Rogue One: A Star Wars Story (2016)

19 december, 2016 17 kommentarer

rogue-oneDå var det äntligen (fast min pepp var ganska sval) dags för nästa installation i den nya serien av Star Wars-filmer.

Rogue One skulle vara något av en sidohistoria, en spinoff. Man kan i alla fall luras att tro det med tanke på undertiteln A Star Wars Story. Jag kommer att tänka på liknande verk som t ex Stephen Kings standalone-historia från The Dark Tower-världen, The Wind Through the Keyhole, eller kanske Harry Potter-spinoffen Fantastic Beasts and Where to Find Them. En historia som utspelas vid sidan om och ger oss ett utökat universum.

I vilket fall är Rogue One inte en äkta episod-film. Nej, där får vi vänta till nästa år då episod åtta, regisserad av Rian Johnson, har premiär. Fast så här efter visningen så inser jag att Rogue One ju inget annat är än episod 3½. Ja, just det, Rogue One utspelar alltså precis innan Star Wars: A New Hope.

Alliansen a.k.a. Rebellerna har fått nys om att Imperiet håller på bygga ett supervapen (gissa vilket). En avhoppare från Imperiet har informationen men denna avhoppare har infångats av en rebell, spelad av Forest Whitaker, som startat sitt eget uppror. En liten grupp från Alliansen sätts samman för att hitta avhopparen och även hitta den person, Galen Erso (Mads Mikkelsen), som är den ansvarige utgivaren av informationen om man säger så. Med i gruppen finns bl a Galens dotter Jyn (Felicity Jones).

Hmm, jag märker att jag inte beskriver handlingen speciellt bra, men det ser jag mer som ett av filmens problem snarare än mitt.

Filmen inleds lovande. Vi får träffa Galen, hans fru och dotter. De bor isolerade på en öde planet och idkar jordbruk. Men så anländer ett av Imperiets skepp och Galens förflutna har därmed hunnit ikapp honom.

Ja, jag gillade alltså detta lilla avsnitt i början av filmen. Det kändes lite udda och mystiskt. Jag visste inte riktigt vad som pågick. Det här kunde bli bra tänkte jag.

Men sen är det som filmen aldrig börjar, aldrig riktigt kommer igång. Jag tycker inte inledningen kopplas ihop ordentligt med resten av filmen. Den lilla flicka vi får möta då känns inte alls som samma person som den som Felicity Jones spelar i resten av filmen.

Jag sitter även och väntar på förtexterna. Var fanns dessa? Det enda som stod var det vanliga ”A long time ago in a galaxy far, far away” och så ”Rogue One”. Inget om skådisar, regissör eller nåt. Det var lite udda och jag blev störd av det. Eftersom de aldrig kom så satt jag i princip hela filmen och väntade på att filmen skulle börja på riktigt. Märkligt.

Istället för att filmen börjar så får vi en ständig ström av planeter och karaktärer som vi introduceras för. Vi hoppar från en plats till en annan som rena Jason Bourne. Här är rebellbasen på en planet; här är en planet med ett sorts tempel som Imperiet utvinner nån kristall ifrån; här är ett torn på en vulkanplanet som taget ur Sagan om ringen där en viss Darth Vader badar ångbastu; här är en planet skyddad av en energisköld (nähä) som måste avaktiveras.

Det blev ganska tradigt, ganska snart. Jag tror t.o.m. jag nickade till där ett tag. Även slutfajten kändes tradig. Massor med skepp som flyger omkring, laserstrålar som flyger kors och tvärs och det exploderar överallt. Vi har sett det förut och det var inte kul då heller.

Jag kände inget för Felicity Jones karaktär Jyn. Jones övertygar inte riktigt. Jag får ingen känsla för henne. Jag vet inte vems fel det är men nåt är off. Daisy Ridley var så mycket bättre i The Force Awakens. Jag antar att Jyn ska vara nån sorts Han Solo-typ. Inledningsvis bryr hon sig inte om kampen mot Imperiet för att sen plötsligt vända från en scen till en annan och börja hålla ”innan striden”-tal till sina soldater. Njae.

Forest Whitakers karaktär kändes meningslös. Trodde Forest att han var med i en Marvel-film? Han spelade över. Kanske trodde han att han var Idi Amin igen. Dessutom hade han liksom ingen påverkan på resten av filmen. Han hade kunnat strykas för att göra filmen tajtare.

Hur funkade då den omaka gruppen som bildas på ett slumpartat sätt? Hmm, inte på nåt speciellt sätt. Kanske ville man här få till en sorts Guardians of the Galaxy-stämning. Problemet är bara att det inte fanns nån speciell kemi mellan karaktärerna. Det förekommer inget vidare roligt snack mellan gruppens medlemmar. En Joss Whedon hade nog behövts på manussidan.

De enda jag gillade var Donnie Yens blinde väktare och hans sidekick med det snabbskjutande lasergeväret. De hade åtminstone nån typ av relation och det kändes att det fanns en backstory där. Förresten, var Yens rollfigur nån form av jedi? Han verkade i alla fall gilla, och lita på, Kraften.

Det tråkigaste med filmen är nog att den känns som gammal skåpmat. Förvisso snyggt förpackad men det finns inget nytt eller annorlunda här. Bara en sån sak att vi har en sidekick-robot som kläcker ur sig lustiga repliker stup i kvarten. I slutändan är det en karbonkopia av A New Hope och framförallt Jedins återkomst. Jag önskar att man hade tagit chansen och gjort nåt som skiljer sig från resten av filmerna. Inte vet jag, kanske en lite mindre men mer svettig heist-film där gruppen ska få tag i de där ritningarna det handlar om.

Och en datoranimerad version av Peter Cushing, hur funkade det? Ja, om jag säger så här: hej, uncanny valley!

Om jag ska lyfta fram nåt mer positivt så är det väl ändå slutet, det enda logiska slutet för våra hjältar. Fast under viss scen på en strand satt jag och tänkte på hur pass mycket starkare en liknande scen var i Deep Impact. Till skillnad från i den filmen så blev det inte alls dammigt i salongen.

Äh, nu har jag svamlat tillräckligt om den här rullen och dessutom övertalat mig själv att sänka betyget till en stark tvåa. Mitt spontana betyg direkt efter visningen var en svag trea men jag inser nu att filmen inte gav mig nåt alls egentligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen tillsammans med ett fullsatt Rigoletto inklusive Fripps filmrevyer-Henke och här hittar ni hans recension.

Fler tankar om Rogue One:

Spel och Film
Movies – Noir
Filmnight
Filmparadiset
Fiffis filmtajm
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fantastic Beasts and Where to Find Them (2016)

13 december, 2016 4 kommentarer

fantastic-beasts-and-where-to-find-themDet här med förväntningar är ju på både gott och ont. Höga förväntningar, superpepp, leder ju inte sällan till att man känner sig något besviken trots att man i grunden gillar en film. Låga förväntningar – ja, där har man inget att förlora. Allt som är bättre än dåligt gör att man känner sig positivt överraskad.

I fallet Fantastic Beasts and Where to Find Them gick jag in med i princip inga förväntningar alls. Det hjälpte inte. Fantastic Beasts and Where to Find Them är en trist urmjölkning av en tidigare framgångsrik franchise som jag nästan glömt av trots att det bara var en vecka sen jag såg filmen.

JK Rowling själv har skrivit manus och som jag förstått det så är filmtiteln tagen från en bok i boken som dessutom finns att köpa som en egen bok men filmmanuset bygger inte på den boken utan är nyskrivet för att boken i fråga är en ren men fiktiv lärobok. Om monster. Krångligt? Lite, om man inte är Harry Potter-fantast.

Undersköne Eddie Redmayne spelar den brittiske trollkarlen Newt Scamander som reser till USA för att leta efter monster som en del av sin forskning som ska resultera i en lärobok, just den bok som filmens titel är tagen ifrån. Fast egentligen kanske Scamander har en annan agenda då han verkar vilja återföra ett visst monster till sin naturliga miljö i Arizona. Men det strular en hel del för Scamander då han tappar bort några av sina insamlade monster (som han förvarar i en resväska som rymmer ett helt monster-zoo).

Parallellt med detta så pågår en helt annan film där det amerikanska trollkarlsministeriet försöker hitta en mystisk kraft som förgör både byggnader och människor i New York. På nåt sätt blir Scamander indragen i denna historia.

Jag vet inte, ska jag vara ärlig så hände det väldigt mycket som jag fann ointressant. Det som var underhållande i mina ögon var Scamanders jakt på sina monster och hans möte med konditor-wannaben och icke-trollkarlen Jacob Kowalski (Dan Fogler). Det var rätt kul att följa med Kowalski då han introducerades till den magiska världen, inklusive insidan av Scamanders resväska plus två trollkarlssystrar.

Fanns det nåt mer jag uppskattade? Hmm, ja, jag tyckte de miljöer som filmen utspelade sig i var trevliga: 1920-talets New York med vad det innebär i form av bilar, inredning, kläder och frisyrer.

Resten var anonymt och tråkigt. Det amerikanska trollkarlsministeriet (eller vad de nu hade för officiell titel) kändes bleka, varken jättegoda eller überelaka. Det fanns väl en skurk bland dem i form av Colin Farrells rollfigur. Trist. Filmens specialeffekter var bitvis effektiva men mot slutet blev det absolut en överdos av svart rök som virvlade runt och skapade tråkigt kaos i all oändlighet.

Mer har jag nog inte att säga om den här filmen utan delar ut en svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Fantastic Beasts and Where to Find Them såg jag tillsammans med Henke på Filmstaden Scandinavia i både 3D och IMAX. En helt ok visning trots att jag märkte att det är viktigt att man håller huvudet rakt. Om man vickar lite på det (kanske för att man sovnickar till då och då…) så blir bilden direkt suddig. Sen var bilden (eller delar av bilden) även suddig trots att jag satt med huvudet spikrakt. Inget jätteproblem men tidigare visningar i IMAX 3D har jag upplevt som betydligt bättre.

Efter filmen gick jag nästan vilse i den stora gallerian då den utgång jag hade tänkt använda visade sig vara stängd (why?). Ett tag var jag på väg att bryta upp de automatiska dörrarna som de brukar göra i Star Trek när automatiken slutat fungera men jag ville inte riskera att fastna i luftslussen. Jag fick istället leta mig tillbaka i den övergivna gallerian till en annan utgång och till slut hittade jag den, men det tog så pass lång tid att jag missade den buss som jag trodde att jag hade gott om tid att hinna till.

Nåväl. Jag gick vilse i en galleria efter att ha sett en medioker film. Värre problem kan man ha.

Här hittar Henkes intryck om filmen.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Harry Potter, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF16: Morris from America (2016)

25 november, 2016 2 kommentarer

sff_logoMorris from Americamorris är en harmlös liten coming of age-historia om Morris, en 13-årig svart amerikansk kille som bor i Heidelberg i Tyskland med sin pappa Curtis (Craig Robinson). Vi får följa Morris på hans små äventyr i staden. Morris gnabbas med sin pappa om kvaliteten på gammal 90-tals-hiphop. Han går till en kvinnlig student för att lära sig tyska men de snackar mest om annat. Han träffar en två år äldre drömtjej på den lokala ungdomsgården. Han deltar i en talangjakt där han ska rappa men blir utkastad pga sina stötande texter. Ja, och så rullar det på.

Jag kan inte säga att jag inte gillade Morris from America. Jag tycker att filmen har en skön avslappnad stil och dessutom bjuder den på kanonbra musik. Ja, hiphop förstås!

Klart intressantast är relationen mellan Morris och hans pappa. Morris trivs inte i Tyskland. Han kan inte språket och känner sig som en udda fågel. Singelpappan Curtis gör så gott han kan men både Morris och vi som tittare undrar nog varför han valt att jobba som fotbollstränare (!?) i Tyskland. Och då pratar vi alltså inte om amerikansk fotboll utan ”soccer”. Scenerna mellan de båda är i vilket fall det som funkar absolut bäst i filmen och det blir både roligt och mot slutet även rörande i en scen som utspelar sig i en bil.

Morris egna äventyr i Heidelberg och på andra ställen är inte lika övertygande. Här kändes det inte riktigt på riktigt och det blev därmed något lättviktigt. Dessutom var väl skådespelarinsatser från de personer som Morris möter bitvis ganska svaga. Det blev även episodisk på ett sätt som gjorde att filmen inte fick nåt bra flyt. Vissa sekvenser är sköna men jag fick ändå en upphackad känsla. Jag saknade en helhetsbild där Morris liv med pappan och resten flöt samman. Nu kändes det som två olika filmer.

Ytterligare en brist (rackarns vad jag gnäller!) är att filmen inte lyckades att få mig att tro att Curtis och Morris faktiskt bodde i Heidelberg på riktigt. Jag saknade helt den vardagliga känslan av ett vanligt liv. Främst gäller det kanske Curtis. Vi får se en snabb glimt från en fotbollsträning och en efterföljande after work i en ganska meningslös sekvens.

Om jag ska jämföra med några andra filmer så kommer jag osökt att tänka på två filmer från tidigare festivaler: Dear White People (2014) och Dope (2015). Och bara för att knyta ihop säcken så jag konstaterar jag att även dessa två filmer sågs tillsammans med min bror på festivalens sista dag.

Slutligen: Killen som spelade Morris har ett underbart namn: Markees Christmas!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Sista söndagen varje år på filmfestivalen så är det alltså tradition att min bror tar tåget från Uppsala för att tillsammans med mig kolla in tre festivalfilmer, noga utvalda av undertecknad. Första filmen den här gången blev alltså Morris from America. Vi var på plats en kvart innan filmen skulle börja på Skandia och då var det i princip helt tomt. Det var bara att glida in och ta plats på de bästa upphöjda raderna en bit bak i salongen. Det var alltså inte speciellt mycket folk på den här visningen men i princip alla satt just på dessa rader. Det är uppenbarligen fler som lärt sig var man ska sitta på Skandia för att undvika att få ett huvud framför sig som täcker nederdelen av duken.

Volontären som skulle presentera filmen fick inte mikrofonen att fungera, kände inte till filmens titel och lämnade två dörrpar vidöppna efter att ha lämnat salongen. Jackpott! En driftig person i publiken lämnade efter att filmen rullat nån minut sin plats för att själv stänga dörrarna.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2016 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF16: Seoul Station (2016)

22 november, 2016 2 kommentarer

seoul-stationsff_logoEn av de mest hajpade filmerna under festivalen får nog sägas vara den sydkoreanska zombierullen Train to Busan. Som bonus skulle festivalen även visa Seoul Station, en animerad prequel (eller kanske en lillasysterfilm) till ”huvudfilmen”. Roligt!

I filmen, som är regisserad av Yeon Sang-ho som även gjort Train to Busan, får vi se hur zombiesmittan bryter ut i Seoul.

En äldre man kommer stapplande med ett blödande sår i halsen. Mannen, som är hemlös (vad det verkar), kommer fram till centralstationen där han lägger sig för att vila. Just kring centralen är det många uteliggare som håller till. Mannens kompis upptäcker sin skadade vän och ger sig av för att hämta hjälp vilket inte visar sig vara det lättaste.

Parallellt med detta får vi möta en ung tjej och hennes pojkvän. De har problem med att betala hyran och pojkvännen tycker det är en bra idé lägga upp bilder på sin tjej på nätet och erbjuda hennes tjänster av sexuell natur. Tjejen som nu får nog ger sig av och hamnar så småningom i området kring centralen. Samtidigt letar hennes pappa efter henne, en pappa som hon inte haft kontakt med på länge.

Hmm, jag märker att jag skriver väldigt mycket tråkigt om själva handlingen. Kanske det beror på att jag inte har så rackarns mycket att säga om vad jag tycker om filmen. Jag blev något besviken på Seoul Station.

Men: Det var som vanligt kul att se en asiatisk animerad film. Jag tycker den tecknade stilen är skön. Det är lite skitigt och inte så där supersnyggt datoranimerat. En lite råare känsla.

Det var kul att se en tecknad zombiefilm. Det var premiär för mig tror jag. En gång i tiden, på den jättefina men numera nedlagda biografen Röda Kvarn, såg jag en vampyr-anime på festivalen, Vampire Hunter D: Bloodlust. Jag minns det som en ganska häftig upplevelse.

Seoul Station är en helt ok film men nånting gjorde att jag inte sögs in i filmen. Bitvis var den ganska spännande men jag kände att den kanske blev lite upprepande med sina gurglande zombier.

Och så har vi en av farorna med sydkoreansk film: det finns alltid en risk för överspel. Fast jag tror inte det handlar om överspel ur deras perspektiv. Det är så det ska vara. Det ska vara överdrivet med krokodiltårar. Det är en del av kulturen, både på film och i verkligheten tror jag. Men för mig kan det ibland bli mer farsartat t än nåt annat, och då kastas jag ur filmen. Här bjöds jag på en del urkast.

Vad har vi mer? Ja, vi har relativt övertydlig samhällskritik om hur Sydkorea behandlar sina fattiga och hur myndigheter inte har nån som helst respekt för mänskligt liv. Det gav inte mig nåt speciellt.

Slutligen konstaterar jag att filmen var väldigt mörk. Ja, så mörk att jag faktiskt blev överraskad. Och att bli överraskad brukar ofta var nåt positivt för mig när jag ser på film. Här blev det tvärtom då jag ville känna nåt sorts hopp. Annars känns det som att poängen lite försvinner, eller?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Jag minns inte så mycket från själva visningen, vilket är ett gott betyg då det förmodligen betyder att inget störde. Jag hade sällskap med Henke och Har du inte sett den?-gänget (fast Erik tog sovmorgon har jag för mig?). Det var en skön lunchvisning en söndag på Victoria. En sak minns jag: En snubbe på raden bakom mig väste ”NEJ” varje gång en zombiejagad tjej INTE stängde dörren efter sig, tre-fyra gånger i rad. Och jag håller med: stäng dörren, människa… annars blir du zombie, människa.

Här hittar ni Henkes recension av Seoul Station.

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 2, Film, Recension, Skräck, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2016 Tagged with , , , , ,

Johan Falk: Tyst diplomati (2015)

6 november, 2016 Lämna en kommentar

tyst-diplomatiJag rör mig sakta sakta mot slutet av serien med filmer om Johan Falk. Nu är det dags för den 17:e filmen, Tyst diplomati. Vad har vi här då? Ja, vi, och Johan Falk, träffar en gammal bekant. Alexandra Rapaport dyker nämligen upp i sin roll som Pernilla Vasquez.

Falk och Vasquez jobbade ju ihop i den andra filmen, Livvakterna, då Falk tillfälligt sadlade om för att jobba inom säkerhetsbranschen. Nu blir det emellertid inget speciellt trevligt möte då Vasquez uppträder väldigt märkligt. Bakgrunden till vad som händer behöver vi inte gå in på men hon befinner sig i alla fall i Göteborg för att tillsammans med några terrorister fixa vapen som sen ska användas för att mörda en person. What? Vad är det som har hänt? Has Vasquez gone rogue?

Parallellt med detta fortsätter Seth (Jens Hultén) och Sophie (Melize Karlge) sin relation… ja, ehe, eller samarbete. Seth har dock stora problem på hemmaplan. Slemmot och gängets andraman Jack (strålande spelad av Björn Bengtsson) är i princip säker på att Seth är infiltratör. Och det har han ju helt rätt i!

Under inledningen börjar jag fundera på om manusförfattarna tagit sig vatten över huvudet. Kommer det funka med den här internationella story? Vasquez, utländska terrorister i Göteborg, Seth och Falk. Det kändes aningen krystat kanske. Lite samma känsla som i några av Hamilton-filmerna (och även Den tredje vågen till viss del). Man försöker höja insatserna men funkar det verkligen i Johan Falk-världen?

Jag tycker det är ganska hafsigt berättat med en lång uppbyggnad där inget egentligen händer. Efter att filmen pågått en timme känner jag att i princip inget har hänt. Jag gillar Seth, som vanligt, men var det inte bättre när han bara var en ren skurk?

Mot slutet börjar det ta sig. Det blir betydligt mer spännande, bl a under en klassisk slutuppgörelse då våra hjältar befinner sig på en mingelfest på en ambassad. Iklädda festblåsor eller kostym glider de runt med snäckor i öronen för att försöka lokalisera hotet. Vi har sett det förut men jag tycker det funkar. Det finns en anledning till att den är typer av scener återanvänds i thrillers.

Jag måste även passa på att återigen berömma musiken av Bengt Nilsson (bror till showrunnern Anders för övrigt). Den ger en spänning och samtidigt en maffig ödesmättad stämning. Bra, rätt och slätt.

Tyst diplomati är ändå en mellanfilm för mig, ungefär som några av Marvel-filmerna. Det är inte dåligt men ej heller speciellt bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Odjuret och hans lärling (2015)

20 oktober, 2016 2 kommentarer

odjuret-och-hans-larlingNär jag fick se programmet till årets Malmö Filmdagar visste jag direkt att det fanns en film jag skulle se. Det är nämligen inte speciellt ofta man får se anime på bio. Jag har gjort det några gånger och det gäller förstås främst mästaren Hayao Miyazakis filmer. Några gånger har även Stockholm Filmfestivals Twilight Zone-sektion visat anime-filmer. Men speciellt ofta är det alltså inte. Därför tog jag givetvis chansen när filmdagarna visade Odjuret och hans lärling.

Jag kollade inte upp nånting om filmen i förväg utan gick in helt blind, endast medveten om att det var en anime. I filmens inledning får vi träffa den föräldralöse pojken Ren, som efter att ha flytt från myndigheterna och sina blivande fosterföräldrar driver omkring på Tokyos gator.

Som följeslagare får han efter ett tag en näpen varelse som mest liknar en vit liten pälsboll – som tagen ur Min granne Totoro. Jag är säker på att de minsta barnen älskar den. Jag tyckte den var söt i alla fall.

Nån förklaring till varför detta gulliga sagoväsen finns i Tokyo ges inte direkt men så småningom visar det sig att det parallellt med vår verkliga värld existerar ett sagouniversum dolt för människor. Denna sagornas värld befolkas av märkliga varelser, odjur eller monster om man så vill. Vissa ser nästan ut som människor och de flesta beter sig egentligen som människor. Skillnaden är att alla är nån form av djur, och alla har ett djurhuvud.

Sagovärlden är en harmonisk värld där alla verkar samsas. Förändringar är dock på gång. Kungen bland djurmonstren (som ju inte alls känns som ett monster utan som en genommysig och klok vitpälsad liten jultomte) har beslutat sig för att avsäga sig sitt uppdrag, att avgå kan man säga. För dessa monster innebär det att de istället förvandlas till en gud. Efterträdaren ska utses genom en martial arts-duell. Japp, ni läste rätt. Det ska slåss om det. De två hetaste kandidaterna är den lugne och vise Iôzen och den vilde och hetlevrade Kumatetsu.

En dag när Kumatetsu i lönndom besöker Tokyo träffar han pojken Ren och det ena leder till det andra och vips! så har Ren transporterats till Jutengai, som odjurens värld kallas. Kumatetsu tar nu Ren som sin lärling och ska lära honom allt han kan (Djungelboken?) när det gäller kampsport. Grejen är nämligen att för att vara en värdig mästare och kung så måste man kunna visa att man kan ta lärlingar för att på så sätt föra sin kunskap vidare.

Fasiken, nu när jag skriver om Odjuret och hans lärling så upptäcker jag att det finns en hel del udda och charmiga detaljer här. När jag såg filmen så var det som den allra sista filmen under filmdagarna och min hjärna var något mosig och det kan hända att jag nickade till några gånger under filmen. Jag tror jag missade en del på grund av detta.

Jag gillar t ex att filmen har en ganska så mörk och sorglig inledning. Ren har det inte lätt alls, men jag tror att barn kan hantera svåra situationer, bättre än vuxna på många sätt.

En sak som är vanlig i anime är att det inte finns nån uttalad skurk och så är det även här. Man kan tycka att det gör att insatserna blir lägre men det är egentligen tvärtom. Det handlar om det mörka inom oss och det som hotar att förstöra den vackra fantasivärlden som här representeras av Jutengai. (Nu kom jag att tänka på Pixars underbara Inside Out och att den ju handlar om samma sak.)

Regissör till Odjuret och hans lärling är ingen mindre än Mamoru Hosoda som gjort de mysiga The Girl Who Leapt Through Time och Summer Wars. Hosoda ligger även bakom Wolf Children som handlar om en sorts människo-varg-familj. Hmm, jag anar ett tema här. Hosoda verkar gilla det här med att låta den mänskliga världen flyta samman med det mer fantasifulla. Det är inte en ren fantasivärld utan två världar som existerar parallellt. Ja, just detta koncept var nåt jag gillade med Odjuret och hans lärling. Ren återvänder nämligen med jämna mellanrum till Tokyo och där träffar han den blyga och mobbade skoltjejen Kaede. De inleder en mysig, kanske romantisk, men fullkomligt oskyldig relation där Kaede hjälper Ren med att komma ifatt med skolarbetet.

Direkt efter att ha sett filmen kände jag mig lite gnällig och klagade på att den kändes som att den var lite för mycket för barn. Jag tyckte odjuret Kumatetsu var over the top och tramsig, precis som en av hans sidekicks. Då gillade jag de sekvenser mellan Ren och Kaede som utspelade sig i den vanliga världen betydligt bättre.

Mot slutet förekom en väldig snygg sekvens som involverade en stor val. Den var väldigt snygg, precis som resten av filmen, men jag tyckte den pågick på tok för länge (vilket kanske även kan sägas om filmen som helhet).

Nu när jag tänker efter och går igenom handlingen i huvudet så kan jag inte låta bli att höja mitt betyg till en trea efter att först ha satt en stark tvåa. Eller inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallOdjuret och hans lärling har biopremiär nu på fredag. Är du en animefantast är det bara att bänka sig biofåtöljen. Det är inte ofta anime-rullar hittar hit till Sverige, speciellt inte icke-Studio Ghibli-filmer.

Jag såg alltså filmen under Malmö Filmdagar och bland de andra filmspanarna var det bara Sofia som lockades av detta animeäventyr.

Arkiverad under Action, Anime, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Kodnamn: Lisa (2012)

9 oktober, 2016 4 kommentarer

kodnamn-lisaEfter ett litet uppehåll är det nu dags att avsluta den serie med filmer om Johan Falk som kom ut 2012. Efter det här återstår det endast fem filmer från 2015, så vi börjar närma oss Slutet (bokstavligen).

Efter att ha sett de tidigare filmerna där Joel Kinnamans rollfigur Frank Wagner spelat en stor roll såg jag att en av de kommande filmerna hade titeln Kodnamn: Lisa. Om man hängt med det minsta i filmernas handling vet man att Lisa är det namn som GSI använder som beteckning på sin infiltratör Wagner. Filmens titel gjorde att mina förväntningar växte rejält. Just Frank Wagner är, i konkurrens med Jens Hulténs Seth Rydell, min favoritkaraktär, och här skulle vi få en hel film med Wagner i fokus!

Kodnamn: Lisa kom faktiskt ut på bio i Sverige precis som GSI – Gruppen för särskilda insatser gjort tidigare (och de tre första filmerna förstås). Biopremiären var i mars 2013 men den visades tydligen redan i oktober 2012 på tv – i Tyskland (vilket gör att den räknas som en 2012 av IMDb och mig).

I Kodnamn: Lisa vill inte Frank Wagner vara Lisa nåt mer. Nej, han vill lägga infiltratörshatten på hyllan och leva svensson-liv med sin fru (Ruth Vega Fernandez) och son. Går det bra? Nej, givetvis inte. Istället avslöjas Franks identitet bland kriminella, inte bara i Göteborg utan även hos den ryska maffian. Frank får ett pris på sitt huvud. Johan Falk (en som vanligt arg och butter Jakob Eklund), som även han vill sluta och låsa in polispistolen i säkerhetsskåpet, känner sig tvungen att hjälpa Frank.

Filmen inleds bedrövligt, med en massa flashback-scener med Kinnaman från de tidigare filmer. Jag antar att detta är instoppat för att guida de biobesökare som inte har de tidigare filmerna färskt i minne. Om man har filmerna färskt i minne (vilket jag hade) så blir det bara tråkig exposition. Det hade räckt med att göra klart att Frank är infiltratör och att han har bus efter sig.

Därefter tar dock en ruggigt spännande actionsekvens vid där Frank och hans familj tvingas fly (iklädda sängkläder och med lakan från ett fönster!) då onda män stormar in i deras lägenhet.

Filmens första 20 minuter är väldigt intensiva och det händer hur mycket som helst. <Spoiler> Sophie skjuten! Hjälp! </Spoiler>. Precis som i några av de andra filmerna fann jag det intressant (och hilarious) hur ofta de olika delarna av polismyndigheten kommer i varandras väg. Men jag antar att det är en del av spelet när man sysslar med långa utredningar och agerar undercover. Det är lite samma tema som i Jan Guillous Hamilton-böcker där det görs narr av säkerhetspolisen.

Men sen är det som att filmen rinner ut i sanden. Det var det där med förväntningar. Tillsammans med trailers är det väl det allra farligaste i ens filmvärld. Jag vet inte om det är mina höga förväntningar som spelar mig ett spratt den här gången också? Precis som när Leo Gaut gjorde mig besviken?

Jag börjar känna att den kriminella värld som Seth Rydell och hans gäng lever i inte känns helt trovärdig. Jag vet inte riktigt vad det är. Jag tycker filmen blir för hafsig, storslagen och töntig på samma gång. Och vad hände förresten med Seth?!?! Min favvo ju.

Nåt som nästan höjer filmen till en trea är ett klipp som visas efter filmen där vi (och Joel Kinnaman) får träffa den verklige infiltratören som ligger till grund för rollfiguren Frank Wagner. Starkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Café Society (2016)

6 oktober, 2016 11 kommentarer

cafe-societyVilken var Woody Allens senaste film som var riktigt bra? Ja, nu har jag inte sett alla hans filmer från de senaste åren, men för mig är det Midnight in Paris från 2011. Även Blue Jasmin (2013) är klart sevärd i mina ögon. Så den där känslan, som jag tror jag har, av att Woody har tappat ”det” kanske visar sig vara felaktig. Det är väl kanske så att man inte är bättre än sin senaste film, och Irrational Man från förra året gick inte hem hos mig.

I hans senaste alster, Café Society, spelar den irriterande Jesse Eisenberg Woody-rollen som Bobby, en ung tönt som kommer från New York för att försöka lyckas i Hollywood. Jag kände att det var lite oklart vad Bobby egentligen ville åstadkomma i Hollywood. Ville han bli manusförfattare, regissör, skådis, agent? Vad var tanken? Jag minns inte. Han lyckas till slut, efter idogt trugande, få anställning som springpojke hos sin morbror Phil Stern (Steve Carell) som är en höjdare i (film)branschen.

Phil ber sin sekreterare Vonnie (Kristen Stewart) att visa runt Bobby i Hollywood för att han ska finns sig tillrätta. Snart är Bobby besatt av Vonnie. Hans inviter blir dock avvisade eftersom Vonnie redan är i en relation med nån annan. Or so she says. Stackars Bobby. Men det kanske finns hopp ändå?

Inledningsvis funkade inte Café Society för mig. Jag var ointresserad av Bobbys tråkiga ”äventyr” i Hollywood. Dessutom envisades Woody med att ta tillbaka historien till New York och Bobbys släkt: far och mor, en syster som får problem med en granne, och en gangsterbror. För mig blev det bara spretigt och ännu mer ointressant.

När sen Bobby och filmen helt lämnar Hollywood och återvänder till New York var det som att en ny film började. Jag fick inte ihop de två delarna. Är det kanske så att Woody här har smält samman två manus till en film?

Väl tillbaka i the Big Apple startar Bobby en fancy nattklubb (som döps till Café Society. Fel! Den döps till Les Tropiques och det är gästerna från societeten som kallas the café society. Tack, Sofia, för rättelsen) tillsammans med sin gangsterbror. Jag köpte inte alls Bobby som en nattklubbsplayer. Jesse Eisenberg har helt fel karisma för att landa en sån typ av roll tycker jag. Han är ju en tönt, som däremot passar perfekt att spela besserwissern Mark Zuckerberg i The Social Network.

Den stora, och kanske enda, höjdpunkten var, lite oväntat kanske, Kristen Stewart! Jag tyckte hon var mycket bra. Fast jag har aldrig ogillat Stewart utan tyckt hon varit bra i de filmer jag har sett med henne. Det kanske beror på att jag inte sett Twilight-filmerna? De Stewart-filmer jag har sett är i och för sig ganska lätträknade. Into the Wild (vän drömflicka som spelar gitarr), Panic Room (ung diabetessjuk dotter till Jodie Foster) och så Snövit.

I Café Society tycker jag funkar Stewart perfekt. Det känns som att hon hör hemma i filmens miljöer. Där Eisenberg eller Carell känns fel har Stewart en charm och naturlighet.

Blake Lively var förresten bra hon också. En riktig all american gal. Jag måste säga att hon är en ståtlig kvinna. Hur lång är hon?

Och så den största överraskningen, som jag upptäckte först nu när jag läste på lite om filmen. Sheryl Lee?!?! Sheryl Lee är med! Laura Palmer! Helt galet. När hon dök upp i Winter’s Bone fångade jag henne. Här missade jag hennes rollfigur totalt. Hon spelade tydligen Karen Stern. Ah, det måste ha varit Phils fru?

En sista positiv kommentar är att jag gillade paret som Bobby möter inledningsvis på en fest i Hollywood, som liksom förklarar hur det går till och vem som är vem. Frun i paret spelas av Parker Posey som ju var en liten ljusglimt i Irrational Man. Men de båda försvann helt ur handlingen. Återigen så känns det som Woody smält samman två filmer.

Nej, Woody, bättre lycka nästa gång. Det blir en tvåa.

Fast vänta. Nu inser jag ju att filmen faktiskt hade vissa förtjänster mot slutet när det blivit komplicerat i relationen mellan Bobby och Vonnie. Här fanns ett stråk av melankoli, missade chanser och tankar om vad som kunde ha varit om man (du, jag) gjort andra val. Slutsekvensen från de två nyårsfesterna var fin. Jag höjer betyget ett halvt hopp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallCafé Society har biopremiär på fredag 7/10. Är du en Woody-komplettist är det bara att bänka sig biofåtöljen.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Medan vi lever (2016)

3 oktober, 2016 Lämna en kommentar

medan-vi-leverDet finns en fransk (väldigt bra) film från 90-talet som på svenska fick titeln Medan vi faller. Den franska originaltiteln är La haine. För en gångs skull en svensk titel som slår originalet på fingrarna. Medan vi faller är poetiskt samtidigt som den även i breda drag beskriver handlingen i filmen.

En av filmerna som jag såg under Malmö Filmdagar var den svenska Medan vi lever. När jag såg titeln kunde jag inte låta bli att tänka på den franska 90-talsfilmen. Jag skojade om att Medan vi lever skulle kunna vara den andliga uppföljaren till Medan vi faller. Det har ju blivit vanligt att ge filmer just detta andliga epitet nuförtiden.

Nu var jag kanske inte så fel ute med min beskrivning. Medan vi lever handlar om Ibbe (Adam Kanyama), en ung aspirerande rappare som bor i Malmö med sin mamma Kandia (Josette Bushell-Mingo). Kandia kom till Sverige från Gambia för 30 år sen och fick barn ihop med en svensk man (som nu inte är i livet). Ibbe och hans mor har det lite struligt. Ibbe vill ge sig in i musikbranschen. Kandia tycker att han ska fokusera på sin utbildning och att skaffa ett ”riktigt” jobb.

Precis när Ibbe och hans ”manager” får till ett skivkontrakt (tror de i alla fall) efter ett möte med en klyschig skivbolagssnubbe så beslutar sig Kandia för att flytta tillbaka till Gambia, åtminstone för en tid. Hon är less på Sverige, att fortfarande bli uttittad på bussen eller behandlas konstigt av patienter i sin roll som sjuksköterska. Hon vill hitta tillbaka till sig själv. Ibbe får nån sorts panik, mår skitdåligt, och blir i princip apatisk. Efter ett snack med mammans kloka bror (som bor i Sverige han med) följer Ibbe så småningom efter Kandia till Gambia.

Det finns en intressant grundstory här. Filmens problem är utförandet. Det är tafatt gjort på nåt sätt, liksom utan övertygelse. Dialogen, och scener som helhet, känns ofta stela och onaturliga. Det känns som att skådisarna inte riktigt landat i sina roller. Rollfigurerna har inte lyckats lämna manus och bli levande figurer gestaltade av sina skådisar.

Nu tycker jag ändå att exempelvis Josette Bushell-Mingo som Kandia gör ett ok jobb. Jag känner med henne då hon har problem med att finna sig tillrätta i Sverige och även då det uppstår en viss kulturkrock när hon är tillbaka i Gambia.

Filmens höjdpunkt för mig är utan tvekan Adam Kanyama som sonen Ibbe. Han har faktiskt hittat sin rollfigur och känns nästan hela tiden helt naturlig. Om det beror på att hans karaktär har många likheter med Adam själv låter jag vara osagt men så kan det mycket väl vara.

Adam Kanyama är dessutom en riktigt talangfull rappare i verkliga livet, vilket för oss till höjdpunkt nummer två: musiken! Soundtracket är svängigt och melankoliskt på samma gång. Nere i Gambia träffar Ibbe några lokala musiker och de gör en liten spelning tillsammans. Rap på svenska med afrikanska instrument. Bra skit. Jag satt kvar hela eftertexterna och gungade i min biofåtölj.

Det får bli en tvåa till Medan vi lever. Bra musik, sämre film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallMedan vi lever har biopremiär nu på fredag 7/10 och visst kan den vara värd ett biobesök om vill lyssna på lite skön musik.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar och det var bara Fiffi som vågade sig på denna svenska film och hennes recension dyker upp på söndag.

 

 

Här är videon till titellåten Medan vi lever. Den funkade ännu bättre i filmen då den kom som en liten överraskning i form av en konsertsekvens och då rollfiguren Ibbe rappar till sin mamma. Det blev nästan lite dammigt i rummet, eller hade kunnat bli om filmen som helhet varit mer helgjuten.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Musik, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Finding Dory (2016)

26 augusti, 2016 7 kommentarer

Finding DoryI uppföljaren till Finding Nemo möter vi de flesta av våra slemmiga slippriga hala vänner igen. Den här gången är det Dory som är i fokus. Den här gången är det Dory som är i fokus. Den här gången är det Dory som är i fokus. Eller vänta, har jag skrivit det redan? Nåväl, den här gången är det i alla fall Dory som är i fokus.

Dory är akvariefisken som har stora problem med korttidsminnet. Hon bor tillsammans med Marlin och Nemo på kanten av Stora barriärrevet och har väl ett rätt så bra liv. Men en dag minns hon plötsligt att hon har en mamma och pappa nån helt annanstans i Stilla Havet, i Kalifornien. Hon beslutar sig för att ta sig hela den långa vägen dit. Hur ska det gå till? Ja, givetvis tar hon havssköldpaddor och -strömmar till sin hjälp. Med sig på färden får hon (förstås) också Marlin och Nemo.

I mångt och mycket är det är ju samma film som Finding Nemo. Men filmens titel borde kanske vara Finding Dory’s Parents. Fast, visst, på vägen försvinner ju Dory ett antal gånger.

En ny bekantskap är bläckfisken Hank som är en rackare på att kamouflera sig, gå armgång… samt köra skåpbil (hmmm, ja, här kan jag tycka att filmen gick en aning för långt). Roliga var även sjölejonen som spelade herre på täppan på en sten. Just hur man tolkade sjölejonens läten till mänskliga ord var fyndigt, ungefär på samma sätt som med ettans fiskmåsar. Där var det ”mine, mine, mine”, här var det ”off, off, off” om jag minns rätt.

Skämten om Dorys problem med minnet är roligt i början men den femtielfte gången så känns det lite trött. Sen undrar jag lite över det här med minnet. Om man alltid, från att man föds, har problem med korttidsminnet så har man alltså som en följd av det även problem med långtidsminnet? Det verkar i alla fall filmen vilja hävda, för Dory minns ju inte ens var hon kommer ifrån eller att hon har föräldrar. Men så är det väl inte? Om nånting upprepas tillräckligt ofta så spars det väl ner i långtidsminnet. Fast fiskar kanske inte har ett långtidsminne? Nåväl, strunt i det, för Dory kom ju till slut ihåg att hon har en familj.

Apropå familj. Ett drinking game man kan köra är att räkna antalet gånger ordet familj förekommer.

Apropå valarnas språk. Valhajar är väl hajar och pratar inte det sjungande valspråket? Eller har jag hajat det här fel?

Finding Dory är, som jag sa, i princip samma film som sin föregångare. Det kryllar av referenser, bl a till Alien och Fast Five (hoppet från klippan med skåpbilen!). Tempot är högt och de stunts som fiskarna lyckas med här är aningen för galna om man jämför med Finding Nemo. Jag menar, bläckfiskar som kör skåpbilar guidade av akvariefiskar.

Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.

Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.

Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.

Sorry, jag ska sluta nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallFinding Dory har biopremiär idag och jag såg den under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →