Into the Wild: 127 Hours (2010)

5 september, 2018 8 kommentarer

Äntligen! Äntligen en film som jag verkligen gillade i mitt vildmarkstema. Nu har jag i och för sig inte direkt ogillat nån av de tidigare filmerna (förutom Frozen och The Mountain Between Us) men ingen av filmerna har lyft sig till nån toppnivå. De filmer som jag sett om har hoppat ner nåt snäpp snarare än att de har hållit sin nivå eller blivit bättre.

Danny Boyles 127 Hours såg jag alltså redan 2012 när jag hade tänkte köra temat första gången. Den gången rann temat av nån anledning ut i sanden. Jag skrev aldrig nån regelrätt recension av filmen då förutom några korta stödord. Där konstaterade jag att 127 Hours handlade om betydligt mer än bara om att huvudpersonen ska försöka ta sig loss. Han omvärderar i själva verket hela sitt liv och de beslut han har tagit fram till det ögonblick då han fastnar med handen under det där stora stenblocket ner i den smala och djupa ravinen.

127 Hours är alltså en tvättäkta BOATS om friluftsmannen Aron Ralston (här spelad av James Franco) som satt fast i 127 timmar ute i en ravin i det natursköna Blue John Canyon i Utah innan han till slut kom loss genom att amputera nedre delen av sin arm med en pennkniv.

Filmen inleder i ett furiöst tempo med klipp, musik och starka färger där jag fick lite vibbar från de mer hetsiga delarna av dokumentären Koyaanisqatsi. Boyle använder även en hel del holländska skruvade vinklar. Jag förstod kanske inte riktigt syftet med detta grepp men det såg… skruvat ut. Jag antar att det bidrog till att visa hur Ralston upplevde världen som ett enda stort äventyr, som en enda Burning Man-festival.

Sen stannar plötsligt allt upp när Ralston ramlar ner i ravinen och stenbumlingen landar på hans hand och kilas fast. Direkt inser nog Ralston att det är klippt, och det syns i Francos ansiktsuttryck. Han vet att han inte talat om för nån vart han skulle. Ingen vet var han är, men alla vet att han är dålig på att höra av sig eller svara när man ringer. Så ingen har liksom anledning att bli orolig. Såna tankar strömmar igenom Ralstons huvud skulle jag tro. Varför svarade jag inte när mamma ringde precis i samma stund som jag skulle åka imorse. Om bara…

Filmen är väldigt tajt. Den är bara 94 minuter lång, vilket känns perfekt. Jag tycker inte det finns en död stund, och då utspelar sig ändå den största delen av filmen på ett enda ställe med en enda person. Boyle har lyckats få till en dynamisk film trots dess inbyggda statiska skådeplats.

Det som lyfter filmen för mig är dess känslomässiga och mänskliga innehåll. Mina tankar går till en film som Into the Wild (som ju gett namn åt det här temat). Där hittar vi en annan person som trodde att han inte behövde nån förutom sig själv och naturen. Ralston inser att han faktiskt behöver andra människor och behöver komma loss, inte bara från stenen utan faktiskt komma loss från sitt tidigare liv. För Ralston är utgången mer lyckad än för stackars Christopher McCandless.

Filmen gör även tydligt hur mycket det betyder att inte få grundläggande behov tillfredsställda. Sol, vatten och mat. Man tar dem för givet men när man inte har dem… ja, då märks det. En halv deciliter vatten eller en stråle sol som värmer ditt ansikte.

En helt annan film, jämfört med Into the Wild, som jag drog paralleller till var Saw. Där går ju hela upplägget ut på just det som Ralston brottas med. Vad är du villig att offra för att överleva. Ett finger, en hand, en halv arm, ett ben?

Jag måste passa på att nämna James Franco innan jag glömmer det. Franco är grym i den här filmen. När Franco verkligen går all in för en roll så är han som besatt och äger filmen. Som exempel är det bara att titta på Spring Breakers eller The Disaster Artist. Det är likadant här. Franco har gått all in. Franco verkar vara en digital skådis. Antingen är han strålande eller så är han stel som en pinne som i Oz the Great and Powerful.

Filmen har mig med på resan under hela titten och jag gillar att det hela avslutas hoppfullt. Dessutom funkade det klassiska greppet, som jag inte är nåt större fan av, att visa de verkligen personerna i slutet av filmen. Här bidrar det på ett positivt sätt då det berättar historien vidare och svarar på frågan om vad som hände sen istället för att bara bli sentimentalt eller nån form av uppvisning i hur lika skådisarna är de verkliga personerna.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En ung äventyrare beger sig ut i vildmarken utan att säga vart han ska och fastnar med handen under klippblock.
Miljö: Fina miljöer i Utah: öken, häftiga berg och en vattenfylld grotta.
Djurattacker: Hmm, en korp syns till men inga egentliga attacker förutom några myror.
MacGyver: En del: konstruera pinne med krok för att plocka upp tappat kniv; kasta lasso för att skapa en sele att sova i; plus då förstås ett kirurgiskt ingrepp med enkla medel.

 

Därmed var mitt vildmarkstema med tio filmer (plus bonusfilmen The Mountain Between Us) över. Eller? Vi får se nästa onsdag. Jag tror det dyker upp åtminstone en film till, kanske två. Och nej, det handlar inte om Wild; den har jag redan skrivit om.

 

Som avslutning denna onsdag bjuder jag på några bilder från 127 Hours. Som synes kan man konstatera att filmen är väldigt förtjust i både split screens och dutch angles.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Sånt händer inte här (1950)

2 september, 2018 Lämna en kommentar

Sånt händer inte här är en mycket märklig film, inte minst som Bergman-film betraktat. Som film stående för sig själv är den egentligen inte mycket att ha. Hur den kom till, vad Bergman tycker om den och efterspelet kring den gör den ändå intressant som fenomen.

När jag skriver om film brukar jag försöka fokusera på vad jag själv tycker om filmen och kanske inte rabbla så mycket fakta eller beskriva handlingen i långa drag. Det kan man ju läsa om på andra ställen så varför ödsla tid på det? Det är inte alltid jag lyckas med detta. Att beskriva vad man själv tycker och varför är ju betydligt jobbigare än att berätta att en film utspelar sig i Stockholm och har Signe Hasso, Alf Kjellin och Ulf Palme i huvudrollerna.

I det här fallet får jag dock göra ett litet undantag eftersom jag tycker saker runt omkring filmen är intressantare än filmen själv och vad jag tycker om den. Som vanligt när det gäller Bergman-filmer så har jag efter titten varit inne på IngmarBergman.se och läst på.

Där går bl a att läsa ett citat från Bergman själv (från hans självbiografi Bilder):

”Det finns några filmer som jag skäms för eller av olika skäl tycker mycket illa om. Sånt händer inte här är den första. Den gjordes under häftigt inre motstånd. Den andra är Beröringen. Båda har cementerat en bottennivå.”

Ja, han har ett sätt att uttrycka sig, Bergman, speciellt när han talar illa om sig själv. Bergman förbjöd efter fiaskopremiären på bio att filmen skulle visas. Den har aldrig visats på tv, aldrig släppts på nåt videoformat. Den har visats några få gånger på Cinemateket. Och så går den att se på YouTube (i lite för dålig bildmässig kvalitet) om man letar riktigt noga, vilket jag gjorde.

1950 var det kaos i Bergmans liv och han behövde pengar, precis som Svensk Filmindustri som var i konflikt med staten om nöjesskatten. SF satsade på att få till en internationell succé genom att göra en spionthriller med Bergman i registolen.

Alf Kjellin från Hets spelar kriminalkommissarie Almkvist som utreder försvinnandet av en diabolisk man vid namn Atkä Natas (Ulf Palme från t ex Flicka och Hyacinter). Mannens fru Vera spelas av Signe Hasso som man hämtat hem från Hollywood för att ge stjärnglans åt projektet. Tydligen var Hasso sjuk under inspelningen och tungt medicinerad.

Som sagt så är det en mycket märklig film. Den känns så långt ifrån Bergman man kan komma. Det ska vara en spionthriller. Inspiration har hämtats från Hitchcock, det är uppenbart. Bergman lyckas dock inte efterapa mästaren utan filmen känns tyvärr bitvis som en fars, speciellt i ”actionscenerna”. Filmen är väldigt mörk och för tankarna till film noir. Det kryllar av mörka sekvenser, svarta bilar, mörka trappor, telefonsamtal i skuggan gjord från en svart telefon.

När filmen börjar förkunnar en berättarröst att det hela utspelar sig i ett mycket litet och fredligt land som länge önskat göra sig så litet som möjligt och helst förbli helt obemärkt och att denna önskan ska respekteras. Ja, må så vara. Men när Stadshuset och Katarinahissen i Stockholm dyker upp i bild och den svenska nationalsången spelas på radion vid midnatt så börjar man ju lite smått fundera på vilket land det kan vara.

Till det lilla landet där man sjunger ”Den blomstertid nu kommer” har en stor grupp flyktingar kommit från öster över havet. De försöker bilda en motståndsrörelse men efter sig har de ondskefulla och hänsynslösa agenter utsända från diktaturen i deras hemland. Signe Hasso spelar en av dessa flyktingar och hon är alltså gift med en av de där agenterna (eller är han kanske dubbelagent?).

Landet i öster kallas Liquidatzia och det språk man talar där verkar vara svenska baklänges. Det låter helt vansinnigt. Ulf Palmes rollfigur heter alltså Atkä Natas, hmmm… Palme är för övrigt riktigt sevärd som slemmig agent som pratar svenska med en sorts finskbaltisk brytning.

Det förekommer helt bisarra scener som t ex när Vera åker hem till Almkvist och hans fina förortshem i vad som skulle kunna vara Vällingby Ålsten. En del av intrigen är att Almkvist och Vera tidigare har haft ihop det då Veras agentman har haft långa perioder av frånvaro utomlands. Nu när Vera är tillbaka hemma hos Almkvist så ska det kokas kaffe och Vera tar reflexmässigt på sig förklädet som hänger kvar på sin gamla vanliga plats. Man behöver tydligen förkläde när man kokar kaffe. Det ska jag tänka på nästa gång.

Almkvist och Veras trevliga fikastund avbryts av att Natas dyker upp. Nu tar en farsartad scen vid, en scen som jag antar ska vara spännande och fyllt med nerv. Den är enbart skrattretande. Almkvist har en pistol och borde alltså ha övertaget. Men det är bara för Natas att spela sjuk och norpa pistolen när Almkvist undrar hur det står till. Sen byter pistolen ägare några gånger till innan Natas undkommer i en bil med Vera och en för handlingen viktig portfölj.

En biljakt tar vid. En BILJAKT. I en Bergman-film. Japp, det är sant. Den var inte speciellt bra utan kändes som att den hörde hemma i en Åsa-Nisse-film. När det gäller genrefilm så är Bergman duktig inom skräck. Action ska han dock inte syssla med, och det här är ju det enda undantaget (vad jag vet). Och det vet ju Bergman själv. Under inspelningen så träffade filmteamet en grupp riktiga exilbalter som skulle medverka som skådespelare i filmen. När Bergman fick höra deras historier och livsöden insåg han att de gjorde helt fel film. Han försökte övertyga SF om att lägga ner projektet. I självbiografin Bilder konstaterar Bergman:

”Men tåget var i gång och gick inte att stoppa. I ungefär samma veva drabbades jag av influensa och ur den uppstod en nästan komiskt ursinnig sinusit som plågade mig under resten av inspelningen. Det var själen som satte sig till motvärn, förskansad längst inne i bihålornas mörker.”

I filmens slutsekvens ska Almkvist försöka hitta den av agenterna kidnappade Vera. Den svenska polisen tror att hon befinner sig på ett fartyg som precis ska lämna hamn. Vad heter fartyget? Jo, Mrofnimok Gadyn. Ja, det är väl bäst att inte vara för subtila tänkte kanske filmbolaget.

När jag sätter betyg på en film så brukar jag betygsätta min filmupplevelse snarare än filmen i sig. I fallet Sånt händer inte här så blir det dock ett betyg på filmen som enskilt verk och det blir inte högt. Det kanske är orättvist för det var ju trots allt både roligt och intressant att se själva filmen och framförallt att läsa på om omständigheterna kring den. Men jag kände att jag ville markera att filmen verkligen inte är bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Ulf Palme och Signe Hasso

Signe Hasso och Alf Kjellin

”Hur är det fatt?”

Ombytta roller!

En av filmens ”intensiva” actionsekvenser. Och faktiskt, den här hade i alla fall ett överraskande slut.

Arkiverad under Action, Betyg 1, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Till glädje (1950)

26 augusti, 2018 2 kommentarer

Ingmar Bergmans första film från 50-talet är en som jag tidigare inte har sett. Till glädje är Bergmans åttonde biofilm och jag noterar att Bergmans produktivitet är hög, ruggigt hög. Han debuterade 1946 som regissör och sen kläcker han ur sig i princip två filmer per år, och när han inte gör film så sätter han upp teaterpjäser. Galet.

Apropå teatern så var Bergman chef för Helsingborgs stadsteater några år tidigare, och Till glädje utspelar sig just i Helsingborg (eller Hälsingborg som det stavades på den tiden) i samma kretsar som Bergman säkert umgicks i, bland skådespelare och musiker.

I fokus är medelmåttan Stig (Stig Olin som vi såg i Kris) som spelar fiol i den lokala symfoniorkestern men tror att han kan bli violinvirtuos. Den bistra sanningen är nog att han bara kommer att vara hyfsat bra på att spela fiol. I orkestern spelar även Marta (Maj-Britt Nilsson) som Stig uppvaktar under en längre tid. Till slut, mer eller mindre av minsta motståndets lag, så gifter de sig. Genom filmen får vi sen följa deras äktenskap och den bergochdalbanetur som det innebär.

Victor Sjöström

Jag vet inte riktigt om jag ska varna för spoilers nu eftersom det som jag tänkte kommentera händer inom filmens första minuter. Det är väl lika bra att varna för det. Så: varning för spoilers!

Filmens första minuter var något överraskande, och explosiva om man säger så. Jag var inte riktigt beredd på det och jag vet inte om det egentligen gjorde filmen som helhet någon tjänst. Filmen inleds nämligen med att Stig är på orkesterrepetition men får ett alarmerade telefonsamtal och rusar hem. Där får han det sorgliga beskedet att hans fru har omkommit i en olycka där ett spritkök exploderat.

Vi kastas alltså direkt in i vad man skulle kunna kalla en tragedi, men eftersom vi inte lärt känna några av rollfigurerna så var ju det känslomässiga avtrycket minimalt. Än så länge i alla fall.

Efter dödsbeskedet hoppar filmen sju år tillbaka i tiden. Detta tidshopp ackompanjeras som sig bör av ljudet av en harpa; det är ju sen gammalt. Ett snyggt grepp eftersom scenen övergår till dåtiden och den harpa som fanns med i orkestern. Det blev liksom en logisk och naturlig del av filmen.

Nu vi får se allt från början: hur de gifter sig, får barn, grälar, skiljer sig, blir ihop igen, hur Marta åker iväg med barnen på semester, en semester som Stig ska ansluta några dagar senare…

Birger Malmsten

Mmm, ett intressant upplägg måhända, men det finns ett problem. Problemet stavas Stig. Stig är en självupptagen medelmåtta som inte gör mycket rätt. Han är osympatiskt på ren svenska. Fast det brukar i och för sig inte hindra mig från att gilla en film. Ta t ex Inside Llewyn Davis som Shinypodden pratade om senast.

Det intressanta upplägget till trots så saknade jag, förutom en rollfigur att sympatisera med, även nån form av återbetalning. Om man inleder en film på detta vis så måste man (läs: jag) få nåt tillbaka på slutet, och jag kände inte att jag fick det på ett tillfredsställande sätt här.

Filmen har en del andra problem. En inte helt liten del av dialogen känns krystad och då menar jag inte att den känns teatral. Men dialogen känns inte som nåt som rollfiguren skulle säga i sammanhanget, teatral eller ej, utan det känns som nåt som manusförfattaren vill ha sagt. Stig har bl a en pinsam och spritinducerad monolog på en fest som bara kändes fånig. Han gapar om att ”man måste lida för konsten” osv. Det kanske hade funkat med en bättre skådis men Stig Olin höll tyvärr inte måttet för mig här.

En som däremot höll måttet, och mer därtill, var legenden Victor Sjöström. Det var hur roligt som helst att se honom i rollen som orkesterledaren Söderby. Med en blandning av humor, cynism och mänsklighet agerar han en både betraktare och berättare av det drama mellan Stig och Marta som vi får se på vita duken. Victor har en berättarröst som självaste Morgan Freeman skulle vara avis på, och det är just den som används under filmen bästa sekvens där Victor beskriver Stig och Martas relation, deras gräl men samtidigt deras tillgivenhet för varandra.

Margit Carlqvist

Två andra höjdpunkter var två av skådisarna i birollerna. Först var det Birger Malmsten, en av medlemmarna i orkestern, som gör en stilig och rolig glidare. En riktig stekare som kläckte ur sig repliker som ”Ta med dig fiolen på festen så gör vi lite musik innan vi blir fulla”. Normalt sett brukar jag tycka att Malmsten är både trist och träig. Inte så här. Kanske för att han spelade en biroll och liksom slapp ansvar? Kanske spelade han en roll mer lik sig själv?

Höjdpunkten nummer två bland birollerna var Margit Carlqvist som dök upp som en ung hustru till en äldre skådespelarman. Vem är detta tänkte jag?! Vilken snygging! En riktigt femme fatale. Sval och het på samma gång. Detta var tydligen Carlqvists debutroll och apropå femme fatale så spelade hon mycket riktigt under 50-talet s.k. vamp i en rad svenska filmer (förutom att vara med i Bergmans Sommarnattens leende).

Filmen som helhet funkar inte riktigt för mig. Den innehåller några riktigt fina delar (Sjöströms berättarsekvens som topp) men jag blev aldrig helt indragen. Jag tyckte även att man inte riktigt kopplar ihop filmens musiktema med resten av filmens handling. Fast jag måste ändå säga att det var rätt maffiga musiksekvenser under orkesterns repetitioner med pampiga verk av Beethoven, Mendelssohn och Mozart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,

Ben-Hur (1959)

24 augusti, 2018 2 kommentarer

Med anledning av att Sofia borta hos Rörliga bilder och tryckta ord har skrivit om Ben-Hur gånger två så tänkte jag det kunde passa att skicka upp en gammal preblogg-text om just Ben-Hur. Och då pratar jag alltså om originalet från 1959. Sofia var ju så järv att hon även betade av remaken från 2016. Min text om denna låååånga film skrevs i september 2003.

Jag har sett första timmen av Ben-Hur nu. Jag delar upp den och tar andra halvan imorgon. Hur som helst, jag är i m p o n e r a d av det jag hittills sett. Jag trodde inte den skulle vara så bra, allvarligt talat. Men skådespelarna är perfekta, speciellt Charlton Heston (Ben Hur, pacifist, hehe, i alla fall än så länge) och Stephen Boyd (Messala) och deras samspel. Det fanns ett djup som jag inte räknade med. Messala som kommer tillbaka till sin barndomsvän Judah Ben-Hur. Dessa två var som bröder när de var pojkar, och man ser verkligen att de är bästa vänner till en början. Men nu är Messala officer över de romerska trupperna och deras förhållande blir ansträngt och till slut ohållbart. Ben-Hur tvingas offra sin vänskap för att inte förråda sitt folk. Och sen olyckan med takstenarna. Oj oj, mycket bra manus.

En annan höjdpunkt: Ben-Hur möter Jesus. Jag gillade verkligen genidraget att aldrig visa Jesus framifrån i bild. Det gör det hela mäktigare. Nä, det här är verkligen en genomtänkt och välgjord film… än så länge. Vi får se om resten av filmen är lika bra. Nu är det en mycket stark fyra.

*en dag senare*

I går såg jag klart resten av Ben-Hur (1959) och jag är fortfarande i m p o n e r a d. Jag vet inte var jag har fått det ifrån men jag trodde det skulle vara en halvtråkig men lång matinérulle. Kanske det berodde på att jag har sett Spartacus (1960) och Cleopatra (1963) som jag båda tyckte var flera klasser sämre.

Heston passar perfekt i rollen som stolt jude som trots att han är galärslav lyckas behålla sin glöd för sitt folk, sin mor och sin syster. Dessutom, som jag skrev tidigare, fanns det ett djup som inte trodde skulle finnas. Vänskap, religion, tro, lojalitet, makthunger, osv. Sen är ju historien verkligen en historia av stora, episka mått. Filmen väver in Jesus på ett skickligt sätt så att han blir en lite mystisk del av filmen men ändå något av en röd tråd. Vi får storslagna, pampiga scener och en mycket bra gjord och spännande hästkapplöpning. Möjligtvis tappade den lite efter kapplöpningen när det handlade om mamman och syrran i lepra-dalen. Jag stördes inte av längden. Om man tycker filmen är dålig så blir ju längden ett problem, men om man gillar filmen så kan man ju i princip se hur mycket som helst. Betyget blir en mycket stark fyra, på gränsen till en femma.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Törst (1949)

19 augusti, 2018 Lämna en kommentar

Denna söndag handlar det om Törst från 1949. Som vanligt läser jag på om filmen på IngmarBergman.se, denna väldigt informationsrik och välordnad sida, och där ser jag att manuset bygger på en novellsamling av Birgit Tengroth, som även spelar en stor roll i filmen.

Ingmar Bergmans sista 40-talsfilm handlar om paret Rut (Eva Henning) och Bertil (den eviga Birger Malmsten) som är på väg hem med tåg från en semesterresa. Deras favoritsysselsättning är att gräla. Rut är en f.d. balettdansös som blivit skadad i knät och som nu mest dricker vin och är bitter. Bertil är en konflikträdd mes. I Törst tycker jag möjligen Bergman är på väg att hitta en egen stil. Det är lite annorlunda med ett mer fantasifullt bildspråk och berättande. Bergmans första husfotograf, Gunnar Fischer, står för kameraarbetet och han gör det bra. Träiga Birger Malmsten är kanske bättre än han brukar vara. Eva Henning är bättre än Malmsten som neurotisk och snackig tjej med jobbiga saker i bagaget. Jag tyckte de båda bitvis var underhållande under sina gräl.

Bitvis är det en ganska splittrad film då vi följer två historier och man kommer kanske inte riktigt in i den som utspelas i Stockholm. Att filmen utspelas precis efter andra världskriget märker man av när paret åker tåg och folkmassor tigger mat från perrongen när det stannar vid en station. Jag gillade som sagt en del av parets grälscener där det förekommer en del roliga repliker, som t ex ”Jag kan bara vila om jag är utvilad”. Vad mer? Jo, ganska uppseendeväckande var att man använde elektroniskt ljud vid ett tillfälle under en drömsekvens. Det kan inte ha varit helt vanligt vid den här tiden. Och så är Hasse Ekman, som är bra här, med på ett hörn som ganska äcklig läkare. Slutligen så röker givetvis alla konstant som sig bör i en film från den här tiden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmen innehåller en scen med lesbiskt tema. En scen som tydligen klipptes av filmcensuren på den tiden så att den enligt Bergman själv blev ganska obegriplig. Och, ja, just den scenen kändes märkligt klippt mot slutet.

Birgit Tengroth och Mimi Nelson (blicken!)

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Surrealism, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Into the Wild: The Edge (1997)

15 augusti, 2018 8 kommentarer

The Edge känns som en märkligt bortglömd film. Den hade ändå två vid den tiden (1997) ganska stora skådisar i huvudrollerna: Sir Anthony Hopkins och Alec ”den mest kända av bröderna” Baldwin. Fast har Alec Baldwin nånsin varit så rackarns stor bland de breda massorna? Hopkins är ju ikonisk som Hannibal Lecter men frågan är om han egentligen var en publikmagnet på alldeles egen hand?

När jag nu i efterhand läser på om filmen ser jag att manus är skrivet av David Mamet. Kanske det är en av förklaringarna till att den inte gick hem. Mamet är ju en av de torraste manusförfattarna.

Handlingen i korthet. Miljardären Charles (en iskall silverräv i form av Hopkins) följer med sin fru, en fotomodell ”spelad” av Elle Macpherson, när hon åker till Alaska tillsammans med bl a fotografen Bob (en cynisk och opålitlig Baldwin) för plåta bilder i exotiska omgivningar.

Bob tycker dock inte det räcker med natursköna berg och sjöar och en modell i indiandräkt. Nej, han vill fånga nåt genuint. Sagt och gjort, Bob, Charles och assistenten Stephen (Harold Perrineau) tar pontonplanet för att leta upp en tvättäkta indian som råkar vara på björnjakt.

Går flygresan inte så bra? Kraschar planet? Dör piloten? Hamnar de tre mitt ute i vildmarken utan möjlighet till kommunikation med omvärlden? Blir de tvungna att vandra tillbaka mot civilisationen? Skiter kodiakbjörnen i skogen?

Jag tycker både Baldwin och Hopkins är bra castade. Hopkins passar i rollen som arrogant men ändå inte osympatiskt allvetare. Miljardären Charles är rik som ett troll, har en fotomodellfru, men givetvis är han i grunden osäker på sig själv och andra. Är folk kompis med honom för att han har mycket pengar?

Charles längtar, precis som Bob, efter nåt genuint. Nu har de olika skäl förstås. Bob vill tjäna pengar genom att fota det genuina. Charles vill komma bort från pengarna genom att själv bli en del av det genuina.

En vildmarksvecka i Alaska visar sig vara ett lyft, i alla fall för Charles som lever upp när han får praktisera det han lärt sig om hur man överlever i vildmarken från en bok som han just fått i födelsedagspresent.

Obs! Spoiler för The Edge i nedanstående stycke.

Jag skrev att Mamet var en torr manusförfattare. Då menar jag inte nödvändigtvis torr i betydelsen dålig. Jag har nämligen fått för mig att Mamet skriver ganska smarta filmmanus med intrikat dialog. Men jag kanske får tänka om. I The Edge förekommer nämligen en idiotgrej som jag inte kunde låta bli att störa mig på. För att vara säkra på att man går söderut när man ska börja sin långa vandring så tillverkar Charles en kompass. Den hemmagjorda kompassen pekar ut söder och de börjar gå. Efter många timmar och strapatser upptäcker de till sin förfäran att de är tillbaka på samma plats som de utgick ifrån. De två andra anklagar Charles för att kompassen visat fel. Visat fel?!?! Felet var ju att de gick i cirklar för i h-e. Charles skyllde lite förläget på sitt bältspänne.

Det finns flera småsaker som stör. T ex så kliver man utan att tänka ner i iskallt vatten med sina skor bara för att tvätta händerna. Om man är vilse ute i vildmarken i rått och kallt klimat skulle jag säga att det är a och o att hålla fötterna torra och varma. Tänk på vad du kliver, Anthony!

Tillbaka till Mamets dialog. Jag tror inte jag gillar hans stil som känns väldigt skriven. Ja, det är klart att den är skriven. Han skrev den ju. Vad jag menar är att rollfigurerna säger saker och pratar om saker på ett sätt som en alldeles normal människa inte skulle göra i samma situation. Exempelvis pratar man, som om det vore fikapaus på jobbet, om hur man överlever i vildmarken och varför vissa inte klarar sig. Och man gör detta samtidigt som man själv försöker att just överleva i vildmarken! Dialogen känns skriven, inte naturlig. Det behöver i och för sig inte vara ett problem. Ingmar Bergmans dialog kan kännas oerhört skriven men ändå vara en njutning att lyssna på. Detsamma gäller bröderna Coens dito. Mamets? Njae.

Problemen till trots så hade jag ändå rätt så kul under filmens gång. Miljöerna är häftiga. Vildmark gillar jag nästan alltid. I filmens inledning anländer Charles & Co till en alldeles underbar lodge eller vad jag skulle en gigantisk stuga helt byggd i trä där väggarna är proppfyllda med uppstoppade djur och fåglar, gamla skidor och diverse horn på väggarna. Den påminde lite om stugan i The Hateful Eight. Dessutom spelades den som ägde och drev verksamheten i stugan av originalet L.Q. Jones, en skön lirare med glimten i ögat.

Slutligen, kolla in postern i början av inlägget. Hur ser Hopkins ut här egentligen? Är han driven till galenskapens rand? Är han on the edge?

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch. Så ovanligt!
Miljö: Skog, sjöar, floder, berg, och så lite kallt och snö.
Djurattacker: Minst fem björnattacker!
MacGyver: En avancerad fälla som man lyckas fånga en ekorre i. Synd bara att man inte fick se dem tillaga den. Man tillverkar en kompass med hjälp av en nål på ett blad på vattenytan i en urholkad stubbe.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Fängelse (1949)

12 augusti, 2018 Lämna en kommentar

Sommaren 2003 körde SVT en ganska stor Bergman-retro där många hans filmer visades. Jag hade vid den tiden endast sett tre Bergman-filmer och var alltså en novis. Fängelse var den första filmen man visade och jag satt bänkad. Nåja, jag såg i alla fall den. Om Fängelse kan man på Ingmar Bergmans sida läsa att det här, hans sjätte film, var den första som byggde på ett originalmanus av gubben själv. När jag läser min gamla text så inser jag att jag inte hade koll på det här med att spoilervarna. Fast jag tror att jag kanske kände att det var en så pass gammal film att ingen skulle bry sig.

Fängelse var väl ingen höjdarfilm. Den handlar om den grubblande författaren Thomas som träffar och blir kär i den unga prostituerade Birgitta Carolina (ja, så hette hon faktiskt). Birgitta Carolina bor med sin pojkvän/hallick Peter. Hon föder ett barn. Peter övertalar henne att lämna det ifrån sig och sen dödar han barnet. Thomas, ja, han funderar på att begå självmord och samtidigt döda sin fru. Ja, som ni hör så är det inga muntra ämnen direkt: självmord, mord, barnamord, prostitution, osv. Jag tror nog det var rätt magstarkt för den tiden. Guds existens debatteras också.

Filmen känns lite daterad, om ni förstår vad jag menar, vilket gör att den förlorar lite i intensitet. Skådisarna pratar på det klassiska högtravande viset som man gjorde på film på den tiden. Sen tyckte jag det blev lite melodramatisk på sina ställen och lite överspel kanske. Jag tycker ändå filmen tar upp intressanta frågor. Jag har inte sett alltför många Bergman-filmer (endast Fanny och Alexander, Persona och Sommarlek) men det verkar ofta handla ofta om detta att ta sig an sina inre demoner, att bli sams med sig själv. Tyvärr lyckas inte Birgitta Carolina med detta i filmen utan hennes liv och minnet av det förlorade barnet blir för mycket och det slutar tragiskt för henne. Dock inte för Thomas som går tillbaka till sin fru.

Jag tyckte att filmen var fint fotad och sen innehåller den en rätt så bra drömsekvens som fick mig att tänka på David Lynch och Eraserhead. Betyget blir en stark 2/5. För mig spelar inte betyget så stor roll. Filmen var intressant att se ändå men jag hoppas på att de kommande filmerna som SVT visar i sommar är bättre. En kul detalj med att följa retrot är att Bergman själv introducerar varje film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Surrealism, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Musik i mörker (1948)

5 augusti, 2018 Lämna en kommentar

Den femte filmen som Bergman regisserade har den ganska lökiga titeln Musik i mörker. Nu känns det som att vi är tillbaka i samma melodram-genre som i Bergmans debutfilm Kris. På den utmärkta sidan Ingmar Bergman kan man läsa att filmen visades på Venedigs filmfestival och att den gick hem bra hos både publik och kritiker.

Denna tidiga Bergman handlar om Bengt (Birger Malmsten), en framgångsrik pianist som förlorar synen i en olycka när han gör militärtjänsten. <spoiler>En ganska märklig olycka, för övrigt. Vad gjorde en hundvalp mitt i skjutbanan?!</spoiler>

Medan han tillfrisknar bor han hos släktingar på landet där träffar han den unga Ingrid (Mai Zetterling). De båda blir förtjusta i varandra men Bengt har förlorat livsgnistan, är bitter, och de skiljs åt. Ingrid börjar plugga medan Bengt hankar sig fram som restaurangpianist.

Jag fick ibland lite noir-känsla när det gällde fotot, vilket jag tror att jag inte brukar få när jag ser Bergman-rullar. Bitvis ser vi prov på överspel från en del skådisar men samtidigt var filmen lite rolig just därför. Det förekommer även en del humor, främst från hjälpredan på landet, Augustin, och direktören för restaurangen där Bengt spelar. Direktören är faktiskt som tagen direkt ur en farsartad pilsnerfilm.

Själva historien är faktiskt riktigt bra. Malmsten gör en trovärdig insats som blind. Mai Zetterling är härligt söt som ung naiv flicka i början. I inledningen får vi även oss till livs en trevlig drömsekvens med ”avancerad” trickfilmning. Skönt. En dålig detalj tyckte jag var musiken som är överanvänd och ska tala om för oss hur vi ska känna, speciellt när det ska vara dramatiskt. Det märks att det är en tidig Bergman då jag inte riktigt får Bergman-känsla, vilket kan bero på att manus bygger på en roman av Dagmar Edqvist.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Hamnstad (1948)

29 juli, 2018 2 kommentarer

Den fjärde Bergman-filmen i ordningen är en film som jag redan hade sett och jag hade även en kort gammal text färdig om den. Filmen heter Hamnstad och utspelar sig i Göteborg. Återigen, som sig bör i Bergmans tidiga filmer, så handlar det om ungdomar (eller unga vuxna) som vill frigöra sig från samhällets eller föräldrarnas bojor.

Hmm, det är märkligt, Bergmans tidiga filmer från 40-talet är väldigt ojämna. Oftast tycker jag det är ganska dåligt överlag. I t ex Det regnar på vår kärlek är det två personer som plötsligt är kära utan att vi fått nån känsla för varför. Så är det även här. Gösta (Bengt Eklund) och Berit (Nine-Christine Jönsson) är plötsligt ett sorts par, utan vi har förstått varför. Berit står vänd med ryggen mot Gösta. Gösta vänder henne häftigt om och kysser henne. Och vips så är de kära.

Nåja. Grundhistorien om ”problembarnet” Berit är ganska intressant. Hon missköts av sin mamma och pappa och tas om hand av socialen och hamnar på anstalter (min kommentar: skyddshem som det kallades på den tiden). Men historien mellan Gösta och Berit känns lite märklig. Det finns ingen kemi mellan de båda. Som alltid i Bergmans filmer från den här tiden är det intressant att man får se lite av hur samhället såg ut på den tiden. Det blir ett slags tidsdokument från en svunnen tid som ändå inte är så länge sen. Ganska bra var det också när det bara handlade om Berit och Gösta inte var med. Om Bergman hade fokuserat mer på den delen hade det kunnat bli en godkänd film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Into the Wild: The Hunted (2003)

25 juli, 2018 2 kommentarer

The Hunted kanske inte riktigt passar in i ”Överleva i vildmarken”-mallen likt de flesta andra filmerna i temat. Det handlar förstås om att överleva men den främsta motståndaren är en annan människa snarare än den vilda naturen. Ja, det är t.o.m. så att vildmarken är huvudpersonernas vän, och då syftar jag både på filmens titelfigur och den som jagar honom. Men jag kände ändå att den passade in i det avseendet att det handlar om att vara helt utlämnad och utnyttja de små medel man har till hands för att överleva.

I rollen som Den Jagade ser vi Benicio Del Toro som spelar Aaron Hallam, en dödsmaskin skapad av den amerikanska armén. Det har blivit fel i hjärnan på Hallam och istället för att lönnmörda ondskefulla serbiska krigsherrar i Kosovo så massakrerar Hallam harmlösa och oskyldiga hjortjägare i skogarna i nordvästra USA.

Den ärrade veteranen Tommy Lee Jones spelar L.T. Bonham a.k.a Jägaren a.k.a Mannen Som Talar Med Vargar. L.T. är mannen ansvarig för att ha skapat Hallam då han ledde utbildningen av militärens hemliga lönnmördare. Egentligen är han, eller tror han är, en natursjäl som värnar djurens rätt. Vad som gör honom intressant för militären är dock att han innehar kunskapen om hur man dödar en människa på det mest effektiva sättet med en kniv. Och dessutom vet han hur man tillverkar en sån kniv med det som naturen erbjuder.

L.T. får (förstås) i uppdrag av FBI, med Connie Nielsens agent i spetsen, att fånga in sin forne elev. Jakten kan börja.

Jag kan väl börja direkt med att säga att det här känns som en uppenbar homage till PTSD-filmernas PTSD-film, nämligen den första filmen om Vietnamveteranen John Rambo, First Blood, som vi för övrigt hittar på plats fyra på min topplista över 1982 års bästa filmer. Skillnaden här och det som gör The Hunted till en film där det är svårare att sympatisera med huvudpersonen är att Hallam dödar jägare för att de jagar hjort med avancerade gevär med kikarsikten istället för med kniv. Rambo, han ville ju bara lämnas ifred.

En lustig detalj är att när jag såg The Hunted för flera år sen, då jag försökte gå iland med det här vildmarkstemat första gången, så förstod jag inte Bonhams motivation till att vilja jaga Hallam. Hallam, som jag tyckte bara ville vara just ifred, precis som Rambo. What? Ja, Bonham kanske vill vara ifred men han dödar ju oskyldiga på löpande band för att de jagar djur på fel sätt. Dessutom har ju Bonham varit med och skapat Hallam.

Om jag ska gnälla på nåt så är det kanske att jag ville ha haft mer miljöer ute i vildmarken, ute i de där fina och gröna Oregon-skogarna. Här är allt mossigt och fuktigt och träden är beslöjade med härlig grågrön skägglav. Men samtidigt tyckte jag att det var lite kul att filmen blandade jakter som utspelade sig i skogen med tafatt i den urbana miljön i Portland. Det går tydligen att använda sig av samma typ av spårknep som ute i skogen, i alla fall om man jagar varandra genom stadsparker och fontäner.

Det filmen kokar ner till är väl konflikten inuti Tommy Lee Jones rollfigur. Hallam är ganska ointressant. Han har blivit galen helt enkelt. Bonham däremot: han ogillar pistoler, blir flygsjuk när han åker helikopter, har aldrig dödat någon MEN han utbildar militärer i konsten att döda. Ska han själv kunna döda någon om han verkligen är tvungen?

Slutligen är det väl dags att nämna filmens regissör: William f*cking Friedkin. Mannen bakom filmer som To Live and Die in L.A. och Killer Joe. Ja, och så The French Connection och The Exorcist också. Och alltså The Hunted.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En militär blir galen börjar döda folk. Hans lärare, och i viss mån hans mentor, måste fånga in honom.
Miljö: Det är lite blandat. Vi bjuds på fina skogsmiljöer, både under vintertid med snö och under sommaren/hösten (se nedan). Detta blandas upp med urbana miljöer där en del av jakterna äger rum. Det förekommer mycket vatten i form av både naturliga vattenfall och fontäner.
Djurattacker: Inga alls faktiskt. Ja, det är i själva verket så att Bonham hjälper en stackars varg som fastnat i en snara.
MacGyver: Ett antal smarta fällor. Man gör knivar av både rostiga metallbalkar och flinta. Metallkniven tillverkas ute i naturen där man agerar smed efter att ha gjort upp eld (givetvis helt utan artificiella medel som t ex tändstickor). Obs! MacGyver hade ju förstås aldrig gjort ett vapen…

 

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →