Återkomsten


Titel: Återkomsten (Возвращение, The Return)
Regi: Andrej Zvjagintsev
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

När filmitch i en kommentar till min recension av Brända av solen efterfrågade tips på ryska filmer så kom jag osökt att tänka på det ryska mästerverket Återkomsten. Därför kommer här en recension av Andrej Zvjagintsevs debutfilm!

En pappa återvänder till sin familj efter 12 års frånvaro. Han tar med sig sina två söner på vad som är tänkt att bli några dagars fisketur. Varken sönerna eller vi som betraktare vet var pappan har varit under dessa 12 år. Vi vet inte heller varför pappan måste till en viss ö eller vad han ska göra där. Det hela utvecklar sig till en psykologisk maktkamp mellan de tre skulle man kunna säga.

Det är inte ofta man stöter på filmer som inte ser ut som andra och som man samtidigt gillar skarpt. Stämningen i den här filmen fångade mig från början. Det var något med ämnet, fotot och musiken som fick mig att bara sitta och njuta. De två skådisarna som spelar bröderna gör det ruggigt bra. Speciellt lillbrorsan förstås eftersom det är han som är lite av navet i filmen. Han är den som har starkast vilja och därför också har svårast att anpassa sig till den nya situationen med pappan som dyker upp. Den äldre brodern är mer anpassningsbar, mer villig att rätta sig efter pappan (eller kompisar, genom att hoppa från höga hopptorn). Lillbrorsan vill säkert än mer att pappan ska tycka om honom också men inte genom att han ska förnedra sig.


Ett exempel på utmärkt skådespel/regi och perfekt fångade känslor är t ex scenerna i början vid middagsbordet då pappan delar ut mat och vin till sina söner. Storebror tittar på sin ”nya” pappa med en blick som är en blandning av beundran och rädsla, medan lillebror trotsigt liksom utmanar pappan. Allt perfekt fångat på några ögonblick. Ett annat exempel är när pappan och pojkarna är på väg till ön med den lilla båten. Plötsligt trivs lillbrorsan, de är på väg mot något spännande och han kan kanske to.m. börja gilla sin pappa, och han spricker upp i leende.

När det gäller stämningen i filmen så påminde den mig ibland om äventyrliga upptäcktsfärder som man kunde göra som liten (well, fortfarande). Just att klättra upp i höga torn, eller hoppa från hopptorn, är det något kittlande med. Även scenen då lillbrorsan spanar med kikaren har en skön känsla av upptäcktsfärd. Visst blir allt lite mer spännande genom en kikare? Sen vilar en annan känsla av melankoli över filmen, mycket pga det utomjordiska fotot (gjord av en debutant precis som regissören, otroligt men sant). Hur som helst så gillar jag alltid melankoli i filmer. Till detta bidrar också regnet och det vidsträckta vattnet som spelar en stor roll i filmen. Jag gillade även musiken som även den bidrog till och passade perfekt med stämningen i filmen.

Fotot var det, ja. Varje bild är ett litet konstverk och uttänkt in i minsta detalj (kändes det som i alla fall). Det var bara att sitta och njuta. Det är många (kanske för många faktiskt) sugande vackra svepande Tarkovskij-tagningar. Ibland annorlunda bildlösningar som var originella och gjorde att filmen inte kändes som andra filmer. Serien med svartvita foton som visas i slutet var sen den perfekta avslutningen. Inte eftertexter direkt utan nu kunde man istället smälta filmen samtidigt som man tittade på fotona och mindes scener ur filmen. Och framför allt, man kunde göra det utan att störas av den stressrusning mot utgången som brukar inträffa så fort eftertexter börjar rulla på bio.

Förutom det jag skrivit ovan är filmen även spännande nästan hela tiden, dels pga av det täta psykologiska dramat och dels eftersom handlingen är gåtfull, bara små ledtrådar ges till vad som ligger bakom allting. Det finns mer att skriva om egentligen men nu tar jag och slutar med att säga att betyget bara kan bli en klockren femma.

5/5

Spoiler
Är det bara jag eller hade pappan försvunnit från det svartvita fotot pojkarna hade och som de tittade på igen i bilen i slutet (efter att pappan hade försvunnit ner i sjön i båten). Sen en annan grej jag tänkte på: När de fastnade med bilen i leran så lärde ju pappan ut hur man gör för att komma loss med hjälp av grenar under hjulen. Hur gjorde pojkarna sen för att släppa pappans kropp genom skogen till båten? Just det.

Sen måste jag säga att det var skönt att storebrorsan inte anklagade (well, inte öppet i alla fall) sin bror för pappans död utan i stället blev mer ansvarsfull och liksom tog hand om sin bror (t.o.m. bokstavligt visat när han hjälper honom ur båten på slutet).

En sak jag undrar är om manusförfattare och regissör vet vad pappan har gjort under de 12 åren och vad som finns i den där lådan han gräver upp? Är det något byte efter ett rån? Har pappan suttit i fängelse och nu återvänder han för att hämta det? Har han varit ute i krig, pilot har ju mamman sagt? Jag tyckte den där lådan såg lite militärisk ut.
Spoiler slut

Winter’s Bone


Titel: Winter’s Bone
Regi: Debra Granik
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Du vill inte hamna i trubbel med de flesta människorna i Winter’s Bone. Filmen utspelas i amerikanska white trash-bushen i Missouri. Den har blivit hyllad i medierna vilket givetvis gjorde att jag blev aningen besviken. Det förekommer dock en hel del briljanta scener, som t ex när Ree (Jennifer Lawrence) söker värvning till armén. Ree är envis och en riktig power girl. Hon har en mamma som är sjuk och för tillfället inte har alla hästar hemma och även två småsyskon att ta hand om. Pappan är en kåkfararare som dock försvunnit efter att ha använt familjens hus som täckning för att bli frisläppt mot borgen. Ree bestämmer sig för att leta upp pappan, var han än är.

Winter’s Bone påminner om en del andra filmer i white trash-ploitation-genren. Jag kom att tänka på t ex Wendy and Lucy eller Ballast där white trasharna i och för sig är svarta. Och sen ska ju Frozen River, som jag inte sett, vara likartad. Jag gillar musiken, gammal country, bluegrass. Plötsligt dök Laura Palmer upp mitt i allt. Först tappade jag liksom fokus på själva filmen och såg bara Laura, en äldre version, framför mig. Sheryl Lee gjord dock en helt ok cameo. Miljöerna är trevligt fula: stökiga gårdsplaner, hundar i kedjor, trucks, rostiga traktorer, ja ni förstår. Som sagt, en del briljanta scener men däremellan går den, eller kanske jag, lite på tomgång.

3+/5

The Wire


Titel: The Wire
Skapare: David Simon
År: 2002-2008
IMDb
| HBO

Oj, oj, ja, vad ska man säga om The Wire? Det är nog min absoluta favoritserie någonsin (i konkurrens med Twin Peaks). The Wire är en episk, realistisk, rå, komplex och humoristisk serie. Men den ställer kanske vissa krav på tittarna. David Simon som skapat serien brukar jämföra The Wire med en roman. Ja, man skulle kunna säga att varje säsong är en roman. Det är så långt ifrån en episodisk serie man kan komma.

Vad man får om man inte ger upp efter några avsnitt är en komplex men sammanhängande bild av det amerikanska samhället, i form av staden Baltimore. Vi får följa alla, den som är lägst på samhällsskalan upp till de politiker som tror de styr staden. Vi får alltså träffa heroinmissbrukare, corner boys, knarklangare, enforcerers/hitmen, poliser, poliskommissarier, polischefer, hamnarbetare, frigivna fångar, politiker, skolbarn, journalister. Och allt alla gör har betydelse. Vad junkien Bubbs gör kan ha betydelse för nyvalde borgmästaren Carcetti.

Det jag tar med mig från serien och vad jag tror den försöker säga är att det i princip inte går att göra ”det rätta”, ”något gott” inom systemet. Om man t ex vill hjälpa någon får man helt enkelt ta sitt personliga ansvar och göra det själv.

Här är tre av en drös favoritklipp från The Wire:

Bunk och McNulty utreder brottsplats

Senator Clay Davis briljerar i det engelska språket

Felicia Snoop Pearson köper en spikpistol

12 edsvurna män

Titel: 12 edsvurna män (12 Angry Men)
Regi: Sidney Lumet
År: 1957
IMDb
| Filmtipset

Den här recensionen skrevs i juni 2006 och jag lägger upp den här med anledning av att RJ precis sett och gillat den här klassikern.

Ett välspelat drama med välskriven dialog där vi får följa en jurys arbete i slutskedet av en rättegång där det gäller att avgöra om en ung man är skyldig eller oskyldig till mordet på sin egen far. Jag tyckte det var ett klart sevärt kammarspel. Hela filmen utspelas i princip i det rum där juryn sitter och resonerar, diskuterar, argumenterar, grälar.

Alla jurymedlemmar har en egen personlighet och profil, vilket är en fördel då det ger intressanta spänningar mellan de inblandade, men det känns även lite krystat kanske. Henry Fonda känns som en ren Jesus-figur, medan Lee J. Cobb är Satan (nåja, lite mer nyanserad är han väl, och han visar även väldigt mänskliga sidor mot slutet). Min favorit bland jurymedlemmarna var nog antingen den gamle mannen eller E.G. Marshall, i rollen som den korrekte och logiske #4.

Filmen använder sig av några filmiska knep som funkar, men som ändock är knep (t ex när Lee J. Cobb försäger sig vid ett tillfälle). Sen är det är varmt och instängt i rummet. Spänningen och intensiteten stiger efter hand. Det förekommer vändningar och överraskande händelser. Fotot är så där stilrent som det bara kan vara i svartvita filmer från 50-talet. Väldigt skickligt gjort att få till en så spännande film med ”bara” ett gäng skådisar placerade i ett rum. Men det finns dock bättre kammarspelsfilmer där skådisar och dialog dominerar, t ex Bergmans Persona bara för att nämna nån. Där var det i huvudsak bara två skådisar — till skillnad från tolv som jag tyckte var lite väl många. Men, men, det är ju tolv personer i en jury så det är ju svårt att ha det på nåt annat sätt, haha.

I 12 edsvurna män saknar jag nåt som drar in mig i filmen rent känslomässigt. Det är en smart film, men för mig talar den mer till hjärnan än hjärtat. Och för att nämna en sak som störde mig så tyckte jag det kändes lite manipulativt att i början av filmen visa den anklagade pojken stå i rättegångssalen nästan darrande med uppspärrade rådjursögon som ett offerlamm. Nåväl, 12 edsvurna män är en klart sevärd rulle som jag ger en stark trea.

3+/5

*Duckar för de ruttna tomaterna från RJ, Martin, Filmitch et al*

The Harder They Come

the-harder-they-comeJaha, då har jag sett en film som var usel ur de flesta aspekter. Den utspelas på Jamaica där Jimmy Cliff spelar en ung aspirerande musiker som kommer från landet till Kingston där han försöker spela in och leva på sin musik. Tyvärr är handlingen hoppig och ologisk. Skådisarna läser upp sina repliker. Vissa sekvenser känns som helt tagna ur sitt sammanhang. Man tror att det ska handla om Cliffs försök att lyckas som artist men det hela urartat till en märklig soppa med larvigt våld och knarkhandel. Det finns egentligen bara en bra scen och det är när Cliff i en studio sjunger in sin låt med samma titel som filmen. Cliff har inga som helst skådespelartalanger. Enda gången han känns rätt är som sagt när uppträder med sin låt, och då är det riktigt bra. Denna scen känns i och för sig också tagen ur sitt sammanhang. Miljöer och klädstil är helt underbart 70-talshärliga. Utan den sköna stämningen och viss bra musik hade det blivit en etta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den sjunde kontinenten

den-sjunde-kontinentenFiffis filmtajm postade en sågning av den här ångestrullen och jag kände att det kunde vara lämpligt att dela med mig av mina åsikter. Nu har i och för sig dessa åsikter nästan sju år på nacken men ändå. 😉 Min recension kunde först läsas på Filmsnack.se i april 2004. Observera att även det som är skrivet inom spoilermarkeringar är skrivet då för drygt sju år sen.

Handlingen i en mening: En familj i Österrike med ett monotont liv beslutar sig för att bryta upp.

Den sjunde kontinenten gav en märklig känsla av tristess, obehag och upprymdhet. Den är inte helt lätt att ta till sig till en början. Den växte lite efter att jag tänkt igenom den, men inte mer än till en stark trea. Filmen är annorlunda klippt och det var bildlösningar som man inte är van vid. I stället för att visa människan visar regissören Michael Haneke de materiella sakerna som vi använder i vår (monotona) vardag: tandborstar, tallrikar, bestick, flingor, tv-apparater, kassaapparater, sedlar som byter ägare, matvaror som inhandlas, etc. Nåja, efter ett tag får också skådisarna visa vad de kan, och det gör de bra.

Slutbetyg: En intressant och annorlunda film, men bättre filmupplevelser har jag haft.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Jag kände att jag ville skriva lite mer, men måste då avslöja lite om vad som händer, så om ni läser här så får ni skylla er själva… Markera texten innanför spoilermarkeringarna för att läsa.

<spoiler>
Det som familjen menade med att bryta upp visar sig vara att alla (mamma, pappa och dotter) ska ta livet av sig. Alla tre är med på detta beslut och inte är upprörda utan beter sig relativt lugnt och sansat fram till en viss händelse. Tyckte detta var ganska intressant och jag antar att det ska finnas nån sorts symbolik här. Saken är den att de inte vill lämna efter sig nånting när de är döda, så allt som de äger förstör de. Detta inkluderar att spola ner pengar i toaletten, klippa sönder foton i album, klippa sönder alla kläder, förstöra all inredning i huset, etc. I den här processen deltar även dottern som t ex river sönder sina egna teckningar, och hon gör det till synes metodiskt och lugnt. Men, när pappan med en slägga krossar deras akvarium och alltså tar död på fiskarna blir det för mycket för dottern som bryter samman och börjar gråta. Kanske tycker hon fiskarna ska få leva eller så inser hon vad de själva är på väg att göra.

Kan tillägga att det som gjorde mig upprymd var den långa sekvens som visar hur de förstör inredningen (soffor, bokhyllor, byråer, osv.). Denna pågår i kanske 10 minuter och var av nån anledning upplyftande och lite rolig. Påminde mig lite grann om slutet i Antonionis Zabriskie Point där de spränger spisar, bokhyllor och kylskåp i slow-motion i fem minuter.
</spoiler>

Cléo de 5 à 7

cleoJag gillar stämningen, kameraarbete, miljöerna i Cléo de 5 à 7. En ung framgångsrik sångerska har varit hos läkaren några dagar tidigare och väntar nu på ett besked. Själv tror hon att hon kommer bli allvarligt sjuk i cancer.

När vi träffar henne är hon hos en spåkvinna för att få reda på vad som kommer hända. Det går inget vidare där och hon blir ännu mer nervös.

Filmen består av långa tagningar i riktigt njutbara miljöer i Paris som sjuder av liv. Det åks bil och buss, människor passar förbi, dels främlingar och dels folk hon känner.

Det finns egentligen ingen handling i vanlig mening utan vi får helt enkelt följa Cléo när hon väntar ut tidpunkten för beskedet med att vandra, bila eller bussa runt i Paris. Regissör är Agnès Varda och jag kan bara konstatera att den bästa nouvelle vague-filmen jag har sett alltså är gjord av en kvinna. Nu ska väl sägas att jag inte är något fan av franska nya vågen så att vara bäst i den genren är ingen större merit. Men jag gillar ändå den här rullen. En mysig film som handlar om stämning mer än handling. Jag kan tänka mig att en del skulle beteckna filmen som seg — och ja, det är ett sätt att se den som.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Stockholm Filmfestival: Monga

Titel: Monga (Báng-kah)
Regi: Doze Niu
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Monga är en taiwanesisk gangsterfilm som tagit sin titel från den äldsta stadsdelen i Taipei. I Monga som styr olika gangstergrupperingar, och filmen följer fem unga killar som är med i den mäktigaste. Men omvärlden, i form av gangsters från fastlandet, tränger sig på och hotar att splittra den tajta unga kvartetten som svurit en blodsed att alltid hjälpa varandra. Monga är en väldigt snygg film. Kvarteren, miljöerna är snyggt exotiska (japp, corny, jag vet). Det kryllar av slitna gränder med regnvåt asfalt, marknader och färgglada kinesiska lyktor.

Främst i början av förekommer det en del humor, då filmen mest är en halvskön film om en mobbad ung skolkille som värvas till att bli gangster. Något som jag inte kan med i vissa asiatiska filmer är att det brukar förekomma väldigt jobbiga supersentimentala inslag. Så även här: t ex corny snyftballadmusik när den unge mobbade killen blir kär i den prostituerade unga tjejen han har fått i födelsedagspresent. Uselt. Fast ändå intressant då det känns så överdrivet.

MongaOm man däremot övergår till fajtingscenerna så är dessa riktigt trevliga. Det här är nåt asiater helt enkelt är bäst på. Lite annorlunda är också att man inte har pistoler i Monga. Gangstersamhället är nämligen konservativt och tillåter svärd och knivar, men alltså inte pistoler. Detta ska dock ändras mot slutet av filmen då modernare tider tränger sig på. Det är en ganska lång film (140 minuter), men jag hade aldrig långtråkigt även om det ibland, eller ganska ofta, vickar över i sentimental melodram.

Sofias Genus-o-meter från Rörliga bilder och tryckta ord skulle nog implodera eller något, för här är kvinnorna reducerade till… ja, till en mamma som är orolig för sin son samt en prostituerad som tycker att tillvaron är ok när hon ligger under en torsk lyssnar på musik och drömmer om sin gangsterkille. Hepp. För avsluta: filmen är sevärd för sina fajtingscener, för sitt foto och miljöerna i Taipei, och för en del udda humor. Jag är tvungen att ge den godkänt.

3-/5

Om visningen: Trots bristande konstnärlig kvalitet på filmen så blev det en riktigt trevlig visning. Jag hade köpt kaffe och en mumsig kanelbulle som jag njöt av under reklamen. Reklamen som jag dessutom lärt mig ignorera vid det här laget. Under dessa kommersiella meddelanden så frågade mannen i sätet bredvid sin fru om hon hade noterat smutsen på som syntes på duken. Jag kunde inte låta bli att titta själv — och visst: när det var ljusa bilder syntes tydliga svarta fläckar. Jag sa till mannen att han inte skulle ha sagt det där, i alla fall inte så högt. Nu skulle jag ju inte kunna låta bli att störa mig på de där fläckarna under visningen. Gah. Vi skrattade och skakade båda på huvudet.

En minut senare kom biomaskinisten in med en trasa och en sprayflaska och sa att han skulle tvätta glasskivan mellan salongen och projektorn eftersom det hade kommit smuts på den. Vi skrattade igen. Ah, perfekt. Givetvis ska det inte vara smuts på linsen så att det syns men under filmfestivalen vet man aldrig riktigt. Biomaskinisten berättade också att man i projektorrummet på Saga inte kunde se in i salongen Saga 2. Detta berodde på att detta rum var placerat ovanpå taket till salongen. Saga 2:s projektor förs ner i position med hjälp en hiss. Detta var också anledningen till att det tog längre tid att få igång själva filmen efter reklamfilmen just i denna salong.

Das letzte Schweigen


Titel: Das letzte Schweigen (The Silence)
Regi: Baran bo Odar
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Det första jag tänkte när filmen började var ”aha, de hade råd med en helikopter för att ta såna där typiska bilder från ovan med en bil som färdas på en väg genom en skog”. Kanske inte den bästa av starter, även om det förstås var snyggt. Även i fortsättningen av filmen vimlar det av snygga naturbilder, främst på gula böljande sädesfält, fina sjöar och skogar. Men till slut berättade bilderna ingenting. Det hela känns som en mer påkostad tv-deckare, en Beck: Tystnaden ungefär. Stabil men stel.

Historien är ganska typisk för den här typen av film. Ett brott begås på 80-talet, en flicka försvinner och hittas senare mördad. Sen hoppar vi fram till nutid. Vi möter personer som på ett eller annat sätt har kopplingar till mordet. Ett nytt liknande brott begås som river upp mycket känslor hos de inblandade. Vi som tittare vet redan från början vad som har hänt. Nu handlar det om om även polisen ska få reda på det.

Mmm, jag vet inte. Filmen är en snygg dramathriller men känns tom. Det hela blir ganska upprepande. Scenerna bryts ofta innan intensiteten mellan skådisarna i scenen hinner bli riktigt hög. Skådisarna gör ändå toppinsatser men jag önskar att man hade fokuserat mer på dem och mindre på de snygga bilderna som jag inte riktigt vet vilken stämning de ska förmedla. Mot slutet blir filmen förvisso lagom spännande när upplösningen står för dörren, med det känns ganska standardmässigt. Ämnet är ganska tungt, med en del kopplingar till en film som The Woodsman som jag nog ska se snart.

3/5

Om visningen: Allt funkade bra. Jag var på plats ganska tidigt och då var det i princip helt tomt. När jag kom tillbaka efter att ha köpt lite kaffe hade det dock bildats en lagom lång kö. Det blev väl i princip fullsatt. Som vanligt några som lämnar en lucka mellan sig mitt i salongen. Och istället för att de i mitten flyttar ihop så ska den som vill ha en plats krångla sig förbi halva raden. Jaja, om man vill ha det krångligt så.


Förfilmen
var trevlig, Ett tyst barn (3+/5) av Jesper Klevenås. Roy Andersson har varit inspiration när det gäller bildlösningarna och dessutom var han med och producerade. Kortfilm kan ibland vara väldigt effektiv. Jag tyckte den var mer effektiv än huvudfilmen att då det gällde att gestalta förlusten av ett barn. Jag blev rörd av slutscenen i denna ganska tunga kortis. Något som inte huvudfilmen inte riktigt lyckades med.

Barnhemmet


Titel: Barnhemmet (El orfanato)
Regi: Juan Antonio Bayona
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Jag fortsätter att envisas med att posta gamla recensioner av filmer som mina medfilmbloggare precis recenserat. Den här gången är det Plox som tokgillat Barnhemmet. Min recension kunde först läsas på Filmsnack.se i september 2008.

Spanskt/mexikanskt skräckdrama, producerat av Guillermo ”Pans labyrint” del Toro. En kvinna bosätter sig med sin man och son på ett gammalt barnhem där hon själv växte upp. Det visar sig vara en inte helt lysande idé. Nja, godkänt skräckrulle men inget extra. Själva historien börjar man känna igen nu: hemsk händelse med barn för länge sen, barn spökar och andra barn är de enda som kan se dem, någon måste avslöja hemligheten för att barn ska få ro igen. Men Barnhemmet är snygg, har ett skönt tempo och en del riktigt bra tajmade hoppscener. Slutet blir känslosamt och litet sorgligt. Något som drog ner betyget en aning var att ett gäng hormonstinna fjortisar satt och skrek ikapp och trodde de tittade på Scary Movie 5. Jo, just det, inhoppet som Geraldine Chaplin gjorde var för övrigt underhållande och bra (bästa sekvensen i filmen).

3+/5