Metropolis (1927)

10 januari, 2012 9 kommentarer


Titel: Metropolis
Regi: Fritz Lang
År: 1927
IMDb | Filmtipset

En liten premiär här på Jojjenito är det dags för nu. Om jag inte är alldeles fel ute så kommer nu nämligen den första recensionen av en stumfilm. Och vilken film handlar det om? Jo, givetvis Fritz Langs klassiska sf-stummis Metropolis från 1927. Men det är inte allt. Som en bonus kommer imorgon en recension av den japanska animeversionen som kom 2001. Dessutom blir det på onsdag en recension av Langs mastodontfilm Dr. Mabuse, der Spieler.

Året är 2026 och i staden Metropolis styr de rika eller Tänkarna. De bor i mäktiga skyskrapor medan Arbetarna får slita under jorden vid maskinerna. Maria, en sorts änglalik kvinna, leder Arbetarna i en frihetskamp som syftar till nån sorts förbrödring mellan Arbetare och Tänkare. Sonen, Freder, till företagsmogulen Joh Fredersen träffar Maria och lockas ner i underjorden till maskinerna och Arbetarna och inser hur fel det är ställt. Joh får nys om det hela och låter en galen professor göra en robot som liknar Maria som ska lura Arbetarna till våldsam revolt som man sen kan slå ner.

Det var riktigt kul att se den här filmen. Att det var med live-musik (piano och synth av Matti Bye) på Cinemateket gjorde ju inte saken sämre. Effekterna är faktiskt riktigt bra. T ex när roboten som ska likna Maria skapas eller vissa scener av Metropolis med flygplan, bilar på vägbroar som går hit och dit bland skyskraporna. Dystopikänslan i början är effektfull med arbetare som går med böjda huvuden som robotar när det är skiftbyte.

Sen är det lite kul med stumfilm. Skådisarna överdriver en del och visar känslor i starka gester. Knutna nävar på bröstet är vanligt. Freder verkade ha ständiga hjärtproblem. Brigitte Helm som spelar Maria och den falska robot-Maria är bäst. När de båda Mariorna existerar samtidigt är det inte svårt att skilja dem åt eftersom den falska Maria har en djävulsk glimt i ögat medan den äkta är änglalik. Kul blir det när robot-Maria dansar för de rika gentlemännen som dreglar som vargar.

Det som var synd var att filmen hoppade och skakade en stor del av visningen (min kommentar: det här ägde rum hösten 2003 om ni undrar). Jag har väldigt svårt att förstå varför Cinemateket inte lyckas visa den med normal kvalitet som man kan förvänta sig. Den hoppade ju upp och ner under nästan en timme. Gaaah. Det spelar liksom ingen roll om man skryter med att man har en nyrestaurerad kopia, med aldrig visade scener, osv, om man sen kör den med en projektor från tiden då filmen gjordes!!!! (eller vilket felet nu var). Lite synd när det var en så mäktig film med ett mycket bra live-soundtrack.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Stumfilm Tagged with , , , , , ,

The Trip

9 januari, 2012 8 kommentarer


Titel: The Trip
Regi: Michael Winterbottom
År: 2010
IMDb | Filmtipset

The Trip fick ganska bra betyg (kanske framförallt i gammelmedia) när den var aktuell i somras men det pratades ändå inte så mycket om den. Jag har inte sett en enda recension på de filmbloggar jag följer. Filmmakare är samma gäng — Steve Coogan, Rob Brydon och regissör Michael Winterbottom) — som ligger bakom den ganska märkliga filmen Tristram Shandy.

Coogan och Brydon spelar sig själva. Det må vara skruvade versioner av sig själva men det mesta känns som det är baserat på deras egna liv. I alla fall är det det intryck man får eftersom de liksom är sig själva. Oh well, jag hoppas ni förstår trots mitt svammel.

Coogan ska göra nån sorts matreportageresa i norra England. En betald resa men exakt vad det hela ska utmynna i förstår jag aldrig riktigt. Ska det bli en tv-serie eller en artikel i en tidning? Från början är det tänkt att Coogan ska göra resan med sin flickvän men hon beslutar sig för att deras förhållande behöver ett break och åker till USA istället. Det blir Rob som blir hennes stand-in.

De två åker från restaurang till restaurang, äter mat, retas med varandra, och har roligt ihop ibland. De två är ganska olika. Rob är en easygoing snubbe som nöjer sig med att sitta med i paneler på radioshower. Han är folkligt rolig helt enkelt. Coogan däremot ser sig själv som sofistikerad, ett missförstått geni. Egentligen vill han ju bara bli uppmärksammad. Han drömmer om det stora genombrottet.

Precis som Tristram Shandy är det här en märklig film. Det är självklart att det inte är en dokumentär men eftersom Steve och Rob gör versioner av sig själva och eftersom det är baserat på deras egna liv så blir det en udda film.

Filmen är rolig. Rob och Steve har en del ganska underbara diskussioner och repliker när de sitter antingen på en restaurang och äter pilgrimsmusslor eller i bilen på väg till nästa ställe. Rob och Steve tävlar i att göra imitationer. Rob är riktigt bra. Michael Caine görs ett antal gånger, precis som Sean Connery och Al Pacino. Bitvis sjukt kul. De kan liksom inte sluta.

Alltså sjukt kul, och jag vet egentligen inte varför, men när de åker med bilen genom ett vackert nordengelskt landskap med hedar och berg tycker Steve att platsen skulle passa utmärkt för ett kostymdrama. Han drar igång med tänkta repliker ur filmen: ”Gentlemen, to bed! For we rise at daybreak!”. Rob hakar på och sen håller de på i fem minuter. Hysteriskt.

Det roliga är att Steve säger till Rob att det där med att hålla på med imitationer och roliga röster, det är ju bara trams egentligen. Ändå kan han inte låta bli att framför badrumsspegeln på kvällen försöka sig på Robs favoritröst Small Man Trapped in a Box. En rörande sen.

Under allt det roliga och tramsiga finns en mer allvarlig och melankolisk botten. Steve har precis separerat med sin flickvän. Rob han är lyckligt gift med en nyfödd bebis. Steve är ensam och hoppar i säng med servitriser under resan. Han ringer hem från en äng vid en sjö dit han gått för att hitta ett ställe med mobiltäckning. Han har fått order av ex-frun att prata med sin son som festat och druckit alkohol en vardagskväll.

Filmen börjar lite långsamt och man undrar lite om det verkligen kommer att bli bra. Men det är en mysig, rolig, märklig, udda film som är lite svårt att få grepp om. Vackra landskap och jag blev sugen på att besöka norra England med sina vackra berg och hedar. Bl a besöks en häftig kalkstensklippa (där man dessutom spelade in den Harry Potter och dödsrelikerna – Del 1, ni vet när de tältade uppe på en klippa). Jag kan inte låta bli att ge The Trip en fyra även om den är svag.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Masjävlar

5 januari, 2012 10 kommentarer


Titel: Masjävlar
Regi: Maria Blom
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Masjävlar såg jag på bio när den kom och då tyckte jag den var riktigt bra. Här är min gamla recension.

Mia (Sofia Helin) åker hem till byn i Dalarna för att hämta en lampa till sin nya lägenhet… och ja, sen fyller pappan 70 år också, så varför inte slå två flugor i en smäll och därmed minimera tiden hemma hos masjävlarna. Till saken hör att jag såg filmen med familjen under mitt julbesök hemma i min ”hemby” vilket gjorde det hela mer träffande ibland.

Masjävlar är en riktigt bra film, av debutanten Maria Blom, som skakade om mig en del. Jag (och stora delar av publiken) skrattade ofta, ibland igenkännande, ibland bara åt galenskaperna. Filmen pendlar verkligen mellan komedi (nästan fars) och mörkare saker. Man grät (nästan) ena sekunden för att i nästa skratta åt Ann Petrén eller nån annan som kläcker en lustig och bra tajmad replik (”Var e spriten!!??”). På nåt sätt lyckas filmen vara både rolig och allvarlig. Samtidigt.

En del klagar på vissa överdrivna karaktärer och klichéer, men jag vet inte… det är liksom inte meningen att det ska visa verkligheten exakt utan det är en utstuderad bild av verkligheten som är ganska extrem och koncentrerad. Allt händer på en gång, och denna gång funkar det pga av att det är gjort med en skön känsla och humor. Tala om ”födelsedagsfesten from hell”. Fattades bara att nån av systrarna hade hållit ett tal à la danska filmen Festen, men det hade väl blivit för mycket, haha! Nåt jag har att klaga på är att Mias föräldrar, som borde spela en viktig roll i filmen, känns väldigt sketchartade och de är liksom aldrig med i matchen.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,

What Ever Happened to Baby Jane?

29 december, 2011 6 kommentarer


Titel: What Ever Happened to Baby Jane? (Vad hände med Baby Jane?)
Regi: Robert Aldrich
År: 1962
IMDb | Filmtipset

Jag hade inga större förväntningar när jag slog mig ner för att se Baby Jane. Jag hade fått för mig att det var ett rent drama. Nu är det i och för sig inget fel på dramer, men för att uppskatta ett drama krävs att det är riktig intensivt och med karaktärer man känner för. Det krävs att filmen är ”spännande” på det psykologiska planet. En actionthriller som trycker på rätt knappar behöver inte vara så himla välgjord rent storymässigt för att ändå vara någorlunda sevärd. Det är liksom bara att checka in hjärnan i kylskåpet och njuta av actionscenerna. Ett tråkigt drama är bara ett tråkigt drama.


Desto roligare var det då att konstatera att Baby Jane var ett psykologiskt drama med thrillerinslag som var riktigt bra. Jag fick Hitchcock-vibbar i vissa scener, t ex scenen med ett visst ihopknycklat papper liggandes på en uppfart. Mmm, jag skulle kunna beskriva filmen som en film av Hitchcocks aningen mänskligare kusin. Joan Crawford och Bette Davis (som hatade varandra i verkligheten) gör underbara roller som de två systrarna som bor ihop. Crawford är den mer väna (och hjälplösa) medan Davis är paranoid och direkt elak mot sin rullstollsbundna syster. Spelet mellan de två systrarna är det som är filmens fokus, och då menar jag både rollfigurernas spel och skådisarnas spel.


Allt eftersom filmen går blir Davis provokationer allt grövre och Crawford är helt isolerad på sitt rum. Under scenerna när hon på ett eller annat sätt försöker kontakta omvärlden blir det riktigt spännande, nästan gastkramande. Hela filmen har också ett stråk av sorgligt obehag, vilket Davis bidrar till. Hennes rollfigur är en f.d. barnstjärna som drömmer sig tillbaka till forna dagars glans och hon vill så så gärna få uppmärksamhet igen. Crawfords rollfigur är ju den till synes goda men jag kan utan att säga för mycket ändå säga att den bilden nyanseras en aning i slutet av filmen. Det blir en klockren fyra till Baby Jane.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Happy-Go-Lucky

20 december, 2011 7 kommentarer


Titel: Happy-Go-Lucky
Regi: Mike Leigh
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord har precis skrivit om Happy-Go-Lucky och här kommer min recension av samma film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2008. Om ni undrar varför Poppy, som huvudpersonen i filmen heter, ser lite märklig ut på bilden här ovan så beror det på att hon går på en danskurs och försöker hitta sitt inre vilda jag. Typ.

Den här filmen var en liten chansning från min sida men det var den film som verkade bäst just den kvällen (ibland avgör filmerna och ibland tiderna vilka filmer som jag i slutändan ser). Jag visste dock att Mike Leigh var filmens regissör och att jag gillat hans All or Nothing skarpt. Leighs specialitet är väl brittisk realism. Det brukar vara ganska dystra, svarta, känslosamma filmer (men inte utan humor). Happy-Go-Lucky är istället en mer renodlad komedi, men med en del korn allvar, om helt sjukt uppskruvade Poppy (Sally Hawkins) som är glad och tänker gott om det mesta och de flesta. Vissa kan dock störa sig på hennes något påträngande sätt som t ex hennes bilskollärare (och en del som ser filmen skulle jag tro, haha).

Åh, stilen är så där skönt brittiskt. Jag vet inte vad det är. Det är väl variationen antar jag då filmintaget pga minsta motståndets lag ofta blir amerikanskt (inte på Filmfestivalen dock, där brukar jag tänka på att blanda upp). Hur som helst så gillar jag ofta den råa lite smutsiga känslan i brittiska filmer. Under de första 10 minuterna visste jag dock inte riktigt om jag skulle överleva Poppy. Det är lite väl mycket flams och trams. Sen lugnar det dock ner sig en aning eller så är det jag som lugnar ner mig. Sally Hawkins gör en sån där insats som sticker ut. Hon är faktiskt för skön helt enkelt. Hon ser livet från den ljusa sidan men tar även tag i problem och kan vara allvarlig när det behövs. Men ok, hon är på gränsen.

Scenerna mellan bilskolläraren Scott (Eddie Marsan) är sjukt roliga. Poppy är så jobbig som hon är och Scott som ska vara seriös blir galen. Man får även lite familjehumor när Poppy besöker sin gravida syrra och hennes toffelman, som dock försöker spela datorspel så fort frun lämnar rummet fast han inte får, haha. Den seriösa syrran tycker förstås Poppy inte är tar ansvar för sitt liv då hon bara flummar runt. Bästa scenen i filmen är när Poppy, obegripligt snäll som hon är, pratar med en uteliggare som verkar ha seriösa problem. Här blev filmen nästan surrealistisk. Happy-Go-Lucky är en sorts slice of life-film då handlingen inte är alltför uppstyrd utan mer visar scener ur Poppys liv med karaktärer som kommer och går. Återkommande är dock bilskolläraren. Det blir faktiskt en svag fyra.

4-/5

Om visningen: Det var en ganska munter stämning i salongen. Själv skakade jag skrattande på huvudet ett antal gånger, speciellt åt Scott. Happy-Go-Lucky var en av två filmer som jag såg på den skönaste biografen under festivalen, Sture. Jo, just det, volontären glömde mikrofonstativet framför duken— men blev givetvis påmind av publiken ganska så direkt.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , ,

All or Nothing

19 december, 2011 2 kommentarer


Titel: All or Nothing
Regi: Mike Leigh
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Jag har sett en riktigt bölare. För mot slutet så är det just det som Mike Leighs All or Nothing är. Handlingen kretsar kring några familjer som bor i ett slitet hyreshusområde i London. I centrum står den snälle men tafatte taxichaffisen Phil (Timothy Spall) som bor ihop med Penny (Lesley Manville) och två barn. Brist på pengar och en allmänt tråkig tillvaro har gjort att kärleken och lyckan liksom försvunnit i familjen. Främst Penny känner, eller i alla fall visar, att hon vill ha ut mer av livet än att jobba på snabbköpet, laga middag, tvätta kläder och bli utskälld av sin slöe son.

Jag måste först säga att Timothy Spall är strålande som den snälle taxichaffisen Phil. Spall spelar Phil med en sådan känsla, ett sådant vemod, att man inte kan annat än att känna med honom. Han är en sån där person som är snäll, vill alla gott men som helt enkelt inte får ändan ur vagnen när det verkligen gäller. Filmen har fokus på Phils familj men då och då får vi en inblick i några andra familjers liv i samma hyreshusområde. Dessa mellanspel stör inte alls utan bidrar till helheten. Som ofta i brittiska ”socialrealistiska” filmer bjuds vi på gedigna och trovärdiga skådespelarinsatser från samtliga. Grymt bra, helt enkelt. T ex så är en av rollfigurerna är en alkoholiserad kvinna och hennes fyllebeteende känns obehagligt äkta.

Mot slutet av filmen ställs allt hos Phils familj på sin spets pga av olika saker som händer. I samband med detta så har rollfigurerna Phil (Spall) och Penny (Manville) en av de mest gripande scenerna jag har sett (på länge). Det är en ganska lång scen där Phil berättar från hjärtat hur han känner. Och Penny lyssnar, reagerar, försöker förstå, berättar hur hon själv känner. Hur scenen slutar? Ja, det berättar jag ju förstås inte. Det är bara att se filmen själva! Förutom att vara ett gripande och jordnära drama har filmen även en lågmäld humor som roar på färden fram mot slutet. En ganska överraskande men klockren fyra blir det till Mike Leighs film.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Kortfilmer av David Lynch – Del 2

14 december, 2011 2 kommentarer

Då kommer korta omdömen om ytterligare tre kortfilmerna av David Lynch. De flesta av de här kortfilmerna går att hitta på YouTube. Jag har lagt till YouTube-länkar i de fall jag har hittat filmen. Det gäller även del 1 i det här minitemat.


Titel: The Amputee
Regi: David Lynch
År: 1974
IMDb | Filmtipset | YouTube

Här spelar Lynch själv en sjuksyster som ska sköta om en amputerad kvinna (som spelas av the Log Lady herself). Det går så där för Lynchs sjuksyrra. Medan Log Lady sitter och skriver nåt sorts brev (eller dagbok?) så försöker syrran lägga om bandagen men det sprutar mest. Sjukt förstås men inte speciellt bra. Vrickat men lite tråkigt.

2/5


Titel: The Cowboy and the Frenchman
Regi: David Lynch
År: 1988
IMDb | Filmtipset

En märklig film som Lynch gjorde för fransk tv där olika regissörer skulle ge sin syn på Frankrike och fransmännen. Lynch använder inte bara en utan två schablonbilder som möts. Dels fransmannen med basker och baguette under armen, och dels den amerikanske cowboyen (där Harry Dean Stanton från en av mina favvofilmer, Paris, Texas, spelar cowboyen). Här visar Lynch prov på sin udda bakvända humor. Tänk borgmästaren i Twin Peaks kanske.

3-/5


Titel: Premonitions Following an Evil Deed
Regi: David Lynch
År: 1995
YouTube

Ett 52 sekunder långt (eller kort) litet mästerverk (som ingår Lumière et compagnie där 40 regissörer använde sig av Lumière-brödernas gamla kinematograf från 1890-talet). Som sagt, ett mästerverk av Lynch. Det är 52 sekunder och fem korta scener som tillsammans med det underbara ljudet rymmer allt från rymdvarelser, mord, ängslan, idyll och det vanliga lynchska obehaget. Grymt. Less is more skulle man kunna dra till med.

4/5

Filmerna är tagna från dvd:n The Short Films of David Lynch. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att det inte är speciellt bra. Möjligen intressant om man är nyfiken på hur Lynchs tidiga verk såg ut. Undantaget är Premonitions Following an Evil Deed som förföljer en men den kom å andra sidan så sent som 1995. Dvd:n är nog inte värd att köpa om man inte är Lynch-fantast. Vilket jag nog får betrakta mig som eftersom jag köpte dvd:n, haha. Därmed inte sagt att allt Lynch gör blir guld. En hel del är ren smörja.

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 3, Betyg 4, Film, Kortfilm, Recension Tagged with , , , , , ,

Film noir-fredag: 5 Fingers

9 december, 2011 6 kommentarer


Titel: 5 Fingers (Affären Cicero)
Regi: Joseph L. Mankiewicz
År: 1952
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

I samband med att jag inledde mitt noir-tema så köpte jag en box med fem James Mason-filmer. Nu var det dags för den fjärde av dessa, nämligen spionthrillern 5 Fingers som även går under det — faktiskt bättre — svenska namnet Affären Cicero. Filmen är baserad på en sann historia om en betjänt på den brittiska ambassaden i Ankara som blir välavlönad tysk spion genom att sälja hemliga dokument till nazisterna i slutet av andra världskriget. Mason spelar givetvis spionen som får kodnamnet Cicero. Till sin hjälp (eller stjälp) har Cicero en polsk ex-grevinna (Danielle Darrieux) i behov av pengar.

Åhå, det här var en liten överraskning. Filmen började kanske lite segt. Åtminstone tog det ett tag innan filmen och karaktärerna satte sig för mig. Men även om inledningen kändes aningen intetsägande så var filmen ändå hela tiden småmysig. Bitvis var den även riktigt rolig, speciellt scenerna mellan Mason och en fantastiskt nervös tysk ambassadtjänsteman. 5 Fingers kändes som en väldigt brittisk film, trots att den är amerikansk. Det kan ju bero på att många av karaktärerna är så där härligt brittiska. Mason är t ex härligt arrogant och brittiskt självsäker.

Många av karaktärerna är riktigt sköna. Förutom Mason/Cicero och den tyske (och nervöse!) ambassadtjänstemannen (Oskar Karlweis) så gör John Wengraf en klockren insats som den pondusfyllde tyske ambassadören med det självklara (och autentiska) namnet Franz von Papen. Förutom att filmen är rolig och har en James Mason i högform så får vi faktiskt även lite hitchcock-spänning då Mason blir allt mer våghalsig för att komma över de hemliga handlingarna. Mot slutet tar filmen en del sköna vändningar och den absoluta slutscenen är en klassiker, perfekt ackompanjerad av Masons hysteriska skratt. Jag rekommenderar denna spion-noir hyfsat skarpt.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Limitless

8 december, 2011 5 kommentarer


Titel: Limitless
Regi: Neil Burger
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag hörde en del om den här filmen när den gick upp på bio. Jag var lite sugen på att se den då pga av att det fanns inslag av science fiction i handlingen. Nånting gjorde dock att jag inte såg den. Kanske var det att den inte fick speciellt bra kritik eller så var det att jag såg några klipp där Robert De Niro var med. De Niro och sf, det går inte ihop riktigt… förutom hans cameo i mästerverket Brazil.

Hur som helst så tyckte jag handlingen verkade intressant och när jag nu såg att den fanns att se på Headweb var det bara att klicka på play och se den.

Eddie (Bradley Cooper) är en slashas, en glidare som inte får n-å-n-t-i-n-g gjort. Han försöker skriva på sin sf-roman men han kommer inte många sidor, snarare inga sidor alls. Hans flickvän ledsnar och gör slut. När Eddie driver omkring apatisk och lodaraktig träffar han av slump på en brorsa till en gammal flickvän. Snubben höll tidigare på med att deala knark men har nu blivit konsult åt ett läkemedelsföretag. Or so he says.

Snubben erbjuder Eddie ett piller. Det är inte vilket piller som helst. Pillret gör att de sovande delarna av din hjärna som du kanske vill men inte kan utnyttja blir tillgängliga under den tid drogen verkar. Eddie tar motvilligt emot pillret. Senare tar faktiskt och testar pillret det i nån sorts desperation över sin situation. Jag menar saker kan ju inte bli sämre. Or so he thought.

Jag tycker filmen ställer en del intressanta frågor. Det är lätt att dra paralleller med knark och andra droger. Det handlar lite om att faktiskt få lite driv, en vilja, att bli peppad. Eddie städar lägenheten istället för att ramla ihop i soffan. Det kan man nog göra utan att ta droger eller magiska piller. Med lite god vilja brukar det gå.

Eddie märker också att han kan utnyttja all gammal kunskap han någonsin inhämtat. Allt finns lagrat och nu kommer han åt den. Intressant det där: ibland har man ju minnen som man inte själv vet om att man har. Nånstans finns det lagrat och sen är det nåt som gör att man plötsligt får tillgång till just det minnet. Det kan vara musik, bilder eller dofter.

Eller när man bara inte kan komma namnet på den där skådisen eller den där filmen. Det finns där men man får bara inte tag på det. Sen några timmar senare bara poppar det fram. Med pillret får alltså Eddie tillgång till allt som nånsin lagrats i hans hjärna. Dessutom blir han snabbtänkt, smart och klurig på en gång. Om han hamnar i en knipa — vilket han har en förmåga att göra i filmen — är det bara att poppa ett piller och så 30 sekunder senare så vet han precis vad han ska göra. Det påminner lite om om MacGyver… på speed. Jag gillade filmen.

4-/5

Andra åsikter om Limitless från filmbloggosfären: Filmitch tycker den är underhållande men stör sig på berättarrösten, Fiffi jämför Bradley Cooper med Schweizernöt, The Velvet Café tycker den är underhållande men lättglömd, Movies – Noir blev positivt överraskad, Flmr tyckte aldrig den var tråkig men inte superspännande, Addepladde har munnen full med popcorn. Jag tror nästan varje recension jag läst har inkluderat ordet underhållande, vilket är ungefär precis det jag själv tycker om Limitless.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Sagolandet

5 december, 2011 6 kommentarer

Titel: Sagolandet
Regi: Jan Troell
År: 1988
IMDb | Filmtipset

I somras tipsade Plox om att Sagolandet visades på SVT Play så då tog jag chansen att se den. Filmen är en personlig dokumentär om Sverige av Jan Troell. Man skulle nästan kunna kalla det för en svensk The Tree of Life eller kanske den fjärde delen i Qatsi-trilogin (eller föregångaren till Plötsligt i Vinslöv). Troell berättar om ett Sverige där man tappat mystiken i tillvaron. Man ägnar sig åt bilbingo, det är typ det roligaste man kan syssla med.

Filmen försöker definiera begreppet frihet. Har vi trots synbar frihet i västvärlden förlorat just den? Amerikanske psykiatern Rollo May bidrar med sina åsikter som oftast framstår som sanna men lite mässande (ja, eller mycket mässande). Ingvar Carlsson och Tage Erlander kommer också till tals och inser politikens begränsningar. Politik kan inte göra människan lycklig eller få henne att känna glädje. Möjligen kan den skapa förutsättningnar för det.

Det är ju en viss skillnad på ett politiskt perspektiv på tillvaron jämfört med ett personligt. Troell exemplifierar den försvunna friheten på ett möjligen Stefan Jarlskt övertydligt sätt med motorvägsbyggen och en gammal änkeman som inte får resa sin icke reglementsenliga gravsten över hustrun på kyrkogården (stenen håller inte måttet helt enkelt, rent bokstavligt).

Troell är inne en hel del på naturmystik. Bl a ägnas ett helt avsnitt åt Träden som han anser (om jag tolkar honom rätt) att människan våldför sig på i och med dagens (80-talets då) moderna skogsbruk.

Sagolandet är i mycket en väldigt nostalgisk film vilket Troell själv lyfter fram och liksom erkänner. (Troell agerar själv berättarröst i filmen.) Det handlar om gamla landsbygdsorter där man slår igen sommarpensionatet och det är stamgästernas sista och bitterljuva vistelse där.

Det förekommer en del obehagliga strömningar med invandrarfientliga åsikter. Det här är inget Troell lyfter fram direkt utan det förekommer i bakgrunden då och då. Istället berättar han om galningar som går omkring och besprutar björnloka eftersom de är ”element” i Sverige som inte hör hemma där. Parallellen blir ganska tydlig. Bitvis råder det en lite äcklig stämning. Vi får se ett (gammalt?) Sverige som jag liksom inte känner igen. Jag vet inte om det är nåt speciellt med Skåne? Eller var jag politiskt inkorrekt nu?

Och så handlar det om Vargen. Vissa tycker att den inte hör hemma i Sverige. Vad Troell tycker står klart. Här finns ett visst inslag av naturromantik. En familj på landet driver minijordbruk och de förmår sig inte att skjuta vargen trots att den river deras får. Värmlands jaktförening vill utrota vargen. Tyvärr väljer Troell att visa lite omotiverat övertydliga scener där man flår en varg (ja, det brukar man göra, vilket djur man än slaktar).

Övertydligt tyckte jag dock inte de uppmärksammade kycklingscenerna var. Det var helt sjukt faktiskt. Det fanns nåt ytterst fel med denna verksamhet. En kycklingfarm anlitade en grupp japanska (!) experter som tydligen var de enda som kunde avgöra om kycklingen var en höna eller tupp. Om det var en tupp åkte den direkt ner i avfallskvarnen. Hönan fick leva vidare för att producera ägg. Eftersom kycklingarna var framavlade för att få ägg (om det nu blev en hona) och inte hade nåt vidare bra kött så var det destruering som gällde för hankycklingarna.

Nåväl, trots förlorade frihet, ett västerland i mentalt förfall, nostalgi, naturmystik så bjuds det även på några roliga scener som påminner mig om Plötsligt i Vinslöv. Om ni sett filmen så kanske ni kommer ihåg ”Koppla hunden!” sagd av skånsk hundinstruktör.

Sagolandet är ett härligt tidsdokument med underbara frisyrer och glasögon, åsikter och dialekter. Skånska! Jag önskar nästan jag hade haft textning ibland, Plox. 😉

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →