Den här gången kan jag dock inte göra den separationen.

Härmed delar jag ut den första fullpoängaren sedan Denis Villeneuves Enemy (som jag fortfarande inte har skrivit om!). Toppbetyget innebär även att bloggen får en uppdaterad header.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Andra som tyckt till om Ex Machina:

Fripps filmrevyer
Flmr
Filmitch
Rymdfilm
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird

 

Ex Machina poster

Air Doll (2009)

Air DollI fredags avslutade jag Henkes och Christians decennietema med att skriva om Hirokazu Koreeda fina familjedrama Still Walking. När jag kollade upp vilka andra av regissörens filmer jag hade sett så dök det upp en till. Jag såg nämligen Air Doll på Stockholm Filmfestival 2009 och här kommer mitt korta gamla omdöme om den, och även lite om visningen. Imorgon kommer för övrigt en text om en ny film som har en hel del beröringspunkter med Air Doll. Gissa vilken…? 

Den japanske regissören Hirokazu Koreeda är en regissör som jag definitivt ska försöka se mer av. Det här är faktiskt den första filmen jag ser av ”Ozu 2” (mitt smeknamn på Koreeda). Air Doll, som filmen kallas i Sverige, är en sällsam film som jag skulle vilja ge ett bättre betyg. Det är en surrealistisk film med en hel del magiska ögonblick. En docka får liv, uppskattar vattendroppar, blir kär, och får luft från en ”pojkvän”. Den fick mig att tänka en massa märkliga tankar. Filmen är aningen för lång och spretig med några onödiga biroller som bara finns där. Jag gillar budskapet i filmen: uppskatta livet, det är vackert!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Det här var min sista film på festivalen och det rådde en mysig stämning under den här tidiga visningen i salong 1 på Grand. När vi kom ut från bion efteråt fortsatte den sällsamma stämningen: som pricken över i var nämligen hela Sveavägen insvept i en magisk dimma.

Still Walking (2008)

decadesDen sista (sista!) gemensamma filmen i Henkes och Christians mastodontprojekt kallat Tema: Decennier blev en japan. Det handlar om Hirokazu Koreedas Still Walking eller Aruitemo aruitemo som den heter på japanska. Aruitemo aruitemo betyder helt enkelt ”gå gå”. Gå vidare? Gå vidare i livet? Livet går vidare?

Filmen handlar om en familj som under en årlig sammankomst minns den äldste sonen som gick bort i en olycka för 12 (15?) år sen. Varje år samlas familjen, mer eller mindre motvilligt, för att äta mat, minnas eller förtränga Junpei samt försöka undvika all form av social kontakt med varandra.

Social kontakt var det. Jag överdriver förstås en del. Vissa familjemedlemmar är mer socialt slutna än andra. Men det här är alltså Japan vi pratar om och då är det lite annorlunda kulturella spelregler som gäller.

Just förhållandet mellan vuxna barn och deras föräldrar är nåt jag känner igen från Yasujirô Ozus filmer, framförallt Föräldrarna (Tôkyô monogatari/Tokyo Story) och de två andra delarna i den s.k. Noriko-trilogin. I Föräldrarna är det barnen som inte tycker att de har tid, ork, lust att besöka sina föräldrar. Under ytan är det väl förmodligen andra orsaker än att de inte bryr sig men de (barnen) framställs som ganska hänsynslösa och osympatiska. Föräldrarna var för övrigt en av decennietemats gemensamma fredagsfilmer i februari förra året! Cirkeln är sluten.

Still Walking

I Still Walking är det en son (den yngre brodern till den som omkom) som känner att det där med att besöka föräldrarna inte är världens roligaste. Han är less på att få frågor om hur det går på jobbet (ett jobb som han i själva verket inte har), om han varit hos tandläkaren (!) osv. I botten finns givetvis problematiken kring att ”fel” son dog. Ordinary People? En film som jag inte sett men som jag drar paralleller till.

Det första jag tänkte på när filmen började var att en vuxen kvinna (dottern i familjen) lät som ett barn. Det är tydligen så här man pratar i Japan. Jag vet inte om det berodde på att hon just i den första scenen pratade med sin mamma, men det lät hur som helst mycket märkligt. Fast jag känner nog igen det från andra japanska filmer om jag tänker efter.

Det andra jag tänkte på var hur man fokuserade på mat, och tillagning av mat, och hur detta kan vara en meditativ och rogivande syssla som får folk att komma närmare varandra. Mat, och maträtter, precis som musik, kan framkalla nostalgiska känslor kopplade till minnen. Detta visar filmen på ett fint sätt.

Slutligen fick jag återigen bekräftat att asiater ofta sitter på huk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nu är decennietemat slut för min del. Här hittar ni alla filmer jag skrev om. Vad ska jag nu skriva om för filmer på fredagar?!

Kolla nu in vad Henke och Christian tyckte om Still Walking. Hade de svårt att sitta stilla av upphetsning eller bad de en stilla bön om att filmen skulle ta slut?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

United 93 (2006)

United 93Med anledning av att Fripps filmrevyer nyligen skrev om United 93 så kommer här min gamla text om samma film (som för övrigt hamnade på plats sex på min topplista över 2006 års bästa filmer).

United 93 var ett högintensivt drama som överraskade mig en aning. Jag visste att filmen hade fått bra kritik men var ändå osäker på hur den skulle lyckas. Potentiella problem var att den skulle bli sentimental eller flaggviftande. Att man i princip vet vad som ska hända kändes kanske inte som nån fördel heller. Men Paul Greengrass har skapat en film som på ett till synes enkelt sätt, rakt upp och ner, beskriver vad som hände den där dagen, ombord på planet och nere bland flygledarna och militären. Resultatet blir spännande, svettigt, obehagligt. Den påminde mig en aning om Elephant, just den där känslan av en kommande katastrof, oundviklig. Redan från början har jag som en klump i halsen och de första 40 minuterna så försvann i princip omvärlden. Jag sögs in fullständigt och då låg filmen på en femma faktiskt.

Jag gillade att det inte finns nån huvudperson eller dramatiserad handling. Det gör filmen mer påtagligt realistisk och sann. Man har inte använt några ”vanliga” dramaturgiska knep för att skapa spänning. Det behövdes inte eftersom spänning och nerv redan fanns från början, från den första arabiska bönen. Det hade ju snarare förstört känslan. Istället har man skildrat en helt vanlig vardaglig dag som sen blir en ovanlig dag för en grupp människor. Jag gillade också att man valt att inte ha med några andra miljöer (t ex de anhörigas familjer) än flygplanet, flygledarna och militären. Det skapar en mer fokuserad känsla och gör att vi kommer främst människorna på planet närmare, trots att de på ett sätt förblir anonyma. I viss mån är vi som tittare med på planet. Bra, bra. Sista halvtimmen eller nåt så var det ändå som om luften gick ur filmen (eller mig) en aning. Trots att det nu kanske blev mest dramatiskt kände jag ändå att den värsta nerven var borta. Men ändå mycket bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Läs även Roger Eberts recension av United 93.

Starred Up (2013)

Jack O’Connell har verkligen exploderat under 2014, vilket inte är så konstigt då han är en naturkraft. Vi såg honom i den svettiga Belfast-thrillern ’71, och här har vi återigen ynglingen O’Connell i en brittisk, skitig och nervig film, en fängelsefilm den här gången.

Starred Up är en fängelseterm som betyder att en ung fånge ”uppgraderas” från ungdomsanstalten till ett riktigt fängelse för vuxna. I filmen spelar O’Connell en sådan fånge, Eric Love (sic!), som ungdomsanstalten inte klarat av att härbärgera. Det blev för mycket bråk och farligt för de andra på anstalten antar jag. Nu kastas O’Connell in i en vuxnare och än mer farlig värld. Det som twistar till det hela är att även Erics pappa, Neville (Ben Mendelsohn), är fånge där.

Oj. Ja, som konstaterade ovan så är alltså O’Connell en naturkraft. Här är han en vildhjärna som kan explodera när som helst. Han utstrålar en sorts urfajterinstinkt som nästan gör mig rädd. När det gäller att slåss är han villig att göra det extra, och då menar jag extra allt.

Starred Up

Samtidigt har Eric humor, är smart och vet vad som händer omkring honom. Det är som att hans två sidor inte kan smälta ihop till en helhet. Eric deltar i en samtalsgrupp som leds av en snubbe som faktiskt försöker göra nytta, försöker få fångarna att ändra attityd, att inte använda våld så fort det bränner till. Under samtalen bubblar det av intensitet. Eric gillar det dock och ser det förmodligen som en utmaning, och utmaningar är han bra på. Känslan jag har hela filmen är ändå att det här inte kommer att gå bra. Det kommer att gå åt helvete.

I grunden är det en klassisk fängelsefilm med det mesta vad innebär. Vi får ta del av hierarkin i fängelset och samspelet mellan fångar och vakter. Det förekommer givetvis en handel med prylar. Fängelset är en egen värld med sina egna regler. Vi får t.o.m. uppleva en nakenfajt i duschen, vilket väl nästan är mer regel än undantag i fängelsefilmer.

Slutet var både starkt och spännande. Under den sista scenen får vi bevittna en kram av det udda (armlösa) slaget – kanske den bästa scenen i hela filmen.

Starred Up som kallas Blodsband på svenska var väldigt nära att hamna på min topplista över 2014 års bästa filmer och den finns t ex att se på halvnya tjänsten Plejmo.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Man from Earth (2007)

decadesTeater på film? Är det nåt att ha? Att filma en pjäs och släppa som en film? Tv-teater typ? The Man from Earth är nåt så udda som en science fiction-teaterpjäs. Ja, science fiction är nog den genre som ligger närmast till hands för att kategorisera filmen. Just science fiction är väl inte det första man tänker på när det gäller teaaaaatern. Men The Man from Earth är en film om idéer som det så fint brukar heta.

Huvudperson är John Oldman. Oldman, hmmm? Han har precis sagt upp sig från sitt jobb som lärare och ska flytta. Han försöker smita iväg osedd men hans vänner och kollegor hinner precis dyka upp för en improviserad avskedsfest. Varför väljer John att dra vidare? Han påstår att det är så han funkar bara. Han blir rastlös helt enkelt. Men ligger det egentligen nåt annat bakom och kommer John berätta det för sina vänner?

Även om ”det stora avslöjandet” kommer tidigt i filmen och även finns med som en grundpremiss när man läser om filmen på IMDb eller Filmtipset så föreslår jag att ni slutar läsa nu om ni vill se filmen helt ospoilad.

Avslöjandet: John är en Cromagnonmänniska som efter att han blev 35 aldrig åldras och nu har han levt på jorden i 14000 år. Haha, japp, bara så där. John har jagat mammutar och levt i grottor. Han har varit kompis med Buddha. Han har seglat med Columbus. Han har fått en tavla av van Gogh.

Beskedet tas emot med en nyfiken skepsis av kollegorna, som alla är professorer/doktorer/lärare inom diverse vetenskapliga ämnen. Men låt oss spela med, tänker de flesta när John fortsätter berätta om sitt långa liv.

The Man from Earth

Det första jag tänkte på var att det var en ganska mysig stämning där hemma hos John. Kollegorna som dyker upp verkar vara en ganska väl sammansvetsad grupp. Vissa av skådisarna kanske inte är jätteövertygande men jag kände ändå att det var en mysig stämning, som sagt. Till stämningen bidrog främst två figurer. Dels den gemytlige men på gränsen till irriterande John Billingsley (som jag kände igen som Dr Phlox från Star Trek: Enterprise, yay!), och dels mannen med en ruggigt skön svart basröst, Tony Todd. Gemyt.

The Man from Earth är i grunden ett kammarspel där rollfigurerna sitter och pratar i ett rum hela filmen. Vi får små avbrott då och då när två eller tre personer går ut för att göra något annat en stund. Men annars: en och en halv timmes prat mellan sju, åtta personer om Johns historia. Om den är sann eller ej. Hur kan man i bevisa att den är sann, eller tvärtom motbevisa den.

Jag tycker konceptet är klart intressant. Det ger upphov till en del funderingar. Vid ett tillfälle går kanske det hela lite för långt, och det är när John påstår sig vara en biblisk figur. Det blev liksom för mycket här, även om också detta väckte intressanta funderingar kring hur fantastiska myter kan uppstå ur vardagliga och helt realistiska händelser.

Musiken. Jag brukar oftast inte skriva om eller ens komma ihåg musiken (score och soundtrack) i filmer. Här stack den ut. Den pågick ständigt upptäckte jag efter ett tag. Den fanns hela tiden i bakgrunden vilket kändes udda och lite b. Det var som att filmmakarna inte litade på sin egen story och skådisarna. Ändå var det på nåt sätt passande. Mycket märkligt var det i alla fall.

Jag kan inte låta bli att ge fimen en trea. Den var så pass intressant rent idémässigt, även om det förstås inte går att komma att ifrån att det egentligen inte är en film utan en filmad pjäs.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om The Man from Earth.Vill de kolla på filmen varje dag de kommande 14000 åren?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Även Rörliga bilder och tryckta ord har sen tidigare skrivit om filmen. Sofia var inte helt nöjd.

The Water Diviner (2014)

filmspanarna_kvadratFredrik från Fredrik on Film valde maj månads filmspanarfilm och han valde givetvis den nya Mad Max… Russell Crowe-filmen The Water Diviner. Jag hade inte hört ett dugg om The Water Diviner. The Water Diviner? Vad var det för titel? Diviner? Vad betydde det? Det skulle tydligen handla om Russell Crowes rollfigur Joshua som letar efter sina söner som dött i första världskriget i Turkiet.

Filmen inleds i Australien där Joshua letar efter vatten ute i outbacken. Hans fru letar efter kraft att överleva och anklagar sin man (och sig själv?) för att deras söner tog värvning och åkte till Europa för att kriga mot turkar. Till slut känner sig Joshua tvingad att åka till Turkiet och Gallipoli (eller Çanakkale på turkiska) för att ta hitta sina söners kroppar så att ska få en ordentlig begravning.

Det här låter ju väldigt dramatiskt, episkt och sorgligt. Hmmm, ja, det är bitvis det (och kanske lite tråkigt också). Crowe, som här gör sin regidebut, lyckas dock inte få till en film som funkar som helhet. Mitt i allvaret har han slängt in en krystad kärlekshistoria mellan Joshua och hotellägarinnan Ayshe (Olga Kurylenko) i Istanbul. Dessutom försöker han även avhandla kvinnors situation i det patriarkala och muslimska Turkiet.

The Water Diviner

Förutom ovanstående förekommer det även inslag av en sorts magisk realism där Joshua verkar uppvisa övernaturliga förmågor. Han kan hitta vatten. En water diviner är förresten just en slagruteman. På ungefär samma sätt som när han letar efter vatten vet han, bara vet, var sönerna finns. Vad var poängen med detta inslag? Jag säger inte att det var ett dåligt inslag men på ett sätt så bidrog det till filmens spretighet.

I mina ögon är det bästa med filmen Joshuas relation till de turkiska militärer, en major (Yilmaz Erdogan) och en sjungande sergeant (Cem Yilmaz), som han får hjälp av i sitt desperata försöka att hitta sina söner. Det som gör relationen intressant är att de var varandras motståndare under första världskriget. Nu hjälps de åt, först i sökandet efter sönerna och sedan i strider mot invaderande greker (klyschigt ondskefulla greker måste påpekas). Det känns tydligt att Crowe vill lyfta fram turkarna som nobla (eller komiska, se sergeanten!) krigare, ungefär som Ridley Scott gjorde i Kingdom of Heaven och Jan Guillou i Arn-böckerna/filmerna (och då gällde det förstås Saladin & Co).

The Water Diviner, filmen om slagrutemannen Joshua, är en helt ok rulle men den hade mått bra av ytterligare en manusbearbetningsrunda för att få fokus på vad det egentligen var man ville berätta.

    

Efter filmen konstaterade vi filmspanare att det inte görs så många filmer om första världskriget, även om de förstås finns (Un long dimanche de fiançailles för att nämna en). Vi lade fram olika orsaker till detta. Första världskriget var mer invecklat och det är svårare att utse en tydlig skurk. Det tog egentligen inte slut utan ledde fram till andra världskriget 20 år senare. Kriget i sig var till stor del ett statiskt skyttegravskrig som kanske inte blir det mest spännande på vita duken.

Så vad tyckte nu de andra filmspanarna om The Water Diviner. Hittade de den där källan eller klev de på en trampmina?

Fredrik on Film
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?

Locke (2013)

Locke

Tom Hardys karaktär Locke står både bokstavligen och bildligt vid ett vägskäl. Locke sitter i en bil på väg hem från jobbet och grubblar på om han ska svänga vänster (dvs hemåt och låtsas som att inget har hänt) eller höger (och därmed ta ansvar för sina handlingar). Locke svänger höger och i resten av filmen får vi följa honom på hans färd mot vad det nu är att han känner att han måste ordna upp, vad det är han måste ställa upp på, vem han måste ställa upp för.

Är detta samma skådis som gjorde Bane i The Dark Knight Rises? Nu såg man ju i och för sig inte hans ansikte som Bane men här känns han som en nallebjörn. Det kanske han gjorde i TDK också men där var han en skurknallebjörn. Här pratar han med en len och förstående röst. Han bli aldrig (nästan) upprörd. Han tror att han ska kunna ordna upp allt, sitt privatliv, sitt jobb, och han ska göra det via fjärrstyrning från sin bil.

Det som är lite udda med Locke är att den, likt filmer som Dag och natt och Smak av körsbär, helt utspelas i Lockes bil. Det förekommer en del bilder där vi får se bilen på håll men annars är det genomgående filmat inifrån bilen. Jag gillar detta. Det ger en klaustrofobisk känsla och jag tänka mig att det matchar hur Locke känner sig. Instängd, trängd, utan förmåga att riktigt kontrollera vad som händer. Locke försöker, via telefon, styra upp saker och ting men att få folk (och betong) att göra som man vill är inte det lättaste.

En sak jag uppskattade är att orsaken till att Locke lämnar sitt jobb i en kritisk stund, att han åker ifrån sin familj, avslöjas i princip direkt. Det blir inte en twist i slutet. Nej, här handlar det inte om twisten utan om hur Locke hanterar situationen.

Den enda skådis vi får se i bild är Tom Hardy – och det räcker ganska långt. Han är mycket bra och har en röst som är skön att lyssna på. De andra skådisarna gör enbart röstinsatser och här fanns väl några som inte riktigt levererade. Jag tyckte t ex att kvinnan som Locke är på väg till (ja, det är en kvinna!) inte riktigt gav en prestation som gjorde att jag trodde på att hon verkligen befann sig i den situation hon gjorde.

En detalj som jag inte tyckte funkade var när Locke ”pratade” med sin pappa. Det blev övertydligt på nåt sätt. Jag kan inte riktigt förklara men jag fick fel feeling.

Förutom några små klagomål så är det en mycket bra liten film. Det kändes som att den gick snabbt. Trots den begränsade miljön så blev den inte seg alls. Nu tror jag i och för sig att den var ganska kort (japp, 85 minuter) men även korta filmer kan kännas långa, och när man ser en lång film så kan tiden flyga fram.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Yi yi (2000)

decadesChristian och Henke är ena rackare på att välja de gemensamma filmerna i sitt Tema: Decennier. Nu är vi inne på 00-talet. Nej, inte 1900-talet, det handlar förstås om 2000-talet. Den första fredagsfilmen blev Yi yi från just år 2000. Under det tidiga 2000-talet var min prettofilmsgen inte så försvagad som den är nu och Yi yi var en film som jag jättegärna ville se vid den här tiden. Av olika anledningar så blev det aldrig av, trots stark prettofilmsgen. Nu säger jag inte alls att Yi yi är en prettofilm men jag tror ändå att det krävs en ganska stark prettofilmsgen (eller ett decennie-tema) för välja att se just denna film.

Yi yi är ett taiwanesiskt familjedrama av regissören Edward Yang. När jag skulle se på filmen tänkte jag att ”det här klarar jag av en vardagskväll efter jobbet”. Jo, tjena. Filmen är tre (3!) timmar lång. (Ben-)Hur ska det här gå!? Jo, precis som var fallet med det bibliska dramat med Charlton Heston i huvudrollen så delade jag faktiskt upp filmen i två tittar. Detta är väldigt ovanligt för mig. När jag väl börjar kolla in en film så brukar jag se den klart och det gäller t.o.m. senaste gången jag avnjöt femtimmarsversionen av Bergmans Fanny och Alexander. Med Yi yi så bestämde jag att ta det i form av en tvåstegsraket.

Så här upplevde jag de första 97 minuterna:

Under inledningen kände jag viss oro. Det förekom ingen dialog. Musiken var som tagen ur en såpa, ett smörigt pianostycke. Det kan bli lång kväll det här. (Det här var innan jag hade fastlagit att jag skulle se filmen i två sittningar.) Men sen etableras alla karaktärer och filmens tema ganska så direkt på ett väldigt enkelt sätt. Jag nämnde att musiken kändes såpaaktigt. Faktum är att hela filmen på ett sätt känns som en såpa. Utgångspunkten är ett bröllop. Ganska snart förstår vi att det finns mycket dolt under ytan. Gamla kärlekar dyker upp. Förvecklingar, intriger, gräl, sjukdom, folk hamnar i koma, hat, passion… ja, det var riktigt roligt faktiskt. 🙂

En filmisk detalj var att man ofta filmat med stillastående kamera och med ett ovanligt avstånd. Det kändes udda, som att filmarna övervakade, filmade på håll, som övervakningskameror. Faktum är att vi i början får se huvudpersonerna i bilder från övervakningskameror. Jag undrar om detta var en medveten blinkning till att det under ytan i vanliga människors liv ofta pågår mer än man tror, och att filmen visar just det livet under ytan.

Yi yi

Det förekommer även en del andra filmiska trick, t ex när replikerna vi får höra kommer från en helt annan scen än den vi i själva verket får se men att orden ändå passar perfekt till bilderna och sammanhanget.

Ja, jag gillar mycket här. Det är en episk men ändå enkel historia. Det här är nåt jag ofta noterar i asiatiska filmer, och jag gillar det. Episkt men samtidigt enkelt.

Efter 97 minuter tryckte jag på stopp precis efter en fest för att fira att ett barn blivit fött, typ en fest efter ett dop (baby shower heter det väl på svenska). Festen ballar ur och en av huvudpersonerna står efteråt hemma och upprepar ”It’s all over”. Så slutar alltså del ett av Yi yi.

Fortsättning följer

 

NU!

Ja, del två inleds med stort drama, ett överdrivet farsartat men samtidigt allvarligt drama. Det är den asiatiska stilen. Take it or leave it.

Filmen fortsätter i samma stil. Det är vemodigt och många förlorade kärlekar och missade chanser blir det.

Regissören Yang verkar ha hakat upp sig på hur livet upprepas. Livets hjul. I filmen får vi följa både den äldre och den yngre generationen och deras historier flyter ihop till en. De äldre karaktärernas backstory (saker som hände när de var unga) visas genom att vi får se ungefär samma saker hända för de yngre karaktärerna. Jag tyckte detta var snyggt ihopsatt.

Jag tycker filmens ton påminner om Boyhood (även om Boyhood inte är en lika bra film). Livet rinner iväg som det alltid gör. Plötsligt sitter man där och undrar vart det tog vägen, som Patricia Arquette gjorde i den bästa scenen i Boyhood. I Yi yi förekommer en liknande och minst lika gripande scen.

Ibland kan det möjligen bli lite övertydlig med repliker som känns skrivna. Repliker som rollfiguren aldrig skulle komma på att säga. Slutscenen var ett exempel på ett sånt ögonblick. Men det är petitesser.

Några slutnoteringar:

  • Musiken blev bra till slut. Såpaklinket försvann och ersattes av jazzig pianoblues eller klassisk musik.
  • Tyst gråt är nog den jobbigaste
  • Alla i filmen har dubbelnamn. Ting-Ting, Yang-Yang, Min-Min, osv.
  • I Taipei har man märkliga signaler på sina dörrklockor. När man ringer på i Taiwan får man nämligen höra fågelsång.
  • Fasiken, vad mandarin är vackert. Xièxiè.
  • Det förekommer många scener där filmens värld reflekteras i speglar eller fönster av olik slag.
  • Japaner och kineser pratar engelska med varandra.

Bra val av film, Henke!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om Yi yi. Ja ja eller nej nej?!

Movies – Noir
Fripps filmrevyer