10 i topp: Pixar-filmer

Som avslutning på mitt Pixar-tema så kände jag att det vore kul att avsluta med en topp-10-lista över mina favoriter bland Pixars filmer. Vilka filmer jag gillar bäst framgår med all önskvärd tydlighet av min lista. För min del ska det vara filmer om människor! Leksaker, monster, myror, bilar, dinosaurier och fiskar göra sig icke besvär. Notera dock att alla Toy Story-filmerna finns med på listan om än på den undre halvan.

De filmer som gjort mig mest besviken är nog WALL·E och Up. En science fiction-dystopi borde ju ha funkat men så blev det inte. Up hade jag hört skulle innehålla en magisk inledning som skulle få den hårdaste att smälta. Blev det dammigt i rummet? Nope.

De två teman som återkommit oftast i filmerna är ”att hitta sig själv” och döden. Ett vanligt innehåll är även en parallell mer eller mindre magisk värld som vi människor inte har en aning om existerar. Där får leksaker liv, där lever monster vardagsliv utanför sitt jobb med att skrämma barn, där gnabbas känslor med varandra i våra hjärnor eller så är det våra själar som det ska sörjas för före och efter livet.

Därmed är det dags för listan!

 

10. Toy Story 3 (2010)
Toy Story 3
Jag gillade ettan och trean i Toy Story-serien ungefär lika mycket. Men originalet är ändå originalet så då kommer trean på tionde plats.

9. Toy Story (1995)
The Irishman

Det är inget större fel på Toy Story. Det är en bra film men jag gillar den definitivt inte lika mycket som många andra gör. Platsar på listan gör den dock. Ett minus är uncanny valley-känslan på de människor som förekommer.

8. Monsters University (2013)
Monsters University
Att Monsters University är med på listan men inte Monsters, Inc. beror på den enögde grönbollen Mike. Jag kunde inte med honom i ettan. I prequlen fann jag honom mer sympatisk. Dessutom fick jag nostalgi-vibbar från min studenttid i Uppsala.

7. Toy Story 2 (1999)
Toy Story 2
Toy Story 2 vinner på att jag hade lärt känna de olika leksakerna, deras tropes och personligheter. Det gjorde att det blev en mysig titt.

6. Toy Story 4 (2019)
Toy Story 4

Toy Story 4 vinner på att den presenterade en annorlunda handling med en hel del överraskningar, bl a i form av Forky, en leksak som skapas av sin egen ägare.

5. Soul (2020)
Soul
Soul lyfts av musiken och de underbara miljöerna i New York. Här hade jag kunnat hänga länge. Som helhet hänger filmen dock inte lika bra ihop som regissören Pete Docters Inside Out gjorde.

4. The Incredibles (2004)
The Incredibles

Jag gillade verkligen blandningen av familjedrama, Bondfilm och superhjältehistoria. Underhållande!

3. Ratatouille (2007)
Ratatouille

Jag tror nästan Ratatouille är Pixars vuxnaste film, i konkurrens med Soul. Till och med texterna inne i filmen är på franska, inte svenska, när jag såg den på Disney+. Bara en sån sak. En härlig matlagningsfilm.

2. Inside Out (2015)
Inside Out

Jag såg och älskade Inside Out på Malmö Filmdagar 2015 och det var då min första (sic!) Pixar-film. En film som både är känslosam och har ett intressant koncept. Dammigt i biosalongen blev det!

1. Coco (2017)
Coco

Om det blev dammigt i rummet under Inside Out så tog Coco ändå priset. Att den hamnar överst kan till viss del bero på att jag precis sett den och därför har den fräscht i minnet men det går inte att värja sig mot denna färgsprakande känslobomb. Det är helt klart den Pixar-film som stannat mest kvar i sinnet av de filmer som jag såg under temat.

 

Fripps filmrevyer-Henke, en av mina hjälpryttare under temat (den andra var Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia), postar också sin topp-10-lista idag. Hoppa över och kolla vilka filmer Henke lyfter. Jag anar leksaker på övre halvan snarare än i botten.

Pixar: The Incredibles (2004)

Brad Bird är en intressant regissör i mina ögon. Hans debutfilm var den animerade The Iron Giant, en film som enligt uppgift floppade på biograferna men som blivit något av en kultfilm i efterhand. Efter The Iron Giant blev Bird rekryterad till Pixar där han har gjort bl a Ratatouille men först ut var filmen det handlar om idag, nämligen superhjältefamiljedramat The Incredibles.

Det är tydligt att Bird har en nostalgisk ådra. Hans filmer dryper av nostalgi av nån form vare sig det handlar om miljöer som tagna ur en James Bond-film, en hoppfull 50-talskänsla eller maträtter som skickar en tillbaka till sin barndom. Efter sina animerade Pixar-filmer gick Bird vidare till live action-filmerna Mission: Impossible – Ghost Protocol och Tomorrowland (mycket 50-talsnostalgi här!).

The Incredibles är alltså nåt så ovanligt som ett familjedrama i superhjältetappning. Efter en tid med superhjältar som verkligen var hjältar har tiderna förändrats och nu anses superhjältar farliga och förlegade. De gör mer skada än nytta och ska leva som vanliga människor. Här tänker jag direkt på Captain America: Civil War där ju våra hämnare skulle registreras och hållas under kontroll. Ja, även de första X-Men-filmerna passar in på det här temat.

Familjedrama skrev jag? Ja, det här alltså en blandning av superhjältar och vardagsdrama. Familjen Parr består av pappa Mr Incredible (som är… stark), mamma Elastigirl (som är… elastisk), dottern Violet (som kan bli osynlig och framkalla kraftfält) och slutligen yngste sonen Dashiell (som är… snabb).

Hur funkar det egentligen att leva i ett samhälle där man måste dölja sina krafter? Och hur funkar familjelivet? Familjen Parr har vardagliga problem som förhöjs av att de är superhjältar. Mr Incredible har nån form av medelålderskris, mamma Elastigirl är less på att sköta hemmet själv, Violet känner att ingen ser henne i skolan (det är som att hon är osynlig!) och Dash, han är i trotsåldern och vill använda sina krafter trots att han inte får.

Under senare år har det kommit ett antal filmer på samma tema. Det handlar om mer ”realistiska” (missförstå mig rätt) superhjältefilmer om man säger så. Det är inte lätt att vara superhjälte, att behöva dölja sina krafter och gå mot sin natur. Jag tänker på filmer som Freaks, Fast Color och en till som jag hur jag än försöker inte kan komma på namnet på… Aha! Nu kom jag på vad den hette: Code 8.

Förutom det familjedrama som filmen i grunden är så bjuds det även på en hel del action och mysiga James Bond-miljöer i form av ett äkta villains lair i en vulkan samt en monologiserande superskurk som kommer på sig själv att just monologisera när han har Mr Incredible besegrad (tror han).

Förutom att vara en James Bond-film så är det förstås även en superhjältefilm med ett klassiskt upplägg. Den blivande superskurken dissas i början filmen av Mr Incredible och blir bitter och bidar sin tid. 15 år senare dyker han upp igen med en massa gadgets för att förgöra världen. Ungefär som i Iron Man 3 där ju Tony Stark avfärdade en nörd i form av Guy Pearce.

Några referenser, eller kopplingar som jag gjorde, till andra filmer förutom James Bond och superhjältefilmer: Office Space, Falling Down, Mission Impossible-filmerna, Indiana Jones och mutanthittaren Cerebro i X-Men-filmerna.

Modedesignern Edna Mode var härlig. Det måste vara en homage till en kortväxt kvinnlig skådis vid namn Linda Hunt. Ednas röst görs för övrigt av Brad Bird själv.

Det kan hända att det är ett litet trött upplägg med en pappa som får medelålderskris, börjar träna, sticker iväg på ”konferens” (äventyr) alltmedan mamman är kvarlämnad hemma. Men i slutändan så bidrar ju alla och hjälper varanda och hittar sina roller. Trevligt!

Det blir nästan en fyra till The Incredibles. Nu ser jag fram emot uppföljaren som kom 2018.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Att texterna inne i själva filmen är på svenska orkar jag knappt nämna längre men det är horribelt. Och inte blev det bättre av att det plötsligt dök upp en text (en tidningsrubrik) på tyska! ”Mr Incredible Rettet Hunderte”. Unter. Aller. Kritik. Eller om det faktiskt var så att det skulle vara en rubrik på tyska? Kanske hade Mr Incredible varit i Tyskland och räddat livet på folk… DS.