Garden State

2 december, 2012 23 kommentarer

Garden StateTitel: Garden State
Regi: Zach Braff
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Själv är jag inte nåt större fan av Scrubs. Ja, jag har nog aldrig egentligen sett serien så jag kanske inte ska uttala mig. Men efter att ha sett Garden State 2005 trodde jag nog att Zach Braff skulle bli ett lite större namn än han har blivit. Efter Garden State tycks Braff inte ha gjort en enda långfilm.

I Zach Braffs debutfilm, vars namn får en att tänka på John Sayles filmer om olika amerikanska delstater, ser vi regissören själv i rollen som den av mediciner känslobedövade reklamskådisen boendes i Kalifornien som återvänder hem till trädgårdsstaten New Jersey för sin mors begravning. Utan medicin försöker vår hjälte försonas med sin far, får en flickvän, umgås med gamla kompisar, och åker motorcykel. Ett nytt liv helt enkelt.

Mmm, tyvärr blev jag lite besviken på filmen. Jag tyckte den hade en del likheter med den underbart sköna The Station Agent men här lyckas man inte riktigt skapa samma känsla för karaktärerna tycker jag. Där The Station Agent bara var en må-bra-film, så känns det ibland som om Garden State försöker lite väl mycket att vara så där skön, cool, och annorlunda. Det kändes bitvis lite konstruerat coolt.

En annan brist var att Braffs relation med sin pappa (spelad av en helt outnyttjad Ian Holm) inte reddes ut ordentligt. Jag väntade på en riktigt dust mellan de två men av det blev intet vilket var lite synd. Nåväl, det var mina klagomål. I övrigt är det förstås en stark debutfilm av Braff. En amerikansk version av Masjävlar ungefär. Det var även bra musik som ibland utnyttjades lite väl ofta. När det gäller musik så måste Donnie Darko var den optimala filmen. Där är all musik perfekt, så perfekt. Eh, sorry, Garden State var det. En stark trea blir det. Keep up the good work, Zach!

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

En ny spännande värld

27 november, 2012 Lämna en kommentar

Titel: En ny spännande värld (Brava Gente Brasileira)
Regi: Lúcia Murat
År: 2000
IMDb | Filmtipset

För några år sen körde SVT något som man kallade Filmklubben på sena tisdags- eller onsdagskvällar (sena och sena, filmerna började vid 22 eller nåt sånt men om man jobbar dagen efter så…). Jag spelade alltid in dessa filmer, om jag inte sett dem tidigare. Sen såg jag dem vid ett senare tillfälle. SVT:s film/programinköpare på den här tiden hette Per Ögren och han höjde standarden på SVT:s filmutbud flera snäpp. Toppklass helt enkelt. Ofta handlade det om intressanta, lite annorlunda filmer som jag ofta kände mig sugen på att se. Tyvärr gick Per Ögren bort i cancer 2008. Den här brasilianska filmen såg jag på SVT:s Filmklubb 2005 och även om just den här filmen kanske inte var världens bästa så är den ett bra exempel på de filmer som man kunde få se.

Något så ovanligt som en brasiliansk film har jag sett. Ok, en handfull till har man väl sett men inte är det många. Det här var en historisk film som utspelas i 1700-talets Sydamerika där portugiser och spanjorer koloniserar för fulla muggar. De infödda indianer behandlas illa men vissa portugisiska kolonisatörer försöker sluta fred med de lokala stammarna. Hit kommer den något naiva Diogo som ska leda en expedition för att kartlägga de portugisiska kolonierna. Till sin ”hjälp” har han den brutale kaptenen Pedro som inte säger nej till att döda några indianer på vägen.

Något som jag tänkte på under filmen var att detta bitvis var en ganska realistisk och våldsam film. Temat med en västerländsk expedition som ger sig in djungeln och träffar på en kultur som de inte förstår har vi sett förr – i olika former. Diogo, som till en början mest är förundrad över infödingarna, får ganska snart uppleva vad kolonisation egentligen innebär för vissa, som kapten Pedro t ex. Efter denna ”upplevelse” känner sig Diogo bunden och dragen till en indiankvinna som han blir ihop med kan man väl säga. Portugal och hans älskade där hemma bleknar allt mer för Diogo som blir en ny människa i ett nytt land. Han tror att han börjar förstå både sin indiankvinna och hennes kultur. Tror han alltså.

Kontrasten mellan den grymme Pedro och den naiva Diogo var ganska intressant. Till en början är det självklart att man som tittare tycker att Pedro är en brutal barbar och att Diogo är god, öppen och försöker förstå. För båda slutar det ändå ganska illa. Diogo tar sig liksom vatten över huvudet och får så småningom uppleva en ganska grym kulturkrock tack vare sin något naiva inställning. Det fanns alltså en del intressanta teman i filmen men rent filmiskt är det ingen höjdare. Halvbra skådespelare och lite tempofattig handling utan studs var det allt. Ändå var det lite annorlunda med det ganska grymma våld som förekom. Efter de första fem minuterna väntade mig en lite småtråkig och slätstruken film men våldsscenerna gjorde att den stack ut lite grann. Godkänt blir det.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Våld Tagged with , , , , , , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: Post Tenebras Lux

19 november, 2012 8 kommentarer

Titel: Post Tenebras Lux
Regi: Carlos Reygadas
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Post Tenebras Lux är kanske en film som hade passat in på Filmspanarnas festivallördag förra helgen. Vi hade lyckats pricka in tre filmer utan handling där den ena filmen var konstigare än den andra. Den här lördagen var Post Tenebras Lux den första filmen jag såg och under inledningen trodde jag att även det här var en film utan handling. Det som skiljde jämfört med t ex Holy Motors var att jag blev helt hypnotiserad av filmen. Jag kände igen den känslan från andra filmer utan nån vidare handling, t ex mästerverket H:r Landshövding. Jag vet att jag är lite speciell som gillar den här typen av film men det är nåt med den melankoliska stämningen som jag bara älskar. Fast Post Tenebras Lux är väldigt olik H:r Landshövding, det ska sägas.

Början är så vacker att jag nästan börjar gråta. Jag får åtminstone gåshud. Ett utomjordiskt foto visar oss en dal, en högplatå med en halvt om halvt översvämmad äng, i en djungel omgiven av skogiga berg. Solen håller på att gå ner och ljuset och himlen är ett rödblågult konstverk. På ängen springer en liten flicka omkring bland djur. Det är hästar, kor och hundar. Vi hör hästar frusta, lera som klafsar, vatten som plaskar, hundar som fnyser eller skäller. Fotot är magiskt med ett knivskarpt fokus i mitten men suddigt utåt sidorna. Scenen pågår jag vet inte hur länge men för mig hade den kunnat pågå hur länge som helst.

Lite senare är vi inne i flickans familjs hus. De ligger och sover tidigt på morgonen då en röd lysande djävul med en väska i handen sakta skrider in genom dörren. Nu har musiken som spelades under sekvensen på ängen slutat. Det är helt tyst och den rödlysande djävulsfiguren går omkring i huset sakta och tyst. Spänningen är av nån anledning på topp. Det är vackert på ett obehagligt sätt. Djävulen tittar in i barnens rum där en pojke har vaknat och står bredvid sängen. Han tittar rätt på djävulen som sakta lämnar rummet och sedan även huset. Hmm, vad hände där, tänkte jag?

Efter detta, och då har det kanske gått 20 minuter börjar filmen på riktigt. Familjen vaknar och vi får ta del av deras morgonbestyr. Familjen som består av man, fru och två småttingar, en flicka och en pojke verkar vara lyckliga men det finns förstås mörka sidor. De har flyttat från staden och bosatt sig ute i den mexikanska djungeln i vad som verkar vara ett försök att lappa ihop sitt trasiga äktenskap.

Vi får även träffa några andra invånare i den lilla byn och filmen blir en sorts väv där de olika personerna och deras problem kommer att påverka varandra. Huvudpersoner är mannen och frun från familjen och deras problem i äktenskapet. Vid ett tillfälle reser de till Frankrike för att besöka en sorts swingersklubb. Det var länge sen jag så många nakna människor, både män och kvinnor, på film.

Bitvis är det alltså en fascinerande och vacker film. Tyvärr överanvänder man kanske det där fotot som är suddigt i kanterna. Sen är det som att filmen egentligen är två filmer. En konstfilm med långa vackra scener utan dialog, ofta med vacker natur, och sen ett mer vanligt äktenskapsdrama och även nästan thrillerelement (fast tagna ur en Hanekefilm). Efter filmens början kom jag aldrig riktigt in i familjedramat. Fast det finns ett undantag. Under en scen spelar frun piano och sjunger en Neil Young-låt medan mannen ligger i sängen och det här blir enda gången de blir riktigt känslosamma och öppna mot varandra. Det var även en scen som visade på musikens kraft att beröra.

Betyget blir en stark trea till denna mycket märkliga men vackra film.

3+/5

Om visningen: Den här visningen hade tyvärr flyttats från trevliga Grand 1 till Klarabiografen i Kulturhuset. Fast det gjorde inte så mycket. Förra året så jag filmen Natural Selection här och det som är bra med Klarabiografen och som jag nu kom ihåg är att man fattat att folk inte vill sitta och trängas som sardiner som på ekonomiklass på ett flyg. Här är det är stora fåtöljer och väl tilltaget med utrymme både för fötterna och framförallt åt sidorna så man slipper sitta och armbåga varandra. Det är inte egna armstöd som på Filmstaden i Råsunda men de är riktigt breda. Trevligt.

När jag kommer till biografen så går precis han som ska kolla min biljett iväg. Jag väntar ett tag men går sen in och tar en plats. Jag vet ju att jag har biljett (och medlemskort!), haha. Eftersom ingen kontrollerade min biljett så tar jag det säkra före det osäkra och frågar den person jag sätter mig bredvid om jag har kommit till rätt film. ”Ja, det har du, annars hade du inte kommit in!”. ”Ja, jo, just det, fast det stod ingen där just när jag… ja, ok då, jag smet in! Men jag har både biljett och medlemskort, jag lovar”.

Under de första 5-10 minuterna av filmen (inte reklamen utan filmen har alltså börjat) så droppar det in folk hela tiden som förvirrade går omkring i mörkret för att hitta en plats. Kanske hade de missat flytten från Grand och fick springa därifrån? Efter kanske 25 minuter kommer den sista personen. Förstår inte riktigt hur man tänker då? Bredvid mig sitter en kvinna som verkar ha haft problem med halsen. Hon sitter ständigt och sväljer, hmmar och harklar sig för att mot slutet brista ut i en skön hostningsattack under en tyst scen. Stackars människa. Och konstigt nog störde det inte mig så mycket. Det kan bero på att jag själv fick rethosta i en fullsatt biosalong i slutet av Million Dollar Baby under den mest känslosamma och tysta scenen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2012 Tagged with , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: Lore

15 november, 2012 4 kommentarer

Titel: Lore
Regi: Cate Shortland
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag tyckte Lore var en klart intressant film. Den har ett tema som jag tror jag aldrig har sett på film tidigare. Ändå tänker jag på filmer som Casablanca, 5 Fingers och The Third Man som utspelas i en kaosartat värld under eller efter andra världskriget. Det är filmer som använder just den miljön för att skapa en intressanta intima historier om personliga relationer. Lore utspelas i slutskedet av det andra världskriget. Lore är namnet på en ung tjej. Hon är ett barn men precis på gränsen till att växa upp. Hennes familj, dvs hennes mamma och pappa, är anhängare av Hitler och Nazi-Tyskland.

När Tyskland i slutet av kriget faller samman så faller även Lores värld samman. Hon och hennes tre syskon måste ta sig en lång mödosam väg genom Tyskland till sin mormor. Kaos råder då Tyskland har blivit indelat i en fransk, en brittisk, en amerikansk och en rysk zon. Ingen verkar riktigt veta om kriget fortfarande pågår eller ej. Lore vet i alla fall en sak och det är att judar är avskum. Det har hon lärt sig av sin familj. Men vad händer när en jude faktiskt räddar hennes syskon?

Och vad händer när hon själv bidrar till människors död för att hon själv och hennes familj ska överleva? Jo, it ain’t pretty kan man väl säga. Lore blir en allt mer vuxen människa. Hon går verkligen från barn till vuxen under de nästan två timmarna som filmen pågår.

Det är inte en perfekt film, långt därifrån, men det är en bra film. Fotot är ett flytande vackert foto där naturen visar sig från sin bästa sida mitt i allt kaos. Kanske att det blir lite segt ibland med den poetiska stilen. Det kan vara svårt att få den där känslan av att det här faktiskt utspelas på 1940-talet när det är en film i en så liten skala och med en, vad jag tror, ganska liten budget. Det förekommer ju liksom inga storslagna krigsscener. Men när man väl accepterat formatet så är det en bra film.

3/5

Om visningen: Hmm, hände det nåt speciellt på den här visningen? Nej, det var en sån där perfekt söndagsvisning vid halvtre på eftermiddagen där det mesta är lugnt och man har gott om tid. Jag hämtade en kaffe (cappuccino den här gången) på Espresso House innan visningen på den trevliga biografen Grand. Jag hade varit förbi Grand några minuter tidigare och då var det ganska tomt där och man hade inte öppnat insläppet så jag gick och fixade min kaffefix men när jag kom tillbaka var salongen välfylld men jag fick ändå en bra plats. Volontären, en tjej, körde en slentrianversion av det obligatoriska pratet innan en visning. Hon läste innantill på väg upp på scenen om vilken film det var hon skulle presentera och sen var det rena nyhetsrapporteringen. Men, men, hon uttalade Lore rätt i alla fall, till skillnad från mig själv. Det är en förkortning av det tyska kvinnonamnet Hannelore noterar klubben för ordursprung. En klubb jag är medlem i.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension, Stockholm Filmfestival 2012 Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: La leggenda di Kaspar Hauser

11 november, 2012 12 kommentarer

Titel: La leggenda di Kaspar Hauser
Regi: Davide Manuli
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Äntligen var då filmfestivalen igång för min del. Det är alltid mysigt att slinka in på en, oftast helt okänd, festivalfilm i novembermörkret. Den här premiären fick jag sällskap av min Filmspanarkompis Henke. Medan Henke höll plats i kön på Zita så fixade jag kaffe. Bra teamwork. Mer om själva visningen efter recensionen.

Namnet Kaspar Hauser hade jag hört tidigare och jag hade för mig att det fanns en skum film av Werner Herzog också. Lite snabb research innan visningen visade att jag hade rätt. Herzog har gjort en film om Kaspar Hauser. Men vem var då Hauser? Jo, det finns alltså en legend, en riktig legend om ett verkligt hittebarn vid namn Kaspar Hauser. 1828 i Nürnberg dök Kaspar upp på ett torg med en lapp där hans namn stod. Han kunde inte tala och var okontaktbar. Kaspar blev ett studieobjekt (ett sorts cirkusdjur) bland dåtidens psykologer som lärde honom tala, läsa och skriva. Det framkom efter ett tag att Kaspar spenderat sina 16 första år i livet i en mörk fängelsehåla eller det påstod i alla fall Kaspar själv. 1833 mördades Kaspar och det har spekulerats i om orsaken till mordet var att han var en okänd arvprins till storhertigdömet Baden.

Filmen som är regisserad av italienaren Davide Manuli är en modern take på historien. Manuli har förflyttat handlingen till en medelhavsö som Kaspar en dag flyter iland på. Kaspar spelas av en smal tjej med Kaspar Hauser skrivet i tusch på magen och bröstet och hörlurar på huvudet. Kaspar hittas av öns sheriff spelad av en fullkomligt galen Vincent Gallo (”Yeah, boy! That’s what I’m talking about, boy! Yeah! Yeah!”). På ön finns även Horan, Langaren, Prästen, Hertiginnan och Åsneföraren.

I ett antal klipp som egentligen inte hänger ihop och bildar en historia (vilket visar sig bli ett tema för mina tre första festivalfilmer) får vi följa Kaspar på ön när hon rider åsna eller lär sig bli dj. Just det olinjära berättandet eller snarare frånvaron av berättande, frånvaron av en nån som helst story, gör ju att det finns en risk att man sitter som ett frågetecken och bara har tråkigt. För att man ska ha nån behållning så måste det finnas nåt annat som väger upp.

I La leggenda di Kaspar Hauser finns det en underhållande Gallo, ett snyggt svartvitt foto och väldigt bra musik av Vitalic (Vitalic, Vitalic, Vitalic!). Vissa sekvenser är helt underbara med bara musik, en dansande Vincent Gallo, Kaspar-tjejen och ibland den italienska svala skönheten Elisa Sednaoui. Långa snygga musikvideor helt enkelt. Allt som allt så räcker det för en svag trea. En faktiskt perfekt start på festivalen.

3-/5

Om visningen: Innan vi ska släppas springer volontärerna omkring och letar efter kortläsare. De som hittas fungerar inte. Varken Henke och jag har pappersbiljetter utan biljetten inprogrammerad på våra medlemskort. Till slut kapitulerar volontärerna och släpper in alla utan kontroll. I en liten salong på Zita fick vi, eller i alla fall jag, helt ok platser. (Tack, Henke, för att jag fick bästa platsen bakom en kort tjej, haha.) Det var ett Face2Face efteråt som började lite segt med en ganska trött Davide och en svensk skådis (Joel Spira från Snabba Cash-filmerna) agerade moderator. Tyvärr var även Spira lite trött och hade inte nån vidare koll. Bl a nämnde han att de flesta skådisarna i filmen var amatörer. Ja, förutom Vincent Gallo som kanske jobbat en del som ”proffs”, eller? Nervöst skratt från publiken. Till slut tog publiken över och ställde de intressanta frågorna, bl a Henke som frågade om musiken. ”Vitalic, Vitalic är det som gjort musiken, är du helt borta, eller?!”.

Att Kaspar spelades av en kvinna, ett medvetet val? Nope. Davide ville ha en rysk tonåring (en cirkusartist?) men det gick inte då han inte kunde lämna Ryssland. Då kom Davide att tänka på en performanceartist, Silvia Calderoni, som han såg 2007. Calderoni framträdde enligt Davide naken, målad i vit färg och med en giraffmask på huvudet. Och så blev det hon som fick göra rollen som Kaspar, vilket visade sig bli en helt galen rollprestation.

Bäst under Face2Facet var när en kvinna hade gjort en vad hon trodde smart observation om ljudbilden, t ex med fågelljud mitt ute i öknen, varför hade han lagt till dessa fågelljud och vad betydde de?! Jo, Davide hatade dessa fåglar, de försökte ta bort dessa i efterarbetet men det gick inte. Skratt från samtliga. Som avslutning dömde Davide ut hela filmbranschen som död. Han tyckte de italienska surrealisterna (vilka är de egentligen, kanske Antonioni?) var bra tillsammans med Buñuel och kanske var amerikanerna bra i slutet av 70-talet men efter det är det bara skit. En i publiken sa då: ”So cinema is dead!?”. Davide: ”Yes!”. Skratt och ridå.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival 2012, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Imposter

10 november, 2012 6 kommentarer

Titel: The Imposter
Regi: Bart Layton
År: 2012
IMDb | Filmtipset

”Jag gillar inte filmer om korkade personer”. Jag börjar den här recensionen med ett citat som Henke från Filmspanarna kläckte ur sig på t-banan efter att vi hade sett dokumentären The Imposter tillsammans med Fiffi och Joel. Citatet sammanfattar faktiskt problemet med filmen. The Imposter handlar om ett problembarn, ett problembarn som egentligen är vuxen men som rymmer från barnhem till barnhem i Europa. Han, vem han nu än är, antar olika identiteter och påstår sig vid ett tillfälle vara Nicholas, ett försvunnen barn från Texas. Grejen är att problembarnet är 23 år och det försvunna barnet ska vara 16 år gammal.

Det är en fascinerande dokumentär, det är helt klart. Bedragaren är en läskig och slemmig person som bara tänker på sig själv. Filmen försöker i några korta ögonblick berätta hans barndomshistoria och varför han agerar som han gör, men fokus är helt klart på hur den här familjen från Texas låter sig luras av Bedragaren som alla vet inte är Nicholas. Innan man ser filmen får man för sig att det handlar om en väl genomtänkt plan men det handlar om slumpen mest. Bedragaren kör liksom bara på. Utan att tänka på hur andra ska känna.

Han vill egentligen inte spela sin roll men familjen omfamnar honom med öppna armar och då trivs han. Han får åka amerikansk gul skolbuss. Som tittare undrar man hur i helvete familjen kunde ta fel eller inte ta fel med ändå acceptera den här mannen. Kan det vara så att de inte har rent mjöl i påsen? Finns det en bakomliggande historia här? Här blev filmen intressant och samtidigt äcklig.

En privatdetektiv får upp spåret på historien och kan inte släppa den. Han intervjuar personer i familjens närhet. Vad har egentligen hänt? Vad hände egentligen när Nicholas försvann? Är familjen inblandat på nåt sätt? Det var här filmen lyfte, när den mysige deckaren trädde in. Början av filmen hade dragits ut på lite för mycket så när privatdetektiven med en skön röst klev in så blev filmen bättre.

För oss som tittar och även för Bedragaren är det uppenbart att han inte är familjens son, han är nån annan. Ändå släpper familjen in honom och accepterar honom som sin familjemedlem. Varför? Det är ju det som är filmens fokus? Filmen ställer frågan om det är så att familjen faktiskt har mördat Nicholas och när den här psykopaten dyker upp och påstår att han är Nicholas så tar man chansen att få ett vattentätt alibi. Om Nicholas lever så kan man ju inte ha dödat honom.

Precis som Henke är inne på så är det en film om korkade personer. Texas-familjen är ett gäng obehagliga idioter där den ena är mer korkad (ja, så är det tyvärr) än den andra. Känslan jag får är helt enkelt att familjen har nåt att dölja. Som film kommer man tyvärr inte fram till så mycket förutom att vi har att göra med vrickade, korkade personer.

3/5

****

Läs nu vad mina Filmspanar-kollegor tyckte om The Imposter:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Skyfall

9 november, 2012 8 kommentarer

Titel: Skyfall
Regi: Sam Mendes
År: 2012
IMDb | Filmtipset

På Twitter läste jag ett kvitter som löd: Om man gillar Daniel Craig som Bond så är man inte ett Bond-fan. Jag tror nog det kan stämma. I och med Casino Royale så gjordes Bond mer modern, mer mörk, mer realistisk. Bond blev en person, tycka vad man vill om det. Jag gillade verkligen Casino Royale. Problemet var att uppföljaren Quantum of Solace var värdelös. Det var en film helt utan känslor.

I den nya Skyfall får vi en del känslor, well, ganska mycket känslor faktiskt. Jag lovar, det blir t.o.m. lite dammigt i biosalongen eller i alla fall på bioduken.

Inledningsactionscenen är riktigt bra. När Ola Rapace och Daniel åker motorcykel på smala takåsar är det hur bra som helst. Ren uppvisning. När man sen hoppar över till taket på ett tåg blir det inte sämre. Vad som händer sen har recensenter blivit tillsagda att hålla tyst om. Haha, ungefär som det hade varit en spoiler. Det fattar väl alla att det som händer verkligen inte händer. Men visst, det var väl bra att inte veta om detaljerna.

Jag tycker filmen är en helt ok actionthriller men inget mer. Som Bond-film är den dock lite annorlunda. Vi får en helt ny sorts Q i form av en pojkvasker, i alla fall i Bonds ögon. Vi får även ett intressant förhållande mellan M och Bond som mot slutet av filmen verkligen ställs på sin spets.

Jag skulle kunna skriva en hel massa annat om filmen, t ex om nostalgibilar som kommer fram mot slutet av filmen. Såna där bilar som har röda knappar på växelspaken. Men det tror jag säkert mina bloggkollegor gör så jag nöjer med att ge filmen en stark trea.

Jo, just det, det var ganska uppfriskande med en gay Bondskurk i form av Javier Bardem med en frisyr i klass med den han hade i No Country for Old Men. Dessutom kastade han handgranater på samma sätt som en Östermalmsdam kastar en använd servett i en papperskorg.

3+/5

PS. Ungefär en timme in i filmen hör jag plötsligt bebisskrik. Hmm, tänker jag, kommer ljudet från fimen? Nej, Bond har inte fått barn och M har inte blivit mormor vad jag har noterat. Så det måste alltså komma från salongen. Vem tar med sin nyfödda bebis på bio (ingen barnvagnsbio utan en helt vanlig visning) för att se Skyfall. Uppenbarligen en kvinna i den salong jag satt i. Nån minut senare ser jag att en kvinna kommer gåendes nerför gången med en bebis (som skriker) i sele på magen. Aha, hon har till slut insett att det kanske inte var en så bra idé det där. Vad gör kvinnan? Jo, hon går längst ner till rad 1 men stannar där precis vid dörren utan att gå ut. Gahahaha. Hon står där och vaggar och försöker få ungen att sluta skrika. Vilket den faktiskt gör efter några minuter. Efter det hörde jag faktiskt inget mer men man såg ju hela tiden kvinnan stå där framme. När det var en kvart kvar eller så noterade jag att hon var borta men jag såg aldrig om hon gick ut eller upp till sin plats igen. Om hon gick upp till sin plats igen så känner jag sympati med hennes biogrannar. 🙂

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Hypnotisören

7 november, 2012 5 kommentarer

Titel: Hypnotisören
Regi: Lasse Hallström
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag kanske har sett för få Beck- och Wallander-filmer men jag gillade faktiskt Hypnotisören en hel del. Filmen utsågs till Sveriges Oscarsbidrag redan innan den haft biopremiär vilket jag tyckte var lite märkligt men man ville väl helt enkelt satsa på ett säkert kort. För säkert kanske? Sverige hämtar hem regissör Lasse Hallström från Hollywood och castar hans fru Lena Olin tillsammans med Mikael Persbrandt i en filmatisering av succédeckare Hypnotisören som utspelar sig i en vintrig Stockholm Noir-miljö. Det kan ju inte gå fel? Eller? I alla fall inte när det gäller den exotiska lockelsen som filmen kommer att ha på Oscarsjuryn?

Först måste jag säga att filmens för- och eftertexter är helt underbara. Sakta flyger vi in mot ett snöigt Stockholm. Kaknästornet sveper förbi i förgrunden och vi vet att nåt ruskigt kommer att hända. Well, det är ju en kriminalfilm men själv kände jag att stämningen blev helt rätt. Det här är Swedish Noir. Plötsligt befinner vi oss i en vardaglig gymnastiksal där det spelas pojkbasket. När tränaren samlar in bollarna efter träningen blir han plötsligt knivhuggen till döds. Strax efteråt blir tränarens fru och dotter knivmördade i sitt hem. Sonen i familjen överlever men hamnar i koma. Kriminalkommissarien Joona Linna (Tobias Zilliacus) blir besatt av fallet och tar hjälp av läkaren Erik Maria Bark (Persbrandt) för att med hjälp av hypnos få pojken att minnas. Ja, han hette tydligen Erika Maria Bark, ett något lustigt namn. Nån som har läst boken kanske har en förklaring.

Jag börjar med det jag gillar. Filmen är proffsigt gjord rent hantverksmässigt, i alla fall om man tänker på sånt som foto och musik. Jag har hört en del klagomål på att det förekommer lite väl många helikopterbilder på Stockholm som verkar gjorda att visas före och efter reklamavbrotten på TV4. Så kan vara fallet men jag tyckte alltid de var så snygga att jag inte störde mig på det. Att filmen utspelas i ett härligt vintrigt Stockholm är ett plus. Jag gillar alltid snö på film. Jag är helt säker på att det här är ett medvetet val för att göra filmen så Swedish Noirig det bara går.

En sak som jag gillade men som kanske gjorde att jag tappade lite fokus är att Helena af Sandeberg är så satans vacker, så vacker. Alltså när hon ler så bara… åååh, haha. Jag fattar inte att hon inte får mer roller än hon får. Well, det kanske beror på hur bra skådis hon egentligen är. Hur som helst, tillbaka till filmen och det faktum att af Sandebergs rollfigur Daniella i slutändan kändes helt överflödig och bara rann ut i sanden. Ena sekunden satt hon på middag på restaurang Pelikan med kommissarie Linna för att i nästa vara borta och aldrig återkomma i filmen igen.

Det finns en del konstigheter i filmen. Trådar som aldrig tas upp eller saker som inte förklaras. Pojken i början som hamnar i koma och som bara kan nås av en hypnotisör… nja, vaddå? Han hade ju blivit knivskuren och opererad precis så det var ju inte så konstigt att han inte var kontaktbar typ en timme efter operationen. Här hastade filmen lite för mycket.

Hur sköter sig Persbrandt och Olin då? Ja, det är väl upp och ner kan jag säga. Ibland är det riktigt bra och ibland sitter jag och skrattar när jag vet att det ska vara gripande och känsligt. Det verkar som Hallström inte haft full koll på regin. Bitvis var det komedi för mig mitt i all dramatik. Men jag gillade det ändå hela tiden, fast på lite annorlunda sätt.

Och så var det här med Beck. Visst, det är bara att erkänna att det är en film gjord efter ett formulär, tvdeckarformulär 1A. Man har t.o.m. slängt in en slutuppgörelse i den svenska fjällvärlden med skotrar, ödetorp, helikopterbilder och hela faderullan. Men fasiken om det inte funkar. Mot slutet tycker jag det är spännande även om man kanske drar ut på den sista nagelbitarscenen lite väl länge. Skillnaden med en tvdeckare är att filmen känns maffigare helt enkelt.

3+/5

****

Även Fiffi på Fiffis filmtajm har varit och sett Hypnotisören. Kolla här för att se vad hon tycker om vårt svenska Oscarsbidrag. Flipp eller flopp?

Tidigare har David på Filmmedia.se hyllat Hypnotisören. När jag läste den hyllningen får jag erkänna att jag var lite skeptiskt men David är inte helt fel ute. Även Rebecca på Mode + Film gillar Hypnotisören. Den kanske har en Oscarschans ändå? Hmm, nej, jag skulle bli väldigt förvånad.

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Mat – Dinner Rush

31 oktober, 2012 21 kommentarer

Mat, mat, mat. På den förra Filmspanarträffen satt vi och försökte spåna fram olika förslag på nästa månads tema. Det gick lite trögt. Det var liksom inget som bara satt direkt. När temat MAT kom upp så tänkte jag direkt att ”ja, det här kan funka” och jag tänkte även direkt på en film jag skulle skriva om.

Jag hade kunnat skriva om andra saker om mat och film. T ex om att jag har en kokbok som listar recept från kända filmer, t ex Ray Liottas paranoidpasta med tomatsås och frikadeller från Goodfellas. Boken heter Filmkokboken och är skriven av Mikaela Kindblom och Maria Holm.

Jag hade kunnat skriva om de tv-serier som under de senaste åren fullkomligt sköljt över oss. Det är ju nästan löjligt vad mycket det är med alla Morbergs, Tinor och nakna eller elaka kockar. Mitt favoritprogram om mat är ändå MasterChef och framförallt MasterChef Australia som är ett otroligt mysigt program där man dessutom har ett segment kallat MasterClass där de trevliga programledarna, och tillika kockar, håller matlektioner. Det engelska MasterChef är också riktigt bra och det är ju trots allt originalet. Det amerikanska MasterChef är en styggelse och fullkomligt värdelöst.

Jag hade kunnat skriva om Tran Anh Hungs När solen står som högst som är en av de vackraste filmer jag vet där man också lagar väldigt mycket mat. Men den har jag redan skrivit om. En annan film som platsar i den här kategorin är Ang Lees Mat, dryck, man, kvinna. Jag hade även – slutligen – kunnat skriva om ”en lövtunn mintkaka”.

****

Titel: Dinner Rush
Regi: Bob Giraldi
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Men den film som direkt poppade upp för mig var Dinner Rush, en film som jag såg på bio när den kom och nu såg jag fram emot att se om den. Det är en härlig film med en känsla som jag gillar, en känsla som man även får i filmer som 25th Hour och After Hours. En sorts roadmovie fast på samma plats. Vi får träffa ett antal personer och vi hoppar ganska friskt mellan de olika historierna. Filmen är i grunden ett drama om nostalgi, om att de gamla vanliga goda sakerna, må det vara maträtter eller maffiasmeknamn, försvinner och ersätts av nåt nytt.

Danny Aiello spelar Louis, ägaren av en fancy italiensk restaurang i Tribeca, Manhattan, New York. Sonen är kock av klass men kör moderna rätter som pappan inte riktigt kan acceptera, eller kan han kanske det? Restaurangen har parallellt kört bookieverksamhet och konkurrerande bookies mördar Louis kollega och har även planer på att ta över restaurangen. Filmen utspelar sig under en kväll på restaurangen. Från den relativt lugna tidiga kvällen där menyn gås igenom fram till den värsta middagsrusningen, där allt händer.

Jag tycker kanske inte maten står direkt i fokus. Snarare är det det här med att driva en restaurang och det som händer på en restaurang som det handlar om. Dynamiken mellan personalen, chefen, köket och serveringspersonalen. Vi får träffa den odrägliga gästen som vägrar vänta för länge, som vill ha en flaska vin som kompensation. Den odrägliga gästen klagar även på servitriser som introducerar sig med förnamn. Vi får känna på stressen nere i köket och se hur det går till när matkritikern kommer in på restaurangen.

Filmen är ett fullkomligt myller med små historier, händelser och personer. Miljön som filmen utspelas i, restaurangen full med folk som pratar, dricker och äter, är en sån där miljö som man trivs i. Det finns en familjär mysig känsla. Det är säkert en bra, möjligen romantiserad, bild av New York vid tiden för millennieskiftet. Matreferenserna är säkert minst 12 år gamla och om filmen skulle ha gjorts idag så skulle den säkert se ganska annorlunda ut.

Maten är förstås ändå en viktig del. Louis vill ha klassisk italiensk hemlagad mat, köttbullar och spaghetti. Sånt som hans bortgångna fru gjorde!  Sonen och chefskocken Udo (Edoardo Ballerini), ja, han serverar hummer med friterad spaghetti och vaniljchampagne (se bilden ovan). ”Ge mig nåt som jag kan äta!” utbrister Louis. Är filmen med i Filmkokboken? Ja, visst är den det och inte mindre än tre recept finns listade. Vad är ni sugna på? Vitello – Kalvkotletter med med vitkål och champinjoner, Panelle – Kikärtspannkakor eller Pere, robiola e speck – Stekta päron med mjukost och bacon. Om du ser den här filmen hungrig så lär du inte bli mindre hungrig under filmens gång.


eller uttryckt i siffror 3+/5

****

Läs nu vad andra Filmspanare har att säga om mat:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Filmmedia
Mode + Film
Filmitch
ExceptFear
Flmr

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Matfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Illusionist

26 oktober, 2012 8 kommentarer

Titel: The Illusionist
Regi: Neil Burger
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Ofta kommer filmer liksom två och två. Deep Impact och Armageddon, Antz och A Bug’s Life är två exempel på sådana par (finns säkert en hel del fler?). The Illusionist skulle jag vilja kalla för en systerfilm till The Prestige som jag skrev om igår.

The Illusionist är en mysig, varken mer eller mindre, matinérulle som kom i samma veva som The Prestige. Möjligen kom den också lite i skymundan av Nolans magikerrulle. Miljöerna i Illusionisten är njutbara. Fotot är vackert, kanske lite annorlunda, som filmat genom en gammal kamera där man ser objektivkanterna som skuggor i hörnen. Rollbesättningen är perfekt. Giamatti gör (givetvis) den bästa karaktären. Giamattis poliskommisarie är härligt vrång, envis och godhjärtad, men ändå trogen sin uppdragsgivare Leopold (Rufus Sewell) kronprinsen av Österrike-Ungern. Välgjorda kostymdramer är nåt jag har svårt att inte gilla, så är det bara. Det är väl inte så mycket romantik men en del får man. De magiska numren är sevärda. Det var kanske lite väl mycket datorgenererat; det blev liksom för snyggt ibland. Sewell gör sin roll helt utan nyanser. Han är genomond, men det kanske är så det ska vara i en sån här typ av film. Det är enbart underhållning för stunden men ganska bra sådan. Upplösningen är lite väl snabb. Man hinner inte riktigt få en aha-upplevelse.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →